A Game of Thrones och den starka kvinnan

a-game-of-thronesWinter is coming. I Westeros kan årstiderna räcka i åratal, sommaren har verkat vara evig men viker sig mer och mer för en annalkande vinter. Familjen Stark har sitt fäste i den nordliga delen av landet där en mur skyddar från övernaturligt ont, i syd har kungen sitt säte på den kända och ökända järntronen.

A Game of Thrones är high fantasy när den är som bäst och en återgång till sekundärvärldsfantasy med andra varelser, komplicerade släktfejder och dödsbringande svärd som kanske fått stå tillbaka en del för urban fantasy de senaste åren. Det jag tycker att George R. R. Martin lyckas så bra med är att skriva episk fantasy och samtidigt bry sig om sina karaktärer – ibland kan både protagonister och antagonister i fantasy vara svartvita i sitt tankesätt och därmed ganska tråkiga. I Game of Thrones är de människor, både onda och goda och ofta en blandning av de båda.

Det som tyvärr ofta verkar följa med klassisk high fantasy är de taskiga kvinnoporträtten som ofta försvaras med att fantasyns sekundärvärldar imiterar någon slags europeisk medeltid men – helt ärligt – om det går att peta in drakar in den imaginära medeltiden så går det väl att plocka bort den taskiga kvinnosynen, eller? Det jag tvärtemot har hört om A Song of Ice and Fire, samlingsnamnet på serien, är att den innehåller många starka kvinnor. Detta är dock, paradoxalt nog kan tyckas, en av anledningarna till att jag hittills har hållit mig ifrån den. En fantasyvärld kan nämligen inte bedömas som jämställd eller feministisk eller ens som att den ger ett bra porträtt av kvinnor efter att den råkas befolkas av många ”starka kvinnor”. Snarare tvärtom, i min mening. Här är det nog på sin plats att varna för en inkommande rant som delvis, men inte helt, riktar sig mot A Game of Thrones och allra främst mot fantasy och kvinnoporträtt i allmänhet.

Det som gör mig på så fasligt dåligt humör med uttrycket ”starka kvinnor” är att det på flera olika sätt istället tjänar till att nedvärdera kvinnor, kanske det främsta genom att särskilja dem från andra, enligt antagandet en får göra, svaga kvinnor. En lyfter ju sällan eller aldrig fram manliga huvudkaraktärer som ”starka män” (ni hör hur löjligt det låter?), därför att många män ofta porträtteras som mer eller mindre starka och, mer betydelsefullt, kan benämnas som ”starka karaktärer” men aldrig ”starka män”. För män är det inte något utmärkande att vara stark, men om kvinnor är det, då är de ”starka kvinnor”. Som om det vore något ovanligt att vara stark som kvinna. Dessutom, och det här är väldigt typiskt för porträtt av ”starka kvinnor”, ligger deras styrka ofta inte i deras kvinnlighet utan i deras manlighet. Arya i Game of Thrones till exempel är ju hur kick-ass som helst och förs ofta fram som ett exempel på att A Song of Ice and Fire är progressiv i sina kvinnoporträtt. Men hur presenteras hon? Som en karlakarl, som en smed, som en som inte kan sy eller göra andra typisk kvinnligt kodade saker. Inte lika vän som sin syster och slutligen – ful, med ett hästansikte. Men stark, låt oss inte glömma det! Att en skulle kunna vara stark och samtidigt typiskt ”kvinnlig” verkar vara en omöjlighet och till och med när kvinnorna ska beskrivas som starka är det just det typiskt manligt kodade som premieras.

Låt oss lyfta blicken vidare. Att lyfta fram en särskild fåtalig grupp kvinnor som ”starka” pekar alltså dessutom ut resten av kvinnorna i berättelsen som svaga och lyckas då också göra det till något dåligt att vara svag. Alla människor är svaga ibland, men de här smått vidriga porträtten av ”starka kvinnor” skapar en känsla av att de som inte är den starka kvinnan, den oböndiga, den som står emot allt och alla, den är lite sämre. Hur ofta känner jag mig som den ouppnåeligt ”starka kvinnan”? Sällan.

Men låt oss lämna den starka kvinnan för ett tag. Hur porträtteras kvinnor i allmänhet i A Game of Thrones? Inte alls, till en början. Männen inleder berättelsen och de presenteras som soldater och krigare. Den första kvinnan nämns i förbigående i en mening om att aldrig lita på historier en hör vid en kvinnas bröst. De är skökor, ligg, fruar, tänka fruar, döttrar. Det är patriarkatet, återigen, i ett nötskal. Samtidigt har också min vän och kollega bibliotekariejournalisten – som jag också hade en lång diskussion om just detta med – hintat att jag har ju faktiskt några böcker kvar i serien och kanske ska jag inte vara så snabb med att döma. Nåväl, kanske inte.

