I tunga vintrars mage och något om vintern i litteraturen

Obönhörlig, är den, vintern i litteraturen. Som ett eget väsen, tung och kall och frostnupen. Mer än andra årstider får den ta plats i berättelsen som en egen entitet, inte bara som en kuliss. Jag har tänkt mycket på vintern de senaste månaderna, nu när den varit mer närvarande än jag kan minnas tio år tillbaka. Med kortare och varmare vintrar gör sig oron för klimatkatastrofen ännu tydligare, och inte har det varit en vinter som förr i tiden, inte, även om den varit nog så kall och vit nu i två månader. Det borde varit dubbla tiden.

Som så ofta har jag vänt mig till litteraturen för att tänka. I februari har jag både läst Lova Laksos Så jävla kallt och Andrea Lundgrens I tunga vintrars mage, två fundamentalt olika böcker men också böcker som liknar varandra i sin gestaltning av vintern. Kylan som kryper in, lägger sin innanför huden, hur det känns som att hela världen väntar och lägger sig i ide. Vintern är fysisk, går inte att slippa undan. Jag tänker ganska ofta på Den vita staden av Karolina Ramqvist, en bok jag älskade högt och minns förvånansvärt väl nästan sex år efter jag läste den. Just hur fysisk den var, hur varje beskrivning av sår, smuts, ärr på kroppar och blöjbyten kändes så mer intensiva i kontrasten mot den kalla och rena frosten utanför huset där Karin rörde sig som en ande, ensam med barnet. Så rör hon ändå på sig, till slut.

Så jävla kallt är det rörelsen, längtan bort som håller Karla vid liv; roadtripen söderut med Aziz och Kaja och hunden Hemingway. Kanske är vintern början till något nytt, ändå.

I tunga vintrars mage är Andrea Lundgrens debutroman från 2009, språket är tonsäkert redan här men inte riktigt lika mycket som i Nordisk fauna som gavs ut tio år senare. Mitt emellan finns Glupahungern som jag ska läsa i sommar. I Andrea Lundgrens författarskap finns en lätthet som driver sidorna framåt, men också ett djup och ibland så sanslöst vackra meningar att jag är tvungen att stanna upp och läsa dem igen, och igen. I tunga vintrars mage är berättelsen om Riga vars mamma försvinner när han bara är fyra år. Ut genom dörren går hon, försvinner. Det märker honom för livet. I början och slutet är vintern, Riga sjunker ner med sina små fötter i drivorna av snöhajar, kommer ingenvart. Så får läsaren följa Riga i olika nedslag i livet, alltid när någon lämnar. Den ständiga rädslan jagar, lämnar honom ingen ro. Det är tungt, men inte svårläst. Slutet kommer gäcka mig länge.

I tunga vintrars mage gavs ut av Natur & Kultur, 2009.

Den fasansfulla sagan om Lilla Hen

Den Fasansfulla sagan om Lilla Hen är den tredje i ordningen av Lena Ollmarks och Per Gustavssons groteska skräckromaner för barn 9-12 år. De är alldeles förtjusande hemska.

Jag älskade Den förskräckliga historien om Lilla Hon för att den var så outsägligt otäck samtidigt som den var vansinnigt charmig och härlig. Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han hade lite av samma charm men var inte lika ryslig.

Den Fasansfulla sagan om Lilla Hen berättar om det monster som jagar Lilla Hen men som ingen annan verkar se och ingen tror på existerar. Det var monstret som drog fram som en orkan i Lilla Hens rum, orsakade oreda i skolan och till och med hotade lillebror! Det var inte Lilla Hen. Men det mest otäcka med Den fasansfulla sagan om Lilla Hen är inte monstret utan alla vuxna, särskilt Lilla Hens föräldrar som tror att allting löser sig bara en är glad och ler. Rysligt, utan tvekan.

Men det är också väldigt annorlunda mot de tidigare böckerna. Det är det socialrealistiska som är det mest otäcka, hur Lilla Hen stänger in sina känslor för att hen aldrig får uttrycka dem. Det är inte så konstigt att allt exploderar till slut, i en surrealistisk mardröm som jag hade lite svårt att smälta.

