Scener ur hjärtat – Malena Ernman och Svante Thunberg

Många har följt Greta Thunbergs skolstrejk utanför riksdagshuset i höst. En tonåring som förstått det många vuxna inte verkar kunna greppa, eller kanske inte vill inse – att det liv vi lever håller på att förstöra jordklotet. Inte långsamt, men i en rasande fart. Flygresor, ätandet av kött och konsumtion gör människan till en parasit på jorden, en utsugare av resurser som snart är till ända om vi inte förändrar vår livsstil radikalt.

I Scener ur hjärtat berättar Malena Ernman om hur hennes dotter Greta Thunberg fick hela familjen att vakna till klimatkrisens morgon. Om hur ett inre krig samtidigt pågick inuti både Greta och andra dottern Beata, hur de gick igenom läkare efter läkare utan att få någon hjälp. Det är utlämnande, öppet, ärligt och engagerande. Så engagerande att jag sträcklyssnade på bokens ungefärliga fem timmar en söndag, medan jag gick promenader och hittade nya vrår i lägenheten att städa – en ursäkt för att få fortsätta lyssna. Malena Ernman är en oerhört bra uppläsare, behaglig att lyssna på med varken för lite eller för mycket engagemang i tonen. Inte särskilt förvånande för någon som har rösten som sitt arbetsredskap kanske och dessutom berättar sin egen historia, men märkligt många skådespelare är ganska dåliga bokuppläsare så jag gläds åt uppläsningen.

Scener ur hjärtat skulle kunna vara spretig i de många grenar den följer – Malenas eget liv, döttrarnas många resor innan de fick sina diagnoser och sin hjälp, utmattning och depression, klimatångest – men är väl sammanhållen av språket och berättelsen. Biografier tillhör inte mina favoritgenrer, jag läser oerhört få biografier men det här är en av de bättre jag läst. Scener ur hjärtat är skrämmande, det är alla ärliga berättelser om klimatet. Frustrationen över att vi sitter på lösningen, över att så många vet vad som behöver göras men ändå inte gör det, är total. Malena Ernmans bok speglar vår samtid väl – FN och forskarvärlden med all önskvärd tydlighet säger att om vi inte gör något nu är det snart för sent för både jorden och våra barns liv på den, medan vi bara fortsätter flyga, äta kött och konsumera. Varför?

Bokförlaget Polaris, 2018.

Jag lyssnade via Storytel. Boken finns att köpa i pappersform på Bokus och Adlibris.

Augustpriset 2018

Förskoleanarki, samisk släkthistoria och hungerår. Augustpristagarna 2018 har ett brett spann av ämnen i sina böcker.

Jag hoppades så att Comedy Queen skulle vinna, jag har flera gånger utnämnt den till årets viktigaste bok – jag tror att den kommer att rädda hela liv med sin existens och den är ett litterärt mästerverk. Ändå är Gropen såklart en värdig vinnare, Emma Adbåge är en av våra allra skickligaste illustratörer i Sverige och det går inte att göra annat än älska den otyglade leken som försiggår i gropen. Här är de vuxna trumpna paragrafryttare och regelhållare, gropen är tusen möjligheter till lek och inte alls en farlig risk. Jag älskar hur mycket Emma Adbåge berättar med sina bilder, de fyller i där texten tar slut och gör historien hel.

I år har jag inte läst någon av de nominerade vuxenböckerna, även om Aednan har funnits på min läslista länge. Det känns fantastiskt roligt att den fick priset! Jag hoppas många läser den, berättelser om samers historia och förtrycket av samer och den samiska kulturen är något som gemene svensk vet alldeles för lite om. Kanske att jag även läser Svälten, som vann i fackboksklassen för vuxna, för i juryns motiveringen verkar den sannerligen intressant. Här hittar du motiveringarna.

Har du läst någon av vinnarna? Vilken tyckte du skulle vinna?

Berget offrar – Madeleine Bäck

Finns det en spricka mellan stad och land som gör att vi blir mer främmande för naturen? Är det därför naturen slår tillbaka, i bok efter bok?

Ett av bokmässans mest intressanta seminarier i år hette ”Naturen slår tillbaka” och där pratade Madeleine Bäck om sin skräcktrilogi Vandrarna och Mats Söderlund om sin dystopiska berättelse Hotet. Här är naturen nästan som en egen person i berättelsen, folksagan är källan. Den där sprickan mellan stad och land pratades det länge om, om att ju mer människan ska främja sig mot naturen, desto mer skrämmande blir den. Något okänt, istället för välbekant. Eller handlar böckerna om att hitta tillbaka till våra rötter, om förlorad kunskap och folktro? Om att återupprätta vår relation till naturen?

