Lars är LOL och viljan att höra till

Den där viljan att höra till, att vara en i gänget, en av de coola. Det kan kännas som att den överskuggar allt och just därför kan den ställa till med så oerhört mycket, därför är den så farlig. I Lars är LOL förstör den nästan en vänskap. Lars är LOL är en av de riktigt fina bokpärlorna för 9-12 år som behandlar ett ytterst viktigt ämne utan att bli en pedagogisk uppvisning och utan att ge avkall på humorn och det litterära.

Iben Akerlie är en norsk författare och Lars är LOL är hans debutroman. Den utsågs till bästa barnboksdebut 2016 och var den mest sålda barnboken i Norge samma år. Jag har inte sett samma entusiasm för den i Sverige men jag hoppas att många fler kommer ta Lars och Amanda till sina hjärtan, även här.

Amanda är sjätteklassaren som sett fram emot att efter sommarlovet äntligen få bli fadder till en söt liten förstaklaAtt ssare. Förhoppningarna är höga men dämpas totalt när hon får veta att hon inte alls kommer få en förstaklassare till fadder utan en jämnårig. Det är Lars som ska börja i hennes klass och som har Downs syndrom. För Amanda, som är ängslig för vad alla tycker, känns allt plötsligt svårt och jobbigt.

Lars är LOL är en mycket fin berättelse om vänskap, men framförallt är det en pricksäker skildring av grupptryck, hur viktigt det kan kännas att höra till, hur rädd en kan vara för att bli utanför på grund av vad andra tycker. Det är så lätt att uppröras över hur Amanda agerar ibland, samtidigt är det också väldigt lätt att förstå henne och där finns verkligen styrkan i Iben Akerlies bok. Den gör inte riktigt någon till boven i dramat (förutom, kanske, de som drar igång mobbningsdrevet) utan låter alla komma till tals. Det blir så mycket lättare att känna igen sig, även i Amanda, och mycket lättare att förlåta henne. Jag tyckte verkligen om Lars är LOL, och jag hoppas att många lärare kommer läsa den tillsammans med sina mellanstadieklasser.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Annas bokblogg.

ALMA-pristagaren 2018 och kanske årets bästa läsning

Jacqueline Woodson tilldelades årets ALMA-pris, litteraturpriset till Astid Lindgrens minne som är det största priset i världen för barn- och ungdomslitteratur. Det är inte alltid jag läser Nobelpristagaren för året men ALMA-pristagaren vill jag alltid läsa. Jag är oerhört glad för det i år. I Brown Girl Dreaming minns Jacqueline Woodson sin uppväxt och sina drömmar. Hon skriver om hur det var att växa upp som svart flicka i USA på 1960- och 1970- talen, när hennes mormor fortfarande satte sig längst bak i bussen fast segregationslagen var upphävd och när Martin Luther King ledde en växande människorättsrörelse. Det är i glipan mellan de tunga minnena av förtryck och rasism i krigets spår hennes föräldrar bär på och det växande hoppet om ett friare samhälle som den unga Jacquelines drömmar tar form.

Jacqueline Woodson skriver poesi på fri vers men det är inte alls svårtillgängligt. Hon berättar genom barnets ögon, skriver om hur allt känns och det känns även i mig när jag läser. Framförallt hur hon berättar om orden. Hur hon kämpade med läsningen som liten och euforin när orden till slut hittade henne. Jacqueline Woodson skriver ingen på näsan, låter poesin tala för sig själv och det gör ett intryck så djupt att jag tror att det aldrig kommer lämna mig.

Det är så starkt, så vackert, om ett barns sökande efter mening i en splittrad värld och om hur mycket berättelser och ord skapar den meningen. Det gör också så ont att läsa, hur ett barn så tidigt lär känna rasism och hur lite som har förändrats på femtio år. Det blir också fruktansvärt tydligt, om det inte var det innan, hur otroligt viktigt det är med representation i litteratur – i alla konstformer.

