Du lär mig att bli fri

Under flera års tid har jag läst i Du lär mig att bli fri. Det är Selma Lagerlöfs brev till Sophie Elkan, utvalda och kommenterade av Ying Toijer-Nilsson.

Det är långsam läsning, pocketutgåvan har liten text och breven är ibland långa och omständliga. Flera gånger har jag tänkt ge upp, men så finns det ändå något som har hållit mig kvar. Ibland har det också känts märkligt att läsa någons brevväxling, men vid ett flertal tillfällen verkar nästan Selma Lagerlöf vända sig till en tilltänkt läsarkrets utanför brevens mottagare, som om hon visste eller tänkte att de någon gång skulle bli utgivna.

Att Selma Lagerlöf och Sophie Elkan var mer än vänner blir väldigt självklart. Det är ibland vackra kärleksbrev, ibland är de fulla av svartsjuka från Sophie Elkan mot Valborg Olander, Selma Lagerlöfs andra stora kärlek. Det är svårt att få en bild av Sophie Elkan då det bara är Selma Lagerlöfs brev, men en bild träder ändå fram av en väldigt orolig författarsjäl.

Det är fina brev. Ibland är de också otroligt roliga – sarkastiskt kommenterandes samtiden och framförallt de många beslutsfattande äldre männen i dem. Selma Lagerlöf har en satirisk penna, ofta helt annorlunda den som märks i hennes romaner. Breven är förstås färgade av sin samtid, vilket betyder att de ibland inte alls är särskilt trevliga.

Jag är ändå glad att jag tog mig igenom de många sidorna, även om det tog mig flera år. Selma Lagerlöfs många ord om kvinnlig kärlek och vänskap kommer jag bära med mig.

The Dark Forest – Cixin Liu

Efter de omskakande händelserna i The Three Body- Problem balanserar mänskligheten på en avgörande tröskel: vad gör vi, om vi inte är ensamma i universum?

Jag tänker försöka att inte avslöja mer om vad som händer i The Three Body- Problem och så långt går det att läsa till sig enbart på baksidestexten till den boken. The Dark Forest är andra delen i Cixin Liu’s trilogi Remembrance of Earth’s Past, och om jag verkligen tyckte om del ett så älskar jag del två.

Det är ofta oundvikligt att del två i en trilogi blir som en transportsträcka mellan inledning och avslutning, men snarare är The Dark Forest en upptrappning och utveckling som gör det svårt att förutspå var tredje delen, Death’s End, kommer att ta läsaren. Jag tyckte om hur Kinas historia, både förhistorisk och modern, sipprade in i vetenskapsskildringarna i The Three Body Problem. Det får här ge vika för mer spänning och mer teknik, men det är fortfarande oerhört välskriven sciencefiction Cixin Liu levererar. Jag är ingen stjärna på partikelfysik direkt men håller ändå intresset uppe över långa, tekniska stycken. Det här är teknisk sciencefiction när den är som bäst.

Men The Dark Forest är också full av varför: varför rädda mänskligheten om 400 år? Varför bry sig? Boken innehåller nästan lika stora delar sociologi, psykologi och filosofi som scienciefiction. The Dark Forest är ingen snabbläst bok, även om det är spännande läsning. Det är en bok som kräver många eftertänksamma lästimmar, bäst tror jag den blir om du sveper de första hundra sidorna i ett för att verkligen komma in i berättelsen. Det är många personer, platser och frågor – så stora att du ibland kommer behöva slå ihop boken, bara för att tänka. Det är verkligen värt det. Jag längtar efter att läsa tredje delen.

Boken finns på SF- bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första boken, The Three Body- Problem.

När vinden exploderar mot min hud – dagbok från Damaskus

Suzanne Ibrahim är journalist, poet och fristadsförfattare i Sverige. När vinden exploderar mot min hud är hennes debutroman.

