Category Archives: Annat viktigt

Att säga det med en enda mening

Kanske är konsten att säga det kort den svåraste av alla? Veckans tisdagsutmaning på Kulturkollo är ”Säg det med en enda mening!”

Ändå finns det så många som säger det så bra, så kort. Enligt O ger många fina exempel, två från Warsan Shire, och jag tänkte än en gång påminna om ett ytterligare citat från hennes dikt Home som har cirkulerat på internet den senaste tiden men som inte är mindre viktigt för det:

You have to understand,
that no one puts their children in a boat
unless the water is safer than the land

Ett annat citat, kanske världens kortaste novell men med så mycket innehåll, tillskrivs Ernest Hemingway även om det finns tvivel om ursprunget:

For sale: baby shoes, never worn.

Två tunga meningar trots, eller kanske på grund av, att de är så korta. Tunga citat om barn, om vår värld idag, om sorg. Jag tänkte avsluta med ett citat från Gösta Berlings Saga av Selma Lagerlöf, också tungt, men motsägelsefullt hoppfullt.

Kan den, vars själ blivit mättad av sägner, någonsin frigöra sig från dess välde?

2015, och vad som hände då

Det hände mycket 2015. Mer i stora världen än i min egen lilla. I den senare läste jag ovanligt lite men jobbade desto mer och skaffade mig en större och större att-läsa-lista. I stora världen gick vi från medmänsklighet och Refugees welcome till att på regeringsnivå bli allt kyligare. En skrämmande utveckling, som jag hoppas vänder och går tillbaka till välkomnandet år 2016. Jag tänker i alla fall jobba för det, tillsammans med många andra. Tillsammans kan vi göra mycket.

Vad gjorde jag då, 2015?

Jag läste ganska mycket feministisk litteratur, detta gör jag mer och mer för varje år som går och lär mig varje gång något nytt. Feminismen finns också mer och mer med mig i vad jag än läser och jag funderade i våras ganska mycket på det här med feminism och fantasy. Så närbesläktat med de feministiska glasögonen är de som granskar den alltmer utbredda rasismen i vårt land och övriga världen, och i detta sammanhang vill jag nämna Anna Lihammers deckare Innan mörkret faller som jag tyckte var fantastisk.

wpid-wp-1429369814294.jpegMen jag läste ju inte bara böcker under 2015. Jag var på bokrelease också, närmare bestämt på släppfesten av Sarah Waters nya roman, och jag fick också min favoritbok av henne signerad och träffade mycket fint bokbloggarfolk. Jag var också på Rhodos tillsammans med min kärlek och såg fantastiska berg och hav och läste flera böcker.

IMG_4530Strax innan midsommar kokade det i min bibliotekariehjärna när en omöjlig och konstig debatt om bibliotek blossade upp – jag tyckte att förra årets läsambassadör, tillsammans med flera andra, tog sig friheten att diktera vad vi bibliotekarier är och inte är bra på – och jag tyckte de hade fel. Här kan du läsa min åsikt i frågan.

I september var jag med i bloggutmaningen På flykt, där bloggare gav sina tips på böcker som handlar om att vara på flykt. Ett ämne som fortfarande är så otroligt aktuellt och otroligt viktigt, för vi kan inte förstå vad det innebär om vi inte själva varit med om det. Det här är ju en av böckernas allra viktigaste funktion, för genom att ta del av andras berättelser kan vi åtminstone försöka förstå, försöka få en bild och det är första steget mot en vänligare värld.

När hösten och vintern kröp allt närmare fick jag mer och mer att göra på mitt jobb och mer och mer blev bloggen lidande. Men jag funderade lite över priser i bokvärlden och i november gjorde jag och en vän en fantastisk resa till London och Harry Potter- världen och skaffade oss en tatuering på köpet.

IMG_5831I den mån jag ger nyårslöften, och det gör jag inte ofta eller mycket, så lovar jag att blogga mer 2016 än jag gjorde 2015. Jag lovar också att det kommer komma lite statistik om hur mycket, eller lite, jag faktiskt läst 2015 och jag kommer också att lista de allra bästa läsupplevelserna 2015. Tills dess så instagrammar jag, för 2015 var också året då bloggen blev med instagram (följ mig på @elilaserochskriver) och så läser jag Leviathan wakes, årets första läsning som passande nog är ett bombastiskt rymdkrig, ”verklighetslykt” i ordets bästa bemärkelse. Om den sätter ribban för 2016 som läsår, så kommer det blir ett bra sådant.

