Bilder av urtiden och vår tid på jorden

Jorden för 400 miljoner år sedan var grogrund för de allra första vatten- och landlevande reptilerna. Simon Stålenhag och Anna Davour berättar deras historia.

Simon Stålenhag är konstnär och författare och har givit ut de illustrerade böckerna Flodskörden och Passagen samt rollspelet Varselklotet. Urtidsbilder är boken baserad på utställningen Fossil och evolution på Naturhistoriska riksmuseet. Vetenskapsjournalisten Anna Davour har skrivit texterna till denna fantastiska inblick i jordens djurliv för miljontals år sedan.

Det är framförallt tiden före dinosaurierna det berättas om. Även om det var just dinosaurierna jag sett fram emot – jag när en skräckblandad förtjusning för monsterreptilerna som aldrig riktigt gick över i tioårsåldern utan snarare eskalerade med filmer och spel – så fann jag mig själv oerhört fascinerad av berättelserna om de verkliga urtidsdjuren, de som kröp upp ur vattnet för 400 miljoner år sedan.

Tanken är svindlande. Jag läste Urtidsbilder med en stigande, obeskrivbar oroskänsla inför den massiva tidsperioden som nästan är lika svår att greppa som rymdens oändlighet – särskilt med tanke på hur snabbt människan verkar kunna utrota jorden med alla dess resurser inom en jämförelsevis så oerhört kort era som några tusen år. Djuren i Simon Stålenhags och Anna Davours bok levde i miljontals år och vi är på väg att förstöra allt. Miljöförstöringen och klimatkrisen finns inte med på ett så explicit sätt i boken, men min egen hjärna kunde inte sluta fastna där. Urtidsbilder skapar en enorm respekt för jordens historia och levererar med all önskvärd tydlighet insikten att människan bara är ännu en art som någon gång kommer att gå under, med hjälp av naturen eller på grund av sin egen kortsynthet. Gissningsvis det sista.

För det finns något mer i Urtidsbilder än vackra illustrationer och snygga texter, det finns också ett vindlande spår om evolution och vår tid på jorden som är bland det absolut bästa med den här boken. Livets och dödens cykler och villkor, arters uppkomst och utdöende. Det är fantastiskt, vetenskapligt men också i någon mån filosofiskt. Jag älskar också hur Anna Davour berättar om Mary Anning, pionjär och upptäckare av flera fossilarter på 1800- talet men som ändå inte hade någon möjlighet till en riktigt karriär inom vetenskapen, på grund att hon var kvinna.

Urtidsbilder är dock också en vacker konstbok, välskriven med korta texter om varje djur och så fantastiskt illustrerad att det ibland känns som att beskåda foton. Den är en glimt in i vad som känns som en annan värld, fast det är samma jord vi går på idag. Jag tror inte alls det är ett måste att redan vara intresserad av dinosaurier och andra urtidsdjur för att tycka om den här boken, den är inte faktatung och förutsätter ingen förkunskap. Jag tror att den är fantastisk att läsa i skolan, att diskuterade vidare om utifrån både bilder och text. För den redan frälsta är den ett absolut måste. Urtidsbilder är skriven som en vuxenbok men jag tror att den ändå kan fascinera många dinosaurieintresserade barn – och vuxna.

Här kan du läsa mer om utställningen Fossil och evolution.

Fria Ligan, 2019.

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Vargnatts bokhylla, CRM Nilsson, Istället för bokcirkel, Läsåret.

A Gathering of Shadows – andra delen i Schwabs fantastiska Londonserie

Jag tror inte att jag har haft en sådan här major crush på en litterär karaktär sen Edward Cullen. Och i A Gathering of Shadows, inte bara en, utan två. Jag älskar Kell, den buttre, stilige magikern som kan vända sin kappa efter Londons olika dimensioner som är mer eller mindre magiska egna världar. Jag älskar Lila Bard, den hårdföra tjuven och piraten som inte låter någon stå i hennes väg. Mitt problem med A Gathering of Shadows är egentligen att jag inte riktigt kan bestämma mig för vem av dem jag är mest kär i.

