Jag är en grön bänk i Paris – att lyssna på poesi

En regnig decemberdag och en promenad i Smålands skogar, så lyssnade jag på Kerstin Thorvalls egna inläsning av poesisamlingen Jag är en grön bänk i Paris.

Jag är en grön bänk i Paris innehåller Kerstin Thorvalls fyra poesisamingar: Fula ord är så sköna (1967), Följetong i skärt och svart (1971), Men akta dig så att du inte blir kär (1973) och Nedstigen ängel (1991). Här finns också dikter ur prosaboken Tänk om det är klimakteriet (1982) och ur antologin Debut (1965).

Det märks att det är många år mellan dikterna. Jag är en grön bänk i Paris är en spretig samling som rycker och drar åt olika håll och teman, är tungt melankolisk i ena stunden och syrligt sarkastisk i andra. Här finns många teman, det överväldigande är kärlek och skam. Just kärlekstemat, och dikterna om åldersskillnad, talar inte särskilt mycket till mig. Att höra flera dikter med nästan samma kärna, många på rad, blev lite väl mycket. En del av dem känns inte ens helt okej.

Men ensamheten, den är talande och tydlig och känns långt in. En del bilder är otroligt starka, gör verkligt ont – som den i slutet om bantning, vikt och anorexi. Om hon som går från storlek 46 till storlek 32 och väninnorna slutar fråga om hennes bantningsmetod först när hon läggs in på sjukhus. Samtiden med dess sjuka ideal.

Att höra en poet själv läsa in sina verk är förstås något särskilt, betoningarna och ibland frenesin får det att kännas nära. Däremot var det märkligt att bokens efterord, skrivet av Göran Greider, inte var med i ljudboken. Ändå var det fint att lyssna på Kerstin Thorvall läsa in sina egna dikter. När jag läser en poesisamling som en fysisk bok läser jag ofta under lång tid, en dikt i taget. Men ljudbokens ungefärliga 45 minuter ville jag lyssna på från början till slut.

Ljudboken utgiven av Bonnier Audio, 2007.

Boken verkar vara slut på förlaget men du kan ladda ned e-boken på Adlibris och Bokus. Bokus har även den digitala ljudboken. Jag lyssnade via Storytel.

Fler som läst: Enligt O.

Cibola Burn – James S. A. Corey

Det är något särskilt med att öppna en ny del i Sci-Fi- serien The Expanse. Det är rymdopera i sin finaste form, där bombastiska rymdskeppsstrider blandas med utforskandet av nya världar och människans famlande försök att skapa ordning och reda ur kaos. I fjärde delen, Cibola Burn, har rymdens tre stora maktspelare fått en ny planet att leka med. Jorden, Mars och Outer Planets Alliance försöker förstå det form av liv som väckts i de tidigare delarna av bokserien och nosar på de nya världar som öppnats. James Holden och hans besättning blir förstås ganska snart iblandande i röran.

Cibola var enligt legenden en stad i norra Mexiko som skulle innehålla enorma rikedomar. På 1500- talet skickades spanska kolonisatörer ut för att hitta staden, som visade sig vara byar med hus som hade soltorkat tegel till takoch tillhörde urinvånare, zunifolket. Varje bok i den här seriens namn syftar på en av människans legender och det är tydligt hur lite som egentligen förändrats när hen gett sig ut i rymdens stora evighet på ett sätt vi i dagens läge ännu inte kunnat. Kvar är människans storhetsvansinne och brinnande önskan att äga och namngiva, bli rik på naturens resurser. Följden blir, som så ofta, kolonialism och natur som slår tillbaka. Det är lätt att se dagens samhälle framför sig, ändå är Cibola Burn inte en trött samtidsskildring maskerad som Sci-Fi. Det är ett otroligt spännande och välskrivet rymdäventyr som få andra.

