Bannlyst – Selma Lagerlöf

I ett tidigare inlägg skrev jag om de många och ångestframkallande tankar och funderingar som dök upp efter att jag läst Bannlyst. Jag tänkte här även försöka skriva någon form av recension om den, eller kanske snarare ett omdöme och ett försök att beskriva den bitterhet och hemskhet som genomsyrar varje ord, varje sida och varje kapitel i ett av Selma Lagerlöfs många mästerverk.

Berättelsen kretsar kring Sven Elversson, som återkommer till den lilla hembyn i Bohuslän efter att ha lidit skeppsbrott och tillsammans med sina övriga kamrater ätit av en död människa för att kunna överleva. På grund av detta blir han förskjuten av församlingen och bygden, och illdåd efter illdåd mot honom radas upp i en aldrig sinande ström av utanförskap, ondskefullhet och utfrysning. Ingen förbarmar sig över Sven Elversson, ingenstans är han välkommen och ingenstans får han ro. Förutom det hat och avsky vilket hela historien bygger sina grundvalar på dyker det också upp svartsjuka, våld och längtan när församlingens präst och prästfrun Sigruns trådar vävs in i historien.

Romanen är en svart förbannelse över kriget men också betydligt mer än så; den är även en fördömelse över människan och hennes svagheter, över hennes sätt att förskjuta andra människor och hennes inre demoner och djävulskap. Ingen kan som Selma Lagerlöf med ett så enkelt språk framkalla så mycket känslor och så mycket bitterhet, så mycket tårar och så mycket ilska. Sven Elversson är fullständigt hjälplös och det är ingen hejd på de förnedringar han får utstå. Till slut är det inte bara den stackars Sven Elversson man gråter över utan också över de personer han försöker hjälpa men som bara vänder bort blicken, över människosläktet i sig och över hur hopplöst, svart och hemskt livet kan vara.

Även om romanen till slut även innebär en viss försoning kan jag inte ta denna försoning till mig. Kanske det beror på att jag läste boken vid helt fel tidpunkt när väldigt mycket annat tynger och oroar, kanske beror det på att vissa historier letar sig rakt in i hjärtat och där vrider om som en kniv för att sedan lämna ett ärr som aldrig bleknar.

För mig är den avslutande försoningen mest spiken i kistan för det hopplösa. För det lidande som Sven Elversson utstått finns ingen försoning och för det folk som bannlyst honom finns ingen förlåtelse. För det krig som nästlar sig in i historiens väv och för den hopplöshet som finns i alla människor sinne, finns inte heller någon försoning.

Det finns bara död, bitterhet och skam.

0 replies on “Bannlyst – Selma Lagerlöf”

  1. […] ångest när jag läste den, är Bannlyst av Selma Lagerlöf, som jag skrivit om här och här. Den handlar Sven Elversson som kommer hem till sin lilla socken i Bohuslän efter att ha lidit […]

  2. […] mot varandra, dessutom i en bakgrund av krig och elände. Jag har skrivit en recension av boken här och några tankar om den […]

Kommentera