Litteraturpriser att lysa upp höstmörkret med i Nobels frånvaro

Att årets nobelpris i litteratur ställs in på grund av misstänkt jäv och sexuella trakasserier av en man med nära koppling till Svenska Akademien har nog inte undgått någon. Även om det är oerhört synd är det ändå förstås viktigare att det rensas i Akademien på just det där gubbiga hålla-varandra-om-ryggen- sättet Sara Danius talar om i sitt fantastiska sommarprat.

Det finns ju också andra litteraturpriser att glädjas åt. Den Nya Akademien, som bildades av Alexandra Pascalidou som ett svar på skandalerna i Svenska Akademien, presenterade sin vinnare igår. Jag tyckte mycket om valet av Maryse Condé som vinnare, någon som många gånger tippats i nobelprissammanhang utan att ha fått priset. Jag älskade både Färden genom mangroven och Tills vattnet stiger och kanske läser jag nu äntligen Desirada som jag tänkt läsa så länge.

I våras blev Jacqueline Woodson presenterad som årets ALMA- pristagare, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne som är det största priset i världen för barn- och ungdomslitteratur. Hon var relativt okänd i Sverige då, ingen av hennes böcker var översatta. Nu har Brown Girl Dreaming översatts av Athena Farrokhzad och jag hoppas verkligen fler böcker översätts så att de når fler! Jag är så lyckligt över att hon fick priset så att jag fick en chans att upptäcka hennes författarskap. Om du inte gjort det ännu, läs hennes böcker!

Det är kanske just det jag älskar med de litteraturpriser jag följer. Många blir ofta besvikna när Svenska Akademien eller ALMA-juryn annonserar en pristagare få känner till – kanske för att det lger självkänslan en liten törn, att inte känna till något som uppenbarligen är så viktigt och välskrivet att det får ett av världens finaste priser. Samtidigt beror det säkert också på att en självklart vill se just sin favorit som vinnare. Jag har själv känt så många gånger men har de senaste åren försökt få mig själv att tänka annorlunda. Bättre vore att se andra sidan av det – det vore ganska tråkigt om pristagarna ständigt var välkända författare som en redan läst flera böcker av. Vilken möjlighet det är, att få upptäcka ett helt nytt författarskap. Kanske är det därför priser som Årets bok känns lite ointressanta, där alla nominerade är författare vars böcker det skrivits spaltmeter om, visats på hundratals instagrambilder och lovprisats till himmelen och tillbaka. Jag känner mig bara lite trött på dem vid det laget och inte alls sugen på att börja läsa dem även om de får pris. Det här beror säkert på mitt, inte så smickrande, drag av att bli så antagonistisk mot populär litteratur men jag ser hellre att någon som inte är lika känd prisas. Samtidigt är det ju självklart inte mer än rättvist att de författare vars böcker älskas av många och slår säljrekord, också blir uppmärksammade med priser. Jag antar att båda formerna behövs.

Snart tillkännages Augustprisnomineringarna. Jag tycker om det priset, som brukar befinna sig någonstans i mellanrummet mellan Nobelpris och Årets bok. Det är ofta kända författare, men kanske inte de böcker som är allra mest lästa redan. Det är fint att de blir uppmärksammade. I torsdags blev det även känt vilka författare och organisationer som befinner sig på ALMA- prisets långa lista – och den är lång, över 200 namn. Jag kommer gå igenom den och skriva några rader om vem jag hoppas/tror kommer få priset – och även vilka jag hoppas blir nominerade till Augustpriset.

Tills dess läser jag fler böcker av Jacqueline Woodson. Och Jila Mossaed, som nyss valdes in i Svenska Akademien och vars poesiböcker jag inte hade hört talas om tidigare. En ny författare att upptäcka.

Enligt O har skrivit om Jila Mossaeds dikter här, och även inlägg om Svenska Akademien här och här. Som alltid välskrivna och intressanta tankar och texter som jag alltid läser.

