Månen, varelsen och jag

Månne är åtta år och hen vill bli den yngsta youtubern ever. På youtube vill hen berätta om sitt liv och om hur det är att vara icke-binär. Om att vara Månne.

Det är inte så lätt alltid, tyvärr. Månne är en underbar åttaåring som det är fantastiskt lätt att tycka om, och Månnes föräldrar är som tur är riktigt bra föräldrar som förstår och anstränger sig, även om Månne önskar att de ibland kunde säga till andra lite mer, när andra säger fel och kallar Månne för han eller hon. Månne är trött på att förklara. Hur svårt kan det vara?

Månen, varelsen och jag är skriven i en slags dagboksform, men lite uppdaterat från de många dagboksböcker för barn och unga som varit så populära de senaste åren. Månne spelar in alla klipp hen vill lägga ut på youtube och boken är textversionen. Det är öppet, ärligt och ibland sårigt men Månen, varelsen och jag är allra mest en underbar bok som många, kanske framförallt vuxna, behöver läsa. Jag skulle också vilja se den som obligatorisk högläsning för alla klass ett eller två och jag tror att formatet fungerar fantastiskt. Men framförallt tror jag att det är vuxna som behöver läsa och ta till sig av den här boken.

Ylva Karlsson är en otroligt bra författare och det märks att hon lyssnat på många berättelser från ickebinära och transpersoner. Sofia Falkenhems fantasifulla illustrationer är en fin följeslagare till texten. Ibland funderar jag på om Månen, varelsen och jag är lite för lång och lite för upprepande. Det är en bok med ett budskap, och sådana vacklar ibland på gränsen till pedagogik. Oftast gör inte Månen, varelsen och jag det, och oavsett så tycker jag du ska läsa den. Det är en av de viktigaste böcker som getts ut för barn, och vuxna, nånsin.

Rabén och Sjögren, 2020.

Fler som läst: Agnes bokblogg, Barnboksprat, Kulturkollo.

Boken finns bland annat på SF- bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Ganska nära sanningen

Anna Ahlund skriver som ingen annan om det stora i det lilla, om vardagens allvar och om att gå på gymnasiet och vara kär. Det är så fint, att kunna fånga den tid i livet när allt är livsavgörande och du alltid verkar stå inför ett vägval i livet.

Ganska nära sanningen börjar med ett just sådant. Nico har färgat håret rosa, flyttat från Vansbro till Uppsala och blivit inneboende hos sin faster och hennes minitax. Det nya livet väntar på andra sidan tröskeln, Nico ska börja på Sibylla Allmänna Läroverk och allmänestetiska linjen.

Det är så fint att följa med Nico när hen utforskar sitt nya liv och, inte minst, sig själv. Vem är hen, egentligen? Och hur tar en reda på det? Nico blir nästan genast vän med Beata som älskar Beatles precis lika mycket som Nico gör och som alltid klär sig i olika färger varje dag. Ganska nära sanningen är kanske något mer nedtonad än Anna Ahlunds tidigare böcker, mer utforskande och känslig. Det är varsamt berättat, vackert och går rakt in i hjärtat. Även om Nico är den självklara huvudpersonen berättar Anna Ahlund, nästan i förbigående men ändå klart lysande, även om andra. Hela livsberättelser som flätas ihop med Nicos, som Valenkas. Det är en av de finaste berättelserna i boken.

Att det finns en poäng i att Nico är nyinflyttad till Uppsala är självklart, men samtidigt gör det lite ont i mig varje gång någon lämnar en liten ort för att kunna få vara sig själv i en större stad. Småstadsmentalitetens ovilja att acceptera allas lika värde har förstås sin grund i sanningen, men jag önskar att vi lite oftare fick läsa om de som faktiskt inte vill lämna Byn för Staden (Stockholm, Uppsala, Malmö, Göteborg). De finns, också. Inte för att Anna Ahlund utmålar Vansbro som ett hemskt ställe för Nico, för så är det inte, det som gnager i mig är den långt pågående trenden i att allt löser sig om en flyttar till en storstad. Det går ju faktiskt ibland också att flytta från en stor stad till en annan stor stad, om en vill byta sammanhang.