I Vandrarna har Vattnet och Jorden sagt sitt, det är dags för Berget. Jag fann Vattnet drar lite för spretig och långsam, Jorden vaknar var betydligt mer sammanhållen och driven. Och drivet, det finns även i Berget offrar. Det är konstant spännande, jag glömmer att jag ibland inte kommer överens med språket för jag måste helt enkelt läsa vidare. Det är skickligt av Madeleine Bäck att skriva så, berättelsen tappar aldrig fart och kanske är Berget offrar den bästa boken i trilogin.

Fortfarande undrar jag över klassificeringen som ungdomsbok. Jag hade som ungdom haft väldigt svårt att relatera till de mestadels vuxna karaktärerna i trilogin och jag undrar, inte för första gången, vad som händer när en bok klassificeras som en ungdomsbok? Fortfarande är det också för mig enerverande att lösningen hålls på så länge, att det som lurar i berget inte avslöjas förrän de allra sista sidorna. Att förklaringen kommer så sent gör att det känns som att en del trådar hänger lösa, och slutet känns lite hastigt hopkommet. Jag hade gärna velat läsa mer om det som avslöjades.

Ändå är trilogin om Vandrarna fantastisk samtida svensk skräckromantik för unga, i en tid när genren går på sparlåga lyser de klart. En skildring av brukssamhället när dess tid sedan länge varit förbi, av ensamma människor och av glömda sägner. Av natur som slår tillbaka.

Natur och Kultur, 2018.

Boken finns på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Boktanken.

Athena. Grattis världen! Jag är här nu! – Elin Ek

Athena är tolv år och tar ingen skit. Hon är en fantastisk, rättfram, smart och rolig huvudperson och jag hade hemskt roligt i hennes sällskap.

Grattis världen! Jag är här nu! är Elin Eks skönlitterära debut och vilken debut det är. Är du född på 1990- talet växte du säkert upp med Elin Eks alterego Grynet i TV-rutan och hennes färgsprakande program som uppmanade alla att inte ta någon skit. Jag tror många saknar Grynet och det känns som att en liten Grynet lever inuti Athena. Hon tar verkligen ingen skit.

Athena säger som det är. Till vuxna som röker berättar hon hur mycket en fimp förgiftar jorden. De som tvättar bilen på gatan får höra om hur vattnet förgiftar dagvattenbrunnen. Och Athenas farmor och farfar får ofta höra att de inte alls är särskilt miljövänliga längre och att hon i jämställdhetens namn inte kan duka bordet en enda gång till. Athena vill inte att jorden heller ska behöva ta någon skit, så hon har startat aktivistgruppen Rädda Jorden- Klubben med sina kompisar Ronja, Love, Aicha och Yousef. Det är tur att kompisarna finns, när livet kör ihop sig totalt för Athena. När mamma måste in på sjukhus och Athena och hennes syskon får bo hos farmor och farfar. Katastrof!

Grattis världen! Jag är här nu! är otroligt engagerande, jag ville inte missa en minut. Elin Ek läser själv in sin bok och det är ett fantastiskt sällskap, en otroligt bra uppläsning. Det här är en verklig pärla till bok, en bok att tipsa om när du behöver något roligt till en 9-12- åring (och så slipper du tipsa om de där dammiga gamla böckerna som var roliga på 1990- talet men idag mest är sunkiga) – eller, när du behöver något roligt och fint till dig själv. Jag instämmer verkligen med titeln: Grattis världen! Athena är här nu!

Bonnier Carlsen, 2018.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Biblioteksbubbel, Prickiga Paula.

Tionde våningen – Christina Herrström

Friheten är fantastisk, men också skrämmande. Jorinde känner sig ensam i lägenheten på tionde våningen medan hennes kompisar mest tycker att hon är lyckligt lottad. De ser möjligheten till fester, att kunna komma och gå som man vill. Vad de inte ser är saknaden efter familjen som flyttat och lämnat Jorinde kvar, våndan över att få matpengarna att räcka, att ställa mobilen på tidig väckning för att hinna plugga före skolan.

Jorindes mamma har flyttat till USA, pappan har isolerat sig i familjens sommarstuga på en ö. Den enda som verkligen finns där är bästa vännen Agnes, men hur viktig blir hon när Jorinde träffar Emanuel?

