Author Archives: Eli

Litteraturåret 2017 och alla små och stora siffror om det

Även i år hjälpte Goodreads mig på traven med att räkna ut precis hur mycket jag läst i år. I år läste jag ännu färre böcker än 2016 (så här såg det ut då), orken att läsa har inte funnits. Med en förhoppning att den kommer tillbaka 2018 är det så tid att blicka tillbaka på 2017.

2017 hade jag bara ett ett abstrakt läsmål om att läsa böcker som utspelar sig i eller är skrivna av författare från länder utanför Europa och USA. 2017 besökte jag, vid sidan av yttre rymden och diverse fantasyvärldar, även Sverige, Norge, USA, Senegal, Japan, England, Frankrike, Nya Zeeland, Australien och Nigeria. Jag läste böcker från 10 länder och 5 världsdelar, alltså både fler länder och fler världsdelar än 2017 vilket gör mig nöjd, men 2018 ska jag försöka läsa minst en bok från varje världsdel.

2018 läste jag 18 895 sidor och 71 böcker.

Kortaste boken var Och varje morgon blir vägen hem längre och längre…. 76 sidor och längsta var A Clash of Kings 761 sidor. Genomsnittslängden på lästa böcker var 270 sidor.

A Clash of Kings var också den av mina lästa böcker som var mest populär på Goodreads under året. Ytterligare 718 700 personer läste den. Minst populär var Tidväktaren som bara 1 till person läste.

2018 verkar jag ha läst väldigt bra böcker för mitt genomsnittsbetyg var 3,8. Den bok jag läst i år som har högst betyg på Goodreads är The Hate U Give av Angie Thomas som har hela 4,29. Jag gav den fem stjärnor och jag kan redan nu avslöja att den också kommer vara med på min topplista som kommer på bloggen imorgon.Titta in då!

Decembers bästa och att-läsa i januari

Årets mörkaste månad, årets kortaste decembersammanfattning. Senare idag listar jag siffror för hela 2017 och imorgon, årets bästa böcker. Därför blir det en kort tillbakablick på december.

Äntligen läser jag igen, till skillnad från i november.

December månads läshög + två ljudböcker (Bli som folk och Blybröllop)

Bäst i december

I december både läste jag och lyssnade på några riktigt bra böcker. Jag fuskar därför och utser två. Den bästa boken jag läste var The Loneliest Girl in the Universe och den bästa ljudboken jag lyssnade på var Bli som folk.

Att se fram emot i januari

Jag har nyss börjat läsa tredje delen i The Expanse, Abbadon’s Gate. Jag räknar med att den kommer ta hela januari att läsa.

Vad läser ni?

The Loneliest Girl in the Universe

Romy Silvers är befälhavare på The Infinity. Den enda överlevande på ett rymdskepp som ska bära mänsklighetens spillror till en ny planet, den mest jordliknande som hittats. Resan kommer ta fyrtio år.

Jag tänker så mycket på Aniara när jag läser The Loneliest Girl in the Universe. Även om berättelserna skiljer sig åt med ljusår emellan finns det mycket som också håller dem samman. Den totala ensamheten i rymden, förtvivlan och sorgen. Insikten att människan förstört jorden och måste söka sig till nya planeter att bebo. Som parasiter.

Romy får tiden att gå, på något sätt. Men tiden verkar ändå stå stilla, tills den dag hon får ett meddelande om att ett till rymdskepp lämnat jorden, ett som med ny teknik kommer hinna ikapp henne innan hon kommer till den nya planeten. I det, en pojke som kallar sig J.

Ibland vill jag sluta läsa, då det hela tiden kryper en känsla i nacken av kommande ofärd, av hemskheter och katastrofer och lurendrejerier. Men jag fortsätter, för det är så spännande att jag inte kan sluta. Dessutom är boken, på sina ställen, fruktansvärt otäck. Tanken på att vara där Romy är, ensam långt bortom ordets betydelse, skrämmer mer än de mardrömmar hon har om skrapande naglar från döda astronauter utanför fönstret.

Det är också, kanske, den sorgligaste uppväxtskildring jag någonsin läst. Att helt ensam, som sexton år, lära sig hur ens kropp och sinne fungerar. Att ändå, ensam i rymden, påverkas av de skönhetsideal som styr vårt samhälle. Det är en deprimerande tanke.

The Loneliest Girl in the Universe är en fantastisk bok, stor i sitt lilla format, om att känna sig helt ensam i universum. Och att vara det.

Jag älskade också The Next Together av samma författare. Frågan är nu mest: när ska ett svenskt förlag hitta och översätta Lauren James? Tills dess kan du köpa boken på engelska på SF-bokhandeln, Bokus eller Adlibris.

