Bäst i januari 2019 och TBR för februari

Januari var en brokig läsmånad. Jag läste ut två böcker jag börjat plöja under julen (Christmas days och Half Lost), ägnade resten av januari åt att i små bitar försöka ta in Aednan och var däremellan tvungen att läsa lite ungdomsböcker – som skulle visa sig vara nog så tunga i sig själva. Jag älskade Mizeria och När kastanjer spricker men den allra största läsupplevelsen i januari var utan tvekan Aednan. Aednan var tung läsning, som en sten lade den sig i magen, en av de skarpaste skildringar av förtrycket mot samer jag läst. Samtidigt var den glimrande vacker poesi, porlande och lätt att läsa. Men det var också läsning som krävde många timmars reflektion.

Jag lyssnade också på tre böcker: Dårens dotter av Mian Lodalen som jag var otroligt ambivalent till, Tusen strålande solar som jag älskade högt, grät floder till och kommer för alltid att minnas samt den fina barnboken Kronan av Annalena Hedman. När jag ibland inte orkar läsa en fysisk bok älskar jag att luta mig tillbaka mot ljudboken, den orkar jag alltid med. Det känns så tryggt, även i lässvackan.

Sedan knappt ett år tillbaka brukar jag fokusera på att lyfta fram en bok att läsa varje månad, från min fysika TBR- hög jag har här hemma. Detta för att se till att högen med böcker åtminstone minskar något och att jag läser det jag släpar hem och faktiskt vill läsa men ibland riskerar att glömma bort. I februari läser jag isländsk skräck i min Världs/fantastiskutmaning: Höglandet av Steinar Bragi.

Vad läste du i januari?

Dårens dotter – Mian Lodalen

Dårens dotter är Mian Lodalens åttonde bok, skriven 2008. I den möter vi Connie, en stursk tjej med ändå ganska mycket osäkerhet bakom masken. Hon växer upp hos sin moster och hennes man i ett nybyggt miljonprogram i Jönköping, den småländska frikyrkometropolen. Skolan intresserar henne inte, istället hittar hon på hyss och bus tillsammans med kompisen Kalle. Längre och längre går det.

På sina ställen är Dårens dotter svarthumoristiskt rolig och fyndig, men allra mest är den hjärtskärande. Connies mamma är död och hon älskar sin pappa villkorslöst. Pappan, som bara dyker upp när det passar och som utan skrupel tar med sin dotter på ställen och äventyr som inte alls är särskilt lämpliga för barn. En sådan man som egentligen är en skitstövel, men som kommer undan med det för att han är man och anses ”charmig”. Jag blir ibland fullständigt vansinnig när jag lyssnar.

Det är Mian Lodalen själv som läser, vilket såklart gör det väldigt svårt att inte läsa hela boken som självbiografisk. Vad jag förstår den delvis självbiografisk, men kanske inte helt och hållet. Egentligen spelar det förstås ingen roll, för bra är den i vilket fall.

Ändå vill jag utfärda en stor och rejäl triggervarning på hela den här boken. Det är sextio- och sjuttiotal och fördomar om alla slags människor haglar fritt. Jag hoppas och tror att en del av den här boken hade skrivits på ett annat sätt om den hade skrivits idag, för hur autentisk en än vill vara är det fruktansvärt stötande att så många gånger upprepa så kränkande ord om olika människor som det görs i den här boken. Jag tänker såklart inte skriva orden här men ni kan gissa. Jag tillhör inte någon av de utsatta grupperna så jag kan såklart inte förstå exakt hur jobbigt det måste vara att göra det och läsa den här boken. Jag vill varna för det och jag tycker inte det är okej, inte ens i en skönlitterär bok. Jag har lyssnat på Mian Lodalen prata och då sa hon att hon hade skrivit Smulklubbens skamlösa systrar på ett annat sätt om hon skrivit den idag, så jag gissar att det gäller även för den här boken.  Jag hoppas det i alla fall.

Med det sagt så tycker jag ändå Dårens dotter är en välskriven och skakande uppväxtskildring och jag kommer att även läsa Tiger, där vi får fortsätta följa Connie.

Dårens dotter verkar vara slutsåld överallt men den finns säkert på ditt bibliotek. Jag lyssnade via Storytel men det går också att köpa ljudboken nedladdningsbart via Bokus. På Adlibris finns den som CD-bok.

