På äventyr med Ester Tagg

I en litteraturvärld där det fortfarande ibland verkar som att det bara är pojkar som får gå på äventyr är böckerna om Ester Tagg en härlig virvelvind.

Ester Tagg är uppvuxen på barnhemmet Silverskeden och en dag ser hon en bild av ett flygande piratskepp i tidningen. Skeppet heter Den flygande holländaren och ska lägga till vid stadens torg så att den ökända piratkaptenen Beryll Stålhjärta kan bunkra upp innan hon ger sig av för att leta efter Svartskäggs legendariska skatt. Passande nog är det enda som Ester har kvar efter sina föräldrar en skattkarta med just ett sådant flygande piratskepp på. Ester Tagg bestämmer sig i all hast för att rymma från barnhemmet och leta upp Den flygande holländaren och Beryll Stålhjärta. Så börjar Ester Tagg och den flygande holländaren.

Jag klippte alla tre böckerna om Ester Tagg på några dagar, de är ruskigt spännande och härliga. I Ester Tagg och sjöormens öga samt Ester Tagg och Tistelgorms hemlighet fortsätter Ester Tagg att huvudlöst kasta sig in i äventyr och skattjakter, slåss med elaka pirater och leta efter gnistrande skatter ombord på Den flygande holländaren. Men det hon mest av allt vill är att hitta sina föräldrar, de som var tvungna att lämna henne på barnhemmet och sedan inte synts till av någon levande människa.

Böckerna om Ester Tagg är på många sätt klassiska äventyrsberättelser och sådana älskade jag när jag var barn. Det gör jag fortfarande. Jag önskar bara att jag hade fått läsa en äventyrsbok med en tjej just som Ester Tagg i huvudrollen ibland också, då, när jag var mindre. Men det jag tycker så hemskt mycket om med de här böckerna är inte bara att både huvudpersonen och piratkaptenen är tjejer utan också att det är så otroligt otvunget. Det är inte det att Beryll Stålhjärta är piratkapten fast hon är tjej, hon är rätt och slätt piratkapten. Och tjej. Och så är det inget mer med det. Precis som många pirater i hennes besättning. Tyvärr är det just det här kruxet många barnböcker idag lider av, att de väljer att placera en tuff tjej i huvudrollen men då är hon tuff fast hon är tjej, och det finns heller inte några andra tjejer i berättelsen utan hon är ganska så ensam. Låt oss kalla det en litteraturens barnsjukdom, på väg mot verkligt inkluderande böcker. Jag älskar att böckerna om Ester Tagg inte lider av det här fenomenet. Jag älskar dem också för att de är så härligt äventyrliga på ett lite gammaldags manér, så som Frida Nilssons äventyrsböcker också är. Linn Åslund skriver rappt, roligt och fint och jag hoppas att det snart kommer fler böcker av henne.

Läst i november 2020 och TBR för december

November 2020, månaden som började likna mars 2020. Inte bara i väder, utan kanske mest i känslan av ångest som följer i den här pandemins spår. Sommaren var ett så fint avbrott, det var lättare att umgås (utomhus, med avstånd), men när kylan kommer och siffror av smittade ökar tvingas vi förstås isär och in igen. Det är ett måste, men det är inte roligt. Jag har mest läst barnböcker i november, för det är där jag hittar min största trygghet. Hösten 2020 har varit en fin säsong för barnboksutgivningen, jag har inte ens hunnit med.

Bäst i november 

Jag läste många fina böcker i november, de som jag minns bäst i efterhand är så olika att de får vara med båda två. Jag älskade att hänga med Ödesryttarna igen, Spökhistorier från Jorvik var precis så fängslande och läskig som en tråkig novembermånad behöver. Jag älskade också Felix Ever After, en underbar och färgsprakande YA-karamell med en stor bit mörker och svårigheter, så som de bästa YA- romanerna är. En bok som behövs så förtvivlat mycket och som berättar historier som sällan får komma till tals. Läs den, ge den som inköpsförslag till ditt bibliotek så att fler kan hitta den! Recension kommer.

