Tionde våningen – Christina Herrström

Friheten är fantastisk, men också skrämmande. Jorinde känner sig ensam i lägenheten på tionde våningen medan hennes kompisar mest tycker att hon är lyckligt lottad. De ser möjligheten till fester, att kunna komma och gå som man vill. Vad de inte ser är saknaden efter familjen som flyttat och lämnat Jorinde kvar, våndan över att få matpengarna att räcka, att ställa mobilen på tidig väckning för att hinna plugga före skolan.

Jorindes mamma har flyttat till USA, pappan har isolerat sig i familjens sommarstuga på en ö. Den enda som verkligen finns där är bästa vännen Agnes, men hur viktig blir hon när Jorinde träffar Emanuel?

Tionde våningen är en finstämd berättelse om ensamhet som inte syns på utsidan, om vänskap stark som berg och om den första förälskelsen, pirrig och förvirrande. Det allra svåraste, det som gör mest ont i hjärtat, är hur en tonåring måste ta hand om sina vuxna när de inte räcker till eller orkar. Hur vilsen Jorinde blir när pappan stänger in sig i sorg och alkohol och hon tvingas vara den som tar om hand. Jorinde ser ut långt över stadens tak från sin tionde våning men ingenstans verkar hon ändå höra hemma. Christina Herrström är fantastisk på att berätta och läser fint in sin egen historia på ljudbok. När jag var elva år älskade jag Glappet och jag hade höga förväntningar på Tionde våningen. Jag blev inte besviken, det här är en fantastisk bok.

Jag lyssnade via Storytel. Ljudboken finns också att ladda ner här och här. Pappersboken hittar du bland annat här och här.

Bonnier Carlsen, 2018.

Fler som läst: Prickiga Paula, Littermentärt,

 

Tre underbara bokomslag

Det är något särskilt med bokomslag. Inte sällan är det avgörande till varför en läsare plockar upp en viss bok, och nästan som regel kan du avgöra vilken typ av genre boken hör till genom att betrakta dess omslag. Det går också, med lite granskning, ofta att utröna under vilket årtionde och därmed under vilken konstströmnings inflytande boken är skriven – det går tydliga trender även i bokomslag och detta påverkar oss. Inte sällan får en barnbok, som stått helt bortglömd i bibliotekshyllan de senaste tio åren, ett uppsving med fler lån om den ges ut med ett nytt omslag.

Den här veckan är utmaningen på Kulturkollo att visa tre bokomslag och berätta varför du gillar dem. Jag älskar och fascineras av bokomslag och har hundratals favoriter – därför bestämde jag mig den här gången för att ta mina favoriter från de senaste årens bilderböcker. Bilderboken är inte bara en konstform i sig utan behöver också jobba hårt på att fånga sina läsare på en gång. Därför är det otroligt intressant med bilderböcker och omslag. Det är inte särskilt många av bilderbokens tilltänkta läsare som själva kan läsa texten i en bilderbok, jag fokuserade därför på att välja omslag där jag kunde täcka över titelnamnet och fortfarande vilja läsa boken, bara på grund av omslagsbilden. (Klicka på bilderna för högre upplösning).

Ninna och stormskolan

Det här är ett så otroligt fint omslag i all sin skenbara enkelhet. Vi får genast möta de två barn berättelsen kommer handla om och de är i fullt färd med att plocka grenar och har leriga byxor. Vad är de ute på för äventyr? I bakgrunden får vi se bifigurer rusa omkring, något händer. Himlen är målad i så vackra och olycksbådande färger att det tar andan ur mig. Jag vill veta vad som händer här!

Simbassängen

Simbassängen är en underbar, textlös och konstnärlig bilderbok som berättar en historia bara med sina bilder. Jag inser genast att det finns en hel värld, full med vatten och äventyr, bakom ögonen på barnet i huvudrollen. Hur skulle annars alla fiskar hitta ut? Simbassängen är den enda bok jag någonsin läst som helt perfekt gestaltar skrän och olåt – och sedan tystnaden efteråt.