Det verkliga och flykten från det

Det var så overkligt. Jag och en av mina bästa vänner hade just landat i London och skulle gå på musikalen Wicked när vi i ett ögonblick av wi-fi-access scrollade igenom sociala medier och såg vad som hänt i Paris. Det är så svårt att förstå.

Det är ju heller inte bara Paris. Överallt, i hela världen, dör människor vid handen av andra människor. Det är så hemskt, och så svårt att förstå. Det som hände i Paris, säger många, har förstås uppmärksammats så mycket av oss för att det ligger ”nära” oss, geografiskt och kulturellt. Samtidigt, är det inte det som skapar det där tänket om ”vi och dom”? Vi, här, ni, där. Men hur mycket död och terror över världen orkar en ta in, och förstå? Jag tror det är viktigt att skippa pekpinnarna och vara enade. Inte låta rädslan förstöra vår medmänsklighet. Fortsätta läsa böcker, för det är där vi kan lära oss att försöka förstå.

Verklighetsflykten. Böckerna har alltid gett mig den, också. När jag var elva år och en bokmal av rang var det en trollkarl jag aldrig tidigare hade hört namnet på som gav mig den (inte för första gången). Arton år senare trollbinder Harry Potter- böckerna mig fortfarande när jag läser dem, världen J.K. Rowling målar upp drar in mig så fort jag öppnar sidorna. När verkligheten blir för mycket, är jag glad att jag har den. Harry Potter var också en av sakerna som förenade mig och min vän, då när vi gick på gymnasiet och knappast var en del av det coola gänget. Udda, nördiga och lite utanför. Då, när det var töntigt att gilla Harry Potter.

Nu, tio år senare, besökte vi Warner Bros. Studio Tour, mitt i allt det svåra som händer i världen. Det är nästan obegripligt att våra liv fortsätter som de gör mitt i allt detta, men kanske är det också viktigt att de gör det. För att vi ska orka hjälpa så mycket vi kan. Eller, som Harry i ett av mina favoritcitat från The Goblet of Fire säger:

I could do with a few laughs. We could all do with a few laughs. I’ve got a feeling we’re going to need them more than usual before long.

Den stora hangaren där en stor del av miljöerna från inspelningarna av Harry Potter- filmerna är bevarade, var en fantastisk verklighetsflykt. Sju timmar flög iväg som ingenting, vi kunde inte ens förstå att vi varit där hela dagen när vi började komma fram mot slutet. Stora, life-size miljöer samsades med mindre utställningar, utomhus med inomhus, smycken och kläder med trollstavar och Erised-spegeln. En annan sak med Harry Potter som fascinerar mig så mycket är kontrasten mellan början och slutet av bokserien – tydliggjort på en tavelvägg där glada, färgsprakande bilder hängde bredvid en bild av en hög med skelett, Voldermorts offer och det onda och skrämmande.

 

IMG_5831En av de saker jag gillade mest var den enorma modellen av Hogwarts en kunde gå runt och se ur alla vinklar.

IMG_5750En annan av sakerna var The Hogwarts Express, ett riktigt tåg en kunde gå in i.

IMG_5816Min favoritbild från resan. Min vän Martin står och läser på skylten vid Lily och James förstörda hus i Godric’s Hollow, precis som Harry och Hermione gör i The Deathly Hallows. En bild från boken som för mig symboliserar hopp, medkänsla, tilltro och kamratskap.

Slutligen, något sällsynt i den här bloggen. En bild på mig (under vår tur på Warner Bros.), här tillsammans med Martin och vår tatuering som vi slutligen gjorde tillsammans efter att ha haft den bestämd länge, länge – bara verklighetens alla hinder har kommit emellan fram tills nu. Förseglandet av en sån där vänskap en haft länge och liksom vet finns där, trots att det är knappa 80 fysiska mil emellan och ibland lång tid. Men ibland gör det inte så mycket.

tattooOne simply uses the symbol to reveal oneself to other believers, in the hope that they might help one with the Quest. (Xenophilius Lovegood, The Deathly Hallows)

Läs mer om Paris och verklighetsflykt i fint inlägg hos Enligt O och Lyrans Noblesser.

