Att springa

För ett tag sedan lyssnade jag och en vän på Maria Sveland på Pilgatan. Kvällen innan hade jag sträckläst Att springa, boken som kom 2011 efter att Bitterfittan slagit ner i Sverige 2007. Bitterfittan tyckte jag om, framförallt för att den så tydligt synliggjorde och ifrågasatte de patriarkala strukturer som följer på ett kärnfamiljsideal.

att-springaAtt springa är en helt annan typ av bok, och ändå inte. Bitterfittan kändes ibland som ett reportage – ett intressant sådant, men ändå ett reportage – Att springa är ett stort steg framåt berättarmässigt utan att historien för dens skull förlorar det viktiga i det feministiska budskapet. Att springa är rent litterärt en mycket bättre bok, och jag vet inte om det är det som gör det eller om det är berättelsen i sig men den grep mig något oerhört.

Julia och Emma är tolv år, står precis på gränsen till tonåren och med allt vad det innebär blir det en omtumlande sommar. Julia och Emma är bästa vänner, även om de kommer från vitt skilda delar av stan och Julias kärnfamilj med deltidsarbetande mamma, bankchefspappa och lillebror sätts i skarp kontrast mot Emmas konstnärliga, ensamstående, rödvinsdrickande mamma.

Det finns en viss förutsägbarhet i vad som kommer hända och det är väldigt tydligt vilka strukturer Maria Sveland vill ifrågasätta, samtidigt gör det ingenting eftersom boken är skriven med ett sådant driv och en sådan glöd. Kanske infinner sig drivet främst i romanens andra del, kanske var det en lite lång transportsträcka dit men för mig gör det ingenting. Vad som också gör att övertydligheten inte stör är att bokens olika poler inte ges något absolut värde eller sätts i oföränderliga ramar, det som från början verkade bra gömmer mot slutet något mindre bra och även strukturer kan förändras. Maria Sveland ägnar sig inte åt att skriva mönster i sten. Inte heller ägnar hon sig åt några psykologiska studier av männen och med tanke på hur många romaner det finns som ägnar spaltmeter åt att beskriva hur männen fungerar men bara beskriver kvinnor som ett par bröst med tillhörande ben tycker jag det är ganska befriande.

Det jag tycker är allra starkast med Att springa är att den synliggör patriarkala maktstrukturer på ett nästan smärtsamt antal olika plan, från barndomen till vuxenlivet, från förr i tiden till idag, från det översta samhällskiktet till det lägsta, från mormödrar till små barn – utan att för den skull förlora språket eller drivet i berättelsen. Det blir en del av berättelsen, en del av det språkliga, samtidigt som det är så tydligt och självklart att det är svårt att blunda för. Läsaren kastas hela tiden djupare ner i mörkret, längre ner i svärtan och den påföljande ångesten blir bara starkare av att det känns så oerhört verklighetsnära.

Jag kunde inte lägga ifrån mig den här boken, jag satt uppe och läste till klockan var fyra och sedan hade jag ont i magen i flera dagar efteråt.

Kommentera