Jag hatar också att träna

Jag är femton år, då. När mat börjar förknippas med ångest för att ett skevt samhällsideal bestämmer att jag ska börja se på min kropp med avsky, fast det inte är något fel på den. Långt efter att det fysiska gett med sig är det psykiska kvar. Gör sig påmint, kanske för alltid.

Mat är ångest. Träning också. Jag avföljer alla konton på sociala medier som mer eller mindre frekvent postar bilder på sin träning. Det kan vara hur oskyldigt som helst och jag vet att de inte menar illa men det triggar något i mig som alltid gör att jag känner mig mindre duktig och mindre värd. Att min kropp inte duger. Att jag inte presterar lika bra. För en av de saker samhället ständigt trycker ner i halsen på kvinnor är att vi måste prestera mer än alla andra för att duga.

Jag skulle gärna vilja ha en sund inställning till träning och tro mig, jag har letat förebilder länge. Jag har blivit tipsad om diverse träningsprofiler som visserligen inte säger ordet ”bantning” och som fokuserar på styrka snarare än smalhet men likväl pratar om att ”unna sig”, om att ”mäta istället för att väga” och som skammar den som äter godis en vardag. För det är ju så onödigt och förstör allting du kämpat för. Det är, som så mycket annat, hälsohets förklädd till välmenande råd.

Så fann jag Brita Zackari. Brita Zackari ger mig ord till varför jag hatar träning. Varför jag hatar att den gör kroppen till ett objekt istället för ett redskap. För självklart hatar jag inte träningen i sig, jag hatar det psykiska sönderfall den alltid medfört. Det som alltid följer i dess spår. Hälsohetsen. Smalhetsen. Känslan av utsatthet när du är ensam kvinna på kvällen på gymmet. Rädslan för godiset, för maten.

Jag hatar träning när den bli för sträng. När folk känner att dom måste doktorera i träningskunskap innan dom vågar visa sig på gymet. (—)

Jag hatar träning när den gör ont. Inuti.

Jag hatar träning när man tränat hårt på ett träningsevent och tror att man tar en tugga av en chokladboll men det visar sig vara en rawfood-boll med fikon och nötmjöl för att folk inte kan släppa att man inte vill banta för att man tränar.

Jag hatar träning när folk signar upp sig på ett kroppsideal som bara ett fåtal ens har en chans på. (—)

Det jag hatar mest är att ett litet gäng hurtfriska personer började bestämma vad träning är. Att just dom som gillar bjärta färger på träningskläder och alltid har godisstopp fick styra över allt från träningsmode och gymmiljö till maten och hur vi ska se på oss själva och våra kroppar (med hat, rent och skärt hat). Det är enkelt att börja hata sin egen kropp när nån som man själv tycker har fin kropp snackar skit om sin.

Jag hatar att träna ger dig redskap att stå emot. Att inte fucka med maten. Att inte tänka att du måste vara expert innan du går till gymmet. Säger att en donut är ett helt okej mellanmål efter träning. Att du inte måste träna varje dag för att det ska vara värt det. Kanske viktigast av allt, ger det hela en nivå av självdistans och humor som det är svårt att värja sig mot. Jag hatar att träna är den enda träningsbok (även i jämförelse med träningskonton på sociala medier) jag har läst som utgår från att det är skitsvårt att vara kvinna i ett patriarkat. Att hetsen finns där, trycks ner i halsen på oss varje dag. Att större delen av den kvinnliga befolkningen har ett komplicerat förhållande till mat och träning. Att uttrycket ”unna sig” bara är en omskrivning för att vi hela tiden måste tänka på att vi ska äta så lite som möjligt för att passa in i mallen. Att det inte är FARLIGT att äta en pizza eller en chokladboll på en tisdagskväll och att en inte MÅSTE äta sallad och spirulina för att kunna vara en tränande människa.

Det värsta är att allt det här vet en ju. Det är inga konstigheter. Men rösten som säger åt en att det är farligt, att du inte duger om du inte är en supermänniska, den är stark. Jag fullkomligt älskar att Brita Zackaris röst i den här boken är ännu starkare. Att läsa Jag hatar att träna var som att få en kompis som stöttar dig när det blir jobbigt och anledningen till att den här recensionen är så personlig är för att boken rörde vid så mycket i mig. Jag hade inte kunnat skriva det på ett annat sätt.

