Sommaren som kom och gick

Det var den här sommaren, så olik alla andra somrar mest i hela världen, som jag slutade vänta och satte mitt eget liv i rörelse. Det var den här våren, pandemivåren, som ett liv med någon sedan mer än tio år inte var det längre. Det var kanske den märkligaste tiden någonsin att göra det på, men ett slut är ett slut och det kan inte vänta.

Sommaren kändes, trots detta eller kanske just därför, särskilt närvarande. Jag var ledig veckorna efter midsommar, då när ljuset i Jämtland aldrig går och lägger sig och det nästan var apokalyptiskt varmt i sina stunder. Jag var rastlös på nätterna, jagade solnedgångar tillsammans med en vän, promenerade på kyrkogårdar och pratade om livet och döden. På dagarna sov jag ikapp mitt liv, det var så det kändes.

Augustinatten, den mörkögda, är kanske min bästa tid på året. Ljuset dröjer sig kvar, men mörkret som kryper in lovar sömn och vila och höstkvällar. Jag fann en ny plats, gjorde något som jag längtat efter i åratal – lämnade min lägenhet för en större, där jag har en balkong med dubbeldörrar där solen faller in på golvet från klockan sju på morgonen till två på eftermiddagen. Det är mitt gomorronsol. Min borg.

Jag har läst, ändå. Jag känner mig fortfarande inte riktigt hel utan en bok i väskan och med mig hela sommaren har Daenerys Targaryen varit. Det är henne jag vill läsa om i A Dance With Dragons, henne och de drakar jag älskar så mycket att jag har en intatuerad på höften. Tyvärr är femte delen i George R R Martins A Song of Ice and Fire långt ifrån det jag önskade att den skulle vara. Kanske har mitt just nu ganska ofokuserade liv inte givit den rättvisa, men mitt största intryck är ändå att det här kanske är jordens mest överskattade fantasyserie.

Hur som helst. Jag har också lyssnat på böcker, för vad vore livet utan litteraturen. Jag har två månaders lyssning och läsning att skriva om så jag hoppas och tror att det kommer dyka upp både långa och korta recensioner på den här bloggen inom kort. Jag tror att den här sommarens bloggtystnad är över.

Pausfjäll

Semestern var i år kanske ännu mer välbehövlig än vanligt. Jag såg framför mig långa läseftermiddagar på en filt i gräset, med åtminstone några böcker ur min digra sommarläsninghög. Men när orken tröt i takt med att värmen bara steg bytte jag ut mina planer mot bad och långa kvällar i bilen, med AC, på jakt efter solnedgångar och fjällkedjor. Det var fint, det också. Nu när värmen lugnat sig något hoppas jag läsa lite också. Och blogga. Men tillsvidare, några pausfjäll.

Vart jag har varit i februari

Överallt, och ingenstans, är som det känns. Februari har varit tuff, med ett livsförändrande beslut som jag inte kommer prata om ännu. Att blogga har fått gå på sparlåga, men jag har också saknat det. Under de tio år jag har bokbloggat har det bästa alltid varit kontakten med andra bokbloggare – att läsa andras recensioner, få tips och träffas IRL på bokmässor och events. Att själv skriva är mer som ett sätt att reflektera över läsningen, minnas och spara. Utan bloggandet har jag varit vilse, försöker minnas vad jag läst men kan inte riktigt sätta fingret på det.

Men jag har varit i Orïsha. Den YA-fantasy som skulle bli avslappnande läsning under februari visade sig inte alls vara lika bra som sin föregångare och en så typisk mellanbok i en trilogi att jag snart inte orkade hålla reda på alla vändningar fram och åter innan den stora finalen kommer komma. Children of Virtue and Vengeance är bra, men inte alls så bra som Blood and Bone.

Tillflykten har varit musiken. Jag har gått från att gömma mig i lika delar peppig som melankolisk jag-kan-alla-ord-i-de-här-texterna-pop (Veronica Maggio och Stina Velocette) till jag-är-arg-prata-inte-med-mig-nu-svartmetall (Funeral Mist), vidare förbi håll-käften-kängpunk (Skitsystem) och, slutligen, till det-här-gav-mig-tonårsångest-för-18-år-sedan-depprock (Smashing Pumpkins och Radiohead). Någonstans mellan Creep och Disarm insåg jag att jag inte riktigt kunde gräva djupare och återvände till bärande pelare i mitt musikhjärta: Kent, Children of Bodom, Muse och den spellista jag kallar ”Mud” och som innehåller allt från Raubtier och Shining till Danzig och Queens of the Stone Age. Har ni hört Souldrainers cover på Kent-låten Revolt III? Den är underbar. I skarven mellan skitig metal, de omisskänliga Jocke Berg-orden och det alldeles typiska, bevarade Kent- soundet finns något magiskt. Det finns alltid något läkande i musiken som jag inte riktigt hittar någon annanstans, inte ens i litteraturen.