Tionde våningen är en finstämd berättelse om ensamhet som inte syns på utsidan, om vänskap stark som berg och om den första förälskelsen, pirrig och förvirrande. Det allra svåraste, det som gör mest ont i hjärtat, är hur en tonåring måste ta hand om sina vuxna när de inte räcker till eller orkar. Hur vilsen Jorinde blir när pappan stänger in sig i sorg och alkohol och hon tvingas vara den som tar om hand. Jorinde ser ut långt över stadens tak från sin tionde våning men ingenstans verkar hon ändå höra hemma. Christina Herrström är fantastisk på att berätta och läser fint in sin egen historia på ljudbok. När jag var elva år älskade jag Glappet och jag hade höga förväntningar på Tionde våningen. Jag blev inte besviken, det här är en fantastisk bok.

Jag lyssnade via Storytel. Ljudboken finns också att ladda ner här och här. Pappersboken hittar du bland annat här och här.

Bonnier Carlsen, 2018.

Fler som läst: Prickiga Paula, Littermentärt,

 

Tre underbara bokomslag

Det är något särskilt med bokomslag. Inte sällan är det avgörande till varför en läsare plockar upp en viss bok, och nästan som regel kan du avgöra vilken typ av genre boken hör till genom att betrakta dess omslag. Det går också, med lite granskning, ofta att utröna under vilket årtionde och därmed under vilken konstströmnings inflytande boken är skriven – det går tydliga trender även i bokomslag och detta påverkar oss. Inte sällan får en barnbok, som stått helt bortglömd i bibliotekshyllan de senaste tio åren, ett uppsving med fler lån om den ges ut med ett nytt omslag.

Den här veckan är utmaningen på Kulturkollo att visa tre bokomslag och berätta varför du gillar dem. Jag älskar och fascineras av bokomslag och har hundratals favoriter – därför bestämde jag mig den här gången för att ta mina favoriter från de senaste årens bilderböcker. Bilderboken är inte bara en konstform i sig utan behöver också jobba hårt på att fånga sina läsare på en gång. Därför är det otroligt intressant med bilderböcker och omslag. Det är inte särskilt många av bilderbokens tilltänkta läsare som själva kan läsa texten i en bilderbok, jag fokuserade därför på att välja omslag där jag kunde täcka över titelnamnet och fortfarande vilja läsa boken, bara på grund av omslagsbilden. (Klicka på bilderna för högre upplösning).

Ninna och stormskolan

Det här är ett så otroligt fint omslag i all sin skenbara enkelhet. Vi får genast möta de två barn berättelsen kommer handla om och de är i fullt färd med att plocka grenar och har leriga byxor. Vad är de ute på för äventyr? I bakgrunden får vi se bifigurer rusa omkring, något händer. Himlen är målad i så vackra och olycksbådande färger att det tar andan ur mig. Jag vill veta vad som händer här!

Simbassängen

Simbassängen är en underbar, textlös och konstnärlig bilderbok som berättar en historia bara med sina bilder. Jag inser genast att det finns en hel värld, full med vatten och äventyr, bakom ögonen på barnet i huvudrollen. Hur skulle annars alla fiskar hitta ut? Simbassängen är den enda bok jag någonsin läst som helt perfekt gestaltar skrän och olåt – och sedan tystnaden efteråt.

Sagan om den underbara familjen Kanin och farbror Elände

Böckerna om familjen Kanin är stora favoriter hos förskolebarnen på mitt bibliotek och jag förstår varför. De är otäcka, men inte för otäcka, och det händer hur mycket som helst i bilderna. Allt är lite Sven Nordqvist- esque med små figurer överallt, fast målat i en underbar lila färgton. Det jag framförallt älskar med det här omslaget är de tre kaninernas ansiktsuttryck – du förstår direkt vad de ser och kan gissa vad de tänker. Stora kanin är helnöjd med att äta bär, lilla kanin till vänster kollar oroligt på den brinnande stekpannan och lilla kanin till höger är nyfiken på varför lilla figuren är ledsen. Bakom lurar trollen.

Jag avslutar veckoutmaningen med ett boktips. När jag läste Bokhistoria vid Lunds universitet fastnade jag för boken By its cover – en bok om bokomslagens utveckling framförallt under modernismen i USA. Min uppsats baserad på den boken fick ett av mina bästa betyg på kursen – det säger något om hur djupt jag älskar att nörda ner mig i bokomslag och varför de görs på vissa sätt. Här skriver jag mer om det, och mer om den boken. Jag rekommenderar den!