Vem är den här boken skriven för? Alla, skulle jag vilja säga. Alla som haft problem med mat. Alla som inte har haft det. De som är vana att träna, men kanske framförallt de som inte vågar gå till gymmet. De som har prestationsångest eller de som är nöjda med att träna hemma. Här finns kapitel om mat, om uppvärmning, här finns faktiska övningar, det absolut bästa och mest prestigelösa veckoprogram för att komma igång jag någonsin har läst, en komplett guide till hur du kommer ur soffan och, nästan det bästa, hur du som kvinna Tar Plats på gymmet. Det finns ett citat i Jag hatar att träna som jag vill klistra upp på väggen. Kanske brodera, med ett litet hjärta runt. Det finns i kapitlet ”Nej jag är inte klar med vikterna snart”:

För varje tjej eller icke-binär som tar upp plats blockas en kille från att ta det. Och varje tjej eller icke-binär som visar sig i utrymmet gör det lättare för en till av oss att ta sig in där. Detta gäller såväl på gymet som i övriga livet.

Låt det citatet sjunka in ett tag. Spring sedan till närmaste bibliotek eller bokhandel och låna/köp boken. Jag har lånat den först och kommer nu att köpa den, för så gör jag med böcker jag inte är säker på att jag kommer vilja ha för alltid. Men Jag hatar att träna kommer att bli min vän i nöden, den jag går tillbaka till när jag tror att jag är sämst, när jag tror att jag inte klarar av någonting eller när jag tvivlar på mig själv. Den bygger upp istället för att bryta ner. Jag älskar den.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Fiktiviteter, Boktokig,Tina EH.

Helgens läsning och grubblerier

Vad kan sägas om Svenska akademien som inte redan har sagts de senaste dagarna? Jag tycker nog att Sofia Mirjamsdotter sade det bättre än de flesta i Sundsvalls tidning: Förvirrade farbröder förfäras när makten tas ifrån dem. Eller NY Times, som i en enda rubrik sammanfattar så mycket: In Nobel Scandal, a Man Is Accused of Sexual Misconduct. A Woman Takes the Fall. Att förtroendet för Svenska akademien är lägre än det någonsin varit är vi nog rörande överens om, att Engdahl och Allén borde vara de som skulle avgå likaså. Vad kommer hända med Nobelpriset i litteratur? Hur länge kommer Engdahl och Allén få sitta kvar? Hur länge kan gubbväldet vara kvar? Jag hoppas och tror att patriarkatet kommer falla inom vår livstid. Det måste det göra.

Patriarkatet, och kolonialismen. För samtidigt som det knappt finns polisresurser i stora delar av det norrländska inlandet kan fyra poliser sluta upp med kronofogden för att bränna en samisk kåta. Detta händer idag. 2018. Jämte Akademien- krisen är det få tidningar som skrivit om detta.

En helg med grubbel, kanske. Men jag hoppas också med läsning. Mer viktigt än någonsin känns det att läsa och lyfta fram kvinnors författarskap. Och överallt.

I helgen läser jag Sofia Nordin, Andrea Lundgen, Ester Blenda Nordström och Tomi Adeyemi.

Tre län, fem landskap, tvåhundra mil

Just innan vi var hemma slog mätaren i bilen om till tvåhundra mil. Varje år brukar jag och min kärlek göra en roadtrip med en hyrbil (den enda gången vi kör bil nästan på hela året) men i år blev den längsta någonsin, hittills.

Norrland, även om det är den av våra tre landsdelar i Sverige som oftast klumpas ihop till en och samma sak, är nämligen en vid, bred och skiftande plats. Att resa hela Norrland runt på en vecka är omöjligt, den här gången nöjde vi oss med kustremsan men kom alltså ändå tvåhundra mil. Jag kan inte förstå att så många människor väljer att säga ”jag ska åka till Norrland” eller ”prata norrländska” när platserna i Norrland är så olika varandra.

Vår resa började i Höga Kusten, i Ångermanland där havet klyver berget på ett sätt som nästan gör en poetisk. Vi åkte med inspiration från Norrlandspodden avsnitt 9 – ”Hur stort är egentligen Norrland?” – och håller med Po och Mirjam om att det inte finns jättemycket att se vissa bitar längs E4:an norrut från Höga Kusten. Kanske gjorde också regnet och blåsten sitt till, vid Örnsköldsvik började det ösa ner och slutade egentligen aldrig förrän vi var på väg hem igen.

Men det blir ju vackert igen, sen. Havet, bergen, älvarna, skogen. Kyrkstäderna och minnena. Längs Västerbotten och Norrbotten lyssnade vi på Torgny Lindgren läsa Minnen och Creepypoddens sommaravsnitt, plaskade oss igenom Piteå och Luleå och fann lite uppehåll längst ut på en udde i Båtskärsnäs i skärgården utanför Kalix.. Längs riksväg 99 vid finska gränsen och från Luppioberget såg vi Tornedalen vi läst så mycket om och vände åter hemåt genom Boden, Älvsbyn, Storforsen och E45:an från Arvidsjaur till Östersund. En väg många har sagt är tråkig men som jag fann rogivande med sin blandning av berg, älvar, sjöar, skog och renar i vägkanten. Någon gång vill jag resa hela E45:an, hemifrån Östersund och upp till Karesuando. En väg på ungefär hundra mil, en resa genom det Norrland som ofta stereotypiseras och skämtas om men som, om du öppnar ögonen, är vackert och mångskiftande och långt ifrån en och samma sak.

