A Feast for Crows – fjärde resan till Westeros

Det finns kanske ingen bokserie som gjort mig så ambivalent och så frustrerad som A Song of Ice and Fire – samtidigt som jag inte för allt i världen kan sluta läsa.

A Feast for Crows är fjärde boken i serien som, för den som bara sett TV-versionen, kanske är mer bekant som A Game of Thrones. Här smids det ränker i det medeltidsaspirerande kungariket Westeros, här håller drottning Cersei hov och här hotar de zombieliknande White Walkers någonstans i utkanten av världen. Men vem bryr sig om det, när det konspireras för att mörda kungafamiljen?

Jag har sett många ge dåligt betyg till A Feast For Crows för att den inte innehåller deras favoritkaraktärer. Och ja, även jag blev en smula förvånad och besviken över att inte få träffa flera av de karaktärer jag verkligen älskat i de tidigare böckerna. Men det som framförallt, i min åsikt, gör fjärde delen till den sämsta hittills är att det händer så fruktansvärt lite. Det är rådslag efter rådslag, det pratas och planeras men våra hjältar och skurkar tar sig nästan ingenstans.

Om frånvaron av händelser till största delen gett utrymme till karaktärsbygge, då hade A Feast for Crows kunnat bli en fantastisk bok på vägen till det stora krig jag gissar kommer komma – för självklart kan även fantasy vara fantastisk utan en actionrik plot, men då krävs det substans i frånvaron av det. Till viss del det byggs det också karaktärer, jag tycker om att få träffa prinsessan Myrcella mer, the Sand Serpents, Arya, Brienne. Samtidigt ges en stor del av utrymmet, fortfarande, åt dödstrista macho- uppvisningar och fantasilösa kvinnoporträtt. Här finns kärnan i det jag tycker så illa om med de här böckerna – kvinnoföraktet, kvinnohatet, våldtäkterna, det meningslösa våldet. Jag kallar det meningslöst för att det ofta är sensationellt istället för skildrande – och nästan alltid löjligt överdrivet. Jag har ägnat tre tidigare recensioner åt varför jag inte håller med ”starka kvinnor”- hypen om A Song of Ice and Fire och varför jag inte tycker om den termen över huvud taget – och kommer därför inte orda mer om det, nu. Jag stänger A Feast for Crows med förhoppningen om att A Dance of Dragons kommer vara bättre – och att George R R Martin någon gång kommer lyckas skriva klart resterande delar i bokserien.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna i serien:

A Game of Thrones
A Clash of Kings
A Storm of Swords

Boken finns bland annat hos SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Med Maigret på semester

Georges Simenon föddes 1903 i Belgien och skrev ungefär 300 romaner och 500 noveller – en ganska makalös produktion. Hans kanske mest kända romanfigur är kommissarie Maigret, som figurerar i 75 romaner. Deckare är inte min favoritgenre men jag när en viss svaghet för klassiska detektivromaner à la Agatha Christie, kanske en kvardröjande gnista sedan min tonårskärlek till Kitty och Mary Lou.

Aldrig tidigare hade jag stiftat bekantskap med herr Maigret, men när bokcirkeln Prosa och Prosecco valde Maigret till sin nästa huvudperson var det dags. Då det var juni och semestern nalkades valde vi Maigret på semester, inte den första Maigret- boken men av de som anses bäst och som också nyligen gavs ut i nytryck.

Att vara på semester med Maigret är att sitta på franska balkonger och sippa kallt vitt vin eller söta likörer tillsammans med högtravande poliskommissarier och läkare medan det mystiska mordfallet metodiskt talas igenom. Det är inte så tråkigt som det låter, ofta är det ganska roligt och småputtrigt mysigt – så där som nyskrivna deckare sällan är. Georges Simenons böcker är klassiker i deckarhyllan, inte så bra som jag hade förväntat mig men ljudboken var värd några timmars lyssning i sommarvärmen. Tre vinglas av fem.

Liv till varje pris – sista boken om Maj

Det är inte så mycket omtumlande läsning, mer som att bli överkörd av en ångvält. Majs ständiga ångest, ständiga oro, ständigt snurrande kring vilken middag hon ska laga, vilka kakor hon ska baka, om sonen Lasse och dottern Anita och maken Thomas.

