Månen, varelsen och jag

Månne är åtta år och hen vill bli den yngsta youtubern ever. På youtube vill hen berätta om sitt liv och om hur det är att vara icke-binär. Om att vara Månne.

Det är inte så lätt alltid, tyvärr. Månne är en underbar åttaåring som det är fantastiskt lätt att tycka om, och Månnes föräldrar är som tur är riktigt bra föräldrar som förstår och anstränger sig, även om Månne önskar att de ibland kunde säga till andra lite mer, när andra säger fel och kallar Månne för han eller hon. Månne är trött på att förklara. Hur svårt kan det vara?

Månen, varelsen och jag är skriven i en slags dagboksform, men lite uppdaterat från de många dagboksböcker för barn och unga som varit så populära de senaste åren. Månne spelar in alla klipp hen vill lägga ut på youtube och boken är textversionen. Det är öppet, ärligt och ibland sårigt men Månen, varelsen och jag är allra mest en underbar bok som många, kanske framförallt vuxna, behöver läsa. Jag skulle också vilja se den som obligatorisk högläsning för alla klass ett eller två och jag tror att formatet fungerar fantastiskt. Men framförallt tror jag att det är vuxna som behöver läsa och ta till sig av den här boken.

Ylva Karlsson är en otroligt bra författare och det märks att hon lyssnat på många berättelser från ickebinära och transpersoner. Sofia Falkenhems fantasifulla illustrationer är en fin följeslagare till texten. Ibland funderar jag på om Månen, varelsen och jag är lite för lång och lite för upprepande. Det är en bok med ett budskap, och sådana vacklar ibland på gränsen till pedagogik. Oftast gör inte Månen, varelsen och jag det, och oavsett så tycker jag du ska läsa den. Det är en av de viktigaste böcker som getts ut för barn, och vuxna, nånsin.

Rabén och Sjögren, 2020.

Fler som läst: Agnes bokblogg, Barnboksprat, Kulturkollo.

Boken finns bland annat på SF- bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Ganska nära sanningen

Anna Ahlund skriver som ingen annan om det stora i det lilla, om vardagens allvar och om att gå på gymnasiet och vara kär. Det är så fint, att kunna fånga den tid i livet när allt är livsavgörande och du alltid verkar stå inför ett vägval i livet.

Ganska nära sanningen börjar med ett just sådant. Nico har färgat håret rosa, flyttat från Vansbro till Uppsala och blivit inneboende hos sin faster och hennes minitax. Det nya livet väntar på andra sidan tröskeln, Nico ska börja på Sibylla Allmänna Läroverk och allmänestetiska linjen.

Det är så fint att följa med Nico när hen utforskar sitt nya liv och, inte minst, sig själv. Vem är hen, egentligen? Och hur tar en reda på det? Nico blir nästan genast vän med Beata som älskar Beatles precis lika mycket som Nico gör och som alltid klär sig i olika färger varje dag. Ganska nära sanningen är kanske något mer nedtonad än Anna Ahlunds tidigare böcker, mer utforskande och känslig. Det är varsamt berättat, vackert och går rakt in i hjärtat. Även om Nico är den självklara huvudpersonen berättar Anna Ahlund, nästan i förbigående men ändå klart lysande, även om andra. Hela livsberättelser som flätas ihop med Nicos, som Valenkas. Det är en av de finaste berättelserna i boken.

Att det finns en poäng i att Nico är nyinflyttad till Uppsala är självklart, men samtidigt gör det lite ont i mig varje gång någon lämnar en liten ort för att kunna få vara sig själv i en större stad. Småstadsmentalitetens ovilja att acceptera allas lika värde har förstås sin grund i sanningen, men jag önskar att vi lite oftare fick läsa om de som faktiskt inte vill lämna Byn för Staden (Stockholm, Uppsala, Malmö, Göteborg). De finns, också. Inte för att Anna Ahlund utmålar Vansbro som ett hemskt ställe för Nico, för så är det inte, det som gnager i mig är den långt pågående trenden i att allt löser sig om en flyttar till en storstad. Det går ju faktiskt ibland också att flytta från en stor stad till en annan stor stad, om en vill byta sammanhang.

Det här är dock en parantes i sammanhanget. Att Anna Ahlund är den svenska YA-himlens starkaste stjärna medför en hel del förväntningar, men Ganska nära sanningen överträffar dem med råge. Det är en fantastiskt välskriven, underbar bok om att hitta sig själv och sitt sammanhang.

Rabén och Sjögren, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Enligt O, Kulturkollo, Prickiga Paula, Agnes bokblogg, Tusen sidor.