Ändå är det inte min absoluta favorit i serien. Att så mycket tid spenderas på planeten Ilus är visserligen ett spännande avbrott i serien, men jag när en liten saknadskänsla över rymdresorna och någonstans känner jag mig inte riktigt hel så länge Rocinantes besättning är så uppdelad. Att rymdskeppet går just under namnet Rocinante är även det en intressant och, vad det känns som, humoristisk intertext. Är det verkligen väderkvarnar han slåss mot, Holden? Det finns mycket intertext att fundera över, för den läsare som vill.

Själv älskar jag att det i Coreys framtid inte längre ses som annorlunda med HBTQ- familjer eller polyfamiljer – två mammor, två gifta män eller en polyfamilj nämns väldigt ofta i förbigående utan att det behöver göras en grej av det. Det är så bra! Förvisso är de få relationer som faktiskt utforskas närmare ändå heterorelationer men för att vara Sci-Fi- genren (med undantag, givetvis) är det här ett oerhört stort steg framåt.

Och så rymden, den totala, knäckande evigheten som är rymden, är James S.A. Corey en mästare på att beskriva. Den väger tungt på sinnet, samtidigt som möjligheterna är oändliga och spännande. The Expanse är en av de bästa Sci-Fi- serier som skrivits.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Christmas Days – Jeanette Winterson

Det är ändå något alldeles särskilt att läsa jullit, och allra finast är det i Jeanette Wintersons sällskap. I vanliga fall är annars inte jullit min särskilda kopp te. Jag tycker sällan om romantik och gulliga historier om insnöade caféer men Jeanette Wintersons bitterljuva julstämning passar en sådan småbutter bibliotekarie med Grinchensymptom som jag alldeles utmärkt. Det finns magi här, oh ja, och vacker gnistrande vinter, men också sorgesam ensamhet, rädsla och fattigdom. Här finns de sidor av julen som vi sällan ser i juletid där synbar lycka, julklappar och mat i överflöd ofta tar upp hela blickfånget. Jag älskar att Jeanette Winterson berättar om tillvaron i gränslandet, om de som är ensamma på julafton, om spökhistorierna, om sorgen. Det känns som att hon sitter i fåtöljen bredvid mig vid brasan och berättar.

Så går går julens tolv dagar i Jeanette Wintersons sällskap. Jag får följa med till snofsiga partyn i New York, till året hon träffade sin fru och, flera gånger, till hennes uppväxt som vi också mötte i Det finns annan frukt än apelsiner och Varför vara lycklig när du kan vara normal? De tolv recepten som följer med berättelserna är långt mer än bara recept, det följer med en historia till varje som berättar om vems recept det är, hur Winterson fann receptet och hur bästa tillvägagångssättet är för att lyckas – inte sällan involverar det ett glas kyld champagne vid sidan av. Jag finner mig önska att alla kokböcker skulle skrivas på det viset, för jag känner att jag vill laga alla recept och då få komma lite närmare den historia som följer med dem.

Men allra mest tycker jag om berättelserna, tolv noveller om julens alla sidor. Om snömamman som väcks till liv, om sorgen när en älskade går bort i juletid, om ett knirkande gammalt hus med en mörk historia, om en flicka som gifts bort till ett hårt liv och tar döden i sina händer. Det är makabert, ibland hårresande så, men det är också vackert och stillsamt. De här berättelserna – The Snowmama, The Second-best bed, The mistel-toe bride och The Glow-Heart – är de jag tycker allra mest om, men alla är läsvärda och alla bär Jeanette Wintersons fullkomligt bedårande språk som jag blivit mer och mer förälskad i för varje gång jag läst en ny bok av henne. Jag tror att jag kommer återvända till den här boken, ett annat års tolv juldagar. Kanske flera.

Boken finns på engelska på The English Bookshop, Adlibris och Bokus, på svenska på Adlibris och Bokus.

Fler som läst: CRM Nilsson, Västmanländskan, …och dagarna går, Johannas deckarhörna, med näsan i en bok, stories from the city, Boktokig, Livet med orden.