Fantastiska HBTQ-böcker med kärlek som inte behöver vara så svår

Ett av årets teman på Bokmässan är respekt. En del (men ganska få) programpunkter har HBTQ-perspektiv. Det finns däremot väldigt många böcker om att vara ung och gay och framförallt om att vara ung och gay och extremt utsatt. Många av HBTQ-böckerna är sorgliga, svåra och destruktiva. Än är vi inte där att alla människor förstår något så enkelt som allas lika värde och många HBTQ-personer lever under hot, med hat och våld. Att dessa böcker finns är otroligt viktigt för värdet i att känna igen sig i litteraturen. Samtidigt kan böcker också lyfta upp och visa att en bättre värld faktiskt är möjlig och det är underbart att det dyker upp fler och fler regnbågsböcker med lyckliga kärlekshistorier och – kanske framförallt – böcker där det inte ens behöver vara EN GREJ att någon är gay/trans. Det är ingen som behöver peka på det. Ingen som behöver ”komma ut”. Så som det borde vara. Jag tänkte fokusera mest – men inte bara – på de böckerna idag. Främst kommer jag tipsa om böcker med bi/pan och lesbiska relationer för att det ligger närmast mig. Länkarna går till mina recensioner.

Ungdomsböcker

Tre fantastiskt fina böcker där det inte behöver vara så väldigt komplicerat är Det händer nu av Sofia Nordin, Du och jag, Marie Curie av Annika Ruth Persson och Som eld av Sara Lövestam.

Länge var icke-binära osynliga i ungdomslitteraturen men i år har det kommit tre svenska böcker med icke-binära karaktärer varav jag har läst två: Norra Latin och Saker ingen ser. De är otroligt bra. Du, bara är också en fantastiskt fin bok.

Några böcker som ändå rör vid lite svårare ämnen, men som ändå inte är väldigt tunga, är Livets outgrundliga mysterier av Benjamin Alire Sáenz, Jag är ju så jävla easy going av Jenny Jägerfeld och Världens viktigaste kyss av David Levithan. Böcker jag älskar!

Jag vill också nämna albumen om Zelda av Lina Neidestam och Om jag var din tjej av Meredith Russo, den sistnämnda är den mest okomplicerade och en av de finaste ungdomsböcker om att vara trans jag vet (inte för att det finns så många tyvärr).

Mellanåldersböcker

Det jag kanske saknar mest i dagens barnboksutgivning är mellanålderskärleksböcker med HBTQ-relationer. Det finns *massor* av kärleksböcker på hyllan för 9-12- åringar men nästan ingen med homosexuell kärlek. Det är otroligt märkligt och jag hoppas att någon bra författare åtgärdar detta snarast. Jag tänker mig att Jenny Jägerfeld och Sara Lövestam kan skriva varsin fantastisk sådan bok (särskilt då Sara Lövestam var och nosade på det i senaste Gruvan, där vi får anta att museidamen Maud är sambo/har en kärleksrelation med kvinnan hon bor tillsammans med. Jag tänker anta det i alla fall). Tillsvidare finns Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld, som är en helt fantastisk bok om en transkille.

Bilderböcker

Bland bilderböckerna finns det flera böcker med föräldrapar som är gay utan att det behöver vara något särskilt med det. Bäst i klassen är Olika förlag, där har andra förlag mycket att komma ifatt med! Mina favoriter är Värsta prutten, Lolly! och Pinsamt värre, Krille! av Åsa Karsin och Sovdags för Lydia av Moa-Lina Croall. Även Jag är Jazz av Jessica Herthel, om en liten transtjej, är mycket läsvärd.

Vuxenböcker

Bland vuxenböckerna har jag läst ganska få regnbågsböcker som skildrar kärlek med lyckliga slut utan alltför mycket ångest. Men jag vill ändå tipsa om mina favoriter när det gäller skildring av lesbisk kärlek. Sarah Waters torde närmast ha kultstatus i genren. Allra mest älskar jag Kyssa sammet, men även Hyresgästerna och Nattvakten är helt fantastiska, även om de också är tunga och svåra ibland. Bland mina favoriter finns också Ut ur skuggan av Jessica Kolterjahn som känns som en bortglömd pärla och Varför vara lycklig när du kan vara normal? samt Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson som är betydligt mer omtalade.

Jag stannar till slutet

Det finns få saker som gör mig så rädd som den växande rasismen och nazismen i världen. Vi går mot ett samhällsklimat där rasism och nazism börjar anses vara en åsikt, där det anses vara helt okej att ge demonstrationsrätt åt nazister – något som redan regleras i yttrandefriheten genom lagen om hets mot folkgrupp. Ju mer stöd rasister i kostym (Sverigedemokraterna) får, desto mer rör sig ännu ondare krafter (NMR osv).

De sprider sitt hat och sin dynga och sin rädsla för ”systemkollaps” (vilket är helt motsatt alla rapporter, Sverige går hur bra som helst), och får helt vanliga människor att vilja kasta barn tillbaka till brinnande krig. Sveriges utrikesdepartement avråder från att resa till Afghanistan, ambassaden dras tillbaka, ändå tycker människor att de som flyr därifrån ska åka tillbaka.

