Himlabrand – Moa Backe Åstot

Det glöder om Himlabrand. En romandebut av Moa Backe Åstot som är brännande, på mer än ett sätt.

Ánte älskar livet som renskötande same, han är enda barnet och det är självklart att han ska fortsätta arbetet med renarna efter sin pappa. Men det finns också annat som lockar och drar, känslorna för bästa kompisen Erik. Och så oron, för att visa det. Finns det ens homosexuella samer? Ánte känner inte till någon och internet ger inga svar. Jargongen är hård, Ánte är rädd för att visa vad han känner. Men det är också omöjligt att dölja kärleken som river och sliter.

Det är så fint berättat, så otroligt vackert skrivet om Ántes begynnande känslor för Erik, rädslan att de är obesvarade och så, kanske ännu mer, rädslan för att de är det. Vad ska alla andra säga? Moa Backe Åstot berättar i så många olika lager men får ändå alla trådar att flyta ihop. Boken som Ánte hittar på Jokkmokks marknad, som handlar om rasbiologi och som väcker så mycket sorg och ilska. Det känns i magen.

Men det är fler saker som gör att jag älskar Himlabrand. Att Ánte älskar livet som renskötande same, älskar där han bor och inte vill flytta till en större stad söderut. Det är annars ofta så i ungdomsboken som utspelar sig i en liten by eller ort, att den största drivkraften är att komma därifrån. Att känna sig utanför i byn är något som förstås behöver skildras, men också kärleken till den. Viljan att stanna, att den ska leva. Himlabrand, liksom Tio över ett av Ann-Helén Laestadius, sticker ut.

Det är också vänskapen. Att läsa en vänskapsskildring mellan två killar i tonåren där vänskapen är det som står i centrum, är hjärtknipande ovanligt. Att det dessutom är en bok som utmanar fördomar, men inte själv dras med dem, är ännu mer sällsynt. Moa Backe Åstot skriver så det känns, inte bara om kärleken utan också om vänskapen. Om ensamheten i att sitta själv i matsalen när man är osams, om andetag mot hud, om hur luften fastnar i magen för att man inte vågar berätta hur mycket man är kär i någon.

Himlabrand är årets romandebut. Språket är skimrande, berättelsen så fängslande att jag läste ut boken över en natt. Det var omöjligt att låta bli.

Silvervägen

Silvervägen, en av de mest omtalade thrillers som skrivits de senare åren. Det var kanske just hypen som fick mig att inte vilja läsa, men så blev Silvervägen bestämd i en bokklubb och jag lyssnade. Timme efter timme lyssnade jag, mer fängslad av Stina Jacksons språk än att veta vem som egentligen rövat bort Lina.

Att det handlar om ett brott, det känns ändå självklart från första stunden läsaren får möta Lelle. Lelle, som bor i Glimmersträsk och varje ljus sommarnatt kör längs väg 95, som skär landet från Skellefteå till norska gränsen, för att leta efter sin dotter Lina som varit försvunnen i nära tre år. Samtidigt flyttar Meja och hennes mamma Silje till Glimmersträsk. Meja är sjutton, lika gammal som Lina var när hon försvann. Mejas liv har bestått av att flytta runt och ta hand om sin mamma, mer än hon har tagit hand om Meja.

Glimmersträsk, det är inte långsökt att ana att Stina Jackson byggt orten på Glommersträsk vilket placerar Silvervägen i Arvidsjaurs kommun, Lappland, Norrbottens län. Ändå var motiveringen för årets kriminalroman 2018 från Svenska Deckarakademin ” Mörkt och hypnotiskt om marginella existenser i ett stämningsfullt Norrland.” Naturligtvis hade inte en roman som utspelar sig i Stockholm fått pris med motiveringen att den beskriver människors existenser i Svealand. Bara tanken är skrattretande.