Det här är dock en parantes i sammanhanget. Att Anna Ahlund är den svenska YA-himlens starkaste stjärna medför en hel del förväntningar, men Ganska nära sanningen överträffar dem med råge. Det är en fantastiskt välskriven, underbar bok om att hitta sig själv och sitt sammanhang.

Rabén och Sjögren, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Enligt O, Kulturkollo, Prickiga Paula, Agnes bokblogg, Tusen sidor.

Bergtagen

Järvhöga läroverk är en gammal internatskola belägen i Jämtlands skogar. Någon gång på sextiotalet lades den ned för att nu öppnas upp igen, trots de märkliga rykten om pojkar som försvinner vilka omgett skolan sedan den byggdes. När en elev igen är spårlöst borta, mitt i smällkalla vintern, sätts både polisutredningar och ryktesspridning igång. Det finns en tjusning med Bergtagen, och det ska jag återkomma till, men det finns också mycket som jag inte tycker om.

Att säga att något är beläget i ”Jämtlands skogar” gör mig på en gång ganska reserverad. Det låter som en exotisk kuliss, mest. Att där sedan också bygga en ”anrik internatskola” gör mig ännu mer tveksam. Ett visst mått av konstnärlig frihet när det gäller orter och ställen är förstås nödvändig för det litterära skapandet, men jag finner hela grundprincipen väldigt svår att tro på. Att en av Sveriges mest ansedda internatskolor, dit rika Stockholmsföräldrar skickar sina ungdomar, skulle ligga i en liten by i Jämtland? Byggd på första halvan av 1900- talet? Jämte en lokal gymnasieskola? Visst finns det några gymnasium i Jämtland utanför Östersund, men inte många allmänna, och inte i små byar.

Det är helt enkelt väldigt svårt att få grepp om varför Camilla Sten låter Bergtagen utspela sig i Jämtland, när Jämtland inte verkar vara särskilt närvarande i berättelsen. Jag retar mig inte bara på bokens grundvalar utan också på ganska osannolika detaljer, som att det skulle gå en motorväg förbi en liten ort i Jämtland, som att Sten i en mening hittar på avdelningen ”Missing People Östra Jämtland” och i en annan låter Järvhöga ligga längs tågrälsen på väg norrut från Östersund – inte bara är det geografiskt förvirrande, det går heller inga persontåg norrut från Östersund. De går österut, till Sundsvall, eller västerut, till Åre. Det här är detaljer som lätt hade kunnat åtgärdas av korrläsare med lokalkännedom, men det är heller inte bara detaljerna. Det finns, för mig, ingen känsla i Bergtagen för de jämtländska skogar där boken sägs utspela sig. Det här är förstås inte enbart Camilla Stens fel. Det är inte första gången som Jämtland, eller för den delen Norrland, enbart används som en slags exotisk kuliss utan att det verkar finnas så mycket research bakom. Varje gång gör det mig lite mer vrång.

Samtidigt är historien, och boken, vansinnigt spännande. Den är svår att lägga ifrån sig och jag vänder sidor hektiskt för att få reda på vad som kommer hända. Jag tycker om Julia, som finner sig indragen i mysteriet när Markus försvinner och hans rumskamrat Emil gör allt för att hitta honom. Jag tycker om Julias bästa vän Astrid, Julias försiktighet, hennes mammas ångest, den osvikliga vänskap som finns mellan Julia och Astrid.

Jag har sett Bergtagen jämföras med Cirkeln. Och för all del, upplägget liknar varandra – att placera något mystiskt i en liten bruksort i Sverige. Skillnaden är att Cirkeln skildrade bruksortens brokiga småstadscharm jämte dess krassa nedgångenhet med sådan finess att det kändes helt äkta. Järvhöga, vid sidan av det, är för mig ganska livlöst och till största delen uteblir känslan av småstadscharmen, av Jämtland. Jag hade önskat mer research i hur småstäder och byar i de jämtländska skogarna känns. Bergtagen är spännande och välskriven men, för mig som snart vågar kalla mig jämtlänning efter tolv år, saknar den känslan.

