Ljudböcker att lyssna – och inte lyssna – på i den sista sommarvärmen

Under sommaren har jag lyssnat på en hel del ljudböcker, flera fantastiska men en där uppläsaren förstörde hela upplevelsen. Tyvärr är ljudböcker alltid en risk, en bok i händerna på fel uppläsare kan bli en katastrof. Jag har börjat lära mig att undvika dem så fort det hörs att det är fel men här gjorde jag tyvärr inte det. Men, först två lysande inläsningar:

Inuti huvudet är jag kul

Inuti huvudet är jag kul är den första boken jag läser av Lisa Bjärbo och om alla är så här bra kan jag inte riktigt förstå varför jag inte läst något tidigare. Jag har aldrig läst en så här bra bok om att vara introvert, allt är så på pricken beskrivet att jag nästan vill gråta ibland.

När Livs pappa bestämmer att de ska flytta från hyresrätten på Södermalm till en liten stuga i Ingelstad i Småland följer Liv motvilligt med, men att börja en ny gymnasieskola blir en katastrof. Jag älskar verkligen Liv. Jag känner så igen mitt tonårsjag i hennes tafatthet och blyghet, hennes sätt att bara vilja stänga av världen och alla däri. Hur frustrerande det är att tänka så mycket, men aldrig riktigt kunna eller våga säga det högt. Hela min skoltid, fylld av lärarnas ”ja, hon har ju bra betyg men säger alldeles för lite på lektionerna” på utvecklingssamtalen passerar liksom i revy när jag lyssnar. Jag älskar Liv och jag älskar hennes pappa, Lisa Bjärbo har tecknat ett otroligt fint porträtt av honom och tyvärr saknas det väldigt mycket i ungdomslitteraturen. Inuti huvudet är jag kul är en av årets bästa böcker, jättefint inläst av Lisa Bjärbo själv. Läs den, eller lyssna på den!

Boken finns på till exempel Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Vargnatts bokhylla, Enligt O, Fiktiviteter, Bokbabblaren, TinaE, Västmanländskan.

Sörja för de sina

Det var tre år sedan jag mötte Maj för första gången. Jag läste Att föda ett barn och fick andnöd av hur intensiv den var, hur mycket igenkänning som fanns där. Till min egen mormor och morfar, han som kom från en statarsläkt och gifte in sig i min mormors fina familj och liksom aldrig dög för dem; till min mamma som skrubbade hela huset bara vi skulle få en gäst. Till min egen tid, till prestationsångesten och rädslan för vad andra ska tycka, till hur viktig ytan är.

Att föda ett barn lämnade mig så urvriden att jag inte riktigt funnit det i mig att plocka upp andra boken. Så hittade jag den på Storytel och började lyssna, och fann mig totalt uppslukad. Jag älskar uppläsningen av Andrea Irving! Den är lågmäld, ändå känns det som att det är Maj som pratar i mitt öra. Jag ägnade sommaren åt att lyssna på Sörja för de sina och det ångrar jag inte. Jag är fortfarande så oerhört fascinerad över hur Kristina Sandberg kan berätta om ett helt liv utifrån den ångest över perfektion Maj har. Över sju sorters småkakor, rena golv och mätta barn. Framförallt ångesten över hur maken Thomas klarar nykterheten. Ska han få ett återfall? Att lämna svävar i utkanten av Majs synfält men aldrig vågar hon forma ordet ”skilsmässa”. Hur skulle det se ut? Ändå förstår aldrig Maj att det är ångest hon lider av. När Kristina Sandberg skriver om Maj gör hon något som få, nästan ingen gjort: berättar om hur hårt livet som hemmafru var. Det är en stor feministisk gärning.

Kristina Sandbergs berättarkonst är fantastisk. Sörja för de sina var inte lika mycket av en ångvält över mig, kanske för att jag lyssnade på den. Ändå gjorde den ett så djupt intryck att jag måste vänta lite med att lyssna på avslutande delen Liv till varje pris. Kanske vill jag inte heller lämna Maj, riktigt än.

Boken finns i pocket på Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Bokblomma, Lyrans noblesser, ...och dagarna går, Boktanken, Bokdamen, Litteraturmagazinet, Bokhora, Dagens bok, Feministbiblioteket, Bokfantomen.

Lögnernas träd

Lögnernas träd är en fantastisk berättelse om vetenskap, tro och törst efter sanning. Kanske framförallt är det historien om hur en ung tjej bestämmer sig för att inte låta någon eller något stå i vägen för henne, inte ens 1800- talets alla seder och regler för hur kvinnor bör vara.

