Tionde våningen – Christina Herrström

Friheten är fantastisk, men också skrämmande. Jorinde känner sig ensam i lägenheten på tionde våningen medan hennes kompisar mest tycker att hon är lyckligt lottad. De ser möjligheten till fester, att kunna komma och gå som man vill. Vad de inte ser är saknaden efter familjen som flyttat och lämnat Jorinde kvar, våndan över att få matpengarna att räcka, att ställa mobilen på tidig väckning för att hinna plugga före skolan.

Jorindes mamma har flyttat till USA, pappan har isolerat sig i familjens sommarstuga på en ö. Den enda som verkligen finns där är bästa vännen Agnes, men hur viktig blir hon när Jorinde träffar Emanuel?

Tionde våningen är en finstämd berättelse om ensamhet som inte syns på utsidan, om vänskap stark som berg och om den första förälskelsen, pirrig och förvirrande. Det allra svåraste, det som gör mest ont i hjärtat, är hur en tonåring måste ta hand om sina vuxna när de inte räcker till eller orkar. Hur vilsen Jorinde blir när pappan stänger in sig i sorg och alkohol och hon tvingas vara den som tar om hand. Jorinde ser ut långt över stadens tak från sin tionde våning men ingenstans verkar hon ändå höra hemma. Christina Herrström är fantastisk på att berätta och läser fint in sin egen historia på ljudbok. När jag var elva år älskade jag Glappet och jag hade höga förväntningar på Tionde våningen. Jag blev inte besviken, det här är en fantastisk bok.

Jag lyssnade via Storytel. Ljudboken finns också att ladda ner här och här. Pappersboken hittar du bland annat här och här.

Bonnier Carlsen, 2018.

Fler som läst: Prickiga Paula, Littermentärt,

 

American Vampire och monstervampyrens vara eller icke vara

American Vampire är blod, gore och mörker – förpackat i både 1800- talswestern och 1920- talsdekadens. Det är otroligt stämningsfullt, snyggt och njutbart. Ändå fastnade tyvärr det värdelösa förordet ganska mycket i minnet, där Stephen King försöker bestämma vad vampyren ska och inte ska vara.

I takt med att, som forskaren Anna Höglund kallar den, humanvampyren, tog allt större plats i litteraturen och framförallt när vampyren trädde in i YA- böckernas förlovade värld, steg också antalet som klagade på att vampyrerna inte var tillräckligt blodiga längre. Någonstans mellan House of Night och Glashuset var jag nog böjd att hålla med om att vampyrerna började bli lite väl mesiga, med slutsatsen att det var dags för mig att lägga ifrån mig YA-vampyrerna ett tag och ta upp en annan vampyrbok.

Att den vackra, odödliga tonårsvampyren trätt in på litteraturscenen betyder nämligen inte att monstret någonsin lämnade den. Det är ganska tröttsamt att ondgöra sig över att vampyrerna borde gå tillbaka till sitt monstruösa ursprung när humanvampyren funnits med oss i åtminstone hundra år och när det finns fantastiska monstervampyrer därute att välja mellan. Ändå gör Stephen King just detta i förordet till American Vampire, ett onödigt tilltag som bara fick mig att börja läsningen irriterad. Att påstå att en vampyr ”bör” och ”inte bör” vara något är tröttsamt. Vem är Stephen King att bestämma över alla vampyrer i litteraturhistorien någonsin? Jag älskar berättelser om onda vampyrmonster men det betyder inte att humanvampyren saknar ett existensberättigande i litteraturen. Att vilja berätta om monstervampyrer placerade i amerikansk historia är nog så lovvärt och intressant, men varför samtidigt vilja bestämma över alla andra vampyrer?