Det är i Damaskus Suzanne befinner sig när kriget bryter ut. Hit har hon flyttat för att följa sina drömmar, men får dem kullkastade av kriget som närmar sig allt mer. Det sker inte över en natt. Oron sipprar in, mer och mer, sms som innehåller ord som ”frihet” och ”revolution” lämnar inte mobilen, och en dag kan Suzanne inte återvända hem.

När vinden exploderar mot min hud är inte en roman om att vara på flykt, snarare om det som händer innan. Hur krig sakta men säkert rycker undan marken du står på, ditt hemlands trygghet och allt du kände till. Att Suzanne är både poet och journalist skapar ett särskilt tilltal, vackert och bildrikt men också redogörande och detaljerat.

Jag lyssnade på Suzanne Ibrahims roman, en fin inläsning men kanske något kall och rak i tonen. När vinden exploderar mot min hud är stark och mycket läsvärd, en blick in i något som är svårt att förstå utan att ha upplevt det – och därför desto viktigare att läsa.

Teg Publishing, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Knäckarbanketten – ett sprakande härligt äventyr

Följ med på ett äventyr du sent ska glömma! I Knäckarbanketten finns högfärdiga hertigar och goda hertigdöttrar, lömska mopsar och vidriga vidunder. Här finns också Amund, som arbetar i hertig Ludberts kök och vars högsta dröm är att äga ett par skor.

Hertig Ludbert och hertig Odert är tvillingar men far så mycket i luven på varandra att de delar upp staden och slottet i två delar. Hertig Ludbert bestämmer sig för att ordna en riktig fest – en bankett som ska pågå i tre dagar och tre nätter med nya maträtter varje dag! Men den avundsjuke hertig Odert bestämmer sig förstås för att förstöra festen. Utan att han vet hur det gick till blir Amund indragen i fejden och finner sig snart iväg på ett hisnande äventyr – med hjälp av hertig Ludberts dotter Ottilia.

Jag älskar Knäckarbanketten. Det är ett härligt äventyr som också blandar in en dos allvar och ganska mycket humor, en saga för 2000- talet som heller inte räds lite svåra och gammeldags ord. Här finns fantastiska detaljer, både i teckningarna av Emil Maxén och i berättelsen av Sara Bergmark Elfgren – inte minst alla underbara ordlekar. En mindre detalj kanske, men säkert en viktig för många, är att Ottilia bara vill äta grönsaker. Det görs så mycket korvmackor i barnböcker och jag är glad att det åtminstone finns något annat, i någon bok.

På många sätt är Knäckarbanketten en klassisk saga, med en hjälte som på sitt äventyr ska betvinga tre saker – här finns också typiska sagoelement och monster. Men Knäckarbanketten är såklart inte så mossig som en del av de gamla sagorna är, vilket är fantastiskt härligt – även om jag nog hade tyckt det varit ännu roligare om boken gått precis hela vägen och låtit den äventyrslängtande och belästa hertigdottern Ottilia fara på äventyr istället för Amund. Ändå älskar jag att Knäckarbanketten finns när du vill högläsa ett sprakande och roligt äventyr för din ungefärliga 6-9- åring men vill undvika de ofta lite unkna könsrollerna och fördomarna i de gamla sagorna – och vill få dig ett riktigt gott skratt själv, på köpet.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: och dagarna går, Västmanländskan, Boktokig, Annas bokblogg, Ugglan & boken, romeoandjuliet, Boklus, Kulturkollo,

Skräckvecka: att lyssna på skräck

På något sätt känns det som att högläsning och skräck hör ihop. Idag är sista dagen för veckans skräcktema och jag vill gärna prata om ett av mina favoritsätt att uppleva skräckberättelser: att lyssna.

Ändå sedan jag var ganska liten och jag och mina syskon berättade spökhistorier för varandra på höskullen, ända sedan alla scoutlägerkvällar med hemska berättelser runt lägerelden och ändå sedan tältäventyret i sjätte klass där vår lärare berättade fantastiska rysare, har jag älskat att lyssna på skräck. Egentligen är jag en ganska rädd person och det är med största tveksamhet jag ser på skräckfilm (aldrig mer på bio, inte sedan The Ring) och endast i yttersta undantagsfall jag spelar skräckspel på datorn (en gång, The Park, aldrig mer), men att lyssna tycker jag är fantastiskt.

