Är stereotyper någonsin bra?

Jag blev himla glad när jag i veckan fick höra att jag boktips-räddat en av mina vänner igenom en mycket trist sjukhelg. Boken jag tipsat om var Cirkeln och även om den blev väldigt omtyckt ledde den också till en väldigt intressant diskussion. Min klasskamrat som läste den tyckte mycket om den, men tyckte också det var svårt att hålla reda på vilka alla karaktärer var – inte bara för att de är många utan också för att de inte ges särskilt många yttre attribut. Tyngdpunkten av karaktärsbeskrivningarna ligger i de här böckerna inte så mycket i utseende som i egenskaper, historia, familj, händelser och åsikter. Själv älskar jag konceptet – inte bara för att det är ganska ovanligt utan också för att jag tycker det ger mer tyngd till karaktärerna och gör det lättare för läsaren att själv skapa sig en bild.

Min kompis höll inte helt med och det skulle visa sig att vi läser på väldigt olika sätt. Personligen älskar jag att skapa mig en egen bild av saker och ting men hon vill gärna ha karaktärerna beskrivna för sig så hon kan spela upp dem som i en film i huvudet medan hon läser.

Jag har alldeles nyligen läst Berättelser från Engelsfors, den grafiska roman som utspelar sig före, under och efter Cirkeln och Eld och jag föreslog den som läsning eftersom jag ändå, trots bristen på yttre karaktärsbeskrivningar i böckerna, tyckte bilderna i den stämde ganska väl överens med bilderna jag själv skapat mig i huvudet. Inte helt och hållet, men ganska nära.

Det ledde till en intressant diskussion. Är karaktärerna i Cirkeln och Eld så väl beskrivna, även utan yttre karaktäristiska, att det är lätt för läsaren att skapa sig samma bild i huvudet som författarna har? Eller ligger de helt enkelt så nära typiska gymnasieungdomar att det inte är särskilt svårt att föreställa sig dem? Jag vill inte säga stereotyper, för de flesta av oss som genom(lidit)gått gymnasiet vet väl att de ofta faktiskt finns: den snygga, den sportiga, den mobbade, plugghästen. Och så vidare.

Jag vill heller inte påstå att det möjliga användandet av stereotyper är helt negativt, för en annan bana som diskussionen slank in på var tidlösheten. Om tio år, tjugo år, kommer de kanske fortfarande finnas. Den smarta. Den som är utanför. Den sportiga. Den roliga. Och kommer inte de ungdomar som då läser Engelsfors- böckerna fortfarande att kunna identifiera sig med ungdomarna i historien – speciellt eftersom böckerna är skönt befriade från tidsmarkörer som exempelvis Facebook? Vem vet hur länge Facebook kommer finnas? När jag var i femtonårsåldern var Lunarstorm – och Skunk, för oss som var Lite Annorlunda – det nya svarta. Men vilken femtonåring vet idag vad Lunarstorm är?

Är stereotyper alltid dåliga? Eller är det bra att – till viss del – spela på stereotypiska roller utan att falla i fällan att inte ge dem egna karaktärsdrag? Jag tycker inte att ungdomarna i Engelsfors- böckerna är klyschor och jag tycker definitivt de är egna karaktärer men många av dem passar ändå delvis in i en viss roll.

Vad tycker du?

8 thoughts on “Är stereotyper någonsin bra?

  1. Åh, Lunarstorm! Vi måste vara i samma ålder, för det var också väldigt inne när jag var tonåring. Men redan då var jag ju kärringen mot strömmen, som struntade blankt i att bli medlem där. Liksom jag nu inte är medlem i Facebook eller Twitter eller de där sakerna, som alla människor verkar hålla på med nu.

    Men nu till din fråga: Är stereotyper bra? Mja, ”bra” kanske inte är det rätta ordet. Däremot tror jag att många fördomar bygger på verkligheten. Man får bara lära sig att även acceptera undantagen, som inte följer den vanliga mallen.

    1. Det är vi nog då 🙂

      Jo, så är det nog, att de ofta bygger på verkligheten. Stereotyper eller klyschor kanske de blir först när de överanvänds..

  2. Stereotyper vet jag inte om de är bra, men om karaktärer i en bok/film får väldigt tydliga karaktärsdrag så blir det ju lättare att hålla isär dem. Personligen tycker jag inte att det fanns riktiga stereotyper i Cirkeln, precis som du säger så finns de där typerna i varenda skola och jag är rädd för att det alltid kommer att vara så.

    Själv tyckte jag det var jättelätt att hålla isär karaktärerna i Cirkeln, just för att de hade så speciella karaktärer. Och jag älskade att de inte beskrevs på utsidan 🙂

    1. Ja, det kommer nog det! Som Metronyx säger här nedan så kanske de är mer arketyper än stereotyper.. Jag tyckte också det var lätt att hålla isär dem, men det beror kanske på hur man läser..?

  3. Stereotyper är ett negativt ord som är laddat med en fördömande syn på karaktärer (eller verkliga personer, åsikter etc) som inte är så mångfacetterade. Men på ett sätt är de användbara i vissa sammanhang, om man försöker att koppla in ett annat begrepp här – arketyper. Jag vet, man kan invända mot användningen av min syn på arketyper, men det är inte helt fel. För det finns en inställning om att vi alltid är så splittrade och fyllda av motstridiga personlighetsdrag så det går aldrig att sätta en övergripande ”sortering” på en individ – och då är det orealistiskt att göra det i böcker. Jag säger inte att det är fel, men jag säger att jag under mitt liv faktiskt träffat personer som har varit otroligt sportiga, eller New Age-aktiga och ibland så känns de som representanter för en viss ”typ” av människa. Ibland har man det i sin personlighet, som en av många drag, men ibland så är vissa individer mer fokuserade på ett eller mycket få drag. Så Eli, jag tycker att stereotyper kan vara befogade ibland, men inte om det ALLTID är så att en stereotyp förknippas med ett helt kön eller ett helt folkslag. Jag upplever dock inte Engelfors-trilogin som belamrad med detta. Visst, karaktärerna har särskilda drag…men är inte det lite av poängen och tjusningen just här.

    1. Ja, ofta är det ju negativt. Men jag och en vän pratade om det häromdagen och undrade om stereotyper är lika negativt som klichéer? Men du har nog rätt i att arketyper kanske är ett bättre ord här. Jag håller precis med dig om att stereotyper är mindre okej om de representerar fel bild av ett helt folkslag eller kön, men att de kan vara befogade om de faktiskt representerar verkligheten. Och som du säger, och som jag var inne på lite, lite av själva meningen med Engelsfors- trilogin är ju att man känner igen sig i de där rollerna och de *har* ju egna karaktärsdrag så totala stereotyper är de ju inte.

      Jag har inte en helt bestämd åsikt här utan funderar mest, så det kanske blir lite svamligt! Men gillar din vinkling av saken!

Kommentera