Glad midsommar alla bokmalar och litteraturälskare

Midsommar är en av de tider på året jag älskar mest. Egentligen ligger mig hösten allra varmast om hjärtat men det är något särskilt med midsommaren ändå. Sommaren har just börjat, vi dansar inpå morgontimmarna, i ljuset. Midnattsljuset! De ljusa sommarnätterna, där solen bara går ner en stund under horisonten och sedan strax kommer upp igen. Jag brukar läsa minst tre böcker. Med den vackraste utsikten av alla.

(från förra årets midsommar).

Zelda, sommar, bubblor och böcker

Den plötsliga sommarvärmen tog mig visst med storm och sände mig rakt in i en vårförkylning under slutet av förra veckan. I måndags hade jag repat mig så pass att jag orkade ta mig iväg på en jobbresa och den efterlängtade nätverksträffen för att prata om bibliotek och HBTQ. Det var fantastiskt, även om den trasiga luftkonditioneringen på tåget under årets hittills varmaste dag kanske inte riktigt var höjdpunkten. Inte heller kommer jag med glädje att minnas den fyra timmar långa tågförseningen som gjorde att jag och min kollega var hemma klockan 2 på natten istället för 22 på kvällen. Lärdomen tar jag med mig att aldrig boka in ett möte kl 8 dagen efter en jobbresa men vackert fick jag släpa mig upp efter fyra timmars sömn. Resten av veckan innebar trötta ögon men också en fin bokcirkelträff där piglivet i Sverige under slutet av 1800- talet behandlades och kärlek till Ester Blenda Nordström luftades.

Men tågresan fram och tillbaka till hufvudstaden innebar också att jag läste halva A handmaid’s tale och spelade ut Sherlock Holmes: The Mystery of Osborne House på min DS så ingen ond tågförsening som inte för med sig lite god läsning och gott spelande.

Men nu tänker jag ta det lugnt hemma för första gången på över en vecka. Kanske läser jag resten av Margaret Atwoods fantastiska berättelse. Kanske spelar jag lite Tomb Raider. Vad ska ni göra?

Min vecka på instagram: jag läste nyaste Zelda, vågade mig ut i solen efter förkylningen och bokcirklade med Prosa&Prosecco.

Sommarens magi

I sommar har jag lyssnat på regnet mot en tältduk, förlorat mig i böckernas värld, åkt tvåhundra mil i bil, blickat ut över Tornedalen från Luppioberget, badat i en iskall fjällbäck, sett solen gå upp, betraktat en regnbåge genom en tältöppning, grävt ner fötterna i daggvått gräs, varit ledsen och arg men glömt det ganska fort, haft svårt att sova, sprungit efter spårvagnar i Göteborgsregn, dansat på en festival, hållit min kärlek i handen, gråtit på en konsert, sett min tonårsidol sjunga min favoritlåt, träffat en vän jag haft i femton år och insett att de där åren egentligen aldrig gått för vi är fortfarande 17 år och hösten kan aldrig göra sommarnätterna mörka.

 

Bilder från min instagram @eliandbooks, förutom faeries- bilden som jag lånat av en vän. Följ mig!

 

Tre län, fem landskap, tvåhundra mil

Just innan vi var hemma slog mätaren i bilen om till tvåhundra mil. Varje år brukar jag och min kärlek göra en roadtrip med en hyrbil (den enda gången vi kör bil nästan på hela året) men i år blev den längsta någonsin, hittills.

Norrland, även om det är den av våra tre landsdelar i Sverige som oftast klumpas ihop till en och samma sak, är nämligen en vid, bred och skiftande plats. Att resa hela Norrland runt på en vecka är omöjligt, den här gången nöjde vi oss med kustremsan men kom alltså ändå tvåhundra mil. Jag kan inte förstå att så många människor väljer att säga ”jag ska åka till Norrland” eller ”prata norrländska” när platserna i Norrland är så olika varandra.

Vår resa började i Höga Kusten, i Ångermanland där havet klyver berget på ett sätt som nästan gör en poetisk. Vi åkte med inspiration från Norrlandspodden avsnitt 9 – ”Hur stort är egentligen Norrland?” – och håller med Po och Mirjam om att det inte finns jättemycket att se vissa bitar längs E4:an norrut från Höga Kusten. Kanske gjorde också regnet och blåsten sitt till, vid Örnsköldsvik började det ösa ner och slutade egentligen aldrig förrän vi var på väg hem igen.