Tyvärr färgade det min läsning av American Vampire, som vid sidan av det värdelösa förordet verkligen är fantastisk läsning. Det är inte tu tal om att Stephen King, Scott Snyder och Rafael Albuquerque verkligen försökt ta tillbaka monstervampyren, det frossas i långa huggtänder, ruttnande lik och över allting ligger en anda av klassisk amerikansk westernfilm. Rafael Albuquerques bilder är otroligt snygga, jag älskar blandningen av råp gore och ibland nästan kitschig färgskala. Ändå finns det också, bredvid det monstruösa, sorg och längtan efter något annat. För hade vampyren verkligen endast varit ett själlöst monster hade den inte varit ens hälften så intressant som den är.

Boken finns på: SF- bokhandeln, Bokus, Adlibris.

Nej, monstervampyren lämnade oss aldrig. På förekommen anledning vill jag tipsa om några av mina favoriter bland ganska nyligen skrivna, mer monstruösa vampyrer:

Judas barn

The Strain

De som går igen

The Passage

Children of the Night

Vilken är din favorit?

Sky in the Deep – Adrienne Young

Jag läste Adrienne Youngs Sky in the Deep efter att ha läst en fantastiskt fin intervju med henne på Goodreads – om kvinnor i YA, om styrka och om tuffhet. Jag blev nästan genast förälskad – inte minst i det fantastiska omslaget. Kanske fick jag där och då för höga förväntningar för även om det verkligen finns massor av styrka och tuffhet i den här boken så var den inte den fantastiska upplevelse jag förväntat mig.

17- åriga Eelyn lever i en fiktionaliserad vikingavärld, utan fantasyinslag som drakar och demoner men likväl påhittad. Här slåss klanerna Aska och Riki mot varandra i en blodsfejd som varat längre än någon kan minnas. Hennes liv är brutalt, hon är fostrad till krigare och varje år möts Riki och Aska i ett stort fältslag. När hon en dag ser sin döde bror på slagfältet vänds hela hennes världsbild upp och ner.

Jag tycker mycket om Eelyn, och jag älskar verkligen att kvinnor och män är krigare på lika villkor – utan att det behöver vara en särskild grej att kvinnorna också slåss. Eelyn är inte en ensam ”stark kvinna” som slåss mot normer, hon är en del av ett samhälle där kvinnor värderas lika högt som män och lever på samma villkor. Åh vad jag har längtat efter detta!

Jag borde verkligen älska Sky in the Deep. Kanske läste jag den vid fel tillfälle, kanske hade jag för höga förväntningar, kanske är jag lite mätt på YA- fantasy just nu – den grep helt enketl aldrig tag i mig. Berättelsen kändes hela tiden ganska ytlig och jag fick aldrig någon målande bild av vikingasamhället. Det finns så mycket frågor som aldrig besvaras! Historien är extremt förutsägbar och nästan substanslös på sina ställen och jag var länge ganska uttråkad, den fantastiska Eelyn till trots. Någonstans mot slutet blev det spännande men jag skummade också stora delar. För den som verkligen längtar efter en smått romantisk, blodstänkt vikinga-YA- fantasy utan krusiduller (och vem gör inte det, ibland?) kan Sky in the Deep vara helt rätt. Men mig lyckades den aldrig fängsla.

Boken finns på SF-bokhandeln, Adlibris och Bokus.

Fler som läst: Bokugglor, Tickmicks bokblogg.

En ljuvligt kuslig och eländig historia

Långt ute i skogen finns ett stort och kallt gammalt hus, där Edgar och Tekla Bjelke grundade sitt Skolhem för Vanartiga Barn. Hit skickas barn som på ett eller annat sätt gjort sina föräldrar missnöjda, som behöver ”uppfostras” eller som inte har några föräldrar alls. Fröken Vera styr hemmet med järnhand och, som om inte tillvaron vore illa nog, börjar barn efter barn spårlöst försvinna.

Cecilia Lidbeck är kanske den allra bästa svenska författaren av mellanåldersskräck, även om hennes böcker ibland hamnar i skymundan bakom Ingelin Angerborns och Petrus Dahlins. Lidbecks böcker är aningens mer avancerade, både språkligt och tematiskt, och här finns inte så mycket spöken – istället är det en djup psykologisk skräck som tar sin boning hos läsaren.

