Välj mig – Christina Lindström

När Silje kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet är allt förändrat. Alla tittar på henne och tystnar när hon närmar sig. Och alla viskar om vad som hände under sommaren. Att Siljes pappa har drunknat och att alla tror att han har tagit livet av sig.

Christina Lindström går sannerligen från klarhet till klarhet. Jag älskade både Jack och Finns det björkar i Sarajevo? oändligt mycket. Med Välj mig tar Lindström ytterligare ett steg närmare tronen som en av Sveriges allra bästa författare idag.

Jag är med i en ganska stor litteraturgrupp på facebook, ni vet säkert vilken den är. Ibland ser jag föreställningen skymta förbi att ungdomslitteratur skulle vara ”enkel”, ”platt”, ”tråkig” och dåligt skriven. En del skulle i vuxen ålder inte få för sig att läsa en ungdomsroman och jag önskar de visste vad de missade. I ungdomsromanen, när den är som bäst, ryms verkligen hela livet och lite till. Oändligheten, tron på att allt är livsavgörande, det fullständiga nuet. Det är just det Christina Lindström fångar så bra – hur viktigt varje steg en tar på vägen mot vuxenlivet är, hur det känns som att allt är hela världen, precis hela tiden. Som att livet står och faller med den första kärleken, den första sorgen, förlusten av den första vänskapen.

Den känslan har jag hela tiden när jag läser Välj mig. Det är en outsägligt sorglig bok om något av det värsta som går att uppleva, men det är också en bok som skildrar hur livet envist tuffar på ändå och hur kärleken ändå lyckas skapa sig en boning i sorgen. Silje försöker överleva sorgen efter sin pappa som inte längre finns, samtidigt som hennes bästis Mia glider allt längre ifrån henne. I centrum av allt finns Alvin, kärleken.

Välj mig är en tung bok, den tog mig flera veckor att läsa. Men jag känner mig också starkare efteråt, som att historien gav mig stöd fast den berättar om en krackelerad tillvaro. Som att jag blivit lite rikare, lärt mig något om livet och världen. Välj mig är stor litteratur. Läs den.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Det lackar mot julläsning

Jag har tidigare erkänt min Grinchen- liknande inställning till att konsumtionshetsen som förebådar julen alltid verkar börja i oktober numer. Men finns det något som tar fram min inre julenisse så är det tanken på julläsningen – egentligen får vilken ledighet som helst mig att alltid tänka på vilken bok som ska få äran att fylla den, ett härligt tidsfördriv för en bokvurmare.

Det är inte mycket här i livet som jag har en traditionell inställning till, men börjar jag läsa en mastodontserie – säg, en rymdopera – under en julledighet så brukar det ofta komma sig att jag läser följande delar endast under julledigheten. I föreliggande fall har det väl kanske också lite att göra med att The Expanse är en så pass mastig serie att det liksom är ganska lagom med en del per år, just då när dagen är som mörkast. När det gäller tusensidig science-fiction är det också lite skönt att ha två veckors lediga dagar framför sig. I jul läser jag äntligen femte delen om Holden och hans besättning på rymdskeppet Rocinante, Nemesis Games.

Något som också är alldeles underbart att läsa i mörker och snöstorm är skräck, en av mina främsta skräckupplevelser någonsin är då jag satt helt ensam i stugan under pågående snöstorm och läste Michelle Pavers iskalla Grönlandsrysare Dark Matter. I jul läser jag hennes nyaste skräckbok, Wakenhyrst. En julläsningshög skulle ju dock inte vara en julläsningshög utan en ungdomsbok, så i min hög finns också The Coldest Girl in Coldtowndels för att jag är hemskt nyfiken på Holly Blacks författarskap och dels för att min mättnad efter år av vampyrromans- slukande börjar lägga sig och hungern ta vid igen.

Det kanske får räcka. Jag har ju en del datorspel att spela, också. Life is Strange: Before the Storm lockar, liksom kritikerrosade What remains of Edith Finch? och skräckrollspelet Vampyr som jag ännu inte spelat. Julledigheten kanske är lång men optimismen, den är minsann outsinlig.

Några ord om min boklåda – eller, heja lokalhandeln

Jag är omåttligt förtjust i min lokala bokhandel – eller boklåda, ett ord jag aldrig riktigt lyckats förstå i sammanhanget men det låter onekligen ganska trevligt. Inte bara har boklådan ett fint utbud med böcker för att vara en ganska liten affär i en ganska liten stad i Norrlands inland, men de är också fantastiskt trevliga, kunniga och hjälpsamma i de mest märkliga av beställningsscenarion.

