Selamlik – Khaled Alesmael

Selamlik är den vemodiga, men också hoppfulla, berättelsen om Furats resa från Syrien till Sverige. Om hur homosexuella män träffas i parker och badhus i det krigsdrabbade Syrien – och om hur rädslan för att bli straffad som en syndare förföljer Khaleds mardrömmar ända in till asylboendet i småländska Åseda. Det var där Khaled Alesmael återigen började skriva, inlåst på asylboendets toalett var orden tvungna att komma ut.

I Syrien finns kriget. Men här finns också en stark känsla av hem och familj, en värme och närhet i de badhus i Damaskus där homosexuella män möts. Här finns varma möten med vänner och älskare, och tillit. Det är fint att det inte bara är den sönderbombade sidan av Syrien Khaled Alesmael berättar om. I kontrast är det instängda asylboendet i Åseda ångestfyllt, hemskt på ett helt annat sätt än krigets fasansfulla existens. Khaled Alesmael krossar fördomar om Syrien, invandrare, homosexuella och män – och skildrar också hur skoningslös den svenska asylprocessen är, i många fall framförallt för HBTQ-personer. Sverige är inte alls så framåt i HBTQ-frågor som en kan förledas att tro, åtminstone inte för flyktingar.

Selamlik berättar historien om Syrien vi kanske inte har hört innan. Om en vilsen ung man som är HBTQ-flykting men inte ens i Sverige vågar vara helt öppen med sin läggning. Khaled Alesmael berättar drabbande och nära, varje mening känns långt in i hjärtat. Selamlik är en kort bok som egentligen skulle kunna läsas på en eftermiddag men som tog mig betydligt längre tid att ta mig igenom. Det är tungt att läsa om det svåra, men det är också fint att läsa om det ljusa och hoppfulla. Om kärleken, hur stark den är. Selamlik är atmosfärisk, tar med mig till ångande badhus i Syrien och till smutsiga golv i offentliga lokaler i Småland. Selamlik berättar en historia jag önskar många kommer att läsa.

Från och med nu ska det inte vara hemligt längre. Det är detta jag måste kämpa för. Jag måste berätta om denna osynliga värld som varit dold alldeles för länge. 

”Khaled Alesmael är journalist och prisbelönt för sitt arbete med radio och teve i Damaskus, Beirut, Amman, Kairo och Istanbul. Han har arbetat på Uppdrag granskning och gjort reportage för bl.a. Konflikt i P1 och tidningen Ottar. Selamlik är hans skönlitterära debut. En roman som bär på egna och andras erfarenheter från de urbana homosexuella rummen i det nu sönderbombade Syrien.”

Leopard förlag, 2018.

Du kan köpa boken bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Istället för bokcirkel, Enligt O.

Frankenstein in Baghdad – Ahmed Saadawi

Frankenstein in Baghdad är en satirisk tolkning av Mary Shelleys skräckklassiker, placerad i nutidens USA-ockuperade Baghdad. Ahmed Saadawis bok är dock inte så mycket av en skräckhistoria på samma sätt som Shelleys, det otäcka i den går snarare att återfinna i den skarpa samhällsskildringen.

Monstret i sig är, länge, främst en skugga i utkanten av berättelsen. Längs Baghdads förstörda gator möter vi ett helt persongalleri av människor som på ett eller annat sätt blir indragna i monstrets historia. Monstrets skapare, Hadi, samlar ihop likdelar från explosioner och syr ihop dem till en spegelbild av Frankensteins monster – som en protest mot att regeringen inte begraver dem. Vad han inte hade förväntat sig var att en ensam själ utan kropp skulle ta sin boning i monstret.

Ahmed Saadawis monster har alltså en tydlig själ, någon som finns i den monstruösa skapelse som sprider skräck i Baghdad. Ändå skapar inte monstret lika mycket uppståndelse som det kanske skulle gjort, i ett Baghdad som är märkt av kriget och där så många människors liv är förstörda.