På flykt

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om perspektiv. Om det fruktansvärda som händer i världen, om hur böcker finns där för att hjälpa oss att förstå. Idag tänkte jag tipsa om just några sådana böcker eftersom Fiktiviteter har utmanat mig i Janina Kasteviks utmaning på bloggen Bläddra! Bläddra! Utmaningen handlar om att skriva om böcker om barn på flykt och det tänkte jag göra nu.ramiz-resa-en-romsk-pojkes-berattelse

Ramiz resa verkar vara vara slutsåld men leta efter den på ditt närmaste bibliotek. Jag vet att i alla fall vårt bibliotek håller hårt i den. Den är skriven av Ramiz Ramadani i samarbete med Gunilla Lundgren och Mersion Pedja och handlar om Ramiz själv, en ung romsk pojke som är på flykt från Kosovo i en lastbil. De ska försöka ta sig till Sverige och det här är just det som händer i världen, just nu. En bok att ta till sig.

flodvagenFlodvågen av Anne Rooney är en dystopisk, lättläst ungdomsroman men det betyder inte att den inte säger något om samhället idag. I en snar framtid har många länder översvämmats av det stigande havet, ett resultat av den klimatkatastrof människorna dragit på sig själva. De som är på flykt kallar klimatflyktingar och ingen vill ta emot dem, alla länder ovanför vatten stänger sina gränser. Men snart börjar vatten krypa in även hos dem. En bok om att sätta namn på folk utan att känna dem, och om att katastrof och krig inte är så långt borta som en kan förledas att tro.

Jag kommer också att tipsa om en bok som jag ännu inte läst, men som jag läst så mycket om och hört så mycket bra om att det känns som att jag har gjort det.9789172996809_200_dogboy-ar-dod-noveller_kartonnage

Alex Dogboy är en serie böcker av ungdomsboksförfattaren Monika Zak, första boken handlar om Alex som lever på gatan i Honduras. Förra året gav Zak ut novellsamlingen Dogboy är död, som inte bara handlar om Alex utan också om andra utsatta barn världen över. Ensamkommande flyktingbarn, en adopterad flicka i Vilhelmina, en barnsoldat i Guatemala. Jag tror att den här boken är mycket bra. Och mycket svår. Jag kommer att läsa den.

Läs om fler böcker hos Carolina läser som också deltagit i utmaningen.

Jag gör som Fiktiviteter och utmanar alla som vill, men särskilt utmanar jag Bokomaten och I Elinas hylla.

Schhh….?

Biblioteksvärlden har varit i blåsväder de senaste veckorna. Inte bara har det flitigt debatterats om biblioteksrummet, det har också någonstans skett en kortslutning som innebär att två olika – visserligen besläktade men ändå olika – sakfrågor har klämts ihop till en enda.

Klart att det verkar helt uppåt väggarna då.

Det började med att Paulina Neuding, bibliotekarie i Hässelby, skrev en kolumn om stök, våld och hot på bibliotek, i vilken det framkom att stök och våld på bibliotek är en uppåtgående trend i Sverige. I Hässelby fick de ändra på öppettiderna. Någonstans runt stadsbibliotekarien Katti Hoflins svar och Hässelbybibliotekarien Einar Ehns replik började det handla om vad som ett par gånger i debatten kallats ”tysthetsnormen”. Hoflin reducerade delvis problematiken till att handla om att alla inte kan bibliotekets sociala, outtalade regler och att vissa bibliotek i vissa områden därför helt naturligt är stökiga. Därifrån var steget tydligen inte långt till att ifrågasätta att bibliotek utökar sina verksamheter och läsambassadören Johanna Lindbäck protesterar starkt mot att ungdomar kan komma till biblioteket och göra annat än läsa; till exempel spela eller lyssna på musik. Hon slår ett konservativt slag för att biblioteken ska syssla med det ”de är bra på”, det vill säga böcker och tystnad.

Jag håller inte med Johanna Lindbäck när hon skriver att det inte fungerar att försöka locka till sig ungdomar med aktiviteter som att göra musik, spela tevespel eller vad det nu kan vara. För det första måste en inse att texter inte längre är isolerade till böcker. Texter finns överallt. Berättande finns i alla former – även i musik och TV-spel. Lindbäck nämner PISA- resultaten och jag tror inte biblioteket där jag jobbar som barn- och ungdomsbibliotekarie är ensamt om jobba hårt på sitt uppdrag av att vara läsfrämjande och försöka göra det på många skilda sätt. Inte minst på grund av att det kom en ny bibliotekslag förra året och att barn och unga, bland andra målgrupper, i den är högt prioriterade.

