Alena – Kim W. Andersson

När jag var liten hade min mamma en hel låda full med Starlet och Mitt livs novell och en hel låda med skräckalbum, jag minns inte alla men några Kalla kårar var det och hu vad de skrämde mig! En del minns jag fortfarande.

Alena är dock den första skräckserieroman jag läst i vuxen – vad nu det är – ålder och det var inte utan att det kändes i magen. Splatter och skräck är en hel annan sak i serieform än i bokform och hur mycket skräck jag än läst var jag inte helt beredd på Alena och det intryck den skulle göra.

Säkert beror det till stor del på hur fantastiskt Kim W. Andersson tecknar Alena. Splattret i all ära men lika väl sätter han ord och bild på den tunga ensamheten och utsattheten, rädslan och den psykologiska skräcken. Alena är mobboffret på internatskolan, ensam sedan hennes bästa vän Josefine dog. Men ändå talar Josefine med Alena och hon tycker att Alena ska slå tillbaka mot mobbarna.

Jag älskar berättarstilen, både teckningarna och hur historien är uppbyggd. Jag var både fascinerad och förskrämd under läsningen, fascinerad över hur väl Kim W. Andersson når ut till läsaren och förskrämd över hur otäck berättelsen är, långt bortom blod och splatter.

Det här var andra boken i min serieutmaning som pågår till årets slut. Hur går det för er?

One reply

  1. […] november läste jag Alena, en otroligt vacker skapelse av Kim W. Andersson som behandlar både den fysiska och psykiska […]

Kommentera