Men det blir ju vackert igen, sen. Havet, bergen, älvarna, skogen. Kyrkstäderna och minnena. Längs Västerbotten och Norrbotten lyssnade vi på Torgny Lindgren läsa Minnen och Creepypoddens sommaravsnitt, plaskade oss igenom Piteå och Luleå och fann lite uppehåll längst ut på en udde i Båtskärsnäs i skärgården utanför Kalix.. Längs riksväg 99 vid finska gränsen och från Luppioberget såg vi Tornedalen vi läst så mycket om och vände åter hemåt genom Boden, Älvsbyn, Storforsen och E45:an från Arvidsjaur till Östersund. En väg många har sagt är tråkig men som jag fann rogivande med sin blandning av berg, älvar, sjöar, skog och renar i vägkanten. Någon gång vill jag resa hela E45:an, hemifrån Östersund och upp till Karesuando. En väg på ungefär hundra mil, en resa genom det Norrland som ofta stereotypiseras och skämtas om men som, om du öppnar ögonen, är vackert och mångskiftande och långt ifrån en och samma sak.

(Jag skriver om Norrland: här, här, här och här.)

Midsommaren och sträckläsningen

Att förra årets midsommarhelg med strålande sol och 25 graders värme skulle slå bakut i ett riktigt novemberväder i år var kanske egentligen att vänta. Men att det skulle regna i ett sträck från midsommarafton till söndag var kanske att ta i, kan jag tycka. Fast å andra sidan fick jag sitta inne vid elden och läsa i tre dagar och tre nätter (i den ljusa jämtländska sommarnatten sover jag väldigt lite) så egentligen gjorde det inte så mycket, det där med regnet.

Jag läste den rent förskräckliga – på ett bra sätt – Den förskräckliga historien om lilla Hon av Lena Ollmark och Per Gustafsson, den verkligt bladvändiga Jorden vaknar av Madeleine Bäck och den hjärtskärande Sista rompan av Kerstin Ekman. Annars lyssnade jag mest på regnet, badade i en iskall fjällbäck och tog en tur in i Norge och tittade på berg.

Vad läste ni?

 

Läser just nu

Nog för att jag älskar spökhistorier, men då den övervägande delen spänningsromaner som ges ut för unga är just skräck eller spökhistorier så tycker jag ändå det är fantastiskt att Katarina Wennstam – kanske Sveriges bästa deckarförfattare – livar upp deckarhyllan för unga med första boken om Alex Skarp. Mina förväntningar är skyhöga.

Den är här nu, sommarläsningen. Bilden från min instagram, @eliandbooks.

Har du läst Flickan på hotellet?

Våren i Paris

Som tusentals andra Parisromantiker genom åren så lämnar jag den kalla Sverigevåren bakom mig och möter våren på Paris trånga gator. Tack för era boktips, jag har nu tillräckligt med böcker med mig för ett oändligt antal café- och vinstunder.

Det här är min packning hittills. Mina böcker och mina favoritläppstift (Parisian Pink och French Flirt från Lily Lolo, obv.)

Min morbida faiblesse kommer säkert även ta mig till en del kyrkogårdar och betraktelser över både livet och döden. Toppen på Eiffeltornet kommer jag med hänvisning till min massiva höjdrädsla att hoppa (ej bokstavligt talat) över.

Ni litteraturnördar, vad i övrigt får jag inte missa?

Skeptikern och poddmissbrukaren

Det fanns en tid när jag inte lyssnade på poddar.

För några månader sedan medgav jag att jag gått från poddskeptiker till poddlyssnare. Nu är det dags att erkänna mitt poddberoende. Jag lyssnar på poddar varje dag. Om jag skulle skriva om alla poddar jag lyssnar på hade vi suttit här tills imorgon men idag ger jag er del 2 i serien om mig som poddmissbrukare. Del 1, med mina absoluta favoritpoddar (Vegopodden, Bildningspodden, Oh Witch, Please!, Mellan raderna och Creepypodden), hittar du här.

