En poetisk liten skrift om folkbiblioteket

I folkbiblioteket lånade jag mitt liv.
Lånetiden är tydligen hemlig
och jag förväntas skriva innehållet själv.
De har tagit bort alla förseningsavgifter
men allt ansvar vilar på låntagaren.

Folkbiblioteket är en liten diktsamling med ett stort innehåll. Gunnar Källström – bibliotekarie, författare och visartist – försöker göra något så svårt som att fånga folkbibliotekets inre. En plats där alla ska få plats, där allsidighet ska gå hand i hand med mänskliga värden och kvalitet, där alla ska känna sig välkomna och trygga. I dramatisk anda kan det kallas en av samhällets sista köpfria platser, en femte statsmakt som de senaste årtiondena fått ifrågasätta hela sin identitet.

För det är när mycket annat i samhället slår igen – som bankkontor, fritidsgårdar och medborgarservice i små orter och glesbygd – som biblioteket får ta emot de som stängs ute. Med öppna armar står vi där, även om vi inte alltid vet hur vi ska hantera det. En bibliotekarie är inte alls längre någon som bara lånar ut böcker – hen är också dator- och IT- rådgivare, översättare, navigator i samhällsdjungeln, moraliskt stöd och högläsare. Allt medan hen också försöker vara reklamare för biblioteket i en tid där – även om många nya hittar till oss – många självklara biblioteksbesökare söker sig till boklådor och prenumerationstjänster istället.

Det är i denna röra som Folkbiblioteket av Gunnar Källström kan vara en trygghet, en spegel att se i. Den tunna skriften ger inga svar men den sätter ord på många känslor en har där bakom disken, mitt i ett sammelsurium av frågor om migrationsverkets blanketter och hur du läser e-böcker på Ipaden du fått av ditt barnbarn i julklapp. Hur slår du ens på den? Vad är en e-bok?

Folkbiblioteket är en betraktares poesi. En bibliotekarie kan nog le i mjugg åt intern kvickhet såsom En bibliotekaries memoarer, men de allra flesta dikterna kan läsas av precis vem som helst. Kanske kan de få en slumrande biblioteksbesökare att återupptäcka en av de allra viktigaste platserna i samhället. Vi klarar oss inte utan er.

På förmiddagen var det en besökare i konsthallen
Hon gick in klockan 10.03
och kom aldrig tillbaka
11.35 kom det ut en helt annan människa

BTJ Förlag, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Det spökar i London

Välkommen till London, men se upp för gastarna!

Under Halloween och Alla helgon- helgen lyssnade jag på två underbara spökböcker, båda skrivna för 9-12 år men båda lämpliga för alla från 9 upp till 100 år. Båda handlar om spökjägare, men är ändå ganska olika. Den första är City of Ghosts, som jag älskade – du kan läsa vad jag tyckte om den genom att klicka här.

Den andra är The Screaming Staircase av Jonathan Stroud, som jag tyckte nästan lika mycket om. I Strouds England har landet plågats svårt av en spökepidemi under flera år – rasande och illasinnade vålnader hemsöker vart och vartannat hus i London. I dess spår dyker förstås spökagenter upp, byrå efter byrå som tjänar sitt uppehälle på att förgöra spökena. Endast barn har den övernaturliga förmågan som krävs.

Till London kommer Lucy, hon är en ung talang i spökjägarbranschen men hamnar hos Lockwood & Co., den minsta firman i hela stan och den enda som bara styrs av barn. Efter ett jobb med ett katastrofalt avslut hamnar Lockwood i skuld, och den enda utvägen verkar vara att anta ett erbjudande om att tillbringa en natt i det mest hemsökta huset i England – där den Skrikande trappan väntar.

