Böcker som talar om andra böcker

En av mina favoritböcker är Drottningens juvelsmycke. Jag älskar Carl Jonas Love Almqvists Stockholmsskildring, jag älskar Tintomara- gestalten och all den symbolik som omgärdar den.

12515213Därför tog det inte särskilt lång tid att överala mig att läsa Lacrimosa, Eva Marie-Liffners augustprisnominerade blinkning till Almqvist och hans mångfacetterade roman om mordet på Gustav III. Liksom Tintomara vandrar i teaterns korridorer rör sig Liffners androgyna, gäckande gestalt Ros på ett liknande vis genom dekadenta teatersällskap i Italien och Stockholms mer förfinade salonger. Allting är ett spel, en teater, en föreställning och läsaren kastas mellan olika scenarion snabbt och skoningslöst.

Ibland lite för snabbt. Kanske hade det att göra med att jag läste boken mitt i en period av redovisningar och inlämningar, men jag hängde inte alltid med i detaljerna i historiens vändningar och vrår, ibland bara läste jag vidare ändå. För Lacrimosa är faktiskt en bok där man kanske inte måste förstå allting för att ändå njuta av den, för att ändå tycka om skildringen och känslorna som står ut som bläck på gammalt papper.

Däremot fick det mig att fundera. Vad är det som gör en bra bok till en bra bok? Själv vill jag säga just språket och stämningen, för mig måste en bok ha den där fantastiska atmosfären för att jag ska tycka om den och om den har det, är mycket annat förlåtet. Inte allt naturligtvis men jag kan gå med på att inte hänga med i varje sväng eller att historien kanske brister på sina ställen.

Och när det gäller språk och stämning, hur mycket lever en sådan här bok på att den relaterar så starkt till en annan väldigt stämningsfull bok – en bok som också är mycket älskad? Hade jag känt lika starkt för atmosfären om jag själv inte läst och älskat Drottningens juvelsmycke?

Jag vill inte påstå att författaren åker snålskjuts på någon annan bok. Jag tycker också att det är ganska modigt att skriva en bok som är så starkt förankrad i en sådan bok som Drottningens juvelsmycke. För hur kan den någonsin leva upp till den? Det är ju oundvikligt att i det här läget göra en jämförelse och även om Almqvists bok är min favorit så är jag ändå imponerad av Lacrimosa. Samtidigt som den verkligen relaterar till just stämningen i föregående bok, så lever den också sitt eget liv och har sin egen prägel.

Jag tycker det är fascinerande med böcker som mer eller mindre outtalat relaterar till varandra, även om det är olika författare kan det ändå ge en helt ny syn på boken ifråga.

Vad tycker du?

1 reaktion på ”Böcker som talar om andra böcker

  1. Jag har inte läst så många böcker, som bygger på en annan bok på det sättet. Däremot vet jag att jag har ”Lacrimosa”, någonstans…

Kommentera