Homo Sapienne – Niviaq Korneliussen

När Bokmässan hade Tema Norden 2012 hade jag nyss varit bloggambassadör för mässan. Då jag skulle besöka mässan även 2012 läste jag massor av nordisk litteratur det året. Två grönländska böcker blev lästa men jag tyckte inte om någon av dem – jag önskar att jag hade haft Niviaq Korneliussens Homo Sapienne då.

Det var Feministbiblioteket som tipsade mig om Homo sapienne, hon hade läst den flera år tidigare, på danska, innan den var översatt till svenska och hade tyckt mycket om den. I år översattes den av Leopard förlag – ett fantastiskt val som jag hoppas gör att många fler hittar till den.

Niviaq Korneliussen skildrar Grönlands huvudstad Nuuk med glöd och, ibland, vrede. I Nuuk finns Fia, vars hela liv kastas om när hon sent en kväll träffar på Sara och blir blixtförälskad. Fias vän Arnaq är intresserad av Saras flickvän Ivik, som inte vill att Sara rör vid henne. Men det är under ytan det sker i Korneliussens roman, kärlek som skälver av längtan och normer som längtar efter att brytas. Nuuk är en liten stad, reglerna är gamla och hårda och den som bryter mot dem straffas hårt. Samtidigt är det här inte enbart en bok om att bryta gamla normer, framförallt är det en roman om kärlek, längtan och rädsla – rädsla för vad andra tycker men också rädsla för att erkänna för sig själv vem du är.

Homo Sapienne är en kort roman, väldigt enkel att läsa, med så mycket mer bakom det texten egentligen säger. En modern roman, fängslande, viktig. Jag tyckte mycket om den.

Leopard förlag, 2018.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Feministbiblioteket.

Åter till Bricken på Svartvik med ”Sågspån och eld”

Det var fem år sedan jag läste de två första böckerna om Bricken, Sågverksungen och Bricken på Svartvik. Det var en varm sommar och jag gick upp fullständigt i Sundsvalls sågverk 1879 när strejkerna bröt ut överallt för att sågverksarbetarna ville ses som riktiga människor och få skälig lön för sitt arbete. Allra mest älskade jag dem dock för Brickens skull, hon är en karaktär lätt att ta till sig och svår att släppa.

Jag blev påmind om serien när jag såg att de fanns inlästa på ljudbok. När jag inte har läsro nog att ta upp en historisk roman på över 300 sidor kan jag ändå gärna lyssna på den i 12 timmar eller mer. I Sågspån och eld har Bricken hunnit bli 20 år, vuxen med den tidens mått mätt. Men ännu har hon inte hittat någon att dela livet med och åh, vad hon längtar.

Det jag älskar så ofantligt med det här böckerna är den fantastiska miljöskildringen och de underbara personporträtten. Precis som Carolina skriver i sin fina recension är jag också där, jag känner lukten av sågspån och jag hör arbetarnas rop till varandra. Jag känner, liksom Bricken, när det är dags för eftermiddagskaffe och när det är kvällsgröt. Jag känner hennes starka längtan efter ett hem och betydelsen av att ha en nytvättad trasmatta på golvet. Bricken är en oerhört stark karaktär som inte tvekar på att säga ifrån när det behövs – men som inte heller är rädd för att visa sig svag. Jag känner så mycket med henne, lever mig in i hela boken i Odile Nunes fina uppläsning. Åh, vad jag har saknat Bricken.

I Sågspån och eld brinner Sundsvall. Inte bara i uppror mot behandlingen av arbetare – Vibeke Olsson skildrar den största branden i Sveriges historia, i Sundsvall 1888. Att hon vet vad hon skriver om och har gjort mycket research gör hela boken så otroligt levande. Vibeke Olsson skildrar sågverkslivet och arbetarrörelsen, men också klassamhället, industrialiseringen, nykterhetsrörelsen. Allting känns nära och äkta och något brinner också inom Bricken, kärlek och oro för sin far och för lungsjuka Sirkka. Och för Natan, som inte kan låta bli brännvinet men som hon älskar ändå.

