”Bråka mycket. Tystna aldrig”.

Så skrev Maria Sveland över sin signatur i en bok till mig idag. Jag var på Pilgatan och hade precis lyssnat på henne tala just om att bråka, att inte tystna, att skriva vidare, att inte låta sig knäckas av hatet och antifeminismen.

Det där om att inte låta sig knäckas, men av rädslan, skrev jag om på Twitter bara dagen innan – i ljuset av de senaste veckornas svarta rubriker i Umeås lokaltidning. Sexuella övergrepp på campus i Umeå. Ännu fler sexuella övergrepp, förmodligen av samma gärningsman. Paralleller till skräcken för Hagamannen för några år sedan. Mer sexuella övergrepp. Just i det området jag går hem genom när jag varit på studentpuben, just det området jag går hem genom när jag varit hos kompisar, och när jag har jobbat sena kvällar. De senaste veckorna har jag seriöst övervägt att ta bussen hem de sena kvällarna. För visst blir jag rädd, samtidigt som den övervägande känslan är någon annan.

Jag blir arg. Jag blir så genomheligt förbannad över att jag ska behöva ta bussen hem istället för att gå bara för att det finns en samhällsordning som säger åt män att kvinnor är mindre värda, att det är helt okej att ta för sig av en kvinnas kropp, även om hon själv inte är med på det. Ännu argare blir jag över att det finns människor som säger att feminismen inte behövs, att vi lever i ett jämställt samhälle – samtidigt som jag ska behöva vara rädd för att gå hem bara för att jag är kvinna. Samtidigt som jag läser om att de sex killar som dömts för våldtäkt i tingsrätten nu frias i hovrätten, fast flickan ansetts trovärdig.

Jag vägrar ta bussen.

Det finns de som säger att vi ska sluta bråka, för att det finns de som har det värre. Ja, det finns de som har det värre. Men jag tänker inte sluta bråka för det.

Faktiskt, så bråkar jag ofta. Och mycket. Speciellt mycket med en före detta vän till mig som fortfarande finns i min bekantskapskrets. Det här är någon som har gjort mig väldigt illa, men också någon vars åsikter jag inte kan acceptera. Hen är en sådan som förnekar att kvinnor på många plan behandlas sämre än män i samhället, att kvinnor generellt sett får mindre lön, att kvinnor inte alls exploateras som sexobjekt i antalet reklamannonser – i alla fall inte i större grad än män. Många i min bekantskapskrets låter hen hållas, kanske inte så mycket för att de håller med utan för att de inte orkar bråka.

Ibland känner jag att jag inte orkar det heller. Vad är meningen? När ska det gå in? Kommer det någonsin gå in?

Men så läser jag någon oerhört bra, och ofta skrämmande, bok om ämnet. Eller sitter intryckt på ett bokcafé, som på grund av en timmes föreläsning och antalet lystna öron med tillhörande värmealstrande kroppar har väldigt få luftfickor kvar, och lyssnar på en så engagerad människa som Maria Sveland. Fast ämnet nästan hela timmen har varit oerhört nedslående och till stora delar har figurerat kring hennes bok Hatet, har det ändå känts upplyftande. Jag blir påmind om att jag inte är ensam, att det inte är hopplöst. Speciellt när Maria Sveland – med bara en liten smula skadeglädje i rösten – berättar om att många hatare bara orkar hata till en viss gräns och när de inser att personen de riktar sitt hat mot inte kommer ge sig, inte kommer sluta skriva, så ger de upp.

Jag tänker inte sluta bråka. Jag tänker inte tystna. Och jag är glad att, när orken tryter och omgivningen liknar en kall hård mur, det finns människor och böcker som kan påminna mig om det.

12 thoughts on “”Bråka mycket. Tystna aldrig”.

  1. Jag förstår att det känns hemskt att det sker sådana här saker i Umeå (bara tio mil norr om där jag bor, hu…) Men beror det verkligen på någon kvinnoförtryckande samhällsordning? För mitt eget intryck är ändå att någon sådan inte finns i Sverige idag. Finns det verkligen någon, som lär svenska män att kvinnor är mindre värda, eller att det är okej att våldta kvinnor? Lever vi ändå inte i ett av världens mest jämställda länder? Visst finns det galningar även här, men det kan man väl inte klandra samhället för? Fast visst kan man undra ibland, till exempel när Svea hovrätt alldeles nyligen friade sex killar, som hade våldtagit en tjej på en fest i Tensta i våras…

    1. Det tror jag definitivt att det gör. Jag har för mig att BRÅ:s statistik säger att 98% av alla sexualbrott begås av män mot kvinnor. Om t. ex. 98% av alla våldsbrott skulle begås av människor tillhörande någon sorts religion, skulle du då inte tro att religionen och våldet kanske hade med varandra att göra? Att det fanns någon grund i religionen som gjorde att brotten begicks?