A Gathering of Shadows är en lysande andra del i en fantasytrilogi. Jag vet att det har sagts många gånger, flertalet bara i den här bloggen, men den andra delen i en fantasytrilogi ÄR svår. Risken att skriva en transportsträcka är hög och risken för att överarbeta i rädslan för att skriva en transportsträcka är likaledes svår.

Den här boken är som tur är, ingetdera. Medan ondskan pyr i White London, medan Black London lämnats åt sitt öde och medan Grey London är förbjuden mark för Kell ställer Red London till med en lysande fest och turnering för de bästa magikerna i riket. Kell och prins Rhy försöker överleva i sviterna av den magi som nästan förstörde dem i förra boken, Lila jagar spänningen hon verkar så beroende av på piratskepp ute på haven. Jag tycker om V. E. Schwabs tolkning av magins regler där Kell är den siste av Antari, de stora magikerna, men magi också är något som kan mästras på ett mindre kraftfullt sätt av vanliga människor. Kell är vilsen, en smula arrogant och irriterande ibland, men mest vilsen och lätt att tycka om.

A Gathering of Shadows är mörk, stilfull, magisk och till och med lite, lite queer sådär i ena hörnet – basically allt du kan önska dig av en fantasy- YA. Jag älskar att HBTQ börjat krypa in på ett helt okonstlat sätt även i fantasygenren under de senaste åren (Cirkeln, Equilibrium, Norra Latin, Magnus Chase, Half Bad) och jag kan bara hoppas att det blir mer och mer – och att avslutande delen är allt vad A Gathering of Shadows var – och lite till.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första boken, A Darker Shade of Magic.

Att lyssna på poesi – del 2, Edith Södergran

Det finns många olika vägar till att läsa poesi. Länge tänkte jag mig sittandes i fåtöljen, djupt koncentrerad, läsandes varje rad flera gånger för att inte gå miste om något. Då och då händer det, och jag älskar de stunderna. Men jag har också lärt mig att det inte är det enda sättet att ta till sig poesin.

Den första diktsamling jag lyssnade på var Kerstin Thorvall själv läsa sin diktsamling Jag är en grön bänk i Paris. Jag kanske inte förstod allt, hängde inte med på varje rad, men jag älskade upplevelsen och fick en fantastisk känsla för diktsamlingen i stort. Nästan ännu mer tyckte jag om att lyssna på Dikter i urval av Edith Södergran, även om det inte var hon själv som läste. Uppläsningen är dock oerhört bra.

Jag har ströläst dikter av Södergran tidigare, Vierge moderne förstås, och några till, men jag har aldrig läst en hel diktsamling och kanske hade jag aldrig gjort det heller om jag inte lyssnat på den – fast boken står där i hyllan. Jag är oerhört glad att jag gjorde det för jag fullkomligt älskar Edith Södergrans dikter. Orden är ibland vassa, ibland mjuka, men alltid stora, viktiga och så fantastiskt vackra. Att läsa Edith Södergran känns som att få en insikt om själva livet, att lära sig något både om sig själv och om världen. Hur den har varit, hur den är.

Att läsa poesi är ofta omgärdat av en aura som gör för gällande att det måste vara svårt, komplicerat och betungande. Det behöver inte vara så. Att lyssna på Edith Södergran under en promenad bland tallarna är fantastiskt, vackert och givande.

Boken finns som ljudbok att ladda ned på till exempel Bokus och Adlibris.

Sköldpaddor hela vägen ner

Att jag bara har läst två böcker av John Green men börjat gråta av båda säger kanske att jag borde läsa många fler. Eller så har jag bara valt rätt böcker.