Bli som folk

Jag lyssnade på Stina Stoors Augustprisnominerade novellsamling Bli som folk under en tid när tröttheten var ständigt närvarande, nästan förlamande. Att få vila i Stina Stoors egna uppläsning, i ett språk som är så vackert att det flyter som en bäck, det var fantastiskt. Stina Stoor läser själv, på västerbottniska, och jag tror inte det hade kunnat göras på annat sätt.

Ibland tappade jag tråden i berättelsen, men det gjorde som ingenting. För det är betraktelserna som gör det. De över livet och uppväxten. Över det västerbottniska landskapet och språket. Över förgängligheten. Och det viktiga, i att få vara den man är. Stina Stoor ger röst åt glesbygden, åt barnen i den, åt kvinnorna. Det är fantastiskt berörande, stort och vackert.

Kanske kommer jag någon gång läsa om, då i pappersform. För jag vill ha sammanhanget också, det jag aldrig får riktigt när jag lyssnar. Men jag vill också återvända. Någon gång.

Andra som läst: Fiktiviteter, ett annette, Livet med orden, Kulturnästet, Dagens bok, Kulturkollo.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus. Jag lyssnade via Storytel.

Julläsningshögen

Jag har skrotat många jultraditioner. Det finns inga grisar på mitt julbord mer än de i marsipan och att julen har blivit en sådan konsumtionshögtid försöker jag motverka genom att skippa (nästan) allt vad julklappar heter. Det blir ju dessutom roligare med hemgjorda klappar eller häftiga second hand- fynd, om en nu måste ge någonting alls.

Men istället för de gamla trista kött- och köptraditionerna har jag fått nya. Jag testar nya veganska julskinkor varje år – i år är det dags för en hasselnötslimpa från årets julnummer i Vegomagasinet (världens bästa mattidning!) – jag tycker julen är lite fattigare om det inte blir en skotertur uppför berget och vad vore julen, egentligen, utan en saftig rymdopera i tegelstensformat?

I år läser jag Abbadon’s Gate, tredje delen i James S. A. Coreys fantastiska rymdepos. Att läsa en del i serien The Expanse varje jul och nyår är även det en ny tradition för mig. Det är något med att läsa science-fiction i kalla midvintern och blicka upp mot stjärnorna i natten. Därför läser jag även The Loneliest Girl in the Universe av Lauren James, ni vet hon som skrev den fantastiska The Next Together.

Jag läser också Half Wild, andra delen i Sally Greens häxtrilogi, och Genuine Fraud, den nya boken av fantastiska, oerfterhärmeliga E Lockhart. Jag försöker undanbe mig julklappar men får jag någon hoppas jag att det är Juldagar av Jeanette Winterson och Den goda gröna julen av Karoline Jönsson.

Vad läser ni i jul?

Fyra riktigt bra (ljud)böcker – eller hur du lyssnar dig ikapp läslusten

I senaste avsnittet av Mellan raderna tipsade Jihde & Öhman om att lyssna på ljudböcker när läslusten tryter. Jag håller med. Hade det inte varit för ljudböckerna hade jag inte läst någonting i november, nu läste (lyssnade) jag på fyra böcker. Utan dem hade november känts som en ännu dystrare månad än den redan är.

Men måste en läsa? Ibland känns läsningen som ett tvång, bokhögarna hopar sig likt laviner. Just då kanske det är bättre att låta bli för hur bra blir läsupplevelsen om den är ett tvång? Samtidigt ser jag mig själv som en läsare och att inte läsa gör mig nedstämd. Då lyssnar jag, för att lyssna på ljudböcker är som att sjunka ner i ett berättande utan att behöva ta upp en bok, att kunna ta till sig en historia samtidigt som du gör det där tråkiga med att städa och diska – eller samtidigt som du tar en promenad. Att lyssna på en bok kan också ge en helt annan dimension till den om uppläsaren är rätt. De fyra böcker jag tänker tipsa om har alla fantastiska inläsare som gjorde det svårt att sluta lyssna.

Blybröllop

Bibliotekarien Irene har fått nog av sin man Horsts ständiga elakheter och förtryck och förgiftar honom långsamt med egenhändigt gjort blysocker från sin mammas blytyngder i källaren. Sara Paborn får mig att bygga upp den största sympatin för Irene trots att hon förgiftar Horst och får mig samtidigt att skratta åt galghumorn mitt i allt det dödliga allvaret. En fantastisk bok om en kvinna som slår tillbaka, lysande inläst av Anna Godenius. Du kan också köpa den på Bokus eller Adlibris.

