Läst i juni 2020 och TBR för juli

Juni, den underbara månaden då det är ljust dygnet runt och jag aldrig vill gå och lägga mig. Kanske hade jag tänkt att jag skulle läst många fler böcker men bad, kvällspromenader och midnattsvin har tagit dess plats. Jag hoppas att jag läser lite mer i juli.

Bäst i juni

Heartstopper, den underbart fina grafiska romanen av Alice Oseman och Spöksomrar, Mårten Melins nya skräckroman för 9-12 år, får dela på förstaplatsen över läsupplevelser i juni. Jag skulle aldrig kunna välja.

TBR för juli

I juli läser jag A Dance With Dragons, femte delen i A Song of Ice and Fire.

Sommarläsningen

Som varje sommar läser jag fantasy och skräck. Det är något med sommarnätter och skräckläsning, så är det bara. Men jag vill också lyssna på några fantastiska Young Adult- romaner och det är jag säker på att Jenny Han och Tahere Mafi ger mig. Det har tillkommit några seriealbum, förstås. Det gör det alltid. Vad läser du?

Pausfjäll

Semestern var i år kanske ännu mer välbehövlig än vanligt. Jag såg framför mig långa läseftermiddagar på en filt i gräset, med åtminstone några böcker ur min digra sommarläsninghög. Men när orken tröt i takt med att värmen bara steg bytte jag ut mina planer mot bad och långa kvällar i bilen, med AC, på jakt efter solnedgångar och fjällkedjor. Det var fint, det också. Nu när värmen lugnat sig något hoppas jag läsa lite också. Och blogga. Men tillsvidare, några pausfjäll.

Röd Zon – Magnus Nordin

Oräkneliga gånger har Stockholm blivit ödelagt av skräckförfattare. Författarkollektivet Fruktan har gjort det både i Stockholms undergång och Zonen vi ärvde. Magnus Nordin och Lars Gabel tar i Röd Zon än en gång med läsaren i ett postapokalyptiskt, krigshärjat Stockholm, fullt av blod och död, råttor och smuts.

Magnus Nordin och Lars Gabel har ett gediget samarbete bakom sig med zombieserien Varelserna. Den är, fortfarande, en av mina absoluta favoriter att ha med mig på bokprat för klasser och den blir alltid, alltid utlånad. Det är en bokserie jag gett till många lässvaga elever och det slutar alltid med att de kommer tillbaka och vill ha mer. Det är en genialisk serie, lättläst och hårresande och det allra bästa är att de blir lite, lite svårare för varje del – de erbjuder exakt den utmaning en lästrött elev behöver. Jag älskar dem djupt för det.

Röd Zon, första boken i en ny serie, är svårare än första delen i Varelserna, men den är fortfarande lättläst och så spännande att jag slukade den på en kväll. Det kryper längs ryggraden redan i inledningen, då när Joel berättar att han är ensammast i världen. Verkligen ensammast, den enda överlevande efter kriget som ödelade Stockholm. Eller är han det? När en röd ballong en dag kommer svävande över muren inser Joel att han kanske inte är så ensam som han tidigare trott.

Det är otäck läsning, inte bara för den krypande ensamheten och den gråa ödsligheten, utan också för bilden av hur mänskligheten till slut gjort slut på sig själv med hjälp av krigsvapen. Det är inte alls så svårt att föreställa sig. Särskilt just nu, när vi är mitt i en pandemi och katastroftankarna tillåts extra stort spelrum i många överbelastade hjärnor. Att undergången är något som sysselsätter många ungas tankar har flera gånger blivit helt självklart när jag bokpratat om just Varelserna, eller om Sofia Nordins En sekund i taget där Hedvig är den enda överlevande efter en febersjukdom som ödelagt mänskligheten. Rädslan för kollapsen matas förstås inte bara av virus, utan kanske framförallt av all miljöförstöring och klimatkrisen och de här böckerna blir många gånger en ventil för alla frågor som snurrar.

Röd Zon är tekniskt sett inte skriven som en lättläst bok men den lyckas vara lättillgänglig utan att spara på varken berättelsen eller blodet. Det är djupt och allvarligt, äckligt och härligt, snabbläst och snyggt. Magnus Nordin är en av våra finaste skräckförfattare och jag längtar efter fortsättningen.

Berghs förlag, 2020.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser.

Du hittar boken bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Hur svårt kan det vara!? – tredje boken om Athena

Athena är tillbaka! Mer framåt, härlig och rolig än någonsin tidigare.

