En riktigt dålig början

A series of unfortunate events: The bad beginning är precis så olycksam som titeln låter ana. Här finns elände att mätta den mest kräsne av misärälskare och olyckor som nästan, men bara nästan, får dig att ångra att du överhuvudtaget öppnade boken.

Eller, som i mitt fall, började lyssna på Tim Currys inläsning. Den är fullständigt lysande. Tim Currys ibland nästan likgiltiga ton passar fantastiskt väl ihop med berättelsen och han kan verkligen konsten att skapa variation i röstuttrycket utan att det för den sakens skull blir radioteater av det hela – det senare behöver massor av uppläsare bli bättre på.

Bokserien blev film med Jim Carrey för några år sedan (jättebra!) och en Netflix-serie ganska nyligen (har inte sett än) så storyn torde vara välkänd men i korta drag så blir syskonen Violet, Klaus och Sunny föräldralösa och tvingas bo hos den elake farbror Olaf som mest bara vill döda dem för att komma åt deras förmögenhet. Violet är uppfinningsrik, Klaus är beläst och Sunny vill mest bara bita i allting. Tillsammans klarar de sig i princip hela tiden ur askan och in i elden, för att använda ett slitet uttryck.

Något som är lite tråkigt är det ständiga påpekandet av föreliggande fara av typen ”det här kommer inte sluta lyckligt” och de många förklaringarna till svåra ord som dyker upp alldeles för ofta. Det föregående är ett kul grepp men det används alldeles för mycket och det senare hade kunnat avhjälpas med att använda lite enklare ord. Kill your darlings, skulle jag vilja säga till Lemony Snicket – och då menar jag inte barnen Baudelaire. Men, förutom det är The Bad Beginning oavbrutet spännande och ironiskt humoristiskt, en pärla i barnbokshyllan.

MsHisingen, Boktycke och Schitzo-Cookie har också läst.

Jag är ju så jävla easy going

Att läsa Jag är ju så jävla easy going är som att låta känslorna gå på högvarv: du gapskrattar, för att lika snabbt låta skrattet fastna i halsen. Du har svårt att forma tankarna kring allt Joanna hittar på och ler i nästa sekund av ett ögonblicks igenkänning. Framförallt förundras du av Jenny Jägerfelds formuleringskonst och fingertoppskänsla för viktiga ämnen.

Joanna är en helt vanlig tonåring, men också en ganska ovanlig. Uttråkad, utfattig och högenergisk rasar hon omkring, kläcker den ena dåliga idén efter den andra för att få ihop pengar till mat när mamma vägrar jobba för att istället kunna skriva på sin roman och pappa sitter apatisk framför TV:n hela dagarna. När mamma vägrar betala för Joannas ADHD- medicin blir en utförsbacke raskt en berg-och dalbana.

I Jag är ju så jävla easy going vet du aldrig riktigt vad som kommer hända. Det är överraskande vändningar och befriande humor men också ett nära porträtt av en vilsen och arg tonåring. Det är vasst, vackert och kärleksfullt. Och det är så himla viktigt! Det handlar om klass, om att växa upp i ett fattigt hem, om att ha en deprimerad förälder, om att vara så kär att det gör ont, om psykisk ohälsa hos unga, om vuxna som inte ser. Det är ännu en helt fantastisk ungdomsbok av Jenny Jägerfeld.

Jag lyssnade på boken i uppläsning av författaren.

Köp den på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Sagan om Sagorna, Sincerely Johanna, Old Adults Read Young Adult.

Fandom – Anna Day

När berättelserna om dystra dystopiska visioner och farliga fantasyvärldar avlöser varandra i rask takt på YA-hyllan är förstås enda lösningen att skriva en bok som lånar lite av allt, roar sig på bara ett uns bekostnad av hela genren och använder sig av så mycket referenser att det är svårt att inte le åt det.

I Fandom är Violet och hennes kompisar precis så hängivna fans som i verkligheten flockas runt Hungerspelen, Legend och Divergent. Fast här heter boken de alla älskar Galgdansen. Just i början av boken beger sig Violet och hennes vänner till Comic-Con, utklädda till karaktärer från Galgdansen, för att möta några av skådespelarna. Utan att de vet hur det har hänt är de plötsligt i Galgdansen, de har tagit död på huvudkaraktären och Violet måste ersätta henne för att handlingen ska kunna utspelas och rebellerna ha en chans att ta makten över diktaturen.

