Upp i ljuset: kvinnliga konstnärer

När jag i fredags satt på tåget på väg ner från Östersund till en efterlängtad helg i Stockholm hos en av mina bästa vänner – Hanna – hände det nästan osannolika. Min barndomsvän som nu bor i Göteborg satt också på ett tåg, på väg från Göteborg till Stockholm och skulle anlända bara en halvtimme före mig. Ska vi kalla det ödet? Helgen var fantastisk, mina två kompisar fick varsin ny vän och jag och Hanna gjorde det bästa vi vet: promenerade och pratade om böcker. På lördagen gick vi nästan Djurgården runt, med utgångspunkt i våfflor och kvinnlig konst på Waldemarsudde.

Konstutställningen hette Ljusets magi och fokuserade på min favoritepok i konsthistorien; natur- och friluftsmåleri i olja och akvarell från slutet av 1800- talet. Särskilt fokuserade den på kvinnliga konstnärer som annars varit mer eller mindre ouppmärksammade och jag fick flera nya favoriter – Julia Beck, Gerda Rosvall-Kallstenius och Anna Nordlander. För mig var utställningen en fantastisk resa i just ljusets magi – i tidigt morgonljus, i sent kvällsljus, ljus filtrerat genom damm vid en arbetsplats (Anshelm Schultzbergs Rivning av gamla barnhuset!), dovt åskljus. Konstnärer som verkligen lyckas fånga ljus fascinerar mig  – Sommarregler av Shaun Tan är en av de finaste konstböcker jag vet.

Utställningen på Waldemarsudde är stor – 170 verk – och efter alla konstutställningar jag sprungit på med min morfar konstnären, som barn, tonåring och vuxen, var det nästan överväldigande att mötas av så många kvinnliga målare och inte minst – så många kvinnor. Nog för att det inte saknas avbildningar av kvinnor i konsten men på det här sättet, sett från den kvinnliga blicken snarare än den manliga, var det något helt annorlunda.

Jag och Hanna diskuterade – som så ofta, lite hetsigt, om det i det närmaste stoltserande sätt Waldemarsudde på sin hemsida proklamerar att de lyfter fram just kvinnliga konstnärer. Ska det inte räcka med att faktiskt göra det, utan att behöva skriva betraktaren på näsan – och kanske själva plocka några poäng – med det? Kanske. I min drömvärld skulle det vara självklart att lyfta fram 45 kvinnor jämte 36 män utan att det behövde vara någonting värt att skriva om och kanske kommer vi komma dit, men just nu tror jag vi lever i en värld där det kvinnliga skapandet behöver lyftas fram och uppvärderas. Inte minst gömda och glömda kvinnliga konstnärer, för hur ska de annars komma fram i ljuset? Att lyfta upp dem är inte bara en kulturgärning utan också ett sätt att faktiskt exponera historien för vad den var då och ibland fortfarande är – kvinnoförtryckande och mansdominerad. Det jag hoppas är att Waldemarsudde inte låter det stanna vid att en gång fokusera på kvinnliga konstnärer utan att det blir just en naturlig del av alla konstutställningar. Att kvinnor inte behöver lyftas fram särskilt som kvinnor utan som konstnärer, det är min dröm.

bokhögsthlm

Tre kvinnor. Min packning var ändå hyfsat lätt och bestod till största delen av tre pocketböcker. Sfinx läste jag ut på tåget hem, Du lär mig att bli fri hann jag bara börja med.

sthlmsloot

Det jag kom hem med. Utställningsboken från Waldemarsudde med tillhörande tygpåse, Game of thrones, Batman-Fluxx och en Nintendo- plåtlåda samt en pin från Sci-Fi-bokhandeln (”This is not the button you’re looking for”, ja ni som fattar, fattar).

Imorgon går jag på semester. Det är en högst efterlängtad sådan efter en rolig men på många sätt tuff vår och sommar på mitt jobb. Jag älskar att vara bibliotekarie, men jag behöver pausa ibland.