Det tar sig också mot slutet i A Game of Thrones. Martin ger en fin skildring av Daenerys som en kvinna som står upp mot patriarkatet, skapar sin egen plats i världen och förhoppningsvis även för andra kvinnor. Det jag bara inte gillar är att kalla dem är ”starka kvinnor”. Som om en måste vara exceptionell, ett undantag, för att vara ”stark” när en är kvinna. För att det implicerar att alla andra kvinnor är svaga. För att det heller inte behöver vara dåligt att vara svag.

Den som till äventyrs råkat se mitt betyg på Goodreads på den här boken (en stark fyra) kanske blir förvånad över att den här recensionen främst verkar innehålla kritik. Håll då i minnet att fenomenet med ”starka kvinnor” är något jag retat mig på länge och och att kritiken egentligen riktar sig mot större delen av high fantasy-litteraturen och många historiska romaner (jag har skrivit om detta flera gånger tidigare, till exempel här och här). Att jag klippte dryga 800 sidor engelskspråkig fantasy på tre dagar kanske bör ses som en större fingervisning mot hur bra jag faktiskt tyckte den här boken var och hur lätt jag hade att förlora mig i den. Just det där, att kunna förlora sig helt i en totalt främmande värld och direkt ta många av karaktärer till sig, det är då fantasy är som allra bäst i min mening.

Jag vägrade läsa A Game of Thrones så länge för att alla andra gjorde det. Jag avskyr att läsa en hajpad bok – inte bara för att jag alltid varit lite motvalls utan också för att det är så svårt för en sådan bok att leva upp till förväntningarna. Det är nästan orimligt, och risken är att det blir platt fall på grund av en hype som, om den inte funnits, inte hade förstört läsningen. Att boken inte bara håller för hypen utan överträffar den med råge säger inte lite – jag kommer så klart att fortsätta läsa och jag längtar efter att återvända till Westeros och träffa Arya och Daenerys igen.

Hitta den här och här.

5 replies on “A Game of Thrones och den starka kvinnan”

  1. Lottens Bokblogg skriver:

    Hm, jag använder begreppet ”starka kvinnor”. Jag ser det mer som en markering mot att kvinnor porträtteras alltför ofta som mesiga andrahandsfigurer utan egen vilja. Och jo, jag skulle kunna säga att det var en stark man i den mentala betydelsen. Men mest använder jag det för att markera det underliga litterära fenomenet. Sen tycker jag inte att det finns så många kvinnor av den sorten i just Sagan om is och eld. Det är egentligen bara Daenerys som får visa sig som något annat än ett bihang. Möjligen Ayra då också.
    Därmed inte sagt att du inte har en poäng, men faktum är att jag är lite trött på alla begrepp som man inte ska använda för att det slår tillbaka 😉

    • Eli skriver:

      Jag förstår vad du menar! Och jag säger ju inte att jag har helt rätt heller, såklart. Jag menar inte att man inte ”ska” använda någonting om det känns rätt. Men jag gillar att ifrågasätta sådana här uttryck, jag håller fast vid att ”starka kvinnor” känns som ett nedvärderande uttryck – och jag tror inte att särskilt många skulle använda begreppet ”stark man” i samma betydelse, snarare då ”stark karaktär” även om det såklart finns de som gör det!

  2. Lotta skriver:

    Heja heja! Jag älskar rants! Och jag älskar Game of thrones – men de kvinnliga karaktärerna.. inget att hänga i julgranen. Många av karaktärerna nyanseras ju längre bokserien går dock, både manliga och kvinnliga. Handlingsutrymmet dock, inte så nyanserat. Har också länge irriterat mig på traditionella könsroller i high fantasy – fantasilöst! Och man romantiserar kvinnoförtryck (jo, det tycker jag faktiskt) vilket gör mig skitirriterad.

    Nej, Game of thrones är underbara att läsa för att det går att läsa så mycket mellan raderna och skapa egna teorier om vad som har hänt och vad som ska hända. Att läsa mellan raderna i fantasyböcker är i alla fall jag inte bortskämd med. Sen tycker jag att böckerna blir sämre och sämre – och de tar längre och längre tid att skriva – vilket jag tror har att göra med Martins prestationsångest. Och hur många böcker det blir till slut – ja, det vete gudarna (the old ones and the new) 😉

    • Eli skriver:

      🙂 🙂

      Vad spännande, för de flesta jag hört prata om böckerna har sagt att de tycker de blir bättre också bättre! Ska bli spännande att fortsätta läsa, helt klart 🙂

  3. […] Köp den t.ex. här eller här. Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Eli läser och skriver Kategorier: Fantasy, Litteratur, […]

Kommentera