Category Archives: Bokmalens vardag

Semesterläsningen som inte riktig blev, och historieturen som blev det

Tanken med en veckas semester i Maj var pool, läsning och sol. Dock fann vi ganska snart, både jag och min kärlek, att vi är lite för rastlösa för poolkantens lockelser. Första dagen iväg hyrde vi en bil och körde dit näsan pekade – vi var i flera olika städer i Kroatien men också till grannlandet Bosnien-Hercegovina och den krigsdrabbade staden Mostar. En gång en historisk pärla på Balkan, numer pepprad med hål och ett förstört stadsmonument – en bro byggd på 1500- talet, sedan 2004 återuppbyggd men ändå inte densamma.

mostar

När jag gick på högstadiet, åttan och nian framförallt, hade jag en hel del vänner som fötts i bland annat Serbien och Bosnien och flytt hit. Det var så svårt att ta in, att deras första hem inte fanns längre, att deras familjer blivit mördade för vilka de var eller vad de trodde på. Nästan overkligt var att tio år senare se spåren. Sorgen i att döden lever kvar så länge, hoppet i att Balkanländerna på många sätt rest sig och blomstrat upp igen, tyngden i att krig aldrig verkar dö ut. Att vi nu, igen, när kriget härjar i stora delar av världen vägrar att ta emot de människor som flyr från det övergår mitt förstånd. Att det som då var Ny Demokrati nu är SD, att gränserna för vad som är tillåtet hela tiden flyttas, att rasismen blir mer och mer accepterad är en så fruktansvärd utveckling.

Att vi kan semestra medan andra flyr för sina liv är egentligen också märkligt. Men jag hoppas att många också lär sig något av att se andra länder, möta andra människor. Jag hoppas de förstår att vi alla är just det, människor, och att vi inte kan stänga dörren när de flyr.

Sol, bad, läsning

Fortfarande tampas jag med förkylningen som vägrar släppa taget, men jag hoppas att sol och värme kommer råda bot på det. Ikväll åker vi iväg en vecka och jag har med mig en rejäl bokhög (några böcker har tillkommit). Men det blir lite bloggande ändå! Nästa vecka kommer det dyka upp tidsinställda recensioner av Monstret i natten och Kraften – tredje delen i Korpringarna – samt en dubbelrecension av Double Fault och Århundradets kärlekskrig.

IMG_1772

Förra sommaren, en båttur.

Vi ses nästa lördag! (och då kommer jag börja planera sommarläsningen.)

Packar – bokmalstyle

Den egentliga frågan när en åker utomlands är ju – som alla bokmalar vet – vad för böcker som ska få åka med. Frågan är minst sagt svårhanterlig för en kan ju inte riskera att bli utan (ve och fasa!) men samtidigt vill en inte betala övervikt på flyget på grund av bibliotek i resväskan. Vanligtvis är det ju ingen annan som släpar runt på de där tjugo kilona med böcker, heller. Lösningen sitter i ett väl fungerande urval samt detta fantastiska resepåhitt vi kallar pocket.

Min bokhög hittills, för sju dagars resa i Kroatien, ser ut så här:

IMG_6816

Vår man på fältet, av en kroatisk författare, om Kroatien.
Here’s looking at you, av den fantastiska Mhairi McFarlaine, fyller chicklitkvoten.
Jag och Earl och tjejen som dör, för att jag alltid vill ha med mig något YA.
Revolutionary Road, för att jag nog vill ha en bok att sätta tänderna i efter kärlek och YA, men som inte är för allvarligt ändå på grund av semester.

Jag är ganska nöjd med urvalet. Eventuellt lånar jag också någon bok av kroatiskan Slavenka Drakulic som Feministbiblioteket tipsade om. Eventuellt plockar jag med mig Not that kind of girl av Lena Dunham som jag står på kö på, om den hinner komma in innan lördag. Eventuellt plockar jag på mig någon YA till på grund av den där abibliofobin vi nämnde tidigare men fyra-fem hyfsat tjocka böcker bör väl räcka sju dagar?