Semesterläsningen som inte riktig blev, och historieturen som blev det

Tanken med en veckas semester i Maj var pool, läsning och sol. Dock fann vi ganska snart, både jag och min kärlek, att vi är lite för rastlösa för poolkantens lockelser. Första dagen iväg hyrde vi en bil och körde dit näsan pekade – vi var i flera olika städer i Kroatien men också till grannlandet Bosnien-Hercegovina och den krigsdrabbade staden Mostar. En gång en historisk pärla på Balkan, numer pepprad med hål och ett förstört stadsmonument – en bro byggd på 1500- talet, sedan 2004 återuppbyggd men ändå inte densamma.

mostar

När jag gick på högstadiet, åttan och nian framförallt, hade jag en hel del vänner som fötts i bland annat Serbien och Bosnien och flytt hit. Det var så svårt att ta in, att deras första hem inte fanns längre, att deras familjer blivit mördade för vilka de var eller vad de trodde på. Nästan overkligt var att tio år senare se spåren. Sorgen i att döden lever kvar så länge, hoppet i att Balkanländerna på många sätt rest sig och blomstrat upp igen, tyngden i att krig aldrig verkar dö ut. Att vi nu, igen, när kriget härjar i stora delar av världen vägrar att ta emot de människor som flyr från det övergår mitt förstånd. Att det som då var Ny Demokrati nu är SD, att gränserna för vad som är tillåtet hela tiden flyttas, att rasismen blir mer och mer accepterad är en så fruktansvärd utveckling.

Att vi kan semestra medan andra flyr för sina liv är egentligen också märkligt. Men jag hoppas att många också lär sig något av att se andra länder, möta andra människor. Jag hoppas de förstår att vi alla är just det, människor, och att vi inte kan stänga dörren när de flyr.

Internationella kvinnodagen, två dagar senare

I tisdags, den 8 mars, hade jag tänkt skriva en hel drös med inlägg om internationella kvinnodagen. Boktips, om varför jag helst läser böcker av kvinnor, om temadagen om feminism där jag jobbade i söndags. Istället jobbade jag övertid, återhämtade mig efter en tuff jobbhelg och diskuterade med flera män om varför en inte bör skuldbelägga kvinnliga offer – i kölvattnet av att polisen i min hemstad gått ut och bett kvinnor att hålla sig inne på nätterna eftersom det just nu förekommer många överfall på kvinnor i stadens centrum.

Att de gick ut med denna uppmaning (även om de vill kalla det ”information”) på just internationella kvinnodagen är både ironiskt och sorgligt. Dagen då vi ska uppmärksamma förtryck och orättvisor spär polisen på våldtäktskulturen och skambeläggandet av kvinnor som faller offer för mäns våld. Ännu sorgligare är det att så många (män) tyckte att polisens agerande var bra.

En annan anledning till min bloggtystnad var att jag var helt slut. I söndags jobbade jag på en feministisk temadag med anledning av internationella kvinnodagen, med otroligt många besökare. Jag pratade böcker (såklart), tipsade om feministisk litteratur (jag försökte få alla att läsa Sara Lövestam och lyckades ganska bra) och höll också en föreläsning om normbrytande barnlitteratur och normkreativa sagostunder. Jag pratade om Kenta och barbisarna, där det normbrytande är en utmaning som måste lösas – men ännu mer om böcker som Konrads klänning och Orättvist! där det normbrytande istället blir normkreativt, inte ett problem som måste lösas utan bara finns där. Vidgar och stärker. Om att vi måste prata om böckerna med barnen, för att barn är så kloka och tänker så mycket.

IMG_1064

Det var en fantastisk dag. Min kollega höll ett författarsamtal med Kristina Sandberg och ställde frågan om varför vi är så många som känner igen oss i en hemmafru som levde på 1930- talet. Om hur lite som har förändrats, om hur mycket som finns kvar. Vem skulle Maj skulle vara idag? Sara Lövestam berättade om rösträttsrörelsen och sin resarch inför boken Tillbaka till henne. Jag utmanar vem som helst att se och lyssna på Sara Lövestam och inte bli engagerad – hon är en fantastisk författare och en fantastisk talare. Vivi-Ann Labba Klemensson berättade om att vara samekvinna förr och nu, Nino Ramsby spelade, det fanns föredrag om ojämställda löner, ojämställd tillväxt, ojämställd ohälsa, det fanns så många bra programpunkter att jag egentligen skulle kunna fortsätta till kvällen och vi som var med och planerade hade hundra idéer till. ”Varför behövs feminism?” – en fråga med ett otroligt tydligt svar i söndags. Många svar.

