Vi skulle varit lejon

Malin känner sig inte så modig som hon skulle vilja vara. Som ett lejon. Någon som vågar stå upp för den som blir retad.

När Leona börjar i klassen blir hon genast populär, så där som nya elever ofta blir. Men snart falnar intresset och istället börjar det spridas rykten om att Leona inte är den hon utger sig för att vara. Malin vill hemskt gärna bli bästa kompis med Leona, för hon har ingen bästis, men hur ska hon våga stå upp för Leona mot hela klassen? När det kommer fram att Leona är transtjej vänder sig alla mot henne, tycker att hon har dolt vem hon egentligen är.

Vi skulle varit lejon är en bok om att våga och inte våga. Att erkänna att grupptryck är svårt och att vara modig fast det tar emot. Vi skulle varit lejon är en bok med ett budskap för 9-12- åringar, och sådana böcker riskerar ofta att bli lite överpedagogiska och torra och tråkiga rent litterärt. Jag tycker inte att den här boken blir det. Line Baugstö skriver med ett vackert språk och skildrar Malin och Leona fint och varsamt.

Det finns ett stort behov av HBTQ+ -böcker på hyllan för mellanåldern. Mest av allt önskar jag att det skulle finnas fler böcker med representation, att det bara får finnas massor av olika barn med olika utseenden och bakgrunder och så är det ingen större grej med det. Att få se sig representerad i de böcker en läser är kanske så mycket viktigare än någon som alltid får se sig representerad någonsin kan förstå. Men tills vi har kommit dit behövs de här böckerna också, de som speglar ett samhälle som inte kommit så pass långt att alla får finnas på lika villkor. De behövs, både för att få läsa om en erfarenhet som ligger nära ens egen, och för att skapa större förståelse hos andra. Jag är glad att den här boken finns och hoppas att många kommer att läsa den.

Opal, 2020.

Fler som läst: Carolina läser.

Boken hittar du bland annat på Bokus och Adlibris.

Luften är fri – tredje boken om Kouplan av Sara Lövestam

Jag läser inte många deckare men Sara Lövestams böcker om Kouplan tycker jag hemskt mycket om. Kouplan är privatdetektiv, men han är också asylsökande och måste kämpa inte bara för sitt uppehälle utan också för att få räknas som en legitim person i ett allt kallare samhälle. Sara Lövestam är en mästare på att skriva karaktärer som känns, långt in i hjärtat.

I Luften är fri har Kouplan blivit hemlös. Allt han äger bär han i sin ryggsäck och han måste dessutom akta sig för gränspoliserna. Det kanske inte är det rätta tillfället att ta sig an ett nytt uppdrag som privatdetektiv, men han behöver pengarna och har inget val.

Kouplan tar sig an uppdraget från Ulrika, som misstänker att hennes man Håkan är otrogen. Det verkar som ett rutinuppdrag, men ju längre in Kouplan nystar sig desto mer börjar han upptäcka att det kanske ligger något ännu värre bakom Håkans misstänksamma beteende än otrohet.

Sara Lövestam lyckas med något så ovanligt idag som att skriva deckare som känns på riktigt. Serien om Kouplan är långt ifrån trötta klichéer om manliga kommissarier och kvinnliga lik. Sara Lövestam skildrar människor i utkanten av normerna och samhället, men skriver också en historia som är både tankeväckande och otroligt spännande. Julia Dufvenius gör som alltid en fantastisk inläsning, det är en ren njutning av höra henne läsa in böcker.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de två tidigare böckerna i serien:

Sanning med modifikation
Önska kostar ingenting

Piratförlaget, 2016.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Feministbiblioteket, Bokstugan.

Ett höstligt lyckopiller

Jag tycker om berättelser som i sitt korta format lyckats berätta om ett helt äventyr. Jag älskar att Pumpkinheads är ett sprudlande, känslosamt farväl till barndomen, rutiner och allt som vi känner till – och bara står på tröskeln till något helt nytt och spännande.

Deja och Josiah är kompisar men ses bara varje höst, på marknaden där de jobbar tillsammans. I år är sista året. Josiah vill deppa, men Deja har en plan: de ska kolla in allt kul som finns på marknaden som de inte hunnit med tidigare år. Och det är faktiskt dags att Josiah pratar med den snygga föreståndaren i Kolakoisken.