Jag gillar Violet. Hon är, till skillnad från Katniss och Tris, oerhört lätt att identifiera sig med när hon kämpar för att nå det ouppnåeliga ideal av pilbågsskjutande och modiga hjältinna vi har mött så många gånger det senaste året och själva känt oss så otroligt långt ifrån. Missförstå mig inte, det är helt fantastiskt att hjältinnor som Katniss och Tris finns för att väga upp den långa raden av manliga hjältar i litteraturen – men det är också oerhört befriande att få möta Violet, precis i den här situationen.

Hade den här boken stått helt för sig själv tror jag inte att den hade varit särskilt bra. Jag lyssnade på den och då har jag alltid svårt att avgöra hur välskrivet det är, men helt klart drivs Fandom av handlingen och spänningen snarare än ordkonsten. Jag tror att den gör sig allra bäst i sitt sammanhang och allra mest nöje tror jag en läsare har som har läst just alla de där böckerna och älskar dem djupt, men är samtidigt bara lite, lite trött på storyn som alltid upprepar sig i dem. Det är fint att le lite åt det smått stereotypiska kärleksdramat som för en gångs skull inte är på blodigt allvar och jag älskar alla referenser som dyker upp, en del så tydliga att även de som inte har en förkunskap kan känna igen dem och en del väldigt subtila. Fandom är inget som sätter djupa spår i genren, men den är en stunds underhållning för redan bitna och som sådan är den faktiskt överraskande bra.

Köp boken på SF-bokhandeln, Adlibris och Bokus.

Andra som läst: Carolina läser, Tusen sidor, Old Adults read Young Adult, Prickiga Paula, Bokgalleriet.

Allt ska brinna – Sofia Nordin

”Det är höst när jag kommer bärande på elden. Den sena, fula hösten. Ett evighetslångt, blött, grått mörker och jag har tre flaskor tändvätska i ryggsäcken. Allt ska brinna.”

Sofia Nordin är en av få författare som redan i första meningen kan skapa en hel värld, fängsla fast dig från andra och få dig att älska karaktärerna efter ett kapitel. Allt finns där. Doften, känslan, magontet, rädslan för katastrofen som du vet ska komma. Ändå går det inte att släppa historien.

Minna och Agnes är bästa vänner, så där som när vänskapen betyder allt. Minna är elden, allt göder den. Köttindustrin, patriarkatet, krigens fasor, livets orättvisor. Hon flammar upp i protesttåg, drar med sig Agnes, kedjar fast sig på skolgården, rasar mot rektorn. Lika fort slocknar hon och då är Agnes där för att plocka upp spillrorna.

Agnes. Vad hennes skuldkänslor gör ont, så mycket jag vill säga till henne att det inte är hennes fel. Så otroligt insiktsfullt och allvarligt Sofia Nordin tecknar sina karaktärer, obrottsligt lojal med deras vänskap och känslor. Allt ska brinna är svår och tung, men också fantastisk. Agnes och Minna är starka revolutionärer, men också helt vanliga sjuttonåringar med de vänskapsband bara sjuttonåringar knyter. De band som skapas av att vuxenvärlden inte alltid finns där, när det känns som att hela världen ligger på ens axlar och din bästa vän är den enda som förstår. Det känns som att verkligen vara där igen.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula.

Tiden är inte än

Tiden är ett ungefärligt 1350, Europa härjas av Digerdöden. Överallt är pesten närvarande, som en skugga följer den i människans närmaste fotspår. En kvinna flyr från Sverige, från minnen som suddat ut hennes namn och hela hennes liv. Resan går genom Europas medeltida städer, men vandringen verkar inte ha något mål mer än att ta sin bärare så långt bort ifrån hemmet som möjligt.

