Category Archives: Bokrecensioner

Konsten att städa

Konsten att städa är en bestseller och ett internationellt fenomen men handlar egentligen inte alls om att ”städa”.

Du lär dig inte att hålla borta dammtroll, eller vilken som är den mest effektiva rengöraren, av Marie Kondo men däremot vill hon lära ut hur du gör dig av med saker du inte älskar och organiserar de du har kvar. Originalet är på japanska men då jag inte talar det vänder jag mig till den amerikanska titeln som är The Life-Changing Magic of Tidying up och som säger mycket mer om innehållet – Konsten att städa känns som en väldigt knepig översättningsmiss. Med det sagt vill jag gå vidare till en, ibland, även ganska knepig bok.

Huruvida läsaren vill ta det – för att vara ärlig, ganska pseudovetenskapliga – förhållningssättet till sitt hjärta eller ej är upp till just den läsaren känner jag. Men Marie Kondos mission handlar alltså inte om konsten att hålla rent utan om att ge människor en helt ny relation till rensning och organisering och därmed – med författarens egna ord – förändra deras liv. Det är ett budskap som inte går att missa för de första kapitlen är ett i det närmaste maniskt upprepande av det här kommer förändra ditt liv. Det finns inget annat sätt. Det här är det enda sättet. Gör på det här sättet och du kommer aldrig behöva rensa/organisera igen. Jag är fascinerad av hennes iver.

Det är svårt att förmedla Marie Kondos filosofi i en recension, egentligen gör du bäst i att läsa boken om du är nyfiken, men det handlar kortfattat om att inte fokusera på det du inte vill behålla utan på det du vill spara. Allt som inte rör upp glädje när du rör vid det kan du slänga och det du behåller skapar du en särskild plats för i ditt hem – efter detta kommer du, enligt Kondo, aldrig behöva rensa igen. Städfilosofin sträcker trevare mot Feng Shui och jag tilltalas av att var sak bör ha sin plats – jag är ju ändå bibliotekarie.

Samtidigt som jag lätt skriver under på att vi äger för mycket saker blir jag också fylld av ekologisk fasa vid tanken på hur mycket en beordras av slänga och hur lite perspektivet sträcker sig till minskandet av inköp av nya saker. Genom hela boken finns ett implicit budskap om att om råden följs så kommer även inhandladet av nya saker minska av sig självt men det är inte förrän mot slutet det sägs rakt ut. Mantrat om ”släng. släng. släng. släng.” ekar i mitt huvud långt efter att jag slagit ihop pärmarna och den enda gången ordet ”återvinning” nämns är vid rådet om att göra sig av med icke-fungerande elektronik som ligger och skräpar. Hur återbrukskulturen ser ut i Japan vet jag väldigt lite om, men om vi alla skulle slänga allt vi inte använder istället för att skänka det till loppisar eller sälja det skulle nog vårt jordklot dra en djup, tung suck. Konsten att städa kombineras nog bäst med till exempel Ägodela, utgiven av Naturskyddsföreningen. Att slängtänket måste bli ett återvinningstänk i kombination med en drastisk köpminskning är självklart och allt annat är otänkbart om vi ska överleva på den här planeten.

Vare sig ens hem är fläckfritt eller ett organiserat kaos tror jag att Konsten att städa är fascinerande läsning för många. Marie Kondo är nitisk i sin iver att rensa och fullständigt övertygad om sin metod. Så pass att jag nästan motvilligt blir det också. Jag kommer inte följa råden i Konsten att städa till punkt och pricka, men jag tillhör heller inte den stora målgruppen för boken. Jag skulle aldrig få ihop de antal sopsäckar med saker Marie Kondo beskriver att hennes klienter slängt ens om jag plockade ihop alla mina ägodelar. Snarare känner jag samhörighet med Marie Kondos berättelse om sin egen uppväxt där hon redan som ung tonåring samlade, rensade och slängde – när jag var liten stod böckerna i min bokhylla exakt längs med kanten och i strikt storleksordning. Kläderna var sorterade efter typ och färg – allt annat var otänkbart. Jag läste och rensade min bokhylla på hyllvärmare för några år sedan och det var bland det bästa jag gjort – jag blev förvånad över hur många av böckerna jag lika gärna kunnat hoppa över att läsa och jag kommer aldrig låta min att-läsa-hög bli så utom kontroll igen.

Samtidigt tror jag inte att bara verkliga samlare har nytta av Konsten att städa. Vi skulle nog alla lite då och då behöva väga våra ägodelar i handen och fråga oss själva: ”berör det här tinget mig”? Även om vi inte alla behöver gå igenom alla steg i Konsten att städa och nog kan ta mycket av pseudovetenskapen i boken med en nypa salt så kanske många av oss också behöver lite av en Marie Kondo i våra konsumtionshetsiga liv.

