Author Archives: Eli

En resväska full av klichéer

Det finns något fint i Mrs Sinclairs resväska. Ögonblicksbilder över människors liv, hämtade ur små lappar, brev, foton och kvitton de lämnat efter sig i böcker vilka sedan hamnat i de ibland nästan sorgesamma högarna hos antikvarier, dammiga och bortglömda. I de korta berättelser som inleder några av kapitlen i Mrs Sinclairs resväska hinner inte Louise Walters breda ut sig i knepiga förvecklingar, svulstig sentimentalitet och tråkiga klichéer.

Annat är det med huvudhistorien. Roberta är antikvariebiträdet som läser de rester av sina liv människor lämnar efter sig i sina böcker, samlar på dem i en låda. När hon en dag hittar ett brev till sin farmor från dennes make som avled under andra världskriget börjar en väl dold familjehistoria nysta upp sig.

Att bokhandeln är fint beskriven hjälper tyvärr knappast. Det är ganska lätt att redan vid sidan femtio gissa – och få rätt – på exakt hur historien kommer utspela sig, precis vad som kommer att hända och vad slutet kommer att bli. Alla böcker är naturligtvis inte beroende av ett spänningsmoment för att vara bra men där ett sådant uteblir bör berättelsen i sådana fall vara skriven med ett särdeles fängslande språk, begåvas med en fin stämning eller drivas framåt av andra kvalitéer. Mrs Sinclairs resväska har tyvärr inget av detta. Min bokcirkel Prosa&Prosecco var unisont gruvligt missnöjd med valet, som egentligen kom sig av att vi inte direkt kunde komma överens om något annat och för att vi alla är bibliotekarier som lät oss luras av det fantastiskt fina omslaget. Vi gör inte om det misstaget och till nästa gång läser vi Feberflickan istället som förhoppningsvis har lite innehåll till sitt bokomslag också.

Andra som läst: Västmanländskan, Boktokig, Bloggbohemen, Jennifers hörna.

Då- och dåläsningen

Läsningen ska inte kännas som ett hinder, men ibland gör den det ändå. När jobbet och livet bygger hinder känns det ibland som att läsningen bara är ett ytterligare sådant på vägen. Ibland är den istället räddningen att sjunka ner i.

När en tung roman känns som ett oöverstigligt projekt brukar jag förlita mig på ljudböcker, poesi eller noveller – eller något av allt. Just nu läser jag den fantastiska Höstväsen, en samling skräckberättelser från några av de största och bästa fantastiskförfattarna idag. Varligt läser jag, en i taget, för att inte tappa läslusten totalt. Jag lyssnar också, på novellerna i Stina Stoors Bli som folk och det är en så fantastisk uppläsning att jag nästan saknar ord. Men Stina Stoor, hon har dem. Orden.

Jag har också lyssnat på Elisabeth Östnäs Feberflickan till min bokcirkel Prosa&Prosecco, och igår möttes vi för att tala om den. Den var en perfekt bokcirkelbok, lagom kort och fantastiskt mångtydig.
Möte med Prosa&Prosecco. Det är min bokcirkelvän och kollega som tagit bilden – jag tycker verkligen om att vi ser ut som en spegelbild, säkert i full diskussion om Lunas svårfångade gestalt. Mer om Feberflickan, senare.

Att bokcirkla är också ett fint sätt att hålla fast i läsningen när den ibland verkar vilja glida en ur händerna. Jag får en extra knuff till att faktiskt läsa istället för att scrolla i mobilen (även om jag nu lyssnade på Feberflickan) och att få prata om ens litterära upplevelser gör en bara mer sugen på att faktiskt plocka upp en bok till.

Hur botar du dina lässvackor?

Livet som ett väntrum

Hur är det att leva i ett land där man egentligen inte får lov att bo? Att alltid vara rädd att det ska hända familjen något. Hur är det att år efter år tränga ihop sig i ett litet rum med fördragna gardiner samtidigt som man går till skolan, spelar fotboll, har en bästa vän och är kär, som vilket annat barn som helst?

