Category Archives: Bokrecensioner

Genuine Fraud – E. Lockhart

Genuine Fraud, eller Fejk som blev den svenska titeln, bör helst läsas i ett sträck. Inte bara för spänningens skull, eller för svårigheten att lägga den ifrån sig, utan för att det helt enkelt inte finns något annat sätt att göra det på.

Jule är kanske så falsk det går att vara. Vem hon egentligen är, det är svårt att veta. Hon definierar sitt liv genom andra människor, låter deras historier gå under sin egen hud, anpassar sig efter hur de valt att leva sitt liv. Ständigt på flykt, ständigt rädd att bli påkommen. Genuine Fraud utspelar sig baklänges. Den inleds när Jules just verkar ha lyckats med sitt bedrägeri och letar sig bakåt i historien, söker efter vart det gick fel och efter vem Jule egentligen är. Det är spännande, men mer än det så är det ett intressant utforskande av vilka protagonister och antagonister vanligtvis är – särskilt av kvinnliga sådana.

E. Lockhart är en fantastiskt skicklig författare, det krävs för att inte bara ro hem den här historien utan också för att göra det så väl sammanhållet. I sitt efterord tackar E. Lockhart Patricia Highsmith för hennes bok The Talented Mr. Ripley. Jag har inte läst den, men i mångt och mycket verkar Genuine Fraud vara en tolkning av Highsmiths bok. Jag blir nyfiken på att läsa den. Kanske finns det alltför mycket av andra verk i Genuine Fraud för även om jag tyckte väldigt mycket om den så älskade jag den inte alls lika högt som E. Lockharts tidigare böcker – de fantastiska We Were Liars och The Disreputable History of Franke Landau-Banks. Jule i Genuine Fraud är en stark röst, en badass, kickass- tjej i en litteraturhistoria som lider enorm brist på just sådana men ändå, inte lika intressant och badass som Frankie eller Cadence.

Jag skulle ändå vilja att du mötte henne.

Hitta boken på engelska: Bokus, Adlibris.

På svenska: Bokus, Adlibris.

Fler som läst: Aldrig bara ord, Nilmas bokhylla, BibbloAnna, Bokkoll, BiblioteksbubbelLitteraturkvalster och småtankar, Littermentärt, Old Adults Read Young Adult.

Ditt livs affär – Fredrik Backman

Det är natten före julafton, en grå kvinna kommer gående genom sjukhusets korridorer för att hämta en av oss. Hon bär en pärm med alla våra namn uppskrivna i: En cancersjuk 5-åring som sitter ensam och målar sin favoritstol röd, en 20-åring som putsar ölglas på en krog han älskar, en 45-åring som kör en dyr bil ursinnigt genom mörkret i jakt på något att krocka med. Ett av våra liv måste tas, om inte ett annat ges frivilligt. Men det räcker inte att någon bara dör, för ett liv är inte det som händer när det tar slut, ett liv är allt som hände fram till dess.

Ditt livs affär är ännu en liten kortroman av Fredrik Backman, precis som …och varje morgon blir vägen hem längre och längre är det livet och döden som komprimeras till en historia som bara tar någon timme att ta sig igenom men betydligt längre att glömma.

Jag tycker om de här kortromanerna av Fredrik Backman. Det finns ingen tid att bre ut sig i alltför långa, sentimentala och adjektivrika beskrivningar av huvudpersonerna. Ingen tid att upprepa sig, att förlora tråden, allt det där jag inte gillade med Vi mot er. Som Stephen King i novellformat.

Ändå vad jag inte alls lika berörd av Ditt livs affär som av ….och varje morgon…. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför men karaktärerna blev aldrig riktigt lika levande för mig, de känns inte lika djupa och inte lika genomarbetade som farfadern och sonsonen i …och varje morgon… – även om jag älskar porträttet av döden som en pärmbärande, stickande kvinna. Kanske var det bara fel tillfälle. Ditt livs affär kanske inte är mitt livs bok men det är verkligen värd att läsa.

Forum, 2017.