Andra som läst och bloggat: Saras eviga, Vad vi läser.

Om How I live now och något om Meg Rosoff på Litteralund

Det var inte förrän långt senare jag upptäckte detaljerna i omslaget av How I live now. Jag hade läst minst en tredjedel av boken, gick tillbaka och började fundera på vad de vita bubblorna egentligen är. Kronblad? Hål i verkligheten? Soldaterna bakom dem, kriget så nära. Liksom berättelsen har omslaget så många lager.

Meg Rosoffs böcker är hyllade i medievärlden och bloggvärlden, hon fick ALMA-priset 2016 och när jag åkte till Litteralund för att lyssna på henne var det minst sagt hög tid att läsa en av hennes böcker. Valet föll på How I live now, både för att det är en av de mest hyllade böckerna och för att den utspelar sig i ett dystopiskt England, skrämmande nära vår egen tid och en typ av bok som minst sagt tilltalar mig.

Det finns ingen tidsangivelse i How I live now, det finns inte ens särskilt många tidsmarkörer. Daisy, som tvingas åka till sina kusiner i England när hennes pappa och styvmor ska få ett barn, har en mobiltelefon men när den slutar fungera tappar hon också den mesta kontakten med omvärlden. Det mest skrämmande med How I live now är att den hade kunnat utspela sig för många år sen, många år in i framtiden eller, såsom världen ser ut, kanske redan imorgon. Kriget bryter ut samtidigt som Daisy hittar kärleken i England och ingen vet riktigt säkert hur det har hänt. Hela världen skakar av oro, attacker sker överallt. Kriget har inget ansikte och Meg Rosoff gestaltar det så skickligt, inte med någon särskild som fiende utan som en undergång, ett svart moln i horisonten. Daisy och hennes kusiner lever i en bubbla på den engelska landsbygden och jag får vibbar både av Narnia och Godnatt Mr. Tom, i en särskild engelsk barnbokstradition som tar den unga läsaren på allvar och skildrar krig och hemskheter ur barnets blick.

Ändå tog det lång tid för mig att verkligen börja tycka om Daisy och Meg Rosoffs sätt att skriva. Det var svårt att i början hänga med i Daisys tankeströmningar, i det nästan dagbokslika formatet. Samtidigt, när jag verkligen börjar greppa det, säger det så mycket och även om jag bara får lära känna Daisy en kort, kort stund i hennes liv så är det också som att jag får komma nästan skrämmande nära inpå. Meg Rosoff är lysande på att gestalta relationer, rädsla, stress, allt det svåraste egentligen. How I live now är en ovanlig dystopi, en ovanlig bok. Daisy iakttar så mycket, ser så mycket, om en som läsare stannar upp i svadan och verkligen lyssnar. Det är den långa svåra vägen genom krigets utbrott istället för att se vad som hände efteråt. Är det inte vad vi alla är rädda för? Att vår verklighet sakta ska förvrängas? Som omslaget till boken.

Samtidigt som jag verkligen började älska How I live now fick jag också lyssna på Meg Rosoff, två gånger. Det första seminariet var tillsammans med Kitty Crowther, en bilderboksförfattare jag tycker mycket om, och handlade om ALMA-priset. Mycket handlade också om barn- och ungdomslitteratur och hur det ses ned på att vara författare till barn- och ungdomsböcker – att många verkar tro att det ”bara är att skriva en barnbok”. Den som har läst Meg Rosoff och Kitty Crowther vet att det är långt ifrån sanningen.

Det andra seminariet var ett samtal mellan Daniel Sjölin och Meg Rosoff och även om jag tyckte att Sjölin tog över samtalet mer än var som var nödvändigt ibland så var det också svårt att stjäla uppmärksamhet från Meg Rosoff. Hon var skarp, rolig, smart, snabb och det var underbart att lyssna på. Läs mer om Meg Rosoff på Litteralund i Enligt O:s fina rapport. Jag håller med om allt. Läs för all del också hennes böcker. Jag vet att jag kommer läsa fler.

Andra som bloggat om boken: Skriva läsa leva, Sincerely Johanna, Fiktiviteter, bernur, Beas bokhylla, Bokgalleriet, Läsresan, Bokskåpet.

Tre starka kvinnor

Vem är hon, den starka kvinnan, i litteraturen? Är hon kvinnan som varje dag sliter som låglöavlånad undersköterska, hämtar barnen på förskolan, sliter med disk och städ och tvätt, fängslad under patriarkatets normer? Är hon kvinnan som tar allt hushållsarbete, sköter allt känslomässigt arbete i relationen?

