30 days of night

Jag har verkligen längtat efter den här filmen. ”30 days of night”. En vampyrfilm som fått överraskande bra recensioner, i såväl DN som Aftonbladet som min engelska favoritfilmtidning, Empire. Så bestämde Martin och jag efter långt om länge att vi skulle se den ikväll (egentligen skulle vi sett ”Le viol du vampire” men ja, det blev inte så)

Jag har väldigt blandade känslor efter den här filmen. På ett sätt blev mina förväntningar infriade, på ett sätt överraskade den mig.  Fast Josh Hartnett inte är världens bästa skådespelare, fast några få händelser var förutsägbara och att vissa smärre anmärkningar fanns, måste jag ändå säga att för att vara en amerikansk skräckfilm innehöll den anmärkningsvärt lite klichéer och väldigt mycket… förtvivlan. Och ensamhet.

Inledningen av filmen sände verkligen en extra nerv längs ryggraden. Det fanns ingen lycklig familj som man visste skulle säras på, ingen falsk humor. Solen går ner, och 30 dagars mörker börjar. Ett efter ett försvinner invånarna i den lilla byn i Alaskas sätt att kommunicera med omvärlden, och med enkla drag visas den totala utlämning människan kan hamna i.

Vampyrerna är inte riktigt lika något jag sett innan i denna genren, de liknar mest ett urfolk som drivs av det ursprungliga begäret, törsten, och som på sitt eget gutturala språk kommunicerar med varandra och systematiskt och kallt driver invånarna ut från sina gömställen, och mot varandra. Detta visar inte bara på vampyrernas brutalitet utan även människornas psykologiska instinkter och innersta rädsla. Den totala avsaknaden av omvärldens värme och människor ger filmen en kall och dyster anda inte bara för filmens karaktärer, utan även för tittaren. Den totala ensamheten och förtvivlan är det som stannar längst i minnet – även om filmen inte saknade de många snygga stilgrepp och välanpassade färgtoner och scenografi som verkligen gav en aning om ond, bråd, död.

Kommentera