I Sköldpaddor hela vägen ner försvinner mulitmiljardären Russell Pickett. FBI, som är på jakt efter Pickett, utlyser en belöning på 100 000 dollar för information som leder till att han kan gripas. Aza Holmes är inte särskilt lockad av belöningen men hennes bästa vän Daisy går helt in för att de ska jaga Pickett. Azas barndomskompis är ju faktiskt Davis Pickett, Russell Picketts son. Vad kan gå fel?

För Aza, en hel del. Azas tvångstankar ställer sig i vägen både för Azas vänskap, kärlek och mentala och fysiska hälsa. Det är ett porträtt som gör så ont, känns så mycket. Samtidigt vågar Davis inte lita på att någon gillar honom för hans egen skull – eller om det bara är pappans pengar och det stora huset som lockar. Davis lillebror Noah vill bara att pappa ska komma hem och Azas bästa vän Daisy gör allt för Aza. John Green är en mästare på känslor men skriver också om psykisk ohälsa på ett, som det känns, oerhört ärligt och drabbande sätt. För mig, som inte alls lidit av den grad av tvångstankar Aza har, finns det ändå stor igenkänning i hennes ångest och spiral av ”tänk om”- tankar – nästan på ett triggande sätt, emellanåt.

För mig gör det inte så mycket att Russell Picketts försvinnande inte är historiens huvudberättelse. Jag hade inte förväntat mig ett deckarmysterium. Jag tycker det är ganska fint att det helt enkelt fungerar som ett sätt att snöra ihop karaktärerna – kanske på ett osannolikt sätt, men även mitt i det mest osannolika känns, märkligt nog, hela den här historien otroligt sannolik.

Sköldpaddor hela vägen ner är en fantastisk roman, gripande och fängslande. Jag kanske behöver läsa fler böcker av John Green, ändå.

Jag lyssnade på boken, en fin inläsning av Philomène Grandin.

Pappersboken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Littermentärt, Stories from the city, Snowglitter, Romeo and juliet,

Kattvinden – magisk läsning

Uppe på den smala kattvinden händer märkliga saker. Kulor rullar över golvat utan att något kastat dem. En kall vind drar genom det gamla huset fast det inte blåser ute.

På många sätt är Kattvinden en klassisk spökhistoria för slukaråldern, men ändå inte. Här finns det mysrysliga, – fast det aldrig blir otäckt på riktigt – här finns också det fina i vänskap som förlåter och en berättelse som spinner över både tid och rum.

Manda och hennes mamma är vilsna i livet sedan Mandas pappa försvann. De bor hos Mandas farfar fastighetsmäklaren och Mandas dagar är långa och ensamma, uppbrutna endast av videosamtalen men sin bästa vän som flyttat till Kina. Så ber farfar Manda att hjälpa honom med sitt sista uppdrag, att sälja kråkslottet Villa Bellevue. Det är här Manda upptäcker kattvinden, det är här hon börjar få glimtar av sin farfars historia.

Kattvinden berättar två historier, den om Manda och den om två lungsjuka pojkar under andra världskrigets hotande fond. Det är otroligt vackert illustrerat av Kristin Lidström, nästan som en egen berättelse i sig. Det finns glimtar av Maria Gripe i berättelsen, även om Helena Öbergs språk inte alls är där än att det fungerar som en jämförelse. Språket är fint men hjälps verkligen upp av de fantastiska bilderna. Jag skulle ge Kattvinden till en 9-12- åring som läser ganska mycket, som vill ha en ganska snäll spökhistoria och som vill känna igen sig i hur svår och tung ensamhet kan vara. Jag tror också att Kattvinden är fantastisk högläsning, här finns så mycket i bilderna att upptäcka och prata om.

Jag tycker också att du som vuxen ska läsa Kattvinden. Jag tror du kommer att förundras, så som jag gjorde.

Mirando bok, 2018.

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Fler som läst: Agnes bokblogg, barn- och ungdomsbokbloggen, Bok ohoj!.

