Author Archives: Eli

Bibliotekshaul (Rosoff, Green, Shusterman)

På onsdag reser jag mot Litteralund och måste då givetvis ha något med mig att läsa. Jag kommer att få chansen att lyssna på både Meg Rosoff och Sally Green och det är med andra hög tid att stifta bekantskap med deras böcker. Tesla’s Attic lånade jag med mig för att bryta av dystopin och fantasyn med lite uppfinnaräventyr – och för att min kollega bibliotekariejournalisten hyllar den som nästa Harry Potter.

Den stora frågan just nu: vilken ska jag börja med?

I bergets hjärta och vad som hittades där

”Det blir en lång tågresa ner till Götaland”, sa ingen baksidestext någonsin. Men när det är dags att resa till Norrland, då känns det ofta som att resa till ett helt annat land. Åtminstone i stora delar av litteraturen och nu senast i Mårten Sandéns I bergets hjärta där Sonja Årberger reser från Göteborg med en lång tågresa ”upp till Norrland” och till den fiktiva byn Årbergsholm. Att behandla Norrland på det här viset är inget ovanligt men det är också stereotypt och tråkigt. Jag kommer återkomma till det, men jag vill börja med vad jag gillade med I bergets hjärta.

Mårten Sandén är en mästare på det skrivna ordet – en av mina favoritförfattare – och lyckas skapa fin magi i det äventyr som I bergets hjärta blir när Sonja upptäcker att allt inte är som det ska i Årbergsholm. Hon har fått brev från sin farfar som är döende och vill att hon hälsar på men när hon kommer fram visar det sig att han inte alls har skrivit något brev och Sonja verkar inte vara välkommen av sin farbror Carl. Allvarliga män i kostymer och en elak advokat stryker runt knutarna och alla verkar vilja komma åt guldet som sägs finnas i Årberget, berget som gett byn och Sonjas släkt sitt namn. Sonja är en hjärtevärmande karaktär, vilsen men stark och står upp för sin kusin som hon träffar i Årbergsholm och som är svårt sjuk. Jag tycker mycket om Sonja, jag tycker om att det är tjejen som är den drivande karaktären, den starka, den som står upp mot överheten.

Men Sonja reser alltså till Norrland. Under resans gång byter hon tåg flera gånger innan hon är framme i Östersund, en resa som i verkligheten oftast innebär 0-1 tågbyten, och sedan åker hon buss ganska länge. Hon borde alltså befinna sig någonstans norr om Östersund vilket placerar henne ganska så mitt i Sverige, inte alls så långt norrut som berättelsen verkar få en att tro och definitivt inte ”långt i norr” som det uttrycks mot slutet av boken.

Det är med andra ord, förutom finstämt och äventyrligt, även ganska klyschigt och det spär på bilden av Norrland som en homogen plats, ett råvaruupptag där guld och gröna skogar gömmer sig i berget. Att ens använda sig av ordet ”Norrland” för att markera en plats när Norrland upptar över halva Sveriges yta och består av nio helt olika landskap är så verklighetsfrånvänt att jag inte kan förstå varför författare gång på gång väljer att göra det. Vad innebär det att ”resa till Norrland”? Är det Norrlands södra gräns som åsyftas, några mil norr om Uppsala? Är det Karesuando, allra längst i norr,130 mil längre norrut bilvägen?

Fördomarna om Norrland och det norrländska frodas i många barnböcker, vuxenböcker och annan kultur. Att det här händer gång på gång gör också att jag reagerar mer och mer för varje gång. En så luttrad författare som Mårten Sandén borde inte göra misstaget att skriva att någon ”åker till Norrland” och hade gärna också fått ge ett bredare miljö- och urfolksperspektiv på gruvbolaget som vill börja borra i Årberget. Att gruvbolag från andra länder vill borra sönder bergen och förstöra både liv och miljö, framförallt livet för den samiska befolkningen, är ju tyvärr ingen saga utan sannaste och hårdaste verklighet.

För att återgå till inledningen så har jag aldrig läst en baksidestext som inleds med orden: ”Det blir en lång tågresa ner till Götaland” när huvudpersoner reser från till exempel Östersund till en mindre ort utanför Göteborg. Att tänka sig det är ju absurt för många. Så varför ser det så ofta ut så här? Varför klumpas just Norrland, av Sveriges tre landsdelar, alltid ihop till en kultur, ett landskap, en plats? Det cementerar den urbana normen (då mycket av Norrland är glesbygd om än inte allt) och skapar fördomar och ignorans.