Varför finns det inte så många liknande böcker som Kristina Sandbergs trilogi om Maj? Det finns oräkneliga Maj genom den svenska historien, men inte ofta skildrad på det här viset. De finns, förstås, många fina, men inte i massor. Jag gissar att en hemmafrus liv i Sverige under 1930- till 1970- talet inte varit så väldigt värd att skildra. I Liv till varje pris, tredje och sista boken, är 1960- talet på ingång och Maj finner att hennes värde som hemmafru börjar ifrågasättas, det som varit hela hennes existens under mer än tjugo år. De olika tidernas ideal gräver djupa hål mellan Maj och hennes barn, som inte förstår den tid hon växte upp i.

Majs liv är, fortfarande, överskuggat av prestationsångest. I Att föda ett barn gifte hon sig med Thomas för att han gjort henne gravid, i följande två böcker försöker hon leva upp till att vara hustru till herr Berglund. Det är en klassresa för Maj, som föddes under mindre bemedlade förhållanden i Östersund och nu bor i en våning i Örnsköldsvik, med sommarstuga i skärgården, jodå.

Ändå finns alltid oron där. Livet måste se perfekt ut, våningen vara städad, den rätta middagen serverad till gästerna. Och vad händer när Thomas förlorar jobbet? Gud förbjude att någon skulle få veta om Thomas alkoholmissbruk, det som oroar och gnager varje dag. Samtidigt finns det så fina skildringar här av kvinnlig vänskap, mellan Maj och Gurli och hennes andra jämnåriga – de som också är fruar och mödrar. Kristina Sandberg skildrar en hel generation kvinnor på ett så fint sätt. Det är så bra, så insiktsfullt – och det är en feministisk gärning av rang av skildra Maj och hennes generation.

Kristina Sandberg berättar med en saklighet som är svår att värja sig mot. Hon tycker inte synd om Maj, men står alltid vid hennes sida. I Andrea Irvings välbalanserade, helt fantastiska, inläsning av ljudboken känns det som att det är Maj som talar rakt in i mitt öra. Maj, som ibland är lite osympatisk men ändå så svår att inte ta till sitt hjärta. Jag ser Maj i min mormor, alla fina middagar, i min mamma, i mig själv. Det är den återspeglingen som är det mest brutala och knäckande med Kristina Sandbergs trilogi. Hur många kvinnor bär än idag inte med sig spår av Majs prestationsångest och ständiga strävan efter yta? Hur många perfekta instagram- och facebookbilder talar inte om samma prestationsångest, samma ytliga fixering som samhället – fortfarande – tvingar in oss i?

Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris berättar om uppbyggnaden av folkhemmet Sverige, om hemmafruns liv och villkor. Men på något sätt talar de lika mycket till mig om samtiden. Jag vill gråta för att de nu är slut, jag är så tacksam för att Kristina Sandberg lät mig umgås med Maj, lära känna henne och dela hela hennes liv – så som det nu blev. Så som så många kvinnors liv blev.

Norstedts, 2014.

Här kan du läsa vad jag tyckte om tidigare delar:
Att föda ett barn
Sörja för de sina

Boken finns i pocket bland annat på Bokus och Adlibris. Jag rekommenderar dock verkligen ljudboken.

Fler som läst: Bokblomma, Lyrans Noblesser, bokmania, Boktokig, Bokmumriken, Feministbiblioteket, Boktanken, Lotten, Bokfantomen,

The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue – underbar queer 1700- talsromantik

Det finns något fullständigt ljuvligt i att hänge sig åt all den stormande kärlek, alla prassliga sidenkläder, alla förbjudna ord och alla mystiska skeenden som är Mackenzi Lee’s bok The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue. Allra mest älskar jag hur Lee helt obrydd bryter mot varenda en av 1700- talets etiketter för hur unga män och kvinnor bör bete sig.

