Death’s End – Cixin Liu

Vad mänskligheten skulle göra om hen upptäckte att vi inte är ensamma i universum är en svårbesvarad fråga. I trilogin Remembrance of Earth’s Past ställer Cixin Liu den om och om igen.

Death’s End är djupt filosofisk och vetenskapligt teknisk, ändå är den svår att släppa. Det är science fiction när den är som allra bäst, då när den tar med vetenskapen med in i fiktionens värld på ett sätt som får det att hisna, gör det svårt att inte tro på.

I första boken i Cixin Lius trilogi, The Three-Body Problem, fick vi lära känna den utomjordiska civilisationen Trisolaris och deras flykt från en dödsdömd planet. Del två, The Dark Forest, var en uppgörelse med hur människor hanterar sin egen undergång och för mig är det fortfarande den bästa boken i serien.

Death’s End, tredje och avslutande delen, skrämmer mig alltför mycket. Cixin Lius framtidsvision är svindlande, men den håller sig så nära människans psyke som vi känner det idag att den också stundtals är fruktansvärt otäck. Särskilt just nu, när vi är mitt uppe i en pandemi och människans rädsla för död och domedag tar fram lika delar goda som dåliga sidor i hen.

Det enda som får mig att inte ge den här boken fullt betyg är att Cixin Lius kvinnoporträtt stundtals känns ganska förlegade och trista, särskilt det av Cheng Xin som på många sätt kunde blivit seriens mest intressanta karaktär. Istället vacklar hon på kanten till någon slags Eva- nidbild, en blandning av urmoder och svikerska som tappar mig fullständigt. I en bok som innehåller stundtals fantastiska karaktärsporträtt är det synd.

Jag började läsade här böckerna i en av mina läsutmaningar, där jag försöker läsa fantastisk från olika delar av världen. Jag är lite trött på det västerländskt anglosaxiska perspektivet hela tiden. Remembrance of Earth’s Past, kanske särskilt Death’s End, är böcker som kommer stanna med mig länge, böcker som ruckat på min världsbild om än aldrig så lite. Till science fiction- genren som sådan förhåller den sig genom att både ha större fantasi och vara mer vetenskapligt detaljrik än mycket annat i genren. En mycket minnesvärd kombination.

Här kan du läsa vad jag tyckte om del 1, The Three Body Problem och del 2, The Dark Forest.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fyra berättelser från Jorvik – Helena Dahlgren

I Fyra berättelser från Jorvik får vi lära känna de fyra Ödesryttarna på djupet, de som jag tyckt så mycket om i Jorvik kallar och Legenden vaknar. I början av mars gavs tredje och sista boken i trilogin ut men jag hoppas att inte en enda Ödesryttarna- fans missar den här fina novellsamlingen.

Novellerna utspelar sig före och under Ödesryttarna– trilogin, men är helt fristående. Det är berättelser som går på djupet på ett sätt de andra böckerna inte riktigt hunnit göra mitt i det stora äventyret. Helena Dahlgren utforskar sina karaktärers känslor och om det är möjligt tar Lisa, Linda, Alex och Anne ännu större plats i mitt hjärta nu. Särskilt mycket tycker jag om första berättelsen, den där Lisa möter både våren och sorgen efter sin mammas död. Den fick tårarna att rinna.

Det är just det som är så fint med de här böckerna, att det är magi på så många olika sätt. Magin i att röra vid en len hästmule, det magiska i nyfunnen vänskap som lindrar sorgen – och så den onda, tusenåriga magin som lurar under Jorviks yta. Fyra berättelser från Jorvik är dessutom fantastiskt vackert illustrerade, det är en verklig pärla att läsa.