Tyvärr förstördes boken totalt för mig av uppläsaren. Jag har tidigare lyssnat även på Fandom av samma uppläsare och irriterade mig ofantligt på sättet att göra tillgjorda röster av vissa karaktärer. I Fandom var det överkomligt, så jag gav henne en chans till. Men i Lögnernas träd är det fullkomligt outhärdligt. Att försöka vränga till rösten för att det är en gammal gubbe eller en ond karaktär som pratar gör bara att det blir löjligt och jobbigt att lyssna på, jag kan inte förstå hur det här har gått igenom någon slags redigeringsprocess? Jag kommer aldrig någonsin att lyssna på den här uppläsaren igen men jag är otroligt imponerad av Frances Hardinge för hur lysande den här boken är lös ändå igenom. Även Faith, liksom Liv, är en karaktär jag bara älskar. Jag älskar hennes kamp och älskar 1800- talsskildringen. Men läs den, lyssna inte på den.

Boken finns på SF-bokhandeln, Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: …med näsan i en bok, Prickiga Paula, Carolina läser, Leva loppan, Bokkoll, Annas bokblogg, romeoandjuliet.

Umeå nästa

Semesterns andra tågresa är här, men den är inte lika lång. Idag går tåget till Umeå och endagarsfestivalen URock. Framförallt gör den det för den otippade bokningen av Helloween! Både jag och min kärlek har lyssnat på dem i många år och imorgon ser vi dem för andra gången, första gången var på Fryshuset 2010. Men den här gången är det så nära originaluppställningen en någonsin kan komma och visst känns det speciellt, bara därför.

Efter helgens bravader går sommaren sedan mot sitt slut och jobbet börjar igen. Men det gör inte så mycket då den varit så fantastisk fin. Med mig till Umeå tar jag Örnarnas triumf, femte delen om draken Temeraire under Napoleon- krigen (jag läser en del varje sommar), augustis mest efterlängtade läsning Minnet av vatten och Komma och gå som ingår i både Världsutmaningen och Hyllvärmarutmaningen. Vi ska ju ändå vara borta hela fyra dagar.

Vad läser du just nu?

Om Gänget och något om våldsskildringar i böcker

Gänget är femte delen i Katarina Wennstams deckarserie om advokaten Shirin Sundin och kriminalinspektören Charlotta Lugn. Mycket är nytt i Gänget, Shirin är skild från Fredrik och har bytt efternamn till Nouri, Charlotta är på väg tillbaka efter sitt tjänstefel. Jag gillar att det går uppåt istället för nedåt för våra huvudkaraktärer och jag tycker verkligen om att återse dem. Här snubblar de över ett försvinnande, ett mord. Ett killgäng, på ytan sammansvetsat och som fortfarande träffas efter tonåren.

Jag skulle dock också genast vilja förse Gänget men en ganska rejäl triggervarning. Alla Katarina Wennstams böcker handlar på något sätt om kvinnors utsatthet i en patriarkal värld, men jag tycker alltid att hon tidigare har skrivit så bra att det inte blir för jobbigt att läsa. Hon håller sig på offret sida, lägger skulden där den ska hamna, forskar, funderar. Att jag fortsätter läsa hennes böcker beror också på att det våld som funnits i dem aldrig har varit överdrivet eller sensationellt och att hon faktiskt skildrar någonting med det. En stor anledning till att jag däremot – med ytterst få undantag – inte läser svenska deckare är att de alltid verkar inledas med ett snyggt kvinnolik och en butter manskommisarie. Vidare så gottar de sig ofta i ganska onödigt och med största säkerhet sexuellt våld, för att sedan i sista kapitlet avslöja en mördare en kunnat gissa sig till för tvåhundra sidor sedan.

Men det är skillnad på att bara skildra våld och våldtäkt och att skildra något med våld och våldtäkt. Vi lever i en patriarkal värld, självklart måste litteraturen synliggöra det. Det är viktigt, inte bara för litteraturvärdet i sig, för igenkänningen utan också för kamplystnaden. Det är så bra litteratur fungerar. Tyvärr går många författare efter devisen att endast skildra, och gärna stort och mycket. Här trillar tyvärr fantasyförfattarna ofta i samma fälla som deckarförfattarna och det främsta exemplet är i min mening George R R Martin som fullständigt excellerar i mäns våld mot kvinnor och gärna kallar kvinnor ”horor” på var och varannan sida i Game of Thrones- serien. Det är våld på ett explicit, sensationssökande sätt som bara får mig att må illa och många gånger har fått mig att totalt vilja sluta läsa böckerna. Då spelar det ingen roll att det finns ”starka kvinnor” i betydande roller. Det blir en parantes i sammanhanget av det totala våldet och förtrycket mot alla andra kvinnor.