The  Screaming Staircase är en härlig spökbok – vålnaderna är fasansfulla och humorn är brittisk. Den är mer otäck än City of Ghosts, och har ett betydligt högre tempo, ändå var det City of Ghosts som var min favorit. Men The Screaming Staircase var också en helt underbar läsupplevelse, alldeles perfekt i oktobermörkret. Jag tror den passar fint som högläsning för orädda 9-10- åringar och som egenläsning för 12 år och uppåt, särskilt för de som älskar rysare men tycker att Ingelin Angerborns böcker inte är tillräckligt otäcka och som behöver en utmaning – boken är ganska tjock men går fort att läsa. På svenska heter boken Den skrikande trappan och den följs av flera böcker i samma serie. Den finns inläst som ljudbok på både engelska och svenska. Jag längtar efter att fortsätta lyssna!

Boken finns att köpa på svenska på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Om de Augustprisade böckerna och om böcker som verkligen behövs

Jag blev lite tagen av att Vänta på vind fick Augustpriset, just den boken jag hoppades på. Fram tills nu har jag inte riktigt satt orden på pränt om varför det gjorde mig så glad.

Ett stort litterärt pris ger en bok uppmärksamhet, vilket ger läsare. Egentligen hoppades jag lika mycket på Jordgubbsbarnen som Vänta på vind, för att jag verkligen önskar de här böckerna så otroligt många läsare. Vänta på vind kan verka som en ganska blygsam bok, med en framsida många kanske inte tittar två gånger på och vars innehåll bärs fram mer av vad som händer mellan raderna, än själva storyn. Men det är en stor bok. Inte bara för sin underbara skildring av vänskapen mellan en morfar och ett barnbarn, eller för den envisa och introverta Vinga – utan också för att den är en av ytterst få böcker på hyllan för 9-12 år som skildrar en HBTQ-relation.

Egentligen är det otroligt märkligt. Det fullkomligt dignar av kärleksböcker på 9-12- hyllan, men aldrig får kärleken vara annat än heteronormativ – med några få undantag för vuxna, föräldrar och äldre bekanta. Det är märkligt, för bland ungdomsböckerna finns det så många fina kärleksskildringar som inte är hetero. Det är som att det finns en föreställning om att ingen vet om sin homo, bi- eller pansexualitet förrän en är nästan vuxen. Som om en tjej inte skulle kunna bli kär i en tjej förrän hon är minst 13 år.

Kärleksrelationen i Vänta på vind är inte så omskriven i recensioner, men jag vill så otroligt gärna skriva mycket om den just för att den behövs så mycket. Jag vill skriva spaltmeter om Vänta på vind, för det var längesedan jag älskade en bok så otroligt mycket.

Jag blev också glad över att Osebol vann skönlitteraturklassen för vuxna, en bok som mina kollegor lovordat i flera månader och som jag verkligen vill läsa. Också en viktig bok, en som skildrar glesbygden. Ålevangeliet kanske jag också kommer läsa, vad det lider. Men inte före jag läst Vänta på vind en gång till.

Läst i november 2019 och TBR för december

I oktober läste jag ut flera böcker jag slalomläst i månader och år – utan överdrift. November blev därför en sån där härlig läsmånad där jag läste böcker jag längtat efter i evigheter – flera nya ungdomsböcker och några fantastiska spökböcker.

Annars var november kanske ingen höjdare. Delar av november älskade jag – som att snön kom tidigt. Andra delar inte lika mycket – som stress, ångest och förkylningar. Augustpriset delades ut och min favorit Vänta på vind vann. Nomineringarna till ALMA-priset förkunnades och snart är det dags för Slangbellan. Det är inte utan att en börjar fundera på vilka som var årets bästa böcker, men än är det inte dags.

Bäst i november

Men en av årets bästa böcker läste jag faktiskt i november. Uprooted, en fullkomligt magisk fantasybok som jag läste med andan i halsen och knip i hjärtat. En bok som skildrar kvinnlig vänskap otroligt fint, en bok som visar att fantasyromaner inte behöver spegla kvinnoförtryck och ta till våldtäkter för att skildra en imaginär medeltid, en bok med fantastiska karaktärer som är långt ifrån den trötta tropen ”stark ensam kvinna bland massor av starkare män”. Ja, George R R Martin, jag tittar på dig.