Biblioteket är egentligen min guldgruva, jag lånar alla böcker jag läser – ja, alla. Det är först när jag läst dem och insett att jag inte kan leva mitt liv utan dem som jag köper dem, både för att inte köpa saker i onödan och för att stödja både bibliotek och författare. Böckerna jag köper, handlar jag förstås i min lokala boklåda. När jag läst Fangirl och Carry On av Rainbow Rowell gick jag direkt och köpte tre ex av varje bok – en till mig och två presenter till vänner som jag insåg inte heller skulle kunna leva sitt liv utan de här underbara böckerna.

Min lokala boklåda kanske inte har det största utbudet av Young Adult- fantasy men de beställer gärna allt jag frågar efter och ringer när det finns att hämta, och alltid frågar de om jag är nöjd och om det nu verkligen var rätt utgåva och framsida (ja, de har lärt känna mig och ja, det är alltid rätt). Det är här skillnaden mot nätshopping dyker upp. Jag läste ett skarpt men oerhört sant inlägg av Bokblomma (in och läs!) som ifrågasätter nätshoppingens hela grundvalar – är det verkligen så smidigt som vi föreställer oss och sparar det verkligen tid och pengar? Med ord som returer, avier, postutlämningsköer, defekter, kundtjänst, portal-butiker och postförseningar i bakhuvudet är det lätt att säga nej. Vad som är än viktigare att påpeka är att vi med nätshopping inte bara undergräver vår lokala handel och därmed låter stadskärnan dö ut – vi gör också oftast klimatet en ovärdig otjänst. Jag har full förståelse  för att en ibland behöver beställa något online som inte går att få tag på lokalt men om vi vill behålla butiker i vår närhet behöver vi handla i dem. På köpet kanske du lär känna en av stadens mest kunniga bokläsare, som alltid känner igen dig och med ett leende frågar vad du vill beställa den här gången.

Magi, kärlek, Uprooted

Uprooted är så magisk, på alla sätt och vis, att jag inte är helt säker på vart jag vill börja.

Kanske är det bäst att börja från början. Dvernik är en liten by i ett fiktivt, medeltidsliknande Polen. Agnieszka älskar dalen där hon bor och sin vän bästa vän Kasia. Men det finns också en skugga och en oro i byn, över närheten till den ondskefulla Skogen (The Wood) som är full av korrupt magi. Det enda som håller Skogens ondska borta är trollkarlen de kallar Draken, han som bor i tornet i utkanten av dalen. Vart tionde år väljer han en sextonårig flicka från byarna i dalen som sedan får leva i tornet och sällan eller aldrig återvänder. I år är ett Drakens år och alla är säkra på att Draken ska välja Kasia, Agnieszkas bästa vän.

Att berätta vad Uprooted handlar om gör den dock inte rättvisa. Naomi Novik gräver djupt i gamla folksagor och legender om drakar, häxor, magi och – kanske allra mest – i myten om Baba Jaga, häxan i många olika grenar av den slaviska mytologin. Långsamt väver hon ihop trådarna till en berättelse som är både fasansfull och sorglig, så vacker att det gör ont. Uprooted följer ingen mall, historien böljar fram och tillbaka utan någon början, mitt eller slut. Uprooted är något så ovanligt som en standalone- fantasyroman för vuxna och på något sätt får Naomi Novik ändå plats med en hel värld och mer därtill.

Men det finns något mycket viktigare med Uprooted som fantasyroman. Det jag älskar så vansinnigt mycket är hur vänskapen mellan Kasia och Agnieszka är berättelsens starkaste och mest centrala relation – det är inte ofta vänskap mellan två kvinnor tillåts vara det i fantasyromaner, eller i romaner överhuvudtaget för den delen. Inte heller använder Naomi Novik den trötta tropen om några enstaka starka kvinnor i en värld där mannen som regel ändå alltid är startare och har mer makt – den tropen är alltför vanlig, likaså föreställningen om att detta är något feministiskt och bra. Naomi Novik visar också, med lätthet, att det är fullt möjligt att berätta om en medeltidsliknande fantasyvärld på ett ytterst trovärdigt sätt utan att känna sig nödd och tvungen att importera den tidens kvinnosyn på köpet. En karaktär kan utvecklas även om hon inte blir våldtagen och ett krig behöver inte använda våldtäkt som vapen för att vara obeskrivligt otäckt – det är en sådan lättnad, ibland, att läsa Uprooted att jag blir fullständigt gråtfärdig.