Bortbytingen på teatern

Det var många år sedan jag först läste Bortbytingen. Ungefär 27. Då var jag sex år och av någon anledning var jag så fascinerad av bilderboken, Selma Lagerlöfs novell illustrerad av Maj Fagerberg, att jag läste den gång på gång. Kanske var det framförallt Maj Faberbergs bilder som lockade och skrämde, i sin John Bauer-ska anda och mörka toner. För när jag nu läser den som novell, i samlingen Troll och människor, tycker jag faktiskt inte särskilt mycket om den.

Emelie Östergren har också illustrerat Bortbytingen, men som grafisk roman för vuxna. Skillnaden mellan Fagerbergs bilderbok och Östergrens serie är monumental, nästan som två olika berättelser. Emelie Östergrens bilder är vackra och målande, så pass att de berättar hela historien för sig själva. Texten känns ofta mest som utfyllnad, ibland är den helt överflödig då den bara beskriver det som med största önskvärda tydlighet framgår i bilden. Det är synd, särskilt när Östergren i sin bildvärld vågat gå utanför Lagerlöfs originalhistoria – trollungen är inte lika förfärligt ful och inget fokus läggs vid att han är ful för att han är brun, självklart en nödvändig förbättring för vår tid av Lagerlöfs text. Emelie Östergren har också valt att göra trollmamman mer lik människomamman, helt säkert för att även där utjämna skillnaderna och förstärka berättelsen som en allegori, att det egentligen inte alls handlar om troll utan om människor som favoriserar andra människor på grund av utseende och funktion. Jag tycker om Emelie Östergens tolkning, men jag önskar att hon vågat mer i texten. Missa inte efterordet, som är otroligt intressant.

Det var, minst sagt, med blandade känslor jag såg Bortbytingen som teater, på Elverket. Men aldrig hade jag trott att jag skulle bli så berörd. Aldrig tidigare har jag gråtit på teatern, aldrig känt mig så tagen. Men så hade jag förstås heller aldrig tidigare sett Sara Bergmark Elfgren gestalta Selma Lagerlöf på scen.

Bild: Johan Egerkrans, https://www.dramaten.se/repertoar/bortbytingen/

För det är en gestaltning, en alldeles egen tolkning av Bortbytingen som lyckas vara både nyskapande och ibland ändå i det närmaste bokstavstrogen originalet. Berättelsen om föräldrarna som förlorar sitt barn i skogen och får en trollunge i utbyte är alldeles densamma. Men på Elverkets scen får trollungen en egen röst och ett eget uttryck, får själv komma till tals och berätta om sitt hårda liv som bespottad och hånad. Det är en gripande historia, en nyans som saknas i Lagerlöfs novell och som gör att berättelsen får ett helt annat liv.

Bortbytingen är ett mästerverk. Skådespelarna är helt fantastiska i sina roller, det dramatiska förstärks av ett sparsmakat men effektivt och oerhört vackert sceneri. Musiken är fantastisk och jag älskar, ja fullkomligt avgudar, Sara Bergmark Elfgrens tolkning av trollen och deras liv. Det är som att sagor och berättelser får liv där på scenen, samtidigt som tolkningen är så nyskapande att den får en fantastisk glimt.

Allra mest är Bortbytingen en sorglig pjäs. Trollungens liv är svårt, nästan tröstlöst. Uppsättningen är dramatisk och tung, försoningen känns ofta långt borta. Sara Bergmark Elfgren accentuerar det omöjliga för familjen att leva tillsammans på det sättet som de gör, och förändringen som sker i dem när de ändå gör det. Jag tycker det är fint att en pjäs som riktar sig till en yngre publik (från 10 år) vågar vara så ödesmättad, tung och svår. Jag tycker verkligen om just det, att barnets känsla av utsatthet och ensamhet tas på sådant stort allvar. Och kanske finns hopp någonstans, ändå. Kanske där du minst anar det.

