Author Archives: Eli

Kärleken till konsten och konsten att skriva riktigt bra om kärlek

Jag går på gatorna i Uppsala. I snöfall, i vårregn, en sen Valborgskväll, en kall nyårsnatt. Bredvid mig skymtar Frides orangea hår och platåskor, Yodits undflyende karaktär, Sebastians lugg och Johannes sorg.

För så är det att läsa Anna Ahlunds Saker ingen ser. Jag närde redan innan en kärlek för Uppsala, alltsedan jag och vän promenerade genom staden och botaniska trädgården och såg Shaun Tans verk på riktigt där för några år sedan. Det var sommar då, det var en underbar dag och en underbar stad. Kärleken till staden finns hela tiden här, och till de som bor i den. Det är lätt att föreställa sig dem och det Sibylla allmänestetiska läroverk de går på. Yodit, Fride, Sebastian, Johannes, Miriam, Aron, Linn – alla har konsten i sitt innersta på olika sätt. Jag älskar att karaktärerna presenteras med sitt estetiska val, sin konstnärliga tillhörighet. Det kan betyda så mycket, vara hela ens liv. Jag älskar också hur alla är olika på så självklara sätt, att kärlek och identitet inte måste förklaras eller ges en bakgrundshistoria. Den bara är. Efter att ha läst så många böcker där kärlek eller identitet som inte hör till normen ofta följs åt av problem är det underbart att få sjunka ner i Saker ingen ser. Jag älskar att Anna Ahlund inte sätter några etiketter.

Jag fick följa eleverna på Byllis i ett år, men jag kommer att tänka på dem mycket längre. Jag undrar så mycket! Vad är Linns historia? Får Sebastian ro? Hur går det får Yodit och Johannes? Jag hade gärna läst en bok om varje karaktär, jag vill veta både vad de gått igenom och vad de har framför sig. Fast jag kan också nöja mig med att undra, för det är också lite fint att få göra det. Alla i Saker ingen ser har lämnat ett avtryck. Till och med Josef, skolbibliotekarien som bara nämns ett fåtal gånger men som ändå helt tydligt har en så avgörande roll i många ungdomars liv. Mycket anas mellan raderna och med bilden av Josef, sittandes på sitt kontor med boktravarna runt sig, tedoften hängande i luften och chokladen mot dementorerna på plats i byrålådan tror jag Anna Ahlund uppfyllde många bibliotekariers önskedröm.

Saker ingen ser behövs så desperat i ungdomshyllan. Jag kommer tipsa alla mina elever och hoppas att många gör detsamma. Inte bara för att den är så viktig förstås, utan även för att den är så välskriven och så fantastiskt bra.

Köp boken: Adlibris eller bokus.

Andra som bloggat: Old Adults Read Yound Adult, Prickiga Paula, Barnboksbloggen, Enligt O, Carolina läser, Sagan om sagorna, stories from the city, Beas bokhylla, Bokpandan, Littermentärt, Carolina läser, TinaE, Biblioteksbubbel.

Harry Potter och den förhäxade läsningen

Jag bestämde mig tidigt för att inte läsa Harry Potter and the Cursed Child förrän jag fått chans att se pjäsen, så Harry Potter- nörd jag är. Men när vi inte lyckades få biljett trots idogt digitalköande vid varje biljettsläpp beslöt jag mig för att hela den här förbannelse- grejen smittat av sig från boktiteln till biljettköpandet och öppnade därför, lite darrande, första sidan i boken. Vad hände då, vid biljettsläppet förra helgen, när jag läst ett femtiotal sidor?

Jo, VI FÅR BILJETTER SÅKLART! Så, i september 2018 ska jag och en vän se Harry Potter and the Cursed Child i London. Jag är så otroligt pepp! Men nu när jag väl börjat läsa boken kan jag ju omöjligt sluta, även om jag har tänkt tanken att pausa läsningen tills jag sett pjäsen. Men, och ni som läst förstår, jag kan ju omöjligt vänta ett år med att få veta hur det kommer att gå.

Jag heter @eliandbooks på instagram.