Det är ett skälvande Europa vi möter. Rädslan för pesten skapar oro, blir en jakt efter syndabockar. Elin Boardy värjer inte för det hemska men skriver heller inte sin bok som en vanlig historisk roman. De långa beskrivningarna, detaljerna, finns där inte i lika stor utsträckning. Istället är det människorna vår huvudperson möter på vägen som gör berättelsen, skapar en levande bild av det liv som var då. Det är människor vi inte alltid träffar i historiska romaner, de i utkanten snarare än de i centrum. Pestläkaren, änkorna, de föräldralösa barnen, gycklarna, handlarna, hororna, bödeln. Bilden görs så mycket tydligare av de få, men så rika, detaljer som utmärker berättelsen – doften i en pälsbrämad mantel som någon annan ägt, skärpan i en yxa, ljudet av en döendes sista andetag. Det är också vår huvudperson själv, hen som byter utseende flera gånger, blir olika människor och bemöts på helt olika sätt utifrån sin skepnad.

Tiden är inte än är en lågmäld betraktelse över mänskligheten, en som ser både det vackra och det gråa. Tiden är vår berättare, ser historien ovanifrån och verkar förundras över att människan gång på gång gör samma misstag. Då flydde de från döden, då skyllde de pesten på judarna. Senare, när ännu tornspirorna från kyrkorna står kvar, fäller de bomber över sina likar och är fortfarande rädda för de som är annorlunda än dem själva. Samtidigt som Tiden är inte än utspelar sig i en medeltid kantad av död kan man även i den se ytterst obehagliga glimtar av vår samtid. Att de skulle vara så lika.

Jag tyckte oerhört mycket om Tiden är inte än. Det är en ovanlig roman, poetisk, vacker. Ändå är det något som fattas, en gnista att tända berättelsen med. Det där som hade gjort att jag gett den en femma i betyg istället för en fyra. Jag vet inte vad det är som saknas, för det är en i det närmaste fulländad historia. Ändå vet jag inte hur länge jag kommer minnas den.

Kanske är det bara att det är så ovanligt med en bok som handlar om så rasande ämnen som död och sorg och som ändå är så stillsam. Det finns inget ökande händelseförlopp, ingen peripeti, ingen uppåtgående kurva av spänning. Och ändå läste jag den under bara några dagar då den var så fängslande och svår att lägga ifrån sig. Jag påminns lite om Mary Jones historia av samma författare, men kanske att jag tyckte ännu mer om den. Båda gör en viktig gärning genom att berätta om kvinnor som inte fått ta lika stort utrymme som männen bredvid dem.

Du kan köpa boken på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: CRM Nilsson, Bokstund, Maddes bokbloggJohannas deckarhörna, Dagens bok, bernur, och dagarna går, Lyrans noblesser, Stories from the city, Fantastiska berättelser.

Bara dra – lättläst och glimrande

Om du som jag har läst och älskat SMS från Soppero– serien kommer du att känna igen det Soppero vi får återse i Bara dra. Även om Henrik och Agnes bara rör sig i berättelsens ytterkanter är det ändå fint att få återse dem, jag älskar att Ann-Helén Laestadius återvänder till något läsaren känner till och utforskar det vidare, utan att för den sakens skull återuppta en berättelse som känns helt avslutad.

För det är inte Agnes och Henrik den här berättelsen handlar om. Det är Johannes, Henriks storebror. Han lever i snävare ramar än Henrik, hans framtid är utstakad till renskötarens väg. Det är han som ska ta över ansvaret för familjens renar, bära det vidare. Men ansvaret är tungt och axlarna tunna. Är det verkligen renskötarlivet som Johannes vill ha?

Ann-Helén Laestadius är verkligen fantastisk på att visa olika sidor av saker, Johannes slits mellan sin kärlek till renarna och tyngden i att hela tiden vara utsatt för rasism och hat som same. Bara dra är en lättläst bok, den passar både för unga vuxna och vuxna och det finns hela tiden ett driv i berättelsen som bär den vidare. Jag känner så med Johannes, vill så gärna att det går bra för honom. Ann-Helén Laestadius kan konsten, precis som Sofia Nordin, att skapa en värld med ord och att helt och hållet ta med sin läsare in dit, i berättelsen. Jag stannar där till sista sidan.

Köp boken på Bokus eller Adlibris.