Frankenstein in Baghdad rör sig mellan fantasy, skräck, satir, samtidsskildring och magisk realism. Här finns ett sammelsurium av människor, alltifrån journalister till en äldre dam som tror att monstret är hennes återvändande son, präster, kaffehusägare, grannar, hotellägare, vaktmästare, mäklare, astrologer och gangsters. Ändå känns den sammanhållen på något sätt, berättelsen är ständigt intressant och tankeväckande. Frankenstein in Baghdad fanns med på Man Booker International Prize korta lista 2018. Jag hade nog i vanliga fall inte plockat upp den, jag blev tipsad om den när jag eftersökte böcker till min Fantastisk- världsutmaning och jag är mycket glad att den kom i min väg.

Du kan köpa den på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Historieläraren – Matt Haig

Tom Hazard ser ut som vilken 41-åring som helst, men i verkligheten är han hundratals år och har vandrat genom världshistorien sedan 1500- talet. Han har en ovanlig åkomma som gör att han åldras långsammare än andra, och tvingas flytta runt till olika ställen varje årtionde för att inte avslöjas.

Jag har läst min beskärda del av böcker där huvudpersonen skrider genom århundraden och lämnar spår efter sig i världshistorien – men de har då utan undantag alltid tidigare varit blodiga sådana. Visst påminner Historieläraren då och då om en klassisk vampyrskildring i sin lågmälda melankoli och i sina besök på mörka jazzklubbar i 1920- talets Paris, men skräckskildringen får lämna plats för mer svävande betraktelser om livet och kärleken. Det är en ovanlig, men inte helt oäven, upplevelse för mig att huvudpersonen betraktar historiens skeende utan att sätta tänderna i den.

Historieläraren lämnar mig dock en smula kluven. Jag tyckte otroligt mycket om den ovanliga historieskildringen, världshändelser sedda ur tillbakablickar från någon som överlevt till 000-  talet. Hur Tom letar efter sin försvunna dotter är också gripande och spännande. Sidoberättelsen, däremot – eller om det egentligen är huvudhistorien, det känns lite oklart – om hur Tom pressas av en världsomspännande organisation för att inte avslöja sin åkomma känns något krystad. Den intresserade mig föga och det känns som att den bara fanns där för att tillföra spänning, en spänning berättelsen inte behöver för att den är så engagerande i sig.

Historieläraren som helhet är en uppslukande berättelse. Ljudbokens många timmar försvann otroligt fort, något jag inledningsvis inte trodde var möjligt då inläsningen är långtråkig med en av de mest segdragna röster jag någonsin hört i en ljudbok. Men berättelsen väger över. Jag tyckte mycket om Historieläraren, men jag rekommenderar pappersboken – eller kanske ljudboken på engelska.

Pappersboken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Fiktiviteter, Boktokig, Vargnatts bokhylla, Carolina läser, Västmanländskan, Bokgalleriet, stories from the city, Ugglan & boken, Just nu just här, Läsvärd eller inte?, Hanneles bokparadis, Systrarna böcker.

Carry On – Rainbow Rowell

När du älskar en bokserie riktigt, riktigt mycket vill du ofta läsa och veta precis allt om den. Även om det inte är författaren som skrivit. Det är en av anledningarna till att det finns så otroligt mycket omkring- berättelser och fanfiction till verk som Harry Potter.

Den här recensionen handlar egentligen inte alls om en Harry Potter- bok, men ändå gör den det. Kanske handlar den allra mest om den stora kärlek så många känner till en av litteraturhistoriens mest populära barnboksserier någonsin. Själv har jag älskat böckerna om trollkarlsvärlden sedan jag läste första boken 1999, ändå har jag aldrig varit någon som gett mig in i de ton av fanfiction som finns omkring serien. Därför lockade aldrig riktigt Fangirl eller Carry On, men eftersom Rainbow Rowell är en så exceptionellt bra författare läste jag böckerna ändå.

Fangirl är en av de allra bästa böcker jag läst. Det är nödvändigt att börja med Fangirl, för det är i Fangirl du lär känna Cath, fanfictionförfattare och stort fan av bokserien Simon Snow. Simon går på Watfords School of Magics och går i lära hos The Mage för att slåss mot The Insidious Humdrum. Att Simon Snow- böckerna är en mer vuxen spegelbild av Harry Potter- böckerna i Fangirl är mer än självklart. Så vad skulle Carry On, Caths fanfiction av den åttonde boken om Simon Snow som är utgiven för läsare i vår värld, kunna ge en läsare som hen inte redan fått i Harry Potter? Mycket, skulle det visa sig. Carry On är Young Adult- fantasy när den är som allra, allra bäst. Att den är en spegel av Harry Potter är sant, men den är långtifrån en kopia. Jag skulle vilja påstå att det är den perfekta boken för den läsare som åldrats i takt med Harry Potter- böckerna, en vuxnare Harry Potter som också har mycket av det som Rowlings serie saknar.