TBR i december

I december läser jag ÄNTLIGEN These Witches don’t burn, som jag längtat efter att slå mig till ro med den! YA, olycklig kärlek, ondska, lesbiska häxor och Salem, kan det blir bättre?

Vi skulle varit lejon

Malin känner sig inte så modig som hon skulle vilja vara. Som ett lejon. Någon som vågar stå upp för den som blir retad.

När Leona börjar i klassen blir hon genast populär, så där som nya elever ofta blir. Men snart falnar intresset och istället börjar det spridas rykten om att Leona inte är den hon utger sig för att vara. Malin vill hemskt gärna bli bästa kompis med Leona, för hon har ingen bästis, men hur ska hon våga stå upp för Leona mot hela klassen? När det kommer fram att Leona är transtjej vänder sig alla mot henne, tycker att hon har dolt vem hon egentligen är.

Vi skulle varit lejon är en bok om att våga och inte våga. Att erkänna att grupptryck är svårt och att vara modig fast det tar emot. Vi skulle varit lejon är en bok med ett budskap för 9-12- åringar, och sådana böcker riskerar ofta att bli lite överpedagogiska och torra och tråkiga rent litterärt. Jag tycker inte att den här boken blir det. Line Baugstö skriver med ett vackert språk och skildrar Malin och Leona fint och varsamt.

Det finns ett stort behov av HBTQ+ -böcker på hyllan för mellanåldern. Mest av allt önskar jag att det skulle finnas fler böcker med representation, att det bara får finnas massor av olika barn med olika utseenden och bakgrunder och så är det ingen större grej med det. Att få se sig representerad i de böcker en läser är kanske så mycket viktigare än någon som alltid får se sig representerad någonsin kan förstå. Men tills vi har kommit dit behövs de här böckerna också, de som speglar ett samhälle som inte kommit så pass långt att alla får finnas på lika villkor. De behövs, både för att få läsa om en erfarenhet som ligger nära ens egen, och för att skapa större förståelse hos andra. Jag är glad att den här boken finns och hoppas att många kommer att läsa den.

Opal, 2020.

Fler som läst: Carolina läser.

Boken hittar du bland annat på Bokus och Adlibris.

Luften är fri – tredje boken om Kouplan av Sara Lövestam

Jag läser inte många deckare men Sara Lövestams böcker om Kouplan tycker jag hemskt mycket om. Kouplan är privatdetektiv, men han är också asylsökande och måste kämpa inte bara för sitt uppehälle utan också för att få räknas som en legitim person i ett allt kallare samhälle. Sara Lövestam är en mästare på att skriva karaktärer som känns, långt in i hjärtat.

I Luften är fri har Kouplan blivit hemlös. Allt han äger bär han i sin ryggsäck och han måste dessutom akta sig för gränspoliserna. Det kanske inte är det rätta tillfället att ta sig an ett nytt uppdrag som privatdetektiv, men han behöver pengarna och har inget val.

Kouplan tar sig an uppdraget från Ulrika, som misstänker att hennes man Håkan är otrogen. Det verkar som ett rutinuppdrag, men ju längre in Kouplan nystar sig desto mer börjar han upptäcka att det kanske ligger något ännu värre bakom Håkans misstänksamma beteende än otrohet.

Sara Lövestam lyckas med något så ovanligt idag som att skriva deckare som känns på riktigt. Serien om Kouplan är långt ifrån trötta klichéer om manliga kommissarier och kvinnliga lik. Sara Lövestam skildrar människor i utkanten av normerna och samhället, men skriver också en historia som är både tankeväckande och otroligt spännande. Julia Dufvenius gör som alltid en fantastisk inläsning, det är en ren njutning av höra henne läsa in böcker.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de två tidigare böckerna i serien:

Sanning med modifikation
Önska kostar ingenting

Piratförlaget, 2016.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Feministbiblioteket, Bokstugan.

Ett höstligt lyckopiller

Jag tycker om berättelser som i sitt korta format lyckats berätta om ett helt äventyr. Jag älskar att Pumpkinheads är ett sprudlande, känslosamt farväl till barndomen, rutiner och allt som vi känner till – och bara står på tröskeln till något helt nytt och spännande.