Men så räknas Norrland, mer än halva Sveriges yta, ofta som en homogen plats. Vi tar det igen, Norrland är inget landskap. Norrland är en landsdel, att likställa med Svealand och Götaland och inte till exempel Uppland eller Småland. Som om Stina Jackson skulle skildra hela Norrland, med all dess diversitet, i sin bok och inte bara just marginella existenser. Som om alla orter, all natur, alla människor, ser ut precis så här. Svenska deckarakademin spär på de fördomar som redan finns. För det är just de marginella levnadsödena som ger romanen liv. Att få möta människor som går under radarn för de flesta. Mackbiträdet, den ensamma landsortspolisen. Stina Jackson är fantastisk på att skildra dem. Men i Silvervägen finns också mer; sorgliga skildringar av dysfunktionella familjerelationer, hur samhället kan svika de som behöver det mest och hur familjer trasas sönder som följd. Det finns ett mörker i Silvervägen, ett mörker och ett elände som är så väl berättat att det är omöjligt att sluta lyssna. Jag lyssnade på Silvervägen under två dagar, förlorade mig i hopplösheten. I sommar lyssnar jag på Ödesmark.

Albert Bonniers förlag, 2018.

Boken finns i pocket bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Litteraturkvalster, Lottens bokblogg, Feministbiblioteket, Dagens bok.

Tills vi vinner och 100 år sedan kvinnlig rösträtt

I år är det hundra år sedan kvinnor fick rösträtt i Sverige, igår var det internationella kvinnodagen som är en dag för att uppmärksamma orättvisor och ojämlikheter världen över. Inte en dag att fira.

Tills vi vinner är en lättläst ungdomsbok om kampen för kvinnlig rösträtt i England, en historisk roman alla kan läsa. Som så många bra lättlästa böcker innehåller den en hel roman på sina få sidor, karaktärer som känns, en historisk tid som beskrivs med få medel men blir ändå levande och färgrik.

När Lizzy träffar Elsie och Julia förändras hennes liv. Elsie och Julia är suffragetter och deras glöd smittar av sig på Lizzy som börjar ägna sig helhjärtat åt kampen för kvinnlig rösträtt. Risken att åka i fängelse och förlora allt svävar vid horisonten, men vid varje rösträttsmöte blir glöden bara starkare.

Tills vi vinner är en välskriven bok, spännande och stämningsfull. En fin bok att läsa på åttonde mars, och minnas att det här inte var så länge sedan – men kanske framförallt att spåren av allt kvinnorna får utstå i boken finns kvar även idag, att det är därför internationella kvinnodagen finns.

Argasso, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Dagens bok, Prickiga Paula.

Lowkey – äntligen Ali och Aicha igen

Jag föll genast för tvillingarna Ali och Aicha när jag läste Melody Farshins debutroman Mizeria. Äntligen får vi träffa dem igen, i uppföljaren Lowkey.

Ali och Aicha bor i ett miljonprogramsområde, en förort likt den så många tidningar skriver ganska svarta nyhetsrubriker om. Sällan ges det ut böcker ur ungdomars egna perspektiv, och Melody Farshins röst är oerhört behövd.

Den är också alldeles fantastisk. Det märks att Melody Farshin är ståuppkomiker, replikerna är snabba och vassa och jag skrattar ofta rakt ut. För att några sekunder senare låta skrattet fastna i halsen när Ali tänker på att han inte hinner tvätta sin svarta kostym mellan begravningarna. Det är tungt och sorgligt men också kärleksfullt och insiktsfullt. Det är att få kliva in i någon annans vardag, skildrad med så fint gehör att det känns som att jag bor där. För en stund.

Jag nästan sträcklyssnade på ljudboken, som Melody Farshin läser in själv och åh, vad jag skrattade. Författaruppläsningar är inte alltid klockrena men den här är det, Melody Farshin är en fullkomligt lysande inläsare, en blivande stjärnförfattare som jag hoppas vi får läsa många fler böcker av.