Jag kommer aldrig förstå det. Jag hoppas många läser Fatemeh Khavaris bok Jag stannar till slutet och börjar inse hur fel det är. Boken är ingen politisk eller historisk genomgång över läget i Afghanistan men den är en personlig berättelse om en resa till vad som kunde vara tryggheten i Sverige – och framförallt är det en berättelse om utsatthet. Som tjej, muslim, född på flykt och från Afghanistan vet Fatemeh Khavari mycket om utsatthet. Hon berättar om hur hon, för att finna något hopp åt en vän som förlorat det, började sittstrejka mot utvisningarna på Mynttorget i Stockholm. Protesten växte och Fatemeh blev ledare för en ny organisation, Ung i Sverige, som skulle jobba på för att unga på flykt ska få stanna i Sverige.

Det här är en biografi, en genre jag sällan läser för att jag tycker att språket och stilen i de allra flesta fall är väldigt dåliga och tar över det eventuellt intressanta livsöde boken försöker ge liv åt. Jag stannar till slutet är ändå så pass viktig och så pass intressant att det är lätt att överse med att den ibland brister i språk och stil. Särskilt om du lyssnar på Fatemeh Khavari själv läsa ljudboken som jag gjorde.

Jag hoppas att många läser den här boken. Jag hoppas att många kan lära sig något om medmänsklighet från den. Jag hoppas att både vuxna och unga läser den och jag tror att unga kan tycka mycket om den. Fatemeh ger röst åt så många av dem i den här boken och det är svårt att inte fångas av hennes styrka, coolhet och handlingskraft.

Boken finns på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Enligt O

Det har kanske aldrig varit viktigare än nu

En dag före valet möttes jag av beskedet att en av de fantastiska unga jag bokcirklar med ska utvisas till Afghanistan. Hon är inte ensam. Sverige skickar unga människor tillbaka till krig och död, till ett land som vi avråds av UD att resa till. Det gör så ont att tänka på.

Valet i år har aldrig varit viktigare än nu. Vi måste rösta för medmänsklighet.

Det finns de som vill hävda yttrandefriheten till en gräns som inte finns. Yttrandefriheten innebär delvis att du måste tåla att bli motsagd, dels att du faktiskt inte får säga vad som helst – det finns en motlag om hets mot folkgrupp som alltför sällan används. Hur kan nazister få demonstrera när vi har en lag om hets mot folkgrupp? Hela nazismens och rasismens grundidé borde falla på denna lag.

Det är också många som säger att Sverigedemokraterna ska behandlas som alla andra partier för att vi har demokrati och demokratiskt val i Sverige. Något en också bör ha med sig då är att Sverigedemokraterna är ett antidemokratiskt parti som kan använda demokratin för att rusta ned den. Genom åren har många SD-medlemmar hotat med ”när vi tar makten….” Generationer före oss såg det hända i Tyskland innan andra världskriget, vi borde veta bättre och kan inte låta det hända.

Sverigedemokraterna krattade mattan för NMR och AfS. De är rasister i kostym, de tog in rasismen i riksdagen och normaliserade den så pass att det blev mycket lättare för ännu mer radikala partier att ses som helt normala.

Valet i år är kanske det viktigaste någonsin. Vi kan inte bli skyldiga till att historien upprepar sig.

Jag kan heller inte förstå de som säger ”måste ni prata så mycket politik”, ”jag är inte intresserad av politik” eller ”jag är så trött på valet och politik”. Det är extremt priviligierat att ha den åsikten för det finns hundratusentals människor vars liv skulle försämras eller förstöras om SD fick mer makt. För deras skull, för medmänsklighetens skull, måste du bry dig. Det har aldrig varit viktigare än nu.

Jag är inte hetero. Min livspartner får inte kallas svensk enligt SD. En röst på SD är en röst mot mig, mot min kärlek, mot många av mina och dina vänner och mot alla mänskliga rättigheter som finns. Det är en röst mot miljön och för mer klimatförändringar, mot att vi ska kunna fortsätta leva på det här jordklotet. För framtida generationers skull, barnens skull, för medmänsklighetens skull, måste du bry dig. Det har aldrig varit viktigare än nu.

En annan viktig sak: Se dokumentären med Hédi Fred.

Jag hatar också att träna

Jag är femton år, då. När mat börjar förknippas med ångest för att ett skevt samhällsideal bestämmer att jag ska börja se på min kropp med avsky, fast det inte är något fel på den. Långt efter att det fysiska gett med sig är det psykiska kvar. Gör sig påmint, kanske för alltid.