The Three- Body Problem – Cixin Liu

Kina, kulturella revolutionen. Vetenskapsmän- och kvinnor på lärda universitet rivs ned från sina poster, förhörs och dödas med anklagelsen av att vara kontrarevolutionära. Bland dem finns Ye Zhetai och Ye Zhetais dotter, Ye Wenjie, som tvingas se sin far bli ihjälslagen av ”Red Guards”, unga revolutionärer som släpptes lösa på de som ansågs vara revolutionens fiender. Ye Wenjie blir sedermera astrofysiker och hela hennes liv påverkas av det hon fick bevittna som ung.

Jag skulle råda den som vill läsa The Three-Body Problem att inte läsa baksidestexten. Den är otroligt avslöjande och tar sig långt, långt in i bokens handling. Länge väntade jag på att boken faktiskt skulle börja handla om det den skulle handla om, vissa saker gissade jag mig till utifrån baksidestexten. Det händer egentligen ganska lite i The Three-Body Problems första tre fjärdedelar, ibland känns det som att boken fungerar som en lång och lika delar filosofisk som vetenskaplig inledning till resten av serien – i det här fallet är det dock absolut inget dåligt utan snarare intressant. Jag gissar att förlaget ville att boken skulle låta spännande och lockande med sin baksidestext men i min mening behöver den sin långa tid för att berättelsen ska hamna rätt. Så, läs inte baksidestexten.

Däremot råder jag dig att läsa boken, särskilt om du tycker om sci-fi och gärna vill läsa något som är smart, spännande, välskrivet och annorlunda från stora delar av genren. Jag fann mig ofta vara helt fast i berättelsen, även om den tog flera veckor att läsa.The Three-Body Problem är på sina ställen svårläst, komplicerad både med sina vetenskapliga beskrivningar av partikelfysik och med sin bakgrund av Mao-tiden och kulturella revolutionen i Kina. Cixin Liu förutsätter ett visst mått av förkunskap, samtidigt som översättaren har tillåtits friheter i att med små meningar förklara det som en icke-kinesisk publik kanske inte förstår med de subtila medel Cixin Liu ofta tillämpar. Översättningen, av Ken Liu, har gjorts i nära samarbete med Cixin Liu och i den mån det går att bedöma känns översättningen oerhört bra, texten är fantastiskt flytande även i de mest invecklade vetenskapliga diskussionerna. Det finns också ett fyrtiotal fotnoter av översättaren som jag tror det hade varit svårt att klara sig utan.

The Three-Body Problem är definitivt en bok som kräver sin tid och sin eftertanke – ändå minns jag den inte som svår. Det som stannar kvar är den sömlösa berättelsen både om ett Kina som genomgår och sedermera försöker bearbeta sin blodiga revolutionära historia, sett ur vetenskapens synvinkel – och om en värld där vetenskapen också tar mänskligheten till oanade insikter. Jag tyckte mycket om den.

The Three-Body Problem publicerades på originalspråket kinesiska 2008 och översattes till engelska först 2014. Boken fick Hugo Award 2015 för bästa roman. De följande delarna i trilogin, med samlingsnamnet Rememberance of Earth’s Past, heter The Dark Forest och Death’s End.

Jag älskade den.

Boken går att köpa hos SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Det fina med Kerstin – en fantastiskt fin bok

”Där asfaltsvägen slutar och grusvägen börjar bor Kerstin. Hon är sju år och älskar guld. 105 guldiga saker finns i en låda under sängen. Det finaste och guldigaste med Kerstin är håret. Det riktigt lyser. Fatima säger att Kerstins hår är orange men det är inte sant. Det senaste tillskottet i Kerstins samling är en liten ring som hon hittat på golvet i skolan. När hennes lärare Lotten frågar om någon sett hennes vigselring kommer det inga ljud ur Kerstins mun. Och sen är det för sent.”