I litteraturen, i fantasyn och den historiska romanen är hon sällan den vanliga kvinnan, den som slåss mot patriarkatet i sin vardag. Nej, hon är superkraften, den som lyckas när andra inte gör det, den som är bäst i både bågskytte och ridning och lyckas där andra inte gör det. Hon, den ouppnåeliga. Ofta får de mig att känna mig ganska liten för vad är då jag, i jämförelse med dem, om inte svag och misslyckad? Varför finns inte karaktärsbeskrivningen ”starka män” i lika stor utsträckning som ”starka kvinnor”? Jo, för att mannens styrka är norm, självklar, tagen för given. Det är inte kvinnans.

Den lågavlönade, den slitsamma, hon får oftast vara en stark kvinna endast om hon inte klagar. Om hon bär sitt kors utan gnäll, om hon får folk att undra hur hon orkar, då kan hon också få vara den starka kvinnan, Men nåde henne om hon klagar.

I Marie Ndiayes hyllade roman Tre starka kvinnor, vars originaltitel egentligen direktöversätts med ”Tre kraftfulla kvinnor”, hittar jag henne inte i några vanliga klyschiga beskrivningar.  Hon är dottern till den fallande patriarken, hon återvänder till Senegal efter åratal i exil i Frankrike för att hjälpa till att försvara brodern som är i fängelse. Hon är hustrun som av mannen målas upp som helgonlik och hon är flickan som tvingas lämna sitt hem efter att maken dött och hamnar i ett flyktingläger under så tyranniska förhållanden att jag saknar ord att beskriva det. Hon är så många kvinnor idag, förtryckt av patriarkatet, har svårt att höja sin röst mot det.

Marie Ndiyae saknar inga ord. Hon använder dem på ett utsökt sätt för att mejsla in sina karaktärer med språket, låter de tre delar boken består av färgas av ordens rytmik och metaforer. I bokens första del är språket vindlande, drömskt, berättar om den stora blommande flamboyanten där Noras far sitter som i en tron och vars doft nästan kväver henne. Berättelsen i sig verkar också skifta mellan dröm och verklighet, jag vet inte vad som är sant. Den andra delen, den enda som berättas utifrån en mans synvinkel och beskriver hans syn på sin fru Fanta, är skriven med ett hårt och avskalat språk, med korta meningar och vassa ord. Jag tänker ofta att det måste varit svårt att översätta. Den tredje delen bär ett lugn mitt i det svåra och huvudpersonen Khadys upprepande av ”Jag är Khady” fångar inte bara hennes egen kamp för sin identitet utan gör också språket levande.

Vi läste Tre starka kvinnor i en feministisk bokcirkel och vi var överens om att även om vi tyckte om den så förstod vi heller inte alla metaforer och allt som verkade ligga gömt under orden, inte bara om maktförhållanden mellan män och kvinnor utan också om de mellan Afrika om Europa. Om kolonialism, om möjligheter, om rasism, om samhället.

Något vi också var överens om var hur djupt provocerade vi blev av berättelsen om Fanta, hur lite om henne som egentligen visades, hur mycket bilden av henne var fabricerad av hennes man för att passa hans världsbild. Berättelsen handlade egentligen inte om henne alls men var ett slående exempel på en mans blick på en kvinna. Följande är min egen tolkning, inte bokcirkelns: Inte bara får man en bild av hur en man kan tolka en kvinna utifrån sina privilegier som man, jag ser det också som en i det närmaste sarkastisk referens till den långa rad av manliga författare som skildrat kvinnor nästan just på det här sättet. Ndiyae knyter an till det sättet att skriva, med en så liten överdrift att poängen går fram men också som att det mycket väl skulle kunna vara en skildring av en kvinna utifrån en mans synvinkel.

Men att mannens blick vilar på kvinnan även i de andra berättelserna står klart. En av bokcirkeldeltagarna undrade om det verkligen är en berättelse om tre starka kvinnor, de utgår så mycket ifrån mannen. Fadern, brodern, sambon, maken.

Jag kan verkligen rekommendera Tre starka kvinnor som en bokcirkelbok för det finns så oerhört mycket att diskutera i den. Flera som var med i bokcirkeln uttryckte att de inte alltid tyckte om den, men att det ändå fanns mycket att prata om. Vår bokcirkel innehöll också högläsning av två texter från Fanny Arsinoe som vi alla skrev under på, för att återknyta till den starka kvinna jag inledde den här texten med. De är fantastiska, läs dem här och här.

Cirkeln i boken sluter sig med den sista berättelsen, vi är tillbaka i huset i Senegal med den blommande flamboyanten och jag känner det som att jag också varit där. Jag kan nästan känna doften.

Tre starka kvinnor gavs ut av Natur och Kultur 2010. Du hittar den här och här och kan läsa mer om den hos: bernur, Lyrans noblesser, Dagens bok, Feministbiblioteket, Läsenär, Böcker etc.