Bonnier Carlsen, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

I tunga vintrars mage och något om vintern i litteraturen

Obönhörlig, är den, vintern i litteraturen. Som ett eget väsen, tung och kall och frostnupen. Mer än andra årstider får den ta plats i berättelsen som en egen entitet, inte bara som en kuliss. Jag har tänkt mycket på vintern de senaste månaderna, nu när den varit mer närvarande än jag kan minnas tio år tillbaka. Med kortare och varmare vintrar gör sig oron för klimatkatastrofen ännu tydligare, och inte har det varit en vinter som förr i tiden, inte, även om den varit nog så kall och vit nu i två månader. Det borde varit dubbla tiden.

Som så ofta har jag vänt mig till litteraturen för att tänka. I februari har jag både läst Lova Laksos Så jävla kallt och Andrea Lundgrens I tunga vintrars mage, två fundamentalt olika böcker men också böcker som liknar varandra i sin gestaltning av vintern. Kylan som kryper in, lägger sin innanför huden, hur det känns som att hela världen väntar och lägger sig i ide. Vintern är fysisk, går inte att slippa undan. Jag tänker ganska ofta på Den vita staden av Karolina Ramqvist, en bok jag älskade högt och minns förvånansvärt väl nästan sex år efter jag läste den. Just hur fysisk den var, hur varje beskrivning av sår, smuts, ärr på kroppar och blöjbyten kändes så mer intensiva i kontrasten mot den kalla och rena frosten utanför huset där Karin rörde sig som en ande, ensam med barnet. Så rör hon ändå på sig, till slut.

Så jävla kallt är det rörelsen, längtan bort som håller Karla vid liv; roadtripen söderut med Aziz och Kaja och hunden Hemingway. Kanske är vintern början till något nytt, ändå.

I tunga vintrars mage är Andrea Lundgrens debutroman från 2009, språket är tonsäkert redan här men inte riktigt lika mycket som i Nordisk fauna som gavs ut tio år senare. Mitt emellan finns Glupahungern som jag ska läsa i sommar. I Andrea Lundgrens författarskap finns en lätthet som driver sidorna framåt, men också ett djup och ibland så sanslöst vackra meningar att jag är tvungen att stanna upp och läsa dem igen, och igen. I tunga vintrars mage är berättelsen om Riga vars mamma försvinner när han bara är fyra år. Ut genom dörren går hon, försvinner. Det märker honom för livet. I början och slutet är vintern, Riga sjunker ner med sina små fötter i drivorna av snöhajar, kommer ingenvart. Så får läsaren följa Riga i olika nedslag i livet, alltid när någon lämnar. Den ständiga rädslan jagar, lämnar honom ingen ro. Det är tungt, men inte svårläst. Slutet kommer gäcka mig länge.

I tunga vintrars mage gavs ut av Natur & Kultur, 2009.

Den fasansfulla sagan om Lilla Hen

Den Fasansfulla sagan om Lilla Hen är den tredje i ordningen av Lena Ollmarks och Per Gustavssons groteska skräckromaner för barn 9-12 år. De är alldeles förtjusande hemska.

Jag älskade Den förskräckliga historien om Lilla Hon för att den var så outsägligt otäck samtidigt som den var vansinnigt charmig och härlig. Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han hade lite av samma charm men var inte lika ryslig.

Den Fasansfulla sagan om Lilla Hen berättar om det monster som jagar Lilla Hen men som ingen annan verkar se och ingen tror på existerar. Det var monstret som drog fram som en orkan i Lilla Hens rum, orsakade oreda i skolan och till och med hotade lillebror! Det var inte Lilla Hen. Men det mest otäcka med Den fasansfulla sagan om Lilla Hen är inte monstret utan alla vuxna, särskilt Lilla Hens föräldrar som tror att allting löser sig bara en är glad och ler. Rysligt, utan tvekan.

Men det är också väldigt annorlunda mot de tidigare böckerna. Det är det socialrealistiska som är det mest otäcka, hur Lilla Hen stänger in sina känslor för att hen aldrig får uttrycka dem. Det är inte så konstigt att allt exploderar till slut, i en surrealistisk mardröm som jag hade lite svårt att smälta.