Jag brukar ge böckerna, Barnhemmet och den nyare De försvunna, till skräcktörstande tweens med läsvana som vill ha något tyngre än den vanliga Hcg-skräckisen och kanske heller inte är så förtjust i spöken. Barnhemmet är gammaldags i sin framtoning, med en del svåra ord och det är många karaktärer att hålla reda på som alla får en egen historia. Karaktärsteckningen är verkligen fenomenal. Jag tror att Barnhemmet passar helt underbart som högläsning en kulen höstkväll för allt från modiga 8-åringar till skräckälskande 15-åringar (mer högläsning även för tweens och tonåringar!). Jag älskar verkligen Cecilia Lidbecks språk och fantastiska förmåga till kuslig stämning utan billiga tricks. Barnhemmet är otäck i sin socialrealistiska skildring av ett barnhem förr i tiden, en eländesskildring där barnens utsatthet är det mest skrämmande, men den är också så spännande att det är omöjligt att lägga den ifrån sig. Den är inte riktigt lika otäck som De försvunna, som jag på riktigt fick mardrömmar av, men det är tillräckligt hemsk för att tårna ska krulla sig. En underbar bok!

Lilla Piratförlaget, 2013.

Boken finns till exempel på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser, Bibliotekskatten, Skrivande, Annas bokblogg, Kattugglan.

Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han

Lilla Han är ett sällsynt försynt och beläst barn som älskar sin morfar över allt annat. Föräldrarna är ganska intetsägande vuxna som vägrar tro på spöken och som verkar ha glömt bort sin fantasi, så där som vuxna ofta gör i barnböcker och som det nog tyvärr är alltför enkelt att känna igen sig i som barn. Men morfar vet att det spökar i det gamla huset han bor i. Morfar går på spökjakt med Lilla Han, tills den dag morfar inte orkar längre.

Det är svårt att inte jämföra Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han med 2017 års Den förskräckliga historien om Lilla Hon (min recension här), det första samarbetet mellan skräckmästaren Lena Ollmark och illustratören Per Gustavsson. Det var en fantastisk bok som välförtjänt blev Augustprisnominerad. Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han har samma mysrysliga ton men når inte riktigt upp till Lilla Hons alldeles perfekta blandning av monstruös och blodig skräck med allvar och humor. Det är något som saknas, även om jag inte kan sätta fingret på vad. Kanske är det att Lilla Hon vågade vara så otroligt mörk och morbid, riktigt den nivån når inte Lilla han upp till.

Men även här finns skräcken som ett sätt att möta och bearbeta det verkliga livets hemskheter, som att en morfar är sjuk och håller på att dö. Samtidigt som skräcken finns där för sin egen skull också, att skrämma och roa i sin blandning av fasa och galghumor. Det är fint berättat och bilderna och texten samverkar på ett fantastiskt sätt. Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han känns nästan skriven som en högläsningsbok, rytmen och berättelsen är alldeles perfekt för det och jag tänka mig att den går att högläsa för alla från väldigt modiga 7-åringar upp till 13-åringar. För egenläsning passar den nog bra för alla från 9 år. Jag kommer alldeles säkert att läsa den igen. Den förskräckliga historien om Lilla Hon har jag säkert hunnit läsa fyra gånger redan och jag tröttnar aldrig.

Lilla Piratförlaget, 2018.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig.

Det magiska London del 2: A darker shade of magic

Efter Neil Gaimans London i Neverwhere gav jag mig genast in i V. E. Shwabs London. Här finns inte bara ett magiskt London, utan flera. Jag älskade att vandra mellan dem. Här finns Grå London, som har glömt sin magi och som styrs av den galne Kung George III. Röda London, där magin är bevarad och högaktad. Vita London, där den magi som finns kvar kontrolleras hårt och där vägen till tronen är blodstänkt. En gång fanns också Svarta London, där magin imploderade och dit ingen numera kan resa.