Historien om Elsa Laula Renberg

Under Staare 2018, den samiska jubileumsveckan som firade det hundraåriga minnet av det första samiska landsmötet på den svenska sidan av Sápmi, hördes namnet ”Elsa Laula” i nästan varje tal och samtalsämne. Jag visste att Elsa Laula var en stor föregångare i den samiska kampen runt förra sekelskiftet och en viktig nyckel för att det första samiska landsmötet kunde hållas. Men mer visste jag inte, för sällan läser man om Elsa Laula i reportage och artiklar från svenska böcker och tidningar. Som same och kvinna fick Elsa Laula utstå stort motstånd under sin levnadstid, som same och kvinna är hon nu på många håll bortglömd i den svenska historieskrivningen.

Men inte i den samiska. Det finns en biografi om Elsa Laula Renberg, skriven av Siri Broch Johansen. En biografi som tyvärr lider av det problem så många biografier gör, särskilt när de som denna är utgiven på ett litet förlag. Det litterära haltar betänkligt, det är mer skrivet som en uppsats och som sådan är boken svårforcerad. De många och långa citaten på gammalsvenska är svåra att traggla sig igenom och översättningen från norskan är på sina ställen minst sagt slarvigt gjord.

Med det sagt är berättelsen om Elsa Laula fantastisk och det är verkligen synd, även om det inte är förvånande, att hon är så pass utskriven ur de svenska historieböckerna. Jag kan tänka mig att kanske Feministbiblioteket är intresserad av att läsa boken om Elsa Laula, för hon var verkligen en feministisk förkämpe.

Läs mer om Elsa Laula här:

Samer.se

Sametinget

The last beginning

När jag läste The Next Together var jag inledningsvis något skeptisk. Men en av mina bästa boktipsarkollegor hade lovordat den och det dröjde inte länge innan jag var helt fast i den märkliga berättelsen om Katherine och Matthew som genom historiens gång återföds igen och igen, blir förälskade igen och igen – och slits från varandra, igen och igen. Jag var tårögd när jag lade ifrån mig den. Jag hade också många frågor.

Ändå dröjde det länge innan jag började läsa uppföljaren The Last Beginning. Kanske var jag rädd för att få veta, kanske var jag rädd att den inte skulle vara lika bra. I The Last Beginning möter vi Clove Sutcliffe, programmeringsgeni, sexton år det år 2056 som inleder berättelsen. Sexton år tidigare försvann tonåringarna Katherine och Matthew när de avslöjade en skandal om biologisk krigföring som fick den engelska regeringen på fall och Clove är besatt av tanken på att hitta dem.

Jag läste ut The Last Beginning på en dag. Jag tror inte det är möjligt att göra det på något annat sätt. Att ge sig in på tidsresor är något av det svåraste en författare kan göra, det finns oändliga möjligheter att misslyckas då tidsresandet är fullt av möjliga och omöjliga paradoxer och fallgropar. Till en början trodde jag att Lauren James skulle falla i dem alla, till en början kunde jag inte för mitt liv förstå hur allt skulle gå ihop. Men det gör det. Till slut bestämde jag mig för att bara följa med. Inte för att jag skulle hitta fel om jag verkligen försökte hänga med, men för att jag fick huvudvärk av att försöka.

Och i slutet löser hon allt. Och jag är förstummad. Igen.

Det enda som stör mig lite är det upprepande faktum att Clove ”kommer ut” som gay. Jag hoppas inte, och jag tror inte, att en ska behöva göra det år 2056. Jag skulle vilja att ingen längre behöver komma ut då, utan att vara gay kommer ses som lika normalt som att vara hetero. Det gör mig lite missmodig att vi inte ens uppnått detta i en framtidsvision där tidsresor är nära förestående. Men bortsett från det, är The Last Beginning en fantastiskt spännande YA-Science-Fiction, en av få YA/SF- bokserier värd namnet just nu som inte är en dystopi och det är så otroligt upplyftande att den finns. Kanske att jag tyckte ännu mer om hennes fantastiska The Loneliest Girl in the Universe, där hon tar med YA-genren ut i rymden, och nu undrar jag bara när ett svenskt förlag kommer hitta Lauren James. Snart, hoppas jag.