Timmarna går fort, Vibeke Olssons språk är fantastiskt medryckande. Det enda som gör att Sågspån och eld inte får fullt betyg är att jag önskar att hon, eller en redaktör, hade klippt några uttryck som blir ganska uttjatade till slut. Jag funderar på om det är lättare att märka sådant i en ljudbok, när det inte går att skumma över sidorna utan varje ord hörs. Jag vill heller inte spola, inte missa något. Serien om Bricken på Svartvik hör ändå till de bästa historiska romaner jag läst. Jag längtar efter att återvända till del 4, men kommer att vänta lite. Jag vill inte att böckerna ska ta slut, men jag vill också så gärna veta hur det går för Bricken. Jag hoppas många fler hittar till de här böckerna, de är en skatt i den svenska arbetarlitteraturen.

Här har jag skrivit om de tidigare delarna.

Libris förlag, 2012. Ljudboken finns att ladda ner på både Bokus och Adlibris. Jag lyssnade via Storytel. Den finns också att hitta som pocket på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig, Carolina läser, Vackerunderbar, och dagarna går, Boktokig, Böcker emellan.

Om konsten att vara människa i ett fantastiskt Sci-Fi äventyr för mellanåldern

Att fundera över konsten att vara människa i en bok för mellanåldern kan verka som ett ambitiöst projekt – i Kerstin Lundberg Hahns bok Min hemliga tvilling blir det ett fantastiskt läsäventyr.

Det är i en nära framtid Min hemliga tvilling utspelar sig – det mesta verkar se ut som vanligt men VR-upplevelser, AI och självkörande bussar är vardag. Leia går i skolan tillsammans med sin kompis Hannes, retar sig på den elaka Sid och kämpar med att lära sig matte. Hon har alltid undrat hur det skulle vara att ha en tvilling, någon som alltid finns där och förstår henne utan och innan. Leias föräldrar är robotforskare och när de åker på en AI-konferens i Dhubai hittar hon av misstag en robot i deras källare – en robot som ser ut som en kopia av Leia. Vem är hon, och varför har hennes föräldrar skapat henne?

Min hemliga tvilling är en Frankenstein och en I, Robot för slukaråldern, en djupt filosofisk Sci-Fi- roman som är så spännande att du inte kan lägga ifrån dig den – bara Kerstin Lundberg Hahn, en av Sveriges bästa författare, kan skriva en sådan bok. Jag är förundrad över med vilken synbar enkelhet hon tar sig an de stora frågorna om livet och döden, om sorg, saknad, ensamhet och vad som gör en människa till en människa – frågor som Sci-Fi- genren har ställt sig i många år och ändå aldrig riktigt funnit svaret på. I Min hemliga tvilling finns tusen saker att fundera över och det är andlöst spännande hela tiden. Jag längtar efter att läsa och diskutera den här boken i bokklubbar och bokprat med 10- 12- åringar och jag kommer återvända till den många gånger.

Rabén och Sjögren, 2018.

Du hittar boken på Science-Fiction- bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Biblioteksbubbel.

Vi kommer snart hem igen – en av de viktigaste böcker du kommer att läsa

Att aldrig sluta berätta är nyckeln till att hålla historien levande. Nu, när det gått många år sedan Förintelsen och rasistiska och nazistiska ideologier återigen verkar få kraft i Sverige, Europa och världen, är det viktigare än någonsin. I Vi kommer snart hem igen gör Jessica Bab Bonde och Peter Bergting det, berättar, på ett lättillgängligt och otroligt drabbande sätt.

I seriens form får vi möta sex människor som överlevde Förintelsen och ännu ett tag finns bland oss för att kunna berätta. Det är vittnesmål som är så levandegjorda att det känns som att de sitter bredvid mig och berättar. Peter Bergtings illustrationer är tunga, till synes enkla men så otroligt iögonfallande att det inte går att inte beröras. Jag hoppas att många ser dem och läser berättelserna. Jag hoppas att den här boken kommer finnas som klassuppsättning på många skolor och pratas om i många timmar.