PS. För den som hyser liknande åsikter eller vill lära sig mer om urban norm och bilden av Norrland, lyssna på Norrlandspodden med Po Tidholm och Sofia Mirjamsdotter, eller läs Tidholms bok Norrland.

Andra som läst: Prickiga Paula, bylined, Bokhemligheter.

Läsplanering

Låt mig inleda det här inlägget med att säga att jag är en planerare av rang – jag planerar *allt*. Förmodligen var bibliotekarie det bästa yrkesval jag kunde göra för jag älskar att sortera, göra listor, pricka av, ha ordning. Ändå har jag svårt att planera min läsning, på något sätt känns den inte lika rolig då. Jag släpar hem böcker från bibliotek och från loppis, även om jag inte köper mycket nytt, och tänker entusiastiskt att ”den här vill jag läsa! Nu!” Någonstans ignorerar jag väl den ständigt växande att-läsa- högen där hemma, men ofta går jag också igenom min att-läsa-hög och lämnar tillbaka det jag aldrig kommer läsa och ger bort sådant jag köpt på loppis men ångrat mig om.

Men en kombination av att jag ska åka på litteraturkonferens i slutet av april och att jag ungefär samtidigt ska omorganisera hela mitt bibliotek hemma gör att jag försiktigt har börjat nosa på det där med läsplanering. Jag lämnade i veckan också tillbaka några böcker som jag verkligen aldrig någonsin kommer att läsa och några böcker som jag vill läsa men som jag inte kommer ha tid med just nu (jag fick stålsätta mig men nu slipper jag i alla fall tredjegångsomlåningsångesten).

Jag har nu i alla fall lyckats planera en påskläsningshög. Givetvis kommer jag inte hinna läsa allt, särskilt med tanke på att jag är mitt i bokcirkelprojektet Grannarne av Fredrika Bremer, men kanske några i alla fall. Efter påsk vill jag dessutom läsa Meg Rosoff som ska lyssna på under min konferens i Lund.

Kamp och kärlek – Lena Kjersén Edman
Det finns annan frukt än apelsiner – Jeanette Winterson
Nässelvrede – Solveig Vidarsdotter
Tiden är inte än – Elin Boardy
Carve the Mark – Veronica Roth

tl;dr: Det här planerar jag att läsa i påsk. I april vill jag dessutom läsa fler ungdomsböcker och bilderböcker. Läsplanerar du? Fungerar det? Varför/varför inte?

Böcker om och i Paris

Jag har alltid drömt om att åka till Paris. Om några veckor slår min dröm in och jag har efter lite efterforskningar beställt Tatiana de Rosnays Huset du älskade och Claude Izners Mördaren i Marais att läsa när jag är där. Men två böcker räcker ju inte på en vecka!

Har du något fantastiskt tips på en bok som utspelar sig i Paris? Gärna av en fransk författare. Jag är ett fan av allt mörker, helst mycket ond bråd död, jag älskar språk och stämning och faller ganska ofta för finstämda historiska romaner (och ungefär så skulle väl kanske min kontaktannons se ut om jag ever fick för mig att publicera en sådan).

Hon broderar med ord

Alba är en dotter i en lång rad av ordbodöser från släkten Vinter i den värmländska bruksorten Vintervila. En ordbrodös kan styra dig och dina handlingar med sitt skrivna ord, med några drag av sin penna kan hon få dig att göra vad som helst.

Kvinnorna i Vintervila har alltid varit ordbrodöser. Ingen har misslyckats vid sitt inträdesprov, inte förrän Alba på sin artonårsdag gör just det. Misslyckas. Efter sitt prov skulle Alba gått i vidare lära men skickas istället till Stockholm medan hennes släkt försöker förstå varför hon inte lyckades. Det är inte utan att det känns som en förvisning.

När jag hörde talas om Ordbrodösen tänkte jag med en gång på Cornelia Funkes Bläckhjärta– trilogi som är en av mina favoritböcker, på Mo som kan läsa fram verkliga varelser ur skriven text. Men även om det kan få sägas att Ordbrodösen verkar vara inspirerad av Bläckhjärta är den inte alls en kopia, långt ifrån. Det ligger heller inte långt bort att börja fundera på otaliga historier om flickors övergång till kvinnor, ritualer och jag tycker det är fint att Anna Arvidsson verkar ha tagit så mycket inspiration från så många håll och ändå gjort Ordbrodösen till en helt egen historia.