Henry Montague är en ung bisexuell lord som är hemligt kär i sin bästa vän Percy och tillbringar sina kvällar med att dricka vin tillsammans med sagda Percy och sina dagar med att sova ikapp gårdagens festligheter. När de tillsammans ska resa iväg på sin ”Grand Tour of Europe” som var den tidens coming-of-age för unga rika lorder, ser Henry sin chans att flörta vilt med Percy och kanske till och med våga berätta hur han känner. Vad han inte hade räknat med är att hans syster, en inte så väl genomförd stöld och en mystisk ask skulle kullkasta planerna åt flera vilt spretande håll.

Lee tar sig sannerligen friheter med det europeiska 1700- talet, men är samtidigt så autentisk i vissa detaljer, språk och händelser att det helt enkelt är en fröjd att läsa. Att medelst lite fiktionaliserat historieberättande fläta in HBTQ i 1700- talet är en utmärkt idé och Lee gör det så bra att det inte är helt omöjligt att tro på. Henrys läggning är sannerligen inte accepterad av familjen, men han blir heller inte slängd i fängelse eller något annat hemskt och han är ändå – relativt – öppen.

The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue är hysteriskt rolig, kvick i vändningarna och en verklig bladvändare – jag lyssnade på ljudboken men lät timmarna rusa iväg då jag hade fantastiskt sällskap av en syrlig uppläsare med ett underbart brittiskt uttal. Snart lyssnar jag på uppföljaren, The Lady’s Guide to Petticoats and Piracy.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Varsågod och rid – andra boken om Dalsboryttarna

I hästböckerna finns allt. Kärleken till hästarna, framförallt, men också vänskap, ängslan, tilltro, sorg och glädje. Och rivalitet, när det är tävlingar på gång. Varsågod och rid är andra boken om Dalsboryttarna, jag hade inte läst den första boken Ett eget lag men det gick bra ändå. Mycket av det som hände i Ett eget lag återges i Varsågod och rid. Dalsboryttarna är Athena och Petrus tillsammans med nya kompisen Lilja, de tävlar dressyr och siktar mot Ponnyallsvenskan. Men Petrus ponny Pi är egentligen för vild för honom, han vill sälja henne och köpa en bättre skolad häst. Athena har snart växt ur sin B-ponny Master men aldrig att hon skulle kunna tänka sig att sälja honom! Han är ju hennes bästa vän.

På många sätt tror jag att Varsågod och rid är ganska långtifrån många hästfrälstas verklighet. Athena bor på en gård med stall där de andra ryttarna hyr in sina hästar, det är dyra hästar och att köpa en ny, större tävlingshäst och ändå vänta med att sälja sin ponny värd trehundratusen är liksom inget problem. Samtidigt finns också den verkligheten, såklart, och Malin Eriksson skildrar Dalsbostallet och ryttarna fint.

Jag tycker om Athena, Petrus, Saga och Lilja. Jag tycker om att det finns problem, men att de tar sig igenom dem tillsammans. Varsågod och rid är en hästbok på arenan, med tävlingsnerverna utanpå och där kärleken till bästa hästkompisen ställs mot viljan att vinna och bli en bättre ryttare. En av de sakerna Malin Eriksson gör så bra är att visa att det inte alltid behöver vara en konflikt. Kärleken kommer alltid finnas där.

Finns bland annat hos Bokus och Adlibris.

A Conjuring of Light – fantastisk urban fantasy

Att skriva nyskapande och hårresande spännande YA-fantasy i en tid när genren fullkomligt exploderat av lysande författare, kan inte vara det lättaste. V. E. Schwab är kanske inte den allra mest kända bland namn som Rick Riordan, Cassandra Clare och Sarah J. Maas, men hennes böcker om det magiska London har tagit andan ur mig på ett sätt ingen annan har på senare år. Kanske inte sedan Cirkeln.

Kell är en av de sista Antari, magiker som kan resa mellan Londons olika dimensioner. I Grey London, vårat London, har människorna glömt bort magin. I White London har magin lämnat världen för alltid och i Black London har den förgjort allt i sin väg. I Red London, där Kell har sin hemvist, flödar magin – men är också hotad av en skärva av den svarta magi som stängde dörrarna till Black London för alltid.

