Rävlystnad – Solveig Vidarsdotter

Stora Blåsjön är den mest bedårande platsen i Jämtland, och det vill inte säga lite i ett landskap som är så underbart vackert att det tar andan ur dig om du tillåter dig att stanna upp och låta det. I Frostviken, som är området i nordvästra Jämtland där Solveig Vidarsdotters deckare utspelar sig och där jag tillbringat mer än en midsommar, finns också Gäddede och det är där Ingrid Kvarnberg blivit närpolis sedan hon återvänt från Stockholm.

Men i Rävlystnad spelar Stora Blåsjön huvudrollen. Här är det endast sex kilometer till norska gränsen och här ramas byn in av fjäll som är skarpare än de i södra Jämtland och rinner brant ned i sjön som gett byn namnet. På sluttningen finns skidanläggningen i centrum av Vidarsdotters nyaste deckare. Det är påsk och säsongen är i full gång när den unga miljöaktivisten Noomi Bergman hittas död i närheten av fjällhotellet.

Rävlystnad är Solveig Vidarsdotters tredje bok om Ingrid Kvarnberg och hennes kollega Erland Skogmo. Debuten, Isvittring, var inte övertygande men Nässelvrede hade en ton utöver den vanliga deckaren, gränsade till snygg glesbygdsnoir på sina bästa ställen och pendlade skickligt mellan att skildra ett brutalt mord och en avfolkningsbygd. Tyvärr når inte Rävlystnad upp till samma nivå. Den känns mer klichéartad och med mer förutsägbara karaktärer. Kanske är det till viss del mitt eget fel, jag läste de tidigare böckerna och lyssnade på Rävlystnad, jag vet inte om det bidrog till att jag aldrig lyckades skrapa ihop så mycket entusiasm för berättelsen.

Samtidigt tycker jag om att vistas i Vidarsdotters Frostviken. Solveig Vidarsdotter vet vad hon pratar om när hon beskriver Jämtland. Det är, på sina ställen, fint skildrat, och Rävlystnad lider inte av alla de tråkiga klichéer som den svenska deckargenren lider av. Det är en spännande deckare, i sina stunder välskriven, och jag kommer nog ändå fortsätta följa Kvarnberg och Skogmo.

Lind & co, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Läsa och lyssna, Boktokig, Läsvärd eller inte.

Något om Mysteriet på Ödeborgen och betydligt mer om min käraste barnbokshylla

Hur många spökböcker med knirrande trappor och hemsökta gamla borgar och slott klarar hyllan för 9-12 år av? Många, om de skrivs som Kristina Ohlssons böcker. Mysteriet på Ödeborgen är den nyaste, och en av de allra bästa. Faktiskt så kan behovet ofta verka omättligt i en fjärdeklass, särskilt när du står där med tjugofem läshungriga (nåja, mer eller mindre) pre-tonåringar packade omkring dig och alla, alla, vill ha den hemskaste, den blodigaste, den otäckaste och den rysligaste boken.

Det är roligt att vara bibliotekarie, då. Det är också otroligt tryggt att ha sina favoritförfattare snällt uppradade i spännings- och spökbokshyllan: Ingelin Angerborn, Lena Arro, Katarina Genar, Camilla Lagerqvist, Petter Lidbeck, Kerstin Lundberg Hahn, Mårten Melin, Magnus Nordin, Kristina Ohlsson, Lena Ollmark. Som snart ganska luttrad barnbibliotekarie har jag läst många av deras alster om än inte alla – men jag behöver heller inte göra det för att veta att de nästan alltid är underbara.

