Bibliotekshaul

Med anledning av hyllvärmarläsning och arga (nejdå) påminnelser från biblioteket om att lämna tillbaka böcker, har jag inte lånat nya böcker på länge. Nu när både hyllvärmarhögen och lånade böcker- högen krympt en aning kunde jag äntligen gå loss i bibliotekshyllorna igen. Passande nog dök två reservationer och ett inköpsförslag upp i precis rätt stund. Frankenstein in Baghdad är en bok i Fantastik- världsutmaningen, Vei 2 och Folk med ångest har jag väntat på länge. Jag passade på att också låna Selamlik av Khaled Alesmael som jag tänkt läsa en längre tid.

Vad läser ni i helgen?

Bilder av urtiden och vår tid på jorden

Jorden för 400 miljoner år sedan var grogrund för de allra första vatten- och landlevande reptilerna. Simon Stålenhag och Anna Davour berättar deras historia.

Simon Stålenhag är konstnär och författare och har givit ut de illustrerade böckerna Flodskörden och Passagen samt rollspelet Varselklotet. Urtidsbilder är boken baserad på utställningen Fossil och evolution på Naturhistoriska riksmuseet. Vetenskapsjournalisten Anna Davour har skrivit texterna till denna fantastiska inblick i jordens djurliv för miljontals år sedan.

Det är framförallt tiden före dinosaurierna det berättas om. Även om det var just dinosaurierna jag sett fram emot – jag när en skräckblandad förtjusning för monsterreptilerna som aldrig riktigt gick över i tioårsåldern utan snarare eskalerade med filmer och spel – så fann jag mig själv oerhört fascinerad av berättelserna om de verkliga urtidsdjuren, de som kröp upp ur vattnet för 400 miljoner år sedan.

Tanken är svindlande. Jag läste Urtidsbilder med en stigande, obeskrivbar oroskänsla inför den massiva tidsperioden som nästan är lika svår att greppa som rymdens oändlighet – särskilt med tanke på hur snabbt människan verkar kunna utrota jorden med alla dess resurser inom en jämförelsevis så oerhört kort era som några tusen år. Djuren i Simon Stålenhags och Anna Davours bok levde i miljontals år och vi är på väg att förstöra allt. Miljöförstöringen och klimatkrisen finns inte med på ett så explicit sätt i boken, men min egen hjärna kunde inte sluta fastna där. Urtidsbilder skapar en enorm respekt för jordens historia och levererar med all önskvärd tydlighet insikten att människan bara är ännu en art som någon gång kommer att gå under, med hjälp av naturen eller på grund av sin egen kortsynthet. Gissningsvis det sista.

För det finns något mer i Urtidsbilder än vackra illustrationer och snygga texter, det finns också ett vindlande spår om evolution och vår tid på jorden som är bland det absolut bästa med den här boken. Livets och dödens cykler och villkor, arters uppkomst och utdöende. Det är fantastiskt, vetenskapligt men också i någon mån filosofiskt. Jag älskar också hur Anna Davour berättar om Mary Anning, pionjär och upptäckare av flera fossilarter på 1800- talet men som ändå inte hade någon möjlighet till en riktigt karriär inom vetenskapen, på grund att hon var kvinna.

Urtidsbilder är dock också en vacker konstbok, välskriven med korta texter om varje djur och så fantastiskt illustrerad att det ibland känns som att beskåda foton. Den är en glimt in i vad som känns som en annan värld, fast det är samma jord vi går på idag. Jag tror inte alls det är ett måste att redan vara intresserad av dinosaurier och andra urtidsdjur för att tycka om den här boken, den är inte faktatung och förutsätter ingen förkunskap. Jag tror att den är fantastisk att läsa i skolan, att diskuterade vidare om utifrån både bilder och text. För den redan frälsta är den ett absolut måste. Urtidsbilder är skriven som en vuxenbok men jag tror att den ändå kan fascinera många dinosaurieintresserade barn – och vuxna.