Jag älskar verkligen att Pumpkinheads är ett så klassiskt quest, nästan rollspelsliknande i sitt format med uppdrag, typiska sidokaraktärer och vägvisare – en slingrande väg till målet. Nej, slutet kanske inte är särskilt överraskande men det är också en liten del av formatet. Pumpkinheads är också en otroligt fin historia om vänskap, kärlek och om att säga farväl till ett bit av ditt liv. En slags coming-of-age i serieformat. Rainbow Rowell är en av mina favoritförfattare, hon är fantastiskt på att skapa härliga karaktärer som du både älskar och, kanske lite, älskar att hata. Faith Erin Hicks har illustrerat den här grafiska romanen och den är helt underbar! Ett riktigt litet lyckopiller som lyser upp i höstmörkret.

Boken finns utgiven på svenska av Berghs förlag, 2020, med titeln Sista chansen. Den finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula.

Mödrarnas söndag – en liten stor roman

Att lyssna på Mödrarnas söndag är att för en stund få befinna sig i den 30 mars 1924 på den engelska landsbygden. Jag älskar sådana böcker, böcker som på ytan inte handlar om särskilt mycket men som skapar en reva i tid och rum och låter dig ta del av en berättelse så atmosfärisk att den känns helt på riktigt. Låter dig uppleva någon annans liv.

Det är mödrarnas söndag, dagen på året då tjänstefolket får ledigt för att åka hem. Jane Fairchild är föräldralös och cyklar istället till granngodset Upleigh där hon ska träffa sin älskare och Upleighs ende arvtagare, Paul Sheringham. Det är första gången de träffas på godset, annars har de fått hålla till i buskar och uthus. Men just den här dagen står godset tomt. Med små antydningar låter Graham Swift läsaren få veta att en tragedi lurar i framtiden, men lyckas ändå fånga stunden mellan Jane Fairchild och Paul Sheringham. Efteråt går Jane runt på godset, andas, medan Paul Sheringham beger sig till hans blivande hustru. I rummen på godset ekar tystnaden av de två bröderna som förolyckades i kriget.

Mödrarnas söndag är en bok om klasskillnader, om öden, men också om att ta sig framåt trots detta. Det är elegant, levande och mästerligt skrivet, så där att inte ett enda ord känns överflödigt. Det är ofta de små detaljerna som gör det, det som rör sig i utkanten men ändå blir viktigt. Det skapar så många liv på så få sidor – Jane Fairchilds, men också mr Niven, Paul Sheringham och Ethel. Julia Dufvenius är en fantastisk inläsare, det är så njutningsfullt att höra på hennes röst att milen jag tillryggalade i bilen medan jag lyssnade på Mödrarnas söndag bara svepte förbi.

Mödrarnas söndag är en liten, men stor, roman. Jag älskade den.

Albert Bonniers förlag, 2017.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Bokmania, Fiktiviteter, Enligt O, CRM Nilsson, Bokhora, Annas bokblogg, binas books, Carolina läser, Kerstins bokblandning, Just nu just här, Boktokig, Dagens bok, Hanneles bokparadis, Lyrans Noblesser, bokmania, Tekoppens tankar,

Spökhistorier från Jorvik – Helena Dahlgren

Höstmörkret sänker sig över Gyllenåsarnas dal på ön Jorvik. Det är en magisk plats, där hösten alltid verkar dröja sig kvar. En efter en samlas Ödesryttarna kring lägerelden i Gyllenåsarnas dal, ditkallade av ett mystiskt brev om att någon av dem är i fara. Anne, Linda, Alex och Lisa är utvalda, fyra ryttare som tillsammans med sina hästar gav sig ut på ett uppdrag för att rädda världen i de tre böckerna om Ödesryttarna; Jorvik kallar, Legenden vaknar och Mörkret faller.

Min favorit i serien är Fyra berättelser från Jorvik, en novellsamling som är lite mer lågmäld och stillsam och gräver djupare i Ödesryttarnas liv. Efter läsningen av den tyckte jag att kände dem bättre än någonsin. I Spökhistorier från Jorvik berättar Ödesryttarna varsin spökhistoria runt lägerelden i Gyllenåsarnas dal, och att läsa den är som att sjunka ner i en höstmysig härlighet full av hästar, magi och mörker. Helena Dahlgren kan sin spökhistoriegenre och det är omöjligt att inte ryckas med och sluka hela boken i ett svep. Jag kan tänka mig att den är fantastisk som högläsningsbok. Språket är levande, det är kusligt och rysligt och boken räds inte att skrämma sina läsare. På ett bra sätt. Allra mest tycker jag kanske om Körsbärsgårdens hemlighet – den bär ett drag av melankoli med sig, mer sorglig mer än otäck.

