Årets bästa böcker 2020

Jag vet inte om det var för att 2020 var ett märkligt år på många sätt, men det var få böcker som verkligen fastnade med mig. Jag har inte känt mig ens i närheten av så bokförälskad som jag var 2019, då när jag läste både All the bad apples och Uprooted. Jag saknar det. Men några bra böcker har jag läst, förstås. Det här är de tio bästa. Jag skriver lite mer om de fem första, lite mindre om de fem sista.

Topp tio

Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba berättar om tvångsförflyttningarna av samer i Sverige och Norge, om hur en hel generation röster tystades. Det är så sorgtyngt att hjärtat vill gå sönder, men det är också fantastiskt stort och viktigt. Elin Anna Labba skriver med så lätt hand att sorgen bäddas in, hon skriver om död och sorg med poetisk stämma och låter framförallt rösterna tala. Herrarna satte oss hit är en bok att skriva om, en bok som måste läsas.

Slutstation av Mia Öström är magi i bokform, den sortens litterära magi som låter dig känna skogens mylla under fötterna och sommarregnet i ansiktet. Iris är ensam i det fallfärdiga gamla stationshuset som mamma och hennes nya man ska renovera. Det knirrar i golvbrädorna och det stora hålet mitt i golvet osar av ondska och gamla oförrätter. Järnvägen går som ett band genom både skogen och historien. Slutstation är atmosfärisk, sorglig, tung, vacker och otroligt fängslande.

Korridorer av Moa Eriksson Sandberg och Ester Roxberg är en samling noveller om en plats jag tror vi alla minns. Korridorerna, de i högstadiet och gymnasiet. För en del var de ett kungarike i tonåren, för andra ett fängelse. Det var där lärarna sällan vistades eller visste vad som pågick – eller, kanske värre, blundade för det. Det var glåpord, kramar, slagsmål, hångel, mobbing. Ester Roxberg och Moa Eriksson Sandberg är två av vår tids viktigaste författare och i novellsamlingen Korridorer fångar de känslan av total utsatthet och hängiven vänskap enastående väl. Korridorer fångar tonårslivet, skaver, gnager, vränger känslorna ut och in. Ester Roxberg och Moa Eriksson Sandberg skriver om kärlek och vänskap, om klass och rasism, om lycka och skam och hjärtesorg.

A very large expanse of sea av Tahere Mafi var en sådan Young Adult- bok som satte min värld i gungning, så som bara Young Adult- litteratur kan. Den lär en något om världen omkring en, det finns något så rakt och ärligt i sådana här YA-böcker jag sällan finner i vuxenlitteratur. I A very large expanse of sea är året 2002, ett år efter attentatet mot World Trade Center. Shirin är en sextonårig muslimsk tjej som bär hijab och får i sviterna av attacken uppleva elaka kommentarer, föraktfulla blickar och fysiskt våld. Shirin reser höga murar runt sig, går genom livet utan att möta någon annans blick. Tills hon träffar Ocean James. A very large expanse of sea är litteratur i gränslandet mellan ung och vuxen, där de stora och nyvakna känslorna ibland bubblar över. Vacker, rak, brutal i sin ärlighet.

Jag ser allt du gör av Annika Norlin handlar om allt som skaver. Kanske har en titel aldrig varit så väl vald, för de människor som tar plats i novellerna får sällan synas annars. Annika Norlin betraktar, skriver med en oerhört säker ton och en stil som tar andan ur mig. Det handlar om kärleken, om att växa upp. Om små orter i Norrlands inland, fast inte på det där fördomsfulla och stereotypa sättet. Om att vara ensamstående mamma och jobba i hemtjänsten, om hur byn lever upp när någon ny anländer men sedan sakta återgår till det vanliga när hen försvinner igen. Allra tyngst är det när det handlar om sorg, då kan jag nästan inte läsa men gör det ändå för att det är så outsägligt vackert, också. Annika Norlin sätter fingret på rosten i mellanrummet, skrapar på sår, skildrar utkanten. Ett känslomässigt skalv är det, läsningen av Jag ser allt du gör.