Bergtagen

Järvhöga läroverk är en gammal internatskola belägen i Jämtlands skogar. Någon gång på sextiotalet lades den ned för att nu öppnas upp igen, trots de märkliga rykten om pojkar som försvinner vilka omgett skolan sedan den byggdes. När en elev igen är spårlöst borta, mitt i smällkalla vintern, sätts både polisutredningar och ryktesspridning igång. Det finns en tjusning med Bergtagen, och det ska jag återkomma till, men det finns också mycket som jag inte tycker om.

Att säga att något är beläget i ”Jämtlands skogar” gör mig på en gång ganska reserverad. Det låter som en exotisk kuliss, mest. Att där sedan också bygga en ”anrik internatskola” gör mig ännu mer tveksam. Ett visst mått av konstnärlig frihet när det gäller orter och ställen är förstås nödvändig för det litterära skapandet, men jag finner hela grundprincipen väldigt svår att tro på. Att en av Sveriges mest ansedda internatskolor, dit rika Stockholmsföräldrar skickar sina ungdomar, skulle ligga i en liten by i Jämtland? Byggd på första halvan av 1900- talet? Jämte en lokal gymnasieskola? Visst finns det några gymnasium i Jämtland utanför Östersund, men inte många allmänna, och inte i små byar.

Det är helt enkelt väldigt svårt att få grepp om varför Camilla Sten låter Bergtagen utspela sig i Jämtland, när Jämtland inte verkar vara särskilt närvarande i berättelsen. Jag retar mig inte bara på bokens grundvalar utan också på ganska osannolika detaljer, som att det skulle gå en motorväg förbi en liten ort i Jämtland, som att Sten i en mening hittar på avdelningen ”Missing People Östra Jämtland” och i en annan låter Järvhöga ligga längs tågrälsen på väg norrut från Östersund – inte bara är det geografiskt förvirrande, det går heller inga persontåg norrut från Östersund. De går österut, till Sundsvall, eller västerut, till Åre. Det här är detaljer som lätt hade kunnat åtgärdas av korrläsare med lokalkännedom, men det är heller inte bara detaljerna. Det finns, för mig, ingen känsla i Bergtagen för de jämtländska skogar där boken sägs utspela sig. Det här är förstås inte enbart Camilla Stens fel. Det är inte första gången som Jämtland, eller för den delen Norrland, enbart används som en slags exotisk kuliss utan att det verkar finnas så mycket research bakom. Varje gång gör det mig lite mer vrång.

Samtidigt är historien, och boken, vansinnigt spännande. Den är svår att lägga ifrån sig och jag vänder sidor hektiskt för att få reda på vad som kommer hända. Jag tycker om Julia, som finner sig indragen i mysteriet när Markus försvinner och hans rumskamrat Emil gör allt för att hitta honom. Jag tycker om Julias bästa vän Astrid, Julias försiktighet, hennes mammas ångest, den osvikliga vänskap som finns mellan Julia och Astrid.

Jag har sett Bergtagen jämföras med Cirkeln. Och för all del, upplägget liknar varandra – att placera något mystiskt i en liten bruksort i Sverige. Skillnaden är att Cirkeln skildrade bruksortens brokiga småstadscharm jämte dess krassa nedgångenhet med sådan finess att det kändes helt äkta. Järvhöga, vid sidan av det, är för mig ganska livlöst och till största delen uteblir känslan av småstadscharmen, av Jämtland. Jag hade önskat mer research i hur småstäder och byar i de jämtländska skogarna känns. Bergtagen är spännande och välskriven men, för mig som snart vågar kalla mig jämtlänning efter tolv år, saknar den känslan.

Rabén och Sjögren, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Bims blogg, Bokkoll.

Röd Zon – Magnus Nordin

Oräkneliga gånger har Stockholm blivit ödelagt av skräckförfattare. Författarkollektivet Fruktan har gjort det både i Stockholms undergång och Zonen vi ärvde. Magnus Nordin och Lars Gabel tar i Röd Zon än en gång med läsaren i ett postapokalyptiskt, krigshärjat Stockholm, fullt av blod och död, råttor och smuts.

Magnus Nordin och Lars Gabel har ett gediget samarbete bakom sig med zombieserien Varelserna. Den är, fortfarande, en av mina absoluta favoriter att ha med mig på bokprat för klasser och den blir alltid, alltid utlånad. Det är en bokserie jag gett till många lässvaga elever och det slutar alltid med att de kommer tillbaka och vill ha mer. Det är en genialisk serie, lättläst och hårresande och det allra bästa är att de blir lite, lite svårare för varje del – de erbjuder exakt den utmaning en lästrött elev behöver. Jag älskar dem djupt för det.