Ändå hoppas jag återvända till just den, nu. I min aldrig minskade TBR-hög fann jag något så fint som Berättelser från innerstaden av Shaun Tan, jag läste hundra sidor i ett svep och jag älskar den gränslöst. Jag hoppas orka och vilja skriva om den, och många fler böcker, här i mars och april.

För nu kommer också vårvintern, den nästbästa årstiden (efter hösten) som jag inte upptäckte existerade förrän jag flyttade till en stad där dagsmejan börjar krypa fram i slutet av mars. Då, när snön ligger kvar och det är minusgrader i luften men bara solvärmen får istapparna att droppa från taken, då är det som att livet återvänder. Igen.

En måndag i november

Jag tycker om november. Jag vet att det kan vara en radikal åsikt, men nu gör jag det. Äntligen har snön kommit, åtminstone en halv decimeter i staden och flera ute på landet. Den här hösten har inte varit rolig, av någon oförklarlig (enligt vårdcentral) anledning har jag haft förkylning på förkylningarna i tre månader och inte kunnat träna en enda gång. För mig är det katastrof, jag tappar totalt ork, psykiskt välmående och hjärnkapacitet utan träningen. Vilket säkert leder till mer trötthet och förkylningar – och sjukdagar från jobbet, vilket leder till stress.

Vilken ond cirkel, ändå. Jag hoppas jag närmar mig slutet av cirkeln, om det nu finns en sådan. Tills dess är jag lycklig över snön, som lägger ett ganska vilsamt täcke över allting. Jag försöker blunda för all julhets – en vän kallar mig för Grinchen men jag har ingenting emot julen, bara det faktum att den åtföljs av en konsumtionshets som börjar redan i oktober.

Något annat som gör mig lycklig är att jag ändå har lyckats läsa ganska många böcker under hösten, och alla Augustprisnomineringar. Mer om det, sedan. Tiden jag inte orkat vara social har istället vigts åt den del av min kultursfär jag alltid verkar orka med, hur jobbigt det än är – datorspelen. Jag älskar dem för det. Just nu spelar jag tredje delen i nyaste sviten av min allra mest älskade spelserie Tomb Raider – Shadow of the Tomb Raider.

Kulturkonsumtion som jag också alltid orkar med är ljudböcker – just nu lyssnar jag på Vita bergens barn av Per Anders Fogelströms, tryggt och säkert inläst av Helge Skoog. Det är ledsam, men fantastisk, lyssning. Av någon anledning är det också lyssning som, precis som med Bricken- serien av Vibeke Olsson, får min kaffelängtan att skjuta i höjden. Kulturkonsumtionens oanade konsekvenser. Nåja. Det är väl inte helt fel mitt i mörkaste november.

Novemberorden

November är en ofta avskydd månad. Ibland är det inte så svårt att förstå, då när det är regnigt och lerigt och mörkt. Men som det är nu, där jag bor, är det underbart. Varje morgon är det tio minusgrader, isen blir tjockare och tjälen blir hårdare. När väl snön kommer på riktigt, och inte bara i småflingor, kommer den kanske ligga kvar. Äntligen. Varje morgon ligger dimman som ett lock över det mörka, frosten gör allt ljusare och så obeskrivligt vackert. November har sin tjusning i lugnet för mig, lugnet som är före affärernas och samhällets fruktansvärda julhets. Jag orkar inte med det.

Men i november är stillheten ordet. Kyla. Frost. Lugn. Mörker. Minusgrader. Tjäle. Is. Ide. Väntan. Filt. Läsning. Te. Ord jag tycker om. Just nu läser jag Augustnominerade Vänta på vind av Oskar Kroon, den är fantastisk. Vid sidan av Dyksommar är det min favorit av Augustnomineringarna.

Läsning som på räls

Det här med lästid. För några veckor sedan funderade jag över det, och hur en egentligen tar sig tid att läsa. En av de viktigaste sakerna tror jag är att koppla ifrån vardagen med alla bestyr och, inte minst, allt slösurfande på mobilen.

En av mina bästa läsplatser är på tåget, gärna i den tysta kupén på morgontåget som går 05.40 från Östersund. Lugnet infinner sig, solen går upp och du har inget annat att göra än att dyka ner i en bok. Av någon anledning har jag också lättare att lägga ifrån mig mobilen på tåget. En av många anledningar till att åka tåg. Miljöaspekten, det vill säga att inte flyga, är så klart en annan.

Just nu läser jag The Dark Forest av Cixin Liu. Förra helgen, när jag åkte nästan 200 mil fram och tillbaka med tåg, läste jag över 300 sidor i den. Sedan dess har jag inte haft ro. Ikväll åker jag, några färre timmar, ned till Stockholm och kanske läser jag ut den då.

Vad läser du? Hur får du tid till läsning?