Mat är ångest. Träning också. Jag avföljer alla konton på sociala medier som mer eller mindre frekvent postar bilder på sin träning. Det kan vara hur oskyldigt som helst och jag vet att de inte menar illa men det triggar något i mig som alltid gör att jag känner mig mindre duktig och mindre värd. Att min kropp inte duger. Att jag inte presterar lika bra. För en av de saker samhället ständigt trycker ner i halsen på kvinnor är att vi måste prestera mer än alla andra för att duga.

Jag skulle gärna vilja ha en sund inställning till träning och tro mig, jag har letat förebilder länge. Jag har blivit tipsad om diverse träningsprofiler som visserligen inte säger ordet ”bantning” och som fokuserar på styrka snarare än smalhet men likväl pratar om att ”unna sig”, om att ”mäta istället för att väga” och som skammar den som äter godis en vardag. För det är ju så onödigt och förstör allting du kämpat för. Det är, som så mycket annat, hälsohets förklädd till välmenande råd.

Så fann jag Brita Zackari. Brita Zackari ger mig ord till varför jag hatar träning. Varför jag hatar att den gör kroppen till ett objekt istället för ett redskap. För självklart hatar jag inte träningen i sig, jag hatar det psykiska sönderfall den alltid medfört. Det som alltid följer i dess spår. Hälsohetsen. Smalhetsen. Känslan av utsatthet när du är ensam kvinna på kvällen på gymmet. Rädslan för godiset, för maten.

Jag hatar träning när den bli för sträng. När folk känner att dom måste doktorera i träningskunskap innan dom vågar visa sig på gymet. (—)

Jag hatar träning när den gör ont. Inuti.

Jag hatar träning när man tränat hårt på ett träningsevent och tror att man tar en tugga av en chokladboll men det visar sig vara en rawfood-boll med fikon och nötmjöl för att folk inte kan släppa att man inte vill banta för att man tränar.

Jag hatar träning när folk signar upp sig på ett kroppsideal som bara ett fåtal ens har en chans på. (—)

Det jag hatar mest är att ett litet gäng hurtfriska personer började bestämma vad träning är. Att just dom som gillar bjärta färger på träningskläder och alltid har godisstopp fick styra över allt från träningsmode och gymmiljö till maten och hur vi ska se på oss själva och våra kroppar (med hat, rent och skärt hat). Det är enkelt att börja hata sin egen kropp när nån som man själv tycker har fin kropp snackar skit om sin.

Jag hatar att träna ger dig redskap att stå emot. Att inte fucka med maten. Att inte tänka att du måste vara expert innan du går till gymmet. Säger att en donut är ett helt okej mellanmål efter träning. Att du inte måste träna varje dag för att det ska vara värt det. Kanske viktigast av allt, ger det hela en nivå av självdistans och humor som det är svårt att värja sig mot. Jag hatar att träna är den enda träningsbok (även i jämförelse med träningskonton på sociala medier) jag har läst som utgår från att det är skitsvårt att vara kvinna i ett patriarkat. Att hetsen finns där, trycks ner i halsen på oss varje dag. Att större delen av den kvinnliga befolkningen har ett komplicerat förhållande till mat och träning. Att uttrycket ”unna sig” bara är en omskrivning för att vi hela tiden måste tänka på att vi ska äta så lite som möjligt för att passa in i mallen. Att det inte är FARLIGT att äta en pizza eller en chokladboll på en tisdagskväll och att en inte MÅSTE äta sallad och spirulina för att kunna vara en tränande människa.

Det värsta är att allt det här vet en ju. Det är inga konstigheter. Men rösten som säger åt en att det är farligt, att du inte duger om du inte är en supermänniska, den är stark. Jag fullkomligt älskar att Brita Zackaris röst i den här boken är ännu starkare. Att läsa Jag hatar att träna var som att få en kompis som stöttar dig när det blir jobbigt och anledningen till att den här recensionen är så personlig är för att boken rörde vid så mycket i mig. Jag hade inte kunnat skriva det på ett annat sätt.