Tio böcker jag vill läsa just nu

Veckans Top Ten Tuesday hos That Artsy Reader Girl frågar vilka tio böcker som är nyast på ens TBR- lista. Rätt spännande ändå, för det fick mig att tänka efter vart jag får mina tips till min TBR. I listan har jag blandat fysiska böcker, böcker på min TBR på Goodreads och böcker i min bokhylla på Storytel. Jag har inte tagit med böcker jag bara har fått en vag tanke om att läsa utan böcker som på något sätt letat sig in på en lista. Den ungefärliga listan blev så här:

Aliide, Aliide – Mare Kandre (bibliotekslån)
Kattvinden – Helena Öberg (bibliotekslån)
Under samma himmel – Katherine Marsh (bibliotekslån)
Vajlett och Rut – Karin Alfredsson (Storytel)
Norse Mythology – Neil Gaiman (Storytel)
Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande – Moa Eriksson Sandberg (Storytel)
Inte din bror – Malin Stehn (Storytel)
Throne of the Crescent Moon – Saladin Ahmed (Goodreads)
The Rivers of London (Goodreads)
The Power – Naomi Alderman (Goodreads)

Har du en TBR?

När kastanjer spricker – Camilla Lagerqvist

Det är någonstans runt 1950- talet i Sverige och femtonåriga Majken har blivit placerad på Sankt Älmas hem för vanartiga flickor. Hon tänker att hennes inre är som en hästkastanj, taggigt och ogenomträngligt, som att hon föddes arg. Gång på gång har hon slussats runt på barnhem och i fosterfamiljer och aldrig fått stanna någonstans. På Sankt Älmas finns den skrämmande föreståndarinnan men här träffar Majken också Anna-Märta och Ebba, och vågar lita på någon för första gången i sitt liv.

Tjejernas öden i När kastanjer spricker grep mig otroligt djupt. Allra särskilt Anna-Märta. Jag hade inte förväntat mig att hitta en HBTQ-historia i den här boken och det slog mig så hårt att jag började gråta och var tvungen att lägga ifrån mig boken. Det finns numera ganska mycket HBTQ-karaktärer i ungdomslitteraturen men inte i historiskt berättade sådana. Det tog andan ur mig att utan förvarning påminnas om att det inte var särskilt många årtionden sen som lesbiska tjejer sattes på hem för vanartiga flickor i Sverige. Sågs som sjuka.

Jag tänker mycket på Eva F. Dahlgrens Fallna kvinnor som jag läste för bara några månader sedan. Det är samma kvinnoförakt som spelar in här, samma dubbla bestraffning för kvinnor som inte haft något annat val eller kvinnor som slagit tillbaka, fast två årtionden skiljer historierna åt.

Camilla Lagerqvist gör en stor gärning med den här boken, för just den här delen av den svenska historien har jag sällan läst om i en ungdomsbok. De utspelar sig ofta mycket längre tillbaka, eller låter de tjejer som har huvudrollen vara ovanligt framåtskridande och tuffa för den tid de levde i. Och det är säkert viktigt, på sitt sätt, men att berätta om hur helt vanliga tjejer hamnade på hem för att de inte var som alla andra, för att de fått en sned start i livet eller för att de utnyttjats av män och slagit tillbaka – det är en stor feministisk sak att göra. Inte minst för att det är samma strukturer som lever vidare idag, men under andra svepskäl. Samma strukturer som gör att hela samhällen kan frysa ut en tjej för att hon vågade berätta om en våldtäkt.

Det enda som stör mig lite är att det såvitt jag kan se inte finns någon tidsangivelse i boken, varken i baksidestexten eller inne i berättelsen. Det finns ganska många tidsmarkörer, såsom Kulla-Gulla, stuvade morötter och fläsk till middag och så själva historien förstås, idag placeras inte ”vanartiga” flickor på hem i Sverige. Men jag hade ändå gärna fått veta ungefär i vilken tid vi befinner oss i, från början. Jag hade inledningsvis lite svårt att placera boken men jag gissar på början av 1950- talet. Det hade varit fint att sätta in boken i ett historiskt sammanhang, när en ändå lär sig ganska mycket av berättelsen – inte minst om hur samhället såg på kvinnor.