Deja och Josiah är kompisar men ses bara varje höst, på marknaden där de jobbar tillsammans. I år är sista året. Josiah vill deppa, men Deja har en plan: de ska kolla in allt kul som finns på marknaden som de inte hunnit med tidigare år. Och det är faktiskt dags att Josiah pratar med den snygga föreståndaren i Kolakoisken.

Jag älskar verkligen att Pumpkinheads är ett så klassiskt quest, nästan rollspelsliknande i sitt format med uppdrag, typiska sidokaraktärer och vägvisare – en slingrande väg till målet. Nej, slutet kanske inte är särskilt överraskande men det är också en liten del av formatet. Pumpkinheads är också en otroligt fin historia om vänskap, kärlek och om att säga farväl till ett bit av ditt liv. En slags coming-of-age i serieformat. Rainbow Rowell är en av mina favoritförfattare, hon är fantastiskt på att skapa härliga karaktärer som du både älskar och, kanske lite, älskar att hata. Faith Erin Hicks har illustrerat den här grafiska romanen och den är helt underbar! Ett riktigt litet lyckopiller som lyser upp i höstmörkret.

Boken finns utgiven på svenska av Berghs förlag, 2020, med titeln Sista chansen. Den finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula.

Augustpriset och ungdomsboken

Augustpriset kom och gick, och jag varken gissade pristagare eller kommenterade. Det är ett ständigt upprepande av detta varje år, men det är oerhört märkligt hur kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok behandlas. Faktum är att kategorin inte borde heta så över huvud taget.

Kategorin för barn- och ungdomslitteratur är tusen gånger bredare och spretigare än vuxenbokskategorierna, ändå är det de sistnämnda som innehar två priser medan barn- och ungdomsböckerna bara har ett. Alla som är bekanta med barn- och ungdomslitteratur vet att det är omöjligt att jämföra en småbarnsbok med en bok skriven för unga vuxna, en kapitelbok för sexåringar med en facklitterär bok för unga. Bilderboken är en konstform skild från kapitelboken, poesin och fackboken hamnar oftast i skymundan. 2012 var senaste gången poesi och facklitteratur uppmärksammades i barn- och ungdomskategorin, det är åtta år sedan. Allra störst utrymme får bilderboken, av de sex nominerade böckerna är oftast hälften bilderböcker.

Den stora förloraren, jämte poesi och facklitteratur, är ungdomsboken – och det gäller inte bara Augustpriset. Utgivningen av ungdomsböcker skrivna på svenska minskar i rask takt, skriver Johanna Lindbäck i Svenska Dagbladet. Att det bara går att tvinga barn att läsa upp till en viss ålder konstaterar Cecilia Knutsson från Rabén och Sjögren. Så är det förstås, men det bästa vore om vi slapp tvinga barn och unga att läsa överhuvudtaget. Som bibliotekarie med ungdomsfokus blir jag ibland frustrerad på hur många elever som frågar efter böcker som Utvandrarna, En komikers uppväxt och Ondskan, för att de blivit tillsagda att läsa dem. Förlåt, men det är kanske inte så konstigt att det behövs tvång när böcker som dessa fortfarande finns på läslistor i skolan. Klassiker i all ära, förstås, men det är sällan rätt väg att gå för att inspirera motvilliga unga att läsa, att trycka tusen sidor svensk klassiker från 1800- talet i deras händer. Särskilt inte när den ungdomsboksutgivning som finns idag är så fantastisk. Jag har förstås full förståelse för att lärare inte har tid att sätta sig i ungdomsboksutgivningen, men det är förhoppningsvis där vi bibliotekarier kommer in.

