Älskade – och hatade – deckare

Självklart hänger sommaren och deckare ihop, speciellt om sommaren ser ut som den gjort hittills i Östersund – regn, rusk och blåst. Förutom vissa beskyllningar om att det är vi nyinflyttade som dragit med oss det dåliga Växjövädret hit, så har det faktiskt varit ganska mysigt. Jag brukar alltid hitta några deckare att läsa på sommaren och nu senast har det varit omläsningar av mina deckardrottningar som gäller – Maria Lang och Agatha Christie.

Tragedi på en lantkyrkogård är en av mina absoluta favoriter när det gäller Lang, och den är också något så udda som en deckare innehållandes alla de absolut klassiska elementen och karaktärerna och med en lagom spännande mordhistoria – utan att för den skull ha fastnat i klichéernas trögflytande och tristessmärkta träsk. Den är spännande, välskriven och har precis det mått av humor och lättsamhet som krävs för att det inte ska bli – som så många andra svenska deckare – ett försök till en högtravande och pretentiös historia som inte håller måttet utan landar med ett högt och ljudligt magplask. Jag gillar inte den typen av deckare som alltid stoltserar med en halvt alkoholiserad och frånskild manlig kriminalare med halvtaskig attityd, där man kan lista ut mördaren efter ungefär tre kapitel – alternativt så fort de dyker upp i historien vilket brukar bli efter ungefär halva eller två tredjedelar av boken.

Det är därför jag är så förtjust i Maria Lang. Hos henne finns allt som oftast mördaren mitt i samlingen – ungefär som hos Agatha Christie där Poirot nästan i varje historia till och med samlar kretsen av misstänkta omkring sig och efterhand pekar ut vem som är skyldig och varför. Sinnrikt, spännande och uträknat. För hur kul är det – egentligen – att själv kunna lista ut vem mördaren är? Även om det ger en kort känsla av triumf blir resten av boken mest en transportsträcka för att till slut få bekräftelsen på det man redan visste – och självklart, absolut borde ha kunnat räkna ut eftersom det egentligen inte är långsökt utan finns där framför näsan hela tiden utan att man lyckas fånga det.

Nej, ge mig klassiska, mörka, obskyra och svårlösta deckarmysterier – sådana som håller fascinationen uppe tillräckligt för att läsa boken i en sittning och som alltid får en att sitta som ett förtjust litet frågetecken i sista kapitlet och lyckligt utbrista: "Åh! Var det såååå det var."

Kommentera