Bortbytingen på teatern

Det var många år sedan jag först läste Bortbytingen. Ungefär 27. Då var jag sex år och av någon anledning var jag så fascinerad av bilderboken, Selma Lagerlöfs novell illustrerad av Maj Fagerberg, att jag läste den gång på gång. Kanske var det framförallt Maj Faberbergs bilder som lockade och skrämde, i sin John Bauer-ska anda och mörka toner. För när jag nu läser den som novell, i samlingen Troll och människor, tycker jag faktiskt inte särskilt mycket om den.

Emelie Östergren har också illustrerat Bortbytingen, men som grafisk roman för vuxna. Skillnaden mellan Fagerbergs bilderbok och Östergrens serie är monumental, nästan som två olika berättelser. Emelie Östergrens bilder är vackra och målande, så pass att de berättar hela historien för sig själva. Texten känns ofta mest som utfyllnad, ibland är den helt överflödig då den bara beskriver det som med största önskvärda tydlighet framgår i bilden. Det är synd, särskilt när Östergren i sin bildvärld vågat gå utanför Lagerlöfs originalhistoria – trollungen är inte lika förfärligt ful och inget fokus läggs vid att han är ful för att han är brun, självklart en nödvändig förbättring för vår tid av Lagerlöfs text. Emelie Östergren har också valt att göra trollmamman mer lik människomamman, helt säkert för att även där utjämna skillnaderna och förstärka berättelsen som en allegori, att det egentligen inte alls handlar om troll utan om människor som favoriserar andra människor på grund av utseende och funktion. Jag tycker om Emelie Östergens tolkning, men jag önskar att hon vågat mer i texten. Missa inte efterordet, som är otroligt intressant.

Det var, minst sagt, med blandade känslor jag såg Bortbytingen som teater, på Elverket. Men aldrig hade jag trott att jag skulle bli så berörd. Aldrig tidigare har jag gråtit på teatern, aldrig känt mig så tagen. Men så hade jag förstås heller aldrig tidigare sett Sara Bergmark Elfgren gestalta Selma Lagerlöf på scen.

Bild: Johan Egerkrans, https://www.dramaten.se/repertoar/bortbytingen/

För det är en gestaltning, en alldeles egen tolkning av Bortbytingen som lyckas vara både nyskapande och ibland ändå i det närmaste bokstavstrogen originalet. Berättelsen om föräldrarna som förlorar sitt barn i skogen och får en trollunge i utbyte är alldeles densamma. Men på Elverkets scen får trollungen en egen röst och ett eget uttryck, får själv komma till tals och berätta om sitt hårda liv som bespottad och hånad. Det är en gripande historia, en nyans som saknas i Lagerlöfs novell och som gör att berättelsen får ett helt annat liv.

Bortbytingen är ett mästerverk. Skådespelarna är helt fantastiska i sina roller, det dramatiska förstärks av ett sparsmakat men effektivt och oerhört vackert sceneri. Musiken är fantastisk och jag älskar, ja fullkomligt avgudar, Sara Bergmark Elfgrens tolkning av trollen och deras liv. Det är som att sagor och berättelser får liv där på scenen, samtidigt som tolkningen är så nyskapande att den får en fantastisk glimt.

Allra mest är Bortbytingen en sorglig pjäs. Trollungens liv är svårt, nästan tröstlöst. Uppsättningen är dramatisk och tung, försoningen känns ofta långt borta. Sara Bergmark Elfgren accentuerar det omöjliga för familjen att leva tillsammans på det sättet som de gör, och förändringen som sker i dem när de ändå gör det. Jag tycker det är fint att en pjäs som riktar sig till en yngre publik (från 10 år) vågar vara så ödesmättad, tung och svår. Jag tycker verkligen om just det, att barnets känsla av utsatthet och ensamhet tas på sådant stort allvar. Och kanske finns hopp någonstans, ändå. Kanske där du minst anar det.

Kommentera