(Jag skriver om Norrland: här, här, här och här.)

Om förtryck och orättvisor

Veckans tema på Kulturkollo är förtryck och orättvisor. Jag har med stort intresse följt inläggen som publicerats, om The Handmaid’s Tale (som ligger i min att-läsa-hög), om kvinnoförtryck. Jag har egentligen själv också väldigt mycket att säga om detta, skulle kunna tala om många feministiska böcker jag läst och om kampen mot patriarkatet som är en av mina livslågor.

Men idag kommer jag prata om något annat. Jag har nämnt det tidigare, men inte så ofta. Det handlar om förtrycket av och rasismen mot den samiska befolkningen i Sverige. Ett förtryck det talas ganska lite om, om du inte följer särskilda kanaler. Det är främst dessa kanaler jag idag kommer tipsa om (se slutet av inlägget) för jag har själv inte tolkningsföreträde när det gäller rasism mot och förtryck av samer utan är endast ”ingift” (ej gift på riktigt) i en samisk släkt.

Det går långt tillbaka. På samer.se kan du läsa hela historien men den kanske kan sägas börja med kolonisationen av Sapmí på 1300- talet, tvångskristning, nåjder som brändes på bål, skallmätning och rasbiologi från 1800- talet och fram till andra världskriget. I början av 1900- talet infördes nomadskolor där undervisningen skulle ske på svenska, det samiska språket trycks undan. I början av 1900- talet händer mycket. Tvångsförflyttningar, utbyggnad av vattenkraft som förstör renbetesmarker och staten som ger sig in på att inskränka jakt-, land- och fiskerättigheter – något som fått konsekvenser långt in idag och nyligen med Girjas sameby som stämde staten och fick rätt.

Det är ett förtryck som fortfarande pågår. 2007 antog FN en urfolksdeklaration som Sverige får ständig kritik för att den inte följs. Det är staten som beslutar om ett bolag får provborra inför  en gruva, och tillstånd är lätt att få, oavsett om det stör renbetesmarker. Det kanske mest aktuella exemplet är Gallók (Kallak) utanför Jokkmokk som gränsar till världsarvet Laponia och där Beowulf Mining gavs tillstånd att provborra 2013 under enorma protester, samer som helt enkelt lyftes bort av polisen men något som inte skrevs särskilt mycket om i vanliga dagstidningar. Läs artikeln i Sveriges Natur, lyssna på P1 Dokumentär eller avsnitt 14 av Norrlandspodden för att få mer inblick.

Så till Kulturkollos veckoutmaning: Lista musik, film, konst och/eller böcker som tar upp ämnet orättvisa och/eller förtryck. Det jag egentligen vill säga med det här inlägget är att det finns för lite kunskap om både den samiska historien och den samiska verkligheten idag. Med kunskap kommer upplysning, med berättelser kommer förståelse. Det viktigaste med mitt inlägg idag är inte det jag har att säga, utan det andra har att säga. Så här är mina bästa tips på böcker att läsa, musik att lyssna på och kanske framförallt, konton att följa på sociala medier. Stafettkonton, personligheter, nyhetskanaler.

Konst och kultur

Kulturhuset Gaaltije i Östersund har ofta konstutställningar, ofta om kolonialism.

Muséet Ájtte i Jokkmokk.

Västerbottens museum i Umeå har också ofta utställningar.

Böcker att läsa

LappskattelandAnnica Wennström. Jag har recenserat den här.

De tvångsförflyttadeBirger Ekerlid. En bok jag inte hunnit läsa än men ändå känner mig trygg med att tipsa om.

SMS från Soppero och Tio över ett Ann-Helén Laestadius. Den senare har jag recenserat här.

Queering Sapmí oerhört intressant, om att finna det i språket som inte finns där.

Filmer att se

Sameblod – se den, bara se den.