Ödesryttarna är böcker baserade på onlinerollspelet Star Stable, ett av världens tio största spel i sin genre med 13 miljoner användare och en halv miljon spelare i månaden. Ändå är chansen stor att du inte har hört talas om det, fast du säkert känner till World of Warcraft som är ett spel i samma genre (MMORPG). Den enkla anledningen är förstås att Star Stable mest spelas av tjejer, och därför ofta ses som ett spel lite mindre värt än andra. Det är det förstås inte. Star Stable är ett fantastiskt spel som förenar spel- och hästintresserade tjejer, killar, icke-binära och andra över hela världen. Jag älskar att det nu finns en bokserie om Ödesryttarna och Jorviks magi och jag hoppas att många gamers hittar fram till den – och att många bokläsare nu får chansen att upptäcka spelet. Spel och litteratur är båda former av berättande och – som Helena Dahlgren har sagt i intervjuer – de som har fantasin för att leva sig in i fiktiva världar kan ofta förlora sig i både böcker och datorspel.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Jorvik kallar och Legenden vaknar.

Berättelser från innerstaden – Shaun Tan

Shaun Tans målningar är helt fantastiska. Det är något med ljuset som gör att det känns som att de fortsätter i evighet , skildrar ett djup som är makalöst och omöjligt att beskriva.

Shaun Tan är min absoluta favoritkonstnär. I Berättelser från innerstaden kombinerar han dem med ord och berättelser på ett sätt jag inte som han inte gjort sedan Det röda trädet från 2001. Det röda trädet och Sommarregler är mina favoritböcker av Tan, men Berättelser från innerstaden är ett mästerverk som träffar så djupt att jag inte riktigt vet var jag ska göra av alla känslor.

Det Shaun Tan målar upp är ett framtida, men kanske nära, samhälle där glas och betong tagit över och människan tappat all närhet och tilltro till naturen. Men en efter en dyker djuren upp – i ugglan som sitter på sjukhusbädden, i tigern som slår lovar kring gatorna, i månfisken på himlavalvet och i den allra sista noshörningen vid vägkanten. Människan, i sin girighet, förstår inte vad som händer och gör allt i sin makt för att kväva, döda och förstöra. Precis som idag.

Det är en sällsynt klarsynt samhällsskildring, mitt i den drömlika visionen. Det finns hopp, men inte mycket. Mest finns det sorg och ledsamhet, men också underfundighet och humor – för annars hade det inte varit en bok av Shaun Tan. Ändå står Berättelser från Innerstaden verkligen ut från Tans tidigare böcker, för de handlar oftast om människans sinne, känslor och rädslor. När Shaun Tan skildrar undanskuffade liv är det mer berörande, sorgligare och vackrare än någonsin. Läs Berättelser från Innerstaden.

Noshörningen var på motorvägen igen.
Vi tutade av upprördhet!
Män kom, sköt ihjäl den, drog den till vägkanten.
Vi tutade av tacksamhet!

Men det var igår.
Idag känns det hemskt för oss alla.
Ingen visste att det var den sista noshörningen.
Hur skulle vi kunna veta att det var den sista?

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig,

Children of Virtue and Vengeance

I Children of Blood and Bone fick vi möta Zélie, fast besluten att ta tillbaka magin till Orïsha. Under årtionden har monarkin förtryckt de majis som är bärare av magi, tyranniserat och förstört. Nu, när magin verkar ha återvänt med full kraft, måste Zélie och den fallna prinsessan Amari återta makten i Orïsha.

Jag skrev om Children of Blood and Bone att den berättar en saga om vår egen tids verklighet, full av rasism och brutalitet. Som så mycket annan fantasy finns det så mycket att känna igen, förklätt i sjok av magi. Men till skillnad från mycket annan Young Adult- fantasy som skrivs idag är Children of Virtue and Vengeance fruktansvärt mörk och brutal, men också glödgande av en passion inte alla författare besitter.

Tyvärr är den också en typisk mellanbok i en trilogi. Det finns mycket vackert och fantastiskt här, som Zélies och Amaris svåra vänskap, som miljöbeskrivningarna och – framförallt – magin, vars system inte liknar någon annan YA-fantasy som ges ut idag. Jag önskar att allt detta hade fått ta mer plats, och att de ständiga vändningarna i historien och mellan de två olika lägren – majis och monarkin – hade kortats ner. Children of Virtue and Vengeance är snabb, det går undan så mycket att jag inte alltid hänger med i alla perspektivskiften. Jag önskar att Tomi Adeyemi hade vilat lite mer i sin historia och kortat ned den, kanske till och med skrivit två böcker istället för tre. Jag kommer definitivt läsa tredje och förhoppningsvis sista boken för The Legacy of Orïsha är något alldeles särskilt i fantasyhyllan – men jag hoppas också att Tomi Adeyemi växer i sitt författarskap inför nästa bokserie.

