Att älska böcker

Jag läste nyligen en artikel i DN om barns sätt och rätt att läsa.

Jag tyckte den var helt underbar. Den tog upp problemet om vad barn bör läsa, eller ”ska” läsa, på ett både fyndigt och eftertänksamt vis, och avslutade allting med rådet att det förmodligen är  bäst om barnen själva väljer vilka böcker de vill läsa och inte läsa.

Framförallt eftersom tanken om vad som ”ska” läsas är så radikalt olika mellan olika personer. Jag personligen har aldrig haft något till övers för böcker som ”Putte går till frisören”, inte ens för barn i den  ålder som boken är skriven för. I min uppväxt var böckerna som lästes ”All världens vackraste sagor”, Bröderna LejonhjärtaSkattkammarön och andra sagoböcker.

Men det är bara jag. Och jag är också av den åsikten att varje förälder själv väljer vilka böcker ens barn bör läsa, men min åsikt är att ”Putte går till frisören” är någonting som barnet kan uppleva i verkligheten, och vad ger då boken för upplevelse? Leker inte barn redan vid liten ålder för att verkligheten är tråkig? För att verklighetsflykten redan då är något spännande?

Bland det mest roliga med böcker är ju faktiskt att det finns så många av dem, och så många olika sorter. Som uppföljning på artikeln dök det en vecka senare upp en lista på 100 omistliga barnboksförfattare. Jag gillade den listan. Jag hade självklart vissa invändningar, det finns inga läsare som kan komma överens om allt, men i det stora hela gillade jag blandningen av gamla och nya författare, mest klassiker och inte så många nya författare.. Jag blev dessutom helt överförtjust att de lyckats få med den författare jag i min barndom älskade allra mest, bredvid Astrid Lindgren, nämligen Eva Ibbotson, en författare jag trodde var glömd vid det här laget. Att de sedan tog med hennes Häxtävlingen och Den stora spökräddningen istället för mina favoriter Hemligheten på perrong 13 och Spökena från Carra är en annan sak.

Eva Ibbotsons böcker hör till de underbara, lätt bisarra barnböcker som såvitt jag vet inte produceras idag. Som liten, jag var väl åtta eller nio när jag läste Hemligheten på perrong 13 för första gången, älskade jag idéen att en grupp totalt malplacerade och lätt löjliga individer skulle rädda prins Raymond, och beskrivningarna av de avskyvärda harpyorna med mamelucker och handväskor, samt hur förtjusta tvillingarna blev när de återigen kände lukten avFish and chips och mindes hur oljan brukade rinna ut över premiärministerns ansikte. I Spökena från Carra kände jag så för den stackars farbror Lafsen, vampyren med löständer, och för helveteshunden Cyril vars mage släpade i marken, det olyckliga spöket fröken Spinks, som måste dränka sig i brunnen minst en gång i timmen. Jag älskade utan förbehåll de fullständigt malplacerade individer som jämt dök upp i hennes böcker.

Finns de idag? Eller lägger sig alla barnböcker idag i mittfåran?

Jag inser också att valet av Maria Gripes Hugo och Josefin kanske är mer passande än de böcker jag läste av henne när jag var i åtta-nioårsåldern. Då plöjde jag igenom hela hennes serie om Skuggböckerna, vilka kanske är menade för en högre ålder. Jag kanske inte förstod dem helt och håller, men jag tyckte fruktansvärt mycket om dem. Att sen min lärare vägrade tro på att jag hade läst Skuggömman, det är en annan historia. Jag läste igenom i stort sett hela vårt skolbibliotek i låg- och mellanstadiet (en bedrift som minskas betydligt av att biblioteket rymdes i vår skolhall och bestod av en länga bokhylla) och jag hade läst allt av Jules Verne och en hel del böcker för vuxna snarare än barn när jag var tolv. Jag vet att en del tyckte synd om mig de två sista åren av mellanstadiet och det första året av högstadiet för att biblioteket och böckerna då var allt jag hade. Det var också många i min skola som tyckte det var hysteriskt roligt att retas för att det enda jag gjorde var att sitta med näsan i en bok hela dagarna.

Varken då eller nu håller jag med någon av sorterna.

Jag undrar däremot lite stilla för mig själv hur mitt liv hade sett ut om jag inte hade mina böcker. Förmodligen hade det inte sett ut alls. Jag har också kommit fram till att hur bra listor över författare än kan vara, och hur åsikter än kan variera, finns det så många böcker att det är helt omöjligt att säga vilka som bör och inte bör läsas. Varje bok har sin charm, och en bok är inte samma bok för två personer. Därför är alla böcker olika bra för alla olika människor.

Det är där Harold Bloom har fel. Jag gillade skarpt beskrivningen av honom i DN:s artikel som ”enögd som en korkad cyklop”. Lysande.

Bara en sak har han rätt i. Man skulle behöva minst tre livstider bara för att läsa allt man skulle vilja läsa. Ta del av alla världar som är så mycket vackrare än ens egen.

Kommentera