Är en förminskad om en inte är tillräckligt stark?

Ett av de mer intressanta diskussionsämnen som dök upp under fantasylitteraturkursen i somras var det om genus och fantasy. Fantasygenren målas ibland ut som en av de genrer som har allra mest sunkiga könsroller, och jag kan både hålla med och tycka att det är lite orättvist.

För jag har läst många bra fantasyböcker som inte alls har de där sunkiga könsrollerna. Samtidigt har jag också läst en hel del fantasy som verkligen befäster tron att män är överlägsna kvinnor och att kvinnor mest ska vara snygga och tillhandahålla männen vad de vill ha. Det är synd att det är så, fortfarande.

Men varför? En stor del av förklaringen tror jag, åtminstone i high fantasy, går att hitta i medeltidsskildringen. När en författare väljer att bygga sitt samhälle på en värld som liknar vår medeltida, verkar det vara lätt hänt att dåtidens könsroller får hänga med. På köpet, liksom. Att en del författare verkar vilja skapa trovärdighet i sitt samhällsbygge genom att låta könsrollerna från medeltiden finnas kvar samtidigt som de stoppar in drakar i handlingen kan jag i och för sig tycka är en smula ironiskt. Och sorgligt. För det betyder inte att det samhället får en automatisk trovärdighet utan att sunkiga könsroller är något som är så inbyggt i vårt samhälle att en författare inte funderar på att ta bort dem ur sin medeltidsliknande värld, även om många andra ”äkta” medeltida sedvänjor tagits bort. Själva meningen med fantasy är väl att en författare kan skapa just sin egen värld med sina egna regler, så länge hen gör det trovärdigt?

Och så finns det den andra polen, de böcker och filmer som har en Stark Kvinna i huvudrollen. Kvinnan som likt en Xena krigarprinsessa klarar allt och som därmed påstås göra boken eller filmen feministisk. Jag tycker inte att den gör det, eftersom den Starka Kvinnan fortfarande är ett undantag, en normbrytare och lite annorlunda från de Vanliga Kvinnorna som inte alls är starka.

Och så tänker jag på seriefigurer som Buffy. Buffy har visserligen superkrafter, hon är vampyrdråpare och övernaturligt stark. Men samtidigt är hon också en helt vanlig tjej, hon går på high school och har också vardagens alla problem att ta itu med. En av fantasylitteraturkursens kursböcker ville påtala att Buffy är förminskad som karaktär, just för att hon inte är någon Xena krigarprinsessa utan den där vanliga tjejen som både bryr sig om att rädda världen och vara orolig för hur det ska gå i skolan. Boken menade att Buffy, som en söt och snäll liten tjej, aldrig kan vara feministisk.

Jag håller inte med. Är inte Buffy viktig som feministisk ikon, just för att hon är vanlig? Jag vill minnas att jag under min tonårstid hade mycket lättare att identifiera mig med Buffy än jag någonsin haft med Xena. Är det inte viktigare att visa att tjejer inte behöver vara Xena för att vara tuffa och starka?

Imorgon ska jag berätta om en fantasyserie som vänder upp och ner på könsroller och normer, nämligen Lene Kaaberbøls trilogi om Katriona Teresadotter. Vad har du för tips på bra fantasy som ifrågasätter traditionella könsroller?

10 thoughts on “Är en förminskad om en inte är tillräckligt stark?

  1. Du nämner Buffy, jag såg ett intressant tal av Joss Wheadon angående frågan varför han skriver om starka kvinnor. Han menade väl till sist och syvende att frågan är felställd och att det borde vara självklart så varför ens fråga. Samtidigt tror jag att våra sinnen är lite inställda på att den starka karaktären är den som svingar svärdet, ljussabeln eller har fysisk styrka utöver det vanliga. (Därför gillar jag Samwise Gamgi i LOTR, som jag anser är den verkliga hjälten. Utan honom skulle Frodo aldrig klarat sin uppgift.)