Alldeles nyss skrev jag, om Mia Öströms Slutstation, att bra spökböcker för slukaråldern sällan bara berättar en spökhistoria. De säger något om livet, om att vara tonåring och känna att allting förändras kring en, utan att kunna göra något åt det. Anne, Linda, Alex och Lisa får alla veta hemligheter om varandra den här natten och jag är glad att jag får vara med.

Böckerna om Ödesryttarna är baserade på datorspelet Star Stable. Jag pratar om det ganska ofta. Här på bloggen ibland, men kanske framförallt på mitt jobb med spel- och bokintresserade kids, tonåringar och föräldrar. Du hade säkert hört talas om spelet, om det inte hade varit så att det främst spelas av tjejer. Faktum är att Star Stable är ett av de tio största spelen i sin genre (MMORPG) med ungefär 13 miljoner användare och en halv miljon spelare i månaden. Dessutom är det svenskutvecklat. Men jämte spel i samma genre, som till exempel World of Warcraft, får det förstås inget medieutrymme. Den delen av spelkulturen som bärs fram av främst tjejer har aldrig rönt något större intresse hos andra. Snarare ses det ner på, som om det vore mindre värt.

Det är trist. Jag hoppas att spelvärlden snart kommer att komma längre än så. Star Stable är ett fint spel och ett fantastiskt community för många unga. Det är verkligen inte så att du måste känna till spelet för att läsa böckerna, de fungerar helt fristående, men jag tror att Star Stable- fans kastar sig över böckerna och att läsare som är nya till spelet kan bli nyfikna på det. Böcker och datorspel behöver på inga sätt existera i ett motsatsförhållande, böckerna om Ödesryttarna skapar broar mellan litteratur- och spelvärldar och det är något jag tycker är så fantastiskt fint.

Jag längtar efter fler böcker om Ödesryttarna. Personligen är jag hemskt nyfiken på att träffa Gabi igen.

Bonnier Carlsen, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Barnboksprat, Johannas deckarhörna.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna i serien:
Jorvik kallar
Legenden vaknar
Mörkret faller
Fyra berättelser från Jorvik

Slutstation – Mia Öström

Det finns något så otroligt stämningsfullt i Mia Öströms nyaste bok Slutstation, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Kanske är det skogen, så doftande av mylla och sommarregn att det känns som att du går bredvid Iris under hennes ensamma runt det fallfärdiga gamla stationshuset. Kanske är det stationshuset i sig, det som mamman och hennes nya man bestämt sig för att renovera. De knirrande golvbrädorna, det stora hålet mitt i golvet som bara osar av ondska och gamla oförrätter.

Kanske är det järnvägen, som går som ett band genom både skogen och historien. Järnvägen som Iris färdas både bakåt och framåt i tiden till. Bakåt, när hon börjar nysta i stationshusets kusliga historia som sträcker sig tillbaka till det dånande andra världskriget, och framåt, i sitt eget liv, när hon hittar en oväntad vän trampandes på en dressin.

Kanske är det Iris själv, lite trumpen och lillgammal och, som så många barn före henne i hyllan med spökhistorier för slukaråldern, tvingad att flytta till ett nytt hus där det låter konstigt om nätterna och alldeles säkert spökar.

Det finns något särskilt i de där böckerna. De är förstås inte bara spökhistorier, för riktigt bra spökhistorier är sällan det, istället berättar de ofta något fundamentalt om livet. Det är svårt när livet förändras, när mamma hittar en ny partner eller när du måste flytta ifrån dina kompisar. Det känns som att något mörkt, skuggigt, hela tiden rör sig vid horisonten.

Mia Öström är alldeles särskilt fantastisk på att berätta de här historierna. Jag tyckte mycket om Dödsbo men Slutstation är magisk. Berättelsen är atmosfärisk, sorglig, tung, vacker och otroligt fängslande – jag sträckläste boken på en kväll för jag kunde inte lägga den ifrån mig. Slutstation är bland det bästa du kan plocka från slukaråldernhyllan i höst, det vågar jag säga redan nu. Och om Mia Öström fortsätter i den här stilen kommer jag snart jämföra hennes språk med Cecilia Lidbecks och högre betyg än så kan jag inte ge.

Lilla Piratförlaget, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Du och jag, Marie Curie

En del böcker känns det som att en har läst, bara för att tanken att göra det funnits där så länge. En del böcker har jag glömt att jag har läst. Jag var inte säker på om Du och jag, Marie Curie var det förstnämnda eller det andra men nu när jag har lyssnat på den är jag säker på att jag faktiskt inte läst den tidigare, fast jag trott att jag har gjort det.

