Carrie

carrieDet första som mötte mig när jag öppnade pärmarna till Stephen Kings allra först utgivna bok, var hopplösheten. Den lilla amerikanska småstaden där allt utspelar sig verkar vara gjord av den, varje invånares väg utmejslad enligt ett förbestämt mönster som är omöjligt att ändra. Ingen, från den melankoliska rektorn till den populäraste tjejen, verkar vara direkt lycklig. Den enda karaktär som verkar ha någon form av hopp och vilja att komma någon vart är Sue, men i hennes återberättade av historien finns det en ton av bitterhet som är svår att värja sig emot.

Mitt i allt finns Carrie. Carrie, uppvuxen med sin mamma som är en religiös fanatiker. Carrie, inåtvänd och osäker. Carrie, mobbad och utanför. Carrie, som upptäcker att hon besitter en förmåga att slå tillbaka mot hånet.

Carrie är en djupt sorglig bok. Inte bara i ljuset av det som händer Carrie själv, utan med alla dramats deltagare i åtanke. Texten är full av referenser till vad som ska hända, ändå är det inte det uttryckliga påpekandet om en annalkande katastrof som ger boken sin domedagskänsla – det är själva berättelsen i sig, den tyngd som vilar över den och inte minst det klaustrofobiska i den stängda dramaturgin. Omvärlden gör sig mycket lite påmind, det är endast om och kring eleverna på skolan berättelsen utspelar sig. Just det här är ju en av Kings stora styrkor, att skildra småstaden och göra dess invånare levande – nästan skrämmande levande.

En annan av sakerna Stephen King är så fantastiskt duktig på är att skildra barns uppväxt. I Carrie saknas gemenskapen som hittas i exempelvis It, istället är det utanförskapet som står i centrum, utanförskapet och hopplösheten i att vara fast i en utspikad roll i en trött småstad. Det är det som skrämmer mig och berör mig, mer än själva skräcken. Det, och känslan av att bokens verklighet hade kunnat finnas så nära min egen.

Läs också Fantastisk Fiktions fantastiska recension.

7 reaktioner på ”Carrie

  1. Man kan ju tänka sig att det skulle gått lika illa för Carrie i det riktiga livet. Med tanke på hennes utsatthet och det icke-stöd hon har hemifrån. Skolan som blundar så hårt och den galna föräldern. Många paralleller som kan dras till verkligheten tycker jag!

    1. Ja eller hur! Förutom det övernaturliga så känns det ju väldigt verklighetsnära, och jag tycker det är en av sakerna som skrämmer mest.

    2. Ja eller hur! Förutom det övernaturliga så känns det ju väldigt verklighetsnära, och jag tycker det är en av sakerna som skrämmer mest.

  2. Ja men visst är det verkligen Kings styrka att lyfta fram människans, och särskilt barns, utsatthet. Många gånger är ett av ämnena han lyfter i sina böcker verkligen utanförskapet. Jag läste den mer som ett drama än en skräckbok när jag läste den som väldigt ung. Mamman var ju läskigast av allt.

    1. Ja, jag tycker också de verkliga delarna är de mest skrämmande! Som Det mörka tornet säger här ovan, man kan lätt tänka sig att Carries situation finns i verkligheten..

  3. Jag läste Carrie förra året och gillade verkligen blandningen av de mer klassiska skräckinslagen och den sorgliga historien om Carrie som person. Blev dock riktigt uppskrämd av mamman. Ska bli kul att se den på bio snart i den nya filmatiseringen. Tyckte den äldre versionen tappade lite av vad som hände med Carrie som person och fokuserade mer på de yttre händelserna.

Kommentera