Att läsa i december

I december kommer julläsningen förstås, men än är vi inte där. Tills dess lyssnar jag på Wayward Son, uppföljaren till Carry On där vi äntligen får möta Simon och Baz igen. Hörde jag peppen? Peppen!

Nominerade till ALMA-priset 2020

Under hösten tillkännages de nominerade till ALMA- priset, som sedan delas ut under våren. Det brukar inte röna så stor uppmärksamhet, kanske för att nomineringslistan alltid innehåller över 200 kandidater, men jag tycker att det är spännande att läsa igenom den. ALMA- priset är det allra mest intressanta litteraturpriset i min mening, ett pris som ofta brukar träffa fruktansvärt rätt och belöna författare som kanske inte är så kända i hela världen men verkligen har potential och är värda att bli det. Ett av de bästa valen de gjort hittills är att belöna Jacqueline Woodson, som skrivit många böcker och däribland den fantastiska Brown Girl Dreaming, innan priset inte översatt till svenska.

Årets lista med nominerade innehåller flera intressanta namn, det här är de jag fastnat för och hoppas och tror har en chans att vinna.

Randa Abdel-Fattah
Skriver bra och viktiga ungdomsromaner, även om jag inte läst så många än.

Linda Bondestam
Linda Bondestam illustrerar bilderböcker på ett sätt som ofta accentuerar den nordiska naturen – och natur över huvud taget. Det är djupa, målande färger att förlora sig i.

Maria Turtschaninoff
Jag hade blivit så lycklig om Maria Turtschaninoff vann. Hennes fantasyböcker är inte bara fantastiska utan också otroligt nyskapande i genren.

Fatima Sharafeddine
Väldigt lite finns översatt till svenska, men flera av mina elever som läser på arabiska avgudar henne. ALMA-priset skulle bli en möjlighet för böckerna att översättas till fler språk!

Taghrid al-Najjar
Som Sharafedinne, inte så mycket finns översatt, men här är ALMA- priset en chans.

Aidan Chambers
Ett av de tyngsta namnen på listan, med en otroligt gedigen litteraturlista. Jag skulle bli förvånad om Aidan Chambers inte får priset, någon gång.

Patrick Ness
Jag har inte läst så mycket av Patrick Ness, men det jag har läst har jag älskat. Inte min största favorit till priset.

Pija Lindenbaum
Visst vore det fantastiskt om Pija Lindenbaum fick priset? Hennes böcker är helt magiska med den allra största styrkan i hur konsekvent hon skriver ur barnens perspektiv.

Frida Nilsson
Jag skulle älska om Frida Nilsson fick priset, hon skriver helt fantastiska böcker – särskilt Ishavspirater. Men kanske är hon lite i skuggan av tyngre kandidater.

Anna-Clara Tidholm
Anna-Clara Tidholm har en gedigen bilderboksproduktion bakom sig, med den fullständigt odödliga Knacka på! i spetsen. Absolut en möjlig kandidat.

Ilon Wikland
Även Ilon Wikland är en trolig pristagare, hon har illustrerat så många böcker på ett helt fantastiskt sätt.

Jimmy Liao
Kanske behöver Jimmy Liao ge ut några fler böcker innan han är en tänkbar vinnare, men han gör sannerligen underbara böcker.

Någon gång kommer jag vilja läsa igenom alla pristagare, kanske blir det en utmaning av det 2020 – om jag inte fortsätter på min fantastik- världsutmaning. Vem eller vilka som får 2020 års ALMA- pris får vi veta i april, här kan du läsa alla nominerade.