Sagan om den underbara familjen Kanin och farbror Elände

Böckerna om familjen Kanin är stora favoriter hos förskolebarnen på mitt bibliotek och jag förstår varför. De är otäcka, men inte för otäcka, och det händer hur mycket som helst i bilderna. Allt är lite Sven Nordqvist- esque med små figurer överallt, fast målat i en underbar lila färgton. Det jag framförallt älskar med det här omslaget är de tre kaninernas ansiktsuttryck – du förstår direkt vad de ser och kan gissa vad de tänker. Stora kanin är helnöjd med att äta bär, lilla kanin till vänster kollar oroligt på den brinnande stekpannan och lilla kanin till höger är nyfiken på varför lilla figuren är ledsen. Bakom lurar trollen.

Jag avslutar veckoutmaningen med ett boktips. När jag läste Bokhistoria vid Lunds universitet fastnade jag för boken By its cover – en bok om bokomslagens utveckling framförallt under modernismen i USA. Min uppsats baserad på den boken fick ett av mina bästa betyg på kursen – det säger något om hur djupt jag älskar att nörda ner mig i bokomslag och varför de görs på vissa sätt. Här skriver jag mer om det, och mer om den boken. Jag rekommenderar den!

American Vampire och monstervampyrens vara eller icke vara

American Vampire är blod, gore och mörker – förpackat i både 1800- talswestern och 1920- talsdekadens. Det är otroligt stämningsfullt, snyggt och njutbart. Ändå fastnade tyvärr det värdelösa förordet ganska mycket i minnet, där Stephen King försöker bestämma vad vampyren ska och inte ska vara.

I takt med att, som forskaren Anna Höglund kallar den, humanvampyren, tog allt större plats i litteraturen och framförallt när vampyren trädde in i YA- böckernas förlovade värld, steg också antalet som klagade på att vampyrerna inte var tillräckligt blodiga längre. Någonstans mellan House of Night och Glashuset var jag nog böjd att hålla med om att vampyrerna började bli lite väl mesiga, med slutsatsen att det var dags för mig att lägga ifrån mig YA-vampyrerna ett tag och ta upp en annan vampyrbok.

Att den vackra, odödliga tonårsvampyren trätt in på litteraturscenen betyder nämligen inte att monstret någonsin lämnade den. Det är ganska tröttsamt att ondgöra sig över att vampyrerna borde gå tillbaka till sitt monstruösa ursprung när humanvampyren funnits med oss i åtminstone hundra år och när det finns fantastiska monstervampyrer därute att välja mellan. Ändå gör Stephen King just detta i förordet till American Vampire, ett onödigt tilltag som bara fick mig att börja läsningen irriterad. Att påstå att en vampyr ”bör” och ”inte bör” vara något är tröttsamt. Vem är Stephen King att bestämma över alla vampyrer i litteraturhistorien någonsin? Jag älskar berättelser om onda vampyrmonster men det betyder inte att humanvampyren saknar ett existensberättigande i litteraturen. Att vilja berätta om monstervampyrer placerade i amerikansk historia är nog så lovvärt och intressant, men varför samtidigt vilja bestämma över alla andra vampyrer?

Tyvärr färgade det min läsning av American Vampire, som vid sidan av det värdelösa förordet verkligen är fantastisk läsning. Det är inte tu tal om att Stephen King, Scott Snyder och Rafael Albuquerque verkligen försökt ta tillbaka monstervampyren, det frossas i långa huggtänder, ruttnande lik och över allting ligger en anda av klassisk amerikansk westernfilm. Rafael Albuquerques bilder är otroligt snygga, jag älskar blandningen av råp gore och ibland nästan kitschig färgskala. Ändå finns det också, bredvid det monstruösa, sorg och längtan efter något annat. För hade vampyren verkligen endast varit ett själlöst monster hade den inte varit ens hälften så intressant som den är.

Boken finns på: SF- bokhandeln, Bokus, Adlibris.

Nej, monstervampyren lämnade oss aldrig. På förekommen anledning vill jag tipsa om några av mina favoriter bland ganska nyligen skrivna, mer monstruösa vampyrer:

Judas barn

The Strain

De som går igen

The Passage

Children of the Night

Vilken är din favorit?

