Om vi bara kunde byta kroppar med varandra – Johanna Nilssons bästa på åratal

Johanna Nilsson utforskar återigen det mörka, svåra, svarta. I hennes nyaste bok bättre än på väldigt länge.

Det är sommar i Stockholm, men det är inte sommaren så som vi ofta ser den skildrad. Under radarn, bortom sommarleenden och skira klänningar, lever Kung B i sitt källarförråd med sin vånda och de droger han försöker dämpa den med. Han är utslängd av sin familj, en familj så konservativ att de hellre förnekade honom än insåg att hans riktiga namn inte var Bella. Att det aldrig var han.

I Queen O möter han sin stora kärlek, men också en spegelbild av sin egen ångest. Queen O lever under jord, under ständigt hot att skickas tillbaka till Iran. Hon bedöms inte ha skyddsbehov men skulle mötas av tortyr och död i Iran. Där är det dödsstraff att vara som hon. Att vara född i fel kropp.

Det är som att dyka ned i ett avgrundsdjupt hål. Ångesten är så påtaglig, vägen ut så liten att den nästan är obefintlig. Sommaren fylls med droger, destruktivitet, blod och våld men också av poesi och en bal för samhällets missanpassade i ett undangömt renoveringsobjekt på Liljeholmen. Johanna Nilsson balanserar ofta på gränsen till det överdrivet dramatiska men även om det här känns som det sorgligaste och tyngsta jag har läst kliver hon aldrig över och blir melodramatisk. Boken sätter också fingret på att patriarkatets och våldets strukturer finns överallt, om än i olika uttryck. Queen O riskerar dödsstraff medan Kung B har ett val att gå till socialen och få hjälp, men det är samma sorts hat som skickat dem båda ut på gatan.

Kung B och Queen O far fram som en virvelvind över sidorna, rör vid så mångas liv att de till slut själva nästan blir bifigurer i sin egen historia. Det som berör mest i Om vi bara kunde byta kroppar med varandra är ögonblicksbilderna av så många livshistorier som kunde blivit så mycket mer om inte samhällets normer stängt in dem och allt de i hemlighet önskade. Will/Wilma, Irina, Maria, Ali, Lill-Muhammed, Boris, Erina. Johanna Nilsson tecknar ett helt liv på en halv sida och allt det kunde varit finns mellan raderna.

Tråkningarna på jobbet blev för svåra och efter att frun kastat ut honom stod han där med sin husvagn, sitt socialbidrag och sina knallröda läppar. (s. 65)

 

Det bryter ned mig totalt, får mig att inte vilja öppna boken på flera veckor och sedan läsa ut den, många tårar fattigare men också många livsberättelser rikare. Om vi bara kunde byta kroppar med varandra är det bästa jag någonsin läst av Johanna Nilsson. Ni kan inte för ert liv missa den.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, romeoandjuliet.

Gamer och Effie Karabuda tar dig med in i spelens fantastiska värld

Effie Karabuda är journalist och spelrecensent och har i sin bok Gamer både lyckats göra en otroligt snygg bok och fångat mycket av den kärlek och fantasi som finns i spelkulturen.

Gamer är en bok som saknats länge. Jag har längtat efter den varje gång jag sett en ny bok komma ut som vill begränsa barns och ungas ”skärmtid” och behandlat endast de dåliga sidorna av internet och spel. Att det behövs böcker som pratar om vad en kan råka ut på nätet behövs självklart, men som motvikt behövs också en bok som pratar om allt det roliga, sociala och fantastiska med spel.

Här finns en del av svaret på varför de här ”skärmtid”- böckerna är så många fler är spelglädje- böckerna. Många vuxna vet helt enkelt väldigt lite om spelkultur och gaming och är därför ofta kanske lite rädda för det. De kanske inte riktigt vet vad som händer när deras barn sitter i flera timmar och spelar och förstår inte att det är hobby lika mycket värd som alla andra. De kan skjutsa till fotboll och sitta på kalla läktare men spelar inte datorspel med sina barn. Istället för att prata om våld och skärmtid borde många fler vuxna engagera sig i spelandet och e-sporten – både för förståelse och gemenskap. Självklart vill jag inte påstå att spelengagerade vuxna inte finns för de gör de förstås – men de behöver bli fler. Det finns många tankeställare i Gamer. Varför är så många rädda för det artificiella våldet i CS:GO men inte alls lika rädda för verklig mobbning och verkligt huliganvåld inom fotbollen? Min kollega gav mig en talande bild – hon hade varit på en e-sportsturnering i Globen med sin son och blivit förvånad när hon mötte massor av kravallpoliser utanför andra dagen när det varit så lugnt första dagen. Men poliserna skulle inte till Globen – de skulle bevaka ett fotbollsderby.