För att återgå till Gänget och triggervarningen så finns här en våldtäkt som återkommer flera gånger och som fick mig att må fysiskt illa. Inte för att det är sensationellt beskrivet, men för att Katarina Wennstam söker sig in i offrets och gärningsmännens huvuden och får dem att bli så verkliga. Det känns helt säkert att just precis detta har hänt. Det är många gånger mer otäckt än det slentrianmässiga övervåld som återkommer så ofta i deckare, men det är också många gånger mer verklighetstroget och otäckt än något jag läst av Wennstam tidigare.

Det är skillnad på våldsskildringar och våldsskildringar. De som bara finns där för sensationens skull och de som berättar något. Och även om Gänget tillhör den senare kategorin skulle jag vilja varna känsliga. Gänget är en bra bok, en välskriven deckare, bra inläst av Alexandra Rapaport. Men det går inte att värja sig.

Du hittar boken på Adlibris eller Bokus.

”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” – Jack Werner

Jag var något överraskad av formen på Jack Werners bok ”Ja skiter i att det är fejk det är förvjäligt ändå”. Kanske hade jag förväntat mig något mer handboksliknande i det svåra som är källkritik men det är inte alls vad boken är – inte vid en första anblick i alla fall.

Jack Werner är journalist, en av grundarna till Metros Viralgranskaren och en utmärkt föreläsare om källkritik och myter – jag har haft det stora nöjet att höra honom prata och om du får chansen så missa den inte ! Han har till den här boken, likt sin stora idol Bengt af Klintberg, samlat på myter. Till skillnad från Klintbergs så utspelar sig alla Werners samlade historier på internet, ändå är de oerhört lika både till sin form och spridning. Ibland är de i det närmaste identiska. De har stöpts om för att passa den nya tidseran men många är ändå myter som florerat i femtio år eller mer. Det är så oerhört spännande att försöka förstå hur och varför.

Och kanske är det ändå där vi får källkritikslektionen jag trodde att den här boken mer uttalat skulle vara. I varje historia går Jack Werner igenom hur den spridits och vilka fällor de som spridit den fastnat i. På köpet får vi en rejäl lektion i mänsklig psykologi, i varför vi så gärna vill tro på vissa historier – och viktigast, hur blinda det gör oss. En stor del av Jack Werners poäng är att det är lättare att bli vilseledd ju mer en vill tro på en fejkad berättelse och att det är när en känner en vilja att sprida något som den extra försiktigheten måste kicka in. Om en fejkad berättelse bekräftar vår världsbild är det svårt att börja ifrågasätta den.

Även om det här är så fantastiskt viktig läsning så är det också lite väl lång läsning. Boken hade vunnit mycket på att kortas ned med några historier, poängen går fram tidigt och en del historier är bara upprepningar av föregående.  Kanske hade hellre också de avslutande tipsen för hur du ska tänka inför något som inte verkar stämma fått vara mer utvecklade, längre och kanske även funnits tidigare i boken.

”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” är ändå förstås en av årets absolut mest viktiga böcker. Jag säger sällan att ”alla” borde läsa en bok – senaste gången var efter att jag hade läst The Hate U Give –men den här boken borde ALLA läsa. Jag tror dessutom att den fungerar utmärkt för lärare och bibliotekarier att bygga lektioner i källkritik på – kanske tillsammans med boken Viralgranskarens handbok men den har jag inte läst. Än.

Albert Bonniers förlag, 2018.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Stories from the city, Fiktiviteter, Sagan om Sagorna.

 

Bästa läsningen i juli 2018 och TBR för augusti

Juli har varit en fantastisk läsmånad! Alla varma sommardagar som bara inbjuder till läsning. 11 böcker blev det totalt i juli. Förutom de på bilden, även tre ljudböcker.

Julifavoriten

Brown Girl Dreaming var helt klart månadens, kanske årets, bästa läsning. Jag blev helt knockad av ALMA- pristagaren Jacqueline Wilsons språk, Brown Girl Dreaming är en sådan bok som kommer förändra ditt (läs)liv. Min recension här.

Men jag måste också nämna en bubblare, Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo, för att det är en så fantastisk skildring av att vara ung och introvert och ett så otroligt fint far-dotter- förhållande. Ljudboken är mycket bra inläst av Lisa Bjärbo själv. Recension kommer!

Läsutmaningar

I Icke-fiktiva utmaningen läste jag den fantastiska Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå av Jack Werner. Gör det ni med!  I Hyllvärmarutmaningen läste jag Tjärdalen av Sara Lidman som legat i min läshög i ungefär två år. Det var mycket fin läsning. I Världsutmaningen läste jag tyvärr inte en enda bok den här månaden. Bättring nästa månad!

