Australia – recension

”Det storslagna australiensiska landskapet utgör bakgrunden till denna historia om brittiska aristokraten Lady Sarah Ashley som kommer till Australien i slutet av 30-talet för att leta efter sin man, vilken åkt dit för att sälja deras ranch. När hon kommer fram finner hon maken död och att hennes enda tillgång är en boskapsranch lika stor som Belgien.

För att rädda sin egendom måste hon tillsammans med en råbarkad boskapsfösare driva boskapen genom det oändliga, karga landskapet. Det blir en svindlande resa och tillsammans upplever de en kärleksaffär, hur andra världskriget drabbar Australien i och med Japans bombningar av Darwin och ställs inför val som kommer att förändra deras liv.”

Australia verkade verkligen som min typ av film. Storslagen, historisk, vacker och så vidare. Tycker man om sådana filmer får man ibland ta att det kan vara vissa klichéer i dem, och Australia är verkligen en mästare på klichéer. Inte så att jag inte har sett värre, för det har jag, men de dyker upp titt som tätt och är alltid lika förutsägbara. Vad som är bra är att de faktiskt inte förstör filmen helt och hållet, så grova är de inte, utan de är mer små irritationsmoment som man sitter och ler lite allvetande åt någon minut, sedan kan man gå tillbaka till att njuta av en fantastiskt vacker filmatisering, bra skådespelare och framförallt en Brandon Walters som stjäl halva filmen. Förutom det är jag otroligt imponerad av David Wenhams elaka Neil, som är så outhärdligt vidrig att man skruvar på sig i biostolen, Wenham som tidigare mest varit känd för den snälle, veke, tillbakadragne Faramir i Lord of the Rings.

Musiken är ibland lite väl högtravande, Baz Luhrmann har ibland lite för högtflygande idéer och allting är ibland lite väl mycket, inte minst trodde jag i början aldrig att filmen skulle hålla i tre timmar. Men efter att de första två varit lite halvspännande, väldigt klichéfyllda och ibland lite långsamma, blir sista timmen för mig gastkramande spännande. Sextio minuter verkar hålla på en evighet, filmen griper ett otroligt tag i tittaren och jag är också fullständigt fascinerad av den totala vändningen som driver mörker in i det ganska gulliga skede filmen kommit in i halvvägs. Det jag faktiskt är mest tjusad av är hur Luhrmann lyckas väva in peripetin i varje tråd av historien; karaktärer, handling, väder, färgtoner, stämning, död och liv. Det är här filmen blir riktigt bra, och riktigt sevärd.

Slutsatsen är en film som har en eller två klichéer för mycket, men ändå inte helt störande sådana. Hade inte den sista timmen gett filmen sådan rejäl fart hade det blivit ett mycket sämre betyg, men jag tyckte faktiskt om den och jag tycker alla skådespelare gör mycket av sina roller. Det är framförallt en film som i alla sin storslagenhet och vackra miljöer gör sig allra bäst på bio.

Kommentera