Årets mesta skämskuddeläsning

Jag kallade fjärde och femte boken i serien ”Mortal Instruments” för ”årets lamaste fortsättning”. Mina förväntningar på sjätte och sista boken var, kan en förstå, därmed extremt låga. Enda anledningen till att jag läste den var för att jag ville veta slutet och sen slippa tänka på det mer. Om jag skulle sätta en titel på läsningen av sjätte boken, City of Heavenly Fire, så skulle det nog vara ”Årets skämskuddeläsning” för maken till dåligt skrivna och otroligt pompösa kärleksförklaringar var det längesedan jag skådade.

mortal-instruments-city-of-heavenly-fire

Slutet kommer jag inte att spoila här. Men för er som har läst en eller flera delar i serien vet att Skuggjägaren Jace (ung, tjusig, självupptagen) har haft mer än ett kärleksproblem tillsammans med Clary (faktiskt ganska kick-ass och en av behållningarna med serien). Skuggjägarna är ett släkte med särskilda krafter som lever för att utrota demoner. Men en del vill hellre utrota vampyrerna och varulvarna och det är en ganska spänd stämning bland Skuggjägarna och ”downworlders”, kan man säga. Till allt det här kommer att – som en får veta rätt tidigt i första boken – att Clarys mamma har undanhållit henne att hon själv är en Skuggjägare och dessutom har värsta superskurken Valentine till pappa.

Valentine var faktiskt en ganska intressant skurk, men från och med fjärde boken började allting spåra ur ganska rejält och Cassande Clare tog sig så mycket vatten över huvudet att hon måste ha kämpat starkt för att komma upp till ytan igen.

City of Heavenly Fire kommer aldrig upp till ytan igen. Det är en raktigenom trist, förutsägbar och smått löjlig historia där Jace och Clary rätt så ofta avbryter livsavgörande fighter för storstilade kärleksförklaringar som pågår i snitt i tre sidor i streck (detta är en uppskattning. Jag har faktiskt inte räknat).

Speciellt som det är fighterna och demonerna som är det intressanta med den här boken. Relationerna mellan Skuggjägare och downworlders är också intressant och alltihop kanske hade varit ganska bra om inte historien ständigt, ständigt återgick till ett evigt tragglande om vem som älskar vem mest av Jace och Clary och hur mycket Jace har lidit och vilken hjälte han är och…. snark.

Kommentera