Änglavakter – Kristina Ohlsson

Änglavakter är en deckare i ganska vanligt svenskt format, det som är lite ovanligare (i alla fall i mina ganska begränsade deckare-erfarenheter) är att det inte är en ensam, försupen gammal gubbe till kommissarie som står i centrum utan tre väldigt olika sorters människor. Inte en av dem är frånskild eller har alkoholproblem och det är ganska befriande. Alex, Peder och Fredrika leder utredningen när Rebecca Trolle hittas död efter att ha varit försvunnen i två år. Spåren och de misstänkta är många men det leder egentligen ingen vart och fallet tycks hopplöst ända tills en mystisk person börjar figurera i utredningen, barnboksförfattarinnan Thea Aldrin. Thea Aldrin har i många år suttit fängslad för mordet på sin exmake, och sitter nu stum på ett ålderdomshem. Men kan hon inte tala, eller vill hon inte?

Jag var skeptisk inför Änglavakter, just för att det var en deckare och i min mening är de flesta deckare skräp. Men jag tyckte ändå historien lät intressant och därför ville jag läsa den. Och även om mycket är klyschigt och skrivet flera gånger tidigare, så finns det ändå en del förtjänster. Det är spännande, men inte en spänning som är överdriven och är där bara för sakens skull utan en spänning som verkligen ger ett läsdriv. Jag är genuint intresserad av att få veta hur alla trådar egentligen hänger ihop, och att koppla ihop barnboksförfattare med trettio år gamla mord, utgivning av obscena böcker och snuff-film är ett ganska ovanligt drag. Det var inte svårt att räkna ut vem som var skyldig och vem som inte var skyldig, eller den ungefärliga graden av skyldighet på de flesta misstänkta, men jag vill ändå läsa färdigt för att få hela sammanhanget klart för mig.

Det, tillsammans med huvudpersonerna som faktiskt är sympatiska istället för överdrivet klyschiga och irriterande – dessa dyker däremot upp i biroller istället men det går att ha överseende med – gör Änglavakter till en läsvärd deckare. För mig har den inte något av det som gör en bok underbart bra – språk och stämning – men för sommarläsning på en filt i solen fungerar den utmärkt.

Piratförlaget, 2011.

0 replies on “Änglavakter – Kristina Ohlsson”

  1. […] Eli läser och skriver har också recenserat Änglavakter. Dagens Bok har också recenserat Änglavakter. […]

  2. […] tycker: Eli läser och skriver, Bokbiten, […]

  3. […] är första boken i Kristina Ohlssons serie där redan lästa Änglavakter utgör tredje delen. Däremellan finns Tusenskönor, har jag för mig. I Askungar […]

  4. […] som skrivit om boken är Pocketpinglorna, Fru Es böcker, Eli läser och skriver, Bokbiten, Annikas litteratur- och kulturblogg, Vacker & Underbar och med näsan i en […]

Kommentera