Ser framåt och bortåt

Bloggens stillastående senaste veckan ursäktas av förkylningsdäckad bloggare. Långhelgen försvann i ett töcken av hosta för mig men jag hoppas på att bli frisk lagom tills att vi åker på semester på lördag (fingers crossed).

Vi åker mot södra Europa, närmare bestämt Kroatien, och jag har gjort det till en vana att alltid ha med mig en bok som utspelar sig i, eller är skriven av en författare från det land jag ska till (helst en kombination av båda). I Prag läste jag Önskemånglarens dotter och En annan stad, i Barcelona Vindens skugga och Katedralen vid havet. Nu senast, på Rhodos, läste jag Mörderskan som Västmanländskan tipsade mig om. Det var fantastiska läsupplevelser.

Jag har snokat runt och lånat hem Vår man på fältet av Robert Perišic. Jag skulle rent allmänt vilja bli bättre på att läsa böcker från fler länder men när jag väl åker utomlands tycker jag det är extra kul att läsa något skrivet från just det landet.

varmanpafaltetÄr det någon som läst? Har ni något annat tips på en kroatisk författare?

Efterlängtad läsning, eller: finns den perfekta lässtunden?

Ni vet när en köper böcker en förväntar sig så mycket av och längtar efter så pass mycket att det nästan känns alldeles för vågat att faktiskt börja läsa? Den där förhandskänslan, den är så härlig och också så svår. En skjuter upp och skjuter upp och väntar på exakt rätt tillfälle att börja läsa och så till slut är förväntningarna så höga att det nästan inte går att öppna boken.

Den känslan. Jag köpte Lionel Shrivers Double Fault bokmässan 2011 och fick den signerad av Shriver själv (jag stammade också fram något om hur bra jag tyckte hon var men var då 25 och ganska osäker så det kan ha varit mest svammel). Sedan dess har den legat i min bokhylla och väntat. Väntat och väntat och nu är den snart en hyllvärmare.

Kanske kommer aldrig det perfekta lästillfället. Eller så kanske det är en ruggig, kall måndagskväll i mitten av april när snöhögen fortfarande ligger tapper ute på gräsmattan och våren aldrig verkar komma igång på riktigt. Jag är förkyld och bäddar ner mig med en kopp te. Kanske är det helt perfekta tillfället alldeles just nu.

bokote

Vad tror du om det perfekta lästillfället? Finns det?

Internationella kvinnodagen, två dagar senare

I tisdags, den 8 mars, hade jag tänkt skriva en hel drös med inlägg om internationella kvinnodagen. Boktips, om varför jag helst läser böcker av kvinnor, om temadagen om feminism där jag jobbade i söndags. Istället jobbade jag övertid, återhämtade mig efter en tuff jobbhelg och diskuterade med flera män om varför en inte bör skuldbelägga kvinnliga offer – i kölvattnet av att polisen i min hemstad gått ut och bett kvinnor att hålla sig inne på nätterna eftersom det just nu förekommer många överfall på kvinnor i stadens centrum.

Att de gick ut med denna uppmaning (även om de vill kalla det ”information”) på just internationella kvinnodagen är både ironiskt och sorgligt. Dagen då vi ska uppmärksamma förtryck och orättvisor spär polisen på våldtäktskulturen och skambeläggandet av kvinnor som faller offer för mäns våld. Ännu sorgligare är det att så många (män) tyckte att polisens agerande var bra.

En annan anledning till min bloggtystnad var att jag var helt slut. I söndags jobbade jag på en feministisk temadag med anledning av internationella kvinnodagen, med otroligt många besökare. Jag pratade böcker (såklart), tipsade om feministisk litteratur (jag försökte få alla att läsa Sara Lövestam och lyckades ganska bra) och höll också en föreläsning om normbrytande barnlitteratur och normkreativa sagostunder. Jag pratade om Kenta och barbisarna, där det normbrytande är en utmaning som måste lösas – men ännu mer om böcker som Konrads klänning och Orättvist! där det normbrytande istället blir normkreativt, inte ett problem som måste lösas utan bara finns där. Vidgar och stärker. Om att vi måste prata om böckerna med barnen, för att barn är så kloka och tänker så mycket.