If someone had taken
that book out of my hand
said, You’re too old for this
maybe
I’d never have believed
that someone who looked like me
could be in the pages of the book
that someone who looked like me
had a story. (282)

Jag tror att en läsning av Brown Girl Dreaming Brun flicka drömmer på svenska i översättning av den fantastiska Athena Farrokhzad – är ett bra sätt för barn och unga att närma sig det fruktansvärda övergrepp som var slaveriet i USA och rasismen som fortfarande bär spår av det, även om det nog kan krävas en viss förförståelse innan läsningen. Jacqueline Woodson skriver ingen fakta men låter historien sippra igenom orden på ett barns nivå, utan att vara nedlåtande. Men det är självklart inte bara därför en bör läsa den här boken utan främst för att den är så stor och vacker litteratur.

More than a hundred years, my grandfather
says,
and we ’re still fighting for the free life
we’re supposed to be living.
(92)

Jag hade inte läst något av, eller knappt hört talas om, Jacqueline Woodson innan beskedet att hon fick ALMA-priset 2018. Jag är så otroligt glad över att jag fick chansen att upptäcka hennes författarskap och jag hoppas att många fler, i hela världen, också kommer göra det nu. Ingen bok fanns tidigare utgiven på svenska men efter Brun flicka drömmer hoppas jag fler kommer översättas. Det är när litteraturpriser fungerar på det sättet som jag verkligen älskar dem. Brown Girl Dreaming kommer vara en av de bästa och viktigaste böcker jag läste 2018, på det är jag helt säker.

Will the words end, I ask
whenever I remember to.

Nope, my sister says, all of five years old
now,
and promising me

infinity. (80)

Hejdå saker – alldeles för mycket om alldeles för lite

För några år sedan var Marie Kondo och hennes bok Konsten att städa det stora samtalsämnet för alla som ville ha lite mindre prylar i sitt liv. Den svenska titeln till trots handlar den inte om att damma och moppa utan om att rensa och organisera och jag tog till mig saker ur den som jag fortfarande tänker på idag.

Nästa omtalade bok i ämnet är Fumio Sasakis Hejdå saker och då jag verkligen mår bättre ju mindre prylar jag äger bestämde jag mig för att läsa den. Det skulle bli så att jag skummade igenom stora delar av boken för Hejdå saker är en ganska dåligt skriven bok som mest handlar om Sasakis egen livshistoria – och det utan att engagera.

Visst finns det stunder där det totalt minimalistiska livet verkar väldigt lockande, men att leva med endast en madrass och en dator verkar ändå lite tråkigt. Det finns  några små saker jag faktiskt tar med mig från läsningen; ”en in, en ut”- tänket, att kasta något om man tänkt kasta det fler än fem gånger eller om man inte använt det på ett år, att kasta det om man inte känner för att köpa en ny om man tappar bort det och tanken att kasta minnessaker inte är samma sak som att kasta minnet. Jag har egentligen aldrig varit en samlare av något men sedan jag i princip slutade köpa saker utöver det nödvändiga för kanske ett år sedan och istället fokuserat på att rensa ut det jag har, har jag insett hur otroligt skönt det är att slippa gå i butiker, slippa köa, slippa känna att sakerna äger en istället för tvärtom.

Även om jag inte var någon samlare innan jag läste Marie Kondos Konsten att städa har mitt liv alltså ändå blivit mer organiserat och mindre prylbundet sedan Marie Kondos filosofi kom in i mitt liv. Hejdå saker kommer inte att påverka mig på samma sätt. Faktiskt har jag redan glömt större delen av boken och minns bara en vag irriterad känsla av ett ständigt upprepat mantra som inte alls gav något fäste. Nej, någon minimalist kommer jag aldrig att bli – inte med hjälp av Fumio Sasaki i alla fall. Kanske kan boken vara till nytta för de som verkligen strävar mot den absoluta minimalism Sasaki förespråkar men den som bara vill ha hjälp med att få mindre prylar i sitt liv kan med stor fördel läsa Marie Kondo istället.