Framförallt älskar jag den spirande kärlekshistorien mellan Simon och Baz. Jag vet att många HP-fans gärna vill lyfta fram ”Dumbledore är gay” till försvar för J. K. Rowlings avsaknad av HBTQ- personer i sin bokserie men det är ett väldigt klent försvar då det faktiskt aldrig skrivs ut i böckerna. Det är mer av en pinkwashad efterhandskonstruktion än faktiskt representation. En YA är oftast ingen YA utan en riktigt glödande kärlekshistoria och i Carry On glöder det. Oj, vad det glöder! Men det är också mörkt, och svårt, på ett helt annat sätt än det är i Harry Potter. Det barnsliga finns inte där, men däremot en underbar humor som känns så engelsk att det är svårt att ta in att Rainbow Rowell är amerikan.

Så, vad handlar Carry On om? Simon Snow vill egentligen bara njuta av sitt sista år på Watford School of Magics men tillåts aldrig göra det, mitt i att hans flickvän har gjort slut, att hans mentor vill gömma honom från omvärlden och att hans rumskamrat är försvunnen. Och så var det historien med The Insidious Humdrum som vill ta kål på honom för evigt.

Carry On är helt enkelt ljuvlig. Jag lyssnade på den, på engelska, och inläsningen var en av de mest fantastiska jag lyssnat på, någonsin – det är inte ofta jag genast vill börja om med en bok så fort jag lyssnat klart. Jag önskar så att jag hade den oläst och du kan skatta dig lycklig som har det. Men du, läs Fangirl först.

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Fangirl.

Tack för allt och återseende med Hawas detektivbyrå

I Falafelflickorna fick vi möte Hawa, som just skulle börja på högstadiet och drömde om att komma in på polishögskolan. Tack för allt är andra delen i Christina Wahldéns bokserie, en sommarmysig deckare som puttrar på i sin takt, fast det egentligen är väldigt svåra saker den handlar om.

Tack för allt låter oss möta flera av karaktärerna från Falafelflickorna. Hawas stora familj, bibliotekarien Barbro – men också flera nya. Sana drömmer om att bli journalist och startar en skoltidning – när hon och Hawa sedan blir vittne till en skottlossning på pizzerian vill Hawa undersöka brottet medan Sana ser ett scoop. Hawas mamma får nog av alla kriminalitet och skapar en nattvandrargrupp tillsammans med andra mammor, medan Hawa blir hotad för det hon vet om skottlossningen.

Det är alltså egentligen väldigt tungt, samtidigt som berättelsen och karaktärerna ofta känns ganska naiva och berättelsen på sina ställen ändå väldigt ljus. Det är en konst att skriva så här och jag älskar att Christina Wahldén gör det. Kanske är det så det behöver skrivas i en bok som riktar sig mot 9-12- åringar, men ibland krockar det också lite under läsningen – framförallt när det gäller bibliotekarien Barbro. Visserligen är jag själv bibliotekarie och reagerar därför kanske lite extra starkt men jag kan inte riktigt med alla friheter Christina Wahldén tar sig med yrket. I Falafelflickorna lämnade hon hela biblioteket i Hawas regi medan hon åkte på semester (!!!), här har hon med sig hunden Bilbo överallt inne i biblioteket. Bland annat.

Det förtar lite av läsupplevelsen. Samtidigt är Tack för allt självklart en så otroligt viktigt bok, som berättar om de barn vars vardagar sällan skrivs böcker om. Det är så viktigt att barn som bor i förorten blir representerade i litteraturen, tidigare ett ganska stort hål i barnboksutgivningen, och det är också självklart viktigt även för de som inte bor där, att läsa om. Jag vill gärna citera Boktokig som säger det så otroligt bra: ”De som växer upp så här får sin verklighet bekräftad och det är viktigare än man tror. Det utan att förminska det svåra, men ändå med ett ljus, ett hopp och ett mod. Dels de som inte växer upp så här, får sin värld vidgad.”