Jag läser de flesta böcker Camilla Lagerqvist ger ut och hon har en hög lägstanivå. Jag faller ändå inte för alla böcker och känner att det ibland kanske går lite snabbt i redaktörsgenomgången och utgivningen, det senaste riktigt fantastiska jag läste av henne var serien om Svarta Rosorna. När kastanjer spricker har en skärpa i tonen och ett flyt i språket som de senaste böckerna saknat, och ett stort och fantastiskt hjärta som får känslorna att svämma över.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Old Adult reads Young Adult, Prickiga Paula, Biblioteksbubbel.

Hag-Seed och The Tempest, Atwood och Shakespeare

Att det finns en viss tidlöshet i litteratur som är flera hundra år gammal är förstås fascinerande. Hogarth Press ger ut en serie böcker där stora författare gör sin egen tolkning av Shakespeares olika verk. Hag-Seed av Margaret Atwood är den första boken jag läser i serien, vi läste den i bokcirkeln Prosa & Prosecco. Vi tyckte mycket om den och hade långa och många diskussioner.

I The Tempest är det hämnden som råder. I Shakespeares pjäs lever Prospero för att hämnas på de som placerat honom på den öde ön, långt ifrån hans forna hertigdöme i Neapel. Shakespeare har aldrig varit någon alldeles särskild favorit hos mig, varken att läsa eller se på teaterscenen men i Margaret Atwoods tolkning blir det hela förstås intresserade än någonsin.

Vi förflyttas till en ungefärlig nutid där den inte alldeles trevlige Felix Phillips blir petad som ansvarig för teaterfestivalen Makeshiweg, förrådd och självömkande skapar han sig ett nytt namn, en eremittillvaro och ett arbete som lärare i litteratur i en kurs för fångar på fängelset Fletcher Correctional. Felix låter, såklart, hela litteraturkursen centrera kring teater och sätter tillsammans med fångarna upp pjäs efter pjäs – alla skrivna av Shakespeare.

Även om Shakespeare inte är min stora favorit så har teatern i sig alltid fascinerat mig. Det är en värld i sig, en plats där väggarna håller en illusion levande. Och det är redan från första kapitlet Margaret Atwood låter illusionen spela – även den om teatern som en illusion i sig, ett spel. Och om teaterns alla möjligheter för att vara någon annan. Men mer än något handlar den om fängelser. Om att vi alla befinner oss i något slags fängelse, fysiskt eller mentalt. Hämndens fängsel, sorgens, fördomarnas. Att sedan låta människor insatta i ett fysiskt fängelse tolka Shakespeares pjäs om mentala fängelser är förstås fullständigt genialt.

Hag-Seed var en perfekt bokcirkelbok. Några av oss hade läst The Tempest, några inte. Det vi gemensamt älskade var bilden av litteraturens storhet, hur Felix Phillips använder pjäsformen för djupa studier i Shakespeare på ett fängelse och hur varje fånge gör sin egen tolkning av pjäsen och karaktärerna i den utifrån sitt eget liv. Hag-Seed känns som ett, i brist på bättre ord, otroligt anti-elitistiskt verk i den meningen, att litteratur inte är fin eller ful eller är skriven för särskilda sorters människor utan talar till oss på vårat eget plan. Hag-Seed är också en pjäs om teater, i den får vi till oss samma teater berättad på tre olika plan – det är fångarnas uppsättning av The Tempest, det är Felix Phillips återberättande av den och det är Margaret Atwoods egen tolkning som implementeras i huvudstoryn. Desto mer jag tänker på det, desto mer beundrar jag den här boken.

Hag-Seed är den mest lättillgängliga roman jag läst hittills av Atwood och även om jag tyckte mycket om den är den inte min favorit av hennes verk. Ibland får jag känslan av att Shakespeare står i vägen för Atwoods djupa personporträtt, men ibland är hennes Shakespearetolkning fantastisk. Som alltid med Atwood är Hag-Seed också en slags upprättelse för häxan, kvinnan, hon som setts som den ondaste men aldrig får komma till tals, när egentligen Prospero, mannen, är den onda. Jag läste igenom The Tempest innan jag läste Hag-seed, det finns en sammanfattning av pjäsen i slutet av romanen men jag kan nog tycka att den borde varit i början istället – även om vi i bokcirkeln var lite oense om detta. Att ta sig an den här romanen med en förförståelse av The Tempest tycker jag bara berikar läsningen – även om jag också kan förstå invändningen att det är lätt att bara se Shakespeare framför sig om en läst The Tempest innan. Hag-Seed är också en fantastisk roman helt i sig självt.