Musik att lyssna på

Orda – Sofia Jannok. Sofia Jannoks bästa album i min mening. Jojk, folkmusik, elektronik och pop med samplade inspelningar av rättegången mellan staten och Girjas sameby från 2015 där statens vittnen förnekar förtrycket av samerna. Orda är så vacker att du ryser, så tungt att det känns i magen i flera veckor efteråt, så hårt och oresonligt att du inte kan värja dig. Min favorit – We are still here (mii leat dás ain)

Mountain songs and other storiesMaxida Märak och Downhill Bluegrass Band

Sociala mediekonton att följa

mittsapmi – stafettkonto på instagram (om du bara vill följa ett konto, följ det här!)

Sofia Jannok – på facebook och instagram

Maxida Märak – på facebook och instagram

Anders Sunna på instagram

Oddasat – på facebook och twitter

Jag och mitt populärkulturella 90- tal

Kulturkollo minns 1990- talet och många bokbloggare med dem. Många minns TV-serier, gymnasiet, det första jobbet, resor och kanske framförallt musiken. Jag, som är född 1986, minns inte första halvan av 90- talet särskilt väl men slutet av 90- talet formade mitt populärkulturintresse och gjorde mig till den nörd jag fortfarande är.

Böckernas magiska värld

Det jag verkligen minns från mitt tidiga 1990- tal var att min mamma alltid högläste för oss. Alltid. ”Oss” är jag, mina två syskon och den barnahjord i varierande storlek som var hemma hos oss om dagarna och som mamma var dagmamma för. Allra mest minns jag Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio, som ju gavs ut mycket tidigare men lästes och lästes om flera gånger. När jag sex år gammal började i förskoleverksamhet kunde jag redan läsa själv men de första böckerna jag minns verkligen präglade mig som egenläsare – och, skulle det visa sig, också präglade hela mitt framtida litteraturintresse – var Eva Ibbotsons Hemligheten på Perrong 13 som gavs ut 1994 och så Skugg-serien av Maria Gripe som getts ut några år tidigare. Både läste jag i tredje klass, båda skulle sedermera för alltid definiera vad jag sökte i litteraturen. Magin.

9789150215793_200x_hemligheten-pa-perrong-13unnamed

harry1

 

Men 1990- talet var också bokklubbarnas tid. Jag var med i Läslusen – vars viktigaste bidrag för mitt kommande litteraturintresse var boken I fullmånens sken som gavs ut 1997 och lade grunden för hela mitt vampyrintresse. Min syster var med i Pollux för hästintresset var något vi både delade vid sidan av hatkärleken som alltid verkar finnas syskon emellan. Åh, dessa hästböcker med lila och orangea ryggar om amerikanska fullblod och övergivna raggiga ponnys! I stallet fann jag den första känslan av lugnet i separatism, att de flesta där var tjejer gjorde också att mobbare från skolan stängdes ute, men med det följde också den första insikten i att tjejers intressen är lite mindre värde än killars, att det är töntigt att vara hästtjej. Att det, i längden, är töntigt att vara tjej.

img.php242340098_112e2892-ddae-4b88-bfb5-2787c878f329

barnbok-pollux-65

 

Gamer Girl

Om det var svårt att vara hästtjej så var det – och är fortfarande, ibland – rent grymt att vara gamergirl. Hemma hos min mamma, där jag bodde mest, hade vi knappt en VHS-spelare och en ytterst begränsad tillåten tid vid TV:n. Pappa hade däremot en dator, en Atari ST som han kopplade in till tjockTV:n och två joystickkontroller och därmed definierade resten av mitt liv. Jag tycker oftast att min mamma, min mormor och morfar är de som skapade mitt kulturintresse genom att mata mig med hårdrock från tre års ålder och Dostojevskij från tretton men faktum är att TV-spelen definierat mig i nästan lika stor utsträckning och jag avskyr att det är en kulturyttring och ett berättelseskapande som ofta ses ned på – och att det i spelkulturen ofta ses ned på spelande tjejer (läs mer under till exempel #Gamergate).

På den tiden, det var i början av 1990-talet, rymdes en hel spelvärld på en 1,32MB- diskett och grafiken är fortfarande makalöst imponerade. Indiana Jones- estetiken i Rick Dangerous, drakarna i Bubble Bobble, det tidiga bilspelet Buggy Boy, Space Invaders som förmodligen är spelet även icke-spelnördar känner till och så inte minst Lemmings är spel vi nötte, jag och mina syskon. Nötte och nötte och nötte (på den tiden gick det inte att spara när som helst i ett spel). När sedan min storebror köpte det allra första Warcraft– spelet till PC – det släpptes 1994 och skulle sedan bli World of Warcraft – samt en PlayStation 1 och min systers pojkvän lät mig spela Super Mario Bros. 3 på hans NES var det klart. Gamer.

