Saker som också hände på bokmässan

Jag fick en idolbild på Effie Karabuda…

….och en på Mårten Melin.

Bokbloggarmaffian går till Park för att dricka drinkar och spana på kändisar. Vi i Pokémon Go- falangen av #boblmaf ställer oss och brottar ner Parks gym istället.

många kaffepauser….

…och bubbel på Heaven 23

den enda pin en bibliotekarie behöver.

Nu återgår den här bloggen förhoppningsvis till att bli en vanlig bokblogg igen, utanför mässbubblan. Kanske livet också.

Lördag på bokmässan: mörker och folktro

Det märks att bokmässans näst sista dag var här igår. En gryende trötthet började infinna sig men lördagen bjöd på så mycket fint att det var lätt att glömma bort.

Första seminariet gjorde stort intryck. Fatemeh Khavari och Johannes Anyuru pratade om icke-våld som motstånd mot hat, om nazister som hatar och om att polisen inte hindrar nazisternas våld. Frågan ställdes om våld någonsin är berättigat men Fatemeh säger att hon och andra unga har flytt från hot och hat och därför är det helt främmande att använda det. Det är skrämmande att ungdomarna i debatten blir ett begrepp, ett problem, att de slutar vara människor. Det finns trots allt ett ljus i allt civilkurage som finns hos människor, men också ett mörker i frågan hur man kan leva i ett land där man inte är önskvärd.

Med det stora mörker som finns på många håll i världen just nu är det kanske inte så konstigt att många behöver spegla det i skräcken. Om detta talades det om både på ”Nordiska bildvärldar”, ”Skräck för alla åldrar” och ”Nordiska väsen i barn- och ungdomslitteraturen”. Om den nordiska naturen som mörk och dyster men också med stjärneljus mitt bland alla monster.

Min favorit var den så kallade ”terapitimmen” med Mats Strandberg, Mårten Melin och Magnus Nordin där både skräckfyllda barndomsminnen och hur man egentligen kalibrerar en skräckbok för barn behandlades. Det verkar vara ett svårt jobb!

Jag såg också Maria Turtschaninoff och Sara Bergmark Elfgren diskutera med Lotta Olsson om fantasyn har fått kliva in i litteraturens finrum. Lotta Olsson tyckte att den hade det men Sara Bergmark Elfgren sa väldigt insiktsfullt att barn- och ungdomsfinrummet inte är lika fint som det vuxna finrummet och därför är det lättare för barn- och ungdomsfantasyn att ta sig in i finrummet än vuxenfantasyn. Så är det absolut. De pratade fint om att fantasy har en nerv som kan röra vid ”den stora mystiken” och att det är något djupt mänskligt att söka det, samtidigt som Fantasyn såklart har ett egenvärde.

Jag avslutar dagen med ett citat från ”Nordiska bildvärldar”: man inte bo i norden utan att tackla mörkret.

Mats Strandberg, Mårten Melin och Magnus Nordin.

Nordiska bildvärldar.
Dagens nördtisha.

Fredag på bokmässan: politiska bilderböcker, om datorspel och böcker och när naturen slår tillbaka

Fredagen inleddes med ”Den politiska bilderbokens återkomst” där Ellen Ekman och Elin Johansson berättade om sina böcker Veckan före barnbidraget och Hemma hela sommaren, och Uje Brandelius och Clara Dackenberg om son bok Hemma hos Harald Henriksson. Kalle Lind som var moderator berättade om den proggiga barnboken på 70- talet och frågan kom upp vad som gör en bilderbok politisk. Brandelius menade att hans bok var uttalat politisk samtidigt som det politiska aldrig finns i texten eller bilden utan befinner sig i mellanrummet – i den vuxna läsarens tolkning snarare än barnets. Elin Johansson menade å andra sidan att de inte egentligen är politiska då de beskriver en vardag för många – men att de blir de i och med att de finns. Och vad är politisk egentligen?
De pratade också om förhållandet mellan bild och text – det fina med bilderböcker! Jag rekommenderar verkligen att läsade här tre fina böckerna.