Här kan du läsa mer om utställningen Fossil och evolution.

Fria Ligan, 2019.

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Vargnatts bokhylla, CRM Nilsson, Istället för bokcirkel, Läsåret.

A Gathering of Shadows – andra delen i Schwabs fantastiska Londonserie

Jag tror inte att jag har haft en sådan här major crush på en litterär karaktär sen Edward Cullen. Och i A Gathering of Shadows, inte bara en, utan två. Jag älskar Kell, den buttre, stilige magikern som kan vända sin kappa efter Londons olika dimensioner som är mer eller mindre magiska egna världar. Jag älskar Lila Bard, den hårdföra tjuven och piraten som inte låter någon stå i hennes väg. Mitt problem med A Gathering of Shadows är egentligen att jag inte riktigt kan bestämma mig för vem av dem jag är mest kär i.

A Gathering of Shadows är en lysande andra del i en fantasytrilogi. Jag vet att det har sagts många gånger, flertalet bara i den här bloggen, men den andra delen i en fantasytrilogi ÄR svår. Risken att skriva en transportsträcka är hög och risken för att överarbeta i rädslan för att skriva en transportsträcka är likaledes svår.

Den här boken är som tur är, ingetdera. Medan ondskan pyr i White London, medan Black London lämnats åt sitt öde och medan Grey London är förbjuden mark för Kell ställer Red London till med en lysande fest och turnering för de bästa magikerna i riket. Kell och prins Rhy försöker överleva i sviterna av den magi som nästan förstörde dem i förra boken, Lila jagar spänningen hon verkar så beroende av på piratskepp ute på haven. Jag tycker om V. E. Schwabs tolkning av magins regler där Kell är den siste av Antari, de stora magikerna, men magi också är något som kan mästras på ett mindre kraftfullt sätt av vanliga människor. Kell är vilsen, en smula arrogant och irriterande ibland, men mest vilsen och lätt att tycka om.

A Gathering of Shadows är mörk, stilfull, magisk och till och med lite, lite queer sådär i ena hörnet – basically allt du kan önska dig av en fantasy- YA. Jag älskar att HBTQ börjat krypa in på ett helt okonstlat sätt även i fantasygenren under de senaste åren (Cirkeln, Equilibrium, Norra Latin, Magnus Chase, Half Bad) och jag kan bara hoppas att det blir mer och mer – och att avslutande delen är allt vad A Gathering of Shadows var – och lite till.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första boken, A Darker Shade of Magic.

Dagens lästips: Fiktiviteter

Idag tycker jag att du ska läsa ett inlägg hos en av mina två favoritbokbloggare: Fiktiviteter. I vanlig påläst, sakkunnig och vältalig anda skrivs det idag om historielöshet och om patriarkatet, om att det inte går att pusta ut och säga att ”vi är ju så jämställda nu”, när framstegen har börjat gå bakåt igen. Jag önskar så att fler skulle se kopplingen mellan vad politiker som Trump, Orban, LePen, Sara Skyttedal och Jimmie Åkesson säger och driver  – till beslut som det som nyligen togs i Alabama om ett förbud mot abort. Förskjutningar av samtalet. Ett förbud mot abort! Hör ni hur verklighetsfrånvänt det låter? SD och KD vill även i Sverige inskränka aborträttigheten och ju mer plats och röster vi ger dem, desto större chans är det att det händer även här. Hur gärna vi än inte vill tro det.

Men jag kan inte säga det lika väl som Fiktiviteter gör. Och jag kommer definitivt läsa boken Orons och förtvivlans gärningar.

Svälten och fabriksarbetarna – att slalomläsa böcker

Jag läser ofta minst tre böcker samtidigt. Alltid en ljudbok, men också oftast en ungdomsbok samtidigt som en vuxenroman. Kanske en facklitterär vid sidan av en fantasy eller science-fiction. Jag ser helst till att aldrig slalomläsa två böcker i samma genre, för att inte blanda ihop det.