fika

Men, jag var också på ett feministfika i tisdags med vänner och det var ändå en fantastisk avslutning på dagen. Det fanns också de som sa det så mycket bättre än jag i tisdags: Rastlösheten listade 7 fantastiska kvinnliga författare, Fiktiviteter funderade kring att vara en bra eller mindre perfekt feminist (och jag håller med om vartenda ord!), Enligt O berättade om varför vi behöver en kvinnodag, om röster att lyssna på och böcker med kvinnofokus.

Men egentligen gör det ju inte så mycket heller att jag inte hann skriva allt det där jag tänkte. För jag kommer skriva det, olika inlägg uppdelat på resten av året och faktum är att – även om jag är ett stort fan av internationella kvinnodagen och all den kamplust den brukar innebära – att orättvisor och ojämlikhet inte bara ska uppmärksammas en dag om året. Fantastiska kvinnor idag och genom historien ska inte bara uppmärksammas en gång om året. Det är det som är den stora utmaningen.

Norrlands svårmod – Therése Söderlind

Tystnad, inbundenhet, svårmod. I Norrlands svårmod finns mycket av det som många föreställer sig är en del av Norrland och det norrländska. Är det en norrländsk identitet? Finns det något sådant som en norrländsk identitet? Framsidan av Norrlands svårmod i den inbundna upplagan krackelerar. På insidan faller familjer sönder.

norrlands-svarmod-roman-om-ett-forsvinnande

Det var först när jag flyttade till Östersund, lokaliserat i Jämtland, södra Norrland, nästan exakt på mitten av Sverige, som jag förstod hur snedvriden min och många andras bild av Norrland var. Att jag ens hade en bild av ”Norrland” är ganska talande, för inte hade jag då något liknande av Götaland eller Svealand. Ändå är alla tre administrativt likställda, alla tre är landsdelar. Ganska många har fördomar om skåningar också, såklart. Och om smålänningar, som undertecknad är från början. Men inte om någon annan plats i Sverige klumpar vi ihop fem län, nio landskap, många dialekter och sextio procent av Sveriges yta på det här sättet.

Ganska nyligen hade komikern Soran Ismail – som jag i vanliga fall tycker är klockren – en omröstning på twitter om Sveriges bästa och sämsta dialekter. Resultatet lades upp på instagram och följden på att ”norrländska” var ett alternativ blev att många ifrågasatte valet då ”norrländska” inte ens är en dialekt. Många dialekter finns i Norrland, ”norrländska” är inte en av dem. Repliken från Soran var kanske inte lika bra som hans repliker ofta är. ”PS. Fuck you kränkta norrlänningar. Twitter har bara fyra alternativ då fick det bli så här. Även skånskan och småländskan har stora variationer inom sig men inte fan gnäller dom heller. Ds

Där har vi väl lite av problemet. ”Norrlänningar” jämförs ofta, just på det här sättet, med skåningar, smålänningar och så vidare. Landsdel med landskap. Ett ihopklumpande som skapar en ofta fördomsfull bild av en så stor del av Sverige. Tillsammans med det här kommer såklart fördomarna om människorna som bor i denna stora landsdel, och nu närmar vi oss den bok jag läste under en fjälltur i somras och hittills inte kunnat sätta ord på.

Anna växer upp i en familj som är stor och bökig, men också tystlåten och hemlighetsomgärdad. När katastrofen drabbar familjen där båda Annas bröder försvinner en efter den andra och båda föräldrarna dör, förändras Annas liv för alltid. Hon växer upp hos sin moster, dövar smärtan på alla tillgängliga sätt och börjar inte nysta i sina minnen förrän de tränger på från utsidan många år senare. Läsaren får följa Anna under tre episoder i hennes liv, när hon är barn, ungdom och vuxen. Det är en förkrossande historia, tung, svår, men omöjlig att släppa.