Jag har tidigare skrivit om mina tankar kring begreppet starka kvinnor i samband med Elisabeth Nemert, Odinsbarn och Game of Thrones.

Nässelvrede – Solveig Vidarsdotter

Gäddede är en by i det bedårande vackra Frostviken i norra Jämtland, mellan Hällingsåfallet och norska gränsen, en plats du besökt om du sett Dunderklumpen. Kör du längre norrut kommer du till Stora Blåsjön och det vackraste som finns i Jämtland. Men Gäddede är också ett typiskt samhälle i det norrländska inlandet, nedläggningshotat av den urbana normen.

I Gäddede låter Solveig Vidarsdotter morden hagla i sommarnatten. Ett kommunalråd hittas död i nässlorna och den som verkar vara skyldig är hans hälften så gamla fru. En kvinna vådaskjuter sin pappa på skjutbanan samma dag. Har morden något med varandra att göra?

I Isvittringsom kom 2013, fick läsaren för första gången lära känna Ingrid Kvarnberg som då var hemvändande polis från Stockholm till Gäddede. I Nässelvrede har hon landat i sin roll som landsortspolis och kanske har också Solveig Vidarsdotter landat i sitt författarskap för Nässelvrede är, i mitt tycke, mycket bättre än Isvittring. I sina allra bästa stunder påminner den mig nästan om Åsa Larsson och högre betyg kan jag inte ge för ingen kombinerar rå glesbygdsskildring och brutala mord som Åsa Larsson.

Den säkerhet och stilistisk som Larsson har i språket och som gör att jag håller henne för den bästa svenska deckarförfattaren finns inte – än – hos Vidarsdotter och det är de ibland stolpiga konversationerna som gör att jag då och då stannar upp i läsningen av Nässelvrede men skildringen av människorna och landskapet är fängslande, så nära inpå. Det är glesbygdsnoir och dammig romantik, det är något helt annat än polisarbete i storstäder. Obarmhärtigt visar Vidarsdotter hur den urbana normen påerkar glesbygden, hur lite man bryr sig om den, att ingen gör mer än rycker på axlarna. Man vet hur det är.

Men Vidarsdotter går också djupare än att bara placera sin deckare i glesbygden. Nässelvrede är en hjärtskärande skildring av ensamma människor. Vikten av gemenskap, att få betyda något, sätter djupa spår både i berättelsen och karaktärerna. Den ibland uppdykande ledan och missmodet går i kamp med viljan att slåss för sin bygd.

Tyvärr är det ibland också deckarklyschigt intill leda. Redan på sidan hundra och efter den uppskattningsvis hundrade beskrivningen av en kvinnas kurvor, hår eller bröst är jag lite trött på utseendefixeringen som ofta kommer med den här genren. Det är så tröttsamt, så onödigt, så fruktansvärt förutsägbart och för mig drar det ner betyget av den här annars välskrivna och mycket fängslande deckaren. Att mördaren sen är den vanliga osannolika, icke-trovärdiga, omotiverade och helgalna skurken som avslöjas i sista kapitlet är tyvärr bara alltför väntat men också fruktansvärt tråkigt. När en författare kan gå på djupet i karaktärsskildringen i övrigt, varför gå i den trista fällan?

Lind & Co, 2017

Du hittar boken här eller här.

I bergets hjärta och vad som hittades där

”Det blir en lång tågresa ner till Götaland”, sa ingen baksidestext någonsin. Men när det är dags att resa till Norrland, då känns det ofta som att resa till ett helt annat land. Åtminstone i stora delar av litteraturen och nu senast i Mårten Sandéns I bergets hjärta där Sonja Årberger reser från Göteborg med en lång tågresa ”upp till Norrland” och till den fiktiva byn Årbergsholm. Att behandla Norrland på det här viset är inget ovanligt men det är också stereotypt och tråkigt. Jag kommer återkomma till det, men jag vill börja med vad jag gillade med I bergets hjärta.

Mårten Sandén är en mästare på det skrivna ordet – en av mina favoritförfattare – och lyckas skapa fin magi i det äventyr som I bergets hjärta blir när Sonja upptäcker att allt inte är som det ska i Årbergsholm. Hon har fått brev från sin farfar som är döende och vill att hon hälsar på men när hon kommer fram visar det sig att han inte alls har skrivit något brev och Sonja verkar inte vara välkommen av sin farbror Carl. Allvarliga män i kostymer och en elak advokat stryker runt knutarna och alla verkar vilja komma åt guldet som sägs finnas i Årberget, berget som gett byn och Sonjas släkt sitt namn. Sonja är en hjärtevärmande karaktär, vilsen men stark och står upp för sin kusin som hon träffar i Årbergsholm och som är svårt sjuk. Jag tycker mycket om Sonja, jag tycker om att det är tjejen som är den drivande karaktären, den starka, den som står upp mot överheten.