Jag brukar inte inleda mina bokrecensioner med baksidestexter men den till boken Det fina med Kerstin är verkligen oerhört fin och säger ganska mycket om vad boken handlar om. Kerstin är någon jag historiskt sett sällan träffat i barnböcker men som börjat dyka upp mer och mer på senare år – i Lisa Lundmarks Haj-Jenny och Emma Adbåges Jag är jag, till exempel. Ett barn som befinner sig mycket i sitt eget huvud, formar tankar och idéer men inte pratar särskilt mycket. Vuxenvärlden är ibland förstående, men allra oftast bekymrade och vill att barnet ska prata mer, vara mer utåtagerande. Extroverta belönas mer än introverta, i såväl barnvärlden som vuxenvärlden.

Jag var ett sådant tyst och inåtvänt barn och jag älskar att de här böckerna finns nu för sådana barn att känna igen sig i – och för andra barn att få förståelse för. Men det finns också tusen andra fina saker med Det fina med Kerstin. Den är inkluderande på ett lättsamt och vardagligt sätt utan några som helst pekpinnar eller konstigheter. Den har ett konstant barnperspektiv och tar barnens funderingar och lekar på allvar. Den lustiga skattjakten verkar helt logisk, det är de vuxna som är lite konstiga. Här finns så mycket en sjuåring kan gå och tänka på, på en sjuårings nivå. Det fina med Kerstin är en bok om att ha hemligheter, om integritet, om vänskap, om att våga – och, ibland, om att inte våga. Och att det är okej.

Jag lyssnade på Det fina med Kerstin, inläst av författaren själv. Det var en mycket fin inläsning men jag rekommenderar att också ha boken bredvid dig för Katarina Strömgårds illustrationer är, som vanligt, fantastiska, och porträtterar Kerstin, Fatima, Henrik, Lotten och alla de andra precis så som jag tänkt mig dem. Nu längtar jag efter inläsningen av andra boken, Att vara Kerstin, som finns utgiven som pappersbok sen i april.

Helena Hedlund fick debutantpriset Slangbellan 2019, i hård konkurrens. Det gavs ut många fina barnboksdebuter 2018 men jag tycker priset var otroligt välförtjänt. Jag hoppas många hittar till den här boken.

Pappersboken är utgiven av Natur och Kultur, 2018. Den finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Ljudboken är utgiven av Natur och Kultur, 2018. Den finns också bland annat på Bokus och säkert valfri ljudbokstjänst.

Fler som läst: Prickiga Paula, och dagarna går, Skriva läsa leva, Barnboksbloggen.

Till Vial – en fantastisk resa i tid och rum

På planeten jorden rasar kriget, samhället är på väg mot sin undergång. Ombord på rymdskeppet Otõsan finns fjortonåriga Gladys och lillebror Keaton, två barn mitt i rymden på väg mot räddningen på planeten Vial. Vial är mänsklighetens hopp, en ny chans. Det är 8400 dagar kvar tills de kommer fram.

Henrik Ståhl är dramatiker och skådespelare och Till Vial är baserad på pjäsen med samma namn. Jag hade inte hört talas om den innan och önskar att jag hade kunnat se den. Vilken bok Henrik Ståhl har skrivit! Vilket otroligt äventyr för samtiden, skrämmande och filosofiskt. Vilken fantastisk bok att läsa högt i familjen eller i klassen, att samtala om, länge.

Ombord på Otõsan finns allt som går att önska sig. Enorma rum, restauranger, till och med ett vattenland. Otõsan ska bära sjutusen människor till den nya planeten Vial. Men var är alla? Varför är Gladys och Keaton så ensamma, eller är de det? Parallellt med att Otõsan susar mot mänsklighetens räddning berättas historien om hur Gladys och hennes mamma hamnade på Otõsan, långt innan Keaton ens var född. Det var ju bara de rikaste som hade chans att komma med, de som kunde betala för biljetten.