Dagen du förstörde allt

Dagen du förstörde allt är berättelsen om Melanie och Kassandra som har varit bästisar hela livet. Det är en bok om vänskap och om sorg, om ensamheten i att bli lämnad kvar. Melanie kan inte förstå det ofattbara som händer en vanlig morgon när telefonen ringer och berättar att Kassandra är död. Att hon tagit livet av sig. Det kan inte vara sant. Hur ska hon fortsätta leva?

Det är en finstämd och stillsam berättelse om sorg Linnéa Dahlgren har skrivit. Den är inte rasande, som sorgen ibland kan vara, men den är ändå så svår att det stundtals är svårt att fortsätta lyssna. Det river i hjärtat. Samtidigt läker det också, för här finns så mycket kärlek och vänskap. Väntad och oväntad.

Dagen du förstörde allt handlar mer om ett efter än om ett före. Det är en ganska ovanlig bok om ett ämne som tyvärr är så tabubelagt att det sällan pratas om. Det är så otroligt viktigt att det kommer böcker som handlar om självmord, särskilt när det är så här fantastiska böcker. Den här våren har det kommit flera, Comedy Queen av Jenny Jägerfeld och Allt ska brinna av Sofia Nordin. Jag hoppas att de hjälper till att lyfta lite på tabut, att de kan få människor att våga prata. Den här boken följer de som blir kvar, som inte har några svar. Det finns tusentals frågor, men viktigare är hur de som blir kvar tar hand om varandra. Vuxna är ofta ganska frånvarande i ungdomsböcker, särskilt de som handlar om något svårt. Det är fint att det i den här boken, liksom i Comedy Queen, finns vuxna som är närvarande och viktiga – men också vuxna som själva bär på så mycket sorg att det nästan är outhärdligt.

Kanske är vi ibland dömda att inte få svar på våra frågor. Kanske är det viktigare att ha någon bredvid sig när sorgen kommer. Jag tror att Dagen du förstörde allt kan vara något att ha bredvid sig, då. Men jag tror också att den är stor och viktig utöver det. En strålande debut, en vacker och viktig berättelse.

Dagen du förstörde allt är utgiven av det nystartade förlaget Vox, en gren av Opal. De kommer ge ut YA- litteratur och jag hoppas de hittar fler pärlor som denna!

Jag lyssnade på boken i fin uppläsning av Asta Kamma August.

Pappersboken hittar du på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Bokblomma, Stories from the city, Boksnack, Bokugglor, Jag och mina böcker, Tusen sidor.

Den bästa sommarlovsskräcken

Vare sig den gömmer sig i skogen eller i ett nytt hus är den helt självklar. Skräcken som lurar i de allra mest populära sommarlovsböckerna för mellanåldern. Den speglar förstås alltid något osäkert; skogen som lurar okänd bakom knuten eller det svåra i att lämna ett tryggt hem och kompisar för att flytta till en annan stad, ett annat hus, men den är också helt enkelt fantastisk sommarlovsavkoppling. De ljusa nätterna är kanske det allra bästa tillfället att förlora sig i sommarlovsskräcken för de kan både utlova småknytt i dimslöjorna och en någorlunda trygghet från mörkret.

Jag lämnade egentligen aldrig slukaråldern och läser minst ett par stycken på sommaren. På midsommarens afton träffade jag, i Ewa Christina Johanssons Galgbacken, Lykke som just vid midsommarafton har tvingats ut på landet för att fira tillsammans med sin släkt. Vid stugorna finns en gammal galgbacke, galgen är för länge sedan riven. Men när Lykke ser mot utkikstornet som nu istället finns på kullen kan hon svära på att hon ser en skräckinjagande galge stå där. En svag vind låter som viskningar i luften.