Vem är den här boken skriven för? Alla, skulle jag vilja säga. Alla som haft problem med mat. Alla som inte har haft det. De som är vana att träna, men kanske framförallt de som inte vågar gå till gymmet. De som har prestationsångest eller de som är nöjda med att träna hemma. Här finns kapitel om mat, om uppvärmning, här finns faktiska övningar, det absolut bästa och mest prestigelösa veckoprogram för att komma igång jag någonsin har läst, en komplett guide till hur du kommer ur soffan och, nästan det bästa, hur du som kvinna Tar Plats på gymmet. Det finns ett citat i Jag hatar att träna som jag vill klistra upp på väggen. Kanske brodera, med ett litet hjärta runt. Det finns i kapitlet ”Nej jag är inte klar med vikterna snart”:

För varje tjej eller icke-binär som tar upp plats blockas en kille från att ta det. Och varje tjej eller icke-binär som visar sig i utrymmet gör det lättare för en till av oss att ta sig in där. Detta gäller såväl på gymet som i övriga livet.

Låt det citatet sjunka in ett tag. Spring sedan till närmaste bibliotek eller bokhandel och låna/köp boken. Jag har lånat den först och kommer nu att köpa den, för så gör jag med böcker jag inte är säker på att jag kommer vilja ha för alltid. Men Jag hatar att träna kommer att bli min vän i nöden, den jag går tillbaka till när jag tror att jag är sämst, när jag tror att jag inte klarar av någonting eller när jag tvivlar på mig själv. Den bygger upp istället för att bryta ner. Jag älskar den.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Fiktiviteter, Boktokig,Tina EH.

Helgens läsning och grubblerier

Vad kan sägas om Svenska akademien som inte redan har sagts de senaste dagarna? Jag tycker nog att Sofia Mirjamsdotter sade det bättre än de flesta i Sundsvalls tidning: Förvirrade farbröder förfäras när makten tas ifrån dem. Eller NY Times, som i en enda rubrik sammanfattar så mycket: In Nobel Scandal, a Man Is Accused of Sexual Misconduct. A Woman Takes the Fall. Att förtroendet för Svenska akademien är lägre än det någonsin varit är vi nog rörande överens om, att Engdahl och Allén borde vara de som skulle avgå likaså. Vad kommer hända med Nobelpriset i litteratur? Hur länge kommer Engdahl och Allén få sitta kvar? Hur länge kan gubbväldet vara kvar? Jag hoppas och tror att patriarkatet kommer falla inom vår livstid. Det måste det göra.

Patriarkatet, och kolonialismen. För samtidigt som det knappt finns polisresurser i stora delar av det norrländska inlandet kan fyra poliser sluta upp med kronofogden för att bränna en samisk kåta. Detta händer idag. 2018. Jämte Akademien- krisen är det få tidningar som skrivit om detta.

En helg med grubbel, kanske. Men jag hoppas också med läsning. Mer viktigt än någonsin känns det att läsa och lyfta fram kvinnors författarskap. Och överallt.

I helgen läser jag Sofia Nordin, Andrea Lundgen, Ester Blenda Nordström och Tomi Adeyemi.

Tre län, fem landskap, tvåhundra mil

Just innan vi var hemma slog mätaren i bilen om till tvåhundra mil. Varje år brukar jag och min kärlek göra en roadtrip med en hyrbil (den enda gången vi kör bil nästan på hela året) men i år blev den längsta någonsin, hittills.

Norrland, även om det är den av våra tre landsdelar i Sverige som oftast klumpas ihop till en och samma sak, är nämligen en vid, bred och skiftande plats. Att resa hela Norrland runt på en vecka är omöjligt, den här gången nöjde vi oss med kustremsan men kom alltså ändå tvåhundra mil. Jag kan inte förstå att så många människor väljer att säga ”jag ska åka till Norrland” eller ”prata norrländska” när platserna i Norrland är så olika varandra.

Vår resa började i Höga Kusten, i Ångermanland där havet klyver berget på ett sätt som nästan gör en poetisk. Vi åkte med inspiration från Norrlandspodden avsnitt 9 – ”Hur stort är egentligen Norrland?” – och håller med Po och Mirjam om att det inte finns jättemycket att se vissa bitar längs E4:an norrut från Höga Kusten. Kanske gjorde också regnet och blåsten sitt till, vid Örnsköldsvik började det ösa ner och slutade egentligen aldrig förrän vi var på väg hem igen.