Poddfredag: Skogarna

Om det är något som fascinerar mig är det litteratur i gränslandet. Böcker som rör sig över gränser, upphäver dem, ställer frågor. Ofta är det fantastik. Därför är det inte konstigt att min stora favorit bland litteraturpoddar är Skogarna, något av en doldis i jämförelse med de stora poddarna. Jag hoppas så att fler hittar till den! I Skogarna pratar Andrea Lundgren tillsammans med gäster om litteratur i gränslandet, och gör det på ett sätt som får en att förundras över litteraturens storhet – särskilt fantastiskens många grenar. Andrea Lundgren är en bra samtalsledare med många frågor – samma Lundgren som skrivit den fantastiska novellsamlingen Nordisk fauna och romanen Glupahungern som jag längtar efter att få läsa.

Det jag älskar med Skogarna är delvis att samtalen är djupgående och intressanta och delvis att avsnitten alltid har ett avgränsat tema. Jag avskyr poddar som är för långa och pratiga, där ämnet är så löst eller obefintligt att samtalet svävar iväg åt alla håll och babblet om ganska ointressanta saker håller på alldeles för länge. Det händer aldrig i Skogarna. Ämnena är alltid intressanta, Skogarna har pratat om häxor, androgynitet, förvandling, dörrar, äckel, tid, vansinne, underjord – ja, ni hör ju hur intressant det är?

Mitt tips för att börja lyssna: Det är helt fristående avsnitt, jag tycker du kan börja när som helst – men risken är att du kommer vilja höra alla så det är lika bra att börja från början.

Mina favoritavsnitt:

”Sexbomben och cyborgen” – om Jules Vernes En världsomsegling under havet

”Om konsten att läsa”

…och missa absolut inte de två sommarspecialavsnitten från 2016 där Andrea Lundgren läser två fantastiska noveller: Ormflickan av Birgitta Trotzig och Natt bland hästar av Djuna Barnes. Jag önskar så att Andrea Lundgren skulle läsa in böcker!

Från hemsidan:

I Skogarna diskuteras texter som på olika sätt skapar friktion, häver sig upp ur boksidorna och går ut i rummet. Litteratur som gör motstånd – ibland även mot sig själv. I allt från obskyr surrealism och klassiska myter till fransk modernism och populärkulturella fenomen undersöker Andrea och hennes gäster glappet mellan bokstäver, mellan kroppar och mellan världar. Letar betydelser, hittar på egna eller förnekar att det finns några. Skogarna är en podd som både roar och oroar, och som kanske mest av allt, längtar efter förvandlingen.

Premiär för poddfredag!

Jag gick från poddskeptiker till hängiven poddlyssnare på ett par månader. Det var några år sen nu och sen dess har jag lyssnat på massor av intressanta poddavsnitt om allt mellan himmel och jord – det enda negativa är att mitt musik- och ljudbokslyssnande blir något lidande. Men det finns så mycket intressant och roligt att lyssna på! Särskilt mycket lyssnar jag på helger, när jag tränar, diskar, lagar mat eller promenerar.

Varannan fredag den närmaste tiden tänkte jag tipsa om mina favoritpoddar – det kommer vara några kända och några lite mer okända poddar att grotta ner sig i. Fokus kommer vara på att lyfta upp poddar gjorda av kvinnor om litteratur och bildning, för att jag tycker att det är viktigt. Jag kommer berätta varför jag gillar podden, favoritavsnitt och hur en bäst börjar lyssna på podden.

Vill du hänga på och tipsa om dina favoritpoddar i din blogg några fredagar? Lämna en kommentar här så jag hittar dig! Det är inte så att jag inte har nog med poddar att lyssna på redan men det går alltid att klämma in en till, tänker jag. Senare idag kommer första riktiga inlägget i serien med min absoluta favorit bland litteraturpoddar.

Sky in the Deep – Adrienne Young

Jag läste Adrienne Youngs Sky in the Deep efter att ha läst en fantastiskt fin intervju med henne på Goodreads – om kvinnor i YA, om styrka och om tuffhet. Jag blev nästan genast förälskad – inte minst i det fantastiska omslaget. Kanske fick jag där och då för höga förväntningar för även om det verkligen finns massor av styrka och tuffhet i den här boken så var den inte den fantastiska upplevelse jag förväntat mig.