Jag funderar också på titeln. Många skulle säkert säga att Norrlands svårmod är typisk norrländsk. Men samtidigt utspelar den sig på en väldigt liten yta vid Höga Kusten. Kan den verkligen säga något väsentligt om en landsdel som tar upp mer än halva Sveriges yta? Therése Söderlind krossar inte fördomarna om Norrland och de som bor där. Men hon petar på dem, kliar, får det att skava. Hon fick mig att tänka mycket på det här med fördomar. Med en skärande sorglig klarhet målar hon också upp hur mycket det är vår uppväxt som präglar oss, hur våra kulturella olikheter lärs in av vuxna, av normer, av samhället. Norrlands svårmod är i min mening en mycket läsvärd bok.

Köp den här eller här.

Andra som läst och bloggat: Bokföring enligt Monica, Lottens bokblogg, Violens boksida, Tina Maries Webblogg, Pappersfågeln, Bokflickorna, Böcker emellan, Bibliotekskatten.

Ska vi byta grejer?

Vi har hemskt mycket grejer, de flesta av oss. Och när vi nu ändå har det, varför inte dela med oss? Årets bok från Naturskyddsföreningen heter Ägodela och är en bok om att ”köpa mindre och få tillgång till mer”. Den har en fin retrolook och är uppdelad i kapitel om att samåka, byta prylar, soffsurfning, kläder och en hel del andra intressanta saker.

IMG_6178

Att gno runt på loppisar har jag älskat att göra i ganska många år men det här med att helt frankt byta grejer med varandra var ganska nytt för mig fram tills att en kompis drog med mig på klädbytardag för några år sedan. För er som inte varit på ett klädbyte – många lokala grenar av Naturskyddsföreningen ordnar dem i städer – så får en lämna in till exempel tio plagg och ta med sig tio plagg därifrån. Ibland hittar en mycket, ibland ingenting och överskottet brukar gå till exempelvis Röda Korset. Jag älskar kläder, men att ständigt och jämt köpa nytt är inte hållbart och det är den enkla sanningen.

Vi människor samlar på oss enormt mycket saker. Saker vi behöver, för all del, men också en hel del saker vi inte behöver. Det dröjde inte länge efter mitt första klädbyte innan jag insåg att det fanns bytesgrupper på facebook och sen dess har jag inte bara bytt kläder utan också böcker och filmer, sålt prylar, köpt begagnade prylar och rent allmänt gjort mig av med mycket saker som jag faktiskt aldrig använde, men som förhoppningsvis kommer till nytta någon annanstans. Bland de finaste sätten att ägodela tycker jag är att skriva en liten hälsning i en bok som en läst och gillat men inte behöver behålla, lägga den på en parkbänk och låta den gå vidare till någon annan som kanske också kommer älska den. En annan fin sak är, om du tycker att du inte behöver fler saker när du fyller år men har vänner och familj som ändå vill ge dig något – skriv en önskelista med föreningar för en god sak (kvinnojourer, UNHCR….) och säg att de gärna får lägga en slant i ditt namn.

Jag har inte lusläst Ägodela, jag har mest bläddrat i den men egentligen kanske det räcker. Bläddra, läsa ett kapitel här och där. Utan att ha läst boken i sin helhet saknar jag ändå ett glesbygdsperspektiv, mycket handlar om staden även om det i korthet blickas ut mot skogen och byar som samåker. Det hade också varit fint med en lista på Naturskyddsföreningens lokalavdelningar för klädbytardagar är ett bra ställe att börja.

Men det behöver inte sluta där. Jag äger ett vattenpass och jag har en vän som äger en slagborrmaskin – när någon av oss ska skruva upp en hylla brukar vi låna av varandra. Ganska snart ska vi också samla ihop några kompisar och ha en egen bytardag – för visst har vi alla kläder, smink, prylar som bara ligger där?

Jag är inte perfekt. Det är väl kanske ingen. Jag handlar fortfarande nya kläder, i perioder ofta, i perioder nästan inga alls. Den senaste tiden har det varit oftare än sällan och därför tänkte jag, med inspiration från Ägodela, utmana mig själv att inte köpa några nya prylar alls under fyra månader – fram till juni. Med ”prylar” menar jag kläder, saker, böcker, musik, film och så vidare. Efter ett tag brukar jag upptäcka att det är ganska skönt att inte köpa saker.

Hur jag fick tag på den här boken? På biblioteket, såklart.

