Modersmål och den försiktiga poetiska vågen

Det kanske flyger under radarn ibland, men de senaste åren har det getts ut mycket fantastiskt fin poesi för unga. Jag vågar kanske inte riktigt kalla det för en boom, men kanske lite försiktigt för en trend. Det handlar inte om mer än en-två titlar per år sen 2018, men med tanke på att vi före det får gå tillbaka till början av 2000- talet och slutet av 1990- talet för att alls hitta någon poesiutgivning för unga så är det mycket.

Det är också poesi som i flera fall är skrivna av unga, inte av vuxna för unga. Det är poesi som bränner, som berättar om vår värld idag, som tar avstamp i förtryck och rasism och feminism. Poesi som glöder och bränner och berör. Poesi som behövs.

Jag var knockad av Revolution Poetry, Moder Justitia och Berör och förstör. För de lite yngre har de senaste åren också givits ut de underbara Min längtan kvar och Min syster är ett spöke. Den enda poesibok jag inte har läst än är Lena Sjöbergs Brevet från mig som är alldeles ny. Den senaste jag läste var Mona Monasars Modersmål och det är egentligen den som den här recensionen skulle handla om.

Modersmål, precis som Revolution Poetry, berättar om hur det är att vara ung i Sverige och ses som annorlunda. Mötas av fördomar, av rasism, av hat – bara för att du ser ut på ett visst sätt eller har föräldrar som är födda i ett annat land. Det handlar om utanförskap, men också om att känna att man inte riktigt passar in eller hör till någonstans. Inte Sverige, inte landet föräldrarna kommer ifrån. Modersmål är brännande, skär djupt i känslorna och lämnar mig försvarslös efteråt.

Jag hoppas att den här poetiska vågen håller i sig, blir större.

Natur & Kultur, 2019

Boken finns på Bokus och Adlibris

Fler som läst: Dagens bok