A Dance with Dragons och frågan jag fortfarande ställer mig

Åh, George R. R. Martin. Hur länge ska vi orka vänta på del sex i A Song of Ice and Fire; för att inte tala om, del sju? Kanske frågan jag ställer mig efter läsningen av femte delen snarare är: Hur länge ska jag orka med det ganska äckliga romantiserade våldet mot kvinnor i den här bokserien?

A Dance with Dragons är, i sina stunder, vansinnigt välskriven high fantasy. Det är glimrande svärd, knepiga släktrelationer, mödosamma vandringar i snöstormar som aldrig tycks ta slut och så, ständigt, något ont som lurar i utkanten. Samtidigt hade jag förväntat mig så mycket mer. Jag hade trott att det här skulle vara Daenerys bok, hennes triumf, den stund då hon verkligen klev fram och blev den huvudperson hon förtjänar att vara – hela anledningen till att jag fortsätter läsa de här böckerna är på grund av henne och hennes drakar. Men ack, så jag bedrog mig.

George R. R. Martin har skrivit ett fantastiskt världsbygge och skapat många karaktärer jag älskar och bryr mig om – och lika många som jag hatar vilket är minst lika viktigt. Samtidigt blir jag lite matt av att jag har läst tusen sidor där det händer så fruktansvärt lite. Är det bara att acceptera att A Song of Ice and Fire allra mest handlar om ränksmidande och krigsplanering, och inte är de fantastiska äventyrsromaner jag trodde att de skulle vara? Kanske.

Men det som är svårast att acceptera är ändå det vansinnigt överdrivna våldet mot kvinnor. Det försvaras ofta med att A Song of Ice and Fire, som mycket annan high fantasy, imiterar någon slags europeisk högmedeltid och att det inte går att skriva ur det patriarkala våldet från en sådan historia. Men det går alldeles utmärkt att skriva in drakar i historien, uppenbarligen. Och hitta på en hel världsdel med tusen olika släktband. Ja, ni hör min ironi. Det patriarkala våldet är inte alls där för att skildra en fiktiv medeltid, det är där för att det fortfarande är så djupt inbränt i vår egen samtid att det blir självskrivet till och med i de böcker vars hela premiss bygger på fantasi. Det som gör mig allra mest spyfärdig är att det inte ens används för att skildra någons historia, det finns bara där, hela tiden, så överdimensionerat att det känns som en slaskig clickbait- rubrik det är meningen att läsaren ska frossa i.

Så varför läste jag tusen sidor A Dance with Dragons? Jag var på väg att lägga ned den flera gånger, men det är alltid något som håller mig kvar, eller någon. Oftast är det Daenerys, eller Arya. Jag vill så gärna följa dem på vägen. Jag önskar bara att de fick ta större plats.