Det finns stunder i mitt bibliotekarieliv jag inte är jättestolt över. Ibland blir jag full i fan, som den gången en av mina mer kaxiga fjärdeklasselever inte alls ville låna någon av de böcker jag föreslagit och det flög ur mig ”Du vågar säkert inte läsa den här, se om du törs bara!” Hen blev lätt indignerad och accepterade med ens boken jag trugade med. Det var just en av Kristina Ohlssons böcker. Det ska tilläggas att det inte var en av de värsta böcker jag känner till och jag var fullt och fast övertygad om att den inte skulle skrämma livet ur det stackars barnet. Ändå var det kanske inte min stoltaste boktipsarstund. Närmare mitt hjärta finns den gången då en elev modigt ville ha en spökbok och sedan lite försynt ryckte mig i tröjärmen och sa: ”Om jag får mardrömmar av den här boken, får jag ringa dig mitt i natten då?” Jag försäkrade att det inte var en jätteotäck bok och att om den ändå skrämdes för mycket var det inte alls nödvändigt att fortsätta läsa. Den skräckblandade förtjusningen i barnaögonen då sa allt och lite till om det fantastiska med skräcklitteratur och den lockelse genren utövar.

När jag känner mig lite extra cynisk, och det gör jag ibland, kan jag göra mig lite lustig över att det aldrig skrivs en rysare för tweenies- hyllan utan en knirrande trappa, en svängande taklampa eller tysta steg som går över ett vindsgolv. Som tur är så har inte mina elvaåringar riktigt hunnit till cynismens klippavsats än och därför gör det ingenting att spökerierna ibland verkar tävla om att hemsöka läsaren på lite för liknande sätt. För det fungerar. Visst finns det några storläsare som redan i tioårsåldern inte längre tycker Angerborns mysrysare är tillräckligt ruskiga och vars blodtörstighet kräver tyngre litteratur, men då finns det alltid Lena Ollmark att vända sig till. Eller Kerstin Lundberg Hahn. Barnhemmet får dem alltid att rysa och Firnbarnen- serien är bland det otäckaste jag läst, så vuxen jag är.

Fast ganska ofta är jag ganska glad över att jag nästan aldrig känner mig särdeles vuxen. Att jag fortfarande kan sluka Mysteriet på Ödeborgen med (nästan) samma frenesi som jag skulle gjort när jag var tio år. För det var ju egentligen den boken den här texten skulle handla om. Mysteriet på Ödeborgen är en fint skriven, lagom otäck, ruskig spännande och, på sina ställen, melankolisk roman om att söka efter ett hem när vuxenvärlden svikit. Som så ofta finns det sorg och rädsla i botten av berättelsen och att det kommer spöken i vägen gör bara den där sorgen och ilskan över föräldrarnas svek ännu tydligare. Det gör ont i hjärtat att läsa, precis som det gör i de bästa barnböckerna. Jag vill ta hand om Ellie och Walter, säga att det ordnar sig. Särskilt när Ellie säger ”Ja, man säger ju så, även om det inte är ett hem på riktigt”, när Walter frågar varför hon kallar fosterhemmet för ”hem”. Mysteriet på Ödeborgen är sorglig, men också härlig, sommarläsning för den orädde. Jag kommer ge den till alla mina elever och jag vet att de kommer att älska den.

Mysteriet på Ödeborgen gavs ut av Bonnier Carlsen, 2019. Du hittar den bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Dagens bok, Agnes bokblogg.

Herrarna satte oss hit – om tvångsförflyttningarna i Sverige

För hundra år sedan inleddes tvångsförflyttningarna av renskötande samer i Sverige. Myndigheterna kallar lösningen för en dislokation, men på samiska föds ett eget ord; Bàggojohtin, tvångsförflyttning. De första som tvingas iväg lämnar sina hem i tron att de ska få komma tillbaka.

Om jag säger ”tvångsförflyttningarna i Sverige”, kan du berätta vad det är då? Har du fått lära dig någonting om det, i skolan, eller någon annan stans?

När de nordiska länderna drog sina gränser hamnade Sápmi i kläm. Sápmi sträcker sig över flera landsgränser men att flytta över de nyligen instiftade gränserna med sina renar mellan sommarbete och vinterbete, såsom samer gjort längre än landsgränserna funnits, blev ett rött skynke för Norge och Sverige. Absurditeten i att dra landsgränser framför människors fötter blir tydlig i Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit, det mest välskrivna, poetiska och ändå faktatyngda som jag läst på länge. Elin Anna Labba har gjort djupa intervjuer, samlat berättelser, foton, brev och jojktexter och låter läsaren se tvångsförflyttningarna genom egna ögon. Det är en kör av röster som varit tystade, inte fått berätta, inte fått höras. I Sverige får vi i skolan inte lära oss något om svenskarnas förtryck av samerna, endast om svenskarnas alla segrar utomlands och inhemska kungar.