Att läsa i augusti

Jag jobbar fortfarande på min Min sommarläsningshög och i augusti ser jag mest fram emot att läsa Minnet av vatten av Emma Itiränta, från tipslistan till Världsutmaningen. Med tanke på juli månads overkligt höga temperaturer, bränder och vattenbrist, så känns den nästan för skrämmande. Men också viktig, just därför. Mer om dystopins betydelse för samtiden har jag skrivit om här.

 

Marken – David Väyrynen

Malmfälten är platsen för David Väyrynens Marken. Men mer än så handlar den om människorna i ett område som ganska få personer söder om Gävle bryr sig om eller ens känner till. Malmfälten är Kiruna och Gällivare kommuner och benämns så sedan sekelskiftet på grund av de många gruvor som brutits här. Malmen från gruvorna skeppas åt söder och väster, kampen för att inte få sin natur förstörd av gruvbrytningen är inte direkt ett hett samtalsämne i resten av Sverige.

Under början av 1800- talet spred sig den inomkyrkliga rörelsen laestadianism i norra Norrbotten. Den socialistiska arbetarrörelsen kom senare men båda har sina spår i Marken. David Väyrynen skildrar människor, människor som håller fast vid folkrörelsen, vid solidariteten. Det handlar om värden som ganska ofta ses ned på av den stora massan människor men som här blir fullständigt självklara. Det kan tyckas vara små människor i en ödslig trakt men mer är det en berättelse om människor som håller ihop, även om de ibland gör det i det tysta. Storstaden blir en kontrast snarare än en norm, inte något att längta till utan något att komma ifrån.

Bland det jag älskar mest med Marken är att det alltid finns ett tomrum, plats för röster som inte får höras men som en ändå anar i periferin. Det är små historier, berättade på poesi och prosa, fri vers, sånger, dokument, listor och minnesrunor. En av mina favoriter är Fason, som i de första verserna handlar om att uppfostra ett barn och i de senare om att barnet flyttar söderut:

Men fason är också det att vara bygd av sådan gammaldags fason
att man står vid köksfönstret med en kopp buljong i hand
och väntar den återvändande, även om det kommit till det
trettionde året sedan senast öppnade dörren för ungen
att någon gång komma hem
(s. 44)

Jag älskar också Holmgrens hemlängtan och Ensliga övningar – den senare är en fantastisk resa till att kunna värdera ensamheten för det den är. Men det mesta i Marken är bra. Det kan bli långrandigt ibland, en del upprepande texter. Det tog flera månader för mig att läsa, men det var värt det. Marken är en motvikt till alla berättelser om att fly småstaden eller den lilla norrbottniska byn, och kanske även mot alla de solskenshistorier om bokhandlare eller bagare som flyttar ut på landet och frälser den lilla byn med sin kunskap eller sina bröd. I Marken finns människor som fötts på Malmfälten, som stannar där, som flyttar söderut men kommer tillbaka. Och de finns de som aldrig återvänder. Läs den därför, men läs den framförallt för David Väyrynens uttrycksfullhet.

Teg publishing, 2017.

Läs en fantastisk recension av boken hos Bokstavligen!

Köp boken direkt hos Teg publishing. Finns också på Adlibris eller Bokus.

När paradistillvaron blir en skräckhistoria

När något i en bok av Magnus Nordin verkar för bra för att vara sant, då är det oftast det. Elin och Denise har sökt sommarjobb som husvakter på en ö i skärgården. De är nykära och tänker sola och bada sommaren lång. Huset badar i lyx och överflöd, de är helt ensamma och allt de behöver göra är att klippa gräs och hålla efter huset. Rena drömmen! Men sakta börjar skräcken inkräkta på idyllen. Lampor tänds och släcks, mystiska ljud hörs på natten, och vad hände egentligen med husägarens fru? Drunknade hon? Och vad är det för kråka som stirrar på dem utanför fönstret? Paradistillvaron blir ett skräckscenario och gamla sägner flyter upp till ytan.

Magnus Nordin är helt klart en skräckmästare i ungdomsboksgenren men Hemsökta är inte en av hans bästa böcker. Den börjar lovande, den soliga stämningen har redan från början ett mörkt moln över sig och det är lätt att leva sig in i berättelsen. Och jag älskar att huvudrollerna är ett lesbiskt par utan att det behöver göras en så himla stor grej av det! Men, så händer inte riktigt någonting. Inte förrän mer än halva boken har gått och sedan är det rätt snabbt slut. Jag gillar berättelsen men den blir aldrig tillräckligt otäck. Hemsökta är en bladvändare i sommarvärmen men tyvärr inte riktigt mycket mer än så.

