Fandom – Anna Day

När berättelserna om dystra dystopiska visioner och farliga fantasyvärldar avlöser varandra i rask takt på YA-hyllan är förstås enda lösningen att skriva en bok som lånar lite av allt, roar sig på bara ett uns bekostnad av hela genren och använder sig av så mycket referenser att det är svårt att inte le åt det.

I Fandom är Violet och hennes kompisar precis så hängivna fans som i verkligheten flockas runt Hungerspelen, Legend och Divergent. Fast här heter boken de alla älskar Galgdansen. Just i början av boken beger sig Violet och hennes vänner till Comic-Con, utklädda till karaktärer från Galgdansen, för att möta några av skådespelarna. Utan att de vet hur det har hänt är de plötsligt i Galgdansen, de har tagit död på huvudkaraktären och Violet måste ersätta henne för att handlingen ska kunna utspelas och rebellerna ha en chans att ta makten över diktaturen.

Jag gillar Violet. Hon är, till skillnad från Katniss och Tris, oerhört lätt att identifiera sig med när hon kämpar för att nå det ouppnåeliga ideal av pilbågsskjutande och modiga hjältinna vi har mött så många gånger det senaste året och själva känt oss så otroligt långt ifrån. Missförstå mig inte, det är helt fantastiskt att hjältinnor som Katniss och Tris finns för att väga upp den långa raden av manliga hjältar i litteraturen – men det är också oerhört befriande att få möta Violet, precis i den här situationen.

Hade den här boken stått helt för sig själv tror jag inte att den hade varit särskilt bra. Jag lyssnade på den och då har jag alltid svårt att avgöra hur välskrivet det är, men helt klart drivs Fandom av handlingen och spänningen snarare än ordkonsten. Jag tror att den gör sig allra bäst i sitt sammanhang och allra mest nöje tror jag en läsare har som har läst just alla de där böckerna och älskar dem djupt, men är samtidigt bara lite, lite trött på storyn som alltid upprepar sig i dem. Det är fint att le lite åt det smått stereotypiska kärleksdramat som för en gångs skull inte är på blodigt allvar och jag älskar alla referenser som dyker upp, en del så tydliga att även de som inte har en förkunskap kan känna igen dem och en del väldigt subtila. Fandom är inget som sätter djupa spår i genren, men den är en stunds underhållning för redan bitna och som sådan är den faktiskt överraskande bra.

Köp boken på SF-bokhandeln, Adlibris och Bokus.

Andra som läst: Carolina läser, Tusen sidor, Old Adults read Young Adult, Prickiga Paula, Bokgalleriet.

Allt ska brinna – Sofia Nordin

”Det är höst när jag kommer bärande på elden. Den sena, fula hösten. Ett evighetslångt, blött, grått mörker och jag har tre flaskor tändvätska i ryggsäcken. Allt ska brinna.”

Sofia Nordin är en av få författare som redan i första meningen kan skapa en hel värld, fängsla fast dig från andra och få dig att älska karaktärerna efter ett kapitel. Allt finns där. Doften, känslan, magontet, rädslan för katastrofen som du vet ska komma. Ändå går det inte att släppa historien.

Minna och Agnes är bästa vänner, så där som när vänskapen betyder allt. Minna är elden, allt göder den. Köttindustrin, patriarkatet, krigens fasor, livets orättvisor. Hon flammar upp i protesttåg, drar med sig Agnes, kedjar fast sig på skolgården, rasar mot rektorn. Lika fort slocknar hon och då är Agnes där för att plocka upp spillrorna.

Agnes. Vad hennes skuldkänslor gör ont, så mycket jag vill säga till henne att det inte är hennes fel. Så otroligt insiktsfullt och allvarligt Sofia Nordin tecknar sina karaktärer, obrottsligt lojal med deras vänskap och känslor. Allt ska brinna är svår och tung, men också fantastisk. Agnes och Minna är starka revolutionärer, men också helt vanliga sjuttonåringar med de vänskapsband bara sjuttonåringar knyter. De band som skapas av att vuxenvärlden inte alltid finns där, när det känns som att hela världen ligger på ens axlar och din bästa vän är den enda som förstår. Det känns som att verkligen vara där igen.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula.