Tack för allt är välskriven, sympatisk och Christina Wahldén har gjort sin research i och med många intervjuer med barn i förorter. Jag kan dock fortfarande inte förstå – och detta var min stora invändning även med Falafelflickorna – varför inte Wahldén tar chansen och avslutar sin bok med en rad råd om vart barn som är utsatta för våld och kriminalitet kan vända sig.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig, Barnboksfamiljen.

Här kan du läsa min recension av Falafelflickorna.

Den gyllene hårnålen – Maria Gustavsdotter

Då och då läser jag en bok som jag kanske inte hade läst om det inte hade varit för min bokcirkel. Det är en av de fantastiska sakerna som är med bokcirklar, den överraskande läsupplevelsen du kan få. Det allra bästa är dock förstås hur mycket du får prata om böcker med människor du tycker om.

Boken i det här fallet var Maria Gustavsdotters Den gyllene hårnålen. Även om jag i slutändan självmant kanske inte hade plockat upp en bok av Gustavsdotter – mest för att jag för tillfället känner mig så otroligt mätt på historiska romaner – så hade valet, om jag ändå gjort det, fallit på denna. Den gyllene hårnålen letar sig in i utkanten av historieskrivningen, utforskar förhållanden många andra kanske inte bryr sig om. I centrum, med betoning på ordet, återfinns Cecilia Vasa, dotter till Gustav Vasa, och hennes kammarjungfru Märta.

Att Cecilia Vasa var skandalomsusad både på sin tid och efter är historieskrivningen överens om. Maria Gustavsdotter är påläst och berättar om faktiska händelser så som Vadstenabullret och Cecilia Vasas giftermål. Men hon tillåter sig också att gissa och brodera ut historien och låter Cecilia och Märta inleda ett hemligt förhållande i tonåren. Jag älskar att Maria Gustavsdotter smyger in HBTQ i historien och jag finner mig önska att läsa en facklitterär bok som undersöker om människor vågade ha samkönade förhållanden några hundra år tillbaka, och om det finns någon forskning på det.

Jag älskar också att Maria Gustavsdotter undviker klyschan om ”den starka kvinnan”, jag har läst tillräckligt många sådana i historiska romaner och fantasyböcker som försöker placera sig i en europeisk medeltid. Den gyllene hårnålen är välskriven, spännande och engagerande och jag tyckte mycket om den. Jag lyssnade på ljudboken, en mycket fin inläsning av Gunilla Leining.

Historiska media, 2018.

Boken finns som pappersbok bland annat på Bokus och Adlibris. Här och här kan du också köpa ljudboken.

Fler som läst: och dagarna går, Västmanländskan, hyllan, bokparet, Livet med orden, Johannas deckarhörna, Midnattsord, Sladdertackans bokblogg.

Bättre brinna upp än fejda ut – Lilla Berlin #6

30- årskrisen är nära, vänner gifter sig och skaffar barn och våra hjältar slåss mellan att krampaktigt hålla kvar i ungdomens festliga sorglöshet och att stå vid stupet inför vuxenlivet, klimatkrisen och miljökollapsen. Bättre brinna upp än fejda ut är sjätte samlingsalbumet med Lilla Berlin av Ellen Ekman.

Ellen Ekman är genialisk i sin satiriska analys av samtiden, där människor klamrar sig fast vid sin ohållbara konsumtion och sitt flygresande som om det gällde livet. Och det gör det ju, förutom att det tvärtemot gäller att syna sin egen miljöpåverkan i sömmarna om det ska finnas ett liv på jorden. Skildringen av hur människan fokuserar all sin energi på att konsumera ”rätt” – ”hållbart” producerat, fairtrade, ekologiskt – istället för att bara konsumera mindre, är lysande.