Den fasansfulla sagan om Lilla Hen är den tyngsta och svåraste boken hittills i serien, även om den inte alls är lika blodig. Det humoristiskt kitschiga i rysligheten har tagits över av ett mer realistiskt mörker, och jag är inte alls säker på att jag kommer ge den här boken till vem som helst. Men skräckvana pre-teens tror jag kommer tycka om den som bara de kan.

Lilla Piratförlaget, 2021.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Modersmål och den försiktiga poetiska vågen

Det kanske flyger under radarn ibland, men de senaste åren har det getts ut mycket fantastiskt fin poesi för unga. Jag vågar kanske inte riktigt kalla det för en boom, men kanske lite försiktigt för en trend. Det handlar inte om mer än en-två titlar per år sen 2018, men med tanke på att vi före det får gå tillbaka till början av 2000- talet och slutet av 1990- talet för att alls hitta någon poesiutgivning för unga så är det mycket.

Det är också poesi som i flera fall är skrivna av unga, inte av vuxna för unga. Det är poesi som bränner, som berättar om vår värld idag, som tar avstamp i förtryck och rasism och feminism. Poesi som glöder och bränner och berör. Poesi som behövs.

Jag var knockad av Revolution Poetry, Moder Justitia och Berör och förstör. För de lite yngre har de senaste åren också givits ut de underbara Min längtan kvar och Min syster är ett spöke. Den enda poesibok jag inte har läst än är Lena Sjöbergs Brevet från mig som är alldeles ny. Den senaste jag läste var Mona Monasars Modersmål och det är egentligen den som den här recensionen skulle handla om.

Modersmål, precis som Revolution Poetry, berättar om hur det är att vara ung i Sverige och ses som annorlunda. Mötas av fördomar, av rasism, av hat – bara för att du ser ut på ett visst sätt eller har föräldrar som är födda i ett annat land. Det handlar om utanförskap, men också om att känna att man inte riktigt passar in eller hör till någonstans. Inte Sverige, inte landet föräldrarna kommer ifrån. Modersmål är brännande, skär djupt i känslorna och lämnar mig försvarslös efteråt.

Jag hoppas att den här poetiska vågen håller i sig, blir större.

Natur & Kultur, 2019

Boken finns på Bokus och Adlibris

Fler som läst: Dagens bok

This House is Haunted – John Boyne

Jag finner titeln till This House is Haunted nästan spöklikt passande. John Boynes första skräckroman är en blinkning till snart sagt varenda gotisk spökhistoria som brittiska författare producerade förra årtusendet.

Gaudlin Hall är sannerligen ett hemsökt hus, det får Eliza Caine erfara samma minut hon stiger av tåget i Norfolk på vägen mot sin nya anställning som barnflicka till de två barnen på godset. På tågstationen är hon nära att falla till sin död framför ett rusande tåg när två osynliga händer knuffar henne i ryggen. Och det blir bara värre när hon anländer till godset. Någon, eller något, vill verkligen inte att hon ska vara på godset och ta hand om barnen. Men varför? Och var är barnens föräldrar?

This House is Haunted innehåller en dos Jane Eyre, The Turn of the Screw och Rebecca – och massor av Dickens – men är också ganska lågmäld. Jag lyssnade på ljudboken, något som brukar göra det extra otäckt, men This House is Haunted är snarare en mysrysare än en skräckroman, försiktigt gotisk och väldigt härlig. Den är sannerligen perfekt att kura upp sig i soffan med en blåsig höstkväll, men den innehåller inget nytt för en van skräckläsare. Med sin härligt brittiska atmosfär och smårysliga stämning kan den nog istället vara perfekt för den som inte riktigt törs ge sig i kast med Rebecca. Stämningsfullt, snyggt och kusligt.

The Upside Of Unrequited – Becky Albertalli

För varje gång jag läser en bok av Becky Albertalli blir jag lite mer förälskad. The Upside Of Unrequited är ingen fortsättning på Love, Simon eller Leah on the Offbeat men den utspelar sig i samma litterära universum, en värld som är härlig att befinna sig i, bubblig och alldeles underbart inkluderande.