Att säga det med en enda mening

Kanske är konsten att säga det kort den svåraste av alla? Veckans tisdagsutmaning på Kulturkollo är ”Säg det med en enda mening!”

Ändå finns det så många som säger det så bra, så kort. Enligt O ger många fina exempel, två från Warsan Shire, och jag tänkte än en gång påminna om ett ytterligare citat från hennes dikt Home som har cirkulerat på internet den senaste tiden men som inte är mindre viktigt för det:

You have to understand,
that no one puts their children in a boat
unless the water is safer than the land

Ett annat citat, kanske världens kortaste novell men med så mycket innehåll, tillskrivs Ernest Hemingway även om det finns tvivel om ursprunget:

For sale: baby shoes, never worn.

Två tunga meningar trots, eller kanske på grund av, att de är så korta. Tunga citat om barn, om vår värld idag, om sorg. Jag tänkte avsluta med ett citat från Gösta Berlings Saga av Selma Lagerlöf, också tungt, men motsägelsefullt hoppfullt.

Kan den, vars själ blivit mättad av sägner, någonsin frigöra sig från dess välde?

2015, och vad som hände då

Det hände mycket 2015. Mer i stora världen än i min egen lilla. I den senare läste jag ovanligt lite men jobbade desto mer och skaffade mig en större och större att-läsa-lista. I stora världen gick vi från medmänsklighet och Refugees welcome till att på regeringsnivå bli allt kyligare. En skrämmande utveckling, som jag hoppas vänder och går tillbaka till välkomnandet år 2016. Jag tänker i alla fall jobba för det, tillsammans med många andra. Tillsammans kan vi göra mycket.

Vad gjorde jag då, 2015?

Jag läste ganska mycket feministisk litteratur, detta gör jag mer och mer för varje år som går och lär mig varje gång något nytt. Feminismen finns också mer och mer med mig i vad jag än läser och jag funderade i våras ganska mycket på det här med feminism och fantasy. Så närbesläktat med de feministiska glasögonen är de som granskar den alltmer utbredda rasismen i vårt land och övriga världen, och i detta sammanhang vill jag nämna Anna Lihammers deckare Innan mörkret faller som jag tyckte var fantastisk.

wpid-wp-1429369814294.jpegMen jag läste ju inte bara böcker under 2015. Jag var på bokrelease också, närmare bestämt på släppfesten av Sarah Waters nya roman, och jag fick också min favoritbok av henne signerad och träffade mycket fint bokbloggarfolk. Jag var också på Rhodos tillsammans med min kärlek och såg fantastiska berg och hav och läste flera böcker.

IMG_4530Strax innan midsommar kokade det i min bibliotekariehjärna när en omöjlig och konstig debatt om bibliotek blossade upp – jag tyckte att förra årets läsambassadör, tillsammans med flera andra, tog sig friheten att diktera vad vi bibliotekarier är och inte är bra på – och jag tyckte de hade fel. Här kan du läsa min åsikt i frågan.

I september var jag med i bloggutmaningen På flykt, där bloggare gav sina tips på böcker som handlar om att vara på flykt. Ett ämne som fortfarande är så otroligt aktuellt och otroligt viktigt, för vi kan inte förstå vad det innebär om vi inte själva varit med om det. Det här är ju en av böckernas allra viktigaste funktion, för genom att ta del av andras berättelser kan vi åtminstone försöka förstå, försöka få en bild och det är första steget mot en vänligare värld.

När hösten och vintern kröp allt närmare fick jag mer och mer att göra på mitt jobb och mer och mer blev bloggen lidande. Men jag funderade lite över priser i bokvärlden och i november gjorde jag och en vän en fantastisk resa till London och Harry Potter- världen och skaffade oss en tatuering på köpet.

IMG_5831I den mån jag ger nyårslöften, och det gör jag inte ofta eller mycket, så lovar jag att blogga mer 2016 än jag gjorde 2015. Jag lovar också att det kommer komma lite statistik om hur mycket, eller lite, jag faktiskt läst 2015 och jag kommer också att lista de allra bästa läsupplevelserna 2015. Tills dess så instagrammar jag, för 2015 var också året då bloggen blev med instagram (följ mig på @elilaserochskriver) och så läser jag Leviathan wakes, årets första läsning som passande nog är ett bombastiskt rymdkrig, ”verklighetslykt” i ordets bästa bemärkelse. Om den sätter ribban för 2016 som läsår, så kommer det blir ett bra sådant.