Jag älskade Ordbrodösen, inte minst för att den är otäck på ett sätt bortom vanlig skräck. Det är väl skildrat, skräcken i att ens sinne inte längre blir ens eget när en ordbrodös tar över det och att den vars vilja tas över inte ens märker när den blir styrd. Kraften och makten i det skrivna ordet, tänk vilken makt som ligger i ordbrodösernas kraft. Någon gång, mer än under Albas livstid, måste det ha missbrukats? Jag ryser vid tanken.

Fler saker jag älskar med Ordbrodösen: Jag älskar kvinnokraften. Jag älskar att HBTQ-karaktärer får ta plats utan att det görs en grej av det. Det gör mig så otroligt glad och varm i hjärtat.

Jag hade svårt att släppa Ordbrodösen och satt uppe långt inpå småtimmarna och läste. Det gör mig dock också kluven, för någonstans mot slutet tycker jag att den väl uppbyggda historien får stå tillbaka för en klassisk hetsjakt och en spänning som känns lite konstruerad för att inte läsaren ska tappa spåret. Det hade inte behövts, för berättelsen om ordbrodöserna och släkten Vinters hemligheter är tillräckligt fascinerande i sig.

Jag hade också gärna velat veta mer om släkten. Samhällsskildringen kommer aldrig riktigt någonstans och det är synd. Det anas i utkanterna av berättelsen, i vågorna av Albas efterforskningar, att släkten Vinter många gånger haft ett finger med i spelet när det gått bra för orten men jag skulle vilja veta så oändligt mycket mer. Hur har det påverkat människorna som bor där? Anar de någon magi kring släkten Vinter? Hur är deras ställning i samhället, med tanke på att Vintervila presenteras som en bruksort? Jag får känslan av att släkten Vinter är som en rik, borgerlig familj i en ort full av arbetare och det klassperspektivet hade gärna fått influera berättelsen mer. Kanske kommer det i följande böcker. För visst blir det fler böcker av Anna Arvidsson om ordbrodöserna?

Rabén och Sjögren, 2016.

Hitta den här, här eller här.

Andra som skrivit om boken: Boktokig, Aldrig bara ord, Annas fotnoter, Lyrans noblesser, Sagan om Sagorna, hyllan, Läsresan, Bokbesatt, Ugglan och boken, Mitt liv som Miimz.

Läst i mars 2017

I februari läste jag fem böcker, lika många i mars även om det kändes som fler. Kanske för att många av dem gjorde ett så starkt intryck, både på gott och ont.

Thin Air – Michelle Paver
Pennskaftet – Elin Wägner
Ordbrodösen – Anna Arvidsson
I bergets hjärta – Mårten Sandén
Tre starka kvinnor – Marie NDiaye

5 böcker lästa
2 ungdomsböcker
1 bokcirkelbok
1 fantasy och 1 skräck

Länder jag besökte i mars var Sverige/Danmark, Frankrike/Senegal och Nepal, av författare från Sverige, Frankrike/Senegal och England.

Månadens mest efterlängtade var Thin Air av Michelle Paver och den höll för hajpen, även om den var långt ifrån det jag hade förväntat mig.

Jag måste, ganska motvilligt, säga att månadens besvikelse var I bergets hjärta av en av mina favoritförfattare i tweens-genren, Mårten Sandén. Alldeles för mycket exotifierande och främmandegörande av Norrland, mycket mer om det senare här på bloggen.

Månadens största intryck gjorde månadens bokcirkelbok i min feministiska bokcirkel, Tre starka kvinnor. Även den här boken kommer jag skriva mycket mer om, sen.

Jag läste många bra böcker den här månaden men månadens bästa var ändå Pennskaftet. Läs den här klassikern, om ni inte redan gjort!

Med det sagt så har jag endast underlåtit att nämna Ordbrodösen, som jag utnämner till månadens överraskning. Fantastiskt bra debut.

Pennskaftet – Elin Wägner

9789173531825_200x_pennskaftet_pocketElin Wägner skrev Pennskaftet 1910, präglad av sin egna journalistiska karriär och kamp för kvinnlig rösträtt. ”Pennskaftet” kallas journalisten i romanen med samma namn men kanske är hon mer av en sammanlänkning än en huvudperson. Den egentliga huvudpersonen i romanen är snarare rösträtten i sig själv, kvinnokampen. Ändå, trots sitt tunga ämne, är Pennskaftet en lättsam roman att läsa, humoristisk, satirisk, fängslande.