American Vampire och monstervampyrens vara eller icke vara

American Vampire är blod, gore och mörker – förpackat i både 1800- talswestern och 1920- talsdekadens. Det är otroligt stämningsfullt, snyggt och njutbart. Ändå fastnade tyvärr det värdelösa förordet ganska mycket i minnet, där Stephen King försöker bestämma vad vampyren ska och inte ska vara.

I takt med att, som forskaren Anna Höglund kallar den, humanvampyren, tog allt större plats i litteraturen och framförallt när vampyren trädde in i YA- böckernas förlovade värld, steg också antalet som klagade på att vampyrerna inte var tillräckligt blodiga längre. Någonstans mellan House of Night och Glashuset var jag nog böjd att hålla med om att vampyrerna började bli lite väl mesiga, med slutsatsen att det var dags för mig att lägga ifrån mig YA-vampyrerna ett tag och ta upp en annan vampyrbok.

Att den vackra, odödliga tonårsvampyren trätt in på litteraturscenen betyder nämligen inte att monstret någonsin lämnade den. Det är ganska tröttsamt att ondgöra sig över att vampyrerna borde gå tillbaka till sitt monstruösa ursprung när humanvampyren funnits med oss i åtminstone hundra år och när det finns fantastiska monstervampyrer därute att välja mellan. Ändå gör Stephen King just detta i förordet till American Vampire, ett onödigt tilltag som bara fick mig att börja läsningen irriterad. Att påstå att en vampyr ”bör” och ”inte bör” vara något är tröttsamt. Vem är Stephen King att bestämma över alla vampyrer i litteraturhistorien någonsin? Jag älskar berättelser om onda vampyrmonster men det betyder inte att humanvampyren saknar ett existensberättigande i litteraturen. Att vilja berätta om monstervampyrer placerade i amerikansk historia är nog så lovvärt och intressant, men varför samtidigt vilja bestämma över alla andra vampyrer?

Tyvärr färgade det min läsning av American Vampire, som vid sidan av det värdelösa förordet verkligen är fantastisk läsning. Det är inte tu tal om att Stephen King, Scott Snyder och Rafael Albuquerque verkligen försökt ta tillbaka monstervampyren, det frossas i långa huggtänder, ruttnande lik och över allting ligger en anda av klassisk amerikansk westernfilm. Rafael Albuquerques bilder är otroligt snygga, jag älskar blandningen av råp gore och ibland nästan kitschig färgskala. Ändå finns det också, bredvid det monstruösa, sorg och längtan efter något annat. För hade vampyren verkligen endast varit ett själlöst monster hade den inte varit ens hälften så intressant som den är.

Boken finns på: SF- bokhandeln, Bokus, Adlibris.

Nej, monstervampyren lämnade oss aldrig. På förekommen anledning vill jag tipsa om några av mina favoriter bland ganska nyligen skrivna, mer monstruösa vampyrer:

Judas barn

The Strain

De som går igen

The Passage

Children of the Night

Vilken är din favorit?

Poddfredag: Skogarna

Om det är något som fascinerar mig är det litteratur i gränslandet. Böcker som rör sig över gränser, upphäver dem, ställer frågor. Ofta är det fantastik. Därför är det inte konstigt att min stora favorit bland litteraturpoddar är Skogarna, något av en doldis i jämförelse med de stora poddarna. Jag hoppas så att fler hittar till den! I Skogarna pratar Andrea Lundgren tillsammans med gäster om litteratur i gränslandet, och gör det på ett sätt som får en att förundras över litteraturens storhet – särskilt fantastiskens många grenar. Andrea Lundgren är en bra samtalsledare med många frågor – samma Lundgren som skrivit den fantastiska novellsamlingen Nordisk fauna och romanen Glupahungern som jag längtar efter att få läsa.

Det jag älskar med Skogarna är delvis att samtalen är djupgående och intressanta och delvis att avsnitten alltid har ett avgränsat tema. Jag avskyr poddar som är för långa och pratiga, där ämnet är så löst eller obefintligt att samtalet svävar iväg åt alla håll och babblet om ganska ointressanta saker håller på alldeles för länge. Det händer aldrig i Skogarna. Ämnena är alltid intressanta, Skogarna har pratat om häxor, androgynitet, förvandling, dörrar, äckel, tid, vansinne, underjord – ja, ni hör ju hur intressant det är?

Mitt tips för att börja lyssna: Det är helt fristående avsnitt, jag tycker du kan börja när som helst – men risken är att du kommer vilja höra alla så det är lika bra att börja från början.