Men det är få som överhuvudtaget kan resa mellan de olika världarnas London. Kell är en av dem, en av de sista kvarvarande Antari – magiker med förmåga att resa mellan världarna. Kell är dessutom ganska arrogant, på sina ställen lite otrevlig och jag tyckte hemskt mycket om honom. Ändå fick historien liv först när Lila Bard träder in i den: piratkapten utan ett skepp, rövare utan pengar, laglös med ett pris på sitt huvud.

Även om det finns en del klassiska element tycker jag ändå om hur nyskapande A darker shade of magic är. Jag gillar de olika sidorna av magin, hur den högaktas i ett London och för en kamp mot människorna i ett annat. Hur ett London glömt bort den och ett London föll för dess makt. Även om atmosfären av det London jag känner är väldigt långt ifrån något av de London Kell vandrar igenom, ett av bokens få minus. Jag älskade att Neil Gaimans underjordiska London kändes så nära det jag själv var i just då, att ett tentakelmonster när som helst kunde sträcka sig upp mellan tunnelbanevagnen och plattformen. Jag får aldrig riktigt den känslan här, men jag längtar ändå efter att återvända. Snygg och välskriven urban fantasy!

Köp boken på Uppsala English Bookshop eller SF-bokhandeln. Finns också på Adlibris och Bokus.

Fler som läst: Tickmicks bokblogg, Carolina läser, Bokhyllad.

Det magiska London, del 1: Neverwhere

När Richard Mayhews väg korsas av den mystiska Door blir hans liv aldrig riktigt detsamma igen. Det London han kände, med sitt kontorsjobb, sin lägenhet och sin trygghet, ger vika för ett vilt och mörkt London, fullt av blod och död och varelser från en annan värld.

Neverwhere är magiskt fängslande, underbart mörk och dyster. Door kan öppna dörrar mellan olika platser och är jagad av de grymma Mr Croup och Mr Vandemar – Richard Mayhew blir indragen mot sin vilja och finner sig släpad från plats till plats, den ena mer mystisk än den andra.

Att läsa Neverwhere på besök i London var mer än perfekt, Neil Gaiman fångar staden i sitt esse och på något märkligt sätt är det aldrig svårt att tro på att det under den ofta ganska gråa staden finns ett myllrande liv av talande råttor, väsen från urtiden och blodtörstiga monster. London, med sin blandning av sten och betong, sin ganska smutsiga Thames och sin ändå oförklarliga charm är den perfekta skådeplatsen.

Jag fann mig själv sittandes i en skranglig vagn i Londons tunnelbana, tittade upp från boken och såg rakt framför mina ögon skylten till samma tunnelbanestation där Richard alldeles nyss drog fram ett tentakelmonster ur djupet. Så smälter verkligheten ihop med fantasin på ett förunderligt sätt och det är bland det finaste med urban fantasy. London är för mig alltid förändrat, jag kommer alltid att se det som ett hem för varelser från en annan värld – och jag kommer aldrig höra frasen ”Mind the gap” riktigt på samma sätt igen.

I utgåvan jag läste fanns även långnovellen How the Marquis got his coat back som utspelar sig en kort stund efter Neverwhere och låter oss träffa en av huvudpersonerna igen: The Marquis de Carabas. Det var en fin avslutning på läsningen, även om jag nog egentligen hellre hade sett att novellen inte var inkluderad så att jag hade kunnat få mig själv att vänta lite med att läsa den. Efter den storslagna Neverwhere var det svårt för novellen att lämna något som helst avtryck.

Väl hemkommen från London började jag läsa A darker shape of magic av V. E. Schwab, som utspelar sig inte bara i ett alternativt magiskt London utan i fyra: Red London, White London, Grey London och Black London. En recension av den blir 2 i denna miniserie om det magiska London. I tredje delen kommer jag berätta om min upplevelse av teatern Harry Potter and the Cursed Child – stay tuned!

