Spill – Sigrid Combüchen

Den är en ständig lek med fiktionen, Spill av Sigrid Combüchen. Ändå är det i de stunder den främst maskerar sig som en klassisk roman, som den tilltalar mig mest.

Författaren skapar sig ett fiktivt, men namngivet Sigrid Combüchen, jag i romanen när hon låter läsaren Hedwig Langmark känna igen sig i ett beskrivet foto i en av sagda författares böcker. Hedwig skriver brev till författarjaget, undrar hur nära Hedwigs verkliga berättelse Sigrid egentligen kommit. Sigrid har, som författare gör, vävt sin egen historia men får genom efterforskningar och Hedwigs brev till sig berättelsen om Hedwigs liv som ung.

Men vem är Sigrid att bestämma hur Hedwigs liv blev? Vem är läsaren? Det råder delade meningar om vad ett förspillt liv är. Sigrid blir förlorad i Hedwigs, eller Heddas, liv som ung medan Hedwig verkar leva i nuet.

Stundtals är det en intressant lek med fiktion, nutid och dåtid som Sigrid Combüchen gör i Spill. Men någonstans är det för mig också för uppenbart och tillrättalagt, det finner mig aldrig så som Heddas liv gör. Det är berättelsen om Heddas liv som ung som fascinerar mig mest – hur hon i ena stunden är framåt, på gränsen till fräck med sin tids mått mätt, och i andra stunden är ensam och ängslig. Hur hennes liv är format av klass, av slumpen och av ogenomtänkta beslut men hur hon ändå verkar finna sin egen väg genom det mesta. Jag hade gärna läst om Heddas liv som en roman, men så är det kanske också att brevromaner inte är min särskilda kopp te. Inte ens när de utger sig för att bara vara en del av något större.