Jag älskar att Effie Karabuda redan från början har ett stort fokus på tjejer som spelar utan att göra det till en grej. Gamer torde tilltala alla spelare men lyfter fram kvinnliga spelutvecklare och streamers och spel som Star Stable – som precis som många kvinnligt kodade intressen inte anses vara så värst mycket värt, just för att det mest är tjejer som är användare. Det är så otroligt viktigt att en bok som förhoppningsvis läses av många ungdomar gör det här, för det behöver lyftas att gaming är minst lika stort hos tjejer som hos killar. Först i slutet kommer problemet med de hot kvinnliga gamers och streamers ofta får utstå och vad som går att göra åt det. En enkel men viktig sådan sak gör Effie Karabuda här – berättar om de fantastiska kvinnliga gamers och spelutvecklare som finns.

Gamer är också en guldgruva för den som när en önskan om att själv bli spelutvecklare. Effie Karabuda gör ett besök på legendariska spelstudion Dice och intervjuar både speldesigner och producent, och pratar med en level designer som hade siktet inställt på att jobba på Mojang redan när han drömde pixeldrömmar som ung.  Där finns också den gemensamma nämnaren, de Effie Karabuda intervjuar har alla gått långt inom spelbranschen och gjort det på järnhård vilja och många fritidstimmars gnetande vid skärmen. För den som drömmer om att bli spelutvecklare finns det helt ovärderliga tips här.

Gamer är fantastiskt snygg, välskriven och väldisponerad med sin blandning av speltips, intervjuer, anekdoter, svåra ämnen och enkla tips på hur du överlever Dreamhack eller hur du vet att du är en gamer. Gamer är en oumbärlig bok för den unge hungrige spelaren, föräldern som vill förstå och lära sig mer och sådana som mig – som fastnade vid spelkontrollen med Bubble Bobble på Atari och Super Mario 3 på Nintendo 8-bitars, då och då hamnat på irrvägar men alltid hittat tillbaka till spelens fantastiska värld.

Bonnier Carlsen, 2018.

Ska du på bokmässan? Effie Karabuda pratar om datorspel och böcker tillsammans med Helena Dahlgren (Pär Strömbäck från dataspelsbranschen modererar) på fredagen kl 11:30.

Boken finns på SF-bokhandeln, Adlibris och Bokus.

Jag ger dig solen

Jag ger dig solen är omskriven, omtalad och älskad. Berättelsen om tvillingarna Noah och Jude och den tragedi som slår deras liv i spillror har berört så många människor, och jag har tänkt läsa den länge men aldrig gett den tiden.

Så fanns den på Storytel, inläst av två olika personer och jag började lyssna. Jag är inte alls säker på att jag gillar greppet med två olika berättare. Kanske gjordes det för att förstärka att halva boken berättas av Jude och halva av Noah, men texten känns så tydlig i det avseendet att jag inte tror att det alls hade behövts. Istället tappar jag tråden när det blir en annan röst. En uppläsare kan med små nyanser i rösten hjälpa till att skapa en bild av både personer och händelser och den bild Malin Molin ger av en person är en helt annan än den André Christenson ger. Det tog mig ibland rätt lång tid att förstå att de ens pratade om samma person och därför dröjde det nästan två timmar innan jag alls fick ett sammanhang och en röd tråd i berättelsen.

Nej, jag gillar inte alls uppläsningen. Noah och Jude är så pass olika att jag tror att det hade varit utmärkt även med en uppläsare. Jude är den coola surfaren som alla vill vara vän med, Noah är tyst och inbunden och ägnar större delen av sin tid med näsan i skissblocket. Tills Brian dyker upp och lyser upp hela Noahs världsbild. Men just när Noah börjar växa slår en tragedi ned i livet och tre år senare pratar inte Noah och Jude med varandra.

