”Det känslomässiga skalvet”

Den handlar om allt som skaver, Annika Norlins novellsamling Jag ser allt du gör. Kanske har en titel aldrig varit så väl vald, för de människor som tar plats i novellerna får sällan synas annars. Annika Norlin betraktar, skriver med en oerhört säker ton och en stil som tar andan ur mig.

Första novellen, Bekräftaren, sätter verkligen tonen för novellsamlingen. Det är den betraktande psykologen som yttrar titeln Jag ser allt du gör, symptomatiskt för resten av boken. Ibland känns det som att Bekräftaren följer med i varje novell, ser människorna, betraktar dem, bekräftar dem.

Det handlar om kärleken, om att växa upp. Om små orter i Norrlands inland, men inte på det där fördomsfulla och stereotypa sättet. Om att vara ensamstående mamma och jobba i hemtjänsten, om hur byn lever upp när någon ny anländer men sedan sakta återgår till det vanliga när hen försvinner igen. Allra tyngst är det när det handlar om sorg, då kan jag nästan inte läsa men gör det ändå för att det är så outsägligt vackert, också. Annika Norlin sätter fingret på rosten i mellanrummet, skrapar på sår, skildrar utkanten.

”Min uppgift är att ta hand om det känslomässiga skalvet och eventuell efterbörd hos personen som visar dem”. Ja, ett känslomässigt skalv är det, läsningen av Jag ser allt du gör.