Strålkastare, tack! – andra boken om Athena

Äntligen Athena igen! Jag föll pladask för Elin Eks Athena i Grattis världen, jag är här nu! Athena är döpt efter vishetens gudinna, tolv år, kompis, syster och aktivist. Hon har startat Rädda Jorden- klubben tillsammans med kompisarna Ronja, Yousef och Aicha. Rädda Jorden- klubben försöker upplysa vuxna om klimatkrisen men den viktigaste mötesregeln är att alltid äta kladdkaka.

Athena är en härlig karaktär: hon säger precis vad hon tycker, till precis alla och hon är en bra kompis som bryr sig om alla. Samtidigt är det fint att hennes rättframhet vägs upp av den introverta Ronja, hon som i tysthet älskar att spela trummor och alltid får högsta betyg på allt – ändå är inte föräldrarna och lärarna nöjda förrän hon lär sig att prata ut på lektionerna. Åh, vad jag känner igen mig – alla mina kvartssamtal handlade om att jag var ”för tyst”. Jag blir fullständigt vansinnig över att barn bara inte kan få vara som de är, att en ska tvingas in i extrovert mall hela tiden – det pågår från barnsben till vuxen ålder. Det gör så ont i hjärtat när Ronja funderar på om det kommer vara så här hela livet, och jag vet att det förmodligen kommer det.

”Athena, tänk om det alltid kommer vara så här?”
”Hur då?”
”Att alla vill att jag ska sluta vara blyg. Och tänk om jag inte gör det, att det kommer kännas så här jämt med mig? De kanske har rätt? Om vi inte går på samma gymnasium och du flyttar till en annan stad och jag ska läsa på något pissigt universitet och jag inte har dig med som kan prata åt mig. Vem ska då göra det? Jag kanske blir jätteensam till slut?”

 

Elin Ek skildrar Ronja så fantastiskt fint, hon är den bästa karaktären i hela boken. Fast jag tycker hemskt mycket om alla – till och med den vilsna musiklärarvikarien Johan, som sover och snusar på lektionerna men innerst inne visar sig vara en väldigt bra lärare. Med hjälp av Athena, förstås.

Athena sprudlar av idéer, allt ifrån vilka tal hon ska hålla som konferencier på årets Luciashow till att byta ut skolans köttfria måndagar till köttmåndagar – och servera vegetariskt resten av veckan. Det kunde ha varit lätt att störa sig på en karaktär som Athena, som alltid pratar rätt ut och tycker till om allting, men hon är samtidigt så fantastiskt älskansvärd att det liksom inte finns något att irritera sig på. Strålkastare, tack! är en fantastisk bok om livet i sjätte klass, om självförtroende, klimatångest och oro – men allra mest om vänskap. Läs!

Bonnier Carlsen, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula,

Vad håller ni på med? – en antologi om klimatet

Vad håller ni på med? är en samling texter skrivna för barn och unga om klimatkrisen, men också en bok jag tror många vuxna skulle behöva läsa.

Det är inte konstigt att många barn och unga dras med ångest inför klimatkrisen. Det är de som ska leva på vår jord i framtiden, allt medan merparten av världens politiker, företag och helt vanliga vuxna människor verkar göra allt för att förstöra jorden så mycket de kan under sin livstid – och de som är under 18 har ingen möjlighet att påverka i form av rösträtt.

Det är inte konstigt att många försöker påverka på så många andra sätt de kan. Genom att protestera, skriva brev, läsa på om forskningen och äta mer vegetariskt. En gör vad en kan med de möjligheter en har.

Vad håller ni på med? är en bok som jag tror kan sätta ord på en stor del av ångesten. Det är en fantastisk, och ibland underhållande mitt i sorgen över jorden, blandning av faktatexter av klimatpsykologer, råd från en zombieöverlevnadsexpert, svarthumoristiska seriestrippar, tal, vacker poesi, dystopiska skönlitterära noveller och intervjuer.