    Men när vi talar om kvinnor och fantasy är det faktiskt svårt att direkt peka ut en bok och säga ‘där är det uppenbart att det råder jämlikhet’. Jag skulle vilja se en bok där det är jämn fördelning av alla de sorter och att de samtidigt lyfts fram med sina egna typer av styrkor, som inte behöver ha med råstyrka eller superintelligens att göra. Sen ligger lite i betraktarens ögon.Inte bara men lite.

    Buffy är ju inte en enkel karaktär att säga att hon är det ena eller det andra. För vad som stör mig lite på, fast jag älskar Buffy, är att hon måste vara söt. Precis som Bella Swan. Eller vid närmare tanke nästan alla YA-fantasyböcker med liknande tema. Är tjejerna inte smarta (Hermione), eller ‘alldaglig-först-men-egentligen-snygg’ (Bella), så tar de ofta över den manliga schablonbilden av styrka (Katniss som känns lite som Clintan ibland).

    Jag vill flagga för Tiffany Aching, Terry Pratchetts unga häxa. I mitt tycke är hon verkligen en av de bättre förebilderna trots sin ringa ålder. Hon löser sina uppgifter med sitt eget förnuft, hon resonerar sig fram till lösningar och över huvudtaget är många kvinnor rätt starka i de fyra böckerna.

    1. Har nog också läst det talet, gillade det!

      Jo, självklart kan det vara svårt. Det finns ju många böcker som är jämställda på ett sätt men inte ett annat. Just den diskussionen om Buffy och sötheten har jag haft med en annan bekant flera gånger. Hen menar att Buffy inte kan vara feministisk ikon just för att hon är söt, men det håller jag inte alls med om. Jag tycker att hon borde få vara en feministikon fast hon är söt, men sen inser jag att det ju också finns ett problem där eftersom vi har en utseendenorm i vårt samhälle. Håller med dig om att det ofta är så att huvudrollstjejerna är söta och visst, det är synd. Man borde få vara hjältinna ändå. Håller verkligen med dig om att de också ofta tar över den manliga schablonbilden av styrka (även om jag kanske inte är helt överens om att Katniss gör det på alla sätt och vis 😉 ), det var lite därför jag var så förtjust i Alexia i TPP- serien. Hon är stark och självständig men behöver inte anta manliga karaktärsdrag för att vara det!

      Av Terry Pratchett har jag bara läst en bok, en ur Skivvärldsserien och den gillade jag inte alls. Är hon med i de böckrna? Eller vilken serie är det?

  2. Jag är ju själv författare inom en speciell genre, som jag vill kalla ”realistisk fantasy”. Så handlingen utspelar sig alltså i ett land, som inte har funnits på riktigt, men skulle ha kunnat göra det. Här finns det inga trollkarlar, häxor eller fantastiska sagovarelser, utan bara helt vanliga människor och djur. I början hade inte tänkt att jag skulle skilda kvinnoförtryck så mycket, men snart blev det så ändå. För jag kände mer och mer att det fanns även i det här landet, precis som det gjorde på 1800-talet här i Sverige.

    För det är ändå så att könsroller, även de mest ”sunkiga”, verkar dyka upp i de flesta kulturer. Som om det är något, som ligger djupt inne i människans psyke. Därför är det inte heller konstigt att de dyker upp i fantasyns olika världar, hur mycket än det även finns trolldom och drakar. Sedan är detta också en viktiga fråga: Vill författaren säga att de här könsrollerna är bra eller dåliga? Jag har ju för mig att när böcker av JRR Tolkien och CS Lewis gjordes till filmer på 2000-talet, så uppdaterade man tjejerna något.

    1. Att man som fantasyförfattare känner sig nödd att ta med kvinnoförtryck i ett fiktivt samhälle tycker jag tyder på att det är långt ifrån försvunnet och en av många anledningar till att feminismen behövs. För varför ta med just den aspekten av det verkliga, dåtida samhället när så många andra ändras eller tas bort?