Tiden är inte än

Tiden är ett ungefärligt 1350, Europa härjas av Digerdöden. Överallt är pesten närvarande, som en skugga följer den i människans närmaste fotspår. En kvinna flyr från Sverige, från minnen som suddat ut hennes namn och hela hennes liv. Resan går genom Europas medeltida städer, men vandringen verkar inte ha något mål mer än att ta sin bärare så långt bort ifrån hemmet som möjligt.

Det är ett skälvande Europa vi möter. Rädslan för pesten skapar oro, blir en jakt efter syndabockar. Elin Boardy värjer inte för det hemska men skriver heller inte sin bok som en vanlig historisk roman. De långa beskrivningarna, detaljerna, finns där inte i lika stor utsträckning. Istället är det människorna vår huvudperson möter på vägen som gör berättelsen, skapar en levande bild av det liv som var då. Det är människor vi inte alltid träffar i historiska romaner, de i utkanten snarare än de i centrum. Pestläkaren, änkorna, de föräldralösa barnen, gycklarna, handlarna, hororna, bödeln. Bilden görs så mycket tydligare av de få, men så rika, detaljer som utmärker berättelsen – doften i en pälsbrämad mantel som någon annan ägt, skärpan i en yxa, ljudet av en döendes sista andetag. Det är också vår huvudperson själv, hen som byter utseende flera gånger, blir olika människor och bemöts på helt olika sätt utifrån sin skepnad.

Tiden är inte än är en lågmäld betraktelse över mänskligheten, en som ser både det vackra och det gråa. Tiden är vår berättare, ser historien ovanifrån och verkar förundras över att människan gång på gång gör samma misstag. Då flydde de från döden, då skyllde de pesten på judarna. Senare, när ännu tornspirorna från kyrkorna står kvar, fäller de bomber över sina likar och är fortfarande rädda för de som är annorlunda än dem själva. Samtidigt som Tiden är inte än utspelar sig i en medeltid kantad av död kan man även i den se ytterst obehagliga glimtar av vår samtid. Att de skulle vara så lika.

Jag tyckte oerhört mycket om Tiden är inte än. Det är en ovanlig roman, poetisk, vacker. Ändå är det något som fattas, en gnista att tända berättelsen med. Det där som hade gjort att jag gett den en femma i betyg istället för en fyra. Jag vet inte vad det är som saknas, för det är en i det närmaste fulländad historia. Ändå vet jag inte hur länge jag kommer minnas den.

Kanske är det bara att det är så ovanligt med en bok som handlar om så rasande ämnen som död och sorg och som ändå är så stillsam. Det finns inget ökande händelseförlopp, ingen peripeti, ingen uppåtgående kurva av spänning. Och ändå läste jag den under bara några dagar då den var så fängslande och svår att lägga ifrån sig. Jag påminns lite om Mary Jones historia av samma författare, men kanske att jag tyckte ännu mer om den. Båda gör en viktig gärning genom att berätta om kvinnor som inte fått ta lika stort utrymme som männen bredvid dem.

Du kan köpa boken på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: CRM Nilsson, Bokstund, Maddes bokbloggJohannas deckarhörna, Dagens bok, bernur, och dagarna går, Lyrans noblesser, Stories from the city, Fantastiska berättelser.

Bara dra – lättläst och glimrande

Om du som jag har läst och älskat SMS från Soppero– serien kommer du att känna igen det Soppero vi får återse i Bara dra. Även om Henrik och Agnes bara rör sig i berättelsens ytterkanter är det ändå fint att få återse dem, jag älskar att Ann-Helén Laestadius återvänder till något läsaren känner till och utforskar det vidare, utan att för den sakens skull återuppta en berättelse som känns helt avslutad.