Det verkliga och flykten från det

Det var så overkligt. Jag och en av mina bästa vänner hade just landat i London och skulle gå på musikalen Wicked när vi i ett ögonblick av wi-fi-access scrollade igenom sociala medier och såg vad som hänt i Paris. Det är så svårt att förstå.

Det är ju heller inte bara Paris. Överallt, i hela världen, dör människor vid handen av andra människor. Det är så hemskt, och så svårt att förstå. Det som hände i Paris, säger många, har förstås uppmärksammats så mycket av oss för att det ligger ”nära” oss, geografiskt och kulturellt. Samtidigt, är det inte det som skapar det där tänket om ”vi och dom”? Vi, här, ni, där. Men hur mycket död och terror över världen orkar en ta in, och förstå? Jag tror det är viktigt att skippa pekpinnarna och vara enade. Inte låta rädslan förstöra vår medmänsklighet. Fortsätta läsa böcker, för det är där vi kan lära oss att försöka förstå.

Verklighetsflykten. Böckerna har alltid gett mig den, också. När jag var elva år och en bokmal av rang var det en trollkarl jag aldrig tidigare hade hört namnet på som gav mig den (inte för första gången). Arton år senare trollbinder Harry Potter- böckerna mig fortfarande när jag läser dem, världen J.K. Rowling målar upp drar in mig så fort jag öppnar sidorna. När verkligheten blir för mycket, är jag glad att jag har den. Harry Potter var också en av sakerna som förenade mig och min vän, då när vi gick på gymnasiet och knappast var en del av det coola gänget. Udda, nördiga och lite utanför. Då, när det var töntigt att gilla Harry Potter.

Nu, tio år senare, besökte vi Warner Bros. Studio Tour, mitt i allt det svåra som händer i världen. Det är nästan obegripligt att våra liv fortsätter som de gör mitt i allt detta, men kanske är det också viktigt att de gör det. För att vi ska orka hjälpa så mycket vi kan. Eller, som Harry i ett av mina favoritcitat från The Goblet of Fire säger:

I could do with a few laughs. We could all do with a few laughs. I’ve got a feeling we’re going to need them more than usual before long.

Den stora hangaren där en stor del av miljöerna från inspelningarna av Harry Potter- filmerna är bevarade, var en fantastisk verklighetsflykt. Sju timmar flög iväg som ingenting, vi kunde inte ens förstå att vi varit där hela dagen när vi började komma fram mot slutet. Stora, life-size miljöer samsades med mindre utställningar, utomhus med inomhus, smycken och kläder med trollstavar och Erised-spegeln. En annan sak med Harry Potter som fascinerar mig så mycket är kontrasten mellan början och slutet av bokserien – tydliggjort på en tavelvägg där glada, färgsprakande bilder hängde bredvid en bild av en hög med skelett, Voldermorts offer och det onda och skrämmande.

 

IMG_5831En av de saker jag gillade mest var den enorma modellen av Hogwarts en kunde gå runt och se ur alla vinklar.

IMG_5750En annan av sakerna var The Hogwarts Express, ett riktigt tåg en kunde gå in i.

IMG_5816Min favoritbild från resan. Min vän Martin står och läser på skylten vid Lily och James förstörda hus i Godric’s Hollow, precis som Harry och Hermione gör i The Deathly Hallows. En bild från boken som för mig symboliserar hopp, medkänsla, tilltro och kamratskap.

Slutligen, något sällsynt i den här bloggen. En bild på mig (under vår tur på Warner Bros.), här tillsammans med Martin och vår tatuering som vi slutligen gjorde tillsammans efter att ha haft den bestämd länge, länge – bara verklighetens alla hinder har kommit emellan fram tills nu. Förseglandet av en sån där vänskap en haft länge och liksom vet finns där, trots att det är knappa 80 fysiska mil emellan och ibland lång tid. Men ibland gör det inte så mycket.

tattooOne simply uses the symbol to reveal oneself to other believers, in the hope that they might help one with the Quest. (Xenophilius Lovegood, The Deathly Hallows)

Läs mer om Paris och verklighetsflykt i fint inlägg hos Enligt O och Lyrans Noblesser.