Det är inte alla som får läsningen som gåva hemma, det är heller inte alla som ser boken som sin form för berättande. Bibliotek är mer än böcker och om vi som bibliotek och bibliotekarier inte inser detta så tror jag att vi till slut kommer vi att dö ut – åtminstone en del. Bibliotek är inte immuna mot nedläggning, faktiskt så läggs det ner ganska många bibliotek varje år i Sverige, och personligen tror jag inte att bibliotek kan vara endast bakåtsträvande mot böcker och tystnad om de ska överleva.

Samtidigt tycker jag att biblioteket som en frizon är en av de absolut viktigaste funktioner biblioteket har, för det finns inte många frizoner kvar i samhället – platser där du kan gå in och bara vara utan att behöva konsumera något. Men det handlar inte, som Lindbäck skriver, att ”de konservativa får maka på sig”, det handlar om att göra plats för alla. Det byggs många nya kulturhus i Sverige och jag har besökt ett antal av dem. Det finns ofta stor plats för ungdomar, det är sant. Det byggs ateljéer där ungdomar kan skapa och jag tycker det är fantastiskt – böcker är som tidigare nämnts inte den enda kanalen in till läsning och kreativitet med texter. Böcker är inte det enda vi kan få ungdomar att upptäcka biblioteket med. Men det finns samtidigt också tysta läsplatser, det finns böcker, det finns ställen att sitta och läsa tidningen och jag tror inte något bibliotek lägger de här platserna direkt bredvid barn- och ungdomsavdelningen.

Det måste finnas plats för alla. Om den här balansen tycker jag Alle Eriksson skriver mycket bra.

Däremot håller jag med om att det såklart måste finnas fler fritidsgårdar och sporthallar, för det är nog självklart för de flesta bibliotekarier att inte biblioteken ska ta över den funktionen. Det är där jag tycker att debatten har tagit en konstig vändning, för istället för att höja rösten och kräva fler platser för ungdomar och mer resurser till fritidsverksamheten för att undvika just stök, våld och hot på bibliotek, så höjer en rösten för att jaga ut aktiviteter för ungdomar på biblioteken och hålla dem konservativt tysta.

Någonstans har debatten alltså förvridits till den punkt att på ena sidan står de som vill att biblioteken ska vara en plats fri från våld och hot och på den andra de som vill att biblioteken ska vara tysta och lugna och inte ha några mängder med aktiviteter. Så egentligen vill ju alla ungefär samma sak – ha lugn och ro biblioteket. Grejen är ju bara att det inte är samma sak att ha aktiviteter på biblioteket som att det är våld och stök. Att ha aktiviteter på ett bibliotek är inte samma sak som att göra det till en fritidsgård. Jag jobbar ganska mycket med program och aktiviteter i mitt arbete som barn- och ungdomsbibliotekarie och vår främsta ledstjärna när det gäller aktiviteter – textverkstad, pyssel, bokklubb, teater eller vad det nu kan vara – är att det ska vara en aktivitet som är en del av ett läsfrämjande arbete, inte står utanför det. Att säga att sådana aktiviteter gör biblioteket till en fritidsgård är att förminska det arbetet.

Det är klart att vi vill locka ungdomarna till biblioteket. Det är klart att vi inte vill ha våld och stök på biblioteket. Det är klart att vi vill att de som älskar biblioteken för dess tystnad ska fortsätta att ha den möjligheten. Det är klart att vi vill överleva. Balansen mellan de här olika punkterna – manifesten, om ni så vill – måste vara just en balansgång, inte en motsättning.

Ett djupt och skoningslöst mörker

Vi och dom. De andra. Ord, som i den sammansättningen hörs på radio, tv och läses på nätet nästan varje dag. Ord som är grunden för det många idag kallar ”främlingsfientlighet” men som egentligen är rasism.

Det går inte att hävda att ”man inte får prata om invandring i dagens Sverige” För varje dag när jag slår upp tidningen, slår på datorn, läser twitter, ser på nyheterna så talas det om invandring. Det talas om Sverigedemokrater som gjort ännu ett rasistiskt uttalande, det talas om hur mycket invandrare ”kostar” Sverige, det motdebatteras att invandrare faktiskt är ”lönsamma”. Som om en människa skulle behöva vara lönsam för att vara värdefull. Det pratas, i svensk television på bästa sändningstid, om hur mycket invandring Sverige ”tål”. Som om vi helt plötsligt skulle bli allergiska mot att ta emot människor i nöd. Partiledaren för ett rasistiskt parti intervjuas i ett folkkärt program – också på bästa sändningstid. Hur kan människor säga att vi inte får prata om invandring?