Men Sonja reser alltså till Norrland. Under resans gång byter hon tåg flera gånger innan hon är framme i Östersund, en resa som i verkligheten oftast innebär 0-1 tågbyten, och sedan åker hon buss ganska länge. Hon borde alltså befinna sig någonstans norr om Östersund vilket placerar henne ganska så mitt i Sverige, inte alls så långt norrut som berättelsen verkar få en att tro och definitivt inte ”långt i norr” som det uttrycks mot slutet av boken.

Det är med andra ord, förutom finstämt och äventyrligt, även ganska klyschigt och det spär på bilden av Norrland som en homogen plats, ett råvaruupptag där guld och gröna skogar gömmer sig i berget. Att ens använda sig av ordet ”Norrland” för att markera en plats när Norrland upptar över halva Sveriges yta och består av nio helt olika landskap är så verklighetsfrånvänt att jag inte kan förstå varför författare gång på gång väljer att göra det. Vad innebär det att ”resa till Norrland”? Är det Norrlands södra gräns som åsyftas, några mil norr om Uppsala? Är det Karesuando, allra längst i norr,130 mil längre norrut bilvägen?

Fördomarna om Norrland och det norrländska frodas i många barnböcker, vuxenböcker och annan kultur. Att det här händer gång på gång gör också att jag reagerar mer och mer för varje gång. En så luttrad författare som Mårten Sandén borde inte göra misstaget att skriva att någon ”åker till Norrland” och hade gärna också fått ge ett bredare miljö- och urfolksperspektiv på gruvbolaget som vill börja borra i Årberget. Att gruvbolag från andra länder vill borra sönder bergen och förstöra både liv och miljö, framförallt livet för den samiska befolkningen, är ju tyvärr ingen saga utan sannaste och hårdaste verklighet.

För att återgå till inledningen så har jag aldrig läst en baksidestext som inleds med orden: ”Det blir en lång tågresa ner till Götaland” när huvudpersoner reser från till exempel Östersund till en mindre ort utanför Göteborg. Att tänka sig det är ju absurt för många. Så varför ser det så ofta ut så här? Varför klumpas just Norrland, av Sveriges tre landsdelar, alltid ihop till en kultur, ett landskap, en plats? Det cementerar den urbana normen (då mycket av Norrland är glesbygd om än inte allt) och skapar fördomar och ignorans.

PS. För den som hyser liknande åsikter eller vill lära sig mer om urban norm och bilden av Norrland, lyssna på Norrlandspodden med Po Tidholm och Sofia Mirjamsdotter, eller läs Tidholms bok Norrland.

Andra som läst: Prickiga Paula, bylined, Bokhemligheter.

Pennskaftet – Elin Wägner

9789173531825_200x_pennskaftet_pocketElin Wägner skrev Pennskaftet 1910, präglad av sin egna journalistiska karriär och kamp för kvinnlig rösträtt. ”Pennskaftet” kallas journalisten i romanen med samma namn men kanske är hon mer av en sammanlänkning än en huvudperson. Den egentliga huvudpersonen i romanen är snarare rösträtten i sig själv, kvinnokampen. Ändå, trots sitt tunga ämne, är Pennskaftet en lättsam roman att läsa, humoristisk, satirisk, fängslande.

Inledningen av läsningen av Pennskaftet blev dock lång och trög, men kanske berodde det mer på mig än boken. Jag började läsa den i december, pausade och återkom inte förrän i mars när jag sträckläste den på två dagar. Det är svårt att efter ett tag inte bli totalt uppslukad av Wägners sätt att sammanlänka de kvinnoöden som får äga rum i Pennskaftet, för helt ärligt är jag ganska ointresserad av de få män som finns där i utkanten. Kvinnokampen däremot, striden för rösträtt, är briljant skildrat. Kvinnorna är så olika, från olika samhällsklasser och med olika erfarenheter och ändå kämpar de för samma sak. Vi måste göra samma sak idag.

Då, 1910, var rösträtten det kanske viktigaste för feminismens framfart, en grundpelare för fortsatt feministik kamp och och kvinnans rätt till att vara en egen person. Nästan som i förbigående nämns frågor som idag, över hundra år senare, istället är de frågor som är mer aktuella än någonsin och några av dem är de viktigaste vi kämpar för idag. Rätten att ha det förhållande som en vill utan att det ifrågasätts och framförallt, rätten att vara fredad.