Ilona och Stella är bästisar, det har de varit sen lågstadiet. De går i samma klass men deras deras verkligheter ser helt annorlunda ut. Ilona bor i ett kloster tillsammans med sin familj, där nunnorna tar emot och gömmer de som är på flykt undan krig och död. Stella har ett tryggt hem men får se sig undanskuffad av föräldrarnas oro till förmån från hennes bror som vägrar gå till skolan och bara sitter instängd på sitt rum. Om jag får stanna är en fin skildring av en stark vänskap, en berättelse där både det fruktansvärda i att vara rädd att bli tillbakaskickad till det krig en flydde ifrån och det gnagande i att bli förbisedd av sina föräldrar, ryms.

Om jag får stanna nuddar vid väldigt svåra saker men inte mer än så, den är inte särskilt tung eller grafiskt beskrivande av våld och hemskheter trots sitt ämne och jag tror att den kan läsas av målgruppen 9-12 år utan problem – även om det säkert behövs en vuxen bredvid för att prata om så invecklade saker som asylrätt, migrationsverket och inte minst varför människor krigar med varandra. Men Kajsa Gordan förklarar det fint i den här lilla pärlan till bok som säkert kan göra stor nytta genom att skapa förståelse hos barn i mellanåldern med kompisar som är eller har varit på flykt. Emellanåt har den en lite för mycket pedagogisk och lite för lite litterär ton i mitt tycke, den bränner aldrig riktigt till. Men jag hoppas ändå att den blir läst av många och jag tror att den kan fungera fint som högläsning eller som bokklubbsbok, för här finns mycket att prata om, och kanske gör det inte så mycket då att själva berättandet ibland är lite platt.

Köp boken på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Annas bokblogg, romeoandjuliet, Prickiga Paula, Barnboksbloggen, Agnes bokblogg, Biblioteksbubbel.

X – den sista platsen

Med sin hybrid av svensk diskbänksrealism, träffande personporträtt och avgrundsdjup fasa tog John Ajvide Lindqvist skräcken in i det svenska folkhemmet. Med trilogin om Platserna gör han det på en helt ny nivå.

Himmelstrand lämnade mig med lika delar förvirring som fruktan inför världens oförklarlighet och de känslor människan frambringar när allt vardagligt skalas av. En märklig bok där fem husvagnar fann sig förflyttade till ett intet endast bestående av himmel och gräs, men också en bok som utforskade vad ett sådant intet kan göra med människor. Vilka vi är, utan allt omkring. Jag minns den fortfarande och den satte djupa spår i mig.

Rörelsen, den andra platsen, var för mig inte lika gripande och avgrundsdjup. I den spankulerade en metafiktiv John Lindqvist omkring i åttiotalets Stockholm och fann en annan värld i sin källare. Som en röd tråd mellan alla tre romanerna spelas Peter Himmelstrands Nån däruppe måste gilla mig och på ett sätt jag nästan inte trodde var möjligt blir Platserna en sammanhållen historia, en berättelse om något så fruktansvärt att endast John Ajvide Lindqvist kan skildra det på det sätt han gör.

Ändå var jag inte särskild berörd av X – Den sista platsen.

Gick det att skapa mörker utifrån ingenting om man bara var tillräckligt målmedveten?

Boken tar sin början i Gårdshuset i Stockholm, en del av ett miljonprogram och en monstruös höghuskropp i ett grönskande Hagaparken, en av de kontraster Ajvide Lindqvist är en så skicklig skildrare av. Här har den en gång stora och inbjudande lekplatsen förfallit, här har butikerna bommat igen och tagits över av en mycket ljusskyggare verksamhet. Den tonårige Linus langar ADHD-medicin och smuggelsprit och drömmer, som så många andra, av att vara en del i något större, ta sig uppåt, bli något. När chansen kommer är den i form av ”X”, en ljusskygg knarklangare som verkar ha förmågan att försvinna i tomma intet och förser Stockholms blodådror med högkvalitativt kokain till den grad att staden snart sjuder i ångorna av det.

Som trilogi är Platserna, om än inte Ajvide Lindqvists bästa så i alla fall mycket bättre än sina delar. Jag skulle egentligen vilja läsa om alla böckerna, i ett sträck, för att på riktigt förstå alla sammanhang och koppla ihop trådarna – men jag tror inte att jag tyckte de var tillräckligt bra för en så massiv omläsning. Kanske kommer jag att ändra mig.