Ewa Christina Johansson är en av mästarna på slukaråldersskräck och även om jag inte kan benämna Galgbacken som en av hennes bästa böcker är den ändå stämningsfull och spännande så det räcker. Kanske är den lite förutsägbar, kanske känns den lite hastigt komponerad och därför inte särskilt djup. Ibland önskar jag att de författare som spottar ur sig böcker till mellanåldershyllan skulle sakta ned på tempot och lägga lite mer tid på varje bok, kanske skulle varje bok bli bättre då. Nu känns de ibland lite som hafsverk, skrivna enligt en mall, med tydliga guldkorn som dyker upp emellanåt.

En liknande författare är Petrus Dahlin. Jag fullkomligt älskade Hjärtlös som kom för några år sedan men var inte särskilt förtjust i Spöknät som jag läste förrförra sommaren. Skogens systrar är en bokserie som i det närmaste blivit klassiska i sammanhanget, i år läste jag första boken och den hör definitivt till de bättre i genren. Det är, återigen, sommarlov, och Tom tvingas ut från staden till ett torp hans föräldrar köpt. Skogen är mörk och lurande, något flyr genom dimman en tidig sommarmorgon… Skogens systrar är ryslig och fint skriven, men historien känns något ofärdig och det är tydligt att hela serien måste läsas för att berättelsen ska hänga ihop. Kanske gör jag det.

Nästa bok jag läser blir Rebbeca Åhlunds Flickan på tavlan som jag hört mycket fint om. Men mina stora favoriter i genren är De försvunna, Silverhäxan, Glasbarnen, Skuggan i väggen, Barnkolonin, Hjärtlös och Rum 213. Vilken tycker du är den bästa sommarlovsskräcken?

Idag är allt – Nicola Yoon

Natasha tror på vetenskap och på fakta. Ödet existerar inte, drömmar är bara något som aldrig kommer att slå in. Livet har svikit henne och ikväll kommer hon att utvisas från USA.

Daniel är den duktiga sonen, den skötsamma studenten. Den som aldrig skulle glömma sin antagningsintervju till Yale när han springer rakt in i en tjej med rosa hörlurar på New Yorks gator.

Jag, jag är den som inte läser kärleksromaner och som aldrig skulle bli totalt förälskad i en bok om ödet.

Men det blev jag. För Idag är allt är inte en vanlig kärleksroman om ödet, det är en fantastisk välskriven och insiktsfull berättelse om två ungdomar som båda känner sig splittrade inför omvärldens förväntningar på dem. Natasha, som föddes på Jamaica och har levt som papperslös i USA nästan hela sitt sjuttonåriga liv. Daniel, som både försöker leva upp till sina föräldrars bild av en välskött koreansk son och kompensera för den avfällighet som verkar ha drabbat hans storebror Charlie.

Det ryms många liv i Idag är allt. Natashas pappa, Daniels mamma, Irene på migrationsverket och advokaten som kämpar för Natashas familj. Det är ögonblicksbilder av olika liv, det är också en väldigt svår bok att beskriva utan att den låter sockersöt. Kanske skulle du bara ta upp den här boken och läsa den.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Captain Clace, Annas bokblogg, Bokbesatt.

The Handmaid’s Tale

Det är i ett alternativt ungefärligt 1990-tal vi möter en mörkare sida av USA. Gilead, en hårt styrd republik som lutar sig mot kristendomen i rättfärdigandet av det pågående, totala, kvinnoförtrycket. Kvinnor är antingen heliga, fruar till högt uppsatta statsmedlemmar, eller barnaföderskor till fruarna som inte själva kan få några barn. Steriliteten är utbredd på grund av alla föroreningar. Barnaföderskorna är de som har fallit ned från samhällets höga piedestal av rättfärdighet och skenhelighet genom att tidigare ha fått barn utanför äktenskapet, skilt sig eller på något annat sätt äventyrat sin heliga kvinnlighet.