De flesta känner till Creepypodden, jag vill förstås ändå gärna nämna den i sammanhanget för det är en högtidsstund att lyssna varje måndag. Egentligen kanske jag tyckte mest om den i början, när det främst handlade om olika creepypasta- berättelser (vandringssägner på nätet) Jack Werner undersökte och berättade om – de senaste åren har programmet mest fyllts med lyssnarberättelser. Ibland fantastiska, ibland inte. Det är fortfarande ett underbart program.

Men framförallt älskar jag att lyssna på böcker. Jag kommer aldrig glömma den mörka novemberkväll för två år sedan när jag putsade och städade allt i lägenheten, bara för att jag inte kunde sluta lyssna på Yuko av Jenny Milewski. Den blandar svensk studentkorridor i Linköping med slapstick, gore och japanska spöken – med fullständig bravur. Det är otäckt, välskrivet och vansinnigt spännande – kanske mitt allra bästa skräckljudboktips.

Det finns böcker som sätter spår i en från barnsben. Agnes Cecilia är en sådan bok för mig, jag läste den i tioårsåldern och älskade den djupt. En del böcker vågar jag inte läsa om men när jag såg att Pernilla August läst in Agnes Cecilia som ljudbok kunde jag inte låta bli. Jag lyssnade på den i oktober och det är en fantastisk inläsning, levande och varm men inte för mycket skådespeleri. Jag älskade den återigen, men kanske på ett annat sätt än jag gjorde som barn. Jag minns den som spöklig och ryslig, men i vuxen ålder tog det sorgliga och melankoliska i berättelsen över. Jag tror inte att jag hade erfarenheten nog att se det vemodiga på samma sätt då, som jag gjorde nu. Så fint att kunna skriva en bok som talar till både barn och vuxna, fast på olika sätt. Maria Gripe är sannerligen en av vår tids största författare. Att lyssna på Agnes Cecilia var lite som att återigen uppleva den där känslan av att sitta runt lägerelden och lyssna på en spökhistoria, så levande att du inte kan annat än tror att den är sann.

I Victoria Schwabs första bok om Cassidy Blake, City of Ghosts, spökar det på riktigt. Ändå sedan hon nästan drunknade har Cassidy Blake förmågan att kunna se spöken, de knackar henne på axeln och kräver hennes uppmärksamhet vart hon än går. Vid hennes sida har hon spöket Jacob, hennes bästa vän som ingen annan än hon kan se. När hennes föräldrar tar med henne till Edinburgh – där det fullkomligt vimlar av spöken – möter hon för första gången någon som henne själv. Och ett riktigt ondsint spöke.

Jag tänkte ganska mycket på Eva Ibbotson när jag lyssnade på City of Ghosts. Det finns ett spår av samma humor blandat med vänskap och allvar i Victoria Schwabs bok – men City of Ghosts är mörkare och svårare. Jag fullkomligt älskade att utforska alla hemsökta gamla slott tillsammans med Cassidy och ljudboken på ungefär fem timmar lyssnade jag ut på en dag. Det var omöjligt att inte göra det. City of Ghosts är en fantastisk spökhistoria och en underbar ljudbok som jag verkligen hoppas upptäcks av ett svenskt förlag snart!

Just nu lyssnar jag på ännu en spökjägarbok, som hittills är helt fantastisk: The Screaming Staircase av Jonathan Stroud. Den finns även på svenska med namnet Den skrikande trappan, den första i en hel serie böcker.

Jag tror att inte bara oktober, utan även november, blir en riktig spökhistoriemånad.

Skräckvecka: Hej alla monster! och något mer om skräck i bilderböcker

Det finns mysrysliga bilderböcker, och så finns det riktigt otäcka bilderböcker. Hej alla monster! kvalar definitivt in i den senare kategorin.

