Det är 50 år sedan Stonewall- upproret – två boktips

Den 28 juni 1969 utbröt Stonewall- upproret i New York, det som senare skulle kallas starten för den moderna Pride- rörelsen. I år är det femtio år sedan.

På den tiden brukade polisen göra razzior på stadens gayklubbar, särskilt transpersoner behandlades fruktansvärt illa. När baren Stonewall Inn utsattes för en razzia i juni det året mötte de motstånd. Historieskrivningen går något isär om vilka som började men det hela ledde till dagar av uppror mot polisbrutalitet och behandlingen av HBTQ- personer.

Men det började inte där. I år ger New York Public Library ut två böcker till minne av Stonewall: en fotobok och en essäsamling.

The Stonewall Reader samlar essäer, artiklar, utdrag ur böcker och intervjuer från tiden före, under och efter upproret. Den lyfter fram kända frontfigurer såsom Marsha P. Johnson och Sylvia Rivera, men också mindre kända namn och organisationer. Det är en samling med ett brett perspektiv, många olika röster får komma till tals och det känns väldigt fint. En del är förstås mer välskrivna än andra men alla är intressanta och lyfter fram en viktig del av historien bakom kampen för HBTQ-personers rättigheter.

Love and Resistance: Out of the Closet into the Stonewall Era är en samling fotografier av Kay Tobin Lahusen och Diana Davies, tagna under tiden före, under och efter Stonewall. Det är en fantastisk samling bilder, jag älskar verkligen att den här boken ges ut. De två böckerna speglar varandra fintLove and Resistance illustrerar de händelser som beskrivs i The Stonewall Reader – och den sätter ord på bilderna av Lahusen och Davies. Det jag skulle kunna ha önskat mig av ett slutord skulle vara en skildring av Stonewalls arv – både av hur mycket bättre det har blivit på många sätt, men också hur lång väg vi fortfarande har att gå. HBTQ- personer förtrycks fortfarande på många platser i världen, även i Sverige. Inte minst behöver vi försvara de framsteg som gjorts, nu när konservativa, högerpopulistiska och nazistiska krafter når mark – ända in i vår riksdag. En viktig del i ett sådant försvar är att aldrig glömma historien.

The Stonewall Reader på Bokus och Adlibris. Love and Resistance på Bokus och Adlibris.

Dagens lästips: Fiktiviteter

Idag tycker jag att du ska läsa ett inlägg hos en av mina två favoritbokbloggare: Fiktiviteter. I vanlig påläst, sakkunnig och vältalig anda skrivs det idag om historielöshet och om patriarkatet, om att det inte går att pusta ut och säga att ”vi är ju så jämställda nu”, när framstegen har börjat gå bakåt igen. Jag önskar så att fler skulle se kopplingen mellan vad politiker som Trump, Orban, LePen, Sara Skyttedal och Jimmie Åkesson säger och driver  – till beslut som det som nyligen togs i Alabama om ett förbud mot abort. Förskjutningar av samtalet. Ett förbud mot abort! Hör ni hur verklighetsfrånvänt det låter? SD och KD vill även i Sverige inskränka aborträttigheten och ju mer plats och röster vi ger dem, desto större chans är det att det händer även här. Hur gärna vi än inte vill tro det.

Men jag kan inte säga det lika väl som Fiktiviteter gör. Och jag kommer definitivt läsa boken Orons och förtvivlans gärningar.

Varje natt kysser jag markens fötter – Jila Mossaed

Jila Mossaed valdes in som ny ledamot av Svenska akademien i oktober 2018, hon efterträdde Kerstin Ekman på stol nr 15. Jila Mossaed föddes i Teheran, Iran och flydde till Sverige 1986. Varje natt kysser jag markens fötter är hennes fjärde diktsamling på svenska, den gavs ut 2009 och är en fantastiskt berörande resa genom exil, flykt och utanförskap.

Det handlar om att lämna ett land bakom sig och försöka finna ett liv i ett nytt land. Jila Mossaed porträtterar ett kallt, ibland ogästvänligt, nordligt landskap och utforskar hur det går att skaffa sig ett nytt liv där. Trådar från det gamla livet följer med in i det nya men språket är ett helt annat.