      Självklart är kvinnoförtryck djupt rotat i människans psyke, eftersom kvinnor varit förtrycka i många hundra år. Men det tycker jag bara är ännu en anledning till att försöka ändra på det – i verkligheten och i fantasy. För inte håller väl fantasyförfattare fast vid alla trista traditioner mänskligheten haft genom civilisationens historia? Jag vill inte påstå att jag exempelvis läst om slaveri i lika många fantasyhistorier där jag läst om förtryckta kvinnor.

      Ja, man kan fråga sig om könsroller är bra eller dåliga. Å andra sidan är ordet ”könsroller” för mig i stort sett synonymt med traditionella könsroller, där kvinnan är underlägsen mannen och som sådana är de för mig endast bra om de bryts eller utmanas på något vis.

      1. Även slaveri finns med i mina romaner, och det finns ju också i ”Shardik” av Richard Adams (en annan relativt realistisk fantasy-roman). Och det beror väl också på att det så länge fanns (och kanske ännu finns) i verkligheten. Visst, en författare ska ju naturligtvis bygga upp sin fantasy-värld som han eller hon vill. Men för mig blev det snart naturligt att ha med inte bara slaveri, utan även förtryck mot kvinnor. För jag ”förstod” mer och mer att så såg den världen ut. Och jag får anta att andra författare gått genom en liknande process.

        1. Nu pratar jag såklart heller inte om *en enda* tradition, slaveri var endast ett exempel och det finns många fler.

          Det jag vill åt här är vad det är som får en författare att tänka så, varför det känns så självklart och naturligt att ha med kvinnoförtryck. Jag tror inte det beror på en slump att så många fantasyförfattare väljer att placera sina kvinnliga karaktärer i en förtryckt position, inte heller att många av dem beskrivs efter sitt utseende. Jag tror inte att de här elementen vandrade in i skrivhjärnorna på de fantasyförfattare som har dem med i sina böcker, utan snarare att det beror på att vi lever i ett samhälle som fortfarande har de här strukturerna – även om de inte ser exakt likadan ut som då och på många sätt självklart inte är lika illa.

  3. Jag gillar Delia Shermans ”Through a brazen mirror” och ”Changeling”. Även om den förstnämnda kanske är en mishmash av genus- och hbqt-ämnen rent generellt.

    Sedan tyckte jag också om ”Beauty” av Sheri Tepper.

    Ingen av de kvinnliga karaktärerna i böckerna ovan är Xena-material, utan de är ganska ”vanliga” (Beauty ska dessutom vara rätt naiv/dum, men jag vet inte om jag håller med därvid) samtidigt som jag ändå tycker att de är väldigt levande som karaktärer och självständiga.

  4. Jag älskar alla Robin Hobbs böcker, och könsrollerna (eller bristen på sådana) är en av anledningarna. Robin Hobb låter alla sina karaktärer, oavsett kön (eller brist på sådant), vara först och främst individer, med egna tankar, känslor och drivkrafter. Det finns mångfacetterade personer av alla sorter – gamla som unga, kvinnor som män, starka som svaga. Hobb är för dens skull inte omedveten om skillnader, eller försöker utradera dem som jag upplever att viss ”feministisk” litteratur gör, utan tvärt om så problematiseras mans- och kvinnorollerna utifrån sådant som är biologiska skillnader (läs: det är kvinnor som bär och föder barnen). Ju längre fram man kommer i hennes författarskap desto tydligare är det. Rekommenderas! (börja med Assassin’s Apprentice).

    Förövrigt så älskar jag Joss Whedons tal som Metronyx nämner, man kan se hela på http://www.youtube.com/watch?v=cYaczoJMRhs

    1. Låter intressant! Har kikat på Robin Hobbs böcker då och då men aldrig läst någon. Blev dock nyfiken nu, tack för tipset 🙂

      Angående att utradera könsroller så beror det väl kanske på hur man ser på ordet ”könsroller”. Som jag skrev till Furienna här ovan är ordet för mig mest betingat med ”traditionella könsroller” och därför ser jag det inte som dåligt att de utraderas. Det ultimata vore väl, som du säger att det är i Hobbs böcker, att alla får vara individer oavsett vilket kön de har.

Kommentera