Att inte sluta i tid, eller: årets lamaste fortsättning

Det här är ett inlägg om fjärde och femte boken i serien Mortal Instruments. Spoilers för hur karaktärerna utvecklas förekommer, men inga för handlingen. Här kan man läsa om första boken, här om andra och tredje.

Det jag verkligen älskar med Cassandra Clares böcker, och serien Infernal Devices i allra största synnerhet, är den groteska fantasin och det morbida tilltalet, döden och mörkret är ofta närvarande och presenteras ofta i ganska absurda former. Jag tyckte inte lika mycket om, även om jag gillade, serien Mortal Instruments som gavs ut före men utspelar sig många år efter Infernal Devices. Första boken i Mortal Instruments tyckte jag om, andra och tredje tyckte jag var bra men med en något irriterande skurk i skurkhuvudrollen. Fjärde och femte böckerna, City of Fallen Angels och City of Lost Souls är mest en uppvisning i kärleksproblem, i ett oerhört framkrystande av handling för att kunna skriva om sagda kärleksproblem, i vad som händer om man inte pratar med varandra och framförallt i unga mäns våndor över sitt existensberättigande.

city-of-fallen-angels

city-of-lost-souls

Det är inte utan att det blir lite trist i längden. Mot slutet av fjärde boken var min övervägande känsla att ”jag orkar inte mer nu!” Tyvärr har nämligen Cassandra Clare också tendenser att ibland grotta ner sig fullständigt i känslor, kärlek och framförallt uppoffringar – något som jag antar ska föreställa ett altruistiskt altare blir istället en dynghög av självömkan och tjurande. Jag är också fasligt trött på bilden som ges av den enda sanna kärleken som man måste hitta – man har en själsfrände och när man väl hittat den är man klar. Förutom de problem som dyker upp i ens väg och som blir stora monument för att man inte pratar med varandra, utan antar att kärleken ska lösa allt – som den bild av prinsen och prinsessan vi ofta ger läsare sedan barnsben.

Det finns saker, några få, i både City of Fallen Angels och City of Lost Souls som jag faktiskt tycker om. Jag älskar fortfarande karaktären Magnus Bane och jag gillar att hans relation är lite mer nyanserad än, så att säga, huvudförhållandet i böckerna. Däremot tycker jag inte om vad som händer med Isabelle. Hon har varit så tuff, så kick-ass och så kompromisslös och det har jag fullständigt älskat – här får hon plötsligt svagheter och visst, alla kan ha det men att hon blir svag och liten och behövande när hon blir kär i en man för första gången – ja, det känns bara unket. Var hon bara stark tills hon hittade en man att ty sig till, eller? Och om nu kärleken gör en så svag, varför blev inte han det?

Slutligen, sa hon efter att ha spytt lagom med galla, vill jag reflektera över tidslinjen i de här böckerna. Fem böcker utspelar under bara några månaders tid – fem böcker! – men samtidigt händer det inte särskilt mycket, alls. Det är höjden av navelskåderi för min smak. Tanken med de här böckerna var från början att det skulle varit en trilogi och hör och häpna, det kommer en till. Förmodligen kommer jag att läsa även sjätte och avslutande boken, bara för att få veta hur det går, men den kommer få årets absolut lägsta förväntningar för maken till krystande av handling, i en fortsättning som inte skulle varit, har jag inte läst på länge. Förmodligen hade Cassandra Clare gjort allra bäst i att låta det här vara en trilogi.

Mitt råd: läs bara de tre första böckerna. Eller, läs istället: Gail Carrigers serie The Parasol Protectorate.

2 thoughts on “Att inte sluta i tid, eller: årets lamaste fortsättning

  1. Jag har inte läst den här serien pga av just det du beskriver. Mina misstankar var att det bara skulle sluta i nån evig uprepning av Edward och Bella i nytappning. Däremot har jag läst om Alexia Tarrabotti och The Parasol Protectorate. Först störde jag mig oerhört på just relationbiten mellan vissa, och det märkliga sexinslaget som kändes skrivet för en manlig läsekrets uteslutande. Men, jag läste andra boken ändå. För någonstans fastnade jag för Alexias steampunkvärld och ställde om mina förväntningar om vad det vad jag läste. Den är roande och en orgie i härliga detaljer om det parallella viktorianska samhället Alexia rör sig i. Så jag supportar din rekommendation. (PS. Jag vill åxå ha ett coolt parasoll med extra utrustning ; P)

    1. Jag tyckte de tre första böckerna var helt okej! Bra, till och med. Med det märktes så väl att fjärde och femte boken kom till som efterhandskonstruktion, det var då det verkligen gick utför… Men i vilket fall gillade jag TPP mycket bättre 🙂

Kommentera