Du kan köpa boken på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Enligt O, Mysterierna, Boktokig, Västmanländskan, Boklusen,

För att väcka hon som drömmer

Johanna Nilssons språk är obarmhärtigt. Det går inte att gömma sig för sorgen, smärtan och ensamheten som skriker mellan raderna. För att väcka hon som drömmer var nominerad till Augustpriset 2017. Jag förstår varför.

Josefin liv är hårt inramat. Av familjen och kyrkan, den som både är den största tryggheten och det stora frågetecknet. Av ätstörningarna och tvångstankarna. Josefin måste gå ner mer i vikt, måste offra sig, för att mamma ska bli frisk. Om Gud tar emot Josefins offer blir mamma frisk. Mamma som ligger på sjukhuset i Falun. Och drömmer. Det som är kvar av familjen rasar ihop, stänger in sig på sina rum, släcker för omvärlden. Josefin hittar ett andningshål i kyrkans radiostudio, där finns Marcus som tvingas av sina föräldrar att gifta sig med någon han inte älskar.

Alla tar stor plats i den här boken, alla bär på sin egen tyngd. För att väcka hon som drömmer är så mycket, hela tiden, att jag nästan känner mig kvävd. Hon har så stora ord, Johanna Nilsson. Så tunga.

Sedan blev hon plötsligt klarvaken.

Ett regn föll ner på henne genom taket.

Pappa grät. Inte högt, utan antagligen med ansiktet inborrat i kudden just för att inte väcka någon. Men hon hade öron för sorg.

Ibland är det nästan för mycket. Jag når inte Josefin genom allt det svåra. Samtidigt känner jag igen så mycket i hennes tankar att det är svårt att läsa. Johanna Nilsson ger sig ned i botten av religion, troende, ätstörningar, tvångstankar, självskadebeteende, att känna sig fjättrad.

Jag skulle gärna vilja prata om slutet. Jag vill inte avslöja vad som händer men det får mig att fundera på vad jag egentligen tyckte om den här boken, vad det är den egentligen säger. Det är utan tvekan en välskriven bok som har tusen ingångar till diskussioner, men ibland når den mig ändå inte riktigt och jag har svårt att sätta fingret på varför. Kanske är det för tillspetsat allting, för mycket. Det är svårt att ta in.

Rabén och Sjögren, 2017.

Andra som läst: tvåtusen boktankar, Tusen sidor, barnboksbloggen, bokkoll, Prickiga Paula.

Köp boken på Adlibris eller Bokus.

The Loneliest Girl in the Universe

Romy Silvers är befälhavare på The Infinity. Den enda överlevande på ett rymdskepp som ska bära mänsklighetens spillror till en ny planet, den mest jordliknande som hittats. Resan kommer ta fyrtio år.

Jag tänker så mycket på Aniara när jag läser The Loneliest Girl in the Universe. Även om berättelserna skiljer sig åt med ljusår emellan finns det mycket som också håller dem samman. Den totala ensamheten i rymden, förtvivlan och sorgen. Insikten att människan förstört jorden och måste söka sig till nya planeter att bebo. Som parasiter.

Romy får tiden att gå, på något sätt. Men tiden verkar ändå stå stilla, tills den dag hon får ett meddelande om att ett till rymdskepp lämnat jorden, ett som med ny teknik kommer hinna ikapp henne innan hon kommer till den nya planeten. I det, en pojke som kallar sig J.

Ibland vill jag sluta läsa, då det hela tiden kryper en känsla i nacken av kommande ofärd, av hemskheter och katastrofer och lurendrejerier. Men jag fortsätter, för det är så spännande att jag inte kan sluta. Dessutom är boken, på sina ställen, fruktansvärt otäck. Tanken på att vara där Romy är, ensam långt bortom ordets betydelse, skrämmer mer än de mardrömmar hon har om skrapande naglar från döda astronauter utanför fönstret.

Det är också, kanske, den sorgligaste uppväxtskildring jag någonsin läst. Att helt ensam, som sexton år, lära sig hur ens kropp och sinne fungerar. Att ändå, ensam i rymden, påverkas av de skönhetsideal som styr vårt samhälle. Det är en deprimerande tanke.

The Loneliest Girl in the Universe är en fantastisk bok, stor i sitt lilla format, om att känna sig helt ensam i universum. Och att vara det.