En annorlunda midsommar

Midsommar brukar ofta betyda stugor, fjällen och någon vandringstur, för mig. Men när midsommaren i år såg ut att regna in helt och när både jag och min partner var ganska slutkörda av jobb och plugg, bestämde vi oss för att göra något rätt radikalt annorlunda. Vi tog in på ett ganska profilerat träningshotell, tränade, åt god mat, lekte på hinderbanan (och fick blåmärken) och var på spa. På kvällen läste jag i Frankenstein in Baghdad och Tongues of Serpents. Levande döda och drakar, alltså. Det blev som en slags semester i tre dagar, särskilt då jag slutat flyga och inte åker på några varma solsemestrar. Det finns ett stort värde i att semestra på hemmaplan, ofta räcker det att komma bort från vardagen. Jag är heller egentligen inte ett stort fan av traditioner, särskilt inte för traditionens skull, och det var befriande att bara strunta i alla måsten, all städning och bara få ny energi. Någong midsommar i alla fall, någon tradition lär det inte bli.

Däremot smög jag med mig en kartong jordgubbar. Det var ju ändå midsommar.

Är traditioner viktiga för er? Vad brukar ni göra?

På resande fot i litteraturen – eller, efterlängtad läshelg

Efter några intensiva jobbveckor är det alltid fantastiskt att ägna en hel helg åt verkliga längt-böcker. En del av helgen kommer visserligen behövas ägnas åt vuxenlivet med sådant som städning, tvätt och matlagning men med en riktigt bra bok i öronen går även dylika sysslor in under begreppet ”läshelg”, tycker jag.

I helgen börjar jag läsa nästa bok i fantastisk- världsutmaningen: Frankenstein in Baghdad av Ahmed Saadawi. Jag läser också den efterlängtade uppföljaren till Falafelflickorna, Tack för allt! av Christina Wahldén. Jag ljudbokslyssnar också på Carry On av Rainbow Rowell.

Jag kommer alltså ägna de närmsta två dagarna åt en pastisch på Frankenstein i ett USA-ockuperat Baghdad, följa aspirerande detektiven Hawa i en svensk förort och gå på magisk skola i Watford tillsammans med Simon Snow.

Vilken värld besöker du just nu?

Mot Litteralund!

Äntligen är det Litteralund igen! Den allra roligaste bokkonferensen, Bokmässan inräknad. Litteralund har ett stort och kreativt hjärta och tar vara på den stora och fantastiska barn- och ungdomslitteratur som finns idag. Jag ser fram emot två dagar med fina samtal, allra mest längtar jag efter:

Vad lockar med äventyret? med Lena Frölander-Ulf, Petrus Dahlin och Ylva Hällen.

Att skriva för unga och att få unga att skriva med Johanna Thydell och Jessica Schiefauer.

Djupt, fast med lätt hand med Åsa Lind, Lotta Olsson och Lena Sjöstrand.

Slutet? med Mats Strandberg.

Revolution Poetry med Nachla Vargas Alaeb, Robin Nazari, Nebay Meles och Sara Nazari.

Ses vi där?

Dagsmejan, takdroppet, vårläsningen

Ett av de finaste ord jag lärt mig sen jag flyttade till Jämtland är dagsmeja. Den stund på vårvintern när snön fortfarande täcker marken och det fortfarande är minusgrader men solen värmer så mycket att det droppar från taken, ändå. Det är Brickens känsla av dagsmejan jag minns allra mest från Sågspån och eld. De är de finaste dagarna, när du kan skida, gå eller köra skoter i snön men du slipper både mössa och jacka. Vårvintern, förresten, den femte årstiden här, Gidádálvve på samiska, det är ett annat ord jag lärt mig att älska. Det samiska året har åtta årstider och här märks de, känns de. Det är årstiderna mittemellan som jag älskar mest, de korta men betydelsefulla passagerna mellan vinter och vår, mellan sommar och höst.

Snart är det barmark. Barmark, ett till ord för våren. Det går fort nu, även här. Det finns ett talesätt om att vintern inte försvinner förrän efter påsk men det är fortfarande en månad dit så i år kanske den vågar sig bort innan, lämnar plats för våren och vårläsningen. Förra veckan började jag försiktigt vårlängta med tio böcker att läsa till våren. Det var egentligen inget särskilt vårlikt med dem, mest är det dystopier om jordens undergång som vanligt, böcker om svält och elände. Ett påskekrim har jag fått med i alla fall. Nej, jag är nog ingen vårmänniska egentligen, fast det är svårt att låta bli att tycka om det där takdroppet och barmarken. Mest är det nog orden för våren jag älskar, löftet de bär med sig och får dem att låta så fint i öronen.

Ord är förunderliga. Just nu läser jag Aliide, Aliide och i Mare Kandres berättelse är de många – stora, vidunderliga ord. Om jag någonsin kan släppa berättelsen om Aliide är det de här böckerna jag kommer läsa sen. Vårläsningen. Kanske i solen, vid takdroppet.

Bild från min instagram, @eliandbooks.