Bläckhjärta (Inkheart)

Inkheart bygger på Cornelia Funkes böcker och handlar om Mo och hans dotters sökande efter en speciell bok, en bok som har samband med Mos frus försvinnande. Mo har gåvan att läsa berättelser och karaktärer ur böcker och in i livet och vice versa (”Silvertounge”) och det är en gåva som skurken Capricorn vill utnyttja, en skurk Mo råkade läsa ur boken Inkheart för nio år sedan…

Egentligen hade jag velat läsa böckerna först, men efter att ha sett filmen vill jag absolut göra det för att jämföra. Jag tyckte väldigt mycket om filmen, och det skulle vara intressant att se om boken är lika bra eller till och med bättre.

Det är en saga som påminner lite grann om Den oändliga historien, med skillnaden att boken, eller den påhittade världen, förs in i den verkliga världen istället för tvärtom. Och till skillnad från Bastian, som lär sig vara sympatisk och rättrådig allteftersom han reser i Fantasien, är Mo och hans dotter rättrådiga från början. Att läsa Capricorn ur Inkheart var ett misstag, och Mo lever nu för att ställa det till rätta och åter hitta sin fru.

Jag tyckte om det mesta i filmen. Den spännande upptakten och mysteriets kärna och upplösning i lagom takt. Omgivningarna och filmningen är fantastiskt vackert och mycket välgjort, det är lätt att leva sig in i filmen och fånga dess känsla. Flera sinnrika detaljer gör filmen mycket sevärd, framför allt älskar jag sättet på vilket böckerna som fysiska föremål får en plats i filmen och närmast besjälas. Andakten för det skrivna ordet är nästan magisk till den grad att den går att ta på, och böckerna verkar leva sitt eget liv. När ett helt bibliotek brinner upp skriker det i hjärtat inte bara för att själva tanken är så hemsk, utan för att sorgen hos filmens huvudpersoner är så märkbar. Det är också mycket effektfullt att de karaktärer som en stammande ”Silvertunga” läst ur boken har spegelvända tatueringar av texten i ansiktet och över kroppen.

Det är roligt hur böcker och historier inte bara får ta en fysisk – och sällan skådad – plats i filmen utan också en intertextuell. Med jämna och ojämna mellanrum dyker det upp viskningar, referenser, bokomslag, förbiirrande författarnamn och små fragment ur kända och okända böcker och historier som får mig att jämt utbrista saker som: ”Åh, Dorian Gray!”, ”men det är ju den”!, ”Ame, det är Ali Baba och de Fyrtio Rövarna!” (vilket också får P-M – som såg filmen tillsammans med mig – att sucka högljutt och teatraliskt kan jag påpeka. Men jag kan liksom inte hejda mig.)

Karaktärerna är också en del av filmens tjusning. Skådespeleriet är överlag mycket bra och speciellt förtjust är jag självklart i Andy Serkis slingriga och elaka Capricorn, han gör en fantastisk roll. Sevärd är också Helen Mirren som en halvnojig och bokälskande gammelfaster och Paul Bettany som den själviske och sorgsna Dustfinger. Han ger ett djup och ett liv till karaktären som gör att man känner en oerhörd sympati för honom trots hans själviskhet och egensinnighet.

Kanske att slutet kom på lite väl hastigt, och att vissa förklaringar bara rinner ut i sanden eller glöms bort helt, men det är lätt att se över med. Jag älskade filmen, och nu måste jag självklart läsa böckerna.


0 replies on “Bläckhjärta (Inkheart)”

  1. malinsven94 skriver:

    Jag har läst boken, den är jättebra! Vill jättegärna se filmen nu 🙂

  2. […] upptäckte Cornelia Funke och hennes fantastiska värld. Det började med att jag och min pojkvän såg filmen Inkheart som jag älskade och jag var absolut tvungen att läsa boken bakom. 1947 sidor Bläckvärld […]

Kommentera