Jo, sade Pennskaftet, nu helt modig, vi hade en gång haft en diskussion i tidningen om kvinnofriden, generalen vet sådant man tar till, då man inte vet sig råd med något annat. En stor del därav hade vi, de manliga och kvinnliga medlemmarna på redaktionen, gjort själva, och en av kamraterna, ett manfolk naturligtvis, hade skrivit och sagt, att kvinnorna borde inte vara så pjoskiga, inte ta så illa upp och så vidare. Samma kväll, som den artikeln hade stått införd, blev jag emellertid på hemvägen från mitt abete antastad av en fin herre, som aldrig ville gå och som anförde min egen tidnings uttalande som skäl och ursäkt för sitt uppförande.

Undantaget det tidiga 1900- talsspråket hade scenen lika gärna kunna hänt idag. Feministiska uppvaknanden och inte minst vikten av ett eget rum är frågor som brinner i Pennskaftet och fortfarande idag. Pennskaftet är fängslande i sin historieskildring, skrämmande i sin aktualitet och oerhört fascinerande att läsa. Missa den inte.

Andra som skrivit om boken: Enligt O.

Thin Air – Michelle Paver

Det är nästan omöjligt att inte jämföra Thin Air med Michelle Pavers förra roman Dark Matter. Det är is, snö, kyla och ensamhet som tär och skrämmer. Ändå är Thin Air en helt annan roman.

thin-airKanchenjunga är världens tredje högsta berg och ett av dem som tagit livet av flest bergsbestigare. Michelle Paver bygger löst sin historia på verkliga berättelser när hon låter de bergsbestigare som är våra huvudpersoner få följa i spåren av andra, misslyckade expeditioner. Stephen Pearce är läkare och reser år 1935 till Indien som en ersättare i sin bror Kits expedition. Kits är besatt av den i boken mest kända och mest katastrofala expeditionen, Lyells expedition från år 1907 då fem personer dog. Lyells bok Bloody but unbowed är en ledstjärna för Kits, en hjälteskildring, en trygghet. Men i Indien träffar de också Charles Tennant, löjtnanten som lydde under Lyell och som trettio år senare fortfarande jagas av expeditionen från 1907.

What his book largely ignores, but what still haunts me decades later, is the fact that although the mountain killed five of our number, we only laid to rest four.

Något väntar Kits och Stephen uppe på berget. Michelle Paver är fantastisk på att beskriva miljöer in i minsta detalj, få läsaren att känna att de på riktigt ser ut över molnhöjda berg och det är inte svårt att tro att något ruggigt lurar där.

Dark Matter skrämde livet ur mig och jag håller den fortfarande för en av de bästa spökhistorier jag läst, skräck så grundlig och klassisk att det någonstans borde varit klyschigt men aldrig någonsin var det. Den var ensamheten dragen till sin yttersta spets, spöken och hjärnspöken i en hårresande bladning. I Thin Air är det egentligen inte så mycket ensamheten som skrämmer, snarare det motsatta – det människor kan göra mot varandra. Det är människans eget begär efter berömmelse, hens ondska, som spökar. Även om Thin Air inte skrämde mig lika mycket som Dark Matter är ändå Thin Air någonstans mycket otäckare, på ett helt annat psykologiskt plan. Thin Air är en avskalad roman, men ändå stämningsfull. Hemsk, läsvärd.

Att leva loppan har också läst.

Hitta den här, här eller här.

”Du har alltid varit lite förälskad i döden”

wendigons-forbannelseMonstrumologen var en av de bästa böcker jag läste 2015 och en av de mest hårresande skräckböcker jag läst. Ett gotiskt mästerverk, djupt grävande i viktoriansk skräcklitteratur med lika mycket blod och gravöppningar som tema. som människans dubbla natur. Jag var förtjust.

Andra delen i Rick Yanceys serie om monstrumologen Warthrop och hans unga assistent Will Henry blev inte en lika stor fullträff för mig. Kanske hade jag för högt uppskruvade förväntningar, kanske var det inte alls rätt tid att läsa en svulstig skräckroman, precis på väg tillbaka från en lässvacka. Kanske saknas ändå något i boken.

I Wendigons förbannelse reser Warthrop och Will norrut för att söka efter en kollega till Warthrop, en annan monstrumolog vid namn John Chanley. Han har försvunnit i vildmarken och sägs ha fallit offer för wendigon, en ande vars hunger aldrig blir tillfredsställd och som dömer sina offer att bli som den. Warthrop, som i första boken dissekerade monster utan huvud och med munnen i bröstkorgen, vägrar tro att wendigon existerar och jag finner aldrig riktigt varför. Hela New Yorks sällskap med monstrumologer blandas in och någonstans förvirrar jag mig bort i namn, återberättelser och presentationer. Det är stundtals alldeles för pratigt och berättarglädjen saknas, den som jag älskade i första boken och som kunde skapa meningar vilka snirklade över en halv sida och innehåll minst fem synonymer till orden ”otäck” eller ”motbjudande”