Röd Zon, första boken i en ny serie, är svårare än första delen i Varelserna, men den är fortfarande lättläst och så spännande att jag slukade den på en kväll. Det kryper längs ryggraden redan i inledningen, då när Joel berättar att han är ensammast i världen. Verkligen ensammast, den enda överlevande efter kriget som ödelade Stockholm. Eller är han det? När en röd ballong en dag kommer svävande över muren inser Joel att han kanske inte är så ensam som han tidigare trott.

Det är otäck läsning, inte bara för den krypande ensamheten och den gråa ödsligheten, utan också för bilden av hur mänskligheten till slut gjort slut på sig själv med hjälp av krigsvapen. Det är inte alls så svårt att föreställa sig. Särskilt just nu, när vi är mitt i en pandemi och katastroftankarna tillåts extra stort spelrum i många överbelastade hjärnor. Att undergången är något som sysselsätter många ungas tankar har flera gånger blivit helt självklart när jag bokpratat om just Varelserna, eller om Sofia Nordins En sekund i taget där Hedvig är den enda överlevande efter en febersjukdom som ödelagt mänskligheten. Rädslan för kollapsen matas förstås inte bara av virus, utan kanske framförallt av all miljöförstöring och klimatkrisen och de här böckerna blir många gånger en ventil för alla frågor som snurrar.

Röd Zon är tekniskt sett inte skriven som en lättläst bok men den lyckas vara lättillgänglig utan att spara på varken berättelsen eller blodet. Det är djupt och allvarligt, äckligt och härligt, snabbläst och snyggt. Magnus Nordin är en av våra finaste skräckförfattare och jag längtar efter fortsättningen.

Berghs förlag, 2020.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser.

Du hittar boken bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Hur svårt kan det vara!? – tredje boken om Athena

Athena är tillbaka! Mer framåt, härlig och rolig än någonsin tidigare.

Böckerna om Athena är böcker som behövs så otroligt mycket. De är roliga, men samtidigt välskrivna, och säger något otroligt fint om vänskap och hur viktigt det är att lyssna på barn. Glöm alla gamla, nu ganska sunkiga, böcker om Bert och Sune – jag ger böckerna om Athena till varenda elev i 9-12- årsåldern som vill ha en rolig bok.

Athena tar ingen skit. Hon är världens bästa, på typ allting, och lyckas alltid hitta en lösning på alla problem. I tredje boken, Hur svårt kan det vara?!, står hon inför sin största utmaning hittills när sura pensionerade lärare och gubbar i kommunkostym hotar med att såga ned de hundraåriga lindarna som kantar Lindskolans skolgård. Katastrof! Tur att Athena har sina kompisar Love, Aicha, Ronja och Yousef och Rädda Jorden- klubben till sin hjälp.

När jag läste andra boken tyckte jag hemskt mycket om hur stor plats bästa kompisen Ronja fick ta. Den blyga, introverta Ronja som alltid får stöd av Athena. I den här boken får vi lära känna Yousef lite närmre, det är fint.

Böckerna om Athena har allt. Vänskap, tuffhet, rädsla, mod, en arg mormor som kedjar fast sig vid ett träd, syskonkärlek, lek, humor – och Athena. Athena är typ allt jag vill ha i böcker för 9-12 år just nu. Hon är underbar och jag längtar efter fler böcker.

Här kan läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna:
Grattis världen jag är här nu!
Strålkastare, tack!

Bonnier Carlsen, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Agnes bokblogg.

”Det känslomässiga skalvet”

Den handlar om allt som skaver, Annika Norlins novellsamling Jag ser allt du gör. Kanske har en titel aldrig varit så väl vald, för de människor som tar plats i novellerna får sällan synas annars. Annika Norlin betraktar, skriver med en oerhört säker ton och en stil som tar andan ur mig.

Första novellen, Bekräftaren, sätter verkligen tonen för novellsamlingen. Det är den betraktande psykologen som yttrar titeln Jag ser allt du gör, symptomatiskt för resten av boken. Ibland känns det som att Bekräftaren följer med i varje novell, ser människorna, betraktar dem, bekräftar dem.

Det handlar om kärleken, om att växa upp. Om små orter i Norrlands inland, men inte på det där fördomsfulla och stereotypa sättet. Om att vara ensamstående mamma och jobba i hemtjänsten, om hur byn lever upp när någon ny anländer men sedan sakta återgår till det vanliga när hen försvinner igen. Allra tyngst är det när det handlar om sorg, då kan jag nästan inte läsa men gör det ändå för att det är så outsägligt vackert, också. Annika Norlin sätter fingret på rosten i mellanrummet, skrapar på sår, skildrar utkanten.