De är, enkelt uttryckt, horor och madonnor. Ett synsätt som när det granskas i sömmarna gör Gilead mycket mer likt vårt eget samhälle än en första anblick någonsin skulle våga låta påskina och däri finns en stor del av Margaret Atwoods briljans. Det totalitära samhälle hon målar upp har grundvalar som liknar de vilka även dagens kvinnoförtryck vilar på – en förklädd omsorg, en uppdelning av kvinnor i goda och förtappade, en vilja att bestämma över dessa, en objektifiering som i Gileads fall rycker bort kvinnans hela personlighet och delar upp dem i kategorier och färger. Blå för fruar, röda för barnaföderskor. Vår huvudperson har inte ens ett eget namn, hennes namn är beroende av hennes position och blir Offred, samma namn som tidigare hafts av kvinnan före henne i huset.

Det är otäckt. Men det kanske mest otäcka är hur Offred i tillbakablickar beskriver hur Gilead skapades, att det inte handlade om ett maktövertagande genom ett stort krig utan om steg så små att de inte ifrågasattes förrän det var för sent och indoktrineringen var ett faktum. Gränser förflyttas så sakteliga att motståndet inte blir mer än ett gryende obehag, nästan omöjligt att protestera mot. Det fruktansvärda i detta ligger i att även vårt samhälle förflyttar sig på detta sätt idag. Det rasistiska partiet Sverigedemokraterna har de senaste åren förflyttat gränserna för vad som anses okej i så små steg att stora delar av befolkningen nu kan tänka sig att rösta på dem, att Moderaterna och Socialdemokraterna anammar deras politik i någon slags självbevarelsedrift. Än värre är att ju mer rumsrena Sverigedemokraterna anses, desto större plats kan också ges till betydligt mer öppna rasister och nazister. Som NMR.

Den stegvisa förändringen beskriver Margaret Atwood så väl att kylan kryper på mitt i varmaste maj. Det här är verkligen en bok att diskutera kring. Att prata om demokrati, om grupptryck, om påverkan.

It’s only a job, he said, trying to soothe me.
I guess you get all my money, I said. And I’m not even dead. I was trying for a joke, but it came out sounding macabre.
Hush, he said. He was still kneeling on the floor. You know I’ll always take care of you.
I thought, already he’s starting to patronize me. Then I thought, already you’re starting to get paranoid.

I didn’t go to any of the marches. (—) I didn’t know many of the neighbours, and when we met, outside on the street, we were careful to exchange nothing more than the ordinary greeting. Nobody wanted to be reported, for disloyalty.

Margaret Atwoods andra stora briljans finns förstås i språket. Det är totalt fängslande, så väl avvägt att inte ett ord känns överflödigt. Gilead känns alldeles för nära, Offred någon jag har känt länge även om jag inte får veta hennes namn. Vi läste The Handmaid’s Tale i min ena bokcirkel och vi pratade länge om just Offred, om de val hon gör och varför. Det är så lätt att förstå henne, det hon dras med i och det hon håller fast vid. The Handmaid’s Tale kan vara en av de bästa dystopier jag läst, och samtidigt den mest skrämmande skildringen av vårt samhälle idag. Läs den.

The Handmaid’s Tale gavs ut för första gången 1985 och har nyligen getts ut i nytryck på svenska av Norstedts.

Du kan köpa boken på engelska här, här och här. På svenska här, här och här.

Fler som läst: Syrlig, Bokmysan, Bokbygd, Stories from the city, Fiktiviteter, Carolina läser, …med näsan i en bok, Feministbiblioteket.

Falafelflickorna – Christina Wahldén

Hawa ska just börja högstadiet och hennes högsta dröm är att komma in på polishögskolan. Som en början startar hon sin egen detektivbyrå. Hawa bor i ett av de områden som kallas ”särskilt utsatta” men det betyder inte något särskilt för den tolvåriga Hawa. Hon bor ju här, det är hennes hem. Här finns mamma och pappa och alla bråkiga syskonen. Här finns biblioteket som är den bästa platsen Hawa vet. Här finns bästa kompisen Halima och Falafelmannen som står på torget och säljer falafel. Visst finns det bråk här, det märker Hawa, men gör det inte det överallt?