      BRÅ uppskattar att det begicks 30 000 våldtäkter i Sverige förra året. Av dem anmäldes ungefär 6000. Av dem ledde 200 till fällande dom. Jag vägrar att tro att 94,4% av anmälningarna var falska. Och jag vill inte kalla ett land där 0,6% av alla våldtäktsanmälningar leder till fällande dom är ett jämställt land. Jag vill inte kalla ett land där det uppskattningsvis begås 30 000 våldtäkter per år för ett jämställt land. Speciellt inte när 98% av alla sexualbrott begås av män. Jag vägrar att tro att det finns så många, som du säger, ”galningar”. Jag tror inte på att män har en sådan låg intelligensnivå rent generellt. Jag tror heller inte på bilden av en våldtäktsman som en galning lurandes i buskarna. Visst finns det sådana också, men jag vill minnas att samma statistik från BRÅ säger att 80% av våldtäkterna begås i hemmet eller av en närstående.

      Jag vill inte heller kalla ett land jämställt när kvinnor får mindre lön än män för samma jobb. Det finns också statistik som klart säger att detta sker.

      Om man tänker efter, börjar det inte redan på dagis? Får inte killar ofta ohejdat putta på flickor och dra dem i håret med ursäkten ”Boys will be boys”? ”Att han drar dig i håret betyder att han tycker om dig”? Vad sänder det för signaler? Att sedan killar tror att de får nypa vilken tjej på krogen som helst i rumpan, är inte det ett steg på vägen? Killar matas med att tro att de äger kvinnors kroppar. Att de har rätt till dem.

      Och tjejer, de är sexobjekt. Många reklamer säger dagligen så. Många TV-spel säger det också (men inte alla, det är jag medveten om).

      Många mammor säger åt deras döttrar att inte gå hem själva, att inte ta genvägen genom parken, att inte följa med okända män hem. Tror du lika många mammor eller pappor säger åt sina söner att aldrig ha sex med en tjej mot hennes vilja? Att alltid vara uppmärksam på om en tjej verkligen vill? Att att det aldrig är okej att utnyttja en tjej som är alkoholpåverkad? Jag tror absolut de finns! Men jag tror inte de är lika många. Och vad sänder det för signaler?

      Och precis som du säger, så finns det lagen. Så sent som före 2005 fanns det ett hål i våldtäkslagen som sade att om tjejen inte säger nej, så är det inte våldtäkt – vilket kunde fria exempelvis de fall där tjejen varit för full eller för paralyserad av skräck för att säga nej, men ändå gjort motstånd eller inte velat.

      Det finns många böcker jag vill rekommendera till dig. Hatet, av Maria Sveland är kanske den första. ”Flickan och skulden” och ”En riktig våldtäktsman” av Katarina Wennstam den andra och tredje. Läs!

      1. Jag kanske ska påpeka att jag med ”samhället” inte bara menar rättsväsendet utan samhällsstrukturer som normer, fördomar, värderingar, traditioner.

  2. Jag undrar om inte en del av problemet kan ligga i uppfattningen att få svenska män förtrycker kvinnor. Vad är förtryck kan man ju undra? Det behöver inte alltid vara nedsättande kommentarer, misshandel, eller systematisk särbehandlig av kvinnor. Men det kan vara så dolt och inbyggt i våra sociala konstruktioner att vilja följa med i strömmen att vi inte stannar upp och funderar på vad vi själva anser vara jämlikhet, trygghet eller lika värde.

    Jag har jobbat på arbetsplatser där normala etniskt svenska män kommenterat mitt utseende (rumpan, läppar), min attityd (för dominant för att vara tjej) och möjlighet att avancera pga mitt moderskap. Det har hänt att när jag talat på möten så börjar (oftast) en man överrösta mig, avbryter sådär som man ber skolbarn sluta med, för att säga sin åsikt. Oh jag har sett och hört det hända mot andra kvinnor också, allt det jag har beskrivit ovan. Det är inte (för mig) jämlikhet när kvinnor börjar imitera ett uråldrigt manligt system att högljutt ropa kommentarer om nån killes rumpa på jobbet. Det är aldrig artigt att avbryta en annan talare. Man kan dela upp förädraskap mellan mamma och pappa – så att utgå från att jag som mamma kommer ta alla barnens sjukdagar är fel.

    Ingen ”uppfostrar” någon medvetet att skada kvinnor för att göra det. Men här vill jag påpeka att ni kommer nog inte hitta någon religion överhuvudtaget där kvinnor, barn, eller mycket gamla människor har så stort värde som en frisk man i sina bästa år. Religion påverkar, traditioner påverkar, familjetraditioner påverkar.
    Minns när en jämnårig väninna förlorade sin oskuld för 28 år sen. Tretton var hon, inte nykter och i det närmaste sovande. Vilket en berusad 15-årig kille utnyttjade. Hur tänker man om en sån situation? Att felet var att de var onyktra och då ”bara händer saker”. Att samhället skulle se till att ungdomar inte får tag på sprit, och vilka oansvariga föräldrar o.s.v.