Som roman är X – Den sista platsen den svagaste i serien. Det finns så många trådar, så många livsöden, så mycket sorg och bedrövelse att det nästan blir övermäktigt – det är svårt att fokusera. Tommy T är en lite för stereotyp av sorten avdankad B-kändis för att skapa några som helst känslor och det är lite för mycket deckarklyschor utan djup för att det ska kännas på riktigt. Där Himmelstrand var en skräckskildring och Rörelsen en metafiktiv Stockholmsskildring är X snarare en hårdkokt kriminalroman med ett myller av karaktärer. Det är först mot slutet den griper tag på riktigt. Utforskandet av mörkret som sker i de sista kapitlen, av det som finns inuti människor, är utstuderat och och jag blir riktigt rädd för första gången under läsningen. Att det sedan håller i sig långt efter jag har slagit igen boken, att jag ändå har så svårt att sluta fundera på den, är ett bevis om något på att John Ajvide Lindqvist åter riktat blicken rakt in i den mörkaste mänskliga avgrunden – och berättat om det han funnit med en konstfärdighet få besitter.

Vad har jag gjort?
Du har gjort dig själv
Vem är jag?
Du är inget. Bara mörkret är.

Ordfront, 2017

Köp boken på SF-bokhandeln, Bokus eller Adlibris.

Läs mer hos: Läsa & Lyssna, Ugglan & boken, Bims blogg, Enligt O, Dagens bok, Beroende av böcker.

Oktoberfavoriter och novembers mörkerlängtan

Någonstans mot slutet av oktober börjar en mörkerlängtan dra extra hårt i mig. Efter sommarens ljusa nätter och höstens vackra färger kommer så oundvikligen november, en månad de flesta avskyr men som jag ändå tycker om på något sätt. Kanske för att jag omfamnar mörkret istället för att kämpa mot det, läser dystopier och eländesskildringar och tålmodigt väntar på vinterns dvala över tillvaron. Novembers dystopiläsning är en alldeles särskild sådan.

Oktoberfavoriter

Men nyss var det oktober. Jag läste massor, särskilt mycket läste jag barn- mellanålders- och ungdomsböcker som jag velat läsa hela hösten men inte gett mig själv tid till. En hel hög med framförallt mellanåldersböcker läste jag, bäst av alla var De försvunna som jag verkligen älskade. Även så här långt efteråt blir jag kall när jag tänker på den. Men den allra bästa läsningen i oktober, alla kategorier, var The Hate U Give. Det är inte ofta jag säger så här men det är en bok jag tycker att alla borde läsa – inte bara för att läsa en lysande skriven bok utan också för att förstå de grundvalar rasismen i vårt samhälle vilar på och hur mycket den lever oavsett vilka som försöker förneka det.

Jag måste också nämna Augustprisnomineringarna som tillkännagavs i oktober för de gjorde mig så himla glad. Äntligen uppmärksammades mellanåldersböckerna, finast av alla tycker jag var Fågeln i mig flyger vart den vill.

Det som hände i oktober

Bilden ovan är de böcker jag läste jag i oktober + X – Den sista platsen av John Ajvide Lindqvist som blev tillbakakallad till biblioteket samt Störst av allt av Malin Persson Gioloti och Fiskarmännen av Chigozie Obiomo som jag lyssnade på – den senare gjorde att jag tog mig utanför Europa och USA i min läsning, till Nigeria.

I oktober var jag också på opera och urpremiären av Dracula på Kungliga Operan. Den fick mig att tänka tillbaka på mina vampyrfavoriter och jag listade mina tio bästa bloddrypande favoriter. Själva operan var en fin upplevelse även om jag tyckte att de var lite för bokstavstrogna verket och gott kunde gett sig själva större konstnärliga friheter för att inte behöva trycka in så mycket talad text i uppsättningen. Men själva kvällen, bland svart- och rödklädda besökare och ett operahus där blod rann nerför fasaden, var en fantastisk upplevelse – särskilt som jag hade sällskap av en av mina bästa vänner.

Att läsa i november

Så var det ändå till slut november och det jag ser allra mest fram emot är att äntligen läsa tredje delen i Justin Cronins dystopiserie. Den kom ut förra året men jag gav den aldrig tiden den behövde då. Kanske vågade jag heller inte riktigt för jag älskade de tidigare två böckerna så högt. Samtidigt måste jag ju veta och i november har jag bara en enda bok i min läshög: The City of Mirrors.