Det är verkligen sorgligt. Det är så sorgtyngt att hjärtat vill gå sönder, men det är också fantastiskt stort och viktigt. Elin Anna Labba skriver med så lätt hand att sorgen bäddas in, hon skriver om död och sorg med poetisk röst och låter framförallt rösterna tala. Det finns en balans i boken, mellan kalla hårda fakta och en känsla av rötter som blir uppryckta, en ton som är svår att beskriva och omöjlig att värja sig mot. Herrarna satte oss hit är en bok som alla borde läsa, en obligatorisk bok. Den måste få Augustpriset i år, den måste skrivas om överallt. Den måste läsas.

De sägs att de som flyttade jojkade oavbrutet det där året. Sorgejojkar till marken.
   Det borde också finnas jojkar till boplatserna. Jag vet att Stuoranjárga och Vinjevuopmi är tonsatta, men jag hittar inte fler. Skulle de ha fortsatt jojka om de fått stanna?
   Skulle jag ha fått lära mig?

Norstedts, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Fiktiviteter, Dagens bok, Villa Freja.

Thornhill

Thornhill är en ljuvligt gotisk och outsägligt sorglig berättelse om ensamhet och utsatthet. Det är en annorlunda roman, skriven för ungdomar men passande för vilken mörkervurmare som helst över 12 år. Det är mörkt, nästan outhärdligt, svårt och sorgligt.

Thornhill är två berättelser, bildromanen om Ella som i nutid ser det fallfärdiga gamla flickhemmet genom sitt fönster och textromanen om Mary som i dåtid var den mest utsatta flickan på hemmet. Det är våld och tystnad, nästan svårt att ta in ibland. Avsaknaden av ord i halva berättelsen gör den tystlåten på ett sätt, men också högljudd, påträngande och tydlig.

Bland det finaste med Thornhill är hur den väver trådar mellan nutiden och det förflutna, hur Ella hittar något av Mary i sig själv. Jag vill inte avslöja så mycket om handlingen för det är en sådan som du behöver upptäcka själv, men Thornhill är ett konstverk, en kusligt vacker spökhistoria och en otäck skildring av människors elakhet. Läs den.

Berghs förlag, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Ugglan och boken, Carolina läser, Fiktiveter, Annas bokblogg.

Månen, varelsen och jag

Månne är åtta år och hen vill bli den yngsta youtubern ever. På youtube vill hen berätta om sitt liv och om hur det är att vara icke-binär. Om att vara Månne.

Det är inte så lätt alltid, tyvärr. Månne är en underbar åttaåring som det är fantastiskt lätt att tycka om, och Månnes föräldrar är som tur är riktigt bra föräldrar som förstår och anstränger sig, även om Månne önskar att de ibland kunde säga till andra lite mer, när andra säger fel och kallar Månne för han eller hon. Månne är trött på att förklara. Hur svårt kan det vara?

Månen, varelsen och jag är skriven i en slags dagboksform, men lite uppdaterat från de många dagboksböcker för barn och unga som varit så populära de senaste åren. Månne spelar in alla klipp hen vill lägga ut på youtube och boken är textversionen. Det är öppet, ärligt och ibland sårigt men Månen, varelsen och jag är allra mest en underbar bok som många, kanske framförallt vuxna, behöver läsa. Jag skulle också vilja se den som obligatorisk högläsning för alla klass ett eller två och jag tror att formatet fungerar fantastiskt. Men framförallt tror jag att det är vuxna som behöver läsa och ta till sig av den här boken.

Ylva Karlsson är en otroligt bra författare och det märks att hon lyssnat på många berättelser från ickebinära och transpersoner. Sofia Falkenhems fantasifulla illustrationer är en fin följeslagare till texten. Ibland funderar jag på om Månen, varelsen och jag är lite för lång och lite för upprepande. Det är en bok med ett budskap, och sådana vacklar ibland på gränsen till pedagogik. Oftast gör inte Månen, varelsen och jag det, och oavsett så tycker jag du ska läsa den. Det är en av de viktigaste böcker som getts ut för barn, och vuxna, nånsin.