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns även på Bokus och Adlibris.

Slutet – Mats Strandberg

Slutet är omedelbart och obönhörligt. Redan från första sidan möter det oss, beskedet om kometen Foxworth som är på väg att störta ned på jorden för att för alltid förinta den. Jag kastas rakt in i pre-apokalypsen och har ingen aning om vilka Simon, Lucinda, Tilda och de andra var innan. Att låta läsaren lära känna karaktärerna genom hur de reagerar på en kommande undergång är ett smart och annorlunda grepp och jag gillar det verkligen.

Det är en sista sommar de har kvar att leva. Hur gör en det, lever ett helt liv på några veckor? En del vuxna söker sig till religionen, en del försöker desperat hålla ihop sina familjer. Många ungdomar som blir bestulna på sitt liv när de är alldeles i början av det försöker leva det till max, små barn brottas med förståelsen av vad det egentligen är som händer. Många verkar hitta en totalt motsatt personlighet till den de hade när de levde ett någorlunda bekymmersfritt liv. I en roman som Slutet, en dystopi där det inte är apokalypsen som har den största rollen utan de som upplever den, blir karaktärsteckningen allt och Mats Strandberg gör det så fantastiskt väl. Hur skulle människor reagera om de visste exakt vid vilken tidpunkt jorden skulle gå under? Hur går det ens att föreställa sig? Mats Strandbergs bok känns skrämmande trovärdig och nära.

Slutet är en djupt psykologisk berättelse, hopplösheten som går hand i hand med det vilda festandet beskriver Mats Strandberg så väl att det känns som att jag ständigt har en ångestladdad hand kramandes om hjärtat. Ändå är jag trygg i berättelsen, i de många känslor och den vänskap och kärlek som ändå finns här att det aldrig blir så jobbigt att jag vill sluta läsa helt och hållet – det är fantastiskt väl avvägt.

Allt klappar ihop, ändå lyser någonstans människans behov av ordning igenom. Vi döper kometen. Fixar SM- slutspel i fotboll. Gör en app för att bevara berättelser för en eftervärld som inte finns att komma ihåg oss vid. Det är mänskligheten i ett nötskal. Som bra dystopier ofta gör beskriver Slutet inte bara en möjlig mörk framtid utan är också en betraktelse över vår samtid. Det blir så tydligt hur vi hänger upp vår mänsklighet på saker som vid en kommande apokalyps blir helt överflödiga. Vårt prylberoende. Vår yta. Vår fixering vid pengar och makt.

Anledningen till att jag på Goodreads gav den en fyra och inte en femma är att, även om jag nästan hela tiden älskar karaktärsbeskrivningarna, så blir en del av dem lite opersonliga och svåra att hålla isär. Särskilt Tilda, som är väldigt arketypisk och känns mer och mer av en symbol. Kanske är det meningen. Säkert är det också meningen att omslaget ska vara så där avskalat och även om det är vackert och olycksbådande så tycker jag det signalerar mer vuxenroman än ungdomsbok och det hade inte fångat min uppmärksamhet om jag inte vetat vilken bok det var. Men det är såklart väldigt personligt vilka omslag en dras till och det här är väldigt små invändningar.

Slutet var en fantastisk läsupplevelse, jag var gripen från den första sidan till den sista och jag sträckläste den, förutom några kapitel, på en tågresa mellan Östersund och Stockholm. Den är en av de mest intressanta och välskrivna ungdomsromaner jag läst.

Rabén och Sjögren, 2018.

Boken finns på SF-bokhandeln, Akademibokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, hyllan, Boktokig, Västmanländskan, Läsa & Lyssna.

Komma och gå – Tayie Selasi

Jag fick Komma och gå på ett bokbyte någonstans för kanske tre år sedan och sedan dess har den legat i min att-läsa-hög. Många har lovordat den, men den befinner sig också långt utanför min comfortzone av fantastik och därför dröjde det länge innan jag plockade upp den.