Höjdpunkten för fredagen var ”Dataspel – bokens räddning eller undergång” med Helena Dahlgren och Effie Karabuda. Det var ett fint samtal där frågan i rubriken besvarades enkelt av Helena med att en inte behöver ställa fiktiva världar mot varandra. Har man inlevelseförmågan att ta sig in i en fiktiv värld är det jättebra, då ska man inte säga att spel är sämre än läsning. De kompletterar varandra. Har man förmågan att fly in i fantasi i spel kan man bli en bra läsare också.
Helena Dahlgren har skrivit boken Ödesryttarna, baserat på spelet Star Stable, ett enligt Effie Karabuda tungt fantasyspel med ett inkluderande onlinecommunity som inte tas på allvar för att det är tjejer som spelar.
Moderatorn ställde frågan till publiken om de någon gång sagt till sina barn att de spelar för mycket och medhållet var stort. Ingen hade däremot sagt åt sina barn att de läser för mycket. Det är talande. Spelens status behöver höjas och jag tror Effies bok kan hjälpa till med det!

På fredagen lyssnade jag bland annat också på ”Naturen slår tillbaka” med Madeleine Bäck och Mats Söderlund, mycket spännande om naturen som en egen person i berättelsen och folksagan som källa. Finns det en spricka mellan stad och land som gör att vi blir mer främmande för naturen – och kommer det då ännu fler skildringar av naturen som otäck? Eller handlar det om att hitta våra rötter när vi är på väg bort från dem, om förlorad kunskap om folktro? Måste vi återupprätta vår relation till naturen?

Helena Dahlgren och Effie Karabuda.

Dagens kjol.

Följ mig på Instagram för mer bilder, på @eliandbooks.

Torsdag på bokmässan: sorg och hopp med Jacqueline Woodson och alla fina möten

Torsdagen inleddes lite försiktigt med frågan om hur en utformar ett barnbibliotek. Det var ett fint samtal om nivåer, rum och att se med barns ögon. Biblioteket blev i samtalet ett mellanrum, en plats för lek men inte en lekplats; en plats för lärande men inte en skola. Någonstans där kanske biblioteket identitetskrisar.

Jujja Wieslander och Anne-Marie Körling pratade fint om våra yngsta läsare och om att alltid ge tillgång till böcker.

Men finast på torsdagen var att höra Jacqueline Woodson berätta om sorg och hopp. Kanske framförallt om hopp, och hur en förmedlar det till sina unga läsare. Hennes böcker har alltid handlat om att söka efter sin identitet. Brown Girl Dreaming kallade hon ”Jacqueline Woodson explained” och jag tror det är den du ska läsa om du vill börja lära känna hennes författarskap. Och det vill du. Den handlar om Södern, om den stora migrationen då så många poc flyttade norrut för att undkomma rasismen och segregationen. Woodson berättade att boken fyllde i luckorna där tystnaden från hennes föräldrar har varit, tystnaden de skapade för att skydda henne från rasismens hat.

Något av det bästa med bokmässan är också att möta gamla bibliotekarie- och studentkamrater och bokbloggarkollegor. Även om jag behöver stänga in mig i tystnaden efteråt. Imorgon är bokmässans andra dag och jag ser fram emot datorspelssnack och skräcksamtal!

Min bästa uggleklänning förstås.
Jacqueline Woodson.

För mer bokmässebilder, följ mig på Instagram på @eliandbooks!

Bokmässepepp

Kulturkollos veckoutmaning handlar om bokmässepepp. Lotta på Kulturkollo kallar den ”de introvertas årligen återkommande stora sociala urladdning” och nog kan jag hålla med. Själv vet jag att jag kommer värdesätta tystnaden och lugnet efter Bokmässan, det finns en anledning till att jag inte velat åka sedan 2012. Risken är att min folkskygghet i allmänhet tar över och jag parkerar mig längst bak i en seminariesal så fort ljudet och människorna blir för mycket.

Ändå är det en får med sig förstås ovärderligt. Möten med bibliotekarie- och bokbloggskollegor, seminarier med kloka författare och idéer att genast omsätta på sitt eget bibliotek. Ja, bokmässeinspirationen och fina möten är det jag ser fram emot mest. De seminarier jag mest vill se handlar om psykisk ohälsa, om datorspel, om fantasy och om väsen.

Klicka här för mitt inlägg där jag listar nästan alla seminarier jag vill se.

Klicka här för mina boktips att läsa inför – eller efter – mässan.

Ödesryttarna: Jorvik kallar

Jorvik är en plats där magin verkar finnas överallt. I den gnistrande soluppgången, de klara stjärnorna, det blåa havet och det gröna gräset. I själva luften du andas. Inte minst i lyckan över att pussa på en len hästmule och galoppera över kullarna en krispig höstmorgon. Hit kommer Lisa, på väg till ännu ett av pappans jobb. Mamman finns inte längre, hon dog i en ridolycka som hållit Lisa borta från hästarna sen dess. Tills hon möter magin på Jorvik.

