Boktjuven – Markus Zusak

När döden berättar en historia, måste du lyssna.

Tyskland 1939. Landet håller andan. Döden har aldrig haft mer att göra, och det är bara början. Liesel Memingers liv förändras när hon plockar upp en bok på marken bredvid son lillebrors grav. Det är dödgrävarens handbok som lämnats där av misstag och det är den första bok hon stjäl. Hon inleder en kärleksaffär med ord och böcker när hon med hjälp av sin fosterpappa lär sig läsa. Snart börjar hon stjäla fler böcker från nazisternas bokbål, borgmästarens bibliotek, varhelst böcker står att finna.
Hon delar sina böcker med sina grannar när de sitter i skyddsrummen under bombningarna och med den jude som gömmer sig i hennes källare. Detta är Liesels berättelse.”

Jag blev kär i den här boken redan innan jag hade läst den. Ibland händer det att jag ser en bok, och jag måste ha den. Jag vet att jag kommer älska den. Det händer inte ofta, men när det händer har jag alltid rätt.

Boktjuven är ett sammelsurium av tankar, ord, berättelser, minnen och bilder som är så tydliga att jag nästan kan ta på dem i nattmörkret när jag läser boken. Jag kan nämligen inte lämna ifrån mig den. Den är i sin otroliga enkelhet väldigt fängslande, och samtidigt väldigt välkomponerad. Det tar lång tid att läsa den, för jag vill pränta varje ord i minnet, komma ihåg varje fras, uppleva varje sida. Med döden som berättare förflyttas läsaren till en fattigt hus på en fattig gata i München, en av många städer där bomberna under andra världskriget river upp damm, död och sår. Men det som är bland det mest fascinerande med boken är att den egentligen hade kunnat utspela sig var som helst. Det är ingen typisk skildring av andra världskriget, inga skildringar inifrån koncentrationsläger, inga sammandrabbningar vid fronten. Det närmaste läsaren kommer kriget är de själar Döden samlar, de bomber som faller på Liesels gata, och arbetet hennes fosterfar har med att rensa München från krigets offer, både sönderbombade hus och människor.

Ändå är det bland det mest rörande och träffande jag någonsin läst.

Nioåriga Liesel som gömmer juden Max i sin källare. Hennes bästa vän Rudy, med citronskalsfärgat hår, vars högsta önskan är en kyss av Liesel och vars öde blir så tragiskt. Hennes dragspelande fosterfar med silverögonen, och framförallt Liesels kärlek till ord och böcker. Bland det mest träffande är just att det är en skildring av kriget utan datum, utan stora slag, utan politik. Det är en dammig gata med några ensamma själar.

Viktig information.
Döden är vår berättare.

Döden, ja. Det är döden som berättar, Döden som samlar på de själar som dör under kriget och det är  Döden som iakttar Liesels karriär som Boktjuv. Det är en fängslande berättare, och en skrämmande. Den poetiska tonen i språket bidrar till att berättelsen lägger sig om hjärtat, som en ångestkramande liten trasa. Det är sättet att beskriva omgivningen på ett nästan absurt sätt, att se saker som inte en vanlig berättare skulle uppmärksamma, att plantera bilder i läsarens huvud som inte lämnar en.

Det påminner om min favoritpoet. Vilket gör att det påverkar mig ännu mer. Karaktärerna påminner mig nästan märkligt ofta, skrivsättet ännu mer. Framförallt det där att se sådant som vanliga människor inte ser, och beskriva deras vackra värde för oss som inte förstår. Det är vackert i all sin mörka absurditet.

Det är framförallt historien om en boktjuv som saknar ord. Och finner dem.

0 replies on “Boktjuven – Markus Zusak”

  1. […] är det svårt att dra gränsen mellan ungdoms- och vuxenböcker. The Book Thief lanserades som en ungdomsbok i Sverige men inte i ”hemlandet” Australien. Om man ser […]

Kommentera