Jila Mossaeds språk är rikt och vackert, det skapar bilder son fastnar på näthinnan. Jag tänker mycket på det som Elfrida Bergman sa, angående Queering Sápmi, om att det som verkligen kan få oss att förstå andras verklighet är att höra berättelsen om deras liv. Jag hoppas att många läser båda de här böckerna och kan finna förståelse i dem.

Jag tänker också mycket på en bok jag läste parallellt med denna, Under samma himmel av Katherine Marsh. Det är en nyskriven barnbok som berättar om Max och Ahmed, båda nya i ett land som inte förstår dem och som de inte förstår. Skillnaden är att Max flyttat dit med sin välbärgade amerikanska familj och Ahmed flytt från krigets Syrien. Det är märkligt, och vackert, hur två så olika böcker kan förmedla precis samma känsla, den av att inte höra hemma, inte ha rötter i marken du går på.

Jag tyckte mycket om Varje natt kysser jag markens fötter och är glad att om något bra kommer ur hela den smutsiga Svenska Akademien- härvan så är det att fler fått chansen att upptäcka Jila Mossaeds dikter.

Litteraturpriser att lysa upp höstmörkret med i Nobels frånvaro

Att årets nobelpris i litteratur ställs in på grund av misstänkt jäv och sexuella trakasserier av en man med nära koppling till Svenska Akademien har nog inte undgått någon. Även om det är oerhört synd är det ändå förstås viktigare att det rensas i Akademien på just det där gubbiga hålla-varandra-om-ryggen- sättet Sara Danius talar om i sitt fantastiska sommarprat.

Det finns ju också andra litteraturpriser att glädjas åt. Den Nya Akademien, som bildades av Alexandra Pascalidou som ett svar på skandalerna i Svenska Akademien, presenterade sin vinnare igår. Jag tyckte mycket om valet av Maryse Condé som vinnare, någon som många gånger tippats i nobelprissammanhang utan att ha fått priset. Jag älskade både Färden genom mangroven och Tills vattnet stiger och kanske läser jag nu äntligen Desirada som jag tänkt läsa så länge.

I våras blev Jacqueline Woodson presenterad som årets ALMA- pristagare, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne som är det största priset i världen för barn- och ungdomslitteratur. Hon var relativt okänd i Sverige då, ingen av hennes böcker var översatta. Nu har Brown Girl Dreaming översatts av Athena Farrokhzad och jag hoppas verkligen fler böcker översätts så att de når fler! Jag är så lyckligt över att hon fick priset så att jag fick en chans att upptäcka hennes författarskap. Om du inte gjort det ännu, läs hennes böcker!

Det är kanske just det jag älskar med de litteraturpriser jag följer. Många blir ofta besvikna när Svenska Akademien eller ALMA-juryn annonserar en pristagare få känner till – kanske för att det lger självkänslan en liten törn, att inte känna till något som uppenbarligen är så viktigt och välskrivet att det får ett av världens finaste priser. Samtidigt beror det säkert också på att en självklart vill se just sin favorit som vinnare. Jag har själv känt så många gånger men har de senaste åren försökt få mig själv att tänka annorlunda. Bättre vore att se andra sidan av det – det vore ganska tråkigt om pristagarna ständigt var välkända författare som en redan läst flera böcker av. Vilken möjlighet det är, att få upptäcka ett helt nytt författarskap. Kanske är det därför priser som Årets bok känns lite ointressanta, där alla nominerade är författare vars böcker det skrivits spaltmeter om, visats på hundratals instagrambilder och lovprisats till himmelen och tillbaka. Jag känner mig bara lite trött på dem vid det laget och inte alls sugen på att börja läsa dem även om de får pris. Det här beror säkert på mitt, inte så smickrande, drag av att bli så antagonistisk mot populär litteratur men jag ser hellre att någon som inte är lika känd prisas. Samtidigt är det ju självklart inte mer än rättvist att de författare vars böcker älskas av många och slår säljrekord, också blir uppmärksammade med priser. Jag antar att båda formerna behövs.