Ja, sådan magi finns det mycket av i Jorvik kallar, första delen i Ödesryttarna. Det är stämningsfullt, vackert till den grad att det nästan gör ont för att jag saknar min egen häst och hans mule så otroligt mycket. Han som dog för tretton år sen nu. Jag saknar hästarna och stallet som om en stor bit av mig själv fattades. Helena Dahlgren förmedlar känslan av att älska hästar, ge sitt liv till det, väldigt fint.  Ändå tar det ganska lång tid innan det faktiskt händer något och när det gör det, rusar det istället iväg. Något som tagit en hel bok att upptäcka blir fulländat på några korta sidor. Det känns lite som att Jorvik kallar mest är en introduktion, ibland. Samtidigt är det också spännande och huvudpersonerna, deras glädje och sorg och deras kärlek till hästarna är otroligt fint gestaltade.

Jag lyssnade på boken och var inte helt förtjust. Uppläsaren är lite väl entusiastisk, lever sig in i berättelsen till den grad att det nästan blir radioteater ibland. Jag gillar det inte.

Men jag älskar att boken är baserad på datorspelet Star Stable, vars främsta användare är unga tjejer. Mycket av den sport och kultur som anses vara för tjejer ses ned på och är hånad, inte minst ridsport och spel som Star Stable. Den kulturen behöver lyftas upp. Det är också fantastiskt fint att knyta ihop två medier där så mycket handlar om berättande: datorspel och böcker. Jag hoppas att många kan hitta till böckernas värld genom Helena Dahlgrens bokserie, men jag hoppas att lika många hittar till datorspelens värld genom bokserien. Dator- och TV-spel är en kulturyttring så mycket mer värd än den får credd för, det är ett sätt att berätta, levandegöra och samspela med varandra som få medier kommer i närheten av. Att säga att datorspel är osocialt är struntprat, för även om du kan vara precis så osocial som du vill kan du också spela tillsammans med tusentals användare världen över – till exempel i Star Stable. Jag kommer tipsa många av mina elever och biblioteksbesökare om Jorvik kallar och jag tror att de kommer älska den.

Ska du på bokmässan? Helena Dahlgren pratar om datorspel och böcker tillsammans med Effie Karabuda (Pär Strömbäck från dataspelsbranschen modererar) på fredagen kl 11:30. Läs min recension av Effie Karabudas Gamer här.

Fler som läst: Barnboksprat, Prickiga Paula, Boktokig.

Bonnier Carlsen, 2018.

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln. Finns även på Bokus och Adlibris. Jag lyssnade via Storytel.

Att se fram emot på Bokmässan

Bland årets teman på bokmässan återfinns bland annat ”respekt” och ”bild” och här finns många seminarium att planera in. En del exakt samtidigt. Jag tänkte tipsa om ett urval av de jag tycker är mest intressanta:

Torsdag

Torsdagen iinleds med ”Om könsroller och jämställdhet” med Lisen Adbåge, Sara Ohlsson och Elin Lindell. Samtidigt pågår ”En skolbibliotekarie i världsklass i varje skolbibliotek, hur gör vi?” som jag också skulle vilja lyssna på. Senare vill jag också gärna se ”Barnens makt i samhället och litteraturen” med Matilda Westerman, Elin Ek och Patrik Lundberg.

Torsdagens stora måste är ”Sorg och hopp med ALMA-pristagaren” med Jacqueline Woodson. Ser så mycket fram emot detta! Här kan du läsa min recension av Brown Girl Dreaming. Sist på torsdagen vill jag tipsa om ”Att ta hand om sina vuxna” med bland andra Jessica Schiefauer, Christina Herrström, Sara Kadefors och Moni Nilsson.

Fredag

Allra mest vill jag gå på Psykisk ohälsa bland unga med ungefär alla mina favoriter bland svenska ungdomsboksförfattare: Jenny Jägerfeld, Sofia Nordin, Ulrika Lidbo och Lisa Bjärbo. Ett oerhört viktigt ämne som dessa författare är briljanta på att skildra. Samtidigt vill jag också gå på ”Dataspel – bokens räddning eller undergång?” med Helena Dahlgren och Effie Karabuda och med Pär Strömbäck från Dataspelsbranschen som moderator. Det är så viktigt att vi pratar om datorspel som något bra och inte bara som något som ska begränsas. En hobby, likvärdig andras hobbys. Jag älskade Effie Karabudas bok Gamer och är väldigt lockad av den här programpunkten. Det enda som talar till dess nackdel är att det är ett kort seminarium, 20 minuter, medan det om psykisk ohälsa är 45 minuter. Det är synd att det inte finns så många seminarier om datorspel (2-3 st), särskilt med tanke på temat ”bild”. Tänk om bokmässan tagit ännu mer vara på att ”bild” inte bara handlar om konst på papper.