17- åriga Eelyn lever i en fiktionaliserad vikingavärld, utan fantasyinslag som drakar och demoner men likväl påhittad. Här slåss klanerna Aska och Riki mot varandra i en blodsfejd som varat längre än någon kan minnas. Hennes liv är brutalt, hon är fostrad till krigare och varje år möts Riki och Aska i ett stort fältslag. När hon en dag ser sin döde bror på slagfältet vänds hela hennes världsbild upp och ner.

Jag tycker mycket om Eelyn, och jag älskar verkligen att kvinnor och män är krigare på lika villkor – utan att det behöver vara en särskild grej att kvinnorna också slåss. Eelyn är inte en ensam ”stark kvinna” som slåss mot normer, hon är en del av ett samhälle där kvinnor värderas lika högt som män och lever på samma villkor. Åh vad jag har längtat efter detta!

Jag borde verkligen älska Sky in the Deep. Kanske läste jag den vid fel tillfälle, kanske hade jag för höga förväntningar, kanske är jag lite mätt på YA- fantasy just nu – den grep helt enketl aldrig tag i mig. Berättelsen kändes hela tiden ganska ytlig och jag fick aldrig någon målande bild av vikingasamhället. Det finns så mycket frågor som aldrig besvaras! Historien är extremt förutsägbar och nästan substanslös på sina ställen och jag var länge ganska uttråkad, den fantastiska Eelyn till trots. Någonstans mot slutet blev det spännande men jag skummade också stora delar. För den som verkligen längtar efter en smått romantisk, blodstänkt vikinga-YA- fantasy utan krusiduller (och vem gör inte det, ibland?) kan Sky in the Deep vara helt rätt. Men mig lyckades den aldrig fängsla.

Boken finns på SF-bokhandeln, Adlibris och Bokus.

Fler som läst: Bokugglor, Tickmicks bokblogg.

Bästa läsningen i oktober 2018 och TBR för november

Oktober var en härlig läsmånad med en hel del skräck, fantasy och dystopier. Som en oktober bör vara.

Oktoberfavoriten

Slutet grep mig från första sidan med sin precisa skildring av mänsklig psykologi och förtvivlan. En pre-apokalyptisk berättelse med karaktärer som verkligen känns. Läs den! Min recension här.

Läsutmaningar

Icke-fiktiva utmaningen läste jag Homeparty med Gudrun av Ellen Ekman och Gudrun Schyman, en skildring av Gudrun Schymans homepartyn i grafisk- roman form. I Hyllvärmarutmaningen och Världsutmaningen läste jag Komma & Gå som legat i min läshög i ungefär två år. Min recension här. I Hyllvärmarutmaningen läste jag också A darker shade of magic som legat i högen i ungefär ett och ett halvt år. Jag tyckte mycket om den! Min recension här.

Att läsa i november

I november koncentrerar jag mig på Icke-fiktiva utmaningen och Hyllvärmarutmaningen och läser Fallna kvinnor, som legat i läshögen i snart fyra år.

 

En ljuvligt kuslig och eländig historia

Långt ute i skogen finns ett stort och kallt gammalt hus, där Edgar och Tekla Bjelke grundade sitt Skolhem för Vanartiga Barn. Hit skickas barn som på ett eller annat sätt gjort sina föräldrar missnöjda, som behöver ”uppfostras” eller som inte har några föräldrar alls. Fröken Vera styr hemmet med järnhand och, som om inte tillvaron vore illa nog, börjar barn efter barn spårlöst försvinna.

Cecilia Lidbeck är kanske den allra bästa svenska författaren av mellanåldersskräck, även om hennes böcker ibland hamnar i skymundan bakom Ingelin Angerborns och Petrus Dahlins. Lidbecks böcker är aningens mer avancerade, både språkligt och tematiskt, och här finns inte så mycket spöken – istället är det en djup psykologisk skräck som tar sin boning hos läsaren.