Hej alla monster är ett riktigt spökligt höstäventyr. Det kan verka som om barnet och mamman är alldeles vanliga, men när barnet får bestämma går de på nattliga monsterpromenader. Då träffar de allsköns monster, troll och häxor i skogen och till och med mamma blir elak. Som tur är går det att springa hem om allt blir för läskigt. Så länge en springer snabbt.

Jenny Bergmans poetiska språk och Alexander Janssons stämningsfulla bilder samverkar på ett fantastiskt sätt i den här nya bilderboken, utgiven lagom till Halloween. Det är faktiskt så otäckt att jag ibland undrar om det är på gränsen till för otäckt. För mig, som när en hatkärlek till berättelser om barn med svarta ögon ändå sedan jag såg ett särskilt Arkiv X- avsnitt som tolvåring, blir mammans förändrade personlighet och gula ögon så hemsk att jag nästan vill slå igen boken. Det allra tryggaste, blir det allra mest otäcka.

Det får mig att undra över hur mycket av rädslan jag läser in som vuxen, med en vuxens erfarenheter, och hur otäck barnen tycker historien är. Min erfarenhet är att vuxna och barn inte alls alltid blir rädda för samma saker, och att barn ibland är mer orädda än vuxna. De har kanske ännu inte lärt sig hur mycket det finns att vara rädd för. För många barn är rädslan också något övergående, något att borsta av sig och glömma bort, för att verkliga hemskheter att jämföra med ännu inte finns i barnets världsbild. Inte för alla. Sorgligt nog finns det så otroligt många barn idag vars liv är så fulla av verkliga hemskheter att inte ens en vuxen kan förstå det.

Att skriva och teckna barnböcker kan inte vara en lätt sak. En förledande tanke är att det skulle vara lättare att skriva för barn för att det ses som ”enklare” böcker, men den bedrar sig som tänker så. Det går inte att bara skriva med ett enklare språk, det är att klappa barnen på huvudet. Att skriva och teckna en barnbok är att sätta sig in i ett barns hela tankevärld, försöka skriva ut barnets perspektiv. För många vuxna är barnets tankevärld något en lämnat för länge sedan, några har den fantastiska förmågan att fortfarande kunna befinna sig där.

För att återgå till Hej alla monster!, så tror jag att jag som vuxen läser in hemskheter som barnen inte gör, samtidigt som den alldeles säkert rör även vid många barns stora rädsla: att en förälder inte ser ut eller beter sig som den brukar. Kanske är det den allra största skräcken. Ändå går det i Hej alla monster att avbryta illusionen, ta sig hem till tryggheten där föräldern är precis som den alltid är.  Jag tror inte att Hej alla monster är en bok för alla barn. Men för många tror jag att den kan vara en fantastiskt mysryslig läsupplevelse, en bok att läsa tillsammans.

Bonnier Carlsen, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Nilmas bokhylla.

Fler mysrysliga bilderböcker att läsa i höstmörkret, i favoritordning: (det behövs fler!)

Rysliga förskolan – Lina Neidestam
De bortglömda benens hämnd – Rikard Ask, Jutta Falkengren
Sagor om den underbara familjen kanin – Jonna Björnstjerna (flera böcker)

Skräckvecka: Zonen vi ärvde

Redan 2014 rev författarkollektivet Fruktan Stockholm i spillror. Novellsamlingen Stockholms undergång hade gång efter gång ihjäl den svenska huvudstaden och jag minns det med skräckblandad förtjusning. Särskilt den allra sista novellen har etsat sig fast i mitt huvud, jag kommer nog aldrig glömma den.