IMG_1064

Det var en fantastisk dag. Min kollega höll ett författarsamtal med Kristina Sandberg och ställde frågan om varför vi är så många som känner igen oss i en hemmafru som levde på 1930- talet. Om hur lite som har förändrats, om hur mycket som finns kvar. Vem skulle Maj skulle vara idag? Sara Lövestam berättade om rösträttsrörelsen och sin resarch inför boken Tillbaka till henne. Jag utmanar vem som helst att se och lyssna på Sara Lövestam och inte bli engagerad – hon är en fantastisk författare och en fantastisk talare. Vivi-Ann Labba Klemensson berättade om att vara samekvinna förr och nu, Nino Ramsby spelade, det fanns föredrag om ojämställda löner, ojämställd tillväxt, ojämställd ohälsa, det fanns så många bra programpunkter att jag egentligen skulle kunna fortsätta till kvällen och vi som var med och planerade hade hundra idéer till. ”Varför behövs feminism?” – en fråga med ett otroligt tydligt svar i söndags. Många svar.

fika

Men, jag var också på ett feministfika i tisdags med vänner och det var ändå en fantastisk avslutning på dagen. Det fanns också de som sa det så mycket bättre än jag i tisdags: Rastlösheten listade 7 fantastiska kvinnliga författare, Fiktiviteter funderade kring att vara en bra eller mindre perfekt feminist (och jag håller med om vartenda ord!), Enligt O berättade om varför vi behöver en kvinnodag, om röster att lyssna på och böcker med kvinnofokus.

Men egentligen gör det ju inte så mycket heller att jag inte hann skriva allt det där jag tänkte. För jag kommer skriva det, olika inlägg uppdelat på resten av året och faktum är att – även om jag är ett stort fan av internationella kvinnodagen och all den kamplust den brukar innebära – att orättvisor och ojämlikhet inte bara ska uppmärksammas en dag om året. Fantastiska kvinnor idag och genom historien ska inte bara uppmärksammas en gång om året. Det är det som är den stora utmaningen.

Idag. Och igår.

Igår kväll hade min soffa aldrig varit mer inbjudande. Jag hade jobbat hela dagen vid ett bokbord på en temadag och hållt föreläsning om normbrytande barnlitteratur. Temadagen var i regionens regi och gick på temat ”Feminism för allas lika värde”. Jag kommer skriva mer om det här imorgon.

Idag återhämtar jag mig och försöker få tillbaka lite av all den luft som gick ur mig igår. För stressen och nervositeten, för att jag fick frågan från en reporter om det här verkligen behövs, för att det räckte att bara titta på alla programpunkter för att förstå att det behövs.

Idag fyller jag dessutom år. Jämnt, till råga på det. I lördags firade vi med kalas men min ”riktiga” trettioårsdag inledde jag idag med senaste Vogue och en kaffekopp i sängen, och aldrig har väl en ledig dag varit så välkommen.

Vad gör ni idag?

ros

Blomman jag fick som tack för föreläsningen igår. Ännu finare var alla ord.

2015, och vad som hände då

Det hände mycket 2015. Mer i stora världen än i min egen lilla. I den senare läste jag ovanligt lite men jobbade desto mer och skaffade mig en större och större att-läsa-lista. I stora världen gick vi från medmänsklighet och Refugees welcome till att på regeringsnivå bli allt kyligare. En skrämmande utveckling, som jag hoppas vänder och går tillbaka till välkomnandet år 2016. Jag tänker i alla fall jobba för det, tillsammans med många andra. Tillsammans kan vi göra mycket.

Vad gjorde jag då, 2015?

Jag läste ganska mycket feministisk litteratur, detta gör jag mer och mer för varje år som går och lär mig varje gång något nytt. Feminismen finns också mer och mer med mig i vad jag än läser och jag funderade i våras ganska mycket på det här med feminism och fantasy. Så närbesläktat med de feministiska glasögonen är de som granskar den alltmer utbredda rasismen i vårt land och övriga världen, och i detta sammanhang vill jag nämna Anna Lihammers deckare Innan mörkret faller som jag tyckte var fantastisk.

wpid-wp-1429369814294.jpegMen jag läste ju inte bara böcker under 2015. Jag var på bokrelease också, närmare bestämt på släppfesten av Sarah Waters nya roman, och jag fick också min favoritbok av henne signerad och träffade mycket fint bokbloggarfolk. Jag var också på Rhodos tillsammans med min kärlek och såg fantastiska berg och hav och läste flera böcker.