Den fasansfulla sagan om Lilla Hen är den tyngsta och svåraste boken hittills i serien, även om den inte alls är lika blodig. Det humoristiskt kitschiga i rysligheten har tagits över av ett mer realistiskt mörker, och jag är inte alls säker på att jag kommer ge den här boken till vem som helst. Men skräckvana pre-teens tror jag kommer tycka om den som bara de kan.

Lilla Piratförlaget, 2021.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Modersmål och den försiktiga poetiska vågen

Det kanske flyger under radarn ibland, men de senaste åren har det getts ut mycket fantastiskt fin poesi för unga. Jag vågar kanske inte riktigt kalla det för en boom, men kanske lite försiktigt för en trend. Det handlar inte om mer än en-två titlar per år sen 2018, men med tanke på att vi före det får gå tillbaka till början av 2000- talet och slutet av 1990- talet för att alls hitta någon poesiutgivning för unga så är det mycket.

Det är också poesi som i flera fall är skrivna av unga, inte av vuxna för unga. Det är poesi som bränner, som berättar om vår värld idag, som tar avstamp i förtryck och rasism och feminism. Poesi som glöder och bränner och berör. Poesi som behövs.

Jag var knockad av Revolution Poetry, Moder Justitia och Berör och förstör. För de lite yngre har de senaste åren också givits ut de underbara Min längtan kvar och Min syster är ett spöke. Den enda poesibok jag inte har läst än är Lena Sjöbergs Brevet från mig som är alldeles ny. Den senaste jag läste var Mona Monasars Modersmål och det är egentligen den som den här recensionen skulle handla om.

Modersmål, precis som Revolution Poetry, berättar om hur det är att vara ung i Sverige och ses som annorlunda. Mötas av fördomar, av rasism, av hat – bara för att du ser ut på ett visst sätt eller har föräldrar som är födda i ett annat land. Det handlar om utanförskap, men också om att känna att man inte riktigt passar in eller hör till någonstans. Inte Sverige, inte landet föräldrarna kommer ifrån. Modersmål är brännande, skär djupt i känslorna och lämnar mig försvarslös efteråt.

Jag hoppas att den här poetiska vågen håller i sig, blir större.

Natur & Kultur, 2019

Boken finns på Bokus och Adlibris

Fler som läst: Dagens bok

This House is Haunted – John Boyne

Jag finner titeln till This House is Haunted nästan spöklikt passande. John Boynes första skräckroman är en blinkning till snart sagt varenda gotisk spökhistoria som brittiska författare producerade förra årtusendet.

Gaudlin Hall är sannerligen ett hemsökt hus, det får Eliza Caine erfara samma minut hon stiger av tåget i Norfolk på vägen mot sin nya anställning som barnflicka till de två barnen på godset. På tågstationen är hon nära att falla till sin död framför ett rusande tåg när två osynliga händer knuffar henne i ryggen. Och det blir bara värre när hon anländer till godset. Någon, eller något, vill verkligen inte att hon ska vara på godset och ta hand om barnen. Men varför? Och var är barnens föräldrar?

This House is Haunted innehåller en dos Jane Eyre, The Turn of the Screw och Rebecca – och massor av Dickens – men är också ganska lågmäld. Jag lyssnade på ljudboken, något som brukar göra det extra otäckt, men This House is Haunted är snarare en mysrysare än en skräckroman, försiktigt gotisk och väldigt härlig. Den är sannerligen perfekt att kura upp sig i soffan med en blåsig höstkväll, men den innehåller inget nytt för en van skräckläsare. Med sin härligt brittiska atmosfär och smårysliga stämning kan den nog istället vara perfekt för den som inte riktigt törs ge sig i kast med Rebecca. Stämningsfullt, snyggt och kusligt.

The Upside Of Unrequited – Becky Albertalli

För varje gång jag läser en bok av Becky Albertalli blir jag lite mer förälskad. The Upside Of Unrequited är ingen fortsättning på Love, Simon eller Leah on the Offbeat men den utspelar sig i samma litterära universum, en värld som är härlig att befinna sig i, bubblig och alldeles underbart inkluderande.