I Till Vial finns en oerhört mörk framtidsskildring, en saga som ibland är så gastkramande och dyster att det kniper om hjärtat. Men det gör det på ett bra sätt, på det sättet som bara verkligt fantastiska barnböcker kan få det att göra. Henrik Ståhl är inte rädd för att ställa de existentiella frågorna, räds inte att ge sig rakt ut i rymdens ekande tomrum med två små barn som berättare. Ibland tänker jag att det är just Gladys och Keatons barnslighet som räddar dem, där ute i den oändliga rymden. Förmågan att fortfarande leka, känna syskonkärlek, mitt i all hopplöshet.

Jag hade otroligt höga förväntningar på Till Vial, för mig var det här vårens mest efterlängtade bok. Att de infriades med sådan råge är helt fantastiskt och jag vill utnämna den här boken till ett mästerverk. Till Vial är en skrämmande bok, men också vacker och stämningsfull. Jag tror att många barn runt 10-12 år kommer älska den, men jag tror också att yngre barn behöver hålla någon i handen under läsningen. Allra finast tror jag det är att högläsa Till Vial. Att färdas genom rymden, tillsammans.

Bonnier Carlsen, 2019.

Boken finns på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig,

Kometen kommer och andra äventyret med Mumintrollen

I Kometen kommer störs lugnet i Mumindalen av den hemska nyheten att en komet är på väg rakt mot dem. Kometen lyser upp ett märkligt sken på himlen som bara blir större och rödare för varje dag. Det är svårt att inte tänka på Mats Strandbergs Slutet, som gavs ut förra året, vid läsningen av Tove Janssons klassiska barnbok vilken är den andra om Mumintrollen.

Jag älskar att befinna mig i Mumintrollens värld. Även i det svåra är det mesta ganska tryggt och lugnt. Mumintrollen är pragmatiska varelser som meddelar att vid ett svårt äventyr behövs saft och kakor och om någons hus går sönder, ja då är varelsen som bodde där välkommen att flytta in i Mumintrollens hus. Inga krusiduller. Jag önskar att många människor kunde tillämpa medmänskligheten som finns i Mumintrollen. Det finns mycket som vuxna borde lära sig av Mumintrollen, det här är underbara allåldersböcker. De är klassade för 6-9 år men jag tror att de, för det yngre spannet, fungerar allra bäst som högläsning då de både är filosofiska och innehåller lite ålderdomliga ord. Det finns också några fåniga stereotyper, som att Snorkfröken måste vara så himla intresserad av sitt utseende, och sådana saker är bra att prata om.

Precis som i Slutet reagerar varelserna i Mumindalen olika på jordens undergång. Muminmamman är fortfarande ganska pragmatisk och filosofisk, för någon blir en kattunge det allra viktigaste. Kometen kommer är en stor berättelse, ett äventyr att ge sig ut i. Jag lyssnade på Tove Janssons fantastiskt fina uppläsning och jag ångrar det inte – men jag önskar att jag hade haft boken bredvid mig för när jag bläddrar i den i efterhand inser jag hur mycket illustrationerna ger berättelsen. Jag hade då och då lite svårt att hålla isär alla figurer i ljudboken, för så mycket utseendebeskrivningar ges inte utan fantasin får spela in – men bilderna tar vid där texten slutar och gör det ännu lättare att se hela äventyret för sitt inre öga.

Pappersboken är nyutgiven av Rabén och Sjögren, 2014. Finns att köpa på Adlibris och Bokus.

Ljudboken med Tove Jansson som inläsare är utgiven av Sony, 2016. Finns också på Bokus och Adlibris. Även Mark Levengood har läst in böckerna.

Fler som läst: och dagarna går, Nellons bokblogg, Barnboksbloggen, Bokbabblaren, Läsfåtöljens bokblogg,