Lemmings-BoxScanWarcraft_-_Orcs_&_Humans_CoverartSuper_Mario_Bros._3_coverart

 

Tongivande spel som kom på 1990- talet: Super Mario World 1990), Doom (1993), Mortal Kombat (1992), Lemmings (1991), Super Mario Kart (1992), Warcraft (1994), Tomb Raider (1996), Super Mario 64 (1996), Diablo (1996), Worms (1995), Pokémon Red and blue (1996).

Musikdrömmarna

Det var då, 1997, när jag började inse att den musik jag lyssnade på hemma inte var riktigt lika cool (för ordet ”cool” var coolt då) som den musik mina klasskamrater lyssnade på. Det var då vi började byta Spice Girls- kort och Backstreet Boys släppte As long as you love me. Det var britpop som hade blivit amerikanska pojkband och om du inte köpte OKEJ så var du inte cool. Nå, cool var något jag aldrig lyckades vara och i hemlighet tyckte jag egentligen mer om min mammas LP- skivor.  Det var också såklart hårdrocken som stannade kvar hos mig i slutändan ändå. Det var Black Sabbath, Led Zeppelin och Alice Cooper, det var David Bowie och Pink Floyd som alla gick på vinyl hemma.

Men det fanns ändå någonting i 1990- talets popboom som både fascinerade och fastnade. En del var den Girl Power som Spice Girls så skamlöst propagerade och en del var musikprogrammet Voxpop. Hos oss på landet fanns varken MTV eller ZTV, som mina klasskompisar kollade på, men vi hade statliga SVT och Voxpop som visade musikvideor utifrån en topplista varje vecka mellan 1996 och 2002. Henrik Johnsson var programledare och Voxpop var en av de många barn- och ungdomsprogram som sändes från min då närmaste stad Växjö under 1990- talet. Henrik Johnsson, Gry Forsell, Fredde Granberg och Josefine Sundström började alla sina banor här – i samma TV- och radiohus som min femteklass fick spela in Vi i Femman i när vi kom till regionfinal 1998. De åren, slutet av 1990- talet, var också internets tid, och mobiltelefonernas, början på SMS- eran. Digital revolution.

hqdefault

Slutet av 1990- talet innebar för mig också början på en omvälvande tonårstid och en tyst revolution i mig själv – jag blev tretton år 1999 och befann mig någonstans mellan mobbad läslus och hästtjej från landet på väg till inåtvänd, svartklädd, svårmodig tonåring med ätstörningar och liknande problem.

Jag gick första till sjätte klass i en byskola med sextio barn och även om populärkulturen kanske nådde oss långt efter de mer hippa städerna så gjorde den ändå någon slags intryck och har på sätt och vis format mig till den drömmare, litteraturvetare, musikälskare och gamergirl som jag är idag.

Vill du höra/läsa mer? Jag rekommenderar avsnittet ”SVT:s 90- tal” i podden Snedtänkt, Vad läste vi på 90- talet och 90- talet i litteraturens värld.

Ibland undrar jag vad som hände

Som från ingenstans är det februari. Januari har gått förbi i en slags dimma av utebliven vinter, isiga gator och så mycket klimatångest och politisk depression att det känns svartare än någonsin. Att fortsätta slåss mot rasister, klimatförnekare och abortmotståndare känns lika viktigt som att gömma sig i fiktionen. I januari har jag läst och läst men aldrig riktigt ändå. Snart, ett inlägg om de två böcker jag läste i januari och de tre halvlästa som ligger på mitt soffbord och viskar sina olästa ord mot mig.

Det fantastiska med fiktioner är ju att de existerar på så många sätt. I januari har jag istället spelat gamla Harry Potter- spel för GameBoy Advance på min Nintendo DS men framförallt har jag och min kärlek varit helt uppslukade i Lemuria, i ett av de finaste TV-spel jag spelat på länge. Child of Light är ett plattformsrollspel från Ubisoft där Aurora ska ta tillbaka solen, månen och stjärnorna från The Dark Queen. Vi har spelat på Nintendo WiiU och det är så vackert.

childoflight_search_Mobile_156272

Bild från ubisoft.

Just nu ska jag försöka ge mitt bokcirkelprojekt med Hamsuns Sult en sista chans, ta mod till mig att läsa ut Wendigons förbannelse av Rick Yancey och äntligen börja på sista delen i Justin Cronins mästerliga dystopiserie.

Podcasts och promenader

Länge gick tiden innan jag förstod grejen med podcasts, eller ens försökte göra det. Jag tyckte faktiskt det räckte med radio och vad var egentligen skillnaden?