Jag är glad att jag gjorde det. Berättelsen handlar, men handlar egentligen inte alls, om den framstående kirurgen Kweku Sai som oväntat avlider i en hjärtattack i sin trädgård i Ghana. I tillbakablickar får vi följa hans liv, men de delarna av berättelsen fångar mig inte särskilt mycket. Det är istället alla berättelser om de runt omkring honom som fascinerar mig, hans familj som i så mycket fick förhålla sig till berömdheten kring kirurgen och hans nycker. Hans före detta fru Fola och hans barn Olú, Kehinde, Taiwo och Sadie. Det är framförallt Taiwo och Sadie jag bryr mig om, tar till mitt hjärta. Allra mest Sadie, sladdbarnet som är så osäker på sin egen existens.

När det som är kvar av familjen återförenas i Ghana spiller gångna tiders oförrätter ut som sand i havet. Komma och gå är en berättelse om en välutbildad familj där en väl målad yta av framgång och perfektion börjar krackelera inifrån. I skuggan av fadern lever prestationsångest, hemligheter, längtan. Det är en otroligt vacker och gripande roman, även om den tog mig lång tid att läsa. Kanske berodde det delvis på mig, men jag tyckte också att den bitvis var ganska långsam. Ändå är det fint att utmana sina invanda läsvärldar ibland.

Komma och gå läste jag i min hyllvärmarutmaning. Författaren Taiye Selasi är född i London med föräldrar från Ghana och Nigeria, då romanen utspelar sig så mycket i Ghana och Nigeria väljer jag även att ta med den i min världsutmaning.

Boken finns i pocket hos Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Feministbiblioteket, Kulturkollo, Fiktiviteter.

Paradisets barn avslutar en fantastisk serie

Det finns något så otroligt skrämmande och ändå lockande i serien Varelserna som gör att jag kastar mig över varje ny del som kommer ut. Jag älskar dem för skräcken, ödsligheten och råheten men också för att de är så fantastiska bokpratsböcker.

Det finns inte en elev som inte får ögonen på skaft när jag pratar om Elias bok på biblioteket där jag jobbar. Den blir alltid utlånad, gärna i sällskap med Emmas bok som är del 2. Tanken på att en zombieepidemi brutit ut på Gotland är skrämmande, en framtid som verkar avlägsen men ändå är så enkel att föreställa sig med hjälp av Magnus Nordins levande språk och Lars Gabels suggestiva bilder.

Efter Elias bok och Emmas bok vill en genast läsa Fristaden, Uppror, Fredlös och – nu – Paradisets barn. De blir tyngre och mörkare för varje del, men också tjockare och svårare. Elever som tidigare inte velat läsa eller låna böcker kämpar sig igenom dem. Jag älskar de här böckerna för det. Jag älskar dem för det storslagna i det korta formatet, för att de vågar vara brutala och sorgliga samtidigt som de är lättlästa. Paradisets barn är sista delen och titeln återknyter till första boken i sin bibliska anspelning. Här är det också tron som Emma och hennes följeslagare möter, den blinda tron på att en högre makt ska stå bi när hjärndöda zombier klänger på stängslet utanför fristaden. Vill in. Och vilken gud kan då hjälpa en? Emma tror inte på gudar, hon tror på yxan i sin hand och längtan efter att en gång få se Sebbe igen. Hur det går? Kanske får vi veta i Paradisets barn ­som avslutar serien. Jag älskade att få veta slutet men jag gråter också lite inombords över att det inte blir fler böcker. Och jag fortsätter att tipsa varenda blodtörstiga unge som kliver in på mitt bibliotek – oavsett grad av läshunger.

Här har jag skrivit om tidigare delar:
Elias bok
Emmas bok
Fristaden
Uppror
Fredlös

Berghs förlag, 2018.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.