Molly Peskin-Suso har haft tjugoåtta förälskelser men aldrig blivit kysst. Hon är blyg och försiktig och inte alls som sin tvillingsyster Cassie, vilken redan i bokens första kapitel träffar sin nya flickvän Mina. Med hjälp av Molly. Typiskt. Som tur är har Mina den söta hipster-killen Will som sidekick, tänk om Molly kunde bli kär i honom? Men så finns också hennes arbetskamrat Reid, en blyg och tillbakadragen kille som lever sitt liv i Tolkiens Midgård. Inte kan väl Molly bli kär i honom?

Jag zonar ut ibland, det gör jag. Hade jag varit på det humöret hade jag gnällt lite över att det inte är hela världen att aldrig ha haft en pojkvän. Allting i Mollys värld handlar verkligen om det och hon är inte helt snäll varken mot Will eller Reid. Helt ärligt tycker jag också att Cassie är ganska taskig. Men The Upside of Unrequited är allra mest härlig, och rolig, och jag älskar – ja, jag måste säga det igen – jag älskar hur många olika människor med olika utseenden och läggningar som finns i den här boken. Samtidigt kan jag inte låta bli att bli lite ledsen över att en bok ska få pluspoäng för det, det ska egentligen bara vara så. Den här boken speglar bara hur verkligheten faktiskt ser ut, det är alla andra böcker som inte gör det. Ljudboken på engelska är fantastiskt fint inläst. The Upside of Unrequited skulle få fyra regnbågshjärtan, om den här bloggen satte betyg.

Boken är översatt till svenska med titel Fördelen med olycklig kärlek, utgiven av Rabén och Sjögren, 2018.

Boken finns på svenska på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Tusen sidor, Carolina läser, Bokpärlan, Dagens bok, Bokprinsessorna.

Så jävla kallt – Lova Lakso

Vintern håller ett kallt grepp om februari, men även om den inte hade gjort det så hade jag kunnat känna kylan genom boksidorna i Lova Laksos Så jävla kallt. Hon beskriver det så bra, hur kylan verkligen går genom märg och ben när det är tjugoåtta minusgrader ute, hur luften liksom fryser fast i halsen.

Hon berättar om sorg, också. Om Karlas hund Hemingway som har ont och måste avlivas, om Karla som inte tänker låta det ske. Karla längtar bort, längtar söderut till värmen. Bort från Piteå, Norrbotten och kylan. Det är kanske just där det skaver lite för mig för jag är lite trött på att ungdomsromaner så ofta handlar om att komma bort från byn/staden någonstans i Norrland, att allt är så mycket bättre i en stad söderut. Och så är det ju för många, men det finns också de som trivs och jag saknar de berättelserna. Men jag förlåter Så jävla kallt, för boken är en road trip och hade inte varit utan den där längtan. Och jag tycker ändå om skildringen av Piteå, av Norrbotten. Den behövs. Fördomarna om den här delen av landet är många, det Norrland som upptar mer än halva Sveriges yta men ändå så ofta benämns som att du ska åka ”till Norrland” när du kanske menar Piteå.

Karla tar Hemingway under armen, plockar med kompisen Kaja och typ- pojkvännen Aziz och rymmer söderut. Det blir en ganska hejdlös resa, full av fester och stölder och att lifta med okända människor i bilar. Jag ska inte avslöja allt – en stor del av spänningen finns i den märkliga resan. Men mest tycker jag om mörkret i den här boken. Den väjer inte för svåra känslor och tuffa beslut och den känns ofta märkligt jordnära i allt det tokiga. Karla är inte alltid någon att tycka om, men ändå någon att bry sig om. Jag tycker om Kaja, och kanske allra mest Aziz. Jag tyckte om Så jävla kallt, mer än jag trodde jag skulle göra. En fin debutbok.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Enligt O, Dagens bok, Bokpärlan.