Boken finns på engelska på UEB, Bokus och Adlibris. Du hittar den på svenska på Bokus och Adlibris.

Mizeria – Melody Farshin

Det är svårt att inte genast dras in i Melody Farshins värld. Hennes gator i Mizeria har du läst om i tidningen, men inte i ungdomsboken, än. Åtminstone inte på det insiktsfulla sätt med vilket Melody Farshin målar upp bilden av förorten, av miljonprogrammet. Det är långt ifrån klichébilden som hittills tagit stor plats.

Här finns våld som trappas upp, dag för dag, men inte bara det. Det ibland tragikomiska förhållningssättet till vardagen Ali och Aicha bygger upp som ett pansar framför sig rör vid hjärtat. De är tvillingar och de berättar var sin del av historien som beskriver många unga människors vardag, inifrån, så som den sällan ges utrymme till att berättas. Ali och Aicha är lika men också olika. I deras liv finns inte bara våldet utan också kärleken. Det är en fin linje att balansera på men Melody Farshin gör det mästerligt.

Mizeria är Melody Farshins debutroman men hon är också konferencier och ståuppkomiker och Mizeria dryper av snabba repliker och snyggt levererade satiriska skämt, ändå blir det aldrig för mycket. Jag älskade verkligen att hänga med Ali och Aicha. Det är lätt att tänka att det är Ali som glidit genom livet på en räkmacka medan Aicha, som tjej, fått kämpa så mycket hårdare – men perspektivet är ständigt skiftande och ställer obekväma frågor. Jag kan inte låta bli att känna starkt och mycket för precis varenda en i Mizeria. För tvillingarna, på var sitt sätt. För deras mamma, som oroar sig så. För deras pappa, som inte verkar orka någonting. För Ali, som inte hinner tvätta den svarta kostymen mellan begravningarna. Alla kommer de stanna kvar hos mig, länge. Jag hoppas Melody Farshin skriver fler böcker, röster som hennes behövs.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula.

Half Bad, fantasy och HBTQ

Half Lost avslutar Sally Greens trilogi om ett Europa där det pågår ett krig mellan svarta och vita häxor, oanade av människan. Nathan befinner sig mitt i, bokstavligt talat. Han är hälften svart häxa, hälften vit, och vilsenheten i det gör honom till en ganska spännande karaktär. Han är en motvillig antihjälte, butter och otrevlig och ganska självupptagen.

Det är en spännande serie, Half Bad. Jag älskar häxorna, jag älskar Gabriel och Sally Green lyckas göra ett snyggt och trovärdigt världsbygge. Ändå är det så mycket jag saknar. Att det finns så få fantasyböcker med HBTQ-relationer är sorgligt och det är fantastiskt att Sally Green kliver in på fantasyscenen med det i sina böcker – men det hade kunnat göras så mycket bättre. Paranormal romance- genren har kläckt bok efter bok sedan 2010- talets Twilight och när äntligen en HBTQ- bok i ungefär samma genre blir känd tar det förstås två och en halv böcker innan relationen verkligen uttalas. Jag hade länge känslan av att Sally Green var lite rädd för att tydligt skriva ut att Nathan och Gabriel faktiskt är kära i varandra – fram till tredje bokens andra halva går det alldeles utmärkt att tolka deras förhållande som vänskap om en skulle vilja det och det gränsar nästan till pinkwashing för mig. Det är så tydligt, just för att paranormal romance- genren kännetecknas av så starka känslor att knappt något annat än döden kan stoppa dem. Här finns inte det.

Det gör mig också besviken att Sally Green inte vågade gå längre och låta HBTQ-relationer vara en del av vardagen. Nathan och Gabriels relation är den enda HBTQ-relation som syns, som om den vore något väldigt annorlunda och därför dömd att inte kunna existera. Att jag gav Half Lost ett dåligt betyg på Goodreads beror mycket på det, och på det otroligt märkliga och fåniga slutet som jag faktiskt inte alls kan förstå mig på och som gjorde mig både trött och ledsen. Dessutom är Half Lost ganska torftigt skriven och karaktärsutvecklingen från första boken har helt stannat av. Jag önskar också att magin i sig fått ta mer plats, att något mer hade gjorts av den fina glimt av magi kopplad till jorden som dyker upp mot slutet.