Tyvärr börjar det inte så bra. Björn Wimans inledande kapitel är alldeles för svårgenomträngligt och känns helt och hållet riktat till vuxna och inte till unga, själv undrar jag vad han håller på med. Det blir inte alls bra när det dessutom är första artikeln, själv blev jag inte alls sugen på att läsa vidare. Men det gjorde jag förstås ändå, och resten av texterna håller hög klass. Ska en ge upp direkt och invänta det oundvikliga slutet eller finns det hopp om tillvaron? Vilka verktyg har vi för att förändra? Finns det kraft och hopp i litteraturen?

Den senaste frågan går det att svara ja på. Här finns kalla dystopier och ilska men också hopp, fakta, kärlek och humor. Inte minst finns det, förklarat på ett bra sätt, fakta om varför så många står helt lamslagna inför klimatkrisen och varför så många förnekar vad som händer. Ett sätt att genom litteraturen förstå det svåra och hemska. Särskilt tycker jag om kapitlet Klimatpsykologerna förklarar, Elisabeth Östnäs två helt fantastiska noveller, Annika Norlins novell och Ellen Ekmans serier. Men det som rör mig mest är Mats Jonssons serie om kvällen före julafton. Den säger så mycket om hur komplext det är, hur svårt det kan vara. Att det inte finns en, enkel väg. Att Sverige inte ser ut likadant från norr till söder, att det inte är enkelt att bara skippa bilresorna när du bor i glesbygd – och oförståelsen inför detta från många.

Vad håller ni på med är en riktigt bra samling. Jag tror att den kommer vara fantastisk att arbeta med i skolan, att läsa tillsammans i en klass och att prata om och skapa vidare kring. Den sätter ord på många känslor.

En bok för alla, 2019. Medverkar gör bland annat Greta Thunberg, Björn Wiman, Annika Norlin (Säkert!), Elisabeth Östnäs, Mats Söderlund, Mats Jonsson, Inger Edelfeldt och Herman Geijer.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, PocketShop, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula.

Skogar brinner. Städer översvämmas. Djur och växter utrotas. Vad håller ni på med?

Augustgalan imorgon – vem vinner?

Imorgon delas Augustpriset ut. För en gång skull har jag hunnit läsa alla nominerade i barn- och ungdomsklassen, den jag tycker är den viktigaste och roligaste kategorin.

Här finns det så många fina böcker nominerade, samtidigt som det alltid finns något i den här klassen som skaver. Någon kategori petas alltid undan, någon tar alltid över. Ofta är det bilderböckerna – tre stycken är nominerade i år, men inte en enda ungdomsbok. Det är helt knasigt att klämma in alla barn- och ungdomsböcker i en kategori.

Ändå älskade jag bilderböckerna – en är en småbarnsbok, en för ungefär 1-3 år och en lite svårare. Jag älskade rytmen och vardagsskildringen i Tiger, Tiger, Tiger, jag kände samhörighet med den ängsliga haren i Sen kom vintern och jag fullkomligt älskade Dyksommar.

Tre kapitelböcker är nominerade. Jordgubbsbarnen är skriven för 6-9 år och är en av de viktigaste och finaste böcker jag läst på många år. De andra två är skrivna för 9-12 år, min hjärtekategori. Jenny Jägerfeld är en av mina favoritförfattare men jag tyckte faktiskt inte alls om Mitt storslagna liv. På sina ställen var det en fin vänskapsskildring, men mest var allting bara för mycket – alla överdrivna karaktärer stod i vägen för möjligheten att tycka om dem. Däremot älskade jag Vänta på vind, det är faktiskt den bok jag älskat allra mest av alla de nominerade böckerna.

Ni hör ju. Det här är svårt. Mina tre favoriter är Dyksommar, Jordgubbsbarnen och Vänta på vind – kanske att jag hoppas att Jordgubbsbarnen vinner, ändå. Det är något med Sara Olaussons sätt att bredvid det svåra ställa skildringen av mammans röst som chokladsås som är så gripande. Men jag vågar inte gissa, bara hoppas. De två böcker jag inte alls tycker håller måttet för en vinst är Sen kom vintern och Mitt storslagna liv, men jag tror jag blir glad för en vinst till vilken som helst av de andra.