Falafelflickorna börjar tveksamt. Bibliotekarien Barbro ber Hawa passa hennes hund över sommarlovet – hunden bor efter vad det verkar i biblioteket och alltså slår också Hawa läger här för att ta hand om hunden och slippa småsyskonen. Hawa får nyckeln till biblioteket och sover på soffan på barnavdelningen. Det hela är så fruktansvärt osannolikt att jag nästan är beredd att slå igen boken på en gång men jag gillar redan Hawa så mycket att jag fortsätter. När Hawas kompis Halima söker skydd i biblioteket från sin pappa som vill att hon ska gifta sig med sin 25-åriga kusin blir Hawas detektivbyrå helt plötsligt blodigt allvar. Samtidigt dras Falafelflickorna med en feelgood-känsla och en naivitet som gör det svårt att riktigt inse situationens allvar. Jag funderar på om det är bra, för att bokens målgrupp som är 9-12 år ska kunna ta till sig berättelsen, eller om det istället slätar över det fruktansvärda som håller på att hända. Jag bestämmer mig för första alternativet, men jag tror i vilket fall att en barnläsare behöver en vuxen i närheten som kan förklara de här svåra sakerna.

Att Christina Wahldén tar sig friheter med hur nycklarna till ett litet förortsbibliotek distribueras till tolvåriga barn är väl kanske inte ett jättestort problem i sig – och dessutom älskar jag tanken på att biblioteket blir en fristad för barnen – men att grundpremissen för boken är så otrolig gör att det faller en skugga över hela bokens trovärdighet. Förvisso känns resterande delar av boken mycket mer trovärdiga och Christina Wahldén lär ha pratat mycket med tjejer i ”problemområden” så egentligen tvivlar jag inte på den delen – men ändå. Jag funderar också på hur stor sak det här egentligen är, för mig som vuxen – och bibliotekarie – är det förstås en stor sak men för bokens tilltänkta läsare kanske det inte spelar någon roll. Kanske det till och med blir en fin tanke, att få gömma sig på biblioteket. Jag hoppas det, och jag försöker trycka undan bibliotekariedelen av min hjärna som snörper lite på munnen åt detta tilltag.

Mycket värre är att Falafelflickorna tar upp ämnen som barnmisshandel, tvångsgifte och hedersmord utan att ha en lista på sista sidan med hemsidor att vända sig till eller telefonnummer att ringa om en är utsatt för precis det barnen i boken är utsatta för. En sådan lista torde i det närmaste vara obligatorisk då barn ofta tyr sig till böcker med huvudpersoner som går igenom samma sak som de själva gör – och jag gissar dessutom att halva anledningen till att Christina Wahldén skrev den här boken var just för att spegla de här barnens utsatthet, både för dem själva och för de som inte är utsatta. En lista med hemsidor/telefonnummer är en informationskanal för den som behöver veta mer men kan också vara en livräddare för utsatta barn. Hur kan detta missas? Ändå är Falafelflickorna en oerhört viktig bok, ganska ensam i sitt slag, som ger röst åt barn i tolvårsåldern som tyvärr inte får höras på så många andra ställen – inte i bokform i alla fall. En fantastisk bok att läsa med elever i helklass, en bok att prata om. För det får den högsta betyg.

Rabén och Sjögren, 2018.

Köp boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Boktajm, Biblioteksbubbel.

Pojken under bron

Alex Skarp är nykär och på väg ut till sommarlovet när hennes vardag skakas om. En kille sparkas till döds efter en fest hon har varit på, och på något sätt verkar hennes bästa kompis Charlie vara inblandad.

