Min bror heter Jessica – John Boyne

John Boyne skriver i sitt efterord till Min bror heter Jessica att han som författare inte vill skriva om det han känner till utan om det han inte känner till. Att han vill utforska andra människors liv. Nog så väl, men det är ändå viktigt att veta vad en skriver om. Särskilt när en skriver om personer vars liv och hälsa riskeras av samhällets ovilja att förstå.

John Boynes nya ungdomsbok är en bok som gör mig oerhört kluven. Världen behöver många fler böcker om transpersoner, men jag är inte helt säker på att John Boyne gör det på rätt sätt. Jag är heller inte säker på att det är helt fel. Jag har ingen transerfarenhet själv så innan jag började skriva den här recensionen tillbringade jag flera timmar på internet för att försöka läsa något om vad människor med transerfarenhet kände för den.

Det var inga bra recensioner. Många, och det gjorde även jag, fastnade länge vid titeln. Det är en kränkande titel i det att Jessica kallas ”bror” när hon förstås är en syster – och dessutom är det en slags clickbait- rubrik för att fånga en potentiell läsare. Tyvärr är titeln ganska synonym med boken för hela bokens poäng är att Jessicas familj är skitstövlar som vägrar förstå och acceptera när Jessica kommer ut som transtjej. Det är inte svårt att förstå John Boynes intentioner, att låta lillebror Sam berätta för att skildra en familj som långsamt inser och börjar acceptera sin dotter för den hon är. Tanken är, förutsätter jag, att någon ska läsa utifrån samma position som Sam och själv börja förstå.

Men det är en lång väg dit. Sam gör en poäng av att hela boken igenom, fram till de sista sidorna, ständigt benämna Jessica som ”min bror” och Sam, och resten av familjen, är så hårdnackat negativa att det nästan blir en parodi. Föräldrarna är politiker, mamman kandiderar till att bli Storbritanniens premiärminister, och när de besöker psykologen – och sedan under en middag hamnar i en absurd diskussion om vilket semestermål som är mest politiskt korrekt (de landar i Lake District) – är de i princip tecknade som karikatyrer.  Det hjälper inte berättelsen och det är tyvärr inte det minsta roligt, det låter bara Jessicas egen historia hamna i skymundan. Tyvärr är också den enda människa som bryr sig om Jessica och accepterar henne villkorslöst också parodiskt tecknad. Nästan varenda person i den här boken är fullständigt tvådimensionell, förutom Jessica, och hon får aldrig vara mer än en röst i bakgrunden.

Jag undrar vilken läsare John Boyne sett framför sig. Efter vad jag har läst så verkar många transpersoner själva vägra läsa den – så är tanken att någon som, liksom Sam, har starka fördomar ska läsa den och bli omvänd? Jag tror tyvärr inte de kommer plocka upp den här boken. Som högläsning i en klass? Nja, det skulle lätt kunna bli ganska traumatiskt för eventuella transpersoner och i så fall skulle jag hundra gånger hellre rekommendera Brorsan är kung eller Om jag var din tjej.

De som försvarar John Boyne menar att konsten måste få vara fri. Det svåra är att konsten, i det här fallet, kan försvåra livet för den redan oerhört utsatta grupp konsten säger sig vilja representera. Problemet, tycker jag, är att John Boyne inte verkar ha varit tillräckligt lyhörd mot de transpersoner han har pratat med under skrivandets gång. Det räcker med att läsa Brorsan är kung för att förstå att det är klart att författare kan skriva fantastiskt fint om transpersoner utan att själv ha erfarenheten, men jag är också rädd att John Boynes bok stjäl platsen från en författare som kan berätta utifrån sig själv. Vi behöver fler sådana berättelser, många fler. Jag vill inte vara tvärsäker på något jag skriver utifrån min position, men något jag vet är att representation spelar oerhört stor roll. John Boyne hade kunnat göra något verkligt stort av berättelsen om Jessica, men nu känns det ibland nästan respektlöst.

B Wahlströms, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser, I heart fantasy.