Att vara eller inte vara – barn.

Vem bestämmer vad barnen ska läsa? Vem bestämmer vad som är korrekt eller inte för barn?

Sannerligen de som glömt hur det är att vara barn.

I Aftonbladet kunde man idag läsa att det har varit rena utbrottet mot gamla tiders barnböcker – afrikaner kallas för negrer, zigenare är skurkar och värst av allt – När lilla Anna stoppar den handen i Långa Farbrons ficka hittar hon en snok. Hu.

Jag medger att det kan vara fördomsfullt att framställa zigenare med skurkar, och i en vuxen människas ögon (speciellt en förälder) är den sista meningen en mardröm. Men. Hur kan barn veta vad som är skillnaden mellan en afrikan och en neger? Ett barn är inte medvetet om att neger kan vara ett negativt laddat ord, och jag hyser stora tvivel att just det barnet skulle utvecklas till att bli rasist. Angående lilla Anna och vad hon hittar i Långa Farbrons ficka, naturligtvis tycker vuxna det låter fruktansvärt. Men hur ser det ut i ett barns ögon? Ser barnet Långa farbrorn som pedofil? Vet barnet vid den åldern vad en pedofil är? Förhoppningsvis inte. Jag skulle snarare tro att barnet ser det som spännande, en snok är om jag minns rätt inte det enda som hittas – där finns också fjärilar och andra, mer oskyldiga djur.

Även Astrid Lindgren nämns som fördomsfull. Det är däremot en intressant diskussion, en som diskuterades vid förra sommarkursen om just Astrid Lindgren. Är Pippi en rasist när hon befinner sig på Kurrekurreduttön? Nja, snarare speglar väl denna bok en tid när det inte var rasistiskt att mynta ordet "negerprinsessa".

Samma person i artikeln som benämner Astrid Lindgren som fördomsfull lyfter också hellre fram moderna barnböcker framför klassiska. Pelle går till Frisören istället för Bröderna Lejonhjärta?

Stackars barn.

Visserligen fanns det kritik mot just Bröderna Lejonhjärta även när den släpptes, men då handlade det om att döden inte skulle skrivas om för barn i så tidig ålder. Men Astrid Lindgren är en så pass skicklig författare att hennes diskussion om döden inte gör barn ledsna – snarare tröstar dem. Jonatan och Skorpan begravs inte i jorden – de kommer bara till Nangijala och Nangilima där de ser ljuset, till skillnad från den lilla kaninen som begravs i trädgården och skapar många undringar: "Mamma, vart tar kaninen vägen? Mamma, varför läggger vi honom i jorden?"

Jag är ingen expert, men jag tror att det snarare är nyttigare för barn att läsa om Bröderna Lejonhjärta än om Kalle går till skolan eller vad barnböckerna heter nuförtiden. Vad är det för spännande att läsa om sådant de gör varje dag?

Låt hellre barn vara barn och låt de vuxna brottas med problem som vuxna älskar att brottas med.

Kommentera