Del 2, skogar och bokhögar

Norrlandspodden

Fantastiska Po Tidholm och Sofia Mirjamsdotter pratar om glesbygd och om Norrland. Om fördomar, män i varseljackor, nedläggning av BB, urban norm, medias centralisering kring storstäderna, gruvor, Gallók, Kiruna, rasism mot samer och – i ett imponerande avsnitt – om landsbygdsutredningen. Om att resa norrut längs E45:an i avbefolkningsbygd. Po och Sofia diskuterar sakligt den urbana normen men är inte alltid överens om lösningarna. Norrlandspodden har snabbt blivit en av mina favoritpoddar – ”någon att hålla i handen i den politiska depression vi idag befinner oss i”.

Skogarna

”…texter som på olika sätt skapar friktion, överskrider sig själva, häver sig upp ur boksidorna och går ut i rummet. Litteratur som gör motstånd – ibland även mot sig själv.
I allt från obskyr surrealism och svensk queer erotik till klassisk skräck och populärkulturella fenomen undersöker de glappet mellan bokstäver, mellan kroppar och mellan världar. Letar betydelser, hittar på egna eller förnekar att det finns några” –
från Skogarnas hemsida. För att jag kunde inte sagt det bättre själv. Skogarna är en underbar litteraturpodd för alla populärkulturkramare, skräckentusiaster och andra som letar efter sprickorna i tillvaron.

Welcome to Night Vale

Jag vill fortsätta i gränslandet. ”Welcome to Night Vale” rör sig ständigt där, i sprickorna. Mellan det vardagliga livet i en liten småstad i USA och ett mystiskt lysande moln som bara är synligt vissa dagar. Mystiska försvinnanden, konspirationer, en ansiktslös gammal dam som i hemlighet bor i ditt hem, Welcome to Night Vale är fullt av det oförklarliga.

Bladen brinner

Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo pratar om barn- och ungdomsböcker för vuxna. Då mediebevakningen av barn- och ungdomslitteratur ofta är ganska sorglig så är det här ju förstås ett fantastiskt initiativ och oftast en mycket bra podd med fina boktips. Lyssna på Bladen brinner.

Den fina bilden är ritad av Emma Adbåge.

The Book Review

En podcast från The New York Times om aktuella böcker. Jag lyssnar inte på varje avsnitt men de jag lyssnat på är alltid intressanta.

Nästa del, Radioföljetongen, snart i en blogg nära dig.

Oh, Witch, please!

Den här veckan har jag varit hemma sjuk från jobbet, vilket inte är så kul i sig men har gett mig flera timmars lästid och en verklig chans till att hinna ikapp mina podcasts (mer om hur jag blev en podcastlyssnare i ett senare inlägg). Fast, nu ljög jag egentligen för jag blev förra helgen tipsad om en ny podcast och denna veckan har jag lyssnat säkert åtta timmar bara på den.

I Witch, please diskuterar två litteraturvetare Harry Potter- böckerna och filmerna, det är entimmesavsnitt men till skillnad från de flesta podcasts jag lyssnar på blir det väldigt sällan babbligt och långrandigt.

cropped-WitchPlease_960px

Efter att ha diskuterat en bok i ett avsnitt följer en jämförelse med filmen i nästa – jag älskar detta upplägget och det får mig att upptäcka och fundera på saker jag aldrig tänkt på innan. De lyfter misstag filmskaparna gjort och är heller inte rädda för att kritisera böckerna – jag håller inte alltid med dem men jag gillar att de inte drar sig för att vara kritiska. Jag älskar hur de ger sig in på detaljer och de får mig ibland att se filmerna i ett helt annat ljus.

Ämen som självklart kommer upp är ondska och godhet, men också vad Den förbjudna skogen egentligen betyder, Alan Rickmans karakterisering av Snape i filmerna, hur välgjord rekvisitan är i filmen och så otroligt mycket mer. Om och om igen återkommer de till Hermione och hur olika hon porträtteras i böckerna och filmerna – hon får också ett eget avsnitt i podden kallat ”Granger Danger”, vid sidan av avsnitt som ”The sorting chat” och ”The boy who narrated”. Ni hör ju, om ni är Harry Potter- nördar och gillar podcasts eller bara litteraturtankar i allmänhet så behöver ni lyssna på Witch, please!