För den behöver pratas om. Mot slutet finns en kort tidslinje och ordförklaring men om det finns någon brist med boken så kanske det är att den hade kunnat ha ett längre textavsnitt med fakta och förklaringar. Samtidigt gör berättelsen sig tydlig i serieformen. Det mest skrämmande är just hur tydligt det är att allt skedde stegvis, att förintelseläger inte skapades på en dag utan att det började med lagar och reformer om judar som inte verkade så fruktansvärda var för sig men som sammantaget skapade en massutrotning. Den stegvisa acceptans av hatet mot judar det skapade hos människor är lätt att känna igen idag, när rasistiska partier som Sverigedemokraterna sakta förflyttar gränserna för vad som anses okej att säga och göra mot sina medmänniskor. Det här är det hemskaste av allt och att samtal behöver följa läsning av den här boken är självklart.

Jag tror att man kan läsa den tillsammans med barn från kanske tio år. Det är verkligt hemska bilder och det är verkligen en bok att prata om länge, länge efteråt. Samtidigt är den så viktig i just det, att den kommer så nära. Jag har kanske aldrig känt mig så nära och berörd av berättelser om Förintelsen, om familjer som slits isär, om död och hat och hur man ändå fortsätter att leva. Jag hoppas att oändligt många möter den här boken. Att den kan minska det hat människor känner mot andra människor.

Vi kommer snart hem igen var nominerad till Augustpriset 2018 för bästa barn- och ungdomsbok.

Natur och Kultur, 2018.

Du kan köpa boken på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Fiktiviteter, Boktokig, Old Adult reads Young Adult, Annas bokblogg, Enligt O, Agnes bokblogg, Barnboksbloggen.

Fallna kvinnor – när samhällets bottensats skulle lära sig veta hut

Det är skrämmande läsning, Eva F Dahlgrens reportagebok om de kvinnor som dömdes under 20- och 30- talets lösdriverilag och spärrades in på tvångsarbetsanstalt i Landskrona. Ändå är den helt sann, och vad mer är, att den säger någonting om hur kvinnosynen då har följt med ända in i våra dagar.

De sågs som undermåliga, samhällets bottenskrap, av rasbiologin som klev fram då med Herman Lundborg i spetsen. Han som grundade rasbiologiska institutet i Uppsala med premissen om att göra skillnad på människor beroende på vilken ”ras” de hade. Kvinnorna i Eva F Dahlgrens berättelse mäts och klassificeras, straffas för att de inte haft någon annan utväg än att gå på gatan och sälja sina kroppar. Männen som köpte dem, de straffades självklart inte.

Ändå är det i många fall männens fel att de hamnat där. Kvinnorna blir lurade av män, utslängda av män, slagna av män. Men det är kvinnorna som misstänkliggörs och straffas. Det finns en underton längs med hela boken om en djupt föraktfull kvinnosyn som visserligen blivit långt bättre sedan 1930- talet men som fortfarande visar sig i våldtäktsdomar och synen på prostitution.

Det är på tvångsarbetsanstalten i Landskrona kvinnorna spärras in. Här sorteras de in i fack och behandlas därefter. De ska straffas, men också uppfostras till skapliga samhällsmedborgare för att kunna återinföras i samhället. Men hur ska de kunna de, när ingen vill anställa dem för att de har varit offer för prostitution? Vilken väg har de då att gå?

Att Eva F Dahlgren gjort ett gediget researcharbete finns det ingen tvekan om, länge kommer kvinnorna i boken spöka för mitt inre. Jag läser vidare, nästan hypnotiserad av deras berättelser. Ändå tycker jag att det finns stora språkliga brister, berättelsen stannar upp av transkriptioner av intervjuer och upprepningar av hur författaren själv sitter och ser på fotografier av kvinnorna och funderar över deras levnadsöden. Vid något tillfälle berättar hon att hon började med att skriva berättelsen som skönlitterär och det känns som att för mycket av det fått följa med in i reportageboken. Det är för mycket gissningar, för mycket försök att fiktionalisera livet på anstalten. Jag hade kunnat vara utan det. Men att Fallna kvinnor är fängslande och viktig läsning, det är det inte tu tal om. Inte minst för att lära sig något om hur kvinnosynen idag har följt med samhället sedan många år tillbaka. Inte minst är det talande att det berättas så lite om kvinnors historia, alldeles särskilt om kvinnor som ansågs vara samhällets bottensats.

