Herrarna satte oss hit – om tvångsförflyttningarna i Sverige

För hundra år sedan inleddes tvångsförflyttningarna av renskötande samer i Sverige. Myndigheterna kallar lösningen för en dislokation, men på samiska föds ett eget ord; Bàggojohtin, tvångsförflyttning. De första som tvingas iväg lämnar sina hem i tron att de ska få komma tillbaka.

Om jag säger ”tvångsförflyttningarna i Sverige”, kan du berätta vad det är då? Har du fått lära dig någonting om det, i skolan, eller någon annan stans?

När de nordiska länderna drog sina gränser hamnade Sápmi i kläm. Sápmi sträcker sig över flera landsgränser men att flytta över de nyligen instiftade gränserna med sina renar mellan sommarbete och vinterbete, såsom samer gjort längre än landsgränserna funnits, blev ett rött skynke för Norge och Sverige. Absurditeten i att dra landsgränser framför människors fötter blir tydlig i Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit, det mest välskrivna, poetiska och ändå faktatyngda som jag läst på länge. Elin Anna Labba har gjort djupa intervjuer, samlat berättelser, foton, brev och jojktexter och låter läsaren se tvångsförflyttningarna genom egna ögon. Det är en kör av röster som varit tystade, inte fått berätta, inte fått höras. I Sverige får vi i skolan inte lära oss något om svenskarnas förtryck av samerna, endast om svenskarnas alla segrar utomlands och inhemska kungar.

Det är verkligen sorgligt. Det är så sorgtyngt att hjärtat vill gå sönder, men det är också fantastiskt stort och viktigt. Elin Anna Labba skriver med så lätt hand att sorgen bäddas in, hon skriver om död och sorg med poetisk röst och låter framförallt rösterna tala. Det finns en balans i boken, mellan kalla hårda fakta och en känsla av rötter som blir uppryckta, en ton som är svår att beskriva och omöjlig att värja sig mot. Herrarna satte oss hit är en bok som alla borde läsa, en obligatorisk bok. Den måste få Augustpriset i år, den måste skrivas om överallt. Den måste läsas.

De sägs att de som flyttade jojkade oavbrutet det där året. Sorgejojkar till marken.
   Det borde också finnas jojkar till boplatserna. Jag vet att Stuoranjárga och Vinjevuopmi är tonsatta, men jag hittar inte fler. Skulle de ha fortsatt jojka om de fått stanna?
   Skulle jag ha fått lära mig?

Norstedts, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Fiktiviteter, Dagens bok, Villa Freja.