Att läsa eller inte läsa, och att läsa tills hjärtat nästan brister.

Jag har den senaste tiden utmanat mig själv – kanske inte som läsare men definitivt som person – i de böcker jag har valt att läsa. Det har inte varit något medvetet, direkt, och jag vet inte varför. De böcker jag har läst är av den typen jag egentligen inte trodde att jag skulle klara av att läsa, i många år framåt eller möjligtvis aldrig.

Vissa böcker berättar en historia som kan tyckas vara orden om ens eget liv, eller om händelser eller personer som funnits i närheten, saker man känner igen så väl att det nästan är skrämmande. Framförallt kan det kännas som att en bok trycker på alldeles för känsliga nerver om den är så välskriven att den inte verkar påhittad, utan äkta och levandes ett eget liv. Visst kan det vara intressant att läsa så djupgående böcker, spännande att känna igen sig och lärorikt eftersom man kanske kan lära sig någonting om sig själv också, trots att det egentligen inte ordagrant är ens egen historia.

Men det kan också vara alltför svårt, alltför ödesdigert och alltför känslosamt. Jag visste inte riktigt vad jag gav mig i kast med när jag läste I taket lyser stjärnorna och Decembergatans hungriga andar. Jag tror egentligen inte jag tänkte riktigt, jag mådde dåligt och valde böcker därefter, böcker med personer som också mådde dåligt och var på väg utefter en brant i sina liv. Vad jag inte visste var att de skulle bli så äkta för mig, vakna till liv från sidornas tryckta text och knacka mig på näsan med de egna misstag jag gjort och de egna sorger jag upplevt.

Den första boken jag läste var Decembergatans hungriga andar. Den handlar om Jenny som tror att hon är alldeles för tjock, tror att alla skrattar åt henne och kan inte se någonting bra med sig själv. Bantningen går vidare till bulimi, hon äter och spyr tillsammans med grannen Betty som lider av samma sjukdom. För Betty går det illa, för Jenny går det också illa men boken lämnar läsaren i ovisshet om hur det slutar. Det är hemskt med något som så många unga tjejer lider av och som så lite uppmärksammas som en sjukdom i dagens samhälle, i det dagens samhälle som är själva grundvalen till de flestas insjuknande i ätstörningar. Jag mådde illa av att läsa den av flera olika orsaker, för personliga för att skrivas här.

Den andra boken, har jag ännu inte läst ut. Jag började läsa I taket lyser stjärnorna som även det är en ungdomsbok, en bok där Jenna slits mellan hopplösheten över sin cancersjuka mamma och den brinnande kärleken till Sakke, som inte ens ser henne. Jag vet inte om jag kommer läsa ut den, men jag tror inte det. Jag vill inte veta hur det slutar och jag vill inte må ännu mer dåligt, över ännu en bok.

Ska man må dåligt av att läsa böcker? Ska böcker kunna framkalla så fruktansvärda känslor, röra upp något som ligger så djupt att man trodde att man hade begravt det, dra upp det till ytan och kasta det i ansiktet, igen? Ska man låta läsupplevelsen av en fantastiskt välskriven och totalt äkta bok gå före den utsatthet man själv känner när man läser den? Eller ska man bara låta bli att läsa?

0 replies on “Att läsa eller inte läsa, och att läsa tills hjärtat nästan brister.”

  1. Bella skriver:

    Mm, sådant är svårt. Det är nog ett val man får själv få göra, jag brukar undvika sånt faktiskt.

    Det finns en stor genre av både filmer och böcker som jag skyndar snabbt förbi antingen med fjärrkontrollen framför tv’n eller med mina ben när jag letar böcker i en bokhandel. Främst om krig (specifikt vietnamkriget och ww2) och böcker som ex. ”Decembergatans hungriga andar” (destruktiva böcker skulle jag kalla dem väldigt kortfattad).

    Jag undviker dessa böcker för att jag mår så psykiskt illa av dem, länge länge också. Vilket jag faktiskt inte tycker är värt oavsett om de är bra filmer/böcker. Så som sagt, man måste nog ställa frågan, är det värt att jag läser/ser detta som kommer beröra mig så mycket både negativt och positivt?

Kommentera