Inledningen av läsningen av Pennskaftet blev dock lång och trög, men kanske berodde det mer på mig än boken. Jag började läsa den i december, pausade och återkom inte förrän i mars när jag sträckläste den på två dagar. Det är svårt att efter ett tag inte bli totalt uppslukad av Wägners sätt att sammanlänka de kvinnoöden som får äga rum i Pennskaftet, för helt ärligt är jag ganska ointresserad av de få män som finns där i utkanten. Kvinnokampen däremot, striden för rösträtt, är briljant skildrat. Kvinnorna är så olika, från olika samhällsklasser och med olika erfarenheter och ändå kämpar de för samma sak. Vi måste göra samma sak idag.

Då, 1910, var rösträtten det kanske viktigaste för feminismens framfart, en grundpelare för fortsatt feministik kamp och och kvinnans rätt till att vara en egen person. Nästan som i förbigående nämns frågor som idag, över hundra år senare, istället är de frågor som är mer aktuella än någonsin och några av dem är de viktigaste vi kämpar för idag. Rätten att ha det förhållande som en vill utan att det ifrågasätts och framförallt, rätten att vara fredad.

Jo, sade Pennskaftet, nu helt modig, vi hade en gång haft en diskussion i tidningen om kvinnofriden, generalen vet sådant man tar till, då man inte vet sig råd med något annat. En stor del därav hade vi, de manliga och kvinnliga medlemmarna på redaktionen, gjort själva, och en av kamraterna, ett manfolk naturligtvis, hade skrivit och sagt, att kvinnorna borde inte vara så pjoskiga, inte ta så illa upp och så vidare. Samma kväll, som den artikeln hade stått införd, blev jag emellertid på hemvägen från mitt abete antastad av en fin herre, som aldrig ville gå och som anförde min egen tidnings uttalande som skäl och ursäkt för sitt uppförande.

Undantaget det tidiga 1900- talsspråket hade scenen lika gärna kunna hänt idag. Feministiska uppvaknanden och inte minst vikten av ett eget rum är frågor som brinner i Pennskaftet och fortfarande idag. Pennskaftet är fängslande i sin historieskildring, skrämmande i sin aktualitet och oerhört fascinerande att läsa. Missa den inte.

Andra som skrivit om boken: Enligt O.

Thin Air – Michelle Paver

Det är nästan omöjligt att inte jämföra Thin Air med Michelle Pavers förra roman Dark Matter. Det är is, snö, kyla och ensamhet som tär och skrämmer. Ändå är Thin Air en helt annan roman.

thin-airKanchenjunga är världens tredje högsta berg och ett av dem som tagit livet av flest bergsbestigare. Michelle Paver bygger löst sin historia på verkliga berättelser när hon låter de bergsbestigare som är våra huvudpersoner få följa i spåren av andra, misslyckade expeditioner. Stephen Pearce är läkare och reser år 1935 till Indien som en ersättare i sin bror Kits expedition. Kits är besatt av den i boken mest kända och mest katastrofala expeditionen, Lyells expedition från år 1907 då fem personer dog. Lyells bok Bloody but unbowed är en ledstjärna för Kits, en hjälteskildring, en trygghet. Men i Indien träffar de också Charles Tennant, löjtnanten som lydde under Lyell och som trettio år senare fortfarande jagas av expeditionen från 1907.

What his book largely ignores, but what still haunts me decades later, is the fact that although the mountain killed five of our number, we only laid to rest four.

Något väntar Kits och Stephen uppe på berget. Michelle Paver är fantastisk på att beskriva miljöer in i minsta detalj, få läsaren att känna att de på riktigt ser ut över molnhöjda berg och det är inte svårt att tro att något ruggigt lurar där.

Dark Matter skrämde livet ur mig och jag håller den fortfarande för en av de bästa spökhistorier jag läst, skräck så grundlig och klassisk att det någonstans borde varit klyschigt men aldrig någonsin var det. Den var ensamheten dragen till sin yttersta spets, spöken och hjärnspöken i en hårresande bladning. I Thin Air är det egentligen inte så mycket ensamheten som skrämmer, snarare det motsatta – det människor kan göra mot varandra. Det är människans eget begär efter berömmelse, hens ondska, som spökar. Även om Thin Air inte skrämde mig lika mycket som Dark Matter är ändå Thin Air någonstans mycket otäckare, på ett helt annat psykologiskt plan. Thin Air är en avskalad roman, men ändå stämningsfull. Hemsk, läsvärd.

Att leva loppan har också läst.

Hitta den här, här eller här.