Höstbokhögen, del 2

Någon vecka efter höstens första bokhög, som jag planerade att läsa i september och oktober, har jag redan läst ut 3 + 2 halva böcker av 6. Med den matematiken kändes det självklart att låna hem några extra böcker och att lite försiktigt börja bläddra i högarna av olästa böcker här hemma. Bokhösten 2017 har än så länge varit fantastisk och i höstens andra bokhög finns ännu mer fantasy, skräck, mörker, pest och död och dystopier. Saker en riktigt bra läshöst bör innehålla.

Under resten av september och i oktober tänkte jag läsa.
Flickan med gåvorna – M.R. Carey
Tjärdalen – Sara Lidman
Vakuum – Mia Öström
A darker shade of magic – V.E. Schwab
Disney after dark – Ridley Pearson
Tiden är inte än – Elin Boardy
Våran hud, vårat blod, våra ben – John Ajvide Lindqvist

Vad läser du i höstmörkret?

Vi mot er och det fantastiska mot det som blev för mycket

Björnstad kastade läsaren rakt in i en snödriva och ett gevär mot ett annan människas panna. Berättelsen om hur vi hamnade där var svår, hemsk och fantastisk. Ändå önskar jag att det hade stannat där, i snödrivan, i tanken om vad som kunde ha hänt sen.

Björnstad var en av förra årets bästa och viktigaste böcker i sin feministiska skildring av våldet och machokulturen inom idrotten, i sina levande karaktärsporträtt och fina beskrivningar. Sina stora ord som aldrig var för stora. Jag har tyckt om alla Fredrik Backmans böcker och det enda jag har haft att invända är att orden ibland skulle behöva tyglas, inte driva iväg i en våg av sentimentalitet och metaforer. Björnstad lyckades verkligen med det. Vi mot er är, i min mening, däremot, alldeles för stor i sina gester och alldeles för invecklad i sitt språk.

I Björnstad försöker alla överleva sin vacklande vardag – striderna om hockeyklubben har tärt på det samhälle som kretsar kring den. Peter, den föredetta NHL-stjärnan och numera sportchefen, fastnar i ett politiskt spel och hans dotter Maya drömmer mardrömmar varje natt. Allra mest tycker jag i Vi mot er om berättelsen om Benji, den mest varsamt tecknade, och kanske den om Björnstad själv. Berättelsen om en småstad där hockeylaget är det som bär orten är levande – och skildringen av sporten, av machokulturen, av hederskulturen, av våldet, är fortfarande både skrämmande och skicklig. Det är vackert, ibland, som i hur viktigt ett hockeylag kan vara för en liten tjej på fyra år. Hur destruktivt det samtidigt kan vara för en artonårig kille. Hur ett gemensamt ”vi” så lätt kan bli ett polariserande, skrämmande, separerande ”vi mot dem”. Vi mot er är bäst i de små och nästan outsagda ögonblicken, smått fantastisk i de stunder den verkligen rör vid något fundamentalt viktigt – utan att för den sakens skulle ta till de stora åthävorna.

Barn tar allt de växer upp med för givet. Efter att ha sett dig träna A-laget kommer Alicia ta för givet att kvinnor gör sånt. När hon är gammal nog att spela i ett A-lag själv kommer det kanske inte finnas kvinnliga hockeytränare. Bara… hockeytränare.

I Björnstad finns inga enkla svar, bara ytterligheter. Det finns heller inget mellanläge, kanske måste en acceptera det när en är i Björnstad. Ändå önskar jag att redaktören varit hårdare, skalat bort de allra mest sentimentala ögonblicken. För det blir för mycket ibland, på ett sätt det aldrig blev i Björnstad. För mycket upprepningar, för mycket förklaringar. Andra halvan av boken är tätare, bättre, men det hjälper inte. Jag vet inte om det har att göra med att Backman har bytt förlag sen Björnstad eller om första boken helt enkelt passade allra bäst som fristående. Jag önskar det kunde får varit så. Jag hade nog just hellre lämnat dem där i snödrivan, fått tänka ut resten själv. Det är fortfarande det jag tar med mig av Björnstad, den fullständigt krossande revanschen där i snödrivan, sorgen, vänskapen, makten och maktlösheten som var så fint tecknat där och som visserligen finns kvar även i glimtar i Vi mot er men som till största delen sväljs av för mycket ord.

Forum, 2017.

Andra som bloggat: och dagarna går, Feministbiblioteket, CRM Nilsson, Vargnatts bokhylla, Lottens bokblogg, Fantastiska berättelser, Just här, just nu, Bokgalleriet, Bokmumriken, Maddes bokblogg, Zellys bokhylla.