(Det här inlägget är ett resultat av att mina vanliga månadssammanfattningar gått lite i träda och jag vill, med inspiration från The Broke and the Bookish, skapa något nytt sätt att sammanfatta läsning som varit och se fram emot ny. Vi får se hur det går. Så här såg det ut i september).

En haj simmar bäst ensam

Magistern säger: »PRATA HÖGT.«

Mamma säger: »Var inte blyg!«

Men jag är mer tyst och arg. Som en haj. Magistern vill att alla barn ska vara bläckfiskar som räcker upp alla sina åtta armar på en gång. Han förstår inte att det finns hajar också. Hajar är tysta, de säger ingenting. De simmar runt och gör vad de vill. Ingen bråkar med dem, ingen vågar säga PRATA HÖGT till en haj. Hajar har inga händer, så jag skulle inte kunna räcka upp handen. Och när jag vill sitta ensam och läsa på rasten och magistern frågar: »Är du ledsen, Jenny?« så kan jag bara svara: »Hajar gillar att simma ensamma.«

Tänk om jag hade fått Haj-Jenny i min hand när jag var åtta år och hade precis samma sorts utvecklingssamtal som Jenny har i boken, de med en lärare som suckar lite och säger ”Du måste prata mer på lektionerna!” Precis som Jenny har så hade jag alltid alla rätt på proven, jag var förmodligen den som lånade allra mest böcker i vårt skolbibliotek – som också helt enkelt var en hylla i kapprummet – men det räckte ändå inte till. För att jag inte räckte upp handen och gjorde min röst hörd på lektionerna. Tänk vilken samhörighet jag hade känt med Haj-Jenny, då.

Nu brister mitt hjärta lite för oförståelsen Jenny, och andra introverta barn, fortfarande möter. Jag önskar att alla barn i åldern 5-9 år får träffa Haj-Jenny och jag önskar verkligen att varenda lärare till en låg- eller mellanstadieklass läser den här fantastiska boken. Jag hoppas också att den nomineras till Augustpriset för en så fantastisk debut som så väl skildrar ett barns tankar – och dessutom är sådär självklart inkluderande som en önskar att alla böcker skulle vara – har jag inte läst på länge.

Natur och Kultur, 2017.

Köp boken på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Prickiga Paula, Biblioteksbubbel, romeoandjuliet.

De försvunna – Cecilia Lidbeck

De försvunna är ingen klassisk slukaråldern-spökhistoria. Ändå är den en av de mest otäcka böcker jag läst i år.

Det var fyra år sedan Cecilia Lidbeck gav oss rysaren Barnhemmet, skräck för mellanåldern när den är som allra bäst. De försvunna gör det värt all väntan. Här möter vi nio barn och en ledare på väg i en buss mot sommarlägret. När ett rådjur springer över vägen och bussen kraschar mitt ute i ingenstans, utan mobiltäckning, tvingas ledaren ta det svåra beslutet att lämna barnen och gå och hämta hjälp. När han har varit borta i nästan ett dygn bestämmer de sig för att följa efter.

Handlingen låter klassisk, och visst lånar den temat från många romaner och filmer i subgenren vildmarksskräck, men den är helt egen i sitt slag. Cecilia Lidbeck framkallar den djupaste skräcken utan hjälp av en galen massmördare i hälarna på barnen, utan monster från skogens avgrund. Eller? Det är tvetydigheten som skrämmer slag på mig, att inte veta vad som egentligen försiggår och – det mest skrämmande av allt – att inte barnen heller gör det. Djupt inne i skogen tvingas de möta sina värsta rädslor och sina mörkaste minnen, på något sätt möter de också sig själva. Det är komplext, psykologiskt, nära.

Jag vågar nästan inte läsa vidare, men jag måste. De försvunna är så välskriven, så atmosfärisk, så otroligt levande. Jag kommer vara kvar där i skogen, länge. Kanske kommer jag alltid undra vad som egentligen hände.

Lilla Piratförlaget, 2017.

Köp den på Adlibris eller Bokus.