På fredagen vill jag även lyssna på ”Identitet hos unga” med Christina Lindström och Malin Stehn, samt ”Naturen slår tilllbaka” med Madeleine Bäck och Mats Söderlund.

Lördag

Lördagen inleds med ”Att vara icke önskvärd” med Fatemeh Khavari och Johannes Anyuru.

På lördagen blir det fantastiskt mycket fantastik. Här infinner sig mässans andra stora krock: ”SF och fantasy som motståndslitteratur” med Nene Ormes mot ”Nordiska bildvärldar” med bland andra Johan Egerkrans. Svårt val. På lördagen kommer jag också försöka gå på ”Sanning och frihet” med Jonas Gardell som nog kommer vara ett välbesökt seminarium.

Jag kommer inte missa ”Skräck för alla åldrar” med Mats Strandberg, Magnus Nordin och Lina Neidestam (Rysliga förskolan är fantastisk!) och inte heller missar jag ”Nordiska väsen i barn- och ungdomslitteraturen” med Johan Theorin, Camilla Sten, Viveca Sten och Åsa Larsson. Lördagen avslutas med krocken mellan ”Skräck och konspiration” med bland andra John Ajvide Lindqvist mot ”Fantasyn stiger in i litteraturens finrum” med Sara Bergmark Elfgren och Maria Turtschaninoff. Jag är rätt säker på att det blir det senare här.

Vad vill du tipsa om? Vad ser du mest fram emot?

Mina boktips inför mässan hittar du här.

Om vi bara kunde byta kroppar med varandra – Johanna Nilssons bästa på åratal

Johanna Nilsson utforskar återigen det mörka, svåra, svarta. I hennes nyaste bok bättre än på väldigt länge.

Det är sommar i Stockholm, men det är inte sommaren så som vi ofta ser den skildrad. Under radarn, bortom sommarleenden och skira klänningar, lever Kung B i sitt källarförråd med sin vånda och de droger han försöker dämpa den med. Han är utslängd av sin familj, en familj så konservativ att de hellre förnekade honom än insåg att hans riktiga namn inte var Bella. Att det aldrig var han.

I Queen O möter han sin stora kärlek, men också en spegelbild av sin egen ångest. Queen O lever under jord, under ständigt hot att skickas tillbaka till Iran. Hon bedöms inte ha skyddsbehov men skulle mötas av tortyr och död i Iran. Där är det dödsstraff att vara som hon. Att vara född i fel kropp.

Det är som att dyka ned i ett avgrundsdjupt hål. Ångesten är så påtaglig, vägen ut så liten att den nästan är obefintlig. Sommaren fylls med droger, destruktivitet, blod och våld men också av poesi och en bal för samhällets missanpassade i ett undangömt renoveringsobjekt på Liljeholmen. Johanna Nilsson balanserar ofta på gränsen till det överdrivet dramatiska men även om det här känns som det sorgligaste och tyngsta jag har läst kliver hon aldrig över och blir melodramatisk. Boken sätter också fingret på att patriarkatets och våldets strukturer finns överallt, om än i olika uttryck. Queen O riskerar dödsstraff medan Kung B har ett val att gå till socialen och få hjälp, men det är samma sorts hat som skickat dem båda ut på gatan.

Kung B och Queen O far fram som en virvelvind över sidorna, rör vid så mångas liv att de till slut själva nästan blir bifigurer i sin egen historia. Det som berör mest i Om vi bara kunde byta kroppar med varandra är ögonblicksbilderna av så många livshistorier som kunde blivit så mycket mer om inte samhällets normer stängt in dem och allt de i hemlighet önskade. Will/Wilma, Irina, Maria, Ali, Lill-Muhammed, Boris, Erina. Johanna Nilsson tecknar ett helt liv på en halv sida och allt det kunde varit finns mellan raderna.