Vad som till slut fick mig att ta steget var Vegopodden med Kitty Jutbring och Mattias Kristiansson. Jag älskar den senares kokböcker och kanske framförallt de korta matlagningsvideor han lägger ut på Vegos facebooksida med ojämna mellanrum – de kombinerar enkel och skamfri vegetarisk matlagning med humor, precis som kokböckerna. Med ”skamfri” menar jag att vegansk kosthållning inte sätts i likhetstecken med raw food, slow food, sockerfritt, glutenfritt, clean eating, yoga, mindfulness, LCHF eller valfri annan diet eller livsstil som många kokböcker och matlagningsprogram numera verkar göra (hej SVT:s ”Vegorätt”!). Varje gång jag lånar hem en bok som verkar tycka att veganism är en diet får jag lite ångest över att jag är en så dålig vegetarian som äter socker och gluten – för att inte säga snabbmat. Ve mig. Som tur är räddade Mattias Kristianssons kokböcker och matvideor mig från denna begynnande ångest och detta är den – något långa – förklaringen på hur jag började lyssna på podcasts. Därmed kommer också mitt första tips:

Vegopodden

I Vegopodden lagar Mattias Kristiansson maten och Kitty Jutbring sätter betyg. Det kan låta märkligt med ett matlagningsprogram i radioform men den som vill se anrättningarna kan samtidigt klicka sig in på Facebooksidan. Vegopodden är fantastisk lyssning, kul recept uppblandat med humor och så många bra svar-på-tal på dumma frågor eller påståenden om veganism att jag nog klarar mig resten av livet. Mitt favoritavsnitt hittills: 5, Vi skålar med köttmilkshakes och pratar om köttiga veganer, vegokött och mer kött.

Bildningspodden

Efter Vegopodden, min favorit. Jag har alltid älskat allmänbildning och bildning och fakta om allt möjligt och Bildningspodden är välproducerat, faktaspäckat och intressant – mer behöver egentligen inte sägas. Mitt favoritavsnitt hittills: 1, Det ockulta sekelskiftet.

Oh, Witch Please!

Oh, Witch, Please! är jag väldigt lycklig över att ha hittat. Jag har redan skrivit om det en gång, men vi tar det en gång till: två litteraturvetare sitter på ett universitet och diskuterar alla möjliga – och ibland omöjliga – aspekter av Harry Potter– böckerna och filmerna; kan det bli bättre? Till skillnad från de flesta andra podcasts jag lyssnat på, undantaget de som är producerade av Sveriges radio, är den inte alls flamsig och babblig och blir inte för lång trots att varje avsnitt är en timme. Den är strukturerad, välplanerad och uppdelad i avsnitt såsom ”The sorting chat” och ”Granger Danger!” (ni hör ju!) Alla aspekter, detaljer och frågeställningar de lyfter är fantastiskt intressanta – som till exempel hur det går att läsa in oerhört mycket om klass, normer, feminism och maskulinitet i böckerna. De återkommer ständigt till Hagrid och Hermione, vilket jag älskar för de är två av mina favoritkaraktärer, och till Dobby. De är inte inbitna potterheads men jag tror också det är en av styrkorna med podden – en timmes hyllning i varje avsnitt hade bara blivit tråkigt och de är inte rädda för att kritisera där det behövs, dessutom: roligt!

Mellan raderna 

Peppe Öhman och Karin Jihde pratar på ett intelligent, insiktsfullt och intressant sätt om böcker i alla former. Mycket feminism, mycket ifrågasättande. Jag älskar. 
Mitt favoritavsnitt hittills: 7, Litterära svin vi minns.

Creepypodden 

Vandringssägner på internet, skräck, mystiska barn med svarta ögon, spöken i skogen, snygga dramatiseringar. Creepypodden med Jack Werner är allt jag vill, men egentligen inte vågar, lyssna på.

Mitt favoritavsnitt hittills: specialavsnitt 1, Mästerverket

Min slutsats: Podcasts är i vissa fall lika bra som radioprogram, ibland bättre. Ibland betydligt sämre, speciellt de som är över en timme långa utan större struktur där allt mot slutet mest blir babbligt och jag har tappat intresset för länge sen – för mig hamnar de flesta avsnitt av En varg söker sin podd, Värvet och Lilla drevet här. 

Podcasts passar perfekt för mig när jag städar, diskar och lagar mat och inte behöver koncentrera mig på annat – fast det bästa är egentligen en timmes promenad med ett fint poddsällskap. 

Jag har också lyssnat på: En varg söker sin podd, Värvet, Bladen brinner, Welcome to Night Vale, Lilla drevet. 

Vad tycker du om poddar? Vilken är din favorit?