IMG_4530Strax innan midsommar kokade det i min bibliotekariehjärna när en omöjlig och konstig debatt om bibliotek blossade upp – jag tyckte att förra årets läsambassadör, tillsammans med flera andra, tog sig friheten att diktera vad vi bibliotekarier är och inte är bra på – och jag tyckte de hade fel. Här kan du läsa min åsikt i frågan.

I september var jag med i bloggutmaningen På flykt, där bloggare gav sina tips på böcker som handlar om att vara på flykt. Ett ämne som fortfarande är så otroligt aktuellt och otroligt viktigt, för vi kan inte förstå vad det innebär om vi inte själva varit med om det. Det här är ju en av böckernas allra viktigaste funktion, för genom att ta del av andras berättelser kan vi åtminstone försöka förstå, försöka få en bild och det är första steget mot en vänligare värld.

När hösten och vintern kröp allt närmare fick jag mer och mer att göra på mitt jobb och mer och mer blev bloggen lidande. Men jag funderade lite över priser i bokvärlden och i november gjorde jag och en vän en fantastisk resa till London och Harry Potter- världen och skaffade oss en tatuering på köpet.

IMG_5831I den mån jag ger nyårslöften, och det gör jag inte ofta eller mycket, så lovar jag att blogga mer 2016 än jag gjorde 2015. Jag lovar också att det kommer komma lite statistik om hur mycket, eller lite, jag faktiskt läst 2015 och jag kommer också att lista de allra bästa läsupplevelserna 2015. Tills dess så instagrammar jag, för 2015 var också året då bloggen blev med instagram (följ mig på @elilaserochskriver) och så läser jag Leviathan wakes, årets första läsning som passande nog är ett bombastiskt rymdkrig, ”verklighetslykt” i ordets bästa bemärkelse. Om den sätter ribban för 2016 som läsår, så kommer det blir ett bra sådant.

Det verkliga och flykten från det

Det var så overkligt. Jag och en av mina bästa vänner hade just landat i London och skulle gå på musikalen Wicked när vi i ett ögonblick av wi-fi-access scrollade igenom sociala medier och såg vad som hänt i Paris. Det är så svårt att förstå.

Det är ju heller inte bara Paris. Överallt, i hela världen, dör människor vid handen av andra människor. Det är så hemskt, och så svårt att förstå. Det som hände i Paris, säger många, har förstås uppmärksammats så mycket av oss för att det ligger ”nära” oss, geografiskt och kulturellt. Samtidigt, är det inte det som skapar det där tänket om ”vi och dom”? Vi, här, ni, där. Men hur mycket död och terror över världen orkar en ta in, och förstå? Jag tror det är viktigt att skippa pekpinnarna och vara enade. Inte låta rädslan förstöra vår medmänsklighet. Fortsätta läsa böcker, för det är där vi kan lära oss att försöka förstå.

Verklighetsflykten. Böckerna har alltid gett mig den, också. När jag var elva år och en bokmal av rang var det en trollkarl jag aldrig tidigare hade hört namnet på som gav mig den (inte för första gången). Arton år senare trollbinder Harry Potter- böckerna mig fortfarande när jag läser dem, världen J.K. Rowling målar upp drar in mig så fort jag öppnar sidorna. När verkligheten blir för mycket, är jag glad att jag har den. Harry Potter var också en av sakerna som förenade mig och min vän, då när vi gick på gymnasiet och knappast var en del av det coola gänget. Udda, nördiga och lite utanför. Då, när det var töntigt att gilla Harry Potter.

Nu, tio år senare, besökte vi Warner Bros. Studio Tour, mitt i allt det svåra som händer i världen. Det är nästan obegripligt att våra liv fortsätter som de gör mitt i allt detta, men kanske är det också viktigt att de gör det. För att vi ska orka hjälpa så mycket vi kan. Eller, som Harry i ett av mina favoritcitat från The Goblet of Fire säger:

I could do with a few laughs. We could all do with a few laughs. I’ve got a feeling we’re going to need them more than usual before long.