För det är inte Agnes och Henrik den här berättelsen handlar om. Det är Johannes, Henriks storebror. Han lever i snävare ramar än Henrik, hans framtid är utstakad till renskötarens väg. Det är han som ska ta över ansvaret för familjens renar, bära det vidare. Men ansvaret är tungt och axlarna tunna. Är det verkligen renskötarlivet som Johannes vill ha?

Ann-Helén Laestadius är verkligen fantastisk på att visa olika sidor av saker, Johannes slits mellan sin kärlek till renarna och tyngden i att hela tiden vara utsatt för rasism och hat som same. Bara dra är en lättläst bok, den passar både för unga vuxna och vuxna och det finns hela tiden ett driv i berättelsen som bär den vidare. Jag känner så med Johannes, vill så gärna att det går bra för honom. Ann-Helén Laestadius kan konsten, precis som Sofia Nordin, att skapa en värld med ord och att helt och hållet ta med sin läsare in dit, i berättelsen. Jag stannar där till sista sidan.

Köp boken på Bokus eller Adlibris.

Bästa läsningen i april och TBR i maj

Aprilfavoriten

Jag hade omöjligt höga förväntningar på Allt ska brinna men Sofia Nordin överträffade allt. Så vackert, så sorgligt.

Läsutmaningar

Jag läste två böcker från Sápmi i Världsutmaningen, den lättlästa pärlan Bara dra av Ann-Helén Laestadius och biografin om Elsa Laula Renberg som också var den enda boken jag läste i Icke-fiktiva utmaningen.

I Hyllvärmar- utmaningen läste jag Jane, unlimited av Kristin Cashore som väntat några månader på att bli läst.

Det som hände i april

Vad hände inte i april i litteraturvärlden? Alla turer kring Svenska Akademien får en att fundera på om inte institutionens roll är utspelad, ändå. Allra minst skulle de behöva ett totalt medlemsbyte där gubbar som håller sexualförbrytare om ryggen sparkas och kvinnor som Sara Danius och Sara Stridsberg återvänder med sina likar.

Min egen kulturbubbla har mest bestått av jobb, förberedelser för massor av roliga saker som ska hända på mitt bibliotek i sommar men som också tar eoner av tid. Jag återvänder till den litteratur som alltid är så fantastisk att återvända till när orken och tiden tryter: ungdomsböcker och ljudböcker. I april lyssnade jag på, och läste, nästan enbart ljudböcker och ungdomsböcker.

Jag funderade också en hel del på det här med träning, varför det kan vara så svårt. Jag läste Brita Zackaris fantastiska bok Jag hatar att träna tidigare i år och den bär jag fortfarande med mig. Det kommer jag göra länge.

Och så till sist kom våren, till Jämtland också, och jag tänkte på Kerstin Ekman och Vargskinnet, trilogin vars sista del jag ska läsa i sommar. I slutet av april släppte allt och den meterhöga snön töade undan fortare än kvickt. Nu ligger bara spridda högar kvar om minner om vinterns långa, kalla månader.

Att läsa i maj

I maj läser jag bokcirkelböcker, The handmaids tale till The Tuesday Afternoon Book Reading Club och En piga bland pigor till Prosa&Prosecco.

Lästa böcker i april + ljudboken Sagan om Turid: Kungadottern och större delen av Krigstid.

Historien om Elsa Laula Renberg

Under Staare 2018, den samiska jubileumsveckan som firade det hundraåriga minnet av det första samiska landsmötet på den svenska sidan av Sápmi, hördes namnet ”Elsa Laula” i nästan varje tal och samtalsämne. Jag visste att Elsa Laula var en stor föregångare i den samiska kampen runt förra sekelskiftet och en viktig nyckel för att det första samiska landsmötet kunde hållas. Men mer visste jag inte, för sällan läser man om Elsa Laula i reportage och artiklar från svenska böcker och tidningar. Som same och kvinna fick Elsa Laula utstå stort motstånd under sin levnadstid, som same och kvinna är hon nu på många håll bortglömd i den svenska historieskrivningen.