Att höja ungdomsbokens värde handlar förstås också om att fler vuxna borde uppmärksamma den. Även om (den svenska) utgivningen minskar i mängd blir kvalitén på ungdomsböcker och Young Adult bara bättre och bättre, framförallt blir den bredare. Johanna Lindbäck skriver att en femtonåring idag har svårt att få sitt liv speglat i litteraturen, samtidigt blir representationen av olika slags femtonåringar bara större och större och det är något så otroligt viktigt som händer. Fortfarande är den alldeles för liten men det går åt rätt håll. Jag önskar att fler vuxna skulle sluta fnysa åt ungdomsböcker bara för att de är ungdomsböcker, sluta tro att de på något sätt är sämre litteratur än vuxenböcker. Höj värdet av att läsa ungdomsböcker, läs tillsammans med barnen även efter att de blivit tonåringar. Många slutar högläsa när barn nått en viss ålder men högläsning, det är för hela livet.

Det finns förstås inte bara ett, eller ett rätt, svar på frågan om att få ungdomar att läsa mer. Kanske är det därför det här inlägget är ganska spretigt. Men jag tror på att uppmärksamma ungdomsboken, läs den, höj värdet på den. Det gäller både för Augustpriset, lärare, journalister, bibliotekarier och helt vanliga vuxna.

Inspiration till det här inlägget kom från Enligt O.

Här kan du läsa krönikan av Johanna Lindbäck.

Mödrarnas söndag – en liten stor roman

Att lyssna på Mödrarnas söndag är att för en stund få befinna sig i den 30 mars 1924 på den engelska landsbygden. Jag älskar sådana böcker, böcker som på ytan inte handlar om särskilt mycket men som skapar en reva i tid och rum och låter dig ta del av en berättelse så atmosfärisk att den känns helt på riktigt. Låter dig uppleva någon annans liv.

Det är mödrarnas söndag, dagen på året då tjänstefolket får ledigt för att åka hem. Jane Fairchild är föräldralös och cyklar istället till granngodset Upleigh där hon ska träffa sin älskare och Upleighs ende arvtagare, Paul Sheringham. Det är första gången de träffas på godset, annars har de fått hålla till i buskar och uthus. Men just den här dagen står godset tomt. Med små antydningar låter Graham Swift läsaren få veta att en tragedi lurar i framtiden, men lyckas ändå fånga stunden mellan Jane Fairchild och Paul Sheringham. Efteråt går Jane runt på godset, andas, medan Paul Sheringham beger sig till hans blivande hustru. I rummen på godset ekar tystnaden av de två bröderna som förolyckades i kriget.

Mödrarnas söndag är en bok om klasskillnader, om öden, men också om att ta sig framåt trots detta. Det är elegant, levande och mästerligt skrivet, så där att inte ett enda ord känns överflödigt. Det är ofta de små detaljerna som gör det, det som rör sig i utkanten men ändå blir viktigt. Det skapar så många liv på så få sidor – Jane Fairchilds, men också mr Niven, Paul Sheringham och Ethel. Julia Dufvenius är en fantastisk inläsare, det är så njutningsfullt att höra på hennes röst att milen jag tillryggalade i bilen medan jag lyssnade på Mödrarnas söndag bara svepte förbi.

Mödrarnas söndag är en liten, men stor, roman. Jag älskade den.

Albert Bonniers förlag, 2017.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Bokmania, Fiktiviteter, Enligt O, CRM Nilsson, Bokhora, Annas bokblogg, binas books, Carolina läser, Kerstins bokblandning, Just nu just här, Boktokig, Dagens bok, Hanneles bokparadis, Lyrans Noblesser, bokmania, Tekoppens tankar,

Spökhistorier från Jorvik – Helena Dahlgren

Höstmörkret sänker sig över Gyllenåsarnas dal på ön Jorvik. Det är en magisk plats, där hösten alltid verkar dröja sig kvar. En efter en samlas Ödesryttarna kring lägerelden i Gyllenåsarnas dal, ditkallade av ett mystiskt brev om att någon av dem är i fara. Anne, Linda, Alex och Lisa är utvalda, fyra ryttare som tillsammans med sina hästar gav sig ut på ett uppdrag för att rädda världen i de tre böckerna om Ödesryttarna; Jorvik kallar, Legenden vaknar och Mörkret faller.

