Att lyssna på poesi – del 2, Edith Södergran

Det finns många olika vägar till att läsa poesi. Länge tänkte jag mig sittandes i fåtöljen, djupt koncentrerad, läsandes varje rad flera gånger för att inte gå miste om något. Då och då händer det, och jag älskar de stunderna. Men jag har också lärt mig att det inte är det enda sättet att ta till sig poesin.

Den första diktsamling jag lyssnade på var Kerstin Thorvall själv läsa sin diktsamling Jag är en grön bänk i Paris. Jag kanske inte förstod allt, hängde inte med på varje rad, men jag älskade upplevelsen och fick en fantastisk känsla för diktsamlingen i stort. Nästan ännu mer tyckte jag om att lyssna på Dikter i urval av Edith Södergran, även om det inte var hon själv som läste. Uppläsningen är dock oerhört bra.

Jag har ströläst dikter av Södergran tidigare, Vierge moderne förstås, och några till, men jag har aldrig läst en hel diktsamling och kanske hade jag aldrig gjort det heller om jag inte lyssnat på den – fast boken står där i hyllan. Jag är oerhört glad att jag gjorde det för jag fullkomligt älskar Edith Södergrans dikter. Orden är ibland vassa, ibland mjuka, men alltid stora, viktiga och så fantastiskt vackra. Att läsa Edith Södergran känns som att få en insikt om själva livet, att lära sig något både om sig själv och om världen. Hur den har varit, hur den är.

Att läsa poesi är ofta omgärdat av en aura som gör för gällande att det måste vara svårt, komplicerat och betungande. Det behöver inte vara så. Att lyssna på Edith Södergran under en promenad bland tallarna är fantastiskt, vackert och givande.

Boken finns som ljudbok att ladda ned på till exempel Bokus och Adlibris.

Kommentera