Andra som läst: Bokkoll,

The Hate U Give – Angie Thomas

Starr lever i två världar – hemma i förorten Garden Heights där gängkriminalitet är vardag och där ungdomar ser sig tvingade att sälja droger för att överleva – och på den dyra privatskolan Williamson. I skolan låter Starr språket släta ut sitt hemmajag, ta över sättet hon talar med sina barndomsvänner på. Starr har växt upp i en annan värld än hennes – oftast rika och vita – klasskompisar, fått lära sig helt andra saker.

Som att vara smart i närheten av poliser. Inte göra plötsliga rörelser. När Starr och hennes barndomsvän Khalil blir stoppade av polisen blir hon ändå ensamt vittne till hur polisen skjuter ihjäl Khalil. Öppnandet av en bildörr, en fråga om Starr var okej, var allt som behövdes. Polisens inpräglade fördomar  och Khalils död blir en svetslåga för Garden Heights, hela orten kräver upprättelse – något som bara kan uppnås om Starr vittnar mot polisen. Starrs två världar flyter in i varandra, går inte att hålla isär längre. Mot sin vilja, och kanske framförallt mot sin rädsla, dras Starr upp på barrikaderna och hittar sin röst där.

Angie Thomas berättar i The Hate U Give om rasism, strukturer, kamp, förtryck, polisbrutalitet, gängkriminalitet och våld – men också om en ung tjejs röst mitt i det. Att det strukturella också är personligt är ofrånkomligt med Angie Thomas ord, med ett språk som är levande och rappt, roligt och brännande, glödande och vansinnigt insiktsfullt. Det är imponerande hur Thomas även lyckas berätta så mycket om historiska förkämpar och organisationer som Martin Luther King, Black Panthers och många fler utan att det blir pedagogik av det hela – och på ett förkrossande sätt koppla dem till det nutida Black Lives Matter, visa att det är samma strukturer som fortfarande lever, samma kamp som fortfarande behövs. Oförståelse och hat är två av de grunder rasism vilar på, förståelse är ett första steg att krossa den och litteraturen är ett sätt att hitta förståelsen. Jag säger som Enligt O, det finns många som skulle behöva läsa The Hate U Give.

The Hate U Give är både originalets och den svenska titeln, kanske går den inte att översätta. Utan att ha läst boken på originalspråk vågar jag påstå att Amanda Svensson gjort ett briljant jobb med översättningen, behållit en perfekt balans i att ibland översätta och ibland inte översätta slanguttryck och hälsningsfraser. På något sätt flyter blandningen av svenska och engelska på i en sådan ström att jag inte ens tänker på det – det känns bara självklart.

The Hate U Give kommer säkert bli en modern klassiker i USA, Angie Thomas kommer sälla sig till en lång rad av författare som berättat om rasism i spåren av USA:s förtryckarhistoria. Kanske är The Hate U Give årets allra viktigaste bok och jag hoppas den kommer läsas av generationer.

Natur och Kultur, 2017.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Bokkoll, romeoandjuliet, Littermentärt, Enligt O, Fantastiska berättelser, Prickiga Paula, Feministbiblioteket, stories from the city,

Dracula och andra bloddrypande vampyrfavoriter

Blodbestänkta är boksidorna i de bästa vampyrromanerna. Hasande och väsande drar de sig fram, själlösa monster med hunger i ådrorna. Med en uråldrig elegans rör de sig i sekelskiftets finsalonger, läppjar mörkrött blod ur kristallglas i slottets glittrande balsal. Långsamt glider de fram genom seklerna, filosoferar över livets förgänglighet. Men blod sprider de omkring sig. Blod, död, mörker och vansinne. De allra bästa säger något verkligt om vilka vi är, mänskligheten, evigheten, livet och döden.

Det är vampyrerna. Länge har de varit mina mest älskade mörkervarelser. Ikväll ser jag äntligen urpremiären av Dracula på Operan och jag börjar återigen längta efter en nattsvart, brutal vampyrroman att förälska mig i, sådär som jag inte gjort sedan kursen Vampyrfiktion som visserligen var fantastisk men också mättade min blodtörst. Tills nu. Nedan listar jag mina allra mest älskade vampyrromaner i ungefärlig favorit-ordning med länkar till recensioner. Kanske kommer jag nu att läsa The Gilda Stories eller Legend från Kulturkollo- Helenas lista (som inspirerade min), eller Fevre Dream. Vilket är ditt bästa tips?