Zonen vi ärvde tar läsaren med till vraket av det som en gång var. Endast spillror av mänskligheten återstår – kvar finns rötan, zongastar, mutanter och maskinvarelser. För att hitta mat måste du ge dig in i Zonen. Novellsamlingen är inspirerad av Mutant: År Noll som är ett klassiskt och prisbelönt postapokalyptiskt rollspel. Jag, som älskar rollspel men aldrig spelat just Mutant: År Noll utan mest hållit mig till Dungeons & Dragons och Call of Cthulhu, känner ändå igen rollspelets expressiva värld, episodiska berättande, dess ibland snabba vändningar och mängder av olika fiender.

Du behöver dock inte alls vara en rollspelare för att ge dig in i Zonen – det räcker med att älska postapokalyptisk skräck när den är som bäst. Berättelserna är råa, grafiska och mestadels väldigt välskrivna. En del fastnar inte alls i minnet men några fick det nästan att vrida sig i magen – på ett bra sätt. Överlag är Zonen vi ärvde en överraskande jämn novellsamling trots att det är flera olika författare, det är imponerande hur alla berättelserna känns som en del av en helhet, där platser och ord återkommer – utan att vara identiska. Det speglar Zonen oerhört väl, som att berättelserna verkligen kommer från mänsklighetens spillror, spridda mellan olika platser men någonstans med samma vaga minne av den värld som varit.

Men det allra mest skrämmande är inte allt excellerande i splatter utan då närheten till den värld vi känner nu lyser igenom allt det infekterade. När en zonstrykare hittar en påse med glaspärlor utan att förstå vad det är, en gammal receptbok som dyrkas, platser och byggnader vi känner till idag som i Fruktans vision är helt förstörda. Det allra värsta är att Zonen vi ärvde, mitt i alla sina ytterligheter, ibland känns så otroligt jordnära. Det är när mänskligheten skiner igenom, när den postapokalyptiska framtiden sträcker en hand tillbaka till dåtiden som jag blir som mest rädd – för någonstans känns det inte alls omöjligt att det är hit människan kommer komma i sin fanatiska strävan att förstöra jorden med olja, flygresor, köttätande, koldioxid, plast och överkonsumtion.Till Zonen.

Fruktan, 2019.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Stockholms undergång.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Vargnatts bokhylla, Dagens bok, Bokföring enligt Monika, tentakelmonster, CRM Nilsson.

Skräckvecka: Flocken av Matilda Ruta och Rasmus Malm

Det är skräckvecka på bloggen. Idag vill jag gärna prata om en bok som på ytan är en skräckskildring, men inuti handlar om mycket större saker – så som skräck ofta gör.

Allting börjar när Lova och hennes bonuspappa är på auktion och Lova får syn på några tavlor som magnetiskt verkar dra henne till sig. Lovas bonuspappa köper dem åt henne, men när de kommer hem blir Lovas mamma vansinnig och slänger tavlorna i raseri. Alla utom en, som Lova gömmer på sitt rum.

Tavlorna föreställer hyenor, och Lova känner en märklig samhörighet med dem. Lova och hennes nya kompis Josef börjar nysta i tavlornas märkliga mysterium och blir snart indragna i nattliga äventyr på Skogskyrkogården i Enskede. Nätter där märkliga djur lurar i skuggorna.

Flocken är en otroligt vacker och varsam grafisk roman, en coming of- age- bok om att hitta sig själv för mellanåldern, samtidigt som det är en kittlande skräckberättelse. Lovas tråkiga, inrutade liv får spänning när hon hittar flocken.

Jag älskar Matilda Rutas bilderböcker, stilen känns igen i Flocken men den är mörkare, gråare och samtidigt mer explosiv. Jag älskar kontrasterna mellan den färgspäckade dagen och den gråa natten, som också den får färg och liv när Lova upptäcker vad som gömmer sig i den. Bilderna går från att vara lugna och trygga till stökiga, mörka och blodiga. Flocken är alldeles ljuvlig och ryslig.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Simon säger.

Det är 50 år sedan Stonewall- upproret – två boktips

Den 28 juni 1969 utbröt Stonewall- upproret i New York, det som senare skulle kallas starten för den moderna Pride- rörelsen. I år är det femtio år sedan.