Snart tillkännages Augustprisnomineringarna. Jag tycker om det priset, som brukar befinna sig någonstans i mellanrummet mellan Nobelpris och Årets bok. Det är ofta kända författare, men kanske inte de böcker som är allra mest lästa redan. Det är fint att de blir uppmärksammade. I torsdags blev det även känt vilka författare och organisationer som befinner sig på ALMA- prisets långa lista – och den är lång, över 200 namn. Jag kommer gå igenom den och skriva några rader om vem jag hoppas/tror kommer få priset – och även vilka jag hoppas blir nominerade till Augustpriset.

Tills dess läser jag fler böcker av Jacqueline Woodson. Och Jila Mossaed, som nyss valdes in i Svenska Akademien och vars poesiböcker jag inte hade hört talas om tidigare. En ny författare att upptäcka.

Enligt O har skrivit om Jila Mossaeds dikter här, och även inlägg om Svenska Akademien här och här. Som alltid välskrivna och intressanta tankar och texter som jag alltid läser.

Fantastiska HBTQ-böcker med kärlek som inte behöver vara så svår

Ett av årets teman på Bokmässan är respekt. En del (men ganska få) programpunkter har HBTQ-perspektiv. Det finns däremot väldigt många böcker om att vara ung och gay och framförallt om att vara ung och gay och extremt utsatt. Många av HBTQ-böckerna är sorgliga, svåra och destruktiva. Än är vi inte där att alla människor förstår något så enkelt som allas lika värde och många HBTQ-personer lever under hot, med hat och våld. Att dessa böcker finns är otroligt viktigt för värdet i att känna igen sig i litteraturen. Samtidigt kan böcker också lyfta upp och visa att en bättre värld faktiskt är möjlig och det är underbart att det dyker upp fler och fler regnbågsböcker med lyckliga kärlekshistorier och – kanske framförallt – böcker där det inte ens behöver vara EN GREJ att någon är gay/trans. Det är ingen som behöver peka på det. Ingen som behöver ”komma ut”. Så som det borde vara. Jag tänkte fokusera mest – men inte bara – på de böckerna idag. Främst kommer jag tipsa om böcker med bi/pan och lesbiska relationer för att det ligger närmast mig. Länkarna går till mina recensioner.

Ungdomsböcker

Tre fantastiskt fina böcker där det inte behöver vara så väldigt komplicerat är Det händer nu av Sofia Nordin, Du och jag, Marie Curie av Annika Ruth Persson och Som eld av Sara Lövestam.

Länge var icke-binära osynliga i ungdomslitteraturen men i år har det kommit tre svenska böcker med icke-binära karaktärer varav jag har läst två: Norra Latin och Saker ingen ser. De är otroligt bra. Du, bara är också en fantastiskt fin bok.

Några böcker som ändå rör vid lite svårare ämnen, men som ändå inte är väldigt tunga, är Livets outgrundliga mysterier av Benjamin Alire Sáenz, Jag är ju så jävla easy going av Jenny Jägerfeld och Världens viktigaste kyss av David Levithan. Böcker jag älskar!

Jag vill också nämna albumen om Zelda av Lina Neidestam och Om jag var din tjej av Meredith Russo, den sistnämnda är den mest okomplicerade och en av de finaste ungdomsböcker om att vara trans jag vet (inte för att det finns så många tyvärr).

Mellanåldersböcker

Det jag kanske saknar mest i dagens barnboksutgivning är mellanålderskärleksböcker med HBTQ-relationer. Det finns *massor* av kärleksböcker på hyllan för 9-12- åringar men nästan ingen med homosexuell kärlek. Det är otroligt märkligt och jag hoppas att någon bra författare åtgärdar detta snarast. Jag tänker mig att Jenny Jägerfeld och Sara Lövestam kan skriva varsin fantastisk sådan bok (särskilt då Sara Lövestam var och nosade på det i senaste Gruvan, där vi får anta att museidamen Maud är sambo/har en kärleksrelation med kvinnan hon bor tillsammans med. Jag tänker anta det i alla fall). Tillsvidare finns Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld, som är en helt fantastisk bok om en transkille.