Bild från Kungliga Operan

Mina vampyrfavoriter

The Passage mörkt, dystert och totalt fängslande.

Svultenmänsklighetens förfall och makthunger under dekadensens århundraden i en förtrollande språkdräkt av Hannele Mikaela Taivassalo.

The Vampire Chronicles – elegansens vampyrer, kontemplerande dödsångesten i att leva för evigt, ständigt kommer de vara med mig.

Salem’s Lot isande skräck, men också en typisk Stephen Kingsk skildring av en småstad, av barndomen, av ensamheten.

Fledgling – nyskapande och ständigt intressant om mänskligheten och dess rädslor.

The Vampire Tapestry – lågmält och bländande om ensamheten över flera hundra år.

Judas barn – blodigt och våldsamt men också historiskt och vetenskapligt intressant.

Låt den rätte komma inden svenska skräckmästaren Ajvide Lindqvists blandning av skräck och smutsig realism är, fortfarande, briljant.

Sunshine – möt Sunshine, bagare extraordinär, och hennes vampyrer.

The Strain – första boken i trilogin är vansinnigt bra – det är rått, smutsigt och blodsprutande.

Dracula – ja, på den här listan måste den vara med. En av de första vampyrromaner jag läste, fortfarande fängslande.

Jag listade även för några år sedan mina favoriter, men bestämde mig för att göra en ny lista med nytillkomna favoriter. Här skriver jag något om udda vampyrkärlekar och här om en annan, lite oväntad, Dracula-tolkning.

Fågeln i mig flyger vart den vill

I Jämtland, där jag bor, finns en ort som heter Hammerdal. Den har anor tillbaka till 1300- talet och här bor ungefär tusen personer. Åker du norrut från min stad längs E45 kör du snart igenom Hammerdal. Här finns kanske inte så mycket att se, de flesta kör nog igenom utan någon tanke på att stanna, men här föddes 1910 Berta Hansson som senare skulle bli konstnär.

I Bertas hem fanns två systrar, en lungsjuk mamma och en ganska dyster pappa som inte ville att Berta skulle studera vidare. Hon behövdes ju på gården. Men konstnärskapet tränger och spränger i Berta och måste komma ut någonstans. Berta protesterar desperat och får till sist utbilda sig, grunden för hennes konstnärskap byggs under ett årtionde i Fredrika i Lappland.

Sara Lundberg har målat och skrivit en fantastiskt fin bok baserad på Berta Hanssons liv i Fågeln i mig flyger vart den vill, den är klassad för 9-12 år men jag vill gärna rekommendera den till alla mellan 8-100 år. Inte bara har Sara Lundberg gjort en kulturgärning genom att lyfta ett konstnärskap i en bok för barn, hon har också skapat en sällsamt vacker bok med en stillsamt poetisk text i fantastisk samklang med stora, vackra bilder. Bertas önskan att få komma ut, att flyga iväg, känns långt in i hjärtat och det är så fint att det nästan gör ont. Jag tror att den här boken har en fantastisk chans att vinna Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok.

Fågeln i mig flyger vart den vill ges ut av Mirando bokförlag. Håll ögonen på det här förlaget! Det är ett oberoende förlag som ger ut få, men helt fantastiska, böcker. Jag har älskat varenda bok de har gett ut, kolla framförallt in Simbassängen, Färgernas ljud, Sabelles röda klänning och En flod. Det här är ett relativt nystartat förlag, de har funnits sen 2013 och Fågeln i mig flyger vart de vill är redan deras andra Augustprisnominering.

Mirando bok, 2017.

Köp boken: Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Prickiga Paula.

Nominerad till Augustpriset 2017
Augustjuryns motivering: »Vad innebär det att ”få följa sina drömmar”? Vad innebär det av uppoffring, arbete och smärta? I Fågeln i mig flyger vart den vill har Sara Lundberg tolkat och speglat konstnären Berta Hanssons (1910–1994) drabbande och enastående livsöde. Resultatet är en livsvacker barnbok om konst och liv, som inspirerar läsare till att våga följa sin egen fågel vart den vill.«