Men ibland kommer det sig att böcker jag slalomläser visar sig vara mycket mer lika än vid en första anblick, historier som snärjer in sig i varandra eller teman som speglas i helt olika böcker. När jag läste Jila Mossaeds poesi samtidigt som Katherine Marshs barnbok Under samma himmel slogs jag av hur otroligt lika känslan i dem var, den av utsatthet och exil. Att två böcker som på ytan var så olika visade sig vara så lika, att de förmedlade känslan av att inte höra hemma så likartat, var en drabbande insikt.

Just nu lyssnar jag på Vävarnas barn, första delen i Barnserien av Per Anders Fogelström som utspelar sig i Stockholm 1749-1779. I pappersform läser jag Svälten av Magnus Västerbro, om missväxtåren 1867-1869. Det skiljer hundra år mellan historierna i böckerna men på många sätt är de ändå märklig lika: känslan av hunger och rädslan för livets omständigheter men kanske framförallt hopplösheten inför klassamhället, att vissa människor ses som så mycket mer värda än andra. Jag tycker mycket om båda böckerna.

Slalomläser du?

Att lyssna på poesi – del 2, Edith Södergran

Det finns många olika vägar till att läsa poesi. Länge tänkte jag mig sittandes i fåtöljen, djupt koncentrerad, läsandes varje rad flera gånger för att inte gå miste om något. Då och då händer det, och jag älskar de stunderna. Men jag har också lärt mig att det inte är det enda sättet att ta till sig poesin.

Den första diktsamling jag lyssnade på var Kerstin Thorvall själv läsa sin diktsamling Jag är en grön bänk i Paris. Jag kanske inte förstod allt, hängde inte med på varje rad, men jag älskade upplevelsen och fick en fantastisk känsla för diktsamlingen i stort. Nästan ännu mer tyckte jag om att lyssna på Dikter i urval av Edith Södergran, även om det inte var hon själv som läste. Uppläsningen är dock oerhört bra.

Jag har ströläst dikter av Södergran tidigare, Vierge moderne förstås, och några till, men jag har aldrig läst en hel diktsamling och kanske hade jag aldrig gjort det heller om jag inte lyssnat på den – fast boken står där i hyllan. Jag är oerhört glad att jag gjorde det för jag fullkomligt älskar Edith Södergrans dikter. Orden är ibland vassa, ibland mjuka, men alltid stora, viktiga och så fantastiskt vackra. Att läsa Edith Södergran känns som att få en insikt om själva livet, att lära sig något både om sig själv och om världen. Hur den har varit, hur den är.

Att läsa poesi är ofta omgärdat av en aura som gör för gällande att det måste vara svårt, komplicerat och betungande. Det behöver inte vara så. Att lyssna på Edith Södergran under en promenad bland tallarna är fantastiskt, vackert och givande.

Boken finns som ljudbok att ladda ned på till exempel Bokus och Adlibris.

Lättlästa böcker ÄR något mer

Det finns en pyrande debatt i litteratursverige om den lättlästa ungdomsbokens bokens vara eller icke vara. Lågmält tuffar den på, då och då blossar den upp, men då ungdomsboken oftast är något som de flesta medier slentrianmässigt struntar i, syns den heller inte för den som inte letar.

För några dagar sedan var det Per Nilsson som röt till i DN. Han menar att den stora och viktiga ungdomsromanen allt mer förlorat mark till den lättlästa boken, ”deckarserier och superhjältar och lite skräck”.

Det framgår inte om Per Nilsson menar ”lättläst” som i bibliotekstermen lättläst, det vill säga den oerhört viktiga bok som är skriven särskilt för de med läs- och skrivsvårigheter eller de som håller på att lära sig svenska – böcker med enklare ord, kortare meningar, tekniskt skriven för att barn ska klara av att läsa dem innan de kanske går vidare till den ”vanliga boken”. Jag tror dock att det som avses snarare är det som med en nedsättande term skulle kunna kallas ”kiosklitteratur” – LasseMajas detektivbyrå, Handbok för superhjältar, Hegas serier om Wonder Woman och Batman, alla böcker om zombier som letat sig ut de senaste åren.