Min favorit i serien är Fyra berättelser från Jorvik, en novellsamling som är lite mer lågmäld och stillsam och gräver djupare i Ödesryttarnas liv. Efter läsningen av den tyckte jag att kände dem bättre än någonsin. I Spökhistorier från Jorvik berättar Ödesryttarna varsin spökhistoria runt lägerelden i Gyllenåsarnas dal, och att läsa den är som att sjunka ner i en höstmysig härlighet full av hästar, magi och mörker. Helena Dahlgren kan sin spökhistoriegenre och det är omöjligt att inte ryckas med och sluka hela boken i ett svep. Jag kan tänka mig att den är fantastisk som högläsningsbok. Språket är levande, det är kusligt och rysligt och boken räds inte att skrämma sina läsare. På ett bra sätt. Allra mest tycker jag kanske om Körsbärsgårdens hemlighet – den bär ett drag av melankoli med sig, mer sorglig mer än otäck.

Alldeles nyss skrev jag, om Mia Öströms Slutstation, att bra spökböcker för slukaråldern sällan bara berättar en spökhistoria. De säger något om livet, om att vara tonåring och känna att allting förändras kring en, utan att kunna göra något åt det. Anne, Linda, Alex och Lisa får alla veta hemligheter om varandra den här natten och jag är glad att jag får vara med.

Böckerna om Ödesryttarna är baserade på datorspelet Star Stable. Jag pratar om det ganska ofta. Här på bloggen ibland, men kanske framförallt på mitt jobb med spel- och bokintresserade kids, tonåringar och föräldrar. Du hade säkert hört talas om spelet, om det inte hade varit så att det främst spelas av tjejer. Faktum är att Star Stable är ett av de tio största spelen i sin genre (MMORPG) med ungefär 13 miljoner användare och en halv miljon spelare i månaden. Dessutom är det svenskutvecklat. Men jämte spel i samma genre, som till exempel World of Warcraft, får det förstås inget medieutrymme. Den delen av spelkulturen som bärs fram av främst tjejer har aldrig rönt något större intresse hos andra. Snarare ses det ner på, som om det vore mindre värt.

Det är trist. Jag hoppas att spelvärlden snart kommer att komma längre än så. Star Stable är ett fint spel och ett fantastiskt community för många unga. Det är verkligen inte så att du måste känna till spelet för att läsa böckerna, de fungerar helt fristående, men jag tror att Star Stable- fans kastar sig över böckerna och att läsare som är nya till spelet kan bli nyfikna på det. Böcker och datorspel behöver på inga sätt existera i ett motsatsförhållande, böckerna om Ödesryttarna skapar broar mellan litteratur- och spelvärldar och det är något jag tycker är så fantastiskt fint.

Jag längtar efter fler böcker om Ödesryttarna. Personligen är jag hemskt nyfiken på att träffa Gabi igen.

Bonnier Carlsen, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Barnboksprat, Johannas deckarhörna.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna i serien:
Jorvik kallar
Legenden vaknar
Mörkret faller
Fyra berättelser från Jorvik

Transgender Awareness Week och sju bra boktips

Transgender Awareness Week, eller Transgender Week of Awareness, uppmärksammas varje år i mitten av november. Den avslutas med Transgender Day of Rememberance, en dag att minnas alla offer för transfobi och transfobiskt våld. Veckans syfte är att skapa kunskap om transpersoners villkor, för med kunskap kommer ofta förståelse. Ett himla bra sätt att ta till sig kunskap och få en förståelse för andra människors livssituation är förstås att läsa böcker. Det finns alldeles för få böcker med transpersoner i huvudrollen, men fler och fler dyker upp. Idag tänkte jag tipsa om några av dem. Länkarna går till mina recensioner av böckerna.

Månen, varelsen och jag är en av få böcker för 6-9 år med en transperson i huvudrollen, närmare bestämt icke-binära Månne. Ylva Karlsson skriver som alltid fint och medryckande, en viktig bok att läsa högt tillsammans med elever och barn.