Bilderböcker

Bland bilderböckerna finns det flera böcker med föräldrapar som är gay utan att det behöver vara något särskilt med det. Bäst i klassen är Olika förlag, där har andra förlag mycket att komma ifatt med! Mina favoriter är Värsta prutten, Lolly! och Pinsamt värre, Krille! av Åsa Karsin och Sovdags för Lydia av Moa-Lina Croall. Även Jag är Jazz av Jessica Herthel, om en liten transtjej, är mycket läsvärd.

Vuxenböcker

Bland vuxenböckerna har jag läst ganska få regnbågsböcker som skildrar kärlek med lyckliga slut utan alltför mycket ångest. Men jag vill ändå tipsa om mina favoriter när det gäller skildring av lesbisk kärlek. Sarah Waters torde närmast ha kultstatus i genren. Allra mest älskar jag Kyssa sammet, men även Hyresgästerna och Nattvakten är helt fantastiska, även om de också är tunga och svåra ibland. Bland mina favoriter finns också Ut ur skuggan av Jessica Kolterjahn som känns som en bortglömd pärla och Varför vara lycklig när du kan vara normal? samt Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson som är betydligt mer omtalade.

Jag stannar till slutet

Det finns få saker som gör mig så rädd som den växande rasismen och nazismen i världen. Vi går mot ett samhällsklimat där rasism och nazism börjar anses vara en åsikt, där det anses vara helt okej att ge demonstrationsrätt åt nazister – något som redan regleras i yttrandefriheten genom lagen om hets mot folkgrupp. Ju mer stöd rasister i kostym (Sverigedemokraterna) får, desto mer rör sig ännu ondare krafter (NMR osv).

De sprider sitt hat och sin dynga och sin rädsla för ”systemkollaps” (vilket är helt motsatt alla rapporter, Sverige går hur bra som helst), och får helt vanliga människor att vilja kasta barn tillbaka till brinnande krig. Sveriges utrikesdepartement avråder från att resa till Afghanistan, ambassaden dras tillbaka, ändå tycker människor att de som flyr därifrån ska åka tillbaka.

Jag kommer aldrig förstå det. Jag hoppas många läser Fatemeh Khavaris bok Jag stannar till slutet och börjar inse hur fel det är. Boken är ingen politisk eller historisk genomgång över läget i Afghanistan men den är en personlig berättelse om en resa till vad som kunde vara tryggheten i Sverige – och framförallt är det en berättelse om utsatthet. Som tjej, muslim, född på flykt och från Afghanistan vet Fatemeh Khavari mycket om utsatthet. Hon berättar om hur hon, för att finna något hopp åt en vän som förlorat det, började sittstrejka mot utvisningarna på Mynttorget i Stockholm. Protesten växte och Fatemeh blev ledare för en ny organisation, Ung i Sverige, som skulle jobba på för att unga på flykt ska få stanna i Sverige.

Det här är en biografi, en genre jag sällan läser för att jag tycker att språket och stilen i de allra flesta fall är väldigt dåliga och tar över det eventuellt intressanta livsöde boken försöker ge liv åt. Jag stannar till slutet är ändå så pass viktig och så pass intressant att det är lätt att överse med att den ibland brister i språk och stil. Särskilt om du lyssnar på Fatemeh Khavari själv läsa ljudboken som jag gjorde.

Jag hoppas att många läser den här boken. Jag hoppas att många kan lära sig något om medmänsklighet från den. Jag hoppas att både vuxna och unga läser den och jag tror att unga kan tycka mycket om den. Fatemeh ger röst åt så många av dem i den här boken och det är svårt att inte fångas av hennes styrka, coolhet och handlingskraft.

Boken finns på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Enligt O

Det har kanske aldrig varit viktigare än nu

En dag före valet möttes jag av beskedet att en av de fantastiska unga jag bokcirklar med ska utvisas till Afghanistan. Hon är inte ensam. Sverige skickar unga människor tillbaka till krig och död, till ett land som vi avråds av UD att resa till. Det gör så ont att tänka på.