Jag skulle vilja ta med Per Nilsson på en dag på mitt jobb som bibliotekarie, framförallt på skolbiblioteket. Per Nilsson begår nämligen två generalfel i sin debattartikel när han väljer att skapa en motsättning mellan lättlästa böcker och ”böcker som hugger tag i samtiden”. För det första behövs båda böckerna – de lättlästa behövs för de som inte kommit så långt i sin läsning och de svårare behövs för de som vill ha utmaningen. Vad skulle hända, Per Nilsson, om jag gav en av de komplexa, funderande, komplicerade ungdomsromanerna till en av mina nyanlända elever eller till någon som aldrig fått rätt stöd i sin läsning och därför tycker det är tråkigt att läsa? Tror du att de skulle plocka upp en bok igen, efter det? Ja, för en del skulle det kanske bli ett genombrott. Men inte för alla.

Det andra genomgående felet i att ställa lättläst mot komplexitet är att det ena inte behöver utesluta det andra. Det är klart att det finns lättlästa böcker utan substans men det finns också massor av fullängdsböcker som har än mindre substans. Det finns också lättlästa böcker som är komplexa, djupa och vackra – Helena Dahlgrens nyutkomna Flickan i den rosa skogen, till exempel. Sofia Nordins och Johanna Nilssons lättlästa böcker – författare som, gissar jag, även Per Nilsson skulle klassa som bland Sveriges absoluta bästa.

Men det allra värsta är den elitism och nedlåtenhet som Per Nilsson, och andra med honom, ägnar sig åt i krönikor av den här typen. De ser ned på, inte bara lättläst, utan också de som behöver det. Jag skulle vilja avsluta med en berättelse från min vardag, om eleven som aldrig läst en hel bok i hela sitt liv och som tycker att det är det tråkigaste i hela världen. Efter att ha pratat länge och väl med eleven kom vi fram till att hen skulle pröva Magnus Nordins Elias bok, första delen i Varelserna. En lättläst bok, och till råga på skräck! Gubevars, så dåligt av mig att rekommendera det. Dock kan jag inte säga att jag skämdes något särskilt när eleven kom tillbaka bara några dagar senare, hade sträckläst boken och lånade alla – alla! – återstående böcker i serien, där böckerna dessutom blir tjockare och svårare för varje del. Veckorna som följde hade eleven och jag flera djupa samtal om böckerna, om zombier, om apokalypsen, om oron inför framtiden. För det är vad som ofta gömmer sig i skräcken och i dystopin, just det gripande om samtiden och samhällsproblemen som Per Nilsson eftersöker i sin krönika – samtidigt som böckerna är spännande och skrämmande. Och lättlästa. Den här eleven är ingen engångsföreteelse. Den här utvecklingen har jag mött många gånger.

De flesta barn och unga som läser lättläst går sedan vidare till tjockare och, kanske, mer komplexa ungdomsromaner. Med det sagt ska en inte se på lättläst enbart som ett steg på vägen till något svårare, inte förringa den läsupplevelse som en lättläst bok kan vara. Det gäller att både kunna älska de komplexa ungdomsromanerna och samtidigt förstå vilken skatt som lättlästa böcker är. Det finns ingen motsättning mellan läsfrämjande och litterära kvaliteter. De existerar sida vid sida.

Sköldpaddor hela vägen ner

Att jag bara har läst två böcker av John Green men börjat gråta av båda säger kanske att jag borde läsa många fler. Eller så har jag bara valt rätt böcker.