På flykt

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om perspektiv. Om det fruktansvärda som händer i världen, om hur böcker finns där för att hjälpa oss att förstå. Idag tänkte jag tipsa om just några sådana böcker eftersom Fiktiviteter har utmanat mig i Janina Kasteviks utmaning på bloggen Bläddra! Bläddra! Utmaningen handlar om att skriva om böcker om barn på flykt och det tänkte jag göra nu.ramiz-resa-en-romsk-pojkes-berattelse

Ramiz resa verkar vara vara slutsåld men leta efter den på ditt närmaste bibliotek. Jag vet att i alla fall vårt bibliotek håller hårt i den. Den är skriven av Ramiz Ramadani i samarbete med Gunilla Lundgren och Mersion Pedja och handlar om Ramiz själv, en ung romsk pojke som är på flykt från Kosovo i en lastbil. De ska försöka ta sig till Sverige och det här är just det som händer i världen, just nu. En bok att ta till sig.

flodvagenFlodvågen av Anne Rooney är en dystopisk, lättläst ungdomsroman men det betyder inte att den inte säger något om samhället idag. I en snar framtid har många länder översvämmats av det stigande havet, ett resultat av den klimatkatastrof människorna dragit på sig själva. De som är på flykt kallar klimatflyktingar och ingen vill ta emot dem, alla länder ovanför vatten stänger sina gränser. Men snart börjar vatten krypa in även hos dem. En bok om att sätta namn på folk utan att känna dem, och om att katastrof och krig inte är så långt borta som en kan förledas att tro.

Jag kommer också att tipsa om en bok som jag ännu inte läst, men som jag läst så mycket om och hört så mycket bra om att det känns som att jag har gjort det.9789172996809_200_dogboy-ar-dod-noveller_kartonnage

Alex Dogboy är en serie böcker av ungdomsboksförfattaren Monika Zak, första boken handlar om Alex som lever på gatan i Honduras. Förra året gav Zak ut novellsamlingen Dogboy är död, som inte bara handlar om Alex utan också om andra utsatta barn världen över. Ensamkommande flyktingbarn, en adopterad flicka i Vilhelmina, en barnsoldat i Guatemala. Jag tror att den här boken är mycket bra. Och mycket svår. Jag kommer att läsa den.

Läs om fler böcker hos Carolina läser som också deltagit i utmaningen.

Jag gör som Fiktiviteter och utmanar alla som vill, men särskilt utmanar jag Bokomaten och I Elinas hylla.

Schhh….?

Biblioteksvärlden har varit i blåsväder de senaste veckorna. Inte bara har det flitigt debatterats om biblioteksrummet, det har också någonstans skett en kortslutning som innebär att två olika – visserligen besläktade men ändå olika – sakfrågor har klämts ihop till en enda.

Klart att det verkar helt uppåt väggarna då.

Det började med att Paulina Neuding, bibliotekarie i Hässelby, skrev en kolumn om stök, våld och hot på bibliotek, i vilken det framkom att stök och våld på bibliotek är en uppåtgående trend i Sverige. I Hässelby fick de ändra på öppettiderna. Någonstans runt stadsbibliotekarien Katti Hoflins svar och Hässelbybibliotekarien Einar Ehns replik började det handla om vad som ett par gånger i debatten kallats ”tysthetsnormen”. Hoflin reducerade delvis problematiken till att handla om att alla inte kan bibliotekets sociala, outtalade regler och att vissa bibliotek i vissa områden därför helt naturligt är stökiga. Därifrån var steget tydligen inte långt till att ifrågasätta att bibliotek utökar sina verksamheter och läsambassadören Johanna Lindbäck protesterar starkt mot att ungdomar kan komma till biblioteket och göra annat än läsa; till exempel spela eller lyssna på musik. Hon slår ett konservativt slag för att biblioteken ska syssla med det ”de är bra på”, det vill säga böcker och tystnad.