Bokförlaget Forum, 2013.

Pocketutgåva av Thorén och Lindskog, 2015.

Pocketen finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Stories from the city, Romeoandjuliet, Vargnatts bokhylla,

De odöda – Johan Egerkrans

Johan Egerkrans böcker om väsen och mytologi är storverk, en fröjd för mörkervurmaren att sjunka ner i. Jag älskade både Nordiska väsen och Nordiska gudar men De odöda kommer att ligga mig alldeles särskilt nära om hjärtat.

Här finns så många av de mörkervarelser jag älskat så länge. Vampyren, kanske allra mest. Från Strigoi till Vrykolakas och Dhampir, här finns de alla och de känns så levande att det är otäckt. Johan Egerkrans fångar det gräsligt makabra, som så ofta utmärker legender om odöda, på ett förtjusande sätt som får det att kittla i maggropen av obehag. Från vampyrerna leds vi till varulvarna, till gastarna och andra odöda från världens alla hörn. Teckningarna är hårresande och vackra, den ena mer än den andra.

Det ligger ett gediget researcharbete bakom och även om många av bokens varelser var mig bekanta sen tidigare finns också många nya. Jag fastnade länge vid Rusalkan, en slavisk vattennymf, Adzen från Västafrika och den aztekiska Cihuateteo. Det mest fascinerande, som så ofta med varelser och myter, är hur lika varandra de är världen över. Det finns oftast en hunger som driver den odöda mot det livgivande blodet och det är nästan alltid genom halshuggning, hjärtpålning eller solen den onda anden förgörs. Det säger förmodligen mer om världen människor förr levde i, saker som bar tyngd då, än själva ondskan och myten i sig.

”Hungrande efter blod och livskraft reser de sig ur sina gravar. Sedan urminnes tider har de odöda satt skräck i människor världen över”. Johan Egerkrans ger liv åt dem alla.

B Wahlströms, 2018.

Du hittar boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig.

När Lussiferda sveper över decemberhimlen

En vinternatt på 90-talet. Fyra tonåringar har tagit sig till en stuga strax utanför Stockholm för att se lussiferda, det ursprungliga lussetåget som just på lucianatten drar över himlen med demoner och häxor i släptåg. Ett skrik från himlen och plötsligt är de bara två kvar.

Inte sedan jag blev bländad av Amatka har jag läst något av Karin Tidbeck. Jag vet inte varför, många gånger har jag tänkt att jag borde läsa Jagganath. Kanske blev jag så överväldigad av Amatka att det kändes svårt att inte ha för höga förväntningar. Så bestämde vi oss för att i min bokcirkel Prosa&Proseccon läsa novellen Lussiferda, lagom tills Lucia skulle bringa ljus i decembermörkret. I Karin Tidbecks novell är hon snarare mörkret, ett urväsen som far över himlen med demoner och häxor i släptåg. I Lussiferda är det 90- tal och gothkultur, Ariadne och Kassandra bestämmer sig för att tillsammans med två vänner i smyg åka ut till Ariadnes föräldrars sommarstuga på lucianatten för att se det ursprungliga lussetåget.

När en novell är som bäst innehåller den en hel roman. I Lussiferda finns inte bara en nedkortad berättelse utan flera liv. Jag önskar att jag hade fått läsa mer om dem, samtidigt lever de sina historier i mina tankar långt efter att jag slagit ihop novellen. Idag är det Lucia. Vågar du kika ut i decembernattens mörker?