Köp boken: Bokus, adlibris.

Ett sagolikt äventyr

”Jag ska göra det”, sa jag och strök henne över den fuktiga pannan. ”Jag ska räkna ut ett sätt att överlista Döden”.

I en litteraturvärld där många böcker för barn mellan sju och nio år just nu är tunna och antingen handlar om sport, spöken, humor eller vänskap är det fantastiskt att Frida Nilsson finns och tar läsaren med på äventyr så storslagna att ingen sett maken till sen Astrid Lindgren. Jag vill inte säga att de andra böckerna, de där roliga och vardagliga och tunna, inte behövs för det gör de så oerhört mycket, men jag kan också ibland sakna det fantastiska i en barnbok som dyker så djupt in i äventyrens magiska värld och filosofins djupa funderingar så som Frida Nilssons senaste böcker har gjort. Ishavspirater var en av de bästa böcker jag läste 2015, den blev Augustprisnominerad och belönades med Nils Holgersson- plaketten. Det tunna svärdet är aningen mörkare och svårare, men också roligare.

Sasja möter döden när hans mamma blir svårt sjuk och drar sitt sista andetag. Sorgen är vildsint och driver Sasja att följa efter ner i Dödens rike för att överlista Döden själv och hämta tillbaka sin mamma. En sagolik resa så klassisk som någon tar sin början, med det magiska tretalet som ledstjärna, med talande djur och vildsinta harpyor i sällskap. Det tunna svärdet gör ont i hjärtat men lockar också fram skrattet för Döden är en ganska rolig figur i Frida Nilssons målande ord – en typisk mansgrisperson som vägrar diska och alltid vill vinna och helt själviskt vill behålla alla själar för sig själv.

Det finns mycket Astrid Lindgren i Frida Nilssons sätt att berätta, ett ibland gammeldags språkbruk som ändå passar fint i en historia som lika gärna utspelat sig idag som för femtio år sedan. Men här finns också något alldeles eget, en absurd och ibland morbid ton jag älskar och karaktärer som verkligen fastnar. Även om jag tyckte ännu mer om Ishavspirater så var Det tunna svärdet ett fantastiskt äventyr.

Det tunna svärdet är djupt filosofisk i alla sina funderingar om döden, den ger inte alltid raka svar på de många frågor som uppstår och bör kanske i barnhänder helst åtföljas av en vuxen röst som också läst boken, allra finast kan det nog bli om boken högläses tillsammans. Jag tror att alla möjliga åldrar kommer fängslas av Sasjas resa, den får mig att tänka på när min mamma läste högt ur Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta för alla dagbarnen i alla åldrar. För en verkligt underbar saga har inga åldersgränser.

Natur och Kultur, 2017

Köp boken: SF- bokhandeln, Bokus, Adlibris.

Höstbokhögen, del 1

Hösten, läshösten, regnet, löven och allt det fina – äntligen är det här. Att krypa ner i soffan med en bok och en tekopp känns äntligen helt legitimt och att plocka ihop en höstläsningshög av episka mått är ett måste. Här är min första, det jag tänkt läsa i september och oktober. Fantasy, dystopier, döden, mörk samtidsskildring. Och så en karamell.

Bild från min instagram, eliandbooks.

Höstläsning att se fram emot

Knappt är sommarläsningen över förrän jag börjar snegla på höstnyheterna… Jag plockar fram sjalar och mössor, andas in luften som jag tänker är lite höstkrispig men egentligen är ganska regntyngd och börjar lite försiktigt bläddra bland höstnyheterna. Inspirerad av Bokblomma, Sincerely Johanna och Enligt O tänkte jag lista de nya böcker jag allra mest vill läsa i höst. Att det är mer av en shortlist än en longlist beror på att jag försöker skapa färre bokhögar upp till taket som jag sen aldrig kommer ta mig igenom. Jag vill också hitta pärlor bland gammal utgivning och inte bara snegla i nyhetshyllan. Följande höstläsning är alltså ett hårt urval.

Jag älskade Ishavspirater så som jag inte har älskat ett riktigt bra äventyr sedan jag läste Astrid Lindgren och Äventyrsböckerna för så många år sedan. Att den så oerhört vackra Det tunna svärdet ges ut i höst gör mig därför barnsligt lycklig. Höstens mest efterlängtade boksläpp, alla kategorier.