I Sköldpaddor hela vägen ner försvinner mulitmiljardären Russell Pickett. FBI, som är på jakt efter Pickett, utlyser en belöning på 100 000 dollar för information som leder till att han kan gripas. Aza Holmes är inte särskilt lockad av belöningen men hennes bästa vän Daisy går helt in för att de ska jaga Pickett. Azas barndomskompis är ju faktiskt Davis Pickett, Russell Picketts son. Vad kan gå fel?

För Aza, en hel del. Azas tvångstankar ställer sig i vägen både för Azas vänskap, kärlek och mentala och fysiska hälsa. Det är ett porträtt som gör så ont, känns så mycket. Samtidigt vågar Davis inte lita på att någon gillar honom för hans egen skull – eller om det bara är pappans pengar och det stora huset som lockar. Davis lillebror Noah vill bara att pappa ska komma hem och Azas bästa vän Daisy gör allt för Aza. John Green är en mästare på känslor men skriver också om psykisk ohälsa på ett, som det känns, oerhört ärligt och drabbande sätt. För mig, som inte alls lidit av den grad av tvångstankar Aza har, finns det ändå stor igenkänning i hennes ångest och spiral av ”tänk om”- tankar – nästan på ett triggande sätt, emellanåt.

För mig gör det inte så mycket att Russell Picketts försvinnande inte är historiens huvudberättelse. Jag hade inte förväntat mig ett deckarmysterium. Jag tycker det är ganska fint att det helt enkelt fungerar som ett sätt att snöra ihop karaktärerna – kanske på ett osannolikt sätt, men även mitt i det mest osannolika känns, märkligt nog, hela den här historien otroligt sannolik.

Sköldpaddor hela vägen ner är en fantastisk roman, gripande och fängslande. Jag kanske behöver läsa fler böcker av John Green, ändå.

Jag lyssnade på boken, en fin inläsning av Philomène Grandin.

Pappersboken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Littermentärt, Stories from the city, Snowglitter, Romeo and juliet,

Kattvinden – magisk läsning

Uppe på den smala kattvinden händer märkliga saker. Kulor rullar över golvat utan att något kastat dem. En kall vind drar genom det gamla huset fast det inte blåser ute.

På många sätt är Kattvinden en klassisk spökhistoria för slukaråldern, men ändå inte. Här finns det mysrysliga, – fast det aldrig blir otäckt på riktigt – här finns också det fina i vänskap som förlåter och en berättelse som spinner över både tid och rum.

Manda och hennes mamma är vilsna i livet sedan Mandas pappa försvann. De bor hos Mandas farfar fastighetsmäklaren och Mandas dagar är långa och ensamma, uppbrutna endast av videosamtalen men sin bästa vän som flyttat till Kina. Så ber farfar Manda att hjälpa honom med sitt sista uppdrag, att sälja kråkslottet Villa Bellevue. Det är här Manda upptäcker kattvinden, det är här hon börjar få glimtar av sin farfars historia.

Kattvinden berättar två historier, den om Manda och den om två lungsjuka pojkar under andra världskrigets hotande fond. Det är otroligt vackert illustrerat av Kristin Lidström, nästan som en egen berättelse i sig. Det finns glimtar av Maria Gripe i berättelsen, även om Helena Öbergs språk inte alls är där än att det fungerar som en jämförelse. Språket är fint men hjälps verkligen upp av de fantastiska bilderna. Jag skulle ge Kattvinden till en 9-12- åring som läser ganska mycket, som vill ha en ganska snäll spökhistoria och som vill känna igen sig i hur svår och tung ensamhet kan vara. Jag tror också att Kattvinden är fantastisk högläsning, här finns så mycket i bilderna att upptäcka och prata om.

Jag tycker också att du som vuxen ska läsa Kattvinden. Jag tror du kommer att förundras, så som jag gjorde.

Mirando bok, 2018.

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Fler som läst: Agnes bokblogg, barn- och ungdomsbokbloggen, Bok ohoj!.