”Min uppgift är att ta hand om det känslomässiga skalvet och eventuell efterbörd hos personen som visar dem”. Ja, ett känslomässigt skalv är det, läsningen av Jag ser allt du gör.

Myran på nya äventyr

Jag älskade första boken om Myran, En myras liv. Linn Gottfridsson skildrade Myran och alla hans funderingar så otroligt fint, inte minst all oro som gnagde när mamma och pappa bara bråkade hela tiden. I Myran och gåtorna bor inte föräldrarna tillsammans längre, Myran bor varannan vecka och mamma har träffat en badvakt som heter Jesper.

Linn Gottfridsson skriver fortfarande ur barnens perspektiv och jag tycker fortfarande hemskt mycket om att träffa Myran. Men Myran och gåtorna, andra boken om Myran, har inte all den charm och det insiktsfulla djup som första boken hade. Stundtals är den också lite tråkigt fördomsfull på det sätt böcker kan bli när de försöker alldeles för mycket att inte vara det.

Något av första bokens charm återvänder som tur är i tredje boken, Hemliga Myran. Det är sommarlov och Myran ska följa med mamma och Jesper till sommarstugan. Men mamma har nästan aldrig tid med Myran, all energi går åt till Myrans nya lillasyster. Det är konstigt att helt plötsligt ha en lillasyster, men också trevligt. Fast inte när mamma aldrig har tid.

Böckerna om Myran är så otroligt fint illustrerade av Emma Adbåge, det är en stor del av charmen. Här finns också verkligen mycket att prata om. Böckerna om Myran är charmiga och roliga, men också allvarliga och jättefina som högläsningsböcker – från förskolan upp till klass två. Jag kommer fortsätta följa Myran om det blir fler böcker, men det är fortfarande första boken som är min stora favorit.

Myran och gåtorna gavs ut av Rabén och Sjögren, 2017, och finns bland annat här och här.

Hemliga Myran gavs ut av Rabén och Sjögren, 2019, och finns bland annat här och här.

Fler som läst: Annas bokblogg, Prickiga Paula, Bokhemligheter, Barnboksprat, Barnboksfamiljen.

Familjen – Cecilia Lidbeck

Ella har vuxit upp på Gården, och den är hela hennes liv. På Gården är det Far som bestämmer och han ser till att inget förgiftat från omvärlden tar sig innanför Gårdens stängsel.

Cecilia Lidbeck räds inte de svåra ämnena, det djupa och psykologiska – det som går under huden. Hennes förra roman för unga, De försvunna, var en resa in i skräckfyllda, undanträngda minnen och ett vansinnigt spännande utforskande av gruppsykologi. I Familjen berättar Cecilia Lidbeck om ett barn som växt upp i en sekt, och det är inifrån, från barnets synvinkel, som läsaren får följa med. Ella tror blint och helhjärtat på Far, tror på att de som bor utanför Gården är dömda att gå under när den stora katastrofen kommer. Då, när miljöförstöringen ödelagt städerna och barn föds med robothuvuden, då är det människorna på Gården som finns kvar.

Det finns så mycket att fundera över och prata om i Familjen, särskilt då den försiktigt närmar sig verkligheten. Far är inte en religiös ledare, Familjen är ingen självmordssekt. Istället är det verkliga rädslor som fått ta överhanden och blåsts upp till faror och konsekvenser som inte existerar – miljöförstöring och klimathot är ett faktum, men att det gått så långt att alla jordens skogar blivit öknar och att inga skolor finns kvar är förstås inte sant. Far driver barnens rädslor tills det osannolika blivit sant – rädslor som många barn idag, liksom bokens Ella, bär i sitt inre. De litar blint på Far, tror på de vuxna som är deras ledstjärnor i livet.

Cecilia Lidbeck är en otroligt skicklig författare, språket är trollbindande. Det är omöjligt att inte genast fatta tycke för Ella och hennes bästa vän Örn. Hur pass skicklig författare Lidbeck är visar sig inte minst när man under läsningen kastas mellan bestörtning över hur hjärntvättade barnen är, till känslan av hur fint de ändå har det på Gården ibland.