Här kan läsa vad jag tyckte om första boken i serien.

Boken finns på engelska på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Wildcard – Marie Lu

Emika Chen är den coola hackern med det regnbågsfärgade håret jag minns så starkt från Marie Lu’s Young Adult/Science Fiction- roman Warcross. I en nära framtid har gaming utvecklats till sin topp i Warcross, spelet alla spelar genom specialgjorda glasögon – VR inte bara i spelet utan vart än du går. Warcross, som är skapat av spelgeniet Hideo Tanaka, är mer än bara ett spel och du jagar poäng i en virtuell verklighet vad du än gör.

I Warcross tog sig Emika Chen igenom det internationella Warcross- mästerskapet och skapade sig några farliga fiender på vägen. Hon bär också med sig sanningen om Hideo Tanakas intentioner med spelet, han som en gång var hennes vän och förebild.

Wildcard är uppföljaren till Warcross och den tar vid ungefär där vi lämnade Emika. Wildcard är, liksom Warcross, halsbrytande action och fantastiska science fiction- visioner som ändå inte verkar befinna sig så långt in i framtiden. Med Warcross- glasögonen ser du hela världen med ett sprakande filter framför ögonen, men i fel händer kan verktyget användas för att kontrollera mänskligheten. Såklart. Någonstans under läsningen var jag lite rädd för vart Marie Lu tog sin berättelse, men mot slutet tar det sig rejält. Wildcard är inte alls lika bra som Warcross, framförallt är den spretigare, men det är spännande och stundtals riktigt snygg YA/SF – väl värd att läsa om du tyckte om Warcross.

Spökjägarna i London återvänder

Efter de hårresande händelserna i The Screaming Staircase har äntligen lugnet infunnit sig på spökjägarbyrån Lockwood & Co. i London. De tre unga agenterna Lucy, George och Anthony borde trivas, men i det spökhärjade London behövs fasansfulla andar att bekämpa för att byrån ska överleva. Bara barn har förmågan att se spöken, och en del särskilt mycket.

Lucy är en av dem, och när en dödskalle i en glasburk från Lockwoods källare börjar prata med henne sätts en rad händelser igång. Ett uppdrag att undersöka graven till en ohygglig gammal doktor och går helt fel när ett farligt föremål stjäls från kistan och en förfärlig gast släpps lös.

Det är mycket som är hårresande i Jonathan Strouds spökinfesterade London. Jag lyssnade på första boken under Halloween och hade enormt trevligt i de unga spökagenternas sällskap. Tyvärr verkar det som att avtalet mellan Penguin Books och Storytel inte kommer att förnyas, vilket gjorde att jag fick en varning om att alla de Jonathan Stroud- böcker jag sparat i min bokhylla skulle försvinna inom de kommande dagarna. Otroligt tråkigt, men det gjorde att jag raskt gav mig in i del två av serien.

Det jag älskar så mycket med de här böckerna är att de inte väjer för att vara riktigt otäcka. Nog för att det behövs snälla spökböcker för barn 9-12 år, vilket är hyllan de här böckerna befinner sig på, men jag har långt fler elever och barn på mitt bibliotek som eftersöker rysligare böcker och tycker att Ingelin Angerborn är lite för mesig. Då är den här bokserien helt perfekt. Den är otäck men inte så otäck att en modig 11- åring inte klarar av det, och den är också tjockare än en typisk 9-12- årsroman. Det är helt fantastiskt, för det finns lika många storläsande som modiga 11- åringar och de slukar Angerborn till frukost.