Tråkningarna på jobbet blev för svåra och efter att frun kastat ut honom stod han där med sin husvagn, sitt socialbidrag och sina knallröda läppar. (s. 65)

 

Det bryter ned mig totalt, får mig att inte vilja öppna boken på flera veckor och sedan läsa ut den, många tårar fattigare men också många livsberättelser rikare. Om vi bara kunde byta kroppar med varandra är det bästa jag någonsin läst av Johanna Nilsson. Ni kan inte för ert liv missa den.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, romeoandjuliet.

Fantastiska HBTQ-böcker med kärlek som inte behöver vara så svår

Ett av årets teman på Bokmässan är respekt. En del (men ganska få) programpunkter har HBTQ-perspektiv. Det finns däremot väldigt många böcker om att vara ung och gay och framförallt om att vara ung och gay och extremt utsatt. Många av HBTQ-böckerna är sorgliga, svåra och destruktiva. Än är vi inte där att alla människor förstår något så enkelt som allas lika värde och många HBTQ-personer lever under hot, med hat och våld. Att dessa böcker finns är otroligt viktigt för värdet i att känna igen sig i litteraturen. Samtidigt kan böcker också lyfta upp och visa att en bättre värld faktiskt är möjlig och det är underbart att det dyker upp fler och fler regnbågsböcker med lyckliga kärlekshistorier och – kanske framförallt – böcker där det inte ens behöver vara EN GREJ att någon är gay/trans. Det är ingen som behöver peka på det. Ingen som behöver ”komma ut”. Så som det borde vara. Jag tänkte fokusera mest – men inte bara – på de böckerna idag. Främst kommer jag tipsa om böcker med bi/pan och lesbiska relationer för att det ligger närmast mig. Länkarna går till mina recensioner.

Ungdomsböcker

Tre fantastiskt fina böcker där det inte behöver vara så väldigt komplicerat är Det händer nu av Sofia Nordin, Du och jag, Marie Curie av Annika Ruth Persson och Som eld av Sara Lövestam.

Länge var icke-binära osynliga i ungdomslitteraturen men i år har det kommit tre svenska böcker med icke-binära karaktärer varav jag har läst två: Norra Latin och Saker ingen ser. De är otroligt bra. Du, bara är också en fantastiskt fin bok.

Några böcker som ändå rör vid lite svårare ämnen, men som ändå inte är väldigt tunga, är Livets outgrundliga mysterier av Benjamin Alire Sáenz, Jag är ju så jävla easy going av Jenny Jägerfeld och Världens viktigaste kyss av David Levithan. Böcker jag älskar!

Jag vill också nämna albumen om Zelda av Lina Neidestam och Om jag var din tjej av Meredith Russo, den sistnämnda är den mest okomplicerade och en av de finaste ungdomsböcker om att vara trans jag vet (inte för att det finns så många tyvärr).

Mellanåldersböcker

Det jag kanske saknar mest i dagens barnboksutgivning är mellanålderskärleksböcker med HBTQ-relationer. Det finns *massor* av kärleksböcker på hyllan för 9-12- åringar men nästan ingen med homosexuell kärlek. Det är otroligt märkligt och jag hoppas att någon bra författare åtgärdar detta snarast. Jag tänker mig att Jenny Jägerfeld och Sara Lövestam kan skriva varsin fantastisk sådan bok (särskilt då Sara Lövestam var och nosade på det i senaste Gruvan, där vi får anta att museidamen Maud är sambo/har en kärleksrelation med kvinnan hon bor tillsammans med. Jag tänker anta det i alla fall). Tillsvidare finns Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld, som är en helt fantastisk bok om en transkille.

Bilderböcker

Bland bilderböckerna finns det flera böcker med föräldrapar som är gay utan att det behöver vara något särskilt med det. Bäst i klassen är Olika förlag, där har andra förlag mycket att komma ifatt med! Mina favoriter är Värsta prutten, Lolly! och Pinsamt värre, Krille! av Åsa Karsin och Sovdags för Lydia av Moa-Lina Croall. Även Jag är Jazz av Jessica Herthel, om en liten transtjej, är mycket läsvärd.

Vuxenböcker

Bland vuxenböckerna har jag läst ganska få regnbågsböcker som skildrar kärlek med lyckliga slut utan alltför mycket ångest. Men jag vill ändå tipsa om mina favoriter när det gäller skildring av lesbisk kärlek. Sarah Waters torde närmast ha kultstatus i genren. Allra mest älskar jag Kyssa sammet, men även Hyresgästerna och Nattvakten är helt fantastiska, även om de också är tunga och svåra ibland. Bland mina favoriter finns också Ut ur skuggan av Jessica Kolterjahn som känns som en bortglömd pärla och Varför vara lycklig när du kan vara normal? samt Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson som är betydligt mer omtalade.