Valet i år har aldrig varit viktigare än nu. Vi måste rösta för medmänsklighet.

Det finns de som vill hävda yttrandefriheten till en gräns som inte finns. Yttrandefriheten innebär delvis att du måste tåla att bli motsagd, dels att du faktiskt inte får säga vad som helst – det finns en motlag om hets mot folkgrupp som alltför sällan används. Hur kan nazister få demonstrera när vi har en lag om hets mot folkgrupp? Hela nazismens och rasismens grundidé borde falla på denna lag.

Det är också många som säger att Sverigedemokraterna ska behandlas som alla andra partier för att vi har demokrati och demokratiskt val i Sverige. Något en också bör ha med sig då är att Sverigedemokraterna är ett antidemokratiskt parti som kan använda demokratin för att rusta ned den. Genom åren har många SD-medlemmar hotat med ”när vi tar makten….” Generationer före oss såg det hända i Tyskland innan andra världskriget, vi borde veta bättre och kan inte låta det hända.

Sverigedemokraterna krattade mattan för NMR och AfS. De är rasister i kostym, de tog in rasismen i riksdagen och normaliserade den så pass att det blev mycket lättare för ännu mer radikala partier att ses som helt normala.

Valet i år är kanske det viktigaste någonsin. Vi kan inte bli skyldiga till att historien upprepar sig.

Jag kan heller inte förstå de som säger ”måste ni prata så mycket politik”, ”jag är inte intresserad av politik” eller ”jag är så trött på valet och politik”. Det är extremt priviligierat att ha den åsikten för det finns hundratusentals människor vars liv skulle försämras eller förstöras om SD fick mer makt. För deras skull, för medmänsklighetens skull, måste du bry dig. Det har aldrig varit viktigare än nu.

Jag är inte hetero. Min livspartner får inte kallas svensk enligt SD. En röst på SD är en röst mot mig, mot min kärlek, mot många av mina och dina vänner och mot alla mänskliga rättigheter som finns. Det är en röst mot miljön och för mer klimatförändringar, mot att vi ska kunna fortsätta leva på det här jordklotet. För framtida generationers skull, barnens skull, för medmänsklighetens skull, måste du bry dig. Det har aldrig varit viktigare än nu.

En annan viktig sak: Se dokumentären med Hédi Fred.

Jag hatar också att träna

Jag är femton år, då. När mat börjar förknippas med ångest för att ett skevt samhällsideal bestämmer att jag ska börja se på min kropp med avsky, fast det inte är något fel på den. Långt efter att det fysiska gett med sig är det psykiska kvar. Gör sig påmint, kanske för alltid.

Mat är ångest. Träning också. Jag avföljer alla konton på sociala medier som mer eller mindre frekvent postar bilder på sin träning. Det kan vara hur oskyldigt som helst och jag vet att de inte menar illa men det triggar något i mig som alltid gör att jag känner mig mindre duktig och mindre värd. Att min kropp inte duger. Att jag inte presterar lika bra. För en av de saker samhället ständigt trycker ner i halsen på kvinnor är att vi måste prestera mer än alla andra för att duga.

Jag skulle gärna vilja ha en sund inställning till träning och tro mig, jag har letat förebilder länge. Jag har blivit tipsad om diverse träningsprofiler som visserligen inte säger ordet ”bantning” och som fokuserar på styrka snarare än smalhet men likväl pratar om att ”unna sig”, om att ”mäta istället för att väga” och som skammar den som äter godis en vardag. För det är ju så onödigt och förstör allting du kämpat för. Det är, som så mycket annat, hälsohets förklädd till välmenande råd.

Så fann jag Brita Zackari. Brita Zackari ger mig ord till varför jag hatar träning. Varför jag hatar att den gör kroppen till ett objekt istället för ett redskap. För självklart hatar jag inte träningen i sig, jag hatar det psykiska sönderfall den alltid medfört. Det som alltid följer i dess spår. Hälsohetsen. Smalhetsen. Känslan av utsatthet när du är ensam kvinna på kvällen på gymmet. Rädslan för godiset, för maten.