Jag håller inte med Johanna Lindbäck när hon skriver att det inte fungerar att försöka locka till sig ungdomar med aktiviteter som att göra musik, spela tevespel eller vad det nu kan vara. För det första måste en inse att texter inte längre är isolerade till böcker. Texter finns överallt. Berättande finns i alla former – även i musik och TV-spel. Lindbäck nämner PISA- resultaten och jag tror inte biblioteket där jag jobbar som barn- och ungdomsbibliotekarie är ensamt om jobba hårt på sitt uppdrag av att vara läsfrämjande och försöka göra det på många skilda sätt. Inte minst på grund av att det kom en ny bibliotekslag förra året och att barn och unga, bland andra målgrupper, i den är högt prioriterade.

Det är inte alla som får läsningen som gåva hemma, det är heller inte alla som ser boken som sin form för berättande. Bibliotek är mer än böcker och om vi som bibliotek och bibliotekarier inte inser detta så tror jag att vi till slut kommer vi att dö ut – åtminstone en del. Bibliotek är inte immuna mot nedläggning, faktiskt så läggs det ner ganska många bibliotek varje år i Sverige, och personligen tror jag inte att bibliotek kan vara endast bakåtsträvande mot böcker och tystnad om de ska överleva.

Samtidigt tycker jag att biblioteket som en frizon är en av de absolut viktigaste funktioner biblioteket har, för det finns inte många frizoner kvar i samhället – platser där du kan gå in och bara vara utan att behöva konsumera något. Men det handlar inte, som Lindbäck skriver, att ”de konservativa får maka på sig”, det handlar om att göra plats för alla. Det byggs många nya kulturhus i Sverige och jag har besökt ett antal av dem. Det finns ofta stor plats för ungdomar, det är sant. Det byggs ateljéer där ungdomar kan skapa och jag tycker det är fantastiskt – böcker är som tidigare nämnts inte den enda kanalen in till läsning och kreativitet med texter. Böcker är inte det enda vi kan få ungdomar att upptäcka biblioteket med. Men det finns samtidigt också tysta läsplatser, det finns böcker, det finns ställen att sitta och läsa tidningen och jag tror inte något bibliotek lägger de här platserna direkt bredvid barn- och ungdomsavdelningen.

Det måste finnas plats för alla. Om den här balansen tycker jag Alle Eriksson skriver mycket bra.

Däremot håller jag med om att det såklart måste finnas fler fritidsgårdar och sporthallar, för det är nog självklart för de flesta bibliotekarier att inte biblioteken ska ta över den funktionen. Det är där jag tycker att debatten har tagit en konstig vändning, för istället för att höja rösten och kräva fler platser för ungdomar och mer resurser till fritidsverksamheten för att undvika just stök, våld och hot på bibliotek, så höjer en rösten för att jaga ut aktiviteter för ungdomar på biblioteken och hålla dem konservativt tysta.

Någonstans har debatten alltså förvridits till den punkt att på ena sidan står de som vill att biblioteken ska vara en plats fri från våld och hot och på den andra de som vill att biblioteken ska vara tysta och lugna och inte ha några mängder med aktiviteter. Så egentligen vill ju alla ungefär samma sak – ha lugn och ro biblioteket. Grejen är ju bara att det inte är samma sak att ha aktiviteter på biblioteket som att det är våld och stök. Att ha aktiviteter på ett bibliotek är inte samma sak som att göra det till en fritidsgård. Jag jobbar ganska mycket med program och aktiviteter i mitt arbete som barn- och ungdomsbibliotekarie och vår främsta ledstjärna när det gäller aktiviteter – textverkstad, pyssel, bokklubb, teater eller vad det nu kan vara – är att det ska vara en aktivitet som är en del av ett läsfrämjande arbete, inte står utanför det. Att säga att sådana aktiviteter gör biblioteket till en fritidsgård är att förminska det arbetet.

Det är klart att vi vill locka ungdomarna till biblioteket. Det är klart att vi inte vill ha våld och stök på biblioteket. Det är klart att vi vill att de som älskar biblioteken för dess tystnad ska fortsätta att ha den möjligheten. Det är klart att vi vill överleva. Balansen mellan de här olika punkterna – manifesten, om ni så vill – måste vara just en balansgång, inte en motsättning.