Gamer och Effie Karabuda tar dig med in i spelens fantastiska värld

Effie Karabuda är journalist och spelrecensent och har i sin bok Gamer både lyckats göra en otroligt snygg bok och fångat mycket av den kärlek och fantasi som finns i spelkulturen.

Gamer är en bok som saknats länge. Jag har längtat efter den varje gång jag sett en ny bok komma ut som vill begränsa barns och ungas ”skärmtid” och behandlat endast de dåliga sidorna av internet och spel. Att det behövs böcker som pratar om vad en kan råka ut på nätet behövs självklart, men som motvikt behövs också en bok som pratar om allt det roliga, sociala och fantastiska med spel.

Här finns en del av svaret på varför de här ”skärmtid”- böckerna är så många fler är spelglädje- böckerna. Många vuxna vet helt enkelt väldigt lite om spelkultur och gaming och är därför ofta kanske lite rädda för det. De kanske inte riktigt vet vad som händer när deras barn sitter i flera timmar och spelar och förstår inte att det är hobby lika mycket värd som alla andra. De kan skjutsa till fotboll och sitta på kalla läktare men spelar inte datorspel med sina barn. Istället för att prata om våld och skärmtid borde många fler vuxna engagera sig i spelandet och e-sporten – både för förståelse och gemenskap. Självklart vill jag inte påstå att spelengagerade vuxna inte finns för de gör de förstås – men de behöver bli fler. Det finns många tankeställare i Gamer. Varför är så många rädda för det artificiella våldet i CS:GO men inte alls lika rädda för verklig mobbning och verkligt huliganvåld inom fotbollen? Min kollega gav mig en talande bild – hon hade varit på en e-sportsturnering i Globen med sin son och blivit förvånad när hon mötte massor av kravallpoliser utanför andra dagen när det varit så lugnt första dagen. Men poliserna skulle inte till Globen – de skulle bevaka ett fotbollsderby.

Jag älskar att Effie Karabuda redan från början har ett stort fokus på tjejer som spelar utan att göra det till en grej. Gamer torde tilltala alla spelare men lyfter fram kvinnliga spelutvecklare och streamers och spel som Star Stable – som precis som många kvinnligt kodade intressen inte anses vara så värst mycket värt, just för att det mest är tjejer som är användare. Det är så otroligt viktigt att en bok som förhoppningsvis läses av många ungdomar gör det här, för det behöver lyftas att gaming är minst lika stort hos tjejer som hos killar. Först i slutet kommer problemet med de hot kvinnliga gamers och streamers ofta får utstå och vad som går att göra åt det. En enkel men viktig sådan sak gör Effie Karabuda här – berättar om de fantastiska kvinnliga gamers och spelutvecklare som finns.

Gamer är också en guldgruva för den som när en önskan om att själv bli spelutvecklare. Effie Karabuda gör ett besök på legendariska spelstudion Dice och intervjuar både speldesigner och producent, och pratar med en level designer som hade siktet inställt på att jobba på Mojang redan när han drömde pixeldrömmar som ung.  Där finns också den gemensamma nämnaren, de Effie Karabuda intervjuar har alla gått långt inom spelbranschen och gjort det på järnhård vilja och många fritidstimmars gnetande vid skärmen. För den som drömmer om att bli spelutvecklare finns det helt ovärderliga tips här.

Gamer är fantastiskt snygg, välskriven och väldisponerad med sin blandning av speltips, intervjuer, anekdoter, svåra ämnen och enkla tips på hur du överlever Dreamhack eller hur du vet att du är en gamer. Gamer är en oumbärlig bok för den unge hungrige spelaren, föräldern som vill förstå och lära sig mer och sådana som mig – som fastnade vid spelkontrollen med Bubble Bobble på Atari och Super Mario 3 på Nintendo 8-bitars, då och då hamnat på irrvägar men alltid hittat tillbaka till spelens fantastiska värld.

Bonnier Carlsen, 2018.

Ska du på bokmässan? Effie Karabuda pratar om datorspel och böcker tillsammans med Helena Dahlgren (Pär Strömbäck från dataspelsbranschen modererar) på fredagen kl 11:30.

Boken finns på SF-bokhandeln, Adlibris och Bokus.