Men inte i den samiska. Det finns en biografi om Elsa Laula Renberg, skriven av Siri Broch Johansen. En biografi som tyvärr lider av det problem så många biografier gör, särskilt när de som denna är utgiven på ett litet förlag. Det litterära haltar betänkligt, det är mer skrivet som en uppsats och som sådan är boken svårforcerad. De många och långa citaten på gammalsvenska är svåra att traggla sig igenom och översättningen från norskan är på sina ställen minst sagt slarvigt gjord.

Med det sagt är berättelsen om Elsa Laula fantastisk och det är verkligen synd, även om det inte är förvånande, att hon är så pass utskriven ur de svenska historieböckerna. Jag kan tänka mig att kanske Feministbiblioteket är intresserad av att läsa boken om Elsa Laula, för hon var verkligen en feministisk förkämpe.

Läs mer om Elsa Laula här:

Samer.se

Sametinget

Ett jävla solsken och något om biografin som genre

Ester Blenda Nordström var en pionjär inom journalistiken. Feminist vid Elin Wägners sida, äventyrare där bara män vid den tiden tilläts äventyra.

Ett jävla solsken är berättelsen om henne, efterforskad och nedskriven av Fatima Bremmer. En fantastisk bok, helt makalös – den kommer säkert vara en av årets allra bästa. Jag är knockad av de år av research Fatima Bremmer lagt ner, hur noga och med vilken trovärdighet hon återgett Ester Blenda Nordströms liv, hur hon förvandlat oändliga mängder källor till en litterär gestaltning så fängslande att jag grät när det var slut.

Ester Nordström blev ett namn alla kände igen när hon i början av 1900- talet under falskt namn tog anställning som piga på en gård för att kunna rapportera om pigornas situation, deras hårda arbete och nästintill obefintliga lön. Ester blev Ester Blenda Nordström med hela svenska folket och fick möjlighet att hoppa från plats till plats, äventyr till äventyr. Det är nästan ofattbart hur mycket hon hann med under sin livstid – när jag var liten älskade jag äventyrsböcker men Ester Blenda Nordströms äventyr slår nästan allt.

Samtidigt finns det så mycket under ytan av sensationerna i Fatima Bremmers oerhört gedigna berättelse. Ester Blenda Nordström verkade aldrig finna någon ro, kanske för att den ro hon fann då var förbjuden – det verkar ha varit i familjens kännedom att hennes livs kärlek var Carin Waern Frisell men då homosexualitet vid den tiden var brottsligt kunde de inte leva tillsammans, öppet. Ett jävla solsken är också en berättelse om klass, på flera sätt. Den talar om pigornas underklass men ställer också, implicit, frågan om hur Nordström lyckats med detta om hon inte varit direktörsdotter och därmed kunde gå genom många redan öppna dörrar? I berättelsen om hur Ester Blenda Nordström levde som nomadlärarinna bland samer en sommar finns också, vid sidan av den fina miljöskildringen, mycket som skaver. Det gör så oerhört ont att läsa om hur hon, i sin välvilja, exotifierade samerna på samma sätt som LKAB- direktören Hjalmar Lundbohm gjorde – menade att de skulle leva så som de alltid gjort, i kåtor, och inte få flytta till hus och bli bofasta. Som om de inte var människor på riktigt utan ett exotiskt föremål för svenskarna att beskåda, något annat. Exotifieringen, en av stöttepelarna i rasbiologin som vid samma tid blommade och vattnades av Herman Lundborg och rasbiologiska institutet i Uppsala. Det som gör mest ont är att exotifieringen är högst levande även idag. Nej, Fatima Bremmer ser inte Ester Blenda Nordström som ett helgon, hur fantastisk hela hennes livsgärning ändå var. Hon var färgad av sin tids fördomar som alla andra.