 

Yuko

Jag älskade Skalpelldansen av Jenny Milewski. Med Yuko visar hon verkligen att hon är en stjärna att räkna med på den lysande svenska skräckhimlen. Jag älskar historien om Malin som lämnar småstadslivet för universitetet i Linköping men ganska snabbt märker att allt inte är som det ska i hennes studentkorridor. Varför är det alltid hårtussar i badkaret? Vad hände med den japanska utbytesstudenten som bodde där före henne?  Yuko lånar friskt från den japanska skräckfilmsgenren men blandar också in amerikansk slapstick och svenskt studentkorridorsliv – med bravur. Yuko är blodig, totalt genomvidrigt äcklig på sina ställen och fullständigt briljant. Jag lyssnade på Viktoria Flodströms inläsning men boken finns också på Bokus eller Adlibris.

Feberflickan

Den som är bekant med historien om Lizzie Borden känner igen Feberflickan. Elisabeth Östnäs tunna roman rör sig kring Lizzie Bordens  påstådda mord på hennes föräldrar men i en fiktiv förankring. Det är ingen biografi, heller ingen facklitterär bok, mer en rörelse i någons annans tankebanor där tid och rum flyter ihop. Luna rör sig i huset där hennes far och kvinnan som kallas ”hon” ligger döda. Kanske ges inget svar på vad som hänt, men Östnäs prosa är fängslande och fascinerande och min bokklubb hade svårt att sluta prata om boken. Jag lyssnade på Sofi Helledays inläsning, som jag tyckte mycket om.

Störst av allt

Maja står inför rätta för att tillsammans med sin nu döda pojkvän Sebastian ha skjutit ihjäl nästan hela sin klass. Det är Djursholms gymnasium, där de rika styr och där de fattiga syns i periferin. Kanske behöver inte Störst av allt någon närmare presentation då den under 2017 varit otroligt omskriven i bokvärlden. Jag lyssnade på den när jag inte hade ork att koncentrera mig och behövde något spännande att lyssna på. Som sådan bok fungerade den utmärkt för mig, men jag tror inte den hade gjort något större intryck om jag läst den när jag ville ha något mer utmanande. Jag är dock nästan motvilligt imponerad av Malin Persson Giolitos sätt att gestalta ungdomarna, ge var och en tydliga röster. Bra uppläsning av Lo Kauppi. Du kan också köpa boken i pocket på Adlibris eller Bokus.

Never let me go

Jag läste Never let me go under oktobers sista helg, på besök i Stockholm. På en fem timmars tågresa dit, på ett hotellrum, aldrig verkade jag komma ur den. Samma helg bokcirklade jag om den och vi verkade heller aldrig få slut på saker att prata om.

Det var inte det att den var tråkig. Mer att det fanns så mycket jag behövde smälta. Språket tog mig långsamt framåt, stannade upp, blickade bakåt, uppehöll sig. Jag var tvungen att göra detsamma.

Never let me go verkar inledningsvis vara en uppväxtskildring i en vanlig engelsk internatskola, låt vara med strikta regler. Det lilla jag hade läst om boken tidigare gav vid hand att det skulle vara en dystopi och jag väntade länge på de dystopiska inslagen, som är väldigt nedtonade. Mest av allt är det nog ändå just det, en uppväxtskildring.

Kanske även samtidskritik. Never let me go utspelar sig förvisso i dåtiden, i en slags förvriden version av England på 1990- talet där människor klonas till organdonatorer och där vi får följa några barns utstakade väg till att tjäna samhället. Jag får ofta känslan av att Kazuo Ishiguro mer än något annat beskriver vår egen samtid, där vi alla på ett eller annat sätt är menade att vara en tillgång till samhällsbygget, en kugge i hjulet och där du straffas hårt om du på något sätt inte är det, om du faller utanför ramen. Är vi alla donatorer till samhällskroppen? Förbereds för det hela våra liv?

Kazuo Ishiguro fick Nobelpriset 2017. Jag tyckte mycket om Never Let Me Go, även om jag inte fullständigt älskade. Kanske blev det en för hastig bekantskap, kanske behöver jag läsa fler böcker. Det finns mycket fint i språket jag vill återvända till, som fascinerar mig. Som hur länge han kan beskriva barnens världsbild och sinnesintryck utan att egentligen säga något om vilken sorts värld de lever i. Som att han kan beskriva deras liv och dem själva så ingående utan att vi får veta vad de lär sig eller varför de är där eller vilka de egentligen är. Egentligen finner jag att jag inte bryr mig så mycket, jag måste inte veta vad som händer. Jag vill bara stanna i prosan, följa orden med ögonen en liten bit till. Jag kommer läsa mer av årets nobelpristagare.

Köp den på Adlibris eller Bokus.

Andra som läst:

Fiskarmännen – Chigozie Obioma

Jag hade förmodligen inte läst Fiskarmännen om den inte gått via Radioföljetongen, en av mina absoluta favoriter bland poddar och radioprogram. Många är gångerna jag tänker att jag gärna vill läsa böcker som utspelar sig i, eller är skrivna av författare från länder utanför Europa eller Nordamerika. Oftast håller jag mig i min egen bekvämlighetszon men Radioföljetongen är en av de saker som hjälper mig att komma ur dem.