Allra mest är jag mållös. Över hur Naomi Novik så sömlöst väver in legender och myter och ändå gör Uprooted till sin helt egna berättelse, över hur otroligt vackert språket är, hur fantastiskt svindlande och magisk historien är och hur svårt jag hade att lämna Kasia och Agnieszka. Uprooted är något av de mest förtrollande jag läst, någonsin.

Just nu i december

Fiktiviteter och Kulturkollo uppmanar till Just nu- enkät. Kanske är det något sådant som behövs i mitten av december, när solen känns så långt borta att till och med en vampyrälskande mörkervurmare börjar sucka av ljuslängtan.

Just nu läser jag: Drakar av Peter Bergting. Mysigt, fantasifullt och kravlöst, exakt vad en behöver veckorna innan vintersolståndet.

Just nu lyssnar jag på: Klubben av Matilda Gustavsson. Så rysligt bra, välskrivet och otäckt att det inte riktigt finns ord för det.

Just nu tittar jag på: Minecraft- videor på Youtube och streams på Twitch. Se ovan.

Just nu längtar jag efter: lite ledighet, lite paus från årsavslut och hektisk 2020- planering på jobbet. Långa lästimmar. En kopp kaffe i lugn och ro. Mer snö och kyla. En timme i en snödriva med en kaffetermos och solen som lyser ovanför. En skotertur på fjället. Snö så djup att du sjunker till midjan. Sovmorgnar. Kaffe och marmelad- mackor klockan 11 på förmiddagen en tisdag. Rymdopera- äventyr. Ensamtid med min dator och Life is Strange: Before the Storm. 1.15- uppdateringen av Minecraft. Ja, jag vill ha jullov.

 

En poetisk liten skrift om folkbiblioteket

I folkbiblioteket lånade jag mitt liv.
Lånetiden är tydligen hemlig
och jag förväntas skriva innehållet själv.
De har tagit bort alla förseningsavgifter
men allt ansvar vilar på låntagaren.

Folkbiblioteket är en liten diktsamling med ett stort innehåll. Gunnar Källström – bibliotekarie, författare och visartist – försöker göra något så svårt som att fånga folkbibliotekets inre. En plats där alla ska få plats, där allsidighet ska gå hand i hand med mänskliga värden och kvalitet, där alla ska känna sig välkomna och trygga. I dramatisk anda kan det kallas en av samhällets sista köpfria platser, en femte statsmakt som de senaste årtiondena fått ifrågasätta hela sin identitet.

För det är när mycket annat i samhället slår igen – som bankkontor, fritidsgårdar och medborgarservice i små orter och glesbygd – som biblioteket får ta emot de som stängs ute. Med öppna armar står vi där, även om vi inte alltid vet hur vi ska hantera det. En bibliotekarie är inte alls längre någon som bara lånar ut böcker – hen är också dator- och IT- rådgivare, översättare, navigator i samhällsdjungeln, moraliskt stöd och högläsare. Allt medan hen också försöker vara reklamare för biblioteket i en tid där – även om många nya hittar till oss – många självklara biblioteksbesökare söker sig till boklådor och prenumerationstjänster istället.

Det är i denna röra som Folkbiblioteket av Gunnar Källström kan vara en trygghet, en spegel att se i. Den tunna skriften ger inga svar men den sätter ord på många känslor en har där bakom disken, mitt i ett sammelsurium av frågor om migrationsverkets blanketter och hur du läser e-böcker på Ipaden du fått av ditt barnbarn i julklapp. Hur slår du ens på den? Vad är en e-bok?

Folkbiblioteket är en betraktares poesi. En bibliotekarie kan nog le i mjugg åt intern kvickhet såsom En bibliotekaries memoarer, men de allra flesta dikterna kan läsas av precis vem som helst. Kanske kan de få en slumrande biblioteksbesökare att återupptäcka en av de allra viktigaste platserna i samhället. Vi klarar oss inte utan er.

På förmiddagen var det en besökare i konsthallen
Hon gick in klockan 10.03
och kom aldrig tillbaka
11.35 kom det ut en helt annan människa

BTJ Förlag, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Det spökar i London

Välkommen till London, men se upp för gastarna!