Rabén och Sjögren, 2020.

Fler som läst: Agnes bokblogg, Barnboksprat, Kulturkollo.

Boken finns bland annat på SF- bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Ganska nära sanningen

Anna Ahlund skriver som ingen annan om det stora i det lilla, om vardagens allvar och om att gå på gymnasiet och vara kär. Det är så fint, att kunna fånga den tid i livet när allt är livsavgörande och du alltid verkar stå inför ett vägval i livet.

Ganska nära sanningen börjar med ett just sådant. Nico har färgat håret rosa, flyttat från Vansbro till Uppsala och blivit inneboende hos sin faster och hennes minitax. Det nya livet väntar på andra sidan tröskeln, Nico ska börja på Sibylla Allmänna Läroverk och allmänestetiska linjen.

Det är så fint att följa med Nico när hen utforskar sitt nya liv och, inte minst, sig själv. Vem är hen, egentligen? Och hur tar en reda på det? Nico blir nästan genast vän med Beata som älskar Beatles precis lika mycket som Nico gör och som alltid klär sig i olika färger varje dag. Ganska nära sanningen är kanske något mer nedtonad än Anna Ahlunds tidigare böcker, mer utforskande och känslig. Det är varsamt berättat, vackert och går rakt in i hjärtat. Även om Nico är den självklara huvudpersonen berättar Anna Ahlund, nästan i förbigående men ändå klart lysande, även om andra. Hela livsberättelser som flätas ihop med Nicos, som Valenkas. Det är en av de finaste berättelserna i boken.

Att det finns en poäng i att Nico är nyinflyttad till Uppsala är självklart, men samtidigt gör det lite ont i mig varje gång någon lämnar en liten ort för att kunna få vara sig själv i en större stad. Småstadsmentalitetens ovilja att acceptera allas lika värde har förstås sin grund i sanningen, men jag önskar att vi lite oftare fick läsa om de som faktiskt inte vill lämna Byn för Staden (Stockholm, Uppsala, Malmö, Göteborg). De finns, också. Inte för att Anna Ahlund utmålar Vansbro som ett hemskt ställe för Nico, för så är det inte, det som gnager i mig är den långt pågående trenden i att allt löser sig om en flyttar till en storstad. Det går ju faktiskt ibland också att flytta från en stor stad till en annan stor stad, om en vill byta sammanhang.

Det här är dock en parantes i sammanhanget. Att Anna Ahlund är den svenska YA-himlens starkaste stjärna medför en hel del förväntningar, men Ganska nära sanningen överträffar dem med råge. Det är en fantastiskt välskriven, underbar bok om att hitta sig själv och sitt sammanhang.

Rabén och Sjögren, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Enligt O, Kulturkollo, Prickiga Paula, Agnes bokblogg, Tusen sidor.

Bergtagen

Järvhöga läroverk är en gammal internatskola belägen i Jämtlands skogar. Någon gång på sextiotalet lades den ned för att nu öppnas upp igen, trots de märkliga rykten om pojkar som försvinner vilka omgett skolan sedan den byggdes. När en elev igen är spårlöst borta, mitt i smällkalla vintern, sätts både polisutredningar och ryktesspridning igång. Det finns en tjusning med Bergtagen, och det ska jag återkomma till, men det finns också mycket som jag inte tycker om.

Att säga att något är beläget i ”Jämtlands skogar” gör mig på en gång ganska reserverad. Det låter som en exotisk kuliss, mest. Att där sedan också bygga en ”anrik internatskola” gör mig ännu mer tveksam. Ett visst mått av konstnärlig frihet när det gäller orter och ställen är förstås nödvändig för det litterära skapandet, men jag finner hela grundprincipen väldigt svår att tro på. Att en av Sveriges mest ansedda internatskolor, dit rika Stockholmsföräldrar skickar sina ungdomar, skulle ligga i en liten by i Jämtland? Byggd på första halvan av 1900- talet? Jämte en lokal gymnasieskola? Visst finns det några gymnasium i Jämtland utanför Östersund, men inte många allmänna, och inte i små byar.

