Att föda ett barn – Kristina Sandberg

Att föda ett barn är så läst, så omtalad, så omskriven. Går det egentligen att läsa utan att tycka något på förhand, att försöka göra sig en egen bild när en läser? Går det någonsin med så otroligt omskrivna böcker?

9789113037943_200_att-foda-ett-barn_pocketAtt föda ett barn handlar om så mycket mer än barnafödandet, men det är fällan som slår igen om Maj när hon mot slutet av 1930- talet just lyckats bryta sig ur familjens band i Östersund och skaffat sig eget jobb och eget boende i Örnsköldsvik. En graviditet, och så är livet slut. Det känns verkligen tungt att läsa om hur något som kan vara så fort och obetydligt också förr kunde ödelägga en kvinnas hela liv i Sverige.

För Maj vill ju inte bli mamma. Hon vill inte gifta sig med den dubbelt så gamla Thomas och flytta ihop med honom i våningen i samma hus som hans mamma. Hon vill inte bli fastkedjad och tvingad att passa upp på familjen men hon gör det i alla fall. Det är så mycket prestige i hur middagen ska lagas, hur golven ska tvättas, hur gästerna ska tas emot och så vidare i all oändlighet att jag nästan får andnöd. Maj kommer ju från enkla förhållanden, Thomas från rika och hon känner aldrig att hon duger.

Allting ska vara på ett visst sätt. Åh, vad jag känner igen det här. Min morfar kom från en arbetarklassfamilj med statare i släkten några generationer tillbaka, min mormor är från en finare familj och den krocken med efterföljande längtan efter att bevisa något känner jag så väl igen, trots att den hände långt före jag föddes och trots att min mormors föräldrar är döda sedan länge. Men jag tror aldrig min morfar kom ifrån den där viljan att bevisa, prestera, vara någon trots de enkla förhållanden han kom ifrån. Hur mycket han än blev så var det aldrig nog.

Men det som verkligen ger mig ångest är hur jag känner igen mig i Maj på ett helt eget plan. Det där med ytan, att det ska vara på ett visst sätt, se bra ut när man bjuder hem någon, en ska ha ett bra liv – herrgud, det är ju precis så vi lever idag också. På det viset är Att föda ett barn även en samtidsbetraktelse och som sådan är den skrämmande. Jag håller också med Janina Kastevik om att den är feministisk – har du för övrigt inte läst hennes blogginlägg om böckerna om Maj så gör det!

Att föda ett barn är väldigt mycket hela tiden. Majs tankar är ett ständigt malande i texten i ett slags stream of consciousness som gör mig nästan matt. Ibland påminner det om När man skjuter arbetare men för mig når inte Att föda ett barn upp till den nivån. Med det inte sagt att den inte är bra, för jag tyckte den var väldigt bra skriven, men den far fram som en ångvält över mig och ibland blir det lite för mycket. Jag tyckte om den men jag tror att jag hade tyckt ännu mer om den om den varit ungefär tvåhundra sidor kortare.

Andra bloggare som också läst: Kattugglan, Carolina läser, Bokdamen, Bokhora, En bok om dagen, Endast e-böcker, Västmanländskans bokblogg.

8 thoughts on “Att föda ett barn – Kristina Sandberg

  1. Jag tyckte otroligt mycket om den, jag som inte brukar gilla det där intensiva alltid. Jag kände både igen mig och inte i Maj, men framförallt så blev jag helt uppslukad.

    1. Jag var uppslukad emellanåt, samtidigt kändes det ibland som att boken aldrig skulle ta slut pga att den var så lång.. Men visst är den bra!

  2. Det var ett tag sedan jag läste den, men jag tyckte mycket om den då när jag läste den. Så bra Sandberg gestaltar Majs klassresa och den känsla av otillräcklighet som du beskriver. Jag gillade också mycket hur Sandberg låter Maj ibland vara lite lätt osympatisk, samtidigt som hennes sympati för Maj aldrig sviker.
    (Håller helt med om att den hade vunnit på att vara lite kortare)

    1. Ja, det gillade jag också! Att hon inte är heltigenom sympatisk men att en ändå känner sympati med henne.

Kommentera