Under Halloween och Alla helgon- helgen lyssnade jag på två underbara spökböcker, båda skrivna för 9-12 år men båda lämpliga för alla från 9 upp till 100 år. Båda handlar om spökjägare, men är ändå ganska olika. Den första är City of Ghosts, som jag älskade – du kan läsa vad jag tyckte om den genom att klicka här.

Den andra är The Screaming Staircase av Jonathan Stroud, som jag tyckte nästan lika mycket om. I Strouds England har landet plågats svårt av en spökepidemi under flera år – rasande och illasinnade vålnader hemsöker vart och vartannat hus i London. I dess spår dyker förstås spökagenter upp, byrå efter byrå som tjänar sitt uppehälle på att förgöra spökena. Endast barn har den övernaturliga förmågan som krävs.

Till London kommer Lucy, hon är en ung talang i spökjägarbranschen men hamnar hos Lockwood & Co., den minsta firman i hela stan och den enda som bara styrs av barn. Efter ett jobb med ett katastrofalt avslut hamnar Lockwood i skuld, och den enda utvägen verkar vara att anta ett erbjudande om att tillbringa en natt i det mest hemsökta huset i England – där den Skrikande trappan väntar.

The  Screaming Staircase är en härlig spökbok – vålnaderna är fasansfulla och humorn är brittisk. Den är mer otäck än City of Ghosts, och har ett betydligt högre tempo, ändå var det City of Ghosts som var min favorit. Men The Screaming Staircase var också en helt underbar läsupplevelse, alldeles perfekt i oktobermörkret. Jag tror den passar fint som högläsning för orädda 9-10- åringar och som egenläsning för 12 år och uppåt, särskilt för de som älskar rysare men tycker att Ingelin Angerborns böcker inte är tillräckligt otäcka och som behöver en utmaning – boken är ganska tjock men går fort att läsa. På svenska heter boken Den skrikande trappan och den följs av flera böcker i samma serie. Den finns inläst som ljudbok på både engelska och svenska. Jag längtar efter att fortsätta lyssna!

Boken finns att köpa på svenska på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Om de Augustprisade böckerna och om böcker som verkligen behövs

Jag blev lite tagen av att Vänta på vind fick Augustpriset, just den boken jag hoppades på. Fram tills nu har jag inte riktigt satt orden på pränt om varför det gjorde mig så glad.

Ett stort litterärt pris ger en bok uppmärksamhet, vilket ger läsare. Egentligen hoppades jag lika mycket på Jordgubbsbarnen som Vänta på vind, för att jag verkligen önskar de här böckerna så otroligt många läsare. Vänta på vind kan verka som en ganska blygsam bok, med en framsida många kanske inte tittar två gånger på och vars innehåll bärs fram mer av vad som händer mellan raderna, än själva storyn. Men det är en stor bok. Inte bara för sin underbara skildring av vänskapen mellan en morfar och ett barnbarn, eller för den envisa och introverta Vinga – utan också för att den är en av ytterst få böcker på hyllan för 9-12 år som skildrar en HBTQ-relation.

Egentligen är det otroligt märkligt. Det fullkomligt dignar av kärleksböcker på 9-12- hyllan, men aldrig får kärleken vara annat än heteronormativ – med några få undantag för vuxna, föräldrar och äldre bekanta. Det är märkligt, för bland ungdomsböckerna finns det så många fina kärleksskildringar som inte är hetero. Det är som att det finns en föreställning om att ingen vet om sin homo, bi- eller pansexualitet förrän en är nästan vuxen. Som om en tjej inte skulle kunna bli kär i en tjej förrän hon är minst 13 år.

Kärleksrelationen i Vänta på vind är inte så omskriven i recensioner, men jag vill så otroligt gärna skriva mycket om den just för att den behövs så mycket. Jag vill skriva spaltmeter om Vänta på vind, för det var längesedan jag älskade en bok så otroligt mycket.

Jag blev också glad över att Osebol vann skönlitteraturklassen för vuxna, en bok som mina kollegor lovordat i flera månader och som jag verkligen vill läsa. Också en viktig bok, en som skildrar glesbygden. Ålevangeliet kanske jag också kommer läsa, vad det lider. Men inte före jag läst Vänta på vind en gång till.

Läst i november 2019 och TBR för december

I oktober läste jag ut flera böcker jag slalomläst i månader och år – utan överdrift. November blev därför en sån där härlig läsmånad där jag läste böcker jag längtat efter i evigheter – flera nya ungdomsböcker och några fantastiska spökböcker.