Att jag skulle älska den här boken så högt hade jag inte förväntat mig, jag är annars inte en biografiläsare. Jag pratade länge med en kollega till mig som också älskade Ett jävla solsken och som heller aldrig läser biografier i vanliga fall – för att de i de allra flesta fall, litterärt sett, inte är så bra. Att jag inte söker mig till biografier är för att genren för mig har kommit att förknippas med den typ av böcker som trycks ut på marknaden i en så rasande fart att de knappt hinns korrekturläsas och därmed oftast är dåligt skrivna. Jag förstår lockelsen i att läsa om verkliga människors öden, men måste det betyda att böckerna som skrivs är hafsverk utan ett uns av litterär gestaltning?

Som tur är har Ett jävla solsken fått mycket uppmärksamhet, särskilt i och med att den fick Augustpriset, och har lyckligtvis hittat många läsare – men om den inte hade fått det? Hade biografiläsarna hittat till den här boken om en, innan Fatima Bremmers stora kulturgärning, ganska bortglömd person? Hade icke-biografiläsarna inte läst den, för att den är en biografi? Jag hade förmodligen inte gjort det. Men jag är oerhört glad att jag ändå hittade Ett jävla solsken. Om fler böcker skrevs som Fatima Bremmer skriver biografier, om större arbete lades ner på de som skrivs, så kanske jag också skulle vara en biografiläsare. Det jag framförallt vill ha sagt med den här långa utläggningen är att om du, som jag, inte läser biografier – läs ändå denna. Missa inte Ett jävla solsken. Den kommer berätta för dig om en av vår tids stora kvinnor, om en journalistpionjär som på många håll blivit bortglömd – och den kommer göra det på ett sätt du aldrig glömmer.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus.

Andra som läst: Kulturkollo, Stories from the city, Boktokig, Vargnatts bokhylla, Feministbiblioteket, Just nu just här, Marie i Skrifvarstugan, Malin the writer, Syrlig.

Tipslistan till världsutmaningen med Fantasy och SciFi

När jag bestämde mig för att läsa fler böcker skrivna av författare från olika delar av världen var det också självklart att fokusera på fantastik. Inte bara för att jag älskar andra världar utan också för att när det kommer till genrelitteratur brukar de böcker som en hör allra mest om vara skrivna av engelskspråkiga (amerikanska, oftast) författare.

Jag efterfrågade tips på twitter och i olika facebookgrupper och har fått en fin lista som jag är hur peppad som helst på att ta tag i! Jag har inte börjat snegla på de här böckerna än då jag även har kört en hyllvärmarutmaning i år och först och främst ville läsa böckerna som låg och väntade hemma. Nu har jag klippt hyllvärmarhögen till kanske hälften och vill äntligen börja med världs/genrelitteraturen. Det här är tipsen jag fått, tipsa gärna om fler böcker! De tips jag fått rör sig främst inom fantasy, postapokalyps och SF så jag tar gärna emot tips på skräck och andra övernaturligheter från alla delar av världen. Väldigt gärna också något tips från Sydamerika då det är den världsdel jag saknar på listan.

Children of Blood & Bone – Tomi Adeyemi (fantasy, Nigeria/USA)
The Tree Body- problem –
Cixin Liu (SciFi, Kina)
Invisible planets – novellsamling (SciFi, Kina)
Minnet av vatten – Emmi Itäranta (dystopi, Finland)
Metro 2033 – Dmitrij Gluchovskij (postapokalyps, Ryssland)
Uprooted – Naomi Novik (USA, med inslag av polsk mytologi, Novik har rötter i Polen)
Nightsiders – Sue Isle (dystopi, Australien)
Höglandet – Steinar Bragi (skräck, Island)
Throne of the Crescent Moon – Saladin Ahmed (fantasy, USA, boken utspelar sig i en egyptisk/mellanösternsetting)
Frankenstein in Baghdad – Ahmeed Saadawi (skräck/magisk realism, Irak)