För Mira, Stina, Otto och de andra i Lilla Berlin är det svårt, som det är för de flesta. Jag älskar att Ellen Ekman skildrar något så viktigt på ett så humoristiskt och satiriskt sätt. Det känns nästan fel att skriva att Bättre brinna upp än fejda ut handlar om klimatkrisen, för på något sätt handlar den helt enkelt bara om livet. Om den dubbelmoral vi alla besitter någon gång i livet, om att tampas med fördomar, om att vara feminist och HBTQ-person i ett binärt uppdelat patriarkat, om att våga se livet i vitögat.

Det enda jag tycker är lite tråkigt är att jag har läst de flesta delarna i albumet innan. Mest är det ett samlingsalbum där de alla flesta bitarna publicerats på Ellen Ekmans instagram någon gång. Det finns säkert något som är helt nytt, men jag hade gärna fått mer nytt i ett seriealbum som jag är tänkt att köpa (även om just jag lånade på biblioteket, heh). Å andra sidan får seriestripparna ett helt annat sammanhang lästa direkt efter varandra, i ett album. Skillnaden är att få ett tillfälligt gott skratt – ofta av igenkänning – eller att ovanpå det dessutom få en knivskarp analys av vår rädsla inför att vår slösaktiga livsstil behöver en grundläggande förändring.

Ordfront förlag, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: romeoandjuliet,

Folk med ångest och när allt blir för mycket

Fredrik Backmans nya roman börjar på det väldigt typiska Fredrik Backman- sättet: stökigt, humoristiskt, en smula dramatiskt och väldigt kärleksfullt.

Det blir mörkare ganska snart. Folk med ångest är någon slags komedi, men med bittra undertoner och svarta hål av depression och utsatthet. När en fullständigt osannolik kombination av människor stängs in i en lägenhet på visning under ett bankrån som blev ett gisslandrama, kan det inte bli så mycket annat.

Fredrik Backman ser ibland rakt igenom samtiden, utan att göra det på ett svårt och krångligt sätt. I de stunderna älskar jag Folk med ångest, gråter nästan en liten tår över de som har sina känslor så djupt begravna att de inte kan komma åt dem annat än med fumliga gester och fyrkantiga ord. De människorna, ofta äldre män men ibland också högt uppsatta kvinnliga chefer, skildrar Fredrik Backman vackert och varsamt, utan att det blir klyschigt även när det borde vara det.

Folk med ångest tangerar både pusseldeckarmysteriet, polisromanen, farsen, diskbänksrealismen och sorgeskildringen. Den är, i sina bästa stunder, väldigt genomtänkt och välskriven. Tyvärr är den ibland också överdrivet sentimental och upprepande. Det finns fina skildringar här, men efter ungefär halva boken började jag önska mig en hårdare redaktör för att skala bort det översta lagret av metaforer, snyftskildringar och krångligt uppbyggda meningar. Fredrik Backman skulle behövt döda massor av darlings, och det känns som att förlags- och redaktörsarbetet med den här boken kollapsat fullständigt. Allt det som i rätt mängd träffar rakt i hjärtat, blir vid överdriven mängd bara tjatigt. Hade Folk med ångest varit ungefär 75 sidor kortare hade jag älskat den.

Forum, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Bokblomma, Enligt O, och dagarna går, romeoandjuliet, just nu just här, Ylvas läsdagbok, Bokugglor, Porten, Johannas deckarhörna, hyllan, Vargnatts bokhylla, Bims blogg, CRM Nilsson, Lottens bokblogg, Bokblomma.

Vei 2 – Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson

Vei är en förunderlig berättelse. Vacker, sorglig och grym – Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson har skrivit ett storslaget verk i två delar.

Vei, bok 2, fortsätter precis där vi lämnade Vei i bok 1. Vei är jättarnas obesegrade förkämpe i meistarileikir, kampen mellan jättarna från Jotunheim och asarna från Midgård. Oden vredgas över Veis framgång, var säker på att vinna meistarileikir så som asarna gjort i alla tider. Falskspel, ränker och död kantar Veis väg mot att vinna meistarileikir.

Det finns många varianter på sagorna inom den nordiska mytologin, de flesta har vi hört många gånger. Bland det jag tycker allra mest om med Vei är att Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson inte räds att utmana de gamla ingrodda berättelserna – men ändå låter de välkända myterna finnas kvar som en kärna i historien. Vei är en storslagen saga, men ännu mer är det en berättelse om att göra svåra val, om kärlek, om att vara sann mot sig själv. Mitt bland alla gudar och hjältar känns ändå Vei någonstans som en ganska jordnära berättelse.