Mödrarnas söndag av Graham Swift är en kort roman, men en som innehåller flera människors hela liv. Det är att för en kort stund få befinna sig i den 30 mars 1924, och lära känna Jane Fairchild och hennes älskare som möts på godset Upleigh. Jag tror aldrig jag kommer glömma dem.

Ganska nära sanningen är en ny fullträff av Sveriges YA-drottning. Anna Ahlund skriver som ingen annan om det stora i det lilla, om vardagens allvar och om att gå på gymnasiet och vara kär. Det är så fint, att kunna fånga den tid i livet när allt är livsavgörande och du alltid verkar stå inför ett vägval i livet. Ganska nära sanningen är varsamt berättad, vacker och går rakt in i hjärtat.

Familjen av Cecilia Lidbeck är en slående, enastående roman för barn om ett barn som växer upp i en sekt; det är inifrån, från barnets synvinkel, som läsaren får följa med. Språket är trollbindande och i berättelsen finns utrymme för att prata om allt ifrån rädslan för klimathotet till vuxna som sviker, om sanning och ljug, tro och sekter, om vänskap och döden och livet.

Berättelser från innerstaden av Shaun Tan träffar så djupt att jag inte riktigt vet var jag ska göra av alla känslor. Det är något med ljuset i Shaun Tans målningar som gör att det känns som att de fortsätter i evighet. Det Shaun Tan målar upp är ett framtida, nära, samhälle där glas och betong tagit över. Men en efter en dyker djuren upp – i ugglan som sitter på sjukhusbädden, i tigern som slår lovar kring gatorna och i den allra sista noshörningen vid vägkanten. Människan, i sin girighet, förstår inte vad som händer och gör allt i sin makt för att kväva, döda och förstöra. Precis som idag. Det är en sällsynt klarsynt samhällsskildring, mitt i den drömlika visionen.

Lindormars land av Frida Nilsson är en bok så äventyrlig och hemsk som bara Frida Nilssons böcker är. En bok att kasta sig in i, förlora sig i, läsa högt och kanske, allra mest, en bok att prata om.

Bubblare

Som vanligt har jag också några bubblare i listan. Jag läste två fantastiska science fiction- romaner, Nemesis Games som är femte delen i The Expanse och Death’s End som är avslutningen på serien Remembrance of Earth’s Past.

Några fina barn- och ungdomsböcker

Jag har också läst, och lyssnat på, massor av Young Adult- litteratur. De fem finaste var Heartstopper av Alice Oseman, What if it’s us av Becky Albertalli och Adam Silvera, Felix Ever After av Kacen Callender, Du och jag, Marie Curie av Annika Ruth Persson och These Witches don’t burn av Isabel Sterling. Allra sist vill jag prata lite extra om min favorithylla på bibblan, den för 9-12 år. Bubblare på den listan var tre oerhört fina böcker som kommer stanna med mig länge: Fyra berättelser från Jorvik av Helena Dahlgren, Spöksomrar av Mårten Melin och Thornhill av Pam Smy.

Vilka har varit era favoriter i år?

Ett år i böcker

Runt den här tiden på året brukar Goodreads släppa sin Your Year in Books- statistik. Det är ofta ganska roligt att läsa, speciellt för en statistiknörd som jag. Det var flera år sedan jag slutade ha ett mål med hur många böcker jag skulle läsa för året, för personligen gör det mig bara stressad. Men det är ändå roligt att se tillbaka på vad jag faktiskt läste, och hur mycket.

Jag läste 91 böcker, 19 färre än 2019, och 23 691 sidor, 3450 sidor färre än 2019. Det kanske inte är så konstigt, med tanke på vilket märkligt år det var. Den kortaste boken jag läste var en grafisk roman, Echo, på 27 sidor. Den längsta var A Dance with Dragons med 1125 sidor. Genomsnittslängden på böcker var 260 sidor. Den bok jag läste som var mest populär på Goodreads var To all the boys I’ve loved before av Jenny Han, den minst populära var Dubbelheten sammanhang av Birgitta Trotzig. De här två böckerna säger ändå något om vilken bred litteratursmak jag har.

Mitt snittbetyg på Goodreads 2020 var 3.5 och den bok jag läst med högst genomsnittsbetyg var Heartstopper av Alice Oseman. Så fin! De böcker jag tyckte mest om under året skriver jag om snart.