Det är en minnesvärd ungdomsroman, jag önskar så att jag hittat den när den kom ut 2003 och jag var sjutton år. Det är en sådan bok att jag bara vet att den hade gjort ett oförglömligt intryck på mig då.

Jennys närmaste förtrogna är dagboken där hon skriver till Marie Curie. Marie Curie är vägledaren, hon som får ta emot alla Jennys stora frågor utan att hon ger ett enda svar. Jenny, hon är femton år hösten 1986 när hon träffar Filippa. Filippa spelar i Jennys fotbollslag och hon väcker känslor som Jenny aldrig haft i kroppen innan.

Jenny och Filippa spelar fotboll, snusar, röker, går på fest. Pratar om livet, hånglar, ligger. Det är en svindlande kärleksskildring, het och intensiv. Annika Ruth Persson rycker med läsaren, får det att kännas som att det är nu det händer, här, i mig. Det var när jag insåg det som Du och jag, Marie Curie verkligen träffade mig som ett slag i magen. Boken utspelar sig för trettiofyra år sedan men på många sätt hade det lika gärna kunnat vara idag. 2020 är samhället helt klart öppnare och trevligare, men det är fortfarande inte alltid lätt att komma ut som homosexuell i Sverige, särskilt inte som idrottare. Fortfarande finns det män som utnyttjar sin maktställning som idrottsledare gentemot unga tjejer och det hela är så vidrigt, välskrivet och välskildrat att tårar av ilska hotar. Tidsmarkörer som Tjernobyl, Olof Palme och att skryta med att mamma äger en dator ger Du och jag, Marie Curie en tidsanda men Annika Ruth Persson låter det aldrig stå i vägen för skildringen av livet. Det blir en kuliss till det som är viktigare, det som gör att Du och jag, Marie Curie känns otäckt aktuell. Hur kort bit på vägen framåt vi egentligen har kommit på trettiofyra år.

Du och jag Marie Curie är, trots att den utspelar sig 1986 och är skriven 2003, en verklig pärla än idag. En vacker, arg, djup och insiktsfull roman om att vara ung och lesbisk, en av de bästa jag läst i sin genre.

 

Två fina diktsamlingar

Kärlek och uppror är diktsamlingen som vände upp och ned på många unga människors liv 1989. Tummad och bladvänd finns den i mångas bokhyllor, och seglade upp i medvetandet igen när Berör och förstör gavs ut förra året. Det var då trettio år sedan Kärlek och uppror nådde bokhyllorna, och en diktsamling för 2020- talet behövdes.

Athena Farrokhzad är en av mina favoritpoeter, och det är hon som tillsammans med Kristofer Folkhammar gjort urvalet till Berör och förstör. Kanske hade jag alldeles för högt ställda förväntningar men jag tycker att Berör och förstör gör motsatsen till det den säger sig göra: att ta död på myten att poesi är något obegripligt och endast till för ett fåtal.

För det är faktiskt ganska svårt, ibland. Kanske inte obegripligt, men svårgenomträngligt. Även om många av dikterna river ner murar och berör på djupet, är det nästan lika många som är svåra att knyta an till, som om de vill vara svåra. Kanske är jag bara inte målgruppen längre, men Berör och förstör lyckades inte alls beröra mig. Jag saknar också flera av dagens unga diktare som skulle känts självklara i den här samlingen.

Jag var inte målgruppen år 1989 heller, då var jag tre år gammal. Men Kärlek och uppror ligger så många varmt om hjärtat att jag ville läsa den nu, precis när jag hade läst ut Berör och förstör och kände mig ganska besviken. Kärlek och uppror lagade det. Kanske beror det här inte alls på böckerna, kanske är det bara för att Kärlek och uppror berättas av så många av de poeter jag förälskade mig i när jag läste litteraturvetenskap på universitetet – Karin Boye, Erik Lindegren, Pär Lagerkvist – men den lade sig mycket närmare mitt hjärta än Berör och förstör. Det är en fint komponerad samling, uppdelad i kapitel om kärleken, döden, sorgen, livet och samtiden, och den lyckas vara rättfram och enkel samtidigt som den stundtals också är tankfull och svårgenomtränglig.

Det Berör och förstör gör bättre än Kärlek och uppror är förstås att visa på en samtid som finns nu, inte för trettio år sedan, och ge röst och liv åt så mycket bredare livserfarenheter och röster. Ändå tycker jag Kärlek och uppror håller förvånansvärt väl för att vara trettio år gammal. Jag älskade den, och jag kommer skaffa mig ett eget exemplar för jag vill ha den i bokhyllan, läsa om, stryka under. Jag skulle inte alls tveka på att sätta den i händerna på en ungdom idag – även om jag också skulle tipsa om Berör och förstör. För med poesin, kanske ännu mer än med prosan, talar den personligt till oss. Kanske är det bara så att just jag inte kom överens med Berör och förstör.