Jag kan inte bestämma mig för vem jag tycker mest om. Kell, magikern som är lysande men ibland ganska arrogant och otrevlig, den underbara piraten och rövaren Lila Bard, den sköra prins Rhy eller den outhärdlige piratkaptenen Alucard Emery. Framförallt kanske jag älskar att Schwabs persongalleri är så mångfacetterat, aldrig klyschigt och är så rikt på mångfald – utan att göra en grej av det. Jag älskar verkligen att två av huvudpersonerna har en HBTQ-relation, samtidigt kan jag inte låta bli att känna en tagg av besvikelse över att de samtidigt också blir något slags rosa alibi – ingen annan gång i de tre böckerna ges någon fingervisning om att HBTQ- relationer är vardag och finns överallt i det magiska London. Under de senaste årens utgivning har HBTQ börjat krypa in i YA-fantasyn exakt på detta sätt, med ett enda queert förhållande – jag hoppas att det bara är en början och att HBTQ-relationer kommer ta mycket större plats i fantasyn i framtiden.

Med det sagt älskar jag A Conjuring of Light. Den är massiv, mäktig på över 600 sidor men spännande och fantastisk hela vägen. Det är mörkt, och mörkare blir det, till en gräns där jag undrar hur långt Schwab egentligen kommer att gå. Jag älskar modet att utforska det svåra och jag älskar hur fantasifullt det är. Om du bara tänkta läsa en YA- fantasy- serie i år, läs den här.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Carolina läser.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna i serien:

A darker shade of magic
A gathering of shadows

Kärleken vi inte förstår och ALMA-priset 2019

Bart Moeyaert fick ALMA-priset 2019, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne som är det största priset i världen för barn- och ungdomslitteratur. Jag kanske inte alltid läser årets Nobelpristagare, men jag läser utan undantag alltid årets ALMA-pristagare. Det är ofta författare jag älskar att upptäcka, författare som kan vara stora i sina hemland men doldisar i resten av världen. Jag tycker alltid att juryn gör bra val.

Jag hade aldrig tidigare hört talas om Bart Moeyaert, hans böcker har funnits översatta till svenska men gått ur tryck för längesedan. Det är också fint med litteraturpris, att böcker får nytt liv. Ganska snart efter tillkännagivandet av priset blev Kärleken vi inte förstår, en ungdomsbok, nyutgiven av Gilla böcker.

Kärleken vi inte förstår är en kort men intensiv roman, framrullande som en film. Jag kände det som att jag satt på en teaterbänk och såg hela skeendet framför mig, Bart Moeyaert är sparsam med beskrivningar och förklaringar men lämnar tillräckligt mycket ledtrådar för att läsaren själv ska kunna förstå vad som utspelar sig mellan raderna.

Det är en stekhet sommardag, en familj sitter inklämd i en bil. Det finns så mycket begravt under ytan att luften inte räcker till och vid en paus sprider de ut sig över ett vetefält. Mamman och storebror Axel bråkar, vår berättare försöker skydda lillasyster Edie. Ett familjedrama, med betoning på drama. Gång på gång återkommer jag till att det känns som att se en teater utspela sig framför mina ögon. Det är skickligt, men inte alltid fantastiskt som läsning. Kärleken vi inte förstår gör mig kluven. Ibland fascineras jag av berättandet, ibland undrar jag hur bra den är som en ungdomsbok. Ändå finns det massor av undertryckta känslor att spegla sig i – ånger, hat, kärlek, ilska och rädsla. Bart Moeyaert är utan tvekan en skicklig berättare, kanske kommer jag läsa fler böcker. Men jag är inte lika överväldig som jag var över 2018 års pristagare Jaqcueline Woodson.

Gilla böcker, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Enligt O, Prickiga Paula, Ugglan och boken.

Tongues of Serpents – med drakarna på vidare äventyr

Tongues of Serpents är den sjätte boken i Naomi Noviks fantastiska serie om draken Temeraire och hans kapten Laurence. Det är också den första boken i serien jag läser på engelska, eftersom den svenska översättningen slutade med den femte boken. Det är synd, för det här är otroligt bra fantasy som håller även efter några år.