Jag hatar träning när den bli för sträng. När folk känner att dom måste doktorera i träningskunskap innan dom vågar visa sig på gymet. (—)

Jag hatar träning när den gör ont. Inuti.

Jag hatar träning när man tränat hårt på ett träningsevent och tror att man tar en tugga av en chokladboll men det visar sig vara en rawfood-boll med fikon och nötmjöl för att folk inte kan släppa att man inte vill banta för att man tränar.

Jag hatar träning när folk signar upp sig på ett kroppsideal som bara ett fåtal ens har en chans på. (—)

Det jag hatar mest är att ett litet gäng hurtfriska personer började bestämma vad träning är. Att just dom som gillar bjärta färger på träningskläder och alltid har godisstopp fick styra över allt från träningsmode och gymmiljö till maten och hur vi ska se på oss själva och våra kroppar (med hat, rent och skärt hat). Det är enkelt att börja hata sin egen kropp när nån som man själv tycker har fin kropp snackar skit om sin.

Jag hatar att träna ger dig redskap att stå emot. Att inte fucka med maten. Att inte tänka att du måste vara expert innan du går till gymmet. Säger att en donut är ett helt okej mellanmål efter träning. Att du inte måste träna varje dag för att det ska vara värt det. Kanske viktigast av allt, ger det hela en nivå av självdistans och humor som det är svårt att värja sig mot. Jag hatar att träna är den enda träningsbok (även i jämförelse med träningskonton på sociala medier) jag har läst som utgår från att det är skitsvårt att vara kvinna i ett patriarkat. Att hetsen finns där, trycks ner i halsen på oss varje dag. Att större delen av den kvinnliga befolkningen har ett komplicerat förhållande till mat och träning. Att uttrycket ”unna sig” bara är en omskrivning för att vi hela tiden måste tänka på att vi ska äta så lite som möjligt för att passa in i mallen. Att det inte är FARLIGT att äta en pizza eller en chokladboll på en tisdagskväll och att en inte MÅSTE äta sallad och spirulina för att kunna vara en tränande människa.

Det värsta är att allt det här vet en ju. Det är inga konstigheter. Men rösten som säger åt en att det är farligt, att du inte duger om du inte är en supermänniska, den är stark. Jag fullkomligt älskar att Brita Zackaris röst i den här boken är ännu starkare. Att läsa Jag hatar att träna var som att få en kompis som stöttar dig när det blir jobbigt och anledningen till att den här recensionen är så personlig är för att boken rörde vid så mycket i mig. Jag hade inte kunnat skriva det på ett annat sätt.

Vem är den här boken skriven för? Alla, skulle jag vilja säga. Alla som haft problem med mat. Alla som inte har haft det. De som är vana att träna, men kanske framförallt de som inte vågar gå till gymmet. De som har prestationsångest eller de som är nöjda med att träna hemma. Här finns kapitel om mat, om uppvärmning, här finns faktiska övningar, det absolut bästa och mest prestigelösa veckoprogram för att komma igång jag någonsin har läst, en komplett guide till hur du kommer ur soffan och, nästan det bästa, hur du som kvinna Tar Plats på gymmet. Det finns ett citat i Jag hatar att träna som jag vill klistra upp på väggen. Kanske brodera, med ett litet hjärta runt. Det finns i kapitlet ”Nej jag är inte klar med vikterna snart”:

För varje tjej eller icke-binär som tar upp plats blockas en kille från att ta det. Och varje tjej eller icke-binär som visar sig i utrymmet gör det lättare för en till av oss att ta sig in där. Detta gäller såväl på gymet som i övriga livet.

Låt det citatet sjunka in ett tag. Spring sedan till närmaste bibliotek eller bokhandel och låna/köp boken. Jag har lånat den först och kommer nu att köpa den, för så gör jag med böcker jag inte är säker på att jag kommer vilja ha för alltid. Men Jag hatar att träna kommer att bli min vän i nöden, den jag går tillbaka till när jag tror att jag är sämst, när jag tror att jag inte klarar av någonting eller när jag tvivlar på mig själv. Den bygger upp istället för att bryta ner. Jag älskar den.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Fiktiviteter, Boktokig,Tina EH.