Babylon’s Ashes – The Expanse

If you’ve read this far, you’re in it for the long haul. Recensionerna på bokforumet Goodreads av Babylon’s Ashes, sjätte delen i rymdoperaserien The Expanse, är blandade. Den ena halvan av spelplanen älskar boken, den andra tycker att den mest är en mellanbok.

Jag var kluven när jag slog igen den. För det mesta håller jag med dem som tycker att Babylon’s Ashes mest är en wrap-up till Nemesis Games, den strålande femte boken i serien mot vilken Babylon’s Ashes definitivt inte kan mäta sig. Babylon’s Ashes knyter många trådar som släpptes lösa från föregående bok – vad som hände i den vill jag inte spoila för er som inte läst den än, men femte boken är seriens hittills största turning point och kanske den allra mest spännande. Det kanske inte är så konstigt att sjätte boken ter sig lite lam, efter det.

Det händer inte så mycket, på ytan. Marco jagar Naomi, Holden och hans besättning ombord på rymdskeppet Rocinante får ett nytt uppdrag av FN:s högste chef Chrisjen Avasarala, alla försöker hämta sig efter attacken från The Free Navy. Ibland känns det som att Babylon’s Ashes första halva är en nedförsbacke från förra boken och andra halvan en uppförsbacke mot vad som komma skall. För något kommer hända, det är ett som är säkert.

Och ja, jag är in it for the long haul. Jag kommer fortsätta läsa de här böckerna, för jag älskar dem ändå. Framförallt älskar jag hur karaktärsdrivna de är, något som fantastik- och science fictionromaner inte alltid är. Det jag mest tycker om med Babylon’s Ashes är hur vi får följa fler personer än tidigare, få en glimt in i deras innersta. Det är författarparet bakom pseudonymen James S. A. Corey bra på. Jag hoppas att det fortsätter så.

Här kan du läsa vad jag tyckte om tidigare böcker i serien:

Leviathan Wakes
Caliban’s War
Abbadon’s Gate
Cibola Burn
Nemesis Games

The Reckless Afterlife of Harriet Stoker – Lauren James

Harriet Stoker är ingen särskilt trevlig person. Ändå lyckas Lauren James få mig att känna sympati för henne.

På dagen för sin död ger sig Harriet Stoker in i den övergivna byggnaden Mulcture Hall för ett fotografiprojekt. Huset, som ligger på universitetets campus, har varit övergivet länge. Det sägs att det spökar – och hur sant det är får Harriet veta när hon faller till sin död i trapphuset i Mulcture Hall och genast välkomnas av de spöken som hemsökt huset i tiotals, en del i hundratals, år.

Felix, Kasper, Rima och Leah har alla särskilda gåvor och det enda Harriet är intresserad av är att hitta sin egen spökgivna gåva. Att hon river hål i andras liv på sin jakt efter någon mening med odödligheten verkar inte bekomma henne, inte heller att skapa farliga fiender i livet efter detta.

The Reckless Afterlife of Harriet Stoker är på många sätt tyngre och svårare än Lauren James tidigare böcker, ibland är den så sorglig och dyster att det gör ont i hjärtat. Men det finns också något hjärtknipande fint i det liv som spökena i Mulcture Hall skapat åt sig själva, många gånger påminner det mig om Eva Ibbotsons böcker som jag älskade när jag var liten. Fast historien om Harriet Stoker är ingenting för barn. Snarare ger den mig stora skälvan ibland, så vuxen jag är. Jag vet inte hur Lauren James lyckas få mig att känna ens ett uns av sympati för den högst otrevliga Harriet, men det gör jag.

Lauren James är en exceptionell YA- författare, en av de bästa. Att hon skulle skriva ännu en makalös skildring av människans innersta längtan, förklätt i fantastik, var väl egentligen ingen överraskning. Ändå sitter jag där och sträckläser andra halvan av boken i ren frenesi, jag måste veta hur det går. Lauren James slutar aldrig att förstumma mig. The Reckless Afterlife of Harriet Stoker är otäck, atmosfärisk, snillrik, hjärtevärmande – och vansinnigt spännande.