Katarina Wennstams nya deckare för unga läsare (och alla vuxna, känner jag) handlar om machorollen. Inte på ett övertydligt sätt, men som att det sipprar in i varje relation eller möte med en man som Alex har. Så som det gör i hela samhället idag. Alex pojkvän, som är svartsjuk på att Alex dansar salsa med sin bästa killkompis. Bästa kompisen, som inte vågar vara den han är. En säkerhetsvakt som efter att Alex blivit vittne till misshandel på Gröna Lund skickar dickpicks till henne.  Det är oerhört snyggt berättat av Katarina Wennstam, framförallt om den ursvenska hederskulturen i all sin glans – det här med att ”äga” sin flickvän” – och hur Alex sätter sig upp mot det, och om hur machorollen påverkar killar så hårt och med så fruktansvärda konsekvenser.

Alex Skarp är en fantastisk karaktär! Smart, skärpt, framfusig men också med sina fel och brister. Katarina Wennstams tillskott till deckarhyllan är så otroligt välbehövliga, spännande och smarta – och med en tjej i huvudrollen som vågar säga ifrån och är bästa vän med sin mormor, Sveriges första kvinnliga domare. Det här är verkligen en bok att läsa och diskutera kring, särskilt med ungdomar men även för vuxna. Jag älskar Alex Skarp.

Första boken heter Flickan på hotellet, du kan läsa vad jag tyckte om den här.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Bokbesatt, OArYA, Tusen sidor,

Äventyrsspel

Äventyrsspel är en glassig bok för den redan bitne rollspelaren. Ett nostalgiäventyr för den med förkunskap och intresse, snarare än en introduktion för den nyfikne nybörjaren eller den girige för den som vill veta något om rollspelens historia.

Det gör mig lite besviken att den inte ens försöker vara lite både och. Premissen är förvisso klar redan från början, här dyker man ner i Äventyrsspels historia och gör långa intervjuer med skaparna bakom spel som Drakar & Demoner, Mutant, Svavelvinter och Kult. Det finns inga djupa analyser, ingen berättelse förutom den från skaparna själva och nästan ingen utblick utanför företagets väggar. Allra mest intressant hade det blivit om skaparnas egna ord hade varvats med en betraktelse från någon utanför företaget, om det någonstans hade funnits en sammanhängande text – om rollspel som sådana, om varför de blev både så älskade och hatade – vid sidan av att skaparna får prata fritt. Historien om Äventyrsspel blir ganska ensidig på det här sättet, och ibland känns det som någon slags klubb för inbördes beundran där det diskuteras om vem som egentligen var först med en skiss eller en titel och varför ett visst ord här eller där valdes. Ibland skummar jag helhjärtat förbi flera sidor.

Samtidigt är det ändå intressant, förstås, i alla fall för någon (undertecknad) som ägnar ett försvarligt antal timmar av sin fritid just nu åt att spela Dungeons & Dragons (som inte ska förväxlas med Drakar och demoner). Det är intressant att se hur rollspel, liksom böcker och film, avspeglar sin samtid inte bara i verklighetsskildringarna utan även i fantasyn och, framförallt, i dystopierna – rollspelet Mutant kom till i en tid av Kalla kriget- rädsla som känns igen idag när dystopier ges ut i en allt snabbare takt med allt värre visioner om framtida död orsakad av atombomber och total klimatförstörelse. Det är också oerhört roligt att hitta namn som var helt okända då men som senare har satt sin betydande prägel på svensk skräck och fantasy: här återfinns tidiga bidrag av Anders Fager, Johan Sjöberg, Peter Bergting, Andreas Roman och Alvaro Tapia.

Men jag tröttnar ändå fort på formatet. Äventyrsspel är i princip bara en snygg coffe table- bok, något att bläddra i medan spelledaren sätter upp planen för kvällen. Härnäst läser jag Finna dolda ting som jag hoppas kommer vara betydligt mer intressant.

Du hittar boken på Adlibris eller Bokus.