Mina favoritavsnitt:

”Sexbomben och cyborgen” – om Jules Vernes En världsomsegling under havet

”Om konsten att läsa”

…och missa absolut inte de två sommarspecialavsnitten från 2016 där Andrea Lundgren läser två fantastiska noveller: Ormflickan av Birgitta Trotzig och Natt bland hästar av Djuna Barnes. Jag önskar så att Andrea Lundgren skulle läsa in böcker!

Från hemsidan:

I Skogarna diskuteras texter som på olika sätt skapar friktion, häver sig upp ur boksidorna och går ut i rummet. Litteratur som gör motstånd – ibland även mot sig själv. I allt från obskyr surrealism och klassiska myter till fransk modernism och populärkulturella fenomen undersöker Andrea och hennes gäster glappet mellan bokstäver, mellan kroppar och mellan världar. Letar betydelser, hittar på egna eller förnekar att det finns några. Skogarna är en podd som både roar och oroar, och som kanske mest av allt, längtar efter förvandlingen.

Premiär för poddfredag!

Jag gick från poddskeptiker till hängiven poddlyssnare på ett par månader. Det var några år sen nu och sen dess har jag lyssnat på massor av intressanta poddavsnitt om allt mellan himmel och jord – det enda negativa är att mitt musik- och ljudbokslyssnande blir något lidande. Men det finns så mycket intressant och roligt att lyssna på! Särskilt mycket lyssnar jag på helger, när jag tränar, diskar, lagar mat eller promenerar.

Varannan fredag den närmaste tiden tänkte jag tipsa om mina favoritpoddar – det kommer vara några kända och några lite mer okända poddar att grotta ner sig i. Fokus kommer vara på att lyfta upp poddar gjorda av kvinnor om litteratur och bildning, för att jag tycker att det är viktigt. Jag kommer berätta varför jag gillar podden, favoritavsnitt och hur en bäst börjar lyssna på podden.

Vill du hänga på och tipsa om dina favoritpoddar i din blogg några fredagar? Lämna en kommentar här så jag hittar dig! Det är inte så att jag inte har nog med poddar att lyssna på redan men det går alltid att klämma in en till, tänker jag. Senare idag kommer första riktiga inlägget i serien med min absoluta favorit bland litteraturpoddar.

Sky in the Deep – Adrienne Young

Jag läste Adrienne Youngs Sky in the Deep efter att ha läst en fantastiskt fin intervju med henne på Goodreads – om kvinnor i YA, om styrka och om tuffhet. Jag blev nästan genast förälskad – inte minst i det fantastiska omslaget. Kanske fick jag där och då för höga förväntningar för även om det verkligen finns massor av styrka och tuffhet i den här boken så var den inte den fantastiska upplevelse jag förväntat mig.

17- åriga Eelyn lever i en fiktionaliserad vikingavärld, utan fantasyinslag som drakar och demoner men likväl påhittad. Här slåss klanerna Aska och Riki mot varandra i en blodsfejd som varat längre än någon kan minnas. Hennes liv är brutalt, hon är fostrad till krigare och varje år möts Riki och Aska i ett stort fältslag. När hon en dag ser sin döde bror på slagfältet vänds hela hennes världsbild upp och ner.

Jag tycker mycket om Eelyn, och jag älskar verkligen att kvinnor och män är krigare på lika villkor – utan att det behöver vara en särskild grej att kvinnorna också slåss. Eelyn är inte en ensam ”stark kvinna” som slåss mot normer, hon är en del av ett samhälle där kvinnor värderas lika högt som män och lever på samma villkor. Åh vad jag har längtat efter detta!

Jag borde verkligen älska Sky in the Deep. Kanske läste jag den vid fel tillfälle, kanske hade jag för höga förväntningar, kanske är jag lite mätt på YA- fantasy just nu – den grep helt enketl aldrig tag i mig. Berättelsen kändes hela tiden ganska ytlig och jag fick aldrig någon målande bild av vikingasamhället. Det finns så mycket frågor som aldrig besvaras! Historien är extremt förutsägbar och nästan substanslös på sina ställen och jag var länge ganska uttråkad, den fantastiska Eelyn till trots. Någonstans mot slutet blev det spännande men jag skummade också stora delar. För den som verkligen längtar efter en smått romantisk, blodstänkt vikinga-YA- fantasy utan krusiduller (och vem gör inte det, ibland?) kan Sky in the Deep vara helt rätt. Men mig lyckades den aldrig fängsla.

Boken finns på SF-bokhandeln, Adlibris och Bokus.

Fler som läst: Bokugglor, Tickmicks bokblogg.