Böckerna om Athena är böcker som behövs så otroligt mycket. De är roliga, men samtidigt välskrivna, och säger något otroligt fint om vänskap och hur viktigt det är att lyssna på barn. Glöm alla gamla, nu ganska sunkiga, böcker om Bert och Sune – jag ger böckerna om Athena till varenda elev i 9-12- årsåldern som vill ha en rolig bok.

Athena tar ingen skit. Hon är världens bästa, på typ allting, och lyckas alltid hitta en lösning på alla problem. I tredje boken, Hur svårt kan det vara?!, står hon inför sin största utmaning hittills när sura pensionerade lärare och gubbar i kommunkostym hotar med att såga ned de hundraåriga lindarna som kantar Lindskolans skolgård. Katastrof! Tur att Athena har sina kompisar Love, Aicha, Ronja och Yousef och Rädda Jorden- klubben till sin hjälp.

När jag läste andra boken tyckte jag hemskt mycket om hur stor plats bästa kompisen Ronja fick ta. Den blyga, introverta Ronja som alltid får stöd av Athena. I den här boken får vi lära känna Yousef lite närmre, det är fint.

Böckerna om Athena har allt. Vänskap, tuffhet, rädsla, mod, en arg mormor som kedjar fast sig vid ett träd, syskonkärlek, lek, humor – och Athena. Athena är typ allt jag vill ha i böcker för 9-12 år just nu. Hon är underbar och jag längtar efter fler böcker.

Här kan läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna:
Grattis världen jag är här nu!
Strålkastare, tack!

Bonnier Carlsen, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Agnes bokblogg.

Just nu i juni

Det är första helgen i juni och Kulturkollo undrar vad vi gör:

Just nu läser jag En stark nolla av Sara Lövestam. Den är överraskande mörk, med små vassa nålar som sticker hål på mitt försvar nästan utan förvarning – men den är också fin, rolig och träffsäker – annars vore det inte en bok av Sara Lövestam.
Just nu tittar jag på I’m not okay with this, efter tips på instagram. Nyss börjat, men det verkar lovande!
Just nu lyssnar jag på radioföljetongsversionen av Styr din plog över de dödas ben, av nobelpristagaren Olga Tokarczuk. Det är en fin inläsning!
Just nu längtar jag efter semestern, och någon slags normalitet.

”Det känslomässiga skalvet”

Den handlar om allt som skaver, Annika Norlins novellsamling Jag ser allt du gör. Kanske har en titel aldrig varit så väl vald, för de människor som tar plats i novellerna får sällan synas annars. Annika Norlin betraktar, skriver med en oerhört säker ton och en stil som tar andan ur mig.

Första novellen, Bekräftaren, sätter verkligen tonen för novellsamlingen. Det är den betraktande psykologen som yttrar titeln Jag ser allt du gör, symptomatiskt för resten av boken. Ibland känns det som att Bekräftaren följer med i varje novell, ser människorna, betraktar dem, bekräftar dem.

Det handlar om kärleken, om att växa upp. Om små orter i Norrlands inland, men inte på det där fördomsfulla och stereotypa sättet. Om att vara ensamstående mamma och jobba i hemtjänsten, om hur byn lever upp när någon ny anländer men sedan sakta återgår till det vanliga när hen försvinner igen. Allra tyngst är det när det handlar om sorg, då kan jag nästan inte läsa men gör det ändå för att det är så outsägligt vackert, också. Annika Norlin sätter fingret på rosten i mellanrummet, skrapar på sår, skildrar utkanten.

”Min uppgift är att ta hand om det känslomässiga skalvet och eventuell efterbörd hos personen som visar dem”. Ja, ett känslomässigt skalv är det, läsningen av Jag ser allt du gör.

Läst i maj 2020 och TBR för juni

Maj fortsatte ungefär som juni, med spännande spökhistorier och gulliga kapitelböcker. För det mesta. Jag läste också Edith Södergrans dikter, för kanske tredje gången, lyssnade på Jämtlandsdeckare och läste tung och sorglig, men förvånansvärt lättläst, facklitteratur. Slutligen förlorade jag mig i en ruggig spökhistoria och en bubblig bilderbok av årets ALMA-pristagare.

Bäst i maj

Utan tvekan Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba, en sådan bok som mest alla skulle behöva läsa. Jag tyckte också hemskt mycket om Anna Ahlunds nya bok Ganska nära sanningen.

TBR i juni

Det känns galet att det snart är juni och att jag har semester om två veckor. Snart planerar jag sommarläsningen, men det jag just nu vill läsa allra mest i juni är Sara Lövestams nya bok En stark nolla.