Fiskarmännen hör inte alls till den typ av böcker jag brukar läsa, men ändå har den några drag av klassisk saga som gör att jag tycker om den, där huvudpersonerna – tre bröder – ger sig ut på ett slags äventyr och faller av stigen en efter en. Stundals tycker jag om det, stundtals blir det för mycket av en skröna för mig. Det är en sorglig historia, men uppläsningen av Hans Moseson ger boken en snudd av humor och lättsamhet som jag inte tror att jag märkt av om jag hade hållit boken i min hand.

Fiskarmännen påminde mig om vikten av att läsa utanför sin bubbla, att ta till sig berättelser från alla delar av världen och vilken förståelse och insikt det ger. Även om den inte kommer bli en favorit så tyckte jag ändå, just stundals, om den. Brödernas vänskap är fint skildrad, likaså krocken mellan det gammalmodiga och det moderna.

Det går inte längre att lyssna på Fiskarmännen via Radioföljetongen men mitt tips är ändå att följa Radioföljetongen via din poddapp (jag använder PodcastAddict), då får du en notifikation när en ny bok släpps och kan även ladda ner avsnitten offline, alla på en gång. Det är oftast riktigt bra böcker och mycket bra inläsningar.

Vill du läsa pappersboken går den att köpa via Adlibris eller Bokus.

Andra som läst: Boktokig, Vargnatts bokhylla, Bloggbohemen.

Novembers bästa och enda – och förhoppningar för december

November

Den skulle ju bli en dystopi-månad, november. The City of Glass låg där och väntade, lockade. Men jag, jag orkade inte läsa någonting. Ofta när jag säger det så överdriver jag, men mörka november släpade mig rakt in i en lässvacka jag aldrig någonsin upplevt. Att inte orka plocka upp en bok på en hel månad gav mig nästan en identitetskris. Vem är jag, om jag inte läser?

Fast läst, det har jag ju gjort. Jag har läst bilderböcker på jobbet, den fantastiska Dumma teckning och den maggropssugande Om dagen tar slut – båda Augustprisnominerade.

Och jag har lyssnat. Två böcker har jag lyssnat på i november, det som var min räddning när jag inte orkade hålla i en bok. Feberflickan som var bokklubbsbok i Prosa & Prosecco i november och så den fantastiska, otäcka, hårresande Yuko av Jenny Milewski som jag härmed utser till en av årets rysligaste böcker – en veritabel fest i japanska spöken, blod och svullnande lik. Att jag ändå lyckades hitta två fantastiska böcker när jag bara lyckades läsa två kändes lyckligt mitt i lässvackan.

December

I december ser jag fram emot några dagars ledighet och förhoppningsvis mer ork till läsning. Jag vill så gärna läsa The City of Glass. Jag vill också sluta låna hem böcker när jag ändå inte har tid att läsa dem. Det blir en stresshög istället för en läshög.

Tales of the Peculiar

Att läsa fantasy är som att öppna nya världar. En dörr in till Hogwarts, en till Narnia, en till Middle-Earth. När jag väl hittat dit vill jag gärna stanna länge.

Därför älskar jag lore- berättelser av nästan alla sorter. Skolböcker från Hogwarts, berättelser från Midgård, och nu senast – Tales of the Peculiar. I Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children bär berättelserna om tidigare besynnerliga barn stor betydelse, de har en djup lore och Millard bär berättelserna med sig som en skatt. Att läsa Tales of the Peculiar är som att återvända till en värld jag älskade, att få en djupare förståelse för den och att få vara i den lite till.

Alla berättelserna håller inte samma höga klass, men de flesta är underbara historier – märkliga, sorgliga och storslagna. The First Ymbryne är en av de finaste, The Tale of Cuthbert den sorgligaste. Men allra mest älskar jag den groteska, hårresande The Girl Who Could Tame Nightmares, om en flicka som kunde dra ut människors mardrömmar genom öronen och vilka förfärliga följder det fick. Jag tänker att det går lika bra att läsa den här boken om en älskade Miss Peregrine- böckerna, om en aldrig har läst dem men är nyfiken – eller om en bara älskar fantasy och sagor i allmänhet. Det är inget krav att känna till Ransom Riggs universum sen tidigare och det är underbart att bara bläddra i boken, se de vackra illustrationerna och välja en saga att läsa då och då. Det här är verkligen en bok jag vill ha i bokhyllan, att återvända till. När böcker om lore till fiktiva världar är som bäst, då är de inte bara ett komplement till bokserien utan utforskar sin egna värld, fördjupar förståelsen för den och har en ton av något ålderdomligt och sedelärande. Precis så är Tales of the Peculiar.

Köp den på Adlibris eller Bokus

Sagan om sagorna har också läst.