På den tiden brukade polisen göra razzior på stadens gayklubbar, särskilt transpersoner behandlades fruktansvärt illa. När baren Stonewall Inn utsattes för en razzia i juni det året mötte de motstånd. Historieskrivningen går något isär om vilka som började men det hela ledde till dagar av uppror mot polisbrutalitet och behandlingen av HBTQ- personer.

Men det började inte där. I år ger New York Public Library ut två böcker till minne av Stonewall: en fotobok och en essäsamling.

The Stonewall Reader samlar essäer, artiklar, utdrag ur böcker och intervjuer från tiden före, under och efter upproret. Den lyfter fram kända frontfigurer såsom Marsha P. Johnson och Sylvia Rivera, men också mindre kända namn och organisationer. Det är en samling med ett brett perspektiv, många olika röster får komma till tals och det känns väldigt fint. En del är förstås mer välskrivna än andra men alla är intressanta och lyfter fram en viktig del av historien bakom kampen för HBTQ-personers rättigheter.

Love and Resistance: Out of the Closet into the Stonewall Era är en samling fotografier av Kay Tobin Lahusen och Diana Davies, tagna under tiden före, under och efter Stonewall. Det är en fantastisk samling bilder, jag älskar verkligen att den här boken ges ut. De två böckerna speglar varandra fintLove and Resistance illustrerar de händelser som beskrivs i The Stonewall Reader – och den sätter ord på bilderna av Lahusen och Davies. Det jag skulle kunna ha önskat mig av ett slutord skulle vara en skildring av Stonewalls arv – både av hur mycket bättre det har blivit på många sätt, men också hur lång väg vi fortfarande har att gå. HBTQ- personer förtrycks fortfarande på många platser i världen, även i Sverige. Inte minst behöver vi försvara de framsteg som gjorts, nu när konservativa, högerpopulistiska och nazistiska krafter når mark – ända in i vår riksdag. En viktig del i ett sådant försvar är att aldrig glömma historien.

The Stonewall Reader på Bokus och Adlibris. Love and Resistance på Bokus och Adlibris.

De försvunna – Caroline Eriksson

En sensommarkväll tar Alex, Greta och Smilla båten ut till en ö i den mytomspunna sjön Maran. Greta stannar kvar i båten medan Alex och Smilla går iland. De kommer inte tillbaka.

Greta går iland på Maran, börjar leta och ropa men kan inte hitta Alex och Smilla någonstans. I tillbakablickar får vi följa Gretas och Alex relation, hur den blivit mer och mer destruktiv, och Gretas förhållande till sin egen pappa som viras in i både Gretas minnen och nutid.

Jag lyssnade på ljudboken, en inläsning av Anna Maria Käll som är väldigt bra, det är ibland i det närmaste olidligt spännande lyssning. Ändå hade jag ibland svårt att hänga med i berättarperspektiven, om det är för att mitt fokus någon gång skiftar eller om berättelsen är något ryckig kan jag inte säga. Klart är att Greta är en högst opålitlig berättare. Det är skickligt skrivet av Caroline Eriksson hur tvivlet för de olika karaktärerna sås innan jag inser hur allt hänger ihop. Det är fasansfullt att följa med i Gretas allt djupare spiral av självhat och misstro. Flera av karaktärerna är djupt obehagliga och väldigt trovärdiga på samma gång.

De försvunna är ännu en fantastisk thriller av Caroline Eriksson, jag har tidigare läst och tyckt om både Djävulen hjälpte mig och Inga gudar jämte mig. Klicka på länkarna för att läsa mina recensioner av dem.

Forum, 2015.

Boken verkar vara slutsåld i tryckt form men den finns säkert på ditt bibliotek. Du kan köpa den som e-bok på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Snowglitter books, Bloggbohemen, Boklysten, Bokhyllan, Sladdertackans bokblogg, Den döda zonen, Johannas deckarhörna, Lottens bokblogg, malins bokblogg, mysterierna.