Men det blir ju vackert igen, sen. Havet, bergen, älvarna, skogen. Kyrkstäderna och minnena. Längs Västerbotten och Norrbotten lyssnade vi på Torgny Lindgren läsa Minnen och Creepypoddens sommaravsnitt, plaskade oss igenom Piteå och Luleå och fann lite uppehåll längst ut på en udde i Båtskärsnäs i skärgården utanför Kalix.. Längs riksväg 99 vid finska gränsen och från Luppioberget såg vi Tornedalen vi läst så mycket om och vände åter hemåt genom Boden, Älvsbyn, Storforsen och E45:an från Arvidsjaur till Östersund. En väg många har sagt är tråkig men som jag fann rogivande med sin blandning av berg, älvar, sjöar, skog och renar i vägkanten. Någon gång vill jag resa hela E45:an, hemifrån Östersund och upp till Karesuando. En väg på ungefär hundra mil, en resa genom det Norrland som ofta stereotypiseras och skämtas om men som, om du öppnar ögonen, är vackert och mångskiftande och långt ifrån en och samma sak.

(Jag skriver om Norrland: här, här, här och här.)

Om förtryck och orättvisor

Veckans tema på Kulturkollo är förtryck och orättvisor. Jag har med stort intresse följt inläggen som publicerats, om The Handmaid’s Tale (som ligger i min att-läsa-hög), om kvinnoförtryck. Jag har egentligen själv också väldigt mycket att säga om detta, skulle kunna tala om många feministiska böcker jag läst och om kampen mot patriarkatet som är en av mina livslågor.

Men idag kommer jag prata om något annat. Jag har nämnt det tidigare, men inte så ofta. Det handlar om förtrycket av och rasismen mot den samiska befolkningen i Sverige. Ett förtryck det talas ganska lite om, om du inte följer särskilda kanaler. Det är främst dessa kanaler jag idag kommer tipsa om (se slutet av inlägget) för jag har själv inte tolkningsföreträde när det gäller rasism mot och förtryck av samer utan är endast ”ingift” (ej gift på riktigt) i en samisk släkt.

Det går långt tillbaka. På samer.se kan du läsa hela historien men den kanske kan sägas börja med kolonisationen av Sapmí på 1300- talet, tvångskristning, nåjder som brändes på bål, skallmätning och rasbiologi från 1800- talet och fram till andra världskriget. I början av 1900- talet infördes nomadskolor där undervisningen skulle ske på svenska, det samiska språket trycks undan. I början av 1900- talet händer mycket. Tvångsförflyttningar, utbyggnad av vattenkraft som förstör renbetesmarker och staten som ger sig in på att inskränka jakt-, land- och fiskerättigheter – något som fått konsekvenser långt in idag och nyligen med Girjas sameby som stämde staten och fick rätt.

Det är ett förtryck som fortfarande pågår. 2007 antog FN en urfolksdeklaration som Sverige får ständig kritik för att den inte följs. Det är staten som beslutar om ett bolag får provborra inför  en gruva, och tillstånd är lätt att få, oavsett om det stör renbetesmarker. Det kanske mest aktuella exemplet är Gallók (Kallak) utanför Jokkmokk som gränsar till världsarvet Laponia och där Beowulf Mining gavs tillstånd att provborra 2013 under enorma protester, samer som helt enkelt lyftes bort av polisen men något som inte skrevs särskilt mycket om i vanliga dagstidningar. Läs artikeln i Sveriges Natur, lyssna på P1 Dokumentär eller avsnitt 14 av Norrlandspodden för att få mer inblick.

Så till Kulturkollos veckoutmaning: Lista musik, film, konst och/eller böcker som tar upp ämnet orättvisa och/eller förtryck. Det jag egentligen vill säga med det här inlägget är att det finns för lite kunskap om både den samiska historien och den samiska verkligheten idag. Med kunskap kommer upplysning, med berättelser kommer förståelse. Det viktigaste med mitt inlägg idag är inte det jag har att säga, utan det andra har att säga. Så här är mina bästa tips på böcker att läsa, musik att lyssna på och kanske framförallt, konton att följa på sociala medier. Stafettkonton, personligheter, nyhetskanaler.

Konst och kultur

Kulturhuset Gaaltije i Östersund har ofta konstutställningar, ofta om kolonialism.

Muséet Ájtte i Jokkmokk.

Västerbottens museum i Umeå har också ofta utställningar.

Böcker att läsa

LappskattelandAnnica Wennström. Jag har recenserat den här.

De tvångsförflyttadeBirger Ekerlid. En bok jag inte hunnit läsa än men ändå känner mig trygg med att tipsa om.

SMS från Soppero och Tio över ett Ann-Helén Laestadius. Den senare har jag recenserat här.

Queering Sapmí oerhört intressant, om att finna det i språket som inte finns där.

Filmer att se

Sameblod – se den, bara se den.

