Att inte älska en hajpad bok

Kärlek, svek och motgångar i det historiska Franrike. Jag borde tycka om Sophies historia och till en början gör jag också det – faktum är att jag blev riktigt förtjust i Sophie som under första världskriget ståndaktigt sätter sig upp mot de tyska soldaterna när de vill inkvartera hennes värdshus i Frankrike. Jag älskar hennes fräckhet mot fiendesoldaterna och jag älskar de historiska miljöerna.

Att få förflyttas ännu längre tillbaka i tiden, till Paris, när Sophie träffar sin make Edouard är också som att sjunka in i historiens dimmor. Edouard målar Sophies porträtt innan han blir tvungen att ge sig ut i kriget och just det porträttet bländas den tyske kommendanten på värdshuset av.

9789188261175_200_sophies-historia_mp3-bok

Men. Så byter romanen perspektiv och förflyttas till nutidens London där Liv Halston driver omkring i ett vakuum skapat efter hennes makes förtidiga död. Sophies porträtt hänger i hennes hus, ett minne av en semester i USA, och när hon av en slump får reda på dess verkliga värde börjar hela historien nötas upp. Och som det nöts. Jag kan inte alls förstå mig på Liv, jag lyckas inte framkalla den minsta lilla känsla för henne och mest tycker jag att hon är irriterande naiv och dumdristig. Inte ens London framträder med klara färger, i nutidshistorien lägger sentimentaliteten och gråtmildheten ett lager över berättelsen som ganska snart blir till ett kladdigt träsk, svårt att ta sig igenom och mest av allt geggigt.

Hade jag gillat Sophies historia även om den inte varit så otroligt omskriven och hajpad? Nu kanske visserligen den här superhajpen kring Jojo Moyes främst gäller Livet efter dig men jag har också läst många fina recensioner av Sophies historia. Har det förstört läsupplevelsen? Nja, jag tror faktiskt inte det. Jag gillar historiska romaner men jag tror inte att jag hade tyckt Sophies historia var något mer än sentimentalt dravel även om jag inte läst ett ord om den innan. De nutida karaktärerna är platta som papper jämte de historiska, färglösa och tråkiga. Jag vet att kärlek och lite gråtmildhet är vad som kan finnas i feelgoodgenren, och jag kan gilla feelgoodromaner, men istället för att låta det historiska perspektivet bli det som håller boken uppe grottar Moyes ner sig alldeles för mycket i sentimentaliteten och glömmer bort karaktärerna. Nej, inget mer Moyes för mig.

Du hittar den här eller här.

Andra som läst och bloggat om boken: Kattugglan, Bokparet, Skrivande, Bloggbohemen, Prologen.se, Böcker i örat, Beas bokhylla, Zellys bokblogg, …och dagarna går, Lottens bokblogg.

4 thoughts on “Att inte älska en hajpad bok

  1. Jag har läst 3 Moyes, men inte den här. Jag tycker de jag har läst har varit bra tidsfördriv, men det är inga sådär superminnesvärda böcker.. Livet efter dig tycker jag är den sämsta av hennes böcker som jag har läst hittills.

    1. Ja, kan tänka mig att många läser dem som tidsfördriv… Men tyckte ärligt den var mest slöseri med tid 😉

  2. Jag har läst boken och hade ganska höga förväntningar innan jag läste den. Men tyckte inte om. ”Sentimentalt dravel” tycker jag var en passande beskrivning. Jag tyckte även de historiska miljöerna och beskrivningarna var kladdiga och lite för romantiserade. Innan jag började på Sophies historia hade jag just läst Elizabeth Weins Kodnamn Verity – Kanske blev det ett för stort brott mellan de två olika skildringarna av Frankrike under WWII.

    Är inte jätteförtjust i Jojo Moyes, men ändå har jag läst nästan allt. Tycker att hon drar mer och mer åt det komiska – vilket jag inte tycker hon är bra på. Det känns ansträngt. Den senaste, Arvet efter dig, lämnade jag tillbaka halvläst till biblioteket. Den var för sentimental, för otrolig, för forcerat rolig och för förutsägbar. Nej, där slutade jag med Moyes. Bokblomma beskrev böckerna som tidsfördriv, och det är nog så jag har sett på dem också – men någonstans blev de bara slöseri med tid för mig!

    1. Den kontrasten förstår jag blev stor! Kodnamn Verity är ju fantastisk. Hade jag läst den precis innan hade jag nog tyckt som du, att även de historiska miljöerna var för romantiserande..

      Tyckte också Moyes var lite slöseri med tid.. Kommer nog inte läsa fler.

Kommentera