Den stora hangaren där en stor del av miljöerna från inspelningarna av Harry Potter- filmerna är bevarade, var en fantastisk verklighetsflykt. Sju timmar flög iväg som ingenting, vi kunde inte ens förstå att vi varit där hela dagen när vi började komma fram mot slutet. Stora, life-size miljöer samsades med mindre utställningar, utomhus med inomhus, smycken och kläder med trollstavar och Erised-spegeln. En annan sak med Harry Potter som fascinerar mig så mycket är kontrasten mellan början och slutet av bokserien – tydliggjort på en tavelvägg där glada, färgsprakande bilder hängde bredvid en bild av en hög med skelett, Voldermorts offer och det onda och skrämmande.

 

IMG_5831En av de saker jag gillade mest var den enorma modellen av Hogwarts en kunde gå runt och se ur alla vinklar.

IMG_5750En annan av sakerna var The Hogwarts Express, ett riktigt tåg en kunde gå in i.

IMG_5816Min favoritbild från resan. Min vän Martin står och läser på skylten vid Lily och James förstörda hus i Godric’s Hollow, precis som Harry och Hermione gör i The Deathly Hallows. En bild från boken som för mig symboliserar hopp, medkänsla, tilltro och kamratskap.

Slutligen, något sällsynt i den här bloggen. En bild på mig (under vår tur på Warner Bros.), här tillsammans med Martin och vår tatuering som vi slutligen gjorde tillsammans efter att ha haft den bestämd länge, länge – bara verklighetens alla hinder har kommit emellan fram tills nu. Förseglandet av en sån där vänskap en haft länge och liksom vet finns där, trots att det är knappa 80 fysiska mil emellan och ibland lång tid. Men ibland gör det inte så mycket.

tattooOne simply uses the symbol to reveal oneself to other believers, in the hope that they might help one with the Quest. (Xenophilius Lovegood, The Deathly Hallows)

Läs mer om Paris och verklighetsflykt i fint inlägg hos Enligt O och Lyrans Noblesser.

Nästa: Harry Potter- världen

Den senaste tiden har det varit mycket surrande om Harry Potter i den stora bikupa som är Internet. Pjäsen The Cursed Child har premiär i London nästa år, filmen Fantastic beasts and where to find them, baserad på boken med samma namn, går upp på biograferna nästa år och medan många gör förtjusta utrop ställer sig också många frågan: Kan inte J.K. Rowling lämna Harry Potter ifred?

Själv sällar jag mig till den första gruppen. Jag tycker det är fantastiskt intressant att Rowling utforskar världen före och efter Harry Potter, så länge det görs på ett innerligt och genomtänkt sätt och inte bara för pengarnas skull.

Och bevisligen finns det ett intresse. På biblioteket där jag jobbar är Harry Potter- böckerna ständigt och jämt utlånade och jag älskar att det fortfarande finns barn som upptäcker dem för allra första gången, nästan tjugo år efter att de först gavs ut. Jag minns fortfarande när jag fick första boken i julklapp, det var Harry Potter och de vises sten, jag var tio år gammal och hade aldrig hört talas om en trollkarl med ett ärr i pannan innan. I ottan på juldagen var den utläst.

Nästan tio år senare, när jag gick på gymnasiet, träffade jag en av mina bästa vänner Martin. Vi gick samma linje med ett år emellan och vi bondade, så som bara nördar gör, över Harry Potter och svartvit, analog fotografering som vi både läste en kurs om just då. Det är inte alltid jag är glad för att jag gick på en väldigt liten skola men när det gäller faktumet att de slog ihop första och andra ring i kurser med få deltagare så är jag faktiskt det.

Just nu sitter jag på ett tåg till Göteborg för att träffa Martin. Tillsammans ska vi göra en resa vi har planerat i flera år, till London och inspelningsplatsen för Harry Potter– filmerna i Warner Brothers studio. Vi ska också göra en annan sak tillsammans men vad det är, det får ni se sen. Eventuellt kommer det upp något tidsinställt inlägg och eventuellt bloggar jag något från London, annars hörs vi på onsdag!