Musik att lyssna på

Orda – Sofia Jannok. Sofia Jannoks bästa album i min mening. Jojk, folkmusik, elektronik och pop med samplade inspelningar av rättegången mellan staten och Girjas sameby från 2015 där statens vittnen förnekar förtrycket av samerna. Orda är så vacker att du ryser, så tungt att det känns i magen i flera veckor efteråt, så hårt och oresonligt att du inte kan värja dig. Min favorit – We are still here (mii leat dás ain)

Mountain songs and other storiesMaxida Märak och Downhill Bluegrass Band

Sociala mediekonton att följa

mittsapmi – stafettkonto på instagram (om du bara vill följa ett konto, följ det här!)

Sofia Jannok – på facebook och instagram

Maxida Märak – på facebook och instagram

Anders Sunna på instagram

Oddasat – på facebook och twitter

Jag och mitt populärkulturella 90- tal

Kulturkollo minns 1990- talet och många bokbloggare med dem. Många minns TV-serier, gymnasiet, det första jobbet, resor och kanske framförallt musiken. Jag, som är född 1986, minns inte första halvan av 90- talet särskilt väl men slutet av 90- talet formade mitt populärkulturintresse och gjorde mig till den nörd jag fortfarande är.

Böckernas magiska värld

Det jag verkligen minns från mitt tidiga 1990- tal var att min mamma alltid högläste för oss. Alltid. ”Oss” är jag, mina två syskon och den barnahjord i varierande storlek som var hemma hos oss om dagarna och som mamma var dagmamma för. Allra mest minns jag Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio, som ju gavs ut mycket tidigare men lästes och lästes om flera gånger. När jag sex år gammal började i förskoleverksamhet kunde jag redan läsa själv men de första böckerna jag minns verkligen präglade mig som egenläsare – och, skulle det visa sig, också präglade hela mitt framtida litteraturintresse – var Eva Ibbotsons Hemligheten på Perrong 13 som gavs ut 1994 och så Skugg-serien av Maria Gripe som getts ut några år tidigare. Både läste jag i tredje klass, båda skulle sedermera för alltid definiera vad jag sökte i litteraturen. Magin.

9789150215793_200x_hemligheten-pa-perrong-13unnamed

harry1

 

Men 1990- talet var också bokklubbarnas tid. Jag var med i Läslusen – vars viktigaste bidrag för mitt kommande litteraturintresse var boken I fullmånens sken som gavs ut 1997 och lade grunden för hela mitt vampyrintresse. Min syster var med i Pollux för hästintresset var något vi både delade vid sidan av hatkärleken som alltid verkar finnas syskon emellan. Åh, dessa hästböcker med lila och orangea ryggar om amerikanska fullblod och övergivna raggiga ponnys! I stallet fann jag den första känslan av lugnet i separatism, att de flesta där var tjejer gjorde också att mobbare från skolan stängdes ute, men med det följde också den första insikten i att tjejers intressen är lite mindre värde än killars, att det är töntigt att vara hästtjej. Att det, i längden, är töntigt att vara tjej.

img.php242340098_112e2892-ddae-4b88-bfb5-2787c878f329

barnbok-pollux-65

 

Gamer Girl

Om det var svårt att vara hästtjej så var det – och är fortfarande, ibland – rent grymt att vara gamergirl. Hemma hos min mamma, där jag bodde mest, hade vi knappt en VHS-spelare och en ytterst begränsad tillåten tid vid TV:n. Pappa hade däremot en dator, en Atari ST som han kopplade in till tjockTV:n och två joystickkontroller och därmed definierade resten av mitt liv. Jag tycker oftast att min mamma, min mormor och morfar är de som skapade mitt kulturintresse genom att mata mig med hårdrock från tre års ålder och Dostojevskij från tretton men faktum är att TV-spelen definierat mig i nästan lika stor utsträckning och jag avskyr att det är en kulturyttring och ett berättelseskapande som ofta ses ned på – och att det i spelkulturen ofta ses ned på spelande tjejer (läs mer under till exempel #Gamergate).

På den tiden, det var i början av 1990-talet, rymdes en hel spelvärld på en 1,32MB- diskett och grafiken är fortfarande makalöst imponerade. Indiana Jones- estetiken i Rick Dangerous, drakarna i Bubble Bobble, det tidiga bilspelet Buggy Boy, Space Invaders som förmodligen är spelet även icke-spelnördar känner till och så inte minst Lemmings är spel vi nötte, jag och mina syskon. Nötte och nötte och nötte (på den tiden gick det inte att spara när som helst i ett spel). När sedan min storebror köpte det allra första Warcraft– spelet till PC – det släpptes 1994 och skulle sedan bli World of Warcraft – samt en PlayStation 1 och min systers pojkvän lät mig spela Super Mario Bros. 3 på hans NES var det klart. Gamer.