Även om det här är alldeles tillräckligt för att göra en mörkrädd, öppnar sig ett svart hål under mina fötter när den historiska kontexten gör sig påmind och belyser saken ur ett helt annat sken. Anna Lihammer skriver i kriminalromanen Medan mörkret faller:

Våldet var en sak, men det var knappast den enda arena de arbetade på. Språket var en annan och minst lika farlig. Nazisterna hade varit effektiva med att droppa sitt gift. Fler och fler ord hade de smugit in i människors vardagsspråk, fler och fler saker som plötsligt blev rumsrena att säga. Det vande folk vid att inte se alla som lika mänskliga, vande dem vid idén att människovärde är mätbart och möjligt att ranka. I grunden var det alltid samma saker, om och om igen. Hatet mot judarna, hatet mot den individuella självständiga kvinnan och de homosexuella, och så den nostalgiska längtan tillbaka till ett förgånget som aldrig funnits, ett fantasiförflutet. Talet om ett folk och en folksjäl där inte alla ingick. (—) Liksom nazisterna skapat en tyskhet där bara några fick plats ville många här skapa en snäv, inskränkt och ständigt krympande svenskhet.

Medan mörkret faller utspelar sig i Sverige på 1930- talet, innan andra världskriget och medan många fortfarande blundar för vad nazisterna vill och gör. Precis som folk blundar idag, för retoriken som Lihammer beskriver så väl är samma som Sverigedemokraterna använder sig av idag. Ett folk och en folksjäl. Att ranka människovärde. Vardagsspråk. Göra saker rumsrena att säga. Just att det talas om främlingsfientlighet istället för rasism, att det talas om hur mycket invandring Sverige tål, att nazister helt öppet har demonstrationer mot folk de tycker är mindre värda, att människor inte blir mer upprörda över rasistiska uttalanden i media än de blir, att någon som gjort rasistiska uttalanden får agera talman i riksdagen, just sådana saker är praktexempel på att ta in rasismen i vardagsspråket och göra saker rumsrena. Göra rasismen rumsren. Precis som på 1930- talet.

På SD:s hemsida står att läsa att invandringen inte får utgöra ”ett hot mot vår nationella identitet.” Vilken denna identitet är verkar vara upp till SD att bestämma och de som inte helt och fullt ”assimileras” in i den och är ”mer lojal till Sverige än något annat land” får inte kalla sig svensk. Om en nu inte kan ”assimilera sig” måste en i alla fall följa svenska lagar och regler. Dock så tror jag inte att de ”infödda svenskar”, det vill säga de som inte är rasifierade, som bryter mot regler och lagar måste sluta kalla sig svenskar enligt SD.

Några som, enligt SD:s principprogram, får leva i ”den svenska nationen”, men enligt ett uttalande från partisekreteraren Björn Söder, inte är svenskar, är Sveriges ursprungsbefolkning. En följdfråga här är: vilka koloniserade hela landsänden Norrland, tvångskristnade samer och tog ifrån dem landen? Vilka skövlar fortfarande landen med gruvnäring och vattenkraft? ”Svenskarna”. För att återgå till Anna Lihammer så utspelar sig Medan mörkret faller till stora delar på det före detta rasbiologiska institutet i Uppsala, grundat 1922 av Herman Lundborg med syftet att undersöka olika ”raser” och bevisa att den germanska ”rasen” var den högst stående. Samer och andra urfolk bedömdes som lägre stående. Det är verkligen fasansfullt att läsa, både facklitterära texter och i Lihammers skönlitterära skildring, om hur människors skallar mättes och bedömdes, hur skeletten fortfarande till viss del finns kvar. Inte återbördats. Hur det hela tiden handlade om att särskilja, bestämma vad som var bättre och sämre. Det påminner mig om läsningen av Rekviem för en vanskapt, där den samiska kvinnan Christina sågs som abnorm på grund av sin längd och visades upp som ett ”freak”. Inte ens i döden fick hon ro, då visades hon upp just på Herman Lundbords rasbiologiska institut.