Det känns ledsamt att inte kunna fortsätta lyssna på de här böckerna på engelska för uppläsaren är ovanligt fantastisk och humorn kommer helt till sin rätt med den brittiska accenten. Jag kommer fortsätta läsa de här böckerna i pappersform istället för jag får inte riktigt nog av Lucy, George och Anthony – och alla hårresande jakter efter gastar de ägnar sig åt.

Boken finns på engelska bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris. På svenska här, här och här.

Här kan du läsa om vad jag tyckte om första boken, The Screaming Staircase.

Nemesis Games – åter till yttre rymden med James S. A. Corey

Nemesis Games är femte delen i James S. A. Coreys bombastiska rymdoperaserie The Expanse, och kanske är det bästa boken hittills.

När jag läste fjärde delen, Cibola Burn, längtade jag lite tillbaka till tidigare böcker i serien där vi fick utforska rymdens alla hörn tillsammans med besättningen på Rocinante, uppleva hetsiga rymdskeppsjakter och hisnande resor i universum. Nemesis Games tar oss ännu längre bort från seriens början men ger istället ett oväntat djup till varje karaktär.

Captain Holden, XO Naomi, Amos och Alex vägar skiljs åt i de första kapitlen av Nemesis Games. Men istället för att historien blir splittrad låter Corey varje karaktär utforska sin historia för att någonstans kunna komma framåt. Nemesis Games ger sig in i ett karaktärsdjup serien tidigare inte sett, samtidigt som framtidsvisionen är intakt. James S. A. Corey utforskar mänskligheten i en skarp framtidsskildring som är både hisnande och mörk. Den säger mycket om vad människan kommer att bli när vi knäcker koden till yttre rymden, men också hur lite som kanske kommer att förändras.

”Lot of planets out there. My experience with colonies is, ah, a little checkered, but I can see the appeal of a new start”.
”There aren’t any new starts”, Bobbie said. ”All the new ones pack the old ones along with them. If we ever really started fresh, it’d mean not having a history anymore. I don’t know how to do that”.

Boken finns på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Här kan du läsa vad jag tyckte om tidigare delar:

Leviathan Wakes
Caliban’s War
Abbadon’s Gate
Cibola Burn

Önska kostar ingenting

Önska kostar ingenting. Men allting annat i samhället gör det. Kouplan försöker samla burkar till sitt uppehälle, nu när pengarna från hans utredning i höstas är slut. Kouplan är privatdetektiv men lever under radarn som papperslös. Om ett halvår kan han söka asyl igen.

Sara Lövestams deckare är inga typiska sådana, de berättar inte samma historia som alla andra. Serien om Kouplan är berättelser om människor som samhället inte räknar med, inbakat i en deckarhistoria som är nog så spännande.

I Önska kostar ingenting korsas Kouplans väg med Jenny Svärd, borgarråd i Stockholm och allt annat än lättlurad. Ändå har hennes fästmö lurat henne på tvåhundratusen kronor och sedan försvunnit spårlöst. Generad och arg vänder sig Jenny till Kouplan, killen som rotar i papperskorgen utanför hennes hus och som påstår att han är privatdetektiv. Jenny vill hämnas.

Julia Dufvenius uppläsning av Önska kostar ingenting är fantastisk. Det är lätt att sträcklyssna, även om det tidvis också är jobbig läsning som kommer nära och gör ont. I andra delen får vi lära känna Kouplan mer, samtidigt som han tvingas rannsaka sig själv när historien om Jenny och bedragerskan tar olika vändningar hela tiden. Sara Lövestams deckare är böcker som ger mig tilltro till genren igen, som vågar och kan se bortom de tråkiga deckarstereotyperna och faktiskt berättar om verkliga människor – utan att tumma på spänningen.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första boken om Kouplan, Sanning med modifikation.

Piratförlaget, 2015.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Feministbiblioteket, Fiktiviteter, MsHisingen, Neras bokrecensioner, Dagens boktips, Som ett sandkorn.

HeatoN: Livet på spel

Jag ägnade en hel dag åt att sträcklyssna på Emil Christensens biografi Livet på spel. Emil Christensen, mer känd som HeatoN, är en levande legend i e-sportvärlden, invald i e-sportens Hall of Fame och med åtta VM-guld i Counter-Strike i bagaget tillsammans med laget Ninjas in Pyjamas.