Molly Peskin-Suso har haft tjugoåtta förälskelser men aldrig blivit kysst. Hon är blyg och försiktig och inte alls som sin tvillingsyster Cassie, vilken redan i bokens första kapitel träffar sin nya flickvän Mina. Med hjälp av Molly. Typiskt. Som tur är har Mina den söta hipster-killen Will som sidekick, tänk om Molly kunde bli kär i honom? Men så finns också hennes arbetskamrat Reid, en blyg och tillbakadragen kille som lever sitt liv i Tolkiens Midgård. Inte kan väl Molly bli kär i honom?

Jag zonar ut ibland, det gör jag. Hade jag varit på det humöret hade jag gnällt lite över att det inte är hela världen att aldrig ha haft en pojkvän. Allting i Mollys värld handlar verkligen om det och hon är inte helt snäll varken mot Will eller Reid. Helt ärligt tycker jag också att Cassie är ganska taskig. Men The Upside of Unrequited är allra mest härlig, och rolig, och jag älskar – ja, jag måste säga det igen – jag älskar hur många olika människor med olika utseenden och läggningar som finns i den här boken. Samtidigt kan jag inte låta bli att bli lite ledsen över att en bok ska få pluspoäng för det, det ska egentligen bara vara så. Den här boken speglar bara hur verkligheten faktiskt ser ut, det är alla andra böcker som inte gör det. Ljudboken på engelska är fantastiskt fint inläst. The Upside of Unrequited skulle få fyra regnbågshjärtan, om den här bloggen satte betyg.

Boken är översatt till svenska med titel Fördelen med olycklig kärlek, utgiven av Rabén och Sjögren, 2018.

Boken finns på svenska på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Tusen sidor, Carolina läser, Bokpärlan, Dagens bok, Bokprinsessorna.

Så jävla kallt – Lova Lakso

Vintern håller ett kallt grepp om februari, men även om den inte hade gjort det så hade jag kunnat känna kylan genom boksidorna i Lova Laksos Så jävla kallt. Hon beskriver det så bra, hur kylan verkligen går genom märg och ben när det är tjugoåtta minusgrader ute, hur luften liksom fryser fast i halsen.

Hon berättar om sorg, också. Om Karlas hund Hemingway som har ont och måste avlivas, om Karla som inte tänker låta det ske. Karla längtar bort, längtar söderut till värmen. Bort från Piteå, Norrbotten och kylan. Det är kanske just där det skaver lite för mig för jag är lite trött på att ungdomsromaner så ofta handlar om att komma bort från byn/staden någonstans i Norrland, att allt är så mycket bättre i en stad söderut. Och så är det ju för många, men det finns också de som trivs och jag saknar de berättelserna. Men jag förlåter Så jävla kallt, för boken är en road trip och hade inte varit utan den där längtan. Och jag tycker ändå om skildringen av Piteå, av Norrbotten. Den behövs. Fördomarna om den här delen av landet är många, det Norrland som upptar mer än halva Sveriges yta men ändå så ofta benämns som att du ska åka ”till Norrland” när du kanske menar Piteå.

Karla tar Hemingway under armen, plockar med kompisen Kaja och typ- pojkvännen Aziz och rymmer söderut. Det blir en ganska hejdlös resa, full av fester och stölder och att lifta med okända människor i bilar. Jag ska inte avslöja allt – en stor del av spänningen finns i den märkliga resan. Men mest tycker jag om mörkret i den här boken. Den väjer inte för svåra känslor och tuffa beslut och den känns ofta märkligt jordnära i allt det tokiga. Karla är inte alltid någon att tycka om, men ändå någon att bry sig om. Jag tycker om Kaja, och kanske allra mest Aziz. Jag tyckte om Så jävla kallt, mer än jag trodde jag skulle göra. En fin debutbok.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Enligt O, Dagens bok, Bokpärlan.