Jag älskade också The Next Together av samma författare. Frågan är nu mest: när ska ett svenskt förlag hitta och översätta Lauren James? Tills dess kan du köpa boken på engelska på SF-bokhandeln, Bokus eller Adlibris.

Bli som folk

Jag lyssnade på Stina Stoors Augustprisnominerade novellsamling Bli som folk under en tid när tröttheten var ständigt närvarande, nästan förlamande. Att få vila i Stina Stoors egna uppläsning, i ett språk som är så vackert att det flyter som en bäck, det var fantastiskt. Stina Stoor läser själv, på västerbottniska, och jag tror inte det hade kunnat göras på annat sätt.

Ibland tappade jag tråden i berättelsen, men det gjorde som ingenting. För det är betraktelserna som gör det. De över livet och uppväxten. Över det västerbottniska landskapet och språket. Över förgängligheten. Och det viktiga, i att få vara den man är. Stina Stoor ger röst åt glesbygden, åt barnen i den, åt kvinnorna. Det är fantastiskt berörande, stort och vackert.

Kanske kommer jag någon gång läsa om, då i pappersform. För jag vill ha sammanhanget också, det jag aldrig får riktigt när jag lyssnar. Men jag vill också återvända. Någon gång.

Andra som läst: Fiktiviteter, ett annette, Livet med orden, Kulturnästet, Dagens bok, Kulturkollo.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus. Jag lyssnade via Storytel.

Fyra riktigt bra (ljud)böcker – eller hur du lyssnar dig ikapp läslusten

I senaste avsnittet av Mellan raderna tipsade Jihde & Öhman om att lyssna på ljudböcker när läslusten tryter. Jag håller med. Hade det inte varit för ljudböckerna hade jag inte läst någonting i november, nu läste (lyssnade) jag på fyra böcker. Utan dem hade november känts som en ännu dystrare månad än den redan är.

Men måste en läsa? Ibland känns läsningen som ett tvång, bokhögarna hopar sig likt laviner. Just då kanske det är bättre att låta bli för hur bra blir läsupplevelsen om den är ett tvång? Samtidigt ser jag mig själv som en läsare och att inte läsa gör mig nedstämd. Då lyssnar jag, för att lyssna på ljudböcker är som att sjunka ner i ett berättande utan att behöva ta upp en bok, att kunna ta till sig en historia samtidigt som du gör det där tråkiga med att städa och diska – eller samtidigt som du tar en promenad. Att lyssna på en bok kan också ge en helt annan dimension till den om uppläsaren är rätt. De fyra böcker jag tänker tipsa om har alla fantastiska inläsare som gjorde det svårt att sluta lyssna.

Blybröllop

Bibliotekarien Irene har fått nog av sin man Horsts ständiga elakheter och förtryck och förgiftar honom långsamt med egenhändigt gjort blysocker från sin mammas blytyngder i källaren. Sara Paborn får mig att bygga upp den största sympatin för Irene trots att hon förgiftar Horst och får mig samtidigt att skratta åt galghumorn mitt i allt det dödliga allvaret. En fantastisk bok om en kvinna som slår tillbaka, lysande inläst av Anna Godenius. Du kan också köpa den på Bokus eller Adlibris.

 

Yuko

Jag älskade Skalpelldansen av Jenny Milewski. Med Yuko visar hon verkligen att hon är en stjärna att räkna med på den lysande svenska skräckhimlen. Jag älskar historien om Malin som lämnar småstadslivet för universitetet i Linköping men ganska snabbt märker att allt inte är som det ska i hennes studentkorridor. Varför är det alltid hårtussar i badkaret? Vad hände med den japanska utbytesstudenten som bodde där före henne?  Yuko lånar friskt från den japanska skräckfilmsgenren men blandar också in amerikansk slapstick och svenskt studentkorridorsliv – med bravur. Yuko är blodig, totalt genomvidrigt äcklig på sina ställen och fullständigt briljant. Jag lyssnade på Viktoria Flodströms inläsning men boken finns också på Bokus eller Adlibris.