Myran på nya äventyr

Jag älskade första boken om Myran, En myras liv. Linn Gottfridsson skildrade Myran och alla hans funderingar så otroligt fint, inte minst all oro som gnagde när mamma och pappa bara bråkade hela tiden. I Myran och gåtorna bor inte föräldrarna tillsammans längre, Myran bor varannan vecka och mamma har träffat en badvakt som heter Jesper.

Linn Gottfridsson skriver fortfarande ur barnens perspektiv och jag tycker fortfarande hemskt mycket om att träffa Myran. Men Myran och gåtorna, andra boken om Myran, har inte all den charm och det insiktsfulla djup som första boken hade. Stundtals är den också lite tråkigt fördomsfull på det sätt böcker kan bli när de försöker alldeles för mycket att inte vara det.

Något av första bokens charm återvänder som tur är i tredje boken, Hemliga Myran. Det är sommarlov och Myran ska följa med mamma och Jesper till sommarstugan. Men mamma har nästan aldrig tid med Myran, all energi går åt till Myrans nya lillasyster. Det är konstigt att helt plötsligt ha en lillasyster, men också trevligt. Fast inte när mamma aldrig har tid.

Böckerna om Myran är så otroligt fint illustrerade av Emma Adbåge, det är en stor del av charmen. Här finns också verkligen mycket att prata om. Böckerna om Myran är charmiga och roliga, men också allvarliga och jättefina som högläsningsböcker – från förskolan upp till klass två. Jag kommer fortsätta följa Myran om det blir fler böcker, men det är fortfarande första boken som är min stora favorit.

Myran och gåtorna gavs ut av Rabén och Sjögren, 2017, och finns bland annat här och här.

Hemliga Myran gavs ut av Rabén och Sjögren, 2019, och finns bland annat här och här.

Fler som läst: Annas bokblogg, Prickiga Paula, Bokhemligheter, Barnboksprat, Barnboksfamiljen.

Familjen – Cecilia Lidbeck

Ella har vuxit upp på Gården, och den är hela hennes liv. På Gården är det Far som bestämmer och han ser till att inget förgiftat från omvärlden tar sig innanför Gårdens stängsel.

Cecilia Lidbeck räds inte de svåra ämnena, det djupa och psykologiska – det som går under huden. Hennes förra roman för unga, De försvunna, var en resa in i skräckfyllda, undanträngda minnen och ett vansinnigt spännande utforskande av gruppsykologi. I Familjen berättar Cecilia Lidbeck om ett barn som växt upp i en sekt, och det är inifrån, från barnets synvinkel, som läsaren får följa med. Ella tror blint och helhjärtat på Far, tror på att de som bor utanför Gården är dömda att gå under när den stora katastrofen kommer. Då, när miljöförstöringen ödelagt städerna och barn föds med robothuvuden, då är det människorna på Gården som finns kvar.

Det finns så mycket att fundera över och prata om i Familjen, särskilt då den försiktigt närmar sig verkligheten. Far är inte en religiös ledare, Familjen är ingen självmordssekt. Istället är det verkliga rädslor som fått ta överhanden och blåsts upp till faror och konsekvenser som inte existerar – miljöförstöring och klimathot är ett faktum, men att det gått så långt att alla jordens skogar blivit öknar och att inga skolor finns kvar är förstås inte sant. Far driver barnens rädslor tills det osannolika blivit sant – rädslor som många barn idag, liksom bokens Ella, bär i sitt inre. De litar blint på Far, tror på de vuxna som är deras ledstjärnor i livet.

Cecilia Lidbeck är en otroligt skicklig författare, språket är trollbindande. Det är omöjligt att inte genast fatta tycke för Ella och hennes bästa vän Örn. Hur pass skicklig författare Lidbeck är visar sig inte minst när man under läsningen kastas mellan bestörtning över hur hjärntvättade barnen är, till känslan av hur fint de ändå har det på Gården ibland.

Familjen är en bok som sticker ut på ungdomsavdelningen. Det är en bok jag inte ger till vem som helst, men till många. Till alla de som älskar spänning och skräck men har tröttnat på hemsökta gamla hus och knirrande trappor. Till språkligt avancerade tolvåringar eller läströtta femtonåringar. Men allra mest vill jag ge den till lärare i klass fyra till sju, för att läsa högt. Cecilia Lidbecks välskrivna spänningsberättelser är fantastiska för högläsning och ger utrymme för att prata om allt ifrån rädslan för klimathotet till vuxna som sviker, om sanning och ljug, tro och sekter, om vänskap och döden och, ja, livet.

Lilla Piratförlaget, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Annas bokblogg, Klara pratar böcker, Boktokig, Agnes bokblogg, Carolina läser.