    Jag undrar mest, eftersom att det här inte är en ovanlig situation, vad fick den unge mannen att utgå från att inga konsekvenser kommer att komma utav hans handlande? Hans ålder, hormoner, en samhällsinställning att flickor som dricker är lovligt byte.
    Det är MYCKET bättre i Sverige än många andra länder, men det kan alltid bli bättre.

    Furienna och Eli, jag har ingen superkoll på era åldrar, men mitt intryck är att just många yngre kvinnor och män är rätt säkra på att Sverige är ultra-jämlikt, det tror man till man har blivit bevisad om motsatsen naturligtvis. Jag vill vara optimist och tro att yngre killar är bättre än gamla stofiler, men vad säger man när man hör pojkar i tvåan kalla tjejerna hora eller andra killar bög. (Sant, har hört det på ena dotterns skola, och det var inte bara en kille utan en slags mentalitet i dotterns grannklass att bete sig så ibland dessa åtta-åriga ! killar.) Bra inlägg iaf Eli, och det är viktigt att allas åsikter får komma fram, och funderingar. Man bör kunna diskutera laddade frågor utan att någon känner sig påhoppad, så jag vill poängtera att mitt långa inlägg här nu har mycket med att väcka upp synskärpan på att allt inte är så enkelt att bedöma alla gånger.

    1. Påhoppad hoppas jag verkligen ingen känner sig i mitt kommentatorsfält 🙂 Kan bli lite väl engagerad i den här frågan ibland, men tycker också det är viktigt att allas åsikter kommer fram och att man kan diskutera dem.

      Jag tror att jättemycket ligger i det du säger, att det är så mycket dolt och inbyggt i sociala konstruktioner att en inte ens tänker på det. Jag har flera manliga bekanta som utövar just ett sådant beteende du talar om, kommentarer om utseende och överröstande och jag tror inte de sällan är medvetna om vad det är som gör att de beter sig så. När jag jobbade i kundtjänst för några år sedan (jag är 27 för övrigt 🙂 ) var ”men lilla gumman” ett av de vanligaste uttryck jag fick höra – alltid från medelålders eller äldre män. Härskartekniker. Jag håller med dig om att lösningen nog inte är att kvinnor också börjar använda ett sådant system – åtminstone inte det om utseendekommentar. Hellre få bort den här utseendefixeringen överhuvudtaget, både vad gäller kvinnor och män!

      Jag har också både kvinnliga och manliga bekanta som inte tänker på hur mycket mer kvinnor exponeras i t.ex. reklam än män gör – just för att vi är så vana vid det att det känns helt normalt.

    2. Jag har faktiskt aldrig känt mig förtryckt på grund av mitt kön. Idealet i dagens Sverige är väl snarare total jämställdhet? Men det kanske bara är jag, som verkligen har haft tur med det, för det finns ju många andra, som har känt sig kränkta. Jag vet inte…

      1. Jag förstår hur du menar. Men precis som Metronyx skriver här ovan så är det om ett förtryck som handlar om så mycket mer än direkta förtryck. Det kan väl finns ett systematiskt förtryck även om inte varenda kvinna i Sverige personligen blivit utsatt för det? Och om vi lever i ett samhälle som värderar kvinnan som mindre värd än mannen så är väl alla vi kvinnor förtryckta av det samhället, även om vi aldrig personligen fått en en diskriminerande kommentar?

        Vad jag menar är att det inte handlar så mycket om exempelvis enskilda kommentarer eller händelser utan om ett större sammanhand. Om sociala strukturer, sådant vi är så invanda med att vi kanske inte ens märker det. Vi kanske är utsatta för det, även om vi inte alltid tänker på det? Som könandet av barn, till exempel. Att alla flickkläder som säljs på HM är lite tajtare än pojkkläderna. Som att flickor ska förväntas hålla på sig medan pojkar inte ska. Som att män generellt sett har högre lön än kvinnor. Som objektifieringen av kvinnor i reklam. Som att en tjej som blivit utsatt för våldtäkt genast blir skuldbelagd om hon haft kort kjol, druckit alkohol eller sagt att hon vill ha sex men sedan ångrat sig.

  3. Vadå inte bråka för att det finns de som har det värre? Det finns det väl alltid, men man måste få bråka om det som känns viktigt. De som har det värre får bråka om sina problem. Sedan kan man inte bråka om allt utan får välja sina krig.

    1. Ja, precis! En tycker ju att detta borde vara självklart. Tyvärr är det inte det, jag uppfattar det som en jättevanlig reaktion framförallt när feminism och kvinnoförtryck i Sverige diskuteras i exempelvis feministiska bloggar. Jag läser väldigt ofta kommentarer som ”sluta klaga på hur vi har det i Sverige, tänk på hur kvinnoförtrycket ser ut i andra länder. Tänk på svältande barn” OSV. Det är så trist att insinuera att en inte bryr sig om sådana problem bara för att man också bryr sig om det som känns mer nära hem.

Kommentera