Det är helt enkelt väldigt svårt att få grepp om varför Camilla Sten låter Bergtagen utspela sig i Jämtland, när Jämtland inte verkar vara särskilt närvarande i berättelsen. Jag retar mig inte bara på bokens grundvalar utan också på ganska osannolika detaljer, som att det skulle gå en motorväg förbi en liten ort i Jämtland, som att Sten i en mening hittar på avdelningen ”Missing People Östra Jämtland” och i en annan låter Järvhöga ligga längs tågrälsen på väg norrut från Östersund – inte bara är det geografiskt förvirrande, det går heller inga persontåg norrut från Östersund. De går österut, till Sundsvall, eller västerut, till Åre. Det här är detaljer som lätt hade kunnat åtgärdas av korrläsare med lokalkännedom, men det är heller inte bara detaljerna. Det finns, för mig, ingen känsla i Bergtagen för de jämtländska skogar där boken sägs utspela sig. Det här är förstås inte enbart Camilla Stens fel. Det är inte första gången som Jämtland, eller för den delen Norrland, enbart används som en slags exotisk kuliss utan att det verkar finnas så mycket research bakom. Varje gång gör det mig lite mer vrång.

Samtidigt är historien, och boken, vansinnigt spännande. Den är svår att lägga ifrån sig och jag vänder sidor hektiskt för att få reda på vad som kommer hända. Jag tycker om Julia, som finner sig indragen i mysteriet när Markus försvinner och hans rumskamrat Emil gör allt för att hitta honom. Jag tycker om Julias bästa vän Astrid, Julias försiktighet, hennes mammas ångest, den osvikliga vänskap som finns mellan Julia och Astrid.

Jag har sett Bergtagen jämföras med Cirkeln. Och för all del, upplägget liknar varandra – att placera något mystiskt i en liten bruksort i Sverige. Skillnaden är att Cirkeln skildrade bruksortens brokiga småstadscharm jämte dess krassa nedgångenhet med sådan finess att det kändes helt äkta. Järvhöga, vid sidan av det, är för mig ganska livlöst och till största delen uteblir känslan av småstadscharmen, av Jämtland. Jag hade önskat mer research i hur småstäder och byar i de jämtländska skogarna känns. Bergtagen är spännande och välskriven men, för mig som snart vågar kalla mig jämtlänning efter tolv år, saknar den känslan.

Rabén och Sjögren, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Bims blogg, Bokkoll.

Röd Zon – Magnus Nordin

Oräkneliga gånger har Stockholm blivit ödelagt av skräckförfattare. Författarkollektivet Fruktan har gjort det både i Stockholms undergång och Zonen vi ärvde. Magnus Nordin och Lars Gabel tar i Röd Zon än en gång med läsaren i ett postapokalyptiskt, krigshärjat Stockholm, fullt av blod och död, råttor och smuts.

Magnus Nordin och Lars Gabel har ett gediget samarbete bakom sig med zombieserien Varelserna. Den är, fortfarande, en av mina absoluta favoriter att ha med mig på bokprat för klasser och den blir alltid, alltid utlånad. Det är en bokserie jag gett till många lässvaga elever och det slutar alltid med att de kommer tillbaka och vill ha mer. Det är en genialisk serie, lättläst och hårresande och det allra bästa är att de blir lite, lite svårare för varje del – de erbjuder exakt den utmaning en lästrött elev behöver. Jag älskar dem djupt för det.

Röd Zon, första boken i en ny serie, är svårare än första delen i Varelserna, men den är fortfarande lättläst och så spännande att jag slukade den på en kväll. Det kryper längs ryggraden redan i inledningen, då när Joel berättar att han är ensammast i världen. Verkligen ensammast, den enda överlevande efter kriget som ödelade Stockholm. Eller är han det? När en röd ballong en dag kommer svävande över muren inser Joel att han kanske inte är så ensam som han tidigare trott.