Att jag lät min recension nästan uteslutande handla om HBTQ-relationer är för att jag är så svältfödd på HBTQ-representation i fantasy och känner mig så ambivalent inför den här serien. Jag älskar Nathan och Gabriel, men jag önskar att Sally Green skulle gjort mer av det. Jag hoppas att Half Bad– trilogin kan fungera som en dörröppnare för fantasyförfattare, att det äntligen kan komma en tid när HBTQ- relationer får existera på likadana villkor som heterorelationer får. Att det finns så otroligt mycket paranormal romance- YA som nästan alltid är straight är både märkligt och sorgligt.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första och andra delen.

Boken finns på engelska på SF-bokhandeln, Adlibris och Bokus.

Boken finns på svenska på Adlibris och Bokus.

Fler som läst: JM Holmström, Fantastiska berättelser.

Jag packar min väska

I veckans utmaning uppmanar Kulturkollo oss att gå i idé en månad och ta med oss tre kulturella grejer. Vilka?

Nu är jag en sådan person som älskar vintern, särskilt här i Jämtland där den är vit av snö och kall istället för blöt. Men jag kan ändå se charmen i att få stänga in sig tills ljuset återvänder och packar gärna min kulturella väska. Den skulle förmodligen innehålla:

Min dator. Vid sidan av bokläsandet är datorspelandet mitt förmdodligen största kulturella intresse. I min dator har jag många spel jag älskar, och fler jag ännu inte ens rört. Jag hade lätt kunnat lägga en månad på det.

En bok. Jag tänker att jag ändå vill koppla av med en bok ibland. Från min hög med olästa böcker skulle Alberte och Jacob passa bra då jag äger den i en pocketutgåva med alla böckerna i serien och den förmodligen räcker i en hel månad.

Hörlurar . När jag inte orkar spela eller läsa lyssnar jag på ljudbok eller musik via datorn.

En ganska härlig månad, ändå?

Jag är en grön bänk i Paris – att lyssna på poesi

En regnig decemberdag och en promenad i Smålands skogar, så lyssnade jag på Kerstin Thorvalls egna inläsning av poesisamlingen Jag är en grön bänk i Paris.

Jag är en grön bänk i Paris innehåller Kerstin Thorvalls fyra poesisamingar: Fula ord är så sköna (1967), Följetong i skärt och svart (1971), Men akta dig så att du inte blir kär (1973) och Nedstigen ängel (1991). Här finns också dikter ur prosaboken Tänk om det är klimakteriet (1982) och ur antologin Debut (1965).

Det märks att det är många år mellan dikterna. Jag är en grön bänk i Paris är en spretig samling som rycker och drar åt olika håll och teman, är tungt melankolisk i ena stunden och syrligt sarkastisk i andra. Här finns många teman, det överväldigande är kärlek och skam. Just kärlekstemat, och dikterna om åldersskillnad, talar inte särskilt mycket till mig. Att höra flera dikter med nästan samma kärna, många på rad, blev lite väl mycket. En del av dem känns inte ens helt okej.

Men ensamheten, den är talande och tydlig och känns långt in. En del bilder är otroligt starka, gör verkligt ont – som den i slutet om bantning, vikt och anorexi. Om hon som går från storlek 46 till storlek 32 och väninnorna slutar fråga om hennes bantningsmetod först när hon läggs in på sjukhus. Samtiden med dess sjuka ideal.

Att höra en poet själv läsa in sina verk är förstås något särskilt, betoningarna och ibland frenesin får det att kännas nära. Däremot var det märkligt att bokens efterord, skrivet av Göran Greider, inte var med i ljudboken. Ändå var det fint att lyssna på Kerstin Thorvall läsa in sina egna dikter. När jag läser en poesisamling som en fysisk bok läser jag ofta under lång tid, en dikt i taget. Men ljudbokens ungefärliga 45 minuter ville jag lyssna på från början till slut.

Ljudboken utgiven av Bonnier Audio, 2007.

Boken verkar vara slut på förlaget men du kan ladda ned e-boken på Adlibris och Bokus. Bokus har även den digitala ljudboken. Jag lyssnade via Storytel.

Fler som läst: Enligt O.