Båda de här böckerna är oerhört läsvärda. De är väldigt olika sorters böcker, Mattias Hagbergs Rekviem för en vanskapt är en poetisk, ångestfylld betraktelse över ett liv och Lihammers Medan mörkret faller är en kriminalroman med det mörka 1930- talet som bakgrundsvy. Men båda böckerna handlar ändå om ”vi och dom”. Det handlar fortfarande all rasism om. ”Dom” behöver inte ens vara sämre. Bara annorlunda. Vi tar på oss en rätt att döma andra människor på grund av hur de ser ut, inte vilka de är. Om vi lyckades luckra upp de här gränserna lite så kanske vi skulle känna en större samhörighet.

Det här går inte att göra med en historielöshet. Det går inte att göra utan att inse hur farligt det är att göra rasistiska uttalanden rumsrena, att låta det få pågå. Vad det kan leda till. Det går inte utan att sluta värdera människor, att se dem som lönsamma eller inte lönsamma. Vi måste inse att vi alla är människor. Oavsett hur vi ser ut.

Tips på läsning: Rasbiologin banade väg för norrländsk kolonisering (DN)
En meningslös sortering av människor (Forskning och framsteg)
Faktablad rasbiologi (Sápmi)
Djupt inne i rasbiologins arkiv (DN)

Det finns även en dokumentär som heter Hur gör man för att rädda ett folk?, om rasbiologiska institutet och samerna. Jag började se den men klarade helt enkelt inte av det. Den finns inte längre på SVT Play men kanske går den att se någon annanstans.

När livet kommer emellan, del 2

Det var över en månad sedan jag bloggade sist. Ibland behöver en någon sorts paus från allting, till och med från sådant som en älskar att göra. Bloggandet var en sådan sak just nu. Det har hänt mycket saker i mitt liv i februari och det har inte bara avspeglats i mitt bloggande utan också i mitt läsande.

Jag läste nämligen bara två böcker i februari, och det gjorde jag medan jag låg däckad i influensa en väldigt lång vecka. Det var också veckan då jag blev lite, lite vänligare inställd mot e-böcker, för när en har 39 graders feber är det verkligen så himla mycket enklare att klicka ner en e-bok till plattan än att släpa sig iväg till biblioteket för att skaffa sig andra världar att fly till. Inte för att jag inte hade gjort det i slutändan ändå.

Åsa Larsson är en av få deckarförfattare som fortfarande fängslar och fascinerar mig, ja jag kan nog räkna dem på ena handen och ändå få fingrar över. Både Det blod som spillts och Svart stig lästes på plattan, numera kallad J.D Salinger, och allra mest fast blev jag i Det blod som spillts som inte bara var en spännande deckare utan också gjorde mig sådär heligt feministisk förbannad som jag blir allt oftare nuförtiden. I Det blod som spillts spills livet av en feministisk präst som rivit upp många patriarkala värderingar i den lilla byn utanför Kiruna. Ni kan ju gissa hur många som har motiv. Men mer om den, och Svart stig, senare.

På tal om feminism så såg jag Cirkeln på bio ikväll, det var andra gången i ordningen jag gjorde det och den var fortfarande lika bra. På hemvägen slog det mig hur otroligt betydelsefullt det hade varit för min tonårstid om det funnits en film, en svensk film inte minst, där sex tjejer hade tagit plats i huvudrollerna. Sex tjejer som var tuffa, svaga, starka, självständiga, beroende av varandra och andra, föll för frestelser och fick styrka av varandra. Sex tjejer som var som tjejer var mest, bara att de dessutom hade magiska förmågor. Tjejer som gjorde allt det med sina magiska förmågor en själv förmodligen skulle göra. Tjejer en kunde identifiera sig med. Tjejer som tog plats. Tjejer, mitt i det hav av huvudroller, programledare, politiker, världsledare, idoler och musiker som – inte endast bestod av män men som tilldelades så mycket större självklarhet på grund av att de var män.

Det kanske hade varit lite lättare att hålla andan då. Jag hoppas, och tror, att Cirkeln spelar den rollen för många tjejer idag.

Kvinnor är inte osynliga, de har osynliggjorts

Idag publicerade DN en studie om hur skolböckerna ger sin bild av historien, det framkom att bara 13 av 100 personer som porträtteras är kvinnor. Underrubriken är: ”Professor: Det är chockerande”.