Feberflickan

Den som är bekant med historien om Lizzie Borden känner igen Feberflickan. Elisabeth Östnäs tunna roman rör sig kring Lizzie Bordens  påstådda mord på hennes föräldrar men i en fiktiv förankring. Det är ingen biografi, heller ingen facklitterär bok, mer en rörelse i någons annans tankebanor där tid och rum flyter ihop. Luna rör sig i huset där hennes far och kvinnan som kallas ”hon” ligger döda. Kanske ges inget svar på vad som hänt, men Östnäs prosa är fängslande och fascinerande och min bokklubb hade svårt att sluta prata om boken. Jag lyssnade på Sofi Helledays inläsning, som jag tyckte mycket om.

Störst av allt

Maja står inför rätta för att tillsammans med sin nu döda pojkvän Sebastian ha skjutit ihjäl nästan hela sin klass. Det är Djursholms gymnasium, där de rika styr och där de fattiga syns i periferin. Kanske behöver inte Störst av allt någon närmare presentation då den under 2017 varit otroligt omskriven i bokvärlden. Jag lyssnade på den när jag inte hade ork att koncentrera mig och behövde något spännande att lyssna på. Som sådan bok fungerade den utmärkt för mig, men jag tror inte den hade gjort något större intryck om jag läst den när jag ville ha något mer utmanande. Jag är dock nästan motvilligt imponerad av Malin Persson Giolitos sätt att gestalta ungdomarna, ge var och en tydliga röster. Bra uppläsning av Lo Kauppi. Du kan också köpa boken i pocket på Adlibris eller Bokus.

Never let me go

Jag läste Never let me go under oktobers sista helg, på besök i Stockholm. På en fem timmars tågresa dit, på ett hotellrum, aldrig verkade jag komma ur den. Samma helg bokcirklade jag om den och vi verkade heller aldrig få slut på saker att prata om.

Det var inte det att den var tråkig. Mer att det fanns så mycket jag behövde smälta. Språket tog mig långsamt framåt, stannade upp, blickade bakåt, uppehöll sig. Jag var tvungen att göra detsamma.

Never let me go verkar inledningsvis vara en uppväxtskildring i en vanlig engelsk internatskola, låt vara med strikta regler. Det lilla jag hade läst om boken tidigare gav vid hand att det skulle vara en dystopi och jag väntade länge på de dystopiska inslagen, som är väldigt nedtonade. Mest av allt är det nog ändå just det, en uppväxtskildring.

Kanske även samtidskritik. Never let me go utspelar sig förvisso i dåtiden, i en slags förvriden version av England på 1990- talet där människor klonas till organdonatorer och där vi får följa några barns utstakade väg till att tjäna samhället. Jag får ofta känslan av att Kazuo Ishiguro mer än något annat beskriver vår egen samtid, där vi alla på ett eller annat sätt är menade att vara en tillgång till samhällsbygget, en kugge i hjulet och där du straffas hårt om du på något sätt inte är det, om du faller utanför ramen. Är vi alla donatorer till samhällskroppen? Förbereds för det hela våra liv?

Kazuo Ishiguro fick Nobelpriset 2017. Jag tyckte mycket om Never Let Me Go, även om jag inte fullständigt älskade. Kanske blev det en för hastig bekantskap, kanske behöver jag läsa fler böcker. Det finns mycket fint i språket jag vill återvända till, som fascinerar mig. Som hur länge han kan beskriva barnens världsbild och sinnesintryck utan att egentligen säga något om vilken sorts värld de lever i. Som att han kan beskriva deras liv och dem själva så ingående utan att vi får veta vad de lär sig eller varför de är där eller vilka de egentligen är. Egentligen finner jag att jag inte bryr mig så mycket, jag måste inte veta vad som händer. Jag vill bara stanna i prosan, följa orden med ögonen en liten bit till. Jag kommer läsa mer av årets nobelpristagare.

Köp den på Adlibris eller Bokus.

Andra som läst:

Fiskarmännen – Chigozie Obioma

Jag hade förmodligen inte läst Fiskarmännen om den inte gått via Radioföljetongen, en av mina absoluta favoriter bland poddar och radioprogram. Många är gångerna jag tänker att jag gärna vill läsa böcker som utspelar sig i, eller är skrivna av författare från länder utanför Europa eller Nordamerika. Oftast håller jag mig i min egen bekvämlighetszon men Radioföljetongen är en av de saker som hjälper mig att komma ur dem.