Brorsan är kung är en av mina favoritböcker. Den är rolig, härlig, skarp och kvick – som alla Jenny Jägerfelds böcker. Huvudpersonen är Måns, som ska tillbringa sommaren i Malmö tillsammans med sin mamma. I Malmö känner ingen honom, här kan han börja på nytt. Ganska snart träffar han Mikkel, som blir hans blodsbroder, och hans största ängslan är vad Mikkel ska säga om han får reda på Måns hemlighet.

Vi skulle varit lejon är också en bok för 9-12 år, helt nyutkommen och skriven av Line Baugstø. Även här är omstarten, det nya livet, det centrala, liksom ängslan för att någon ska få reda på det tidigare livet. Fint skildrat om vänskapen mellan Malin och Leona. Recension kommer snart.

Om jag var din tjej är tredje boken om att börja på nytt i livet – det är inte konstigt att just detta tema dyker upp om och om igen. Att få en ny chans, med människor som ser dig som den du är för allra första gången, är förstås ett tacksamt tema. Om jag var din tjej är en fin ungdomsbok om den första kärleken, jag tyckte mycket om den.

Ganska nära sanningen är skriven av Sveriges okrönta YA-drottning Anna Ahlund och är en underbart härlig karamell som också berättar om levnadsöden vi sällan får läsa om. Otroligt fint berättat och med ett driv som gör att du bara slukar boken.

Norra Latin är en fantastisk, drömsk och stundtals otäck spökhistoria med icke-binära Sam i en av birollerna. Jag vill så gärna lyfta även de här böckerna, för inte bara böcker med huvudroller som problematiserar och utmanar behöver ta plats utan kanske ännu mer de böcker som helt enkelt visar på den breda representation av människor som finns. Som visar verkligheten, något att känna igen sig i.

Felix ever after är en bok jag läser just nu och därför inte vågar säga så mycket om. Men ungefär hälften in tycker jag den är fantastisk och den är otroligt omtyckt i olika HBTQ+ – communityn och recensioner. Den är varm och sprudlande men också allvarlig i sina stunder.

 

Slutstation – Mia Öström

Det finns något så otroligt stämningsfullt i Mia Öströms nyaste bok Slutstation, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Kanske är det skogen, så doftande av mylla och sommarregn att det känns som att du går bredvid Iris under hennes ensamma runt det fallfärdiga gamla stationshuset. Kanske är det stationshuset i sig, det som mamman och hennes nya man bestämt sig för att renovera. De knirrande golvbrädorna, det stora hålet mitt i golvet som bara osar av ondska och gamla oförrätter.

Kanske är det järnvägen, som går som ett band genom både skogen och historien. Järnvägen som Iris färdas både bakåt och framåt i tiden till. Bakåt, när hon börjar nysta i stationshusets kusliga historia som sträcker sig tillbaka till det dånande andra världskriget, och framåt, i sitt eget liv, när hon hittar en oväntad vän trampandes på en dressin.

Kanske är det Iris själv, lite trumpen och lillgammal och, som så många barn före henne i hyllan med spökhistorier för slukaråldern, tvingad att flytta till ett nytt hus där det låter konstigt om nätterna och alldeles säkert spökar.

Det finns något särskilt i de där böckerna. De är förstås inte bara spökhistorier, för riktigt bra spökhistorier är sällan det, istället berättar de ofta något fundamentalt om livet. Det är svårt när livet förändras, när mamma hittar en ny partner eller när du måste flytta ifrån dina kompisar. Det känns som att något mörkt, skuggigt, hela tiden rör sig vid horisonten.

Mia Öström är alldeles särskilt fantastisk på att berätta de här historierna. Jag tyckte mycket om Dödsbo men Slutstation är magisk. Berättelsen är atmosfärisk, sorglig, tung, vacker och otroligt fängslande – jag sträckläste boken på en kväll för jag kunde inte lägga den ifrån mig. Slutstation är bland det bästa du kan plocka från slukaråldernhyllan i höst, det vågar jag säga redan nu. Och om Mia Öström fortsätter i den här stilen kommer jag snart jämföra hennes språk med Cecilia Lidbecks och högre betyg än så kan jag inte ge.

Lilla Piratförlaget, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.