Finns hos SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Jag hatar också att träna

Jag är femton år, då. När mat börjar förknippas med ångest för att ett skevt samhällsideal bestämmer att jag ska börja se på min kropp med avsky, fast det inte är något fel på den. Långt efter att det fysiska gett med sig är det psykiska kvar. Gör sig påmint, kanske för alltid.

Mat är ångest. Träning också. Jag avföljer alla konton på sociala medier som mer eller mindre frekvent postar bilder på sin träning. Det kan vara hur oskyldigt som helst och jag vet att de inte menar illa men det triggar något i mig som alltid gör att jag känner mig mindre duktig och mindre värd. Att min kropp inte duger. Att jag inte presterar lika bra. För en av de saker samhället ständigt trycker ner i halsen på kvinnor är att vi måste prestera mer än alla andra för att duga.

Jag skulle gärna vilja ha en sund inställning till träning och tro mig, jag har letat förebilder länge. Jag har blivit tipsad om diverse träningsprofiler som visserligen inte säger ordet ”bantning” och som fokuserar på styrka snarare än smalhet men likväl pratar om att ”unna sig”, om att ”mäta istället för att väga” och som skammar den som äter godis en vardag. För det är ju så onödigt och förstör allting du kämpat för. Det är, som så mycket annat, hälsohets förklädd till välmenande råd.

Så fann jag Brita Zackari. Brita Zackari ger mig ord till varför jag hatar träning. Varför jag hatar att den gör kroppen till ett objekt istället för ett redskap. För självklart hatar jag inte träningen i sig, jag hatar det psykiska sönderfall den alltid medfört. Det som alltid följer i dess spår. Hälsohetsen. Smalhetsen. Känslan av utsatthet när du är ensam kvinna på kvällen på gymmet. Rädslan för godiset, för maten.

Jag hatar träning när den bli för sträng. När folk känner att dom måste doktorera i träningskunskap innan dom vågar visa sig på gymet. (—)

Jag hatar träning när den gör ont. Inuti.

Jag hatar träning när man tränat hårt på ett träningsevent och tror att man tar en tugga av en chokladboll men det visar sig vara en rawfood-boll med fikon och nötmjöl för att folk inte kan släppa att man inte vill banta för att man tränar.

Jag hatar träning när folk signar upp sig på ett kroppsideal som bara ett fåtal ens har en chans på. (—)

Det jag hatar mest är att ett litet gäng hurtfriska personer började bestämma vad träning är. Att just dom som gillar bjärta färger på träningskläder och alltid har godisstopp fick styra över allt från träningsmode och gymmiljö till maten och hur vi ska se på oss själva och våra kroppar (med hat, rent och skärt hat). Det är enkelt att börja hata sin egen kropp när nån som man själv tycker har fin kropp snackar skit om sin.

Jag hatar att träna ger dig redskap att stå emot. Att inte fucka med maten. Att inte tänka att du måste vara expert innan du går till gymmet. Säger att en donut är ett helt okej mellanmål efter träning. Att du inte måste träna varje dag för att det ska vara värt det. Kanske viktigast av allt, ger det hela en nivå av självdistans och humor som det är svårt att värja sig mot. Jag hatar att träna är den enda träningsbok (även i jämförelse med träningskonton på sociala medier) jag har läst som utgår från att det är skitsvårt att vara kvinna i ett patriarkat. Att hetsen finns där, trycks ner i halsen på oss varje dag. Att större delen av den kvinnliga befolkningen har ett komplicerat förhållande till mat och träning. Att uttrycket ”unna sig” bara är en omskrivning för att vi hela tiden måste tänka på att vi ska äta så lite som möjligt för att passa in i mallen. Att det inte är FARLIGT att äta en pizza eller en chokladboll på en tisdagskväll och att en inte MÅSTE äta sallad och spirulina för att kunna vara en tränande människa.

Det värsta är att allt det här vet en ju. Det är inga konstigheter. Men rösten som säger åt en att det är farligt, att du inte duger om du inte är en supermänniska, den är stark. Jag fullkomligt älskar att Brita Zackaris röst i den här boken är ännu starkare. Att läsa Jag hatar att träna var som att få en kompis som stöttar dig när det blir jobbigt och anledningen till att den här recensionen är så personlig är för att boken rörde vid så mycket i mig. Jag hade inte kunnat skriva det på ett annat sätt.