Familjen är en bok som sticker ut på ungdomsavdelningen. Det är en bok jag inte ger till vem som helst, men till många. Till alla de som älskar spänning och skräck men har tröttnat på hemsökta gamla hus och knirrande trappor. Till språkligt avancerade tolvåringar eller läströtta femtonåringar. Men allra mest vill jag ge den till lärare i klass fyra till sju, för att läsa högt. Cecilia Lidbecks välskrivna spänningsberättelser är fantastiska för högläsning och ger utrymme för att prata om allt ifrån rädslan för klimathotet till vuxna som sviker, om sanning och ljug, tro och sekter, om vänskap och döden och, ja, livet.

Lilla Piratförlaget, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Annas bokblogg, Klara pratar böcker, Boktokig, Agnes bokblogg, Carolina läser.

Leah on the offbeat

Just nu är sprakande, elektriska, glittriga, härliga, queera, karamelliga Young Adult- romaner allt jag vill läsa. Skräck och dystopier tar sig för en gångs skull alldeles för nära min egen verklighet. Helst vill jag lyssna på böckerna, sjunka in i en helt annan verklighet för ett tag. Efter What if it’s us hade jag inte fått nog av Becky Albertalli (som skrev den boken tillsammans med Adam Silvera) och återvände till Creekwood i Leah on the Offbeat.

Leah on the Offbeat är en fristående uppföljare till Simon vs. the Homo Sapiens Agenda, eller Love, Simon som den kanske är mer känd som efter att filmen fick premiär – eller, för att göra det ännu knepigare, Bara tre ord som den första upplagan döptes till på svenska. Nåväl. I Leah on the Offbeat intar Simons bästa vän Leah scenen, och huvudrollen. Jag älskar Leah. Jag älskade Leah redan i Love, Simon och jag älskar att hon fått en egen bok. Inte bara älskar jag henne för att det finns så få uttalat bi/pansexuella tjejer i litteraturen att få känna igen sig i, i litteraturen, utan också för att hon är en så otroligt fint tecknad karaktär. Leah är alltid den schysta kompisen, men den som kanske ofta håller sig i bakgrunden. Hon ställer upp, men gör inte jättemycket väsen av sig. Inte ens hennes bästa vän Simon känner till att hon är bisexuell, det är bara hennes mamma som vet. Så vad gör hon, när hon ska börja på universitet med Abby och slits mellan vänskapen och kärleken?

Om jag hade bott i Creekwood hade jag velat att Leah var min bästa kompis, eller min flickvän. Faktiskt är jag inte så lite kär i henne. Becky Albertalli skriver helt fantastiskt om det vardagliga, om vänskapen och kärleken som driver tonårslivet framåt, och hon får läsaren att känna sig nära. Uppläsningen av ljudboken på engelska är helt fantastisk, jag tillbringade timmar åt gången i Leahs sällskap och jag lyssnade ut den på några få dagar. Jag vill ha mer, massor av mer, från Becky Albertalli – en av de mest stigande stjärnorna på YA-himlen.

Boken finns bland annat på Uppsala English Bookshop, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Böcker o annat, snowglitter, Jag och mina böckerBoktycke.

Spill – Sigrid Combüchen

Den är en ständig lek med fiktionen, Spill av Sigrid Combüchen. Ändå är det i de stunder den främst maskerar sig som en klassisk roman, som den tilltalar mig mest.

Författaren skapar sig ett fiktivt, men namngivet Sigrid Combüchen, jag i romanen när hon låter läsaren Hedwig Langmark känna igen sig i ett beskrivet foto i en av sagda författares böcker. Hedwig skriver brev till författarjaget, undrar hur nära Hedwigs verkliga berättelse Sigrid egentligen kommit. Sigrid har, som författare gör, vävt sin egen historia men får genom efterforskningar och Hedwigs brev till sig berättelsen om Hedwigs liv som ung.

Men vem är Sigrid att bestämma hur Hedwigs liv blev? Vem är läsaren? Det råder delade meningar om vad ett förspillt liv är. Sigrid blir förlorad i Hedwigs, eller Heddas, liv som ung medan Hedwig verkar leva i nuet.

Stundtals är det en intressant lek med fiktion, nutid och dåtid som Sigrid Combüchen gör i Spill. Men någonstans är det för mig också för uppenbart och tillrättalagt, det finner mig aldrig så som Heddas liv gör. Det är berättelsen om Heddas liv som ung som fascinerar mig mest – hur hon i ena stunden är framåt, på gränsen till fräck med sin tids mått mätt, och i andra stunden är ensam och ängslig. Hur hennes liv är format av klass, av slumpen och av ogenomtänkta beslut men hur hon ändå verkar finna sin egen väg genom det mesta. Jag hade gärna läst om Heddas liv som en roman, men så är det kanske också att brevromaner inte är min särskilda kopp te. Inte ens när de utger sig för att bara vara en del av något större.