Jag tycker inte alls att det är chockerande. Det chockerande är egentligen att en professor hade förväntat sig något annat. Jag minns historialektionerna i högstadiet och gymnasiet. Det var extremt svårt att hitta kvinnliga förebilder i historieböckerna och det känns så oerhört tungt att läsa om att de elever som intervjuas i artikeln, som går i skolan ungefär 15 år efter mig, upplever exakt samma sak.

Vissa kanske blir påverkade och tänker att det inte är så konstigt att kvinnor har lägre lön, eftersom de ändå inte gjort så mycket historiskt.

Det finns många röster idag som säger att feminismen inte behövs, att vi ju är jämställda och att det inte är som det varit för hundra år sen. Men ska vi då vara historielösa? Det är väldigt lätt för män att hitta förebilder – inte bara i historien men också i det faktum att det även idag främst är män som syns i TV- program, i filmer och så vidare. Som kvinna får en leta hårdare.

I samband med DN:s artikel har Jonas Thente skrivit en kommentar i ämnet. Jag skulle vilja ge honom bakläxa på meningen ”Man kan förstå svårigheterna i att hitta världshistoriskt inflytelserika kvinnor i vikingatiden, under kolonisationen av Amerika eller vid korstågen.” Att det finns vissa svårigheter, ja, men Thente får det att låta som ett omöjligt uppdrag och det är det sannerligen inte. Inflytelserika kvinnor har genom historien osynliggjorts, men det är stor skillnad på osynliggörande och att faktiskt inte finnas. Jag skulle vilja instruera, förutom Thente, också många läromedelsförfattare att läsa böcker som Nina Burtons Den nya kvinnostaden och Makalösa kvinnor av Eva Borgström. Det är sådana böcker en måste tillgå för tyvärr är det så, att kvinnan fortfarande är det andra könet och därför måste få en egen historieskrivning istället för att räknas med i den manliga. De manliga genierna har inga egna böcker. Deras plats är i de allmänna historieböckerna, de är medräknade. Precis som att det i bibliotekssystemet Dewey finns en avdelning för ”genier” och en för ”kvinnliga genier”. Mannen är normen.

Men, tills även kvinnan räknas med som norm, är det tur att böcker som Burtons och Borgströms finns. Här kan en hitta kvinnor som Hildegard av Bingen, predikant, abbedissa, författare och litteraturkännare under medeltiden, Hatshepsut, drottning i Egypten, och Mary Kingsley, upptäcktsresande på 1800- talet. Här finns drottning Kristina och så Marie Curie, första kvinna att få Nobelpriset och många, många fler. Nämns de i läroböckerna? Knappast. De två senare, kanske. Enligt studien, bara i ett fåtal av dem.

Det borde vara en självklarhet att historien påverkar hur vi tänker i nuet, oavsett om förhållandena är desamma eller förändrade. Det borde vara självklart att lyfta kvinnliga tänkare, forskare, regenter och upptäcktsresande. Tyvärr finns det en lång väg kvar att gå.

Det ska ju faktiskt vara kul också

…med näsan i en bok har tagit bloggpaus i två veckor och har nu kommit tillbaka med nya krafter. Det påminde mig lite om hur kul det ska vara med bloggandet, att det inte ska vara ett tvång. Nog för att jag tycker det är kul men det har också den senaste tiden tyngt lite med alla orecenserade böcker jag har i listan. Detta sätter jag mot att jag verkligen vill skriva om alla böcker jag läst, inte minst för att minnas vad jag tyckte om dem!

Men jag måste kompromissa med mig själv. Därför kommer det denna och nästa vecka komma en hel del minirecensioner av böcker, ibland i högar och ibland för sig! Jag har just nu 14 orecenserade böcker och jag siktar på att skriva åtminstone något ord om alla de kommande två veckorna! Någon längre recension kommer också dyka upp, den första, av Sekreterarklubben, dyker upp ikväll och en rejäl sågning av City of Heavenly Fire kommer i slutet av veckan.

Hur gör ni när högen med orecenserade böcker hopar sig?

Tungt

Det har verkligen varit två tunga dagar, sen valet i söndags. Det är blandade känslor här hemma för även om det är svårt att första hur så många kan rösta på rasismen glädjer det ändå att så många röstade på feminismen. Jag tycker vi ser framåt, såklart utan att tappa blicken mot historien. Ett alldeles utmärkt sätt att göra det är genom litteraturen och böckerna. Hitta dem här:

Om inte nu så när – hos och dagarna går….

100 antirasistiska boktips från Litteraturmagazinet.

Så här känner jag idag, hos Fiktiviteter.