Helgens läsning och grubblerier

Vad kan sägas om Svenska akademien som inte redan har sagts de senaste dagarna? Jag tycker nog att Sofia Mirjamsdotter sade det bättre än de flesta i Sundsvalls tidning: Förvirrade farbröder förfäras när makten tas ifrån dem. Eller NY Times, som i en enda rubrik sammanfattar så mycket: In Nobel Scandal, a Man Is Accused of Sexual Misconduct. A Woman Takes the Fall. Att förtroendet för Svenska akademien är lägre än det någonsin varit är vi nog rörande överens om, att Engdahl och Allén borde vara de som skulle avgå likaså. Vad kommer hända med Nobelpriset i litteratur? Hur länge kommer Engdahl och Allén få sitta kvar? Hur länge kan gubbväldet vara kvar? Jag hoppas och tror att patriarkatet kommer falla inom vår livstid. Det måste det göra.

Patriarkatet, och kolonialismen. För samtidigt som det knappt finns polisresurser i stora delar av det norrländska inlandet kan fyra poliser sluta upp med kronofogden för att bränna en samisk kåta. Detta händer idag. 2018. Jämte Akademien- krisen är det få tidningar som skrivit om detta.

En helg med grubbel, kanske. Men jag hoppas också med läsning. Mer viktigt än någonsin känns det att läsa och lyfta fram kvinnors författarskap. Och överallt.

I helgen läser jag Sofia Nordin, Andrea Lundgen, Ester Blenda Nordström och Tomi Adeyemi.

Tre län, fem landskap, tvåhundra mil

Just innan vi var hemma slog mätaren i bilen om till tvåhundra mil. Varje år brukar jag och min kärlek göra en roadtrip med en hyrbil (den enda gången vi kör bil nästan på hela året) men i år blev den längsta någonsin, hittills.

Norrland, även om det är den av våra tre landsdelar i Sverige som oftast klumpas ihop till en och samma sak, är nämligen en vid, bred och skiftande plats. Att resa hela Norrland runt på en vecka är omöjligt, den här gången nöjde vi oss med kustremsan men kom alltså ändå tvåhundra mil. Jag kan inte förstå att så många människor väljer att säga ”jag ska åka till Norrland” eller ”prata norrländska” när platserna i Norrland är så olika varandra.

Vår resa började i Höga Kusten, i Ångermanland där havet klyver berget på ett sätt som nästan gör en poetisk. Vi åkte med inspiration från Norrlandspodden avsnitt 9 – ”Hur stort är egentligen Norrland?” – och håller med Po och Mirjam om att det inte finns jättemycket att se vissa bitar längs E4:an norrut från Höga Kusten. Kanske gjorde också regnet och blåsten sitt till, vid Örnsköldsvik började det ösa ner och slutade egentligen aldrig förrän vi var på väg hem igen.

Men det blir ju vackert igen, sen. Havet, bergen, älvarna, skogen. Kyrkstäderna och minnena. Längs Västerbotten och Norrbotten lyssnade vi på Torgny Lindgren läsa Minnen och Creepypoddens sommaravsnitt, plaskade oss igenom Piteå och Luleå och fann lite uppehåll längst ut på en udde i Båtskärsnäs i skärgården utanför Kalix.. Längs riksväg 99 vid finska gränsen och från Luppioberget såg vi Tornedalen vi läst så mycket om och vände åter hemåt genom Boden, Älvsbyn, Storforsen och E45:an från Arvidsjaur till Östersund. En väg många har sagt är tråkig men som jag fann rogivande med sin blandning av berg, älvar, sjöar, skog och renar i vägkanten. Någon gång vill jag resa hela E45:an, hemifrån Östersund och upp till Karesuando. En väg på ungefär hundra mil, en resa genom det Norrland som ofta stereotypiseras och skämtas om men som, om du öppnar ögonen, är vackert och mångskiftande och långt ifrån en och samma sak.

(Jag skriver om Norrland: här, här, här och här.)