Bortbytingen på teatern

Det var många år sedan jag först läste Bortbytingen. Ungefär 27. Då var jag sex år och av någon anledning var jag så fascinerad av bilderboken, Selma Lagerlöfs novell illustrerad av Maj Fagerberg, att jag läste den gång på gång. Kanske var det framförallt Maj Faberbergs bilder som lockade och skrämde, i sin John Bauer-ska anda och mörka toner. För när jag nu läser den som novell, i samlingen Troll och människor, tycker jag faktiskt inte särskilt mycket om den.

Emelie Östergren har också illustrerat Bortbytingen, men som grafisk roman för vuxna. Skillnaden mellan Fagerbergs bilderbok och Östergrens serie är monumental, nästan som två olika berättelser. Emelie Östergrens bilder är vackra och målande, så pass att de berättar hela historien för sig själva. Texten känns ofta mest som utfyllnad, ibland är den helt överflödig då den bara beskriver det som med största önskvärda tydlighet framgår i bilden. Det är synd, särskilt när Östergren i sin bildvärld vågat gå utanför Lagerlöfs originalhistoria – trollungen är inte lika förfärligt ful och inget fokus läggs vid att han är ful för att han är brun, självklart en nödvändig förbättring för vår tid av Lagerlöfs text. Emelie Östergren har också valt att göra trollmamman mer lik människomamman, helt säkert för att även där utjämna skillnaderna och förstärka berättelsen som en allegori, att det egentligen inte alls handlar om troll utan om människor som favoriserar andra människor på grund av utseende och funktion. Jag tycker om Emelie Östergens tolkning, men jag önskar att hon vågat mer i texten. Missa inte efterordet, som är otroligt intressant.

Det var, minst sagt, med blandade känslor jag såg Bortbytingen som teater, på Elverket. Men aldrig hade jag trott att jag skulle bli så berörd. Aldrig tidigare har jag gråtit på teatern, aldrig känt mig så tagen. Men så hade jag förstås heller aldrig tidigare sett Sara Bergmark Elfgren gestalta Selma Lagerlöf på scen.

Bild: Johan Egerkrans, https://www.dramaten.se/repertoar/bortbytingen/

För det är en gestaltning, en alldeles egen tolkning av Bortbytingen som lyckas vara både nyskapande och ibland ändå i det närmaste bokstavstrogen originalet. Berättelsen om föräldrarna som förlorar sitt barn i skogen och får en trollunge i utbyte är alldeles densamma. Men på Elverkets scen får trollungen en egen röst och ett eget uttryck, får själv komma till tals och berätta om sitt hårda liv som bespottad och hånad. Det är en gripande historia, en nyans som saknas i Lagerlöfs novell och som gör att berättelsen får ett helt annat liv.

Bortbytingen är ett mästerverk. Skådespelarna är helt fantastiska i sina roller, det dramatiska förstärks av ett sparsmakat men effektivt och oerhört vackert sceneri. Musiken är fantastisk och jag älskar, ja fullkomligt avgudar, Sara Bergmark Elfgrens tolkning av trollen och deras liv. Det är som att sagor och berättelser får liv där på scenen, samtidigt som tolkningen är så nyskapande att den får en fantastisk glimt.

Allra mest är Bortbytingen en sorglig pjäs. Trollungens liv är svårt, nästan tröstlöst. Uppsättningen är dramatisk och tung, försoningen känns ofta långt borta. Sara Bergmark Elfgren accentuerar det omöjliga för familjen att leva tillsammans på det sättet som de gör, och förändringen som sker i dem när de ändå gör det. Jag tycker det är fint att en pjäs som riktar sig till en yngre publik (från 10 år) vågar vara så ödesmättad, tung och svår. Jag tycker verkligen om just det, att barnets känsla av utsatthet och ensamhet tas på sådant stort allvar. Och kanske finns hopp någonstans, ändå. Kanske där du minst anar det.