Livet på spel är en öppenhjärtig bok om vägen dit. Som många biografier är den kanske inte särskilt litterär eller välskriven, men den är onekligen fängslande och intressant. Trots att e-sport räknas som den största sporten i Sverige, trots att bara Counter-Strike räknar med ungefär 110 miljoner utövare, ses sällan e-sport som en sport. Snarare tvärtom.

Att e-sporten har kämpat i motvind för att få räknas med är säkert en av grunderna till att HeatoN och laget Ninjas in Pyjamas gång på gång luras – av managers, av spelledare och av sponsorföretag. Emil Christensen berättar om tiden som ung och oerfaren och om smällarna det gav – skatteskulder, ensamhet, depression, förlorad vänskap, alkohol.

Livet på spel gör sig väldigt bra som ljudbok. En stor del av boken är berättelser om Counter-Strike- matcher i världsklass på olika turneringar runt om i världen, det är spännande och lätt att ryckas med i. Jag lyssnar och lyssnar och helt plötsligt har tre-fyra timmar passerat. Jag vet inte om boken håller lika väl i pappersform. Jag hade också önskat något mer av den, särskilt med tanke på epilogen där något verkligen glimmar till. En analys av e-sportens svårighet att vinna respekt, Riksidrottsförbundets syn, tjejers situation i gamingarenan, alla positiva effekter och fördelar med att spela datorspel. Om detta hade getts större plats i mellanrummen mellan världsmästerskapen i Counter-Strike hade Livet på spel kunnat bli en verkligt intressant bok.  Som det är nu är den en spännande biografi och jag tror att den kan ges både till den gamingfrälste tonåringen och farfar som vill veta mer.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Wakennhyrst – Michelle Paver

Det är sekelskiftets England och godset Wake’s End bär på en hårresande hemlighet. Vad hände egentligen när Edmund Stearne tappade besinningen och kallblodigt mördade ett oskyldigt offer med en ishacka?

Michelle Pavers nya roman utspelar sig i Suffolk, där Wake’s End tronar vid kanten av ett mytomspunnet kärr. Maud växer upp i en tid där kristenheten lagt förbud på legender om häxor och djävlar men där vassen ändå viskar hemligheter om urgamla riter i hennes öron. Wakenhyrst inleds först 60 år senare, då en journalist försöker ta reda på vad som egentligen hände den dagen Edmund Stearne gav sig ut med en ishacka och en yxa i högsta hugg.

Det är Mauds berättelse vi får lyssna till, en högst opålitlig berättare som trots det, eller på grund av det, är oerhört fascinerande. Maud börjar sin historia när hon är en liten flicka, beundrande sin far som hon ständigt försöker imponera på. Som flicka ges dock hennes läshuvud och vilja till utbildning ingen uppmärksamhet, istället blir hon överskuggad av sin yngre bror. År efter år går, mörkare och svårare blir berättelsen. Wakenhyrst är ingen kallblodig skräckroman i stil med Dark Matter eller Thin Air, även om det otäcka smyger sig på som det bara kan i Michelle Pavers romaner. Wakenhyrst är snarare en mörk thriller, gotisk och rå, mörk och olycksbådande. Jag finner mig sakna skräcken, men ändå uppslukas totalt av berättelsen.

En historia där inget är som det först verkar. Michelle Paver väver in kvinnors villkor, psykiska sjukdomar och klassförakt i en historisk roman där kärrets stank känns påtagligt, som ett ständigt närvarande omen. Det är skickligt skrivet, ändå kan jag ibland sakna den förlamande skräcken jag förknippar så mycket med Paver. Men att Wakenhyrst är en enastående roman, det finns det inget tvivel om.

Du hittar boken på engelska bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris. På svenska här, här och här.

Fler som läst: Fiktiviteter, bibbloanna, Bokhyllan, Läsa och lyssna, Hellre barfota än boklös, Jennys bibliotek.