Upp i ljuset: kvinnliga konstnärer

När jag i fredags satt på tåget på väg ner från Östersund till en efterlängtad helg i Stockholm hos en av mina bästa vänner – Hanna – hände det nästan osannolika. Min barndomsvän som nu bor i Göteborg satt också på ett tåg, på väg från Göteborg till Stockholm och skulle anlända bara en halvtimme före mig. Ska vi kalla det ödet? Helgen var fantastisk, mina två kompisar fick varsin ny vän och jag och Hanna gjorde det bästa vi vet: promenerade och pratade om böcker. På lördagen gick vi nästan Djurgården runt, med utgångspunkt i våfflor och kvinnlig konst på Waldemarsudde.

Konstutställningen hette Ljusets magi och fokuserade på min favoritepok i konsthistorien; natur- och friluftsmåleri i olja och akvarell från slutet av 1800- talet. Särskilt fokuserade den på kvinnliga konstnärer som annars varit mer eller mindre ouppmärksammade och jag fick flera nya favoriter – Julia Beck, Gerda Rosvall-Kallstenius och Anna Nordlander. För mig var utställningen en fantastisk resa i just ljusets magi – i tidigt morgonljus, i sent kvällsljus, ljus filtrerat genom damm vid en arbetsplats (Anshelm Schultzbergs Rivning av gamla barnhuset!), dovt åskljus. Konstnärer som verkligen lyckas fånga ljus fascinerar mig  – Sommarregler av Shaun Tan är en av de finaste konstböcker jag vet.

Utställningen på Waldemarsudde är stor – 170 verk – och efter alla konstutställningar jag sprungit på med min morfar konstnären, som barn, tonåring och vuxen, var det nästan överväldigande att mötas av så många kvinnliga målare och inte minst – så många kvinnor. Nog för att det inte saknas avbildningar av kvinnor i konsten men på det här sättet, sett från den kvinnliga blicken snarare än den manliga, var det något helt annorlunda.

Jag och Hanna diskuterade – som så ofta, lite hetsigt, om det i det närmaste stoltserande sätt Waldemarsudde på sin hemsida proklamerar att de lyfter fram just kvinnliga konstnärer. Ska det inte räcka med att faktiskt göra det, utan att behöva skriva betraktaren på näsan – och kanske själva plocka några poäng – med det? Kanske. I min drömvärld skulle det vara självklart att lyfta fram 45 kvinnor jämte 36 män utan att det behövde vara någonting värt att skriva om och kanske kommer vi komma dit, men just nu tror jag vi lever i en värld där det kvinnliga skapandet behöver lyftas fram och uppvärderas. Inte minst gömda och glömda kvinnliga konstnärer, för hur ska de annars komma fram i ljuset? Att lyfta upp dem är inte bara en kulturgärning utan också ett sätt att faktiskt exponera historien för vad den var då och ibland fortfarande är – kvinnoförtryckande och mansdominerad. Det jag hoppas är att Waldemarsudde inte låter det stanna vid att en gång fokusera på kvinnliga konstnärer utan att det blir just en naturlig del av alla konstutställningar. Att kvinnor inte behöver lyftas fram särskilt som kvinnor utan som konstnärer, det är min dröm.

bokhögsthlm

Tre kvinnor. Min packning var ändå hyfsat lätt och bestod till största delen av tre pocketböcker. Sfinx läste jag ut på tåget hem, Du lär mig att bli fri hann jag bara börja med.

sthlmsloot

Det jag kom hem med. Utställningsboken från Waldemarsudde med tillhörande tygpåse, Game of thrones, Batman-Fluxx och en Nintendo- plåtlåda samt en pin från Sci-Fi-bokhandeln (”This is not the button you’re looking for”, ja ni som fattar, fattar).

Imorgon går jag på semester. Det är en högst efterlängtad sådan efter en rolig men på många sätt tuff vår och sommar på mitt jobb. Jag älskar att vara bibliotekarie, men jag behöver pausa ibland.

Semesterläsningen som inte riktig blev, och historieturen som blev det

Tanken med en veckas semester i Maj var pool, läsning och sol. Dock fann vi ganska snart, både jag och min kärlek, att vi är lite för rastlösa för poolkantens lockelser. Första dagen iväg hyrde vi en bil och körde dit näsan pekade – vi var i flera olika städer i Kroatien men också till grannlandet Bosnien-Hercegovina och den krigsdrabbade staden Mostar. En gång en historisk pärla på Balkan, numer pepprad med hål och ett förstört stadsmonument – en bro byggd på 1500- talet, sedan 2004 återuppbyggd men ändå inte densamma.

mostar

När jag gick på högstadiet, åttan och nian framförallt, hade jag en hel del vänner som fötts i bland annat Serbien och Bosnien och flytt hit. Det var så svårt att ta in, att deras första hem inte fanns längre, att deras familjer blivit mördade för vilka de var eller vad de trodde på. Nästan overkligt var att tio år senare se spåren. Sorgen i att döden lever kvar så länge, hoppet i att Balkanländerna på många sätt rest sig och blomstrat upp igen, tyngden i att krig aldrig verkar dö ut. Att vi nu, igen, när kriget härjar i stora delar av världen vägrar att ta emot de människor som flyr från det övergår mitt förstånd. Att det som då var Ny Demokrati nu är SD, att gränserna för vad som är tillåtet hela tiden flyttas, att rasismen blir mer och mer accepterad är en så fruktansvärd utveckling.