Fiskarmännen hör inte alls till den typ av böcker jag brukar läsa, men ändå har den några drag av klassisk saga som gör att jag tycker om den, där huvudpersonerna – tre bröder – ger sig ut på ett slags äventyr och faller av stigen en efter en. Stundals tycker jag om det, stundtals blir det för mycket av en skröna för mig. Det är en sorglig historia, men uppläsningen av Hans Moseson ger boken en snudd av humor och lättsamhet som jag inte tror att jag märkt av om jag hade hållit boken i min hand.

Fiskarmännen påminde mig om vikten av att läsa utanför sin bubbla, att ta till sig berättelser från alla delar av världen och vilken förståelse och insikt det ger. Även om den inte kommer bli en favorit så tyckte jag ändå, just stundals, om den. Brödernas vänskap är fint skildrad, likaså krocken mellan det gammalmodiga och det moderna.

Det går inte längre att lyssna på Fiskarmännen via Radioföljetongen men mitt tips är ändå att följa Radioföljetongen via din poddapp (jag använder PodcastAddict), då får du en notifikation när en ny bok släpps och kan även ladda ner avsnitten offline, alla på en gång. Det är oftast riktigt bra böcker och mycket bra inläsningar.

Vill du läsa pappersboken går den att köpa via Adlibris eller Bokus.

Andra som läst: Boktokig, Vargnatts bokhylla, Bloggbohemen.

Tales of the Peculiar

Att läsa fantasy är som att öppna nya världar. En dörr in till Hogwarts, en till Narnia, en till Middle-Earth. När jag väl hittat dit vill jag gärna stanna länge.

Därför älskar jag lore- berättelser av nästan alla sorter. Skolböcker från Hogwarts, berättelser från Midgård, och nu senast – Tales of the Peculiar. I Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children bär berättelserna om tidigare besynnerliga barn stor betydelse, de har en djup lore och Millard bär berättelserna med sig som en skatt. Att läsa Tales of the Peculiar är som att återvända till en värld jag älskade, att få en djupare förståelse för den och att få vara i den lite till.

Alla berättelserna håller inte samma höga klass, men de flesta är underbara historier – märkliga, sorgliga och storslagna. The First Ymbryne är en av de finaste, The Tale of Cuthbert den sorgligaste. Men allra mest älskar jag den groteska, hårresande The Girl Who Could Tame Nightmares, om en flicka som kunde dra ut människors mardrömmar genom öronen och vilka förfärliga följder det fick. Jag tänker att det går lika bra att läsa den här boken om en älskade Miss Peregrine- böckerna, om en aldrig har läst dem men är nyfiken – eller om en bara älskar fantasy och sagor i allmänhet. Det är inget krav att känna till Ransom Riggs universum sen tidigare och det är underbart att bara bläddra i boken, se de vackra illustrationerna och välja en saga att läsa då och då. Det här är verkligen en bok jag vill ha i bokhyllan, att återvända till. När böcker om lore till fiktiva världar är som bäst, då är de inte bara ett komplement till bokserien utan utforskar sin egna värld, fördjupar förståelsen för den och har en ton av något ålderdomligt och sedelärande. Precis så är Tales of the Peculiar.

Köp den på Adlibris eller Bokus

Sagan om sagorna har också läst.

Wursten och veganen

Ibland skriver jag korta små omdömen om böcker på mitt instagramkonto, böcker jag gillat men som inte nått ända fram till bloggen. Jag gillar formatet, att ibland begränsa sig till några få ord om en bok. Det är svårt, svårare än att skriva ett långt omdöme på bloggen.

Om du inte följer mig redan så heter jag @eliandbooks på instagram och så här skrev jag om min senaste instagramrecenserade bok:

Glappet mellan barn och tonår, mellan lek och allvar, det beskriver #ÅsaAsptjärn fint i #WurstenochVeganen. En vansinnigt rolig och samtidigt allvarlig skildring av hur gammal vänskap tar slut och ny inleds, hur lekar plötsligt känns fåniga och hur en kan bli indragen i att mitt i natten göra inbrott i korvkoisen och leta efter illrar i mörkaste skogen. Rekommenderas till alla mellan 10-13 år.

Följ mig här!