A Dance with Dragons och frågan jag fortfarande ställer mig

Åh, George R. R. Martin. Hur länge ska vi orka vänta på del sex i A Song of Ice and Fire; för att inte tala om, del sju? Kanske frågan jag ställer mig efter läsningen av femte delen snarare är: Hur länge ska jag orka med det ganska äckliga romantiserade våldet mot kvinnor i den här bokserien?

A Dance with Dragons är, i sina stunder, vansinnigt välskriven high fantasy. Det är glimrande svärd, knepiga släktrelationer, mödosamma vandringar i snöstormar som aldrig tycks ta slut och så, ständigt, något ont som lurar i utkanten. Samtidigt hade jag förväntat mig så mycket mer. Jag hade trott att det här skulle vara Daenerys bok, hennes triumf, den stund då hon verkligen klev fram och blev den huvudperson hon förtjänar att vara – hela anledningen till att jag fortsätter läsa de här böckerna är på grund av henne och hennes drakar. Men ack, så jag bedrog mig.

George R. R. Martin har skrivit ett fantastiskt världsbygge och skapat många karaktärer jag älskar och bryr mig om – och lika många som jag hatar vilket är minst lika viktigt. Samtidigt blir jag lite matt av att jag har läst tusen sidor där det händer så fruktansvärt lite. Är det bara att acceptera att A Song of Ice and Fire allra mest handlar om ränksmidande och krigsplanering, och inte är de fantastiska äventyrsromaner jag trodde att de skulle vara? Kanske.

Men det som är svårast att acceptera är ändå det vansinnigt överdrivna våldet mot kvinnor. Det försvaras ofta med att A Song of Ice and Fire, som mycket annan high fantasy, imiterar någon slags europeisk högmedeltid och att det inte går att skriva ur det patriarkala våldet från en sådan historia. Men det går alldeles utmärkt att skriva in drakar i historien, uppenbarligen. Och hitta på en hel världsdel med tusen olika släktband. Ja, ni hör min ironi. Det patriarkala våldet är inte alls där för att skildra en fiktiv medeltid, det är där för att det fortfarande är så djupt inbränt i vår egen samtid att det blir självskrivet till och med i de böcker vars hela premiss bygger på fantasi. Det som gör mig allra mest spyfärdig är att det inte ens används för att skildra någons historia, det finns bara där, hela tiden, så överdimensionerat att det känns som en slaskig clickbait- rubrik det är meningen att läsaren ska frossa i.

Så varför läste jag tusen sidor A Dance with Dragons? Jag var på väg att lägga ned den flera gånger, men det är alltid något som håller mig kvar, eller någon. Oftast är det Daenerys, eller Arya. Jag vill så gärna följa dem på vägen. Jag önskar bara att de fick ta större plats.

Expedition Rädda revet

Expedition Rädda revet är en bok som kommer precis rätt i tiden, förstås. Det är också en bok som inte gör det enkelt, och det tycker jag om.

Christina Wahldén har skrivit många bra böcker barn och ungdomar, Rädda revet riktar sig till ungefär 9-12 år, en ålder där fler och fler börjar intressera sig för klimatförändringarna och oroa sig för klimatkatastrofen. Inte minst med anledning av Greta Thunberg.

I Rädda revet har Alice fått följa med sin mamma till den lilla ön Lady Elliot Island i Stora barriärrevet. Det är en riktig dröm, ett paradis. Alice mamma är marinbiolog och ju större insikt Alice får om Stora barriärrevet och den risk som uppvärmningen av haven innebär för allt liv i dem, desto mer börjar hon ifrågasätta hur de har kunnat flyga över halva jordklotet – ens för att forska på utrotningshotade sköldpaddor.

Alice är lite beskäftig, så där fint lillgammal som en del barn blir när de för tidigt får ta vuxnas ansvar. Hon är lätt att tycka om och Rädda revet är en bra bok, en sådan bok som jag hoppas att många lärare läser i klassen med sina elever och pratar om efteråt. Christina Wahldén vet vad hon skriver om, nästan för mycket ibland då det tippar över att bli lite överpedagogiskt och faktatyngt, särskilt mot slutet av boken. Men jag tror inte det gör något och jag hoppas Rädda revet blir läst av många. Nästan fler vuxna än barn, kanske.

Rabén och Sjögren, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig, Barnboksbloggen, Bibblans bokbabbel, Barnboksprat.