Gotik, teater, augusti, gammal skola-miljö, mörka hemligheter – kan det blir bättre? Norra Latin  av Sara Bergmark Elfgren är en av höstens mesta längt-böcker.

Skildringen av kärlek och vänskap – och det underbara i att inte behöva sätta ord på det som så många så ofta måste kategorisera och sätta i fack – var det som fick mig att tycka så mycket om Du, bara. I höst läser jag äntligen Saker ingen ser av Anna Ahlund.

 

En bok som jag tror aldrig kommer lämna mig är Björnstad av Fredrik Backman. Mest av allt kanske jag älskade slutet – ni som läst, ni vet – och jag ville nog allra helst lämna Björnstad där. Fundera själv på vad som hände sen. Men i höst kommer Vi mot er och jag kommer förmodligen inte kunna låta bli den.

 

Så, till sist, kommer jag att med bävan öppna X – Den sista platsen av John Ajvide Lindqvist. Himmelstrand och Rörelsen var otäcka men också ibland nästan för surrealistiska. Vad som helst kan nog hända.

Två av höstens mest efterlängtade, i min TBR just nu. Bild från min instagram @eliandbooks. Fler bilder, på faktiska höstläsningshögar, kommer både här och där.

Mer blod och död i Westeros

I A Clash of Kings sjuder det i kungariket, anspråk görs på tronen, konspirationer skapas, hemligheter viskas, det är fejd mellan Stark och Lannister och på andra sidan havet pyr det i Daenerys upprorsvilja. Westeros är ett spelbräde, alla spelare närmar sig King’s Landing.

Sommarens stora läsprojekt har varit andra delen i A Song of Ice and Fire, kanske mer känt som A Game of Thrones. Över de närmare tusen sidorna trängs konspirationer och karaktärer som är på riktigt intressanta med drivkrafter av både gott och ont. Det är kungar, försmådda kungar, män som tror de är kungar, män som vill vara kungar. Av folket i landet syns inte särskilt mycket och även om det säkert är tanken kan jag ibland tycka det är synd.

Att A Song of Ice and Fire ändå är episk fantasy när den är som allra bäst finns det inte så mycket tvivel om. Visserligen tyckte jag nog mer om första boken, ibland blir det i A Clash of Kings lite för mycket krigsråd. Mot slutet börjar också syskonen Lannisters bråk bli lite väl tröttsamma, kapitlen med Tyrion är alldeles för många och de med Arya alldeles för få.

Där någonstans ser jag också problemet med bokserien hittills. Den är hyllad av många för att så många ”starka kvinnor” tar plats i den, själv längtar jag efter den dag när en bok inte behöver hyllas för det för jag har inte sett någon hylla A Song of Ice and Fire för att den befolkas av så många ”starka män”. Ändå är de övervägande fler än kvinnorna – A Clash of Kings klarar med knapp nöd Bechdeltestet ens. Är det verkligen något att hylla en författare för, att de lyckats skriva in några starka kvinnor som undantag? Borde inte de starka kvinnorna, liksom männen, vara en självklarhet? För de blir ett undantag, när det bara finns ett fåtal – till skillnad från de vanliga, svaga kvinnorna som i den här boken främst verkar vara våldtäktsoffer.

Med det hittas den andra stora svagheten med A Clash of Kings. Jag kommer aldrig förstå nödvändigheten i det fruktansvärda kvinnohat som finns här, i att en fantasyvärld så långt ifrån vår egen att det finns eldsprutande drakar också måste styras av ett patriarkat. Det räcker inte att det finns några ”starka kvinnor” här, inte när de är undantaget från mängden. Inte när kvinnor våldtas så grymt att de borde ha dött av skadorna. Inte när det är vardag. Inte när kvinnor i allmänhet behandlas som smuts under männens skor och ständigt ses som svaga. Inte när de är antingen horor eller madonnnor. Det kanske värsta av allt är att det är så lätt att förbise, kvinnohat och våldtäkter är en så stor del av vårt samhälle idag att det finns på tidningsrubriker i stort sett varje dag. Jag har inte ännu sett TV-serien men då det påstås att böckerna är bättre än TV-serien vad gäller kvinnohat så vet jag inte om jag orkar. Jo, jag vet att böckerna började skrivas i slutet av 1990-talet, men hade de sett bättre ut om de skrivits idag? TV-seriens rykte får mig att undra.

