Skräckvecka: Hej alla monster! och något mer om skräck i bilderböcker

Det finns mysrysliga bilderböcker, och så finns det riktigt otäcka bilderböcker. Hej alla monster! kvalar definitivt in i den senare kategorin.

Hej alla monster är ett riktigt spökligt höstäventyr. Det kan verka som om barnet och mamman är alldeles vanliga, men när barnet får bestämma går de på nattliga monsterpromenader. Då träffar de allsköns monster, troll och häxor i skogen och till och med mamma blir elak. Som tur är går det att springa hem om allt blir för läskigt. Så länge en springer snabbt.

Jenny Bergmans poetiska språk och Alexander Janssons stämningsfulla bilder samverkar på ett fantastiskt sätt i den här nya bilderboken, utgiven lagom till Halloween. Det är faktiskt så otäckt att jag ibland undrar om det är på gränsen till för otäckt. För mig, som när en hatkärlek till berättelser om barn med svarta ögon ändå sedan jag såg ett särskilt Arkiv X- avsnitt som tolvåring, blir mammans förändrade personlighet och gula ögon så hemsk att jag nästan vill slå igen boken. Det allra tryggaste, blir det allra mest otäcka.

Det får mig att undra över hur mycket av rädslan jag läser in som vuxen, med en vuxens erfarenheter, och hur otäck barnen tycker historien är. Min erfarenhet är att vuxna och barn inte alls alltid blir rädda för samma saker, och att barn ibland är mer orädda än vuxna. De har kanske ännu inte lärt sig hur mycket det finns att vara rädd för. För många barn är rädslan också något övergående, något att borsta av sig och glömma bort, för att verkliga hemskheter att jämföra med ännu inte finns i barnets världsbild. Inte för alla. Sorgligt nog finns det så otroligt många barn idag vars liv är så fulla av verkliga hemskheter att inte ens en vuxen kan förstå det.

Att skriva och teckna barnböcker kan inte vara en lätt sak. En förledande tanke är att det skulle vara lättare att skriva för barn för att det ses som ”enklare” böcker, men den bedrar sig som tänker så. Det går inte att bara skriva med ett enklare språk, det är att klappa barnen på huvudet. Att skriva och teckna en barnbok är att sätta sig in i ett barns hela tankevärld, försöka skriva ut barnets perspektiv. För många vuxna är barnets tankevärld något en lämnat för länge sedan, några har den fantastiska förmågan att fortfarande kunna befinna sig där.

För att återgå till Hej alla monster!, så tror jag att jag som vuxen läser in hemskheter som barnen inte gör, samtidigt som den alldeles säkert rör även vid många barns stora rädsla: att en förälder inte ser ut eller beter sig som den brukar. Kanske är det den allra största skräcken. Ändå går det i Hej alla monster att avbryta illusionen, ta sig hem till tryggheten där föräldern är precis som den alltid är.  Jag tror inte att Hej alla monster är en bok för alla barn. Men för många tror jag att den kan vara en fantastiskt mysryslig läsupplevelse, en bok att läsa tillsammans.

Bonnier Carlsen, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Nilmas bokhylla.

Fler mysrysliga bilderböcker att läsa i höstmörkret, i favoritordning: (det behövs fler!)

Rysliga förskolan – Lina Neidestam
De bortglömda benens hämnd – Rikard Ask, Jutta Falkengren
Sagor om den underbara familjen kanin – Jonna Björnstjerna (flera böcker)