Boklördag: Den unge Werthers lidanden – Johann Wolfgang von Goethe

Den unge Werthers lidanden har fascinerat människor i århundraden och det är lätt att se varför. Det är en fängslande historia om den unge Werther och hans stora kärlek Lotte som är förlovad med en äldre man. När han inte kan få Lotte bestämmer han sig för att ta livet av sig. Kanske något överdrivet kan tyckas, men det är just de stora känslorna som verkligen utmärker boken. Goethe var inte rädd för att skräda orden när det gällde romantik och död och allting är verkligen blodigt allvar. Men trots alla högtravande – och långa – meningar är det ganska vackert och jag som föll handlöst för romantiken när jag pluggade litteraturvetenskap sugs in i det som en liten fluga mot ljuset. Jag – nästan – gråter av sympati för den unge Werther och jag tjusas verkligen av Goethes sätt att skriva.

Att vandra över ljunghedar, där stormvinden susar, där förfäders vålnader svävar på fuktiga dimmor vid månens matta sken! Att höra från bergen, vid skogsströmmens dån, andarnas halvt förklingade verop ur deras kulor och den till döds sig jämrande flickans klagan vid de fyra mosslupna, gräsbetäckta stenar, som gömmer hennes i slaget fallna älskade!

Kommentera

Boklördag: Den unge Werthers lidanden – Johann Wolfgang von Goethe

Den unge Werthers lidanden har fascinerat människor i århundraden och det är lätt att se varför. Det är en fängslande historia om den unge Werther och hans stora kärlek Lotte som är förlovad med en äldre man. När han inte kan få Lotte bestämmer han sig för att ta livet av sig. Kanske något överdrivet kan tyckas, men det är just de stora känslorna som verkligen utmärker boken. Goethe var inte rädd för att skräda orden när det gällde romantik och död och allting är verkligen blodigt allvar. Men trots alla högtravande – och långa – meningar är det ganska vackert och jag som föll handlöst för romantiken när jag pluggade litteraturvetenskap sugs in i det som en liten fluga mot ljuset. Jag – nästan – gråter av sympati för den unge Werther och jag tjusas verkligen av Goethes sätt att skriva.

Att vandra över ljunghedar, där stormvinden susar, där förfäders vålnader svävar på fuktiga dimmor vid månens matta sken! Att höra från bergen, vid skogsströmmens dån, andarnas halvt förklingade verop ur deras kulor och den till döds sig jämrande flickans klagan vid de fyra mosslupna, gräsbetäckta stenar, som gömmer hennes i slaget fallna älskade!

Kommentera