Vem är den här boken skriven för? Alla, skulle jag vilja säga. Alla som haft problem med mat. Alla som inte har haft det. De som är vana att träna, men kanske framförallt de som inte vågar gå till gymmet. De som har prestationsångest eller de som är nöjda med att träna hemma. Här finns kapitel om mat, om uppvärmning, här finns faktiska övningar, det absolut bästa och mest prestigelösa veckoprogram för att komma igång jag någonsin har läst, en komplett guide till hur du kommer ur soffan och, nästan det bästa, hur du som kvinna Tar Plats på gymmet. Det finns ett citat i Jag hatar att träna som jag vill klistra upp på väggen. Kanske brodera, med ett litet hjärta runt. Det finns i kapitlet ”Nej jag är inte klar med vikterna snart”:

För varje tjej eller icke-binär som tar upp plats blockas en kille från att ta det. Och varje tjej eller icke-binär som visar sig i utrymmet gör det lättare för en till av oss att ta sig in där. Detta gäller såväl på gymet som i övriga livet.

Låt det citatet sjunka in ett tag. Spring sedan till närmaste bibliotek eller bokhandel och låna/köp boken. Jag har lånat den först och kommer nu att köpa den, för så gör jag med böcker jag inte är säker på att jag kommer vilja ha för alltid. Men Jag hatar att träna kommer att bli min vän i nöden, den jag går tillbaka till när jag tror att jag är sämst, när jag tror att jag inte klarar av någonting eller när jag tvivlar på mig själv. Den bygger upp istället för att bryta ner. Jag älskar den.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Fiktiviteter, Boktokig,Tina EH.

Varelserna – Fredlös

Det är en nära framtid, och på Gotland har skräcken härjat i flera år. Emma, Mirre, Moa, Gitte, Alex och de andra har överlevt, undvikit att bli bitna av de smittade, döingarna – de zombieliknande skalen av människorna de en gång var som hålögt jagat, skrämt och härjat genom fyra fantastiska böcker.

I den femte boken, Fredlös, verkar faran äntligen vara över. Ingen har sett någon döing på länge, men rädslan över vad som har hänt på fastlandet gnager. Har smittan spridit sig dit? När Mirre och Emma upptäcker en kantrad båt i vattnet utanför prästgården där de bor, nedstänkt med blod, får de sitt svar. Och jakten börjar igen.

Jag kastar mig över varje ny del i serien Varelserna, böckerna som är skrivna av Magnus Nordin och illustrerade av  Lars Gabel. Med mycket små medel skapar de en berättelse om några ensamma ungdomars hårdnackade kamp mot döden, om vänskap och rivalitet, om hierarkier och framförallt om rädsla. I Fredlös är man nästan mer rädd för människorna än zombierna, den besatthet som människor i grupp kan skapa och de fruktansvärda följder den får.

Varelserna är en lättläst serie, men också en som blir svårare och mer komplicerad för varje del som kommer ut. Det är fantastiskt skickligt och väl avvägt – det är inte bara orden som blir svårare, texten som blir längre och bilderna som blir färre, det finns också en helt annan komplexitet i känslor och relationer i de senare böckerna än i de första. Det är oerhört smart. Jag använder första boken, Elias bok, väldigt ofta när jag pratar om och tipsar böcker på mitt skolbibliotek och det är en bok som läsovana och läsovilliga ungdomar gärna tar eftersom den är så lättläst – och framförallt eftersom den är så lätt att sälja in och ser så lockande ut. Alla kommer sen tillbaka och vill låna nästa del. Alla. Att då fortsätta att fängsla läsarna med vidare delar samtidigt som berättelsen intensifieras och blir något svårare för varje del är verkligen ett smart drag. Det har fått många av mina ungdomar att läsa mer.

Jag älskar Varelserna! När kommer nästa del?

Här har jag skrivit om tidigare delar:
Elias bok
Emmas bok
Fristaden
Uppror

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln, Adlibris eller Bokus.