Jag brukar ge böckerna, Barnhemmet och den nyare De försvunna, till skräcktörstande tweens med läsvana som vill ha något tyngre än den vanliga Hcg-skräckisen och kanske heller inte är så förtjust i spöken. Barnhemmet är gammaldags i sin framtoning, med en del svåra ord och det är många karaktärer att hålla reda på som alla får en egen historia. Karaktärsteckningen är verkligen fenomenal. Jag tror att Barnhemmet passar helt underbart som högläsning en kulen höstkväll för allt från modiga 8-åringar till skräckälskande 15-åringar (mer högläsning även för tweens och tonåringar!). Jag älskar verkligen Cecilia Lidbecks språk och fantastiska förmåga till kuslig stämning utan billiga tricks. Barnhemmet är otäck i sin socialrealistiska skildring av ett barnhem förr i tiden, en eländesskildring där barnens utsatthet är det mest skrämmande, men den är också så spännande att det är omöjligt att lägga den ifrån sig. Den är inte riktigt lika otäck som De försvunna, som jag på riktigt fick mardrömmar av, men det är tillräckligt hemsk för att tårna ska krulla sig. En underbar bok!

Lilla Piratförlaget, 2013.

Boken finns till exempel på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser, Bibliotekskatten, Skrivande, Annas bokblogg, Kattugglan.

Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han

Lilla Han är ett sällsynt försynt och beläst barn som älskar sin morfar över allt annat. Föräldrarna är ganska intetsägande vuxna som vägrar tro på spöken och som verkar ha glömt bort sin fantasi, så där som vuxna ofta gör i barnböcker och som det nog tyvärr är alltför enkelt att känna igen sig i som barn. Men morfar vet att det spökar i det gamla huset han bor i. Morfar går på spökjakt med Lilla Han, tills den dag morfar inte orkar längre.

Det är svårt att inte jämföra Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han med 2017 års Den förskräckliga historien om Lilla Hon (min recension här), det första samarbetet mellan skräckmästaren Lena Ollmark och illustratören Per Gustavsson. Det var en fantastisk bok som välförtjänt blev Augustprisnominerad. Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han har samma mysrysliga ton men når inte riktigt upp till Lilla Hons alldeles perfekta blandning av monstruös och blodig skräck med allvar och humor. Det är något som saknas, även om jag inte kan sätta fingret på vad. Kanske är det att Lilla Hon vågade vara så otroligt mörk och morbid, riktigt den nivån når inte Lilla han upp till.

Men även här finns skräcken som ett sätt att möta och bearbeta det verkliga livets hemskheter, som att en morfar är sjuk och håller på att dö. Samtidigt som skräcken finns där för sin egen skull också, att skrämma och roa i sin blandning av fasa och galghumor. Det är fint berättat och bilderna och texten samverkar på ett fantastiskt sätt. Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han känns nästan skriven som en högläsningsbok, rytmen och berättelsen är alldeles perfekt för det och jag tänka mig att den går att högläsa för alla från väldigt modiga 7-åringar upp till 13-åringar. För egenläsning passar den nog bra för alla från 9 år. Jag kommer alldeles säkert att läsa den igen. Den förskräckliga historien om Lilla Hon har jag säkert hunnit läsa fyra gånger redan och jag tröttnar aldrig.

Lilla Piratförlaget, 2018.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig.

Läser just nu – Halloween edition (och massor av skräcktips)

Någonstans i oktober börjar det kännas självklart att plocka upp minst en skräckbok. Alldeles nyss läste jag ut mellanåldersysarna Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han och Barnhemmet (recensioner kommer under veckan!) samt den grafiska romanen American Vampire. Just nu läser jag zombiedystopin Flickan med gåvorna och även om den har tagit ett tag på sig så börjar den bli riktigt bra.

(Följ mig på instagram, @eliandbooks)

Jag har haft några tipslistor med skräck genom åren. De innehåller fortfarande många av mina favoriter:

Riktigt rysliga böcker

Tematrio om skräckläsning

”Se, döden på dig väntar”

Kuslig läsning

Vad vore en Halloweenhelg…?

En ruskig helg

Nöjesfälten och skräcken

Vad läser du just nu?