Men, kanske det också kan finnas en poäng i att skildra ett patriarkat även i en fantasyvärld när vi nu en gång lever i ett sådant i vår verkliga värld, för även långt bort i Westeros går det att finna igenkänning i Aryas rädsla över att befinna sig ute själv mitt i natten, i Sansas skräck inför de manliga vakterna i Kings Landing. Att skildra det och samtidigt låta kvinnor vara normbrytande och starka i den patriarkala världen är naturligtvis även det viktigt. Kvinnliga förebilder i en mansstyrd värld behövs det fler av. Men – och det här är ett stort men – jag finner ofta det sexuella våldet ofta fruktansvärt överdrivet och fullständigt poänglöst, som att det inte finns där för att skildra kvinnohatet som problem utan för sensationens skull.

Att sluta läsa böckerna känns inte som ett alternativ för, den här recensionen till trots, älskar jag ju Winterfell, King’s Landing och Riverrun. Jag älskar Arya och Daenerys, jag älskar det episka, skräcken, kylan, språket. Jag älskar att befinna mig i Westeros. Jag lämnar det bara med ett spår av en bitter och ganska fadd eftersmak.

Andra som läst: Bokpotaten, Den här berättelsen, Carolina läser, Jag och mina böcker, Fantastisk fiktion.

Augustifavoriter och septemberförväntan

Att semestern tog slut och jobbet började igen var inte bara ett avslut på sommaren för min del utan också början på en sensommarförkylning som aldrig verkade ta slut. Jag sträckkollade på Girls men läste inte särskilt mycket. Efter att ha läst ut sommarprojektet A Clash of Kings verkade bokcirkelboken Mrs.Sinclairs resväska som lagom avkopplande läsning – istället blev den förödande för min läslust som inte hittade tillbaka förrän jag läste den fantastiska Down Under av Johan Ehn. Nu läser jag Dykungens dotter av Birgitta Trotzig och älskar den såsom en mörkervurmare älskar det hjärtskärande mötet mellan elände och poesi.

Augustifavoriten

var helt klart Down Under. Lågmält intensiv om vilsenhet och omgivningens fruktansvärda oförståelse i 80-talets Stockholm – och om att kanske finna det en söker på andra sidan jordklotet. Underbar YA. Recension i länken.

Att läsa i september

I september läser jag Det tunna svärdet av Frida Nilsson och Saker ingen ser av Anna Ahlund, två av höstens mest efterlängtade böcker.

(Det här inlägget är ett resultat av att mina vanliga månadssammanfattningar gått lite i träda och jag vill, med inspiration från The Broke and the Bookish, skapa något nytt sätt att sammanfatta läsning som varit och se fram emot ny. Vi får se hur det går.)

Down under – Johan Ehn

1977, Sverige, lekplatsen, tredje klass. En kille blir retad för att han inte är som andra killar, inte lika högljudd, inte lika våldsam. Det gör så ont att läsa, och ännu mer ont gör det av vissheten att det egentligen kanske hade kunnat utspela sig även idag.

1987, Nya Zeeland. Jim reser till sina släktingar i Auckland, vill äntligen få börja på nytt. Men fördomar och hat kan förfölja en till andra sidan jorden och Jim blir utslängd när den konservativa farbrodern inser att han är intresserad av killar istället för tjejer. Jim tänker inte återvända till Sverige, skådeplatsen blir istället Nya Zeelands landskap, gaykvarter – och Jims eget inre.

Down under är en lågmält intensiv och stundtals poetisk uppväxtskildring som gestaltar vilsenhet på ett sätt som skär i hjärtat. 1980- talets musik skapar en tidstypisk atmosfär – jag kan nästan höra den i huvudet – men samtidigt bär Down under med sig betydligt mer tidlösa teman än så. Det är på många ställen i världen lättare idag men det är fortfarande inte självklart att varje människa ska få vara den hen är, fortfarande överallt inte självklart att få älska den en vill utan att möta omgivningens hat. Down under gör ont, kryper under huden, men är också så vackert skriven att det inte går att sluta läsa.

Gilla böcker, 2017

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat: bokkoll, Västmanländskan, bokstaden, CRM Nilsson, prickiga Paula, Bims blogg, Enligt O.