Ärret – Petrus Dahlin

Att det är viktigt att känna till vad en skriver om bevisar Petrus Dahlin i sin nya roman Ärret. Det är inte den första skräckromanen för pre-teens Petrus Dahlin skriver, personligen brukar jag kasta mig över dem och min favorit är Hjärtlös.

Men Ärret håller långt ifrån samma klass. Ärret handlar om Zandra, som nyss har flyttat till en ny stad. Familjen var tvungna att lämna Avesta efter att Zandra var inblandad i något hemskt, vad förtäljer inte bokens inledning. Zandra går omkring med en gnagande tomhet i sig, ett hål som hon alltid har försökt att fylla med uppmärksamhet, likes och kommentarer på sociala medier. Zandra vill vara speciell, någon som blir beundrad och eftertraktad. När familjen reser till Mallorca över höstlovet får Zandra sin chans – hon hittar en skönhetsklinik som bokar in henne på en tid trots att hon är alldeles för ung. Äntligen ska hon bli unik. Men skönhetskliniken är inte vad de utger sig för att vara och någon verkar vara ute efter Zandra.

Det är lätt att tro det, men tyvärr är inte handlingen i Ärret ett dåligt skämt. Känslan som slår en är att det finns alldeles tillräckligt av den här hetsen i verkliga livet utan att det ska behöva ta sig in i skräckromaner för 9-12 åringar, men det slutar heller inte där. Zandras känsla av tomhet beskrivs otroligt ytligt, som om det var något fel på henne personligen, något medfött, något hon alltid haft i sig – och inte alls som en produkt av ett samhälle vilket redan från tidig ålder fostrar unga tjejer till att känna exakt precis så här.

Utseendehetsen vi blir matade med varje dag får sjuåringar att vilja banta. Att skriva så här, ganska slarvigt och ogenomtänkt, för 9-12- åringar om hur en tonåring lyckas göra ett kirurgiskt skönhetsingrepp på en klinik på Mallorca känns därför som en ganska dålig idé. Att spegla samhället vi lever i är otvivelaktigt en viktig beståndsdel i litteraturen, inte minst för unga, men ett ämne som är så starkt och påverkar så många ungas vardag måste behandlas varsamt och noga. Jag trodde länge att Ärret hade en poäng med sitt tunga ämne, skulle ta sig någonstans, skildra något viktigt – men det hände aldrig.

Det dröjer också länge, i den här ganska tjocka romanen, innan någon form av skräckberättelse tar form och det är då det börjar ta sig – när Petrus Dahlin släpper Zandras uppmärksamhetstörst och låter ondska och rädsla äntra scenen börjar Ärret äntligen bli spännande. Men då är det redan för sent. Ärret lämnar mig lätt illamående, och inte på det sättet en bra skräckroman kan göra. Läs Hjärtlös istället.

Rabén och Sjögren, 2020.

Kommentera