Anne Brontë och feministiska hjältinnor

I min bokcirkel The Tuesday Afternoon Book Reading Club har vi bestämt oss för att försöka ta oss igenom några nobelpristagare och några författare som kanske ibland fått stå tillbaka för mer kända och som inte alltid fått den uppmärksamhet de kanske förtjänat. Som den tredje systern Brontë, till exempel. The Tenant of Wildfell Hall är skriven av Anne Brontë och till skillnad från hennes mer kända systrar är inte Anne Brontë det första namnet som dyker upp när en pratar om viktoriansk litteratur.

Inte mycket står att läsa om Anne Brontë på svenska Wikipedia (på den engelska, betydligt mer). Det första som nämns, efter födelsedatumet 17 januari 1820, är just att hon var syster till Emily och Charlotte. Hon växte upp tillsammans med dem på en prästgård, blev guvernant och avled av tuberkulos 1849. Hon hann bara ge ut två romaner, Agnes Grey och så boken som vi läste i bokkluben – The Tenant of Wildfell Hall.

Anne_BrontePorträtt av Anne Brontë i vattenfärg, målat av Charlotte Brontë. Bild härifrån.

Borde Anne Brontë vara lika hyllad och känd som sina systrar? Personligen hade jag svårt att inte tänka på Emily Brontë – en av mina favoritförfattare – när jag läste The Tenant of Wildfell Hall. Säkert är det en orättvis jämförelse och egentligen har inte Annes bok särskilt mycket gemensamt med Emilys mer kända Wuthering Heights. Det gotiska, närmast skräckliknande som gjorde mig så förtjust i Wuthering Heights ekar visserligen i korriderna i det ödsliga godset Wildfell Hall där den mystiska mrs Gordon – titelns hyresgäst – bosätter sig och rör upp många grytor i den stillsamma byn. Men jag skulle hellre likna The Tenant of Wildfell Hall vid en betydligt allvarligare Jane Austen, men utan Jane Austens humor och sarkasm. Det är konvenanser, högtravande känslor, förtryckta kvinnor, skrytande män.

tenant-of-wildfell-hall

Veckans tisdagstumaning från Kulturkollo handlar om hjältar och hjältinnor och jag tänkte knyta an till den i den här recension för det är mycket med Wildfell Hall jag finner intressant i det ämnet (även om jag inte kommer följa utmaningens två punkter slaviskt, i alla fall inte i det här inlägget).

Det finns många män i The Tenant of Wildfell Hall. De flesta av dem skulle säkert på sin tid ha titulerat sig hjältemodiga men faktum är att jag – med viss svarthumoristisk förnöjelse, det kan jag inte förneka – finner att alla män i The Tenant of Wildfell Hall är avskum. Kanske är det Wuthering Heights enda fel, att Heathcliff porträtteras lite väl snällt ibland. Men i Wildfell Hall börjar männen, som inledningsvis ofta verkar snälla om än något pompösa, uppvisa en gemensam nämnare. De säger sig utföra sina handlingar av kärlek men egentligen handlar det om äganderätt.

Nästa stycke innehåller vissa spoilers.

Gilbert slår Lawrence för att han inte vill att någon annan ska få föremålet för hans kärlek, Arthur stänger in sin kärlek för att hon inte ska kunna fly från honom, Lowborough försöker att tvinga sin kärlek att gifta sig med honom när hon inte svarar ja på hans frieri. De enda män i berättelsen som inte försöker tvinga en kvinna till något är brodern och fadern – men de är också i princip frånvarande i Helens liv. Ibland kan jag inte låta bli att tycka att männen beter sig ungefär som män fortfarande gör idag på många sätt – men i Anne Brontës textskrud gömmer de sig bakom 1800- talets seder och bruk. Att slå, gömma och försöka tvinga bakom en skrud av sagd kärlek är inget ovanligt idag heller. Att män ser kvinnor som sina ägodelar lever fortfarande kvar. Säg den bror eller far som inte hotat – på allvar eller låtsas – sina döttrars pojkvänner med att de ska jaga dem om de inte behandlar ”hans lilla flicka” bra? Ett fruktansvärt skrämmande, aktuellt exempel är när nazister och rasister gick ut på Stockholms gator och misshandlade flyktingbarn för att de sade sig skydda ”sina kvinnor”. Nej tack, inte i mitt namn.

The tenant of Wildfell Hall är intressant på många sätt. Jag tycker otroligt mycket om Mrs. Gordon som är en kvinna som verkligen bröt mot just de seder vilka har en så framträdande roll i berättelsen. Mot alla odds slår hon sig fri från de män som tycker sig äga henne och skapar sitt eget liv, sin egen frihet. Visserligen grusas mina förhoppningar om Mrs. Gordons öde lite mot slutet men hon är ändock självständig, stark och intressant – en verklig feministisk 1800- talsikon i min mening och en stor hjältinna, för att återknyta till Kulturkollos utmaning. Jag tycker också Anne Brontë, alla systrarna Brontë, är värdiga ägare av titeln för att de slog sig fram som författare i en tid när mannen bestämde över kvinnan. De gav visserligen ut böcker under psuedonym men att läsa om deras liv är otroligt intressant.

Stundtals segade sig The Tenant of Wildfell Hall fram. Stundtals älskade jag den, Mrs Gordon och stämningen, det där svagt gotiska och engelskt dystra.

800px-The_Brontë_Sisters_by_Patrick_Branwell_Brontë_restored

De tre systrarna Brontë, målade av sin bror. Bild från Wikipedia.

Köp den här eller här.

2 replies on “Anne Brontë och feministiska hjältinnor”

  1. Linnea/Bokblomma skriver:

    Jag har inte läst någon av systrarna Brontë. 😮 Jag borde läsa någon av dem..

Kommentera