Lemmings-BoxScanWarcraft_-_Orcs_&_Humans_CoverartSuper_Mario_Bros._3_coverart

 

Tongivande spel som kom på 1990- talet: Super Mario World 1990), Doom (1993), Mortal Kombat (1992), Lemmings (1991), Super Mario Kart (1992), Warcraft (1994), Tomb Raider (1996), Super Mario 64 (1996), Diablo (1996), Worms (1995), Pokémon Red and blue (1996).

Musikdrömmarna

Det var då, 1997, när jag började inse att den musik jag lyssnade på hemma inte var riktigt lika cool (för ordet ”cool” var coolt då) som den musik mina klasskamrater lyssnade på. Det var då vi började byta Spice Girls- kort och Backstreet Boys släppte As long as you love me. Det var britpop som hade blivit amerikanska pojkband och om du inte köpte OKEJ så var du inte cool. Nå, cool var något jag aldrig lyckades vara och i hemlighet tyckte jag egentligen mer om min mammas LP- skivor.  Det var också såklart hårdrocken som stannade kvar hos mig i slutändan ändå. Det var Black Sabbath, Led Zeppelin och Alice Cooper, det var David Bowie och Pink Floyd som alla gick på vinyl hemma.

Men det fanns ändå någonting i 1990- talets popboom som både fascinerade och fastnade. En del var den Girl Power som Spice Girls så skamlöst propagerade och en del var musikprogrammet Voxpop. Hos oss på landet fanns varken MTV eller ZTV, som mina klasskompisar kollade på, men vi hade statliga SVT och Voxpop som visade musikvideor utifrån en topplista varje vecka mellan 1996 och 2002. Henrik Johnsson var programledare och Voxpop var en av de många barn- och ungdomsprogram som sändes från min då närmaste stad Växjö under 1990- talet. Henrik Johnsson, Gry Forsell, Fredde Granberg och Josefine Sundström började alla sina banor här – i samma TV- och radiohus som min femteklass fick spela in Vi i Femman i när vi kom till regionfinal 1998. De åren, slutet av 1990- talet, var också internets tid, och mobiltelefonernas, början på SMS- eran. Digital revolution.

hqdefault

Slutet av 1990- talet innebar för mig också början på en omvälvande tonårstid och en tyst revolution i mig själv – jag blev tretton år 1999 och befann mig någonstans mellan mobbad läslus och hästtjej från landet på väg till inåtvänd, svartklädd, svårmodig tonåring med ätstörningar och liknande problem.

Jag gick första till sjätte klass i en byskola med sextio barn och även om populärkulturen kanske nådde oss långt efter de mer hippa städerna så gjorde den ändå någon slags intryck och har på sätt och vis format mig till den drömmare, litteraturvetare, musikälskare och gamergirl som jag är idag.

Vill du höra/läsa mer? Jag rekommenderar avsnittet ”SVT:s 90- tal” i podden Snedtänkt, Vad läste vi på 90- talet och 90- talet i litteraturens värld.

Ibland undrar jag vad som hände

Som från ingenstans är det februari. Januari har gått förbi i en slags dimma av utebliven vinter, isiga gator och så mycket klimatångest och politisk depression att det känns svartare än någonsin. Att fortsätta slåss mot rasister, klimatförnekare och abortmotståndare känns lika viktigt som att gömma sig i fiktionen. I januari har jag läst och läst men aldrig riktigt ändå. Snart, ett inlägg om de två böcker jag läste i januari och de tre halvlästa som ligger på mitt soffbord och viskar sina olästa ord mot mig.

Det fantastiska med fiktioner är ju att de existerar på så många sätt. I januari har jag istället spelat gamla Harry Potter- spel för GameBoy Advance på min Nintendo DS men framförallt har jag och min kärlek varit helt uppslukade i Lemuria, i ett av de finaste TV-spel jag spelat på länge. Child of Light är ett plattformsrollspel från Ubisoft där Aurora ska ta tillbaka solen, månen och stjärnorna från The Dark Queen. Vi har spelat på Nintendo WiiU och det är så vackert.

childoflight_search_Mobile_156272

Bild från ubisoft.

Just nu ska jag försöka ge mitt bokcirkelprojekt med Hamsuns Sult en sista chans, ta mod till mig att läsa ut Wendigons förbannelse av Rick Yancey och äntligen börja på sista delen i Justin Cronins mästerliga dystopiserie.