Det är otäck läsning, inte bara för den krypande ensamheten och den gråa ödsligheten, utan också för bilden av hur mänskligheten till slut gjort slut på sig själv med hjälp av krigsvapen. Det är inte alls så svårt att föreställa sig. Särskilt just nu, när vi är mitt i en pandemi och katastroftankarna tillåts extra stort spelrum i många överbelastade hjärnor. Att undergången är något som sysselsätter många ungas tankar har flera gånger blivit helt självklart när jag bokpratat om just Varelserna, eller om Sofia Nordins En sekund i taget där Hedvig är den enda överlevande efter en febersjukdom som ödelagt mänskligheten. Rädslan för kollapsen matas förstås inte bara av virus, utan kanske framförallt av all miljöförstöring och klimatkrisen och de här böckerna blir många gånger en ventil för alla frågor som snurrar.

Röd Zon är tekniskt sett inte skriven som en lättläst bok men den lyckas vara lättillgänglig utan att spara på varken berättelsen eller blodet. Det är djupt och allvarligt, äckligt och härligt, snabbläst och snyggt. Magnus Nordin är en av våra finaste skräckförfattare och jag längtar efter fortsättningen.

Berghs förlag, 2020.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser.

Du hittar boken bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Hur svårt kan det vara!? – tredje boken om Athena

Athena är tillbaka! Mer framåt, härlig och rolig än någonsin tidigare.

Böckerna om Athena är böcker som behövs så otroligt mycket. De är roliga, men samtidigt välskrivna, och säger något otroligt fint om vänskap och hur viktigt det är att lyssna på barn. Glöm alla gamla, nu ganska sunkiga, böcker om Bert och Sune – jag ger böckerna om Athena till varenda elev i 9-12- årsåldern som vill ha en rolig bok.

Athena tar ingen skit. Hon är världens bästa, på typ allting, och lyckas alltid hitta en lösning på alla problem. I tredje boken, Hur svårt kan det vara?!, står hon inför sin största utmaning hittills när sura pensionerade lärare och gubbar i kommunkostym hotar med att såga ned de hundraåriga lindarna som kantar Lindskolans skolgård. Katastrof! Tur att Athena har sina kompisar Love, Aicha, Ronja och Yousef och Rädda Jorden- klubben till sin hjälp.

När jag läste andra boken tyckte jag hemskt mycket om hur stor plats bästa kompisen Ronja fick ta. Den blyga, introverta Ronja som alltid får stöd av Athena. I den här boken får vi lära känna Yousef lite närmre, det är fint.

Böckerna om Athena har allt. Vänskap, tuffhet, rädsla, mod, en arg mormor som kedjar fast sig vid ett träd, syskonkärlek, lek, humor – och Athena. Athena är typ allt jag vill ha i böcker för 9-12 år just nu. Hon är underbar och jag längtar efter fler böcker.

Här kan läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna:
Grattis världen jag är här nu!
Strålkastare, tack!

Bonnier Carlsen, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Agnes bokblogg.

”Det känslomässiga skalvet”

Den handlar om allt som skaver, Annika Norlins novellsamling Jag ser allt du gör. Kanske har en titel aldrig varit så väl vald, för de människor som tar plats i novellerna får sällan synas annars. Annika Norlin betraktar, skriver med en oerhört säker ton och en stil som tar andan ur mig.

Första novellen, Bekräftaren, sätter verkligen tonen för novellsamlingen. Det är den betraktande psykologen som yttrar titeln Jag ser allt du gör, symptomatiskt för resten av boken. Ibland känns det som att Bekräftaren följer med i varje novell, ser människorna, betraktar dem, bekräftar dem.

Det handlar om kärleken, om att växa upp. Om små orter i Norrlands inland, men inte på det där fördomsfulla och stereotypa sättet. Om att vara ensamstående mamma och jobba i hemtjänsten, om hur byn lever upp när någon ny anländer men sedan sakta återgår till det vanliga när hen försvinner igen. Allra tyngst är det när det handlar om sorg, då kan jag nästan inte läsa men gör det ändå för att det är så outsägligt vackert, också. Annika Norlin sätter fingret på rosten i mellanrummet, skrapar på sår, skildrar utkanten.

”Min uppgift är att ta hand om det känslomässiga skalvet och eventuell efterbörd hos personen som visar dem”. Ja, ett känslomässigt skalv är det, läsningen av Jag ser allt du gör.