Bonnier Carlsen, 2016. Jag lyssnade på boken, fint inläst av Mirja Turestedt.

Hitta boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Leva loppan, romeoandjuliet, Prickiga Paula, Annas bokblogg.

En lässommar (repris)

För några år sedan gästbloggade jag hos Fiktiviteter, i en serie där olika bokbloggare skrev om läsning och sommar. Jag vill gärna berätta om det igen. Originalinlägget hittar du här.

Jag har inte så mycket sommarläsningsminnen. Jag växte upp på en bondgård och det fanns alltid något att göra på sommaren – hö som skulle skördas, kor som skulle ut och in och hästar som togs ut på långturer. Men förra sommaren kommer jag alltid att minnas som en lässommar, även om det var en bitterljuv sådan.

Förra sommaren dog min faster. Bara några veckor efter begravningen förlorade jag även min morfar – min älskade morfar som alltid varit som en far för mig, som alltid gav mig böcker i födelsedagspresent och som var den som fick mig intresserad av litteratur. Jag tappade läslusten och jag tillbringade större delen av min semester framför TV:n i lägenheten i Stockholm medan min kärlek jobbade.

Så en dag, i slutet av juli, bestämde jag mig för att gå in på Akademibokhandeln vid Sergels torg. Jag strosade runt och plockade böcker på måfå, ganska lättsmälta sådana och sådana jag bara fick syn på. Det var Höstoffer och Vårlik av Mons Kallentoft, Askungar av Kristina Ohlson och Mycket mer än så av Sarah Dessen.

Sedan läste jag. Då bodde vi i en ganska tjusig andrahandslägenhet i Aspudden, inte långt ifrån Vinterviken som för mig är Stockholms vackraste plats. Där läste jag, efter flera månaders lästorka och bloggtorka plöjde jag deckare och ungdomsböcker på löpande band – på en filt i gräset långt ifrån stadsbullret, på balkongen med utsikt över hela Stockholm och allra bäst – på klipporna i Vinterviken. Jag läste böcker som egentligen aldrig kommer bli mina favoritböcker men de hjälpte mig tillbaka till läslusten och därför kommer de alltid betyda något för mig.
Jag tror att det är viktigt att man läser. Inte vad man läser, men att. Att man ibland läser helt utan krav. Böcker har många gånger hjälpt mig i jobbiga stunder och jag är tacksam att jag hade läsningen i tonåren.

Jag är också tacksam för att några deckare och en ungdomsbok hjälpte mig att hitta tillbaka till det jag älskar när jag hade förlorat något verkligt viktigt. Det, det är en lässommar jag alltid kommer minnas.

Skraplotter – sista delen i Vargskinnet

I Kerstin Ekmans trilogi Vargskinnet har det hunnit bli 1970- tal när Skraplotter, sista delen, tar sin början. Hillevi är sedan länge död och till den slumrande lilla byn Svartvattnet i Jämtland kommer Ingefrid som säger sig vara hennes dotterdotter. Misstänksamheten finns där, gödd av fördomar Hillevis fosterdotter Risten fått utstå hela sitt liv. Här finns också Elias, konstnären. Men framförallt finns här Jämtland, i vinterskrud och i sommar. Det är fortfarande stämningen som är bland det finaste med Vargskinnet:

Kvällen blånar och vill bli natt. Än håller sjöns vita yta ljuset som det sugit opp under dagen. Men skogen svartnar fort. Så länge man inte tänder lampan är man ett med dagsskiljet och låter det sakta hända med sig. Jag kommer att tänka på Hillevi, hur hon höll skymning här vid köksbordet. Också i den värsta brådskan försökte hon få den stunden.

Jag saknar Hillevi från första boken och hon kommer ofrånkomligen alltid att vara min favorit. Ändå tycker jag nog mer om Skraplotter än Sista rompan, för hur allt knyts ihop. Mycket återvänder, dras upp till ytan. Trasiga relationer från två böcker tillbaka läks sakta ihop, allt känns som att det återkommer. Skraplotter kretsar kring människors lott i livet, hur olika vi kan bli för att vi föds på olika ställen men också hur mycket en kan omformas efter sitt eget val. Det är framförallt kvinnorna som får ta plats i Kerstin Ekmans 1900- tals epos och jag älskar det verkligen. Stundtals har det varit tung läsning, men också en läsupplevelse jag kanske alltid kommer att bära med mig.

Här har jag skrivit om Sista rompan och här om Guds barmhärtighet.