Klicka på länkarna för att läsa mina recensioner av de nominerade böckerna. På Augustprisets hemsida kan du läsa alla motiveringar till nomineringarna.

Vad tror/hoppas du på?

Silkesapans skratt

Linda Bondestam är en av mina stora favoriter i bilderboksvärlden. I Silkesapans skratt målar hon upp texten av Annika Sandelin på ett sätt som får det att kännas som att orden inte räcker till för allt jag känner.

Tapiren och silkesapan är bästa vänner. När silkesapan dör förlorar tapiren meningen med livet. Hur kan hon leva vidare, när silkesapan inte gör det? Vart har silkesapan tagit vägen?

Jag älskar hur Linda Bondestam använder boken som form för att låta berättelsen uttrycka sig. Uppslaget där tapiren sörjer, en liten prick i ena hörnet under stora penseldrag av blått och grönt, får det verkligen att kännas som att hela himlen fäller tårar över henne. Det känns som att boken är större än vad den är, som att den rymmer ett helt monsunregn. Det beskriver också känslan av att vara minst och ensammast i världen, alldeles utan ord. Jag älskar färgerna, kontrasterna, djupet och djurens uttryck. Jag älskar att en bok om sorg får vara så färgglad och detaljrik, att det ledsamma inte måste följas åt av dova färger.

Jag älskar också hur det sorgsna inte tar över, utan att det snarare handlar om att minnas allt det fina som silkesapan var. Att det handlar om hur vänskapen täpper igen hålet där sorgen var, om än inte helt. Silkesapans skratt är en av de finaste böcker om sorg och vänskap som jag läst.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

”Och nu sitter hjärtat där på rätta stället” – om Vänta på vind

Det är en gassande het sommar, så som vi minns den 2018 med skogsbränder, rök och oro. På ön drömmer Vinga om havet. Hela sommarlovet ska hon få bo hos sin morfar sjökaptenen, det ska bara vara dem. Tills Rut kliver in i Vingas liv.

Vänta på vind är en av de finaste böcker för mellanåldern jag läst. Det är något med Oskar Kroons språk som fångar precis alla känslor, alla intryck. Vinga är en underbar karaktär, envis och tuff men också osäker, udda och introvert. Rut är som hennes motsats, fast ändå inte. Jag hade inte väntat mig en kärlekshistoria innan jag öppnade boken men från det ögonblick Vinga mötte Rut kändes det självklart och jag läste hela boken och önskade att det inte skulle slarvas bort. Hcg- hyllan (för 9-12 år) är totalt svältfödd på HBTQ- kärlekshistorier och jag älskar hur okomplicerad och rättfram kärleken får vara här, på sommarön.

Vänta på vind är en bok om sorg, vänskap, kärlek och trygghet. Om att stå stadigt när det blåser, om att få vara orolig och rädd när ens föräldrar skiljer sig. Om att känna sig lite utanför, och att det ska vara okej. Att inte alla vill passa in.

Oskar Kroon kanske är något av en doldis än, Vänta på vind är hans andra bok. Jag hoppas så att många hittar till den här boken och finner tröst i den, jag gjorde det även om jag är långt ifrån målgruppen. Vänta på vind är nominerad till Augustpriset 2019, dem är nog min allra största favorit till att vinna priset. Att det här är en ganska kort recension säger mer om mig än om boken, tusen och åter tusen känslor gav den mig men jag är inte kapabel att sätta ord på dem.

Och jag har ju försökt, det har jag, men det har liksom inte fungerat. Jag har helt enkelt inte hittat någon bästis. Jag är faktiskt inte helt säker på att jag har velat.
   Men så hittar man plötsligt någon, eller blir hittad, och kanske är man fortfarande konstig, men det är hon också, fast på ett annat sätt. Och det kanske känns lite som att man hör ihop ändå.

Brombergs, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.