Andarnas Hus – Isabel Allende

”Isabel Allende flydde efter militärkuppen 1973 från Chile. I exil skrev hon den stora romanen Andarnas hus, en berättelse i den latinamerikanska traditionen, fylld av berättarglädje och burlesk humor. Den enda roman i denna tradition som skrivits av en kvinnlig författare.
Andarnas hus är en bred krönika över Chiles utveckling i det tjugonde århundradet, speglad i historien om en stor och märklig familjs öden. Det är på en och samma gång en färgrik ordfresk och en dramatisk berättelse som samlat miljoner läsare i den gamla och nya världen.”

Jag är inte mycket för biografier, det ska gudarna veta. Inte heller brukar jag vara direkt förtjust i verkliga berättelser, familjekrönikor eller liknande historier.
Men ibland får även en inbiten läsare som jag vika mig och erkänna mig fullständigt tagen och förälskad i något som jag kanske vanligtvis inte hade tyckt om.
Förvisso är det varken en biografi eller en verklig historia, men det är i allra högsta grad en familjekrönika och den berättar om en familj och deras öde och äventyr under tre generationer.

Men det är också en bok påverkad av den latinamerikanska magiska realismen, en genre jag älskar att förlora mig i och som alltid bjuder på underbara överraskningar. Andarnas hus är en vacker och sorglig saga, med precis så mycket humor som behövs för att inte berättelsen ska bli alltför tung, och precis så mycket magi och oförklarliga händelser för att historien ska fortsätta vara intressant, utan att den blir svår att tro på. Jag älskar karaktärsbeskrivningarna som alla lyckas vara så olika och så fascinerande, oavsett om de är snälla, arga, världsfrånvända eller rent av fruktansvärt rysliga. Isabel Allende har en förmåga att särskilja de olika karaktärerna från varandra med små medel, att ge dem olika uttrycksformer och olika personlighetsdrag som skiljer dem åt i en stor mängd med karaktärer som flyter förbi under åren.

Inte bara personerna har speciella drag. Även huset och dess inredning, Las Tres Marias, ges en speciell plats i berättelsen. Det gamla matsalsbordet får en betydande roll, det trebenta bordet där Clara framkallar andar, den nedärvda järnsängen är alla saker och ting som följer med i historien och dyker upp då och då, förändrade efter tidens tand och den behandling de genom åren får utstå. Det ger inte bara läsaren en levande bild av huset i sig och vilket samband som kan finnas mellan hus och dess ägare, utan även av tidens tand. Allende beskriver otroligt målande och med de sätt som är typiska för den magiska realismen: andarna som dyker upp helt oförvånande, sättet personerna träffar på varandra igen och det typiska att väva in personer, händelser och ting i berättelsen, magiska som realistiska.

Det är en mastig berättelse som tar tid att ta sig till, men den är absolut värd de timmar man får lägga ner på den. Den är full av underfundig humor och vackra meningsbyggnader, målande landskap och starka känslor, hat och kärlek beblandat med sorg och glädje.
Jag älskar den.

0 replies on “Andarnas Hus – Isabel Allende”

  1. […] några önskningar från tidigare år: för mig får gärna Joyce Carol Oates, Salman Rushdie, Isabel Allende eller Maryse Condé få […]

Kommentera