Det är svårt att släppa berättelsen om Vei. Vid sidan av att det är hisnande spännande finns det också många lager att fundera över. Berättelsen är fantastisk i sig men blir bara ännu mer fängslande av Karl Johnsson vackra och storslagna illustrationer. Text och bild smälter samman till en förtjusande helhet, gör Vei till en av de bästa grafiska romaner jag läst. Missa den inte.

Kartago, 2019.

Köp boken på SF-bokhandeln. Den finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Fiktiviteter, Kulturkollo, romeoandjuliet, Simon säger.

Svälten – hungeråren som formade Sverige

Svälten av Magnus Västerbro fick Augustpriset 2018 för bästa facklitterära bok i vuxenklassen. Det är lätt att förstå varför.

I Svälten får läsaren följa det svenska samhället, och kanske ännu mer några utvalda personer i det, under de tre svältåren 1867-1869. Magnus Västerbro tecknar några verkliga personers öden, sätter in dem i ett större sammanhang och försöker förstå hur nödårens mekanismer hänger samman.

För det är förstås inte så enkelt som att det dåliga vädret  – först vargavintern, sedan torkan – var den enda orsaken. För att så många människor ska svälta ihjäl när det ändå fanns resurser att tillgå krävs politiska och kungliga beslut, och sådana fanns det gott om. De svältandes nöd nådde inte i tillräcklig mån fram till kungligheten och i den mån de gjorde det, ignorerades de oftast.

Ändå var det omständigheter svåra att råda över som utlöste nödåren. Först var det kylan, då framförallt Norrbotten, Västerbotten och Jämtland svalt och dog. Året efter, 1868, spred torkan ut sig i framförallt Småland och Blekinge och emigrationen till Amerika var då ett faktum.

Det kan kännas längesedan, men ibland verkar det som att det inte alls är långt mellan 1700- talets världsbild och dagens. När det gäller människor i nöd är det i mångt och mycket samma synsätt som fanns då vilket återfinns hos en del människor idag: att inte vilja hjälpa utsatta, att se på människor som måste tigga för dagens bröd som kriminella eller mindre värda, att människor som flyr från katastrofer minsann borde hålla sig till sitt eget land. Flykt, emigration, fattigdom. Den har fungerat på samma sätt i århundraden och att inte vilja hjälpa människor i nöd verkar alltså vara en gammal svensk tradition. Som tur är, är det bara en mindre del av landets befolkning som tänker så här, men det är tillräckligt många.

Magnus Västerbro skriver oerhört intressant just om det, hur en del saker har fungerat på samma sätt i samhället så länge, medan andra saker vi tar för traditioner mest är en romantiserad bild av hur livet var då. Det finns en nationalromantisk nostalgibild över livet på den svenska landsbygden för 250 år sedan som drömdes fram i den växande klyftan mellan stad och land i och med industrialiseringen. Den stämmer egentligen inte så väl. Magnus Västerbro krossar också effektivt myter om hur Sverige varit ett föregångsland i jämlikhet i hundratals år, det är oerhört intressant läsning.

Den här boken är en berättelse inte bara om den stora svälten, utan också om det svenska bondesamhället. Jag fastnar vid ord och deras betydelse som hos många säkert idag är glömda: torpare, backstugusittare, hemman, skiftesreformerna, inhysehjon, statare. Men även om Magnus Västerbro skriver med inlevelse och, ibland, en viss glöd, är det gamla bondesamhället och dess långsamma övergång till kapitalismen inte romantiserat. Det var ett hårt liv, mer för en del än andra.

Svälten är helt enkelt en fantastiskt intressant bok om en del av Sveriges historia som många nog tror att de vet mycket mer om än de egentligen gör. Det enda jag saknar, i den första delen om vintern 1867, är en större bild över samernas liv vid denna tid. Västerbro nämner det flera gånger, tvångskristningaena och kolonialismen, men jag önskar att det hade fått ta större del – inte minst med tanke på hur mycket ”nybyggare” nämns.

Utgiven av Albert Bonniers förlag, 2018.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig, Läsvärd eller inte?, hyllan, dagens bok.