The last beginning

När jag läste The Next Together var jag inledningsvis något skeptisk. Men en av mina bästa boktipsarkollegor hade lovordat den och det dröjde inte länge innan jag var helt fast i den märkliga berättelsen om Katherine och Matthew som genom historiens gång återföds igen och igen, blir förälskade igen och igen – och slits från varandra, igen och igen. Jag var tårögd när jag lade ifrån mig den. Jag hade också många frågor.

Ändå dröjde det länge innan jag började läsa uppföljaren The Last Beginning. Kanske var jag rädd för att få veta, kanske var jag rädd att den inte skulle vara lika bra. I The Last Beginning möter vi Clove Sutcliffe, programmeringsgeni, sexton år det år 2056 som inleder berättelsen. Sexton år tidigare försvann tonåringarna Katherine och Matthew när de avslöjade en skandal om biologisk krigföring som fick den engelska regeringen på fall och Clove är besatt av tanken på att hitta dem.

Jag läste ut The Last Beginning på en dag. Jag tror inte det är möjligt att göra det på något annat sätt. Att ge sig in på tidsresor är något av det svåraste en författare kan göra, det finns oändliga möjligheter att misslyckas då tidsresandet är fullt av möjliga och omöjliga paradoxer och fallgropar. Till en början trodde jag att Lauren James skulle falla i dem alla, till en början kunde jag inte för mitt liv förstå hur allt skulle gå ihop. Men det gör det. Till slut bestämde jag mig för att bara följa med. Inte för att jag skulle hitta fel om jag verkligen försökte hänga med, men för att jag fick huvudvärk av att försöka.

Och i slutet löser hon allt. Och jag är förstummad. Igen.

Det enda som stör mig lite är det upprepande faktum att Clove ”kommer ut” som gay. Jag hoppas inte, och jag tror inte, att en ska behöva göra det år 2056. Jag skulle vilja att ingen längre behöver komma ut då, utan att vara gay kommer ses som lika normalt som att vara hetero. Det gör mig lite missmodig att vi inte ens uppnått detta i en framtidsvision där tidsresor är nära förestående. Men bortsett från det, är The Last Beginning en fantastiskt spännande YA-Science-Fiction, en av få YA/SF- bokserier värd namnet just nu som inte är en dystopi och det är så otroligt upplyftande att den finns. Kanske att jag tyckte ännu mer om hennes fantastiska The Loneliest Girl in the Universe, där hon tar med YA-genren ut i rymden, och nu undrar jag bara när ett svenskt förlag kommer hitta Lauren James. Snart, hoppas jag.

Finns hos SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Det jämtländska vårskriket

Jag återvänder ofta till Kerstin Ekman. Särskilt nu, när den långa vargavintern släpper sitt grepp och våren rusar fram så snabbt att det är svårt att hinna med. Snön, fortfarande så djup i skogen att det knappt går att ta sig upp om du trampar ner i den och ändå, vattnet överallt, lingonriset och kvällsljuset som inom några veckor kommer övergå i midnattsljus. Inte blommorna, än. Men snart.

Vilket jävla liv. Vilket vindplågat ljussnålt marigt helvete. Tills solen kom störtande. Och vattnet. Vårsommarruset i flödande sol och sipprande, rinnande, porlande, nerstörtande vatten. Brudslöjor i branterna då, både det brant fallande vattnets luftiga rökar långt långt bort och de små prydliga fjällbrudarna som böjde håriga rosa stjälkar ner mot mossan tyngda av sin vita blomslöja. Och som den doftade på nära håll. Sommarruset, julis virvel av godlukt och glömska.

Precis så känns det. Från Sista rompan, andra delen i trilogin Vargskinnet.