Kanske är Wendigons förbannelse helt enkelt en typisk mellanbok, en transportsträcka mellan böcker. Ändå är jag fängslad, fascinerad över Rick Yanceys påhittighet, äcklad över de målande beskrivningarna. Även här finns, liksom i Monstrumologen, den ibland tunna skiljelinjen mellan människa och monster. Ändå är den här inte alls lika skräckinjagande, kanske beror det på att läsaren aldrig på samma sätt tas med på djupet in i monstrets psykologi, får se dess mänskliga beteende lika mycket som dess monstruösa. Jag blir aldrig lika rädd för wendigon som för anthropopagerna. Det finns heller inte lika många referenser till klassisk gotisk skräcklitteratur som var en av de sakerna jag älskade med Monstrumologen – att den lika mycket som en roman på egna ben var en hyllning till en genre.

Det som jag ändå verkligen vill ge romanen, och något som gör att jag ser fram emot nästa, är att det är fantastiskt att den framfusiga tjejen Lilly stormar in med buller och bång och orerar om rösträtt för kvinnor och vill bli monstrumolog precis som Will. Det enda jag saknade med Monstrumologen var förekomsten av kvinnor och jag hoppas Lilly kommer tillbaka.

Modernista, 2016.

Andra som läst: iheartfantasy, midnatts ord.

Hitta boken här, här eller här.

Att leva och överleva

Att det börjar finnas lika många dystopier som stjärnor på YA-himlen kan väl inte ha gått många förbi, men Sofia Nordins serie som inleds med En sekund i taget är någonting alldeles i särklass. Om du såg mig nu är fjärde delen.

Böckerna är gastkramande spännande, ändå sker inte mycket i det yttre händelseförloppet utan det är i det inre som alla känslor stormar. Den lilla del av Sverige vi i boken får lära känna är totalt ödelagd. Nästan alla har gått under i en feber som i ett svep verkade utrota nästan hela mänskligheten. Ett fåtal blev kvar, och just dem får vi följa – varje del har en egen huvudperson. I Om du såg mig nu är det Esmaels tur, dystrare och tyngre till sinnes än Hedvig och Ella.

Vad kan jag säga?
Det var skolfest. Alla dog.

Alla utom jag och Bianca och Sandra och Lukas.
Och Lukas, han dog ändå. Sen.

De här böckerna är ingen jakt på en ond ledare eller ett svar på vad som med en sådan kraft kan slå ut miljontals människor – det är böcker om att överleva och vad som händer med människor när vi tvingas göra just det. Inte bara leva, men överleva. Det fina med att byta huvudperson i varje bok är att så många röster får komma till tals, så många olika tankar om apokalypsen, så många olika reaktioner. Att det inte bara finns en reaktion på död och katastrof.

Esmael är inte bara dystrare än tidigare huvudpersoner utan också mindre eftertänksam och praktisk, han försätter sig ofta i situationer där han får ligga blöt en hel natt eller inte får riktig mat. En kollega till mig sa att Sofia Nordin måste ha ägnat mycket tid åt att verkligen känna hur mat smakar och jag håller med – beskrivningarna av ruttnade livsmedel får det att kväljas och den av färsk mat bilder att dansa framför ögonen. På något sätt påminner det mig om läsningen av Fem- böckerna där mat är ett så stort tema och beskrivs så vällustigt – med den skillnaden att den där ofta fanns i överflöd och här är en bristvara – beskrivningarna är ibland nästan plågsamma. Hur mycket saker betyder när vi börjar sakna dem är Sofia Nordin en mästare på att beskriva.

Att ha olika huvudpersoner i varje bok men ändå röra sig inom samma krets gör också att läsaren får lära känna karaktärerna bokstavligen både innanpå och utanpå – både ur deras eget sinne och från andras ögon. Det är ibland skrämmande hur jag kan älska en karaktär i en bok och finna samma person oerhört irriterande i en annan, hur någon kan verka snäll och lite mesig i en bok men otäck och psykopatisk i en annan. Om du såg mig nu är också otäck på ett sätt som de andra böckerna inte har varit, djupt allvarlig och psykologisk samtidigt som den inte är för tung för att orka läsa.

Jag skyndar mig. Rädd att någon ska upptäcka mig. Vad ska jag säga då? Att de inte får någon ost? Ska jag försvara den? Eller ska den där snälla killen som också är jag plötsligt börja snacka och bjuda in till pizzakalas? Jag ska utrota den snälla Esmael. För att vara snäll är som att vara helt öppen. Låta folk såra en. Varsågod, slå mig. Varsågod, häll dina giftiga, elaka ord rakt in i mig. Jag tänker inte försvara mig.