Annars var november kanske ingen höjdare. Delar av november älskade jag – som att snön kom tidigt. Andra delar inte lika mycket – som stress, ångest och förkylningar. Augustpriset delades ut och min favorit Vänta på vind vann. Nomineringarna till ALMA-priset förkunnades och snart är det dags för Slangbellan. Det är inte utan att en börjar fundera på vilka som var årets bästa böcker, men än är det inte dags.

Bäst i november

Men en av årets bästa böcker läste jag faktiskt i november. Uprooted, en fullkomligt magisk fantasybok som jag läste med andan i halsen och knip i hjärtat. En bok som skildrar kvinnlig vänskap otroligt fint, en bok som visar att fantasyromaner inte behöver spegla kvinnoförtryck och ta till våldtäkter för att skildra en imaginär medeltid, en bok med fantastiska karaktärer som är långt ifrån den trötta tropen ”stark ensam kvinna bland massor av starkare män”. Ja, George R R Martin, jag tittar på dig.

Att läsa i december

I december kommer julläsningen förstås, men än är vi inte där. Tills dess lyssnar jag på Wayward Son, uppföljaren till Carry On där vi äntligen får möta Simon och Baz igen. Hörde jag peppen? Peppen!

Nominerade till ALMA-priset 2020

Under hösten tillkännages de nominerade till ALMA- priset, som sedan delas ut under våren. Det brukar inte röna så stor uppmärksamhet, kanske för att nomineringslistan alltid innehåller över 200 kandidater, men jag tycker att det är spännande att läsa igenom den. ALMA- priset är det allra mest intressanta litteraturpriset i min mening, ett pris som ofta brukar träffa fruktansvärt rätt och belöna författare som kanske inte är så kända i hela världen men verkligen har potential och är värda att bli det. Ett av de bästa valen de gjort hittills är att belöna Jacqueline Woodson, som skrivit många böcker och däribland den fantastiska Brown Girl Dreaming, innan priset inte översatt till svenska.

Årets lista med nominerade innehåller flera intressanta namn, det här är de jag fastnat för och hoppas och tror har en chans att vinna.

Randa Abdel-Fattah
Skriver bra och viktiga ungdomsromaner, även om jag inte läst så många än.

Linda Bondestam
Linda Bondestam illustrerar bilderböcker på ett sätt som ofta accentuerar den nordiska naturen – och natur över huvud taget. Det är djupa, målande färger att förlora sig i.

Maria Turtschaninoff
Jag hade blivit så lycklig om Maria Turtschaninoff vann. Hennes fantasyböcker är inte bara fantastiska utan också otroligt nyskapande i genren.

Fatima Sharafeddine
Väldigt lite finns översatt till svenska, men flera av mina elever som läser på arabiska avgudar henne. ALMA-priset skulle bli en möjlighet för böckerna att översättas till fler språk!

Taghrid al-Najjar
Som Sharafedinne, inte så mycket finns översatt, men här är ALMA- priset en chans.

Aidan Chambers
Ett av de tyngsta namnen på listan, med en otroligt gedigen litteraturlista. Jag skulle bli förvånad om Aidan Chambers inte får priset, någon gång.

Patrick Ness
Jag har inte läst så mycket av Patrick Ness, men det jag har läst har jag älskat. Inte min största favorit till priset.

Pija Lindenbaum
Visst vore det fantastiskt om Pija Lindenbaum fick priset? Hennes böcker är helt magiska med den allra största styrkan i hur konsekvent hon skriver ur barnens perspektiv.

Frida Nilsson
Jag skulle älska om Frida Nilsson fick priset, hon skriver helt fantastiska böcker – särskilt Ishavspirater. Men kanske är hon lite i skuggan av tyngre kandidater.

Anna-Clara Tidholm
Anna-Clara Tidholm har en gedigen bilderboksproduktion bakom sig, med den fullständigt odödliga Knacka på! i spetsen. Absolut en möjlig kandidat.

Ilon Wikland
Även Ilon Wikland är en trolig pristagare, hon har illustrerat så många böcker på ett helt fantastiskt sätt.

Jimmy Liao
Kanske behöver Jimmy Liao ge ut några fler böcker innan han är en tänkbar vinnare, men han gör sannerligen underbara böcker.

Någon gång kommer jag vilja läsa igenom alla pristagare, kanske blir det en utmaning av det 2020 – om jag inte fortsätter på min fantastik- världsutmaning. Vem eller vilka som får 2020 års ALMA- pris får vi veta i april, här kan du läsa alla nominerade.