Rabén och Sjögren, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Bims blogg, Bokkoll.

Läst i juni 2020 och TBR för juli

Juni, den underbara månaden då det är ljust dygnet runt och jag aldrig vill gå och lägga mig. Kanske hade jag tänkt att jag skulle läst många fler böcker men bad, kvällspromenader och midnattsvin har tagit dess plats. Jag hoppas att jag läser lite mer i juli.

Bäst i juni

Heartstopper, den underbart fina grafiska romanen av Alice Oseman och Spöksomrar, Mårten Melins nya skräckroman för 9-12 år, får dela på förstaplatsen över läsupplevelser i juni. Jag skulle aldrig kunna välja.

TBR för juli

I juli läser jag A Dance With Dragons, femte delen i A Song of Ice and Fire.

Sommarläsningen

Som varje sommar läser jag fantasy och skräck. Det är något med sommarnätter och skräckläsning, så är det bara. Men jag vill också lyssna på några fantastiska Young Adult- romaner och det är jag säker på att Jenny Han och Tahere Mafi ger mig. Det har tillkommit några seriealbum, förstås. Det gör det alltid. Vad läser du?

Pausfjäll

Semestern var i år kanske ännu mer välbehövlig än vanligt. Jag såg framför mig långa läseftermiddagar på en filt i gräset, med åtminstone några böcker ur min digra sommarläsninghög. Men när orken tröt i takt med att värmen bara steg bytte jag ut mina planer mot bad och långa kvällar i bilen, med AC, på jakt efter solnedgångar och fjällkedjor. Det var fint, det också. Nu när värmen lugnat sig något hoppas jag läsa lite också. Och blogga. Men tillsvidare, några pausfjäll.

Röd Zon – Magnus Nordin

Oräkneliga gånger har Stockholm blivit ödelagt av skräckförfattare. Författarkollektivet Fruktan har gjort det både i Stockholms undergång och Zonen vi ärvde. Magnus Nordin och Lars Gabel tar i Röd Zon än en gång med läsaren i ett postapokalyptiskt, krigshärjat Stockholm, fullt av blod och död, råttor och smuts.

Magnus Nordin och Lars Gabel har ett gediget samarbete bakom sig med zombieserien Varelserna. Den är, fortfarande, en av mina absoluta favoriter att ha med mig på bokprat för klasser och den blir alltid, alltid utlånad. Det är en bokserie jag gett till många lässvaga elever och det slutar alltid med att de kommer tillbaka och vill ha mer. Det är en genialisk serie, lättläst och hårresande och det allra bästa är att de blir lite, lite svårare för varje del – de erbjuder exakt den utmaning en lästrött elev behöver. Jag älskar dem djupt för det.

Röd Zon, första boken i en ny serie, är svårare än första delen i Varelserna, men den är fortfarande lättläst och så spännande att jag slukade den på en kväll. Det kryper längs ryggraden redan i inledningen, då när Joel berättar att han är ensammast i världen. Verkligen ensammast, den enda överlevande efter kriget som ödelade Stockholm. Eller är han det? När en röd ballong en dag kommer svävande över muren inser Joel att han kanske inte är så ensam som han tidigare trott.

Det är otäck läsning, inte bara för den krypande ensamheten och den gråa ödsligheten, utan också för bilden av hur mänskligheten till slut gjort slut på sig själv med hjälp av krigsvapen. Det är inte alls så svårt att föreställa sig. Särskilt just nu, när vi är mitt i en pandemi och katastroftankarna tillåts extra stort spelrum i många överbelastade hjärnor. Att undergången är något som sysselsätter många ungas tankar har flera gånger blivit helt självklart när jag bokpratat om just Varelserna, eller om Sofia Nordins En sekund i taget där Hedvig är den enda överlevande efter en febersjukdom som ödelagt mänskligheten. Rädslan för kollapsen matas förstås inte bara av virus, utan kanske framförallt av all miljöförstöring och klimatkrisen och de här böckerna blir många gånger en ventil för alla frågor som snurrar.