Serien om Temeriaire utspelar sig under Napoleonkrigen, ett fiktionaliserat historieberättande som tar krigiska slag och årtal på allvar men placerar in drakar i skeendet. Mycket roligare, om du frågar mig. Drakarna i sig är det bästa med serien, Naomi Novik ger dem fantastiska personligheter och låter dem vara betydligt smartare och mer intressanta än sina människor. Jag älskar hur Temeraire tänker och pratar med Laurence, jag älskar hur Novik gjort dem så intelligenta men samtidigt pragmatiska och kärleksfulla. Det är ganska långt ifrån den typiska drak-skildringen i fantasygenren.

I Tongues of Serpents är Laurence och Temeraire fortfarande i onåd hos den engelska kronan, efter händelser som utspelade sig tidigare i serien. Våra hjältar får se en helt annan del av världen än den engelska landsbygden och det krigsdrabbade Europa, och det är roligt att följa med på äventyret. Ändå saknar jag många av de personer som fått stanna kvar i England, den kvinnliga kaptenen Rowland inte minst. Jag hoppas av Laurence och Temeraire får komma tillbaka till sina tjänster i kommande böcker. Jag har tre böcker kvar att läsa och jag kommer vara hemskt ledsen när de är slut.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Carolina läser.

Här kan du läsa vad jag tyckt om tidigare böcker i serien:

Hans majestäts drake
Jadetronen
Svartkrut och eld
Elfenbensriket
Örnarnas triumf

Med långa tyglar

Med långa tyglar är inte en typisk hästbok, ändå finns allt det härliga med hästböcker här. Det är en lågmäld, sparsmakat och vackert skriven bok som ändå inte är återhållsam med känslorna.

Naja och Taxi är bästa vänner och skötare åt varsin häst på ridskolan. De är olika som natt och dag, men hänger ändå alltid ihop. Med långa tyglar utspelar sig under några korta men intensiva sommarveckor då både Naja och Taxi befinner sig mellan att vara barn och bli tonåring – och börjar växa åt olika håll.

Jag tyckte mycket om Mette Vedsøs bok, som inte innehåller stora åthävor eller skarpa intriger utan skildrar hur stilla nära vänner ibland kan glida ifrån varandra – och hur nya vänskaper kan uppstå. Med långa tyglar berättar inte allt, långt ifrån, men är en fin inblick. Det är starka känslor, hästkärlek och vänskap.

Med långa tyglar fick 2018 danska Kulturministeriets författarpris och var nominerad till Nordiska Rådets Litteraturpris samma år.

Boken finns att köpa bland annat på Bokus och Adlibris.

Krigens barn – andra boken i Barnserien av Per Anders Fogelström

I Krigens barn återvänder Per Anders Fogelström till de härjade arbetarna på Barnängens klädesfabrik i 1700- talets Stockholm. Mest möter vi deras barn men får också återse Sofia och Per och flera av de andra som jag tyckte så mycket om i Vävarnas barn, första boken i Barnserien.

Per Anders Fogelström berättar om många verkliga händelser, spinner Sveriges krigiska historia kring fabriksarbetarna och deras barn. Många av de karaktärer som dyker upp har funnits i verkligheten, och kanske är det fortfarande det som, liksom i Vävarnas barn, förtar lite av den värme och inlevelse jag tyckte så mycket om i Mina drömmars stad men som Krigens barn saknar.

Jag är också betydligt mer intresserad av stadens historia, och människorna i den, än rena krigsskildringar. Därför hände det sig att jag då och då lyssnade på ljudboken med ett halvt öra och någonstans ibland tappade bort berättelsen och personerna i den. Här mördas Gustav III, hans son blir avsatt, franska revolutionen bär med sig spår till Sverige, soldater reser världen runt på olika fartyg och Axel von Versen blir halshuggen. Det är intressant, men inte alltid.

Ändå är jag väldigt glad att jag lyssnade på ljudboken för Helge Skoog gör en underbar inläsning. Jag kommer fortsätta lyssna på serien, för jag är ändå väldigt förtjust i Per Anders Fogelströms ömsinta skildringar av den lilla människan, men kanske kommer jag behöva en liten paus innan nästa bok.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första boken i serien, Vävarnas barn.

Pappersboken verkar vara slutsåld men finns säkert på ditt bibliotek. Ljudboken finns att köpa bland annat på Bokus och Adlibris.