Helvete heller. Den snälla Esmael ska inte få finnas kvar. Det finns ändå ingen som älskar honom.

Jag blir arg, upprörd, ledsen, lycklig och helt dödsskraj under läsningen av Om du såg mig nu. Rädd blir jag också om det här är sista boken i serien för jag skulle kasta mig över även nästa del om den kom ut. Ändå tror jag att det här är slutet, det känns så. Missa inte den här serien!

Missa heller inte samtalet med Sofia Nordin i avsnitt 10 av bokpodden Bladen brinner, oerhört intressant om just Esmael och hur vi uppfattar människor beroende på deras yttre.

Så här tyckte jag (kort) om de två första och den tredje delen.

Hitta boken här, här eller här.

Andra som läst och bloggat: Prickiga Paula, romeoandjuliet, Att leva loppan.

Hela Kakan – lite för lite om mycket

9789137147086_200x_hela-kakanDet känns lite som att läsa en blogg. Ämnen staplas associativt på varandra, går in i varandra, blandas. Hela Kakan, självbiografin av Kakan Hermansson, är en del biografi, en del politisk analys, en del forskningsöversyn, en del vittnesmål. Vad blir summan? Jag vet inte riktigt.

Sägas bör att jag inledde läsningen skeptisk, med en inbyggd motvilja mot genren som tyvärr till ganska stor del infriades. Varför jag ens tog upp den här boken från början är för att jag älskade Kakans sommarprat och för att jag lyssnade på henne under en konferens med stor behållning.

Jag inser syftet med biografier, att vilja läsa om någon annas upplevelser, men jag kan ändå inte riktigt se poängen, särskilt inte den litterära, i ett verk som spretar så här mycket åt olika håll. Det blir ofta pratigt, som ett mellanting mellan en nedskriven intervju och en berättelse. Vad som egentligen är extra tråkigt är att inledningen är oerhört lovande, Kakan skriver ett brev till den fjortonåriga Kakan och det är ofta ett lyckat grepp. Tyvärr försvinner den tråden helt så fort den här boken börjar sladda mellan genrer, jag hade gärna sett den tas upp igen för att knyta ihop historien.

Samtidigt är berättelserna gripande och den igenkänning som finns är också viktig. Det är i vittnesmålen jag finner Hela Kakan mest gripande och i analyserna som den är mest intressant – som i kapitlet ”SATC, männen och lyckan” om Sex and the city, om att stoppa in kvinnor i fack och om normaliseringen av destruktiva förhållanden. Det är också när analyserna går hand i hand med berättelsen om Kakans liv som det är en riktigt bra bok. Kapitlen ”Hur vi blev hårdhudade (ja, det handlar om hat)” och ”Silverräven, fotbollsflatan och grillen” gör just detta, presenterar enkla och lättförståeliga fakta och analyser om kvinnohatet i samhället och precis hur konkret det kan gripa in i ens vardag som kvinna.

Kvinnohatet, det är mina vänner och deras barndomshistorier om våldtäkt, av pappor, farbröder och kusiner. (—) Kvinnohatet är att du tycker att jag är dramatisk nu, att jag alltid tjatar och överdriver. Hos polisen sitter kvinnohatet i entrén och tar emot anmälan och säger att nej, tyvärr det är hans ord mot dina, så du går hem och skär dig med ett asvasst kvinnohat och gör det kontinuerligt för att ens palla. Många gör inget alls, bara trycker bort det, år ut och år in. Det äter upp dig.

Den här boken gör mig kluven. Den är viktig och bra och jag kan absolut tänka mig att stoppa den i handen på en spirande feminist eller tonåring och veta att de kan hitta många bra tankar att ta till sig där. Samtidigt är den mycket sämre rent litterärt och personligen läser jag böcker nästan uteslutande för att de har fantastiskt språk och stämning. Jag tror dock inte heller att all kritik mot texten i boken kan läggas på författaren – den kunde nog genomgått hårdare redigering av förlaget. Förutom en uppstramning av texten hade någon gärna fått redigera bort det ständiga användandet av det talspråkliga ”dom” istället för ”de” eller ”dem” – det stör mig något kolossalt – och plockat bort darlingen ”go” (som i ”en go blandning”) ett ord som används i alldeles för stor utsträckning och endast får mig att tänka på Göteborgsdialekt. Jag förstår inte riktigt hur det här gick igenom korrekturen.

Min favorit bland bokpoddar, Mellan raderna, tycker att Kakan kanske borde dragit ner på skolgårdsbeskrivningarna och satsat mer på analyserna med sammanfattningen att allt inte behöver vara en biografi. Jag håller med. Men, vid sidan av det, ändå en läsvärd bok med många viktiga berättelser.

Andra som skrivit om boken: Bokbarn.