Röd Zon är tekniskt sett inte skriven som en lättläst bok men den lyckas vara lättillgänglig utan att spara på varken berättelsen eller blodet. Det är djupt och allvarligt, äckligt och härligt, snabbläst och snyggt. Magnus Nordin är en av våra finaste skräckförfattare och jag längtar efter fortsättningen.

Berghs förlag, 2020.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser.

Du hittar boken bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Hur svårt kan det vara!? – tredje boken om Athena

Athena är tillbaka! Mer framåt, härlig och rolig än någonsin tidigare.

Böckerna om Athena är böcker som behövs så otroligt mycket. De är roliga, men samtidigt välskrivna, och säger något otroligt fint om vänskap och hur viktigt det är att lyssna på barn. Glöm alla gamla, nu ganska sunkiga, böcker om Bert och Sune – jag ger böckerna om Athena till varenda elev i 9-12- årsåldern som vill ha en rolig bok.

Athena tar ingen skit. Hon är världens bästa, på typ allting, och lyckas alltid hitta en lösning på alla problem. I tredje boken, Hur svårt kan det vara?!, står hon inför sin största utmaning hittills när sura pensionerade lärare och gubbar i kommunkostym hotar med att såga ned de hundraåriga lindarna som kantar Lindskolans skolgård. Katastrof! Tur att Athena har sina kompisar Love, Aicha, Ronja och Yousef och Rädda Jorden- klubben till sin hjälp.

När jag läste andra boken tyckte jag hemskt mycket om hur stor plats bästa kompisen Ronja fick ta. Den blyga, introverta Ronja som alltid får stöd av Athena. I den här boken får vi lära känna Yousef lite närmre, det är fint.

Böckerna om Athena har allt. Vänskap, tuffhet, rädsla, mod, en arg mormor som kedjar fast sig vid ett träd, syskonkärlek, lek, humor – och Athena. Athena är typ allt jag vill ha i böcker för 9-12 år just nu. Hon är underbar och jag längtar efter fler böcker.

Här kan läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna:
Grattis världen jag är här nu!
Strålkastare, tack!

Bonnier Carlsen, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Agnes bokblogg.

Just nu i juni

Det är första helgen i juni och Kulturkollo undrar vad vi gör:

Just nu läser jag En stark nolla av Sara Lövestam. Den är överraskande mörk, med små vassa nålar som sticker hål på mitt försvar nästan utan förvarning – men den är också fin, rolig och träffsäker – annars vore det inte en bok av Sara Lövestam.
Just nu tittar jag på I’m not okay with this, efter tips på instagram. Nyss börjat, men det verkar lovande!
Just nu lyssnar jag på radioföljetongsversionen av Styr din plog över de dödas ben, av nobelpristagaren Olga Tokarczuk. Det är en fin inläsning!
Just nu längtar jag efter semestern, och någon slags normalitet.

”Det känslomässiga skalvet”

Den handlar om allt som skaver, Annika Norlins novellsamling Jag ser allt du gör. Kanske har en titel aldrig varit så väl vald, för de människor som tar plats i novellerna får sällan synas annars. Annika Norlin betraktar, skriver med en oerhört säker ton och en stil som tar andan ur mig.

Första novellen, Bekräftaren, sätter verkligen tonen för novellsamlingen. Det är den betraktande psykologen som yttrar titeln Jag ser allt du gör, symptomatiskt för resten av boken. Ibland känns det som att Bekräftaren följer med i varje novell, ser människorna, betraktar dem, bekräftar dem.

Det handlar om kärleken, om att växa upp. Om små orter i Norrlands inland, men inte på det där fördomsfulla och stereotypa sättet. Om att vara ensamstående mamma och jobba i hemtjänsten, om hur byn lever upp när någon ny anländer men sedan sakta återgår till det vanliga när hen försvinner igen. Allra tyngst är det när det handlar om sorg, då kan jag nästan inte läsa men gör det ändå för att det är så outsägligt vackert, också. Annika Norlin sätter fingret på rosten i mellanrummet, skrapar på sår, skildrar utkanten.

”Min uppgift är att ta hand om det känslomässiga skalvet och eventuell efterbörd hos personen som visar dem”. Ja, ett känslomässigt skalv är det, läsningen av Jag ser allt du gör.