Skyhunter, och något om dystopier

Dystopigenrens blomningstid har pågått i ett decennium, och än verkar den inte gå mot sitt slut. Kanske är det tiden vi lever i som kräver det, den alldeles för verkliga dystopiska framtiden kryper allt närmare i takt med att klimatförändringarna bara blir fler. Den dystopiska young adult- romanen är en genre som utvecklas, sprider sina grenar åt olika håll. De senare åren har många av de svenska dystopierna närmat sig naturen, grävt ned sig i den skogsmylla vi verkar rädda att förlora men ändå inte gör så mycket för att bevara. Många översatta dystopier närmar sig istället fantasyn, blir en crossover mellan inte bara två genrer utan tre; den dystopiska young adult- fantasyromanen.

För vad är egentligen en dystopi? Behöver den uttalat handla om vårt eget samhälle, nedstörtat i fördärvet? Eller kan en skildring av vilken fantasivärld som helst bli en dystopi, om det är den verkligheten karaktärerna lever i?

Det går att skönja ruinerna av vår egen värld i Marie Lus Skyhunter, tusentals år tillbaka i tiden. Vad som störtade det tidiga samhället vet vi inte, men i bokens nu pågår ett krig där det lilla landet Mara står som ensam fri nation kvar efter att The Karensa Federation tagit över nästan hela kontinenten. Talin kom som flykting till Mara som litet barn, som tonåring är hon en del av elitstyrkan i Mara – The Strikers. Men mot Karensas militära överlägsenhet och deras supersoldater som kallas Ghosts verkar Maras slut vara nära.

Jag slog ihop Skyhunter med en bestämd känsla av att vilja säga: ”det är inte du, det är jag”. Dystopigenren och jag har fått nog av varandra, åtminstone för ett tag. För egentligen tycker jag ju om Skyhunter. Jag tycker om Marie Lus språk, jag tycker om skildringen av samhället – det är ett starkt världsbygge. Jag tycker otroligt mycket om Talin som är sympatisk, modig fast hon är rädd, lite irriterande ibland – och när hade senast en person som bara pratar teckenspråk huvudrollen i en roman? Nej, det är inte Skyhunter det är fel på. Jag måste lägga dystopierna åt sidan ett tag, hur de än lockar mig med sina vansinnigt snygga framsidor och sina löften om spännande, dystra och mörka historier. Efter en vända ner i diskbänksrealismen kanske jag återvänder. Jag hoppas det. Jag tror inte dystopigenren har blommat över än på länge.

God Jul – Jonas Karlsson

Det är kontorslivets alla vardagliga strapatser Jonas Karlsson så skarpsynt och humoristiskt skildrar i kortromanen God Jul. Det lackar mot jul i kommunhuset, och ledningen vill ge medborgarna en lysande julhälsning. Helst gratis, det är ändå hårda tider och nedskärningar i budgeten hotar. Kommunalrådet kläcker idén att skriva ”God Jul” med adventsljusstakar i kommunhusets fönster.

Så rullar de igång, kugghjulen som är vardag i ett kommunhus. För en kommunanställd är det ibland nästan skämmig igenkänning på ord som ”gruppsamverkan”, ”delaktighet”, ”nyckelmeningar” och akronymer som VAAL och LIS – och regler om hur mejl ska flaggas eller inte flaggas. En ambition att skriva ”God Jul” med adventsljusstakar rör upp konflikter mellan i stort sett varenda förvaltning i kommunhuset – fördomar luftas och rykten sprids via viskleken. Alltihop är så otroligt barnsligt, och ändå är God Jul en satirisk fullträff – tillspetsat såklart, och skruvat – men någonstans i botten ligger förstås sanningen där och skvalpar, annars hade det inte varit så roligt. Men i God Jul finns också en svärta; ett mörkt stråk av oro för uppsägningar, chefer som utövar sin makt över nyanställda assistenter.

Jag lyssnade på God Jul, en hejdlöst rolig och bra inläsning av författaren själv. Jag ser en jultradition i vardande.

Wahlström och Widstrand, 2013.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Bokblomma, Dagens bok, Lottens bokblogg, Bokdamen, Bokhyllan, Malins bokblogg, CRM Nilsson, Med näsan i en bok.