Att vi kan semestra medan andra flyr för sina liv är egentligen också märkligt. Men jag hoppas att många också lär sig något av att se andra länder, möta andra människor. Jag hoppas de förstår att vi alla är just det, människor, och att vi inte kan stänga dörren när de flyr.

Internationella kvinnodagen, två dagar senare

I tisdags, den 8 mars, hade jag tänkt skriva en hel drös med inlägg om internationella kvinnodagen. Boktips, om varför jag helst läser böcker av kvinnor, om temadagen om feminism där jag jobbade i söndags. Istället jobbade jag övertid, återhämtade mig efter en tuff jobbhelg och diskuterade med flera män om varför en inte bör skuldbelägga kvinnliga offer – i kölvattnet av att polisen i min hemstad gått ut och bett kvinnor att hålla sig inne på nätterna eftersom det just nu förekommer många överfall på kvinnor i stadens centrum.

Att de gick ut med denna uppmaning (även om de vill kalla det ”information”) på just internationella kvinnodagen är både ironiskt och sorgligt. Dagen då vi ska uppmärksamma förtryck och orättvisor spär polisen på våldtäktskulturen och skambeläggandet av kvinnor som faller offer för mäns våld. Ännu sorgligare är det att så många (män) tyckte att polisens agerande var bra.

En annan anledning till min bloggtystnad var att jag var helt slut. I söndags jobbade jag på en feministisk temadag med anledning av internationella kvinnodagen, med otroligt många besökare. Jag pratade böcker (såklart), tipsade om feministisk litteratur (jag försökte få alla att läsa Sara Lövestam och lyckades ganska bra) och höll också en föreläsning om normbrytande barnlitteratur och normkreativa sagostunder. Jag pratade om Kenta och barbisarna, där det normbrytande är en utmaning som måste lösas – men ännu mer om böcker som Konrads klänning och Orättvist! där det normbrytande istället blir normkreativt, inte ett problem som måste lösas utan bara finns där. Vidgar och stärker. Om att vi måste prata om böckerna med barnen, för att barn är så kloka och tänker så mycket.

IMG_1064

Det var en fantastisk dag. Min kollega höll ett författarsamtal med Kristina Sandberg och ställde frågan om varför vi är så många som känner igen oss i en hemmafru som levde på 1930- talet. Om hur lite som har förändrats, om hur mycket som finns kvar. Vem skulle Maj skulle vara idag? Sara Lövestam berättade om rösträttsrörelsen och sin resarch inför boken Tillbaka till henne. Jag utmanar vem som helst att se och lyssna på Sara Lövestam och inte bli engagerad – hon är en fantastisk författare och en fantastisk talare. Vivi-Ann Labba Klemensson berättade om att vara samekvinna förr och nu, Nino Ramsby spelade, det fanns föredrag om ojämställda löner, ojämställd tillväxt, ojämställd ohälsa, det fanns så många bra programpunkter att jag egentligen skulle kunna fortsätta till kvällen och vi som var med och planerade hade hundra idéer till. ”Varför behövs feminism?” – en fråga med ett otroligt tydligt svar i söndags. Många svar.

fika

Men, jag var också på ett feministfika i tisdags med vänner och det var ändå en fantastisk avslutning på dagen. Det fanns också de som sa det så mycket bättre än jag i tisdags: Rastlösheten listade 7 fantastiska kvinnliga författare, Fiktiviteter funderade kring att vara en bra eller mindre perfekt feminist (och jag håller med om vartenda ord!), Enligt O berättade om varför vi behöver en kvinnodag, om röster att lyssna på och böcker med kvinnofokus.

Men egentligen gör det ju inte så mycket heller att jag inte hann skriva allt det där jag tänkte. För jag kommer skriva det, olika inlägg uppdelat på resten av året och faktum är att – även om jag är ett stort fan av internationella kvinnodagen och all den kamplust den brukar innebära – att orättvisor och ojämlikhet inte bara ska uppmärksammas en dag om året. Fantastiska kvinnor idag och genom historien ska inte bara uppmärksammas en gång om året. Det är det som är den stora utmaningen.