Jag älskar Jude. Hon är en otroligt stark och intressant karaktär. Noah berörde mig inte lika mycket, men så tyckte jag också mer om Malin Molins läsning som läste in Jude. Jag kan inte låta bli att beröras av berättelsen, framförallt bli ledsen av hur fruktansvärt hårt de sårar varandra. Ibland känns det nästan osannolikt att de kan vara så nära och ändå sjunka till så låga nivåer. Fast kanske är det ändå just därför. Jag ger dig solen var inte den ångvält jag förväntade mig. En fin läsupplevelse, men inte mycket mer än så. Men om något bevisar den att för högt ställda förväntningar inte gynnar en läsupplevelse och att uppläsaren till en ljudbok verkligen kan förändra allt.

Boken finns i pocket på Adlibris och Bokus.

Fler som läst: Stories from the city, prickiga paula, hyllan, Att leva loppan.

Jag stannar till slutet

Det finns få saker som gör mig så rädd som den växande rasismen och nazismen i världen. Vi går mot ett samhällsklimat där rasism och nazism börjar anses vara en åsikt, där det anses vara helt okej att ge demonstrationsrätt åt nazister – något som redan regleras i yttrandefriheten genom lagen om hets mot folkgrupp. Ju mer stöd rasister i kostym (Sverigedemokraterna) får, desto mer rör sig ännu ondare krafter (NMR osv).

De sprider sitt hat och sin dynga och sin rädsla för ”systemkollaps” (vilket är helt motsatt alla rapporter, Sverige går hur bra som helst), och får helt vanliga människor att vilja kasta barn tillbaka till brinnande krig. Sveriges utrikesdepartement avråder från att resa till Afghanistan, ambassaden dras tillbaka, ändå tycker människor att de som flyr därifrån ska åka tillbaka.

Jag kommer aldrig förstå det. Jag hoppas många läser Fatemeh Khavaris bok Jag stannar till slutet och börjar inse hur fel det är. Boken är ingen politisk eller historisk genomgång över läget i Afghanistan men den är en personlig berättelse om en resa till vad som kunde vara tryggheten i Sverige – och framförallt är det en berättelse om utsatthet. Som tjej, muslim, född på flykt och från Afghanistan vet Fatemeh Khavari mycket om utsatthet. Hon berättar om hur hon, för att finna något hopp åt en vän som förlorat det, började sittstrejka mot utvisningarna på Mynttorget i Stockholm. Protesten växte och Fatemeh blev ledare för en ny organisation, Ung i Sverige, som skulle jobba på för att unga på flykt ska få stanna i Sverige.

Det här är en biografi, en genre jag sällan läser för att jag tycker att språket och stilen i de allra flesta fall är väldigt dåliga och tar över det eventuellt intressanta livsöde boken försöker ge liv åt. Jag stannar till slutet är ändå så pass viktig och så pass intressant att det är lätt att överse med att den ibland brister i språk och stil. Särskilt om du lyssnar på Fatemeh Khavari själv läsa ljudboken som jag gjorde.

Jag hoppas att många läser den här boken. Jag hoppas att många kan lära sig något om medmänsklighet från den. Jag hoppas att både vuxna och unga läser den och jag tror att unga kan tycka mycket om den. Fatemeh ger röst åt så många av dem i den här boken och det är svårt att inte fångas av hennes styrka, coolhet och handlingskraft.

Boken finns på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Enligt O

Drakar och majestäter

Jag älskar drakar, det har jag gjort så länge jag kan minnas. Åtminstone ända sedan jag mötte den buttre Smaug för första gången i ivrig bokslukarålder.

Därför är det kanske inte så konstigt att jag älskar Naomi Noviks serie om Temeraire. Det är varken den mest innovativa eller välskrivna fantasy jag läst, men där de flesta människor som bäst är lite tråkiga, envisa och militäriskt enkelspåriga är istället drakarna vackra, livfulla, energiska – och roliga. Jag gapskrattar faktiskt med dem ibland, älskar deras sätt att se ned på människornas lägre intelligens och framförallt – i just den här boken – hur de börjar göra motstånd mot att användas som krigsmaskiner.

Det är i ett alternativt historiskt England vi befinner oss, Napoleonkrigen pågår för fullt och Temeraire och hans kapten Laurence är i onåd hos den engelska kronan för händelser som utspelade sig i bok fyra. I Örnarnas triumf, som är femte delen, invaderar Napoleon England, kungen flyr till Skottland och i sin iver startar Temeraire en helt egen krigsskvadron med avelsdrakar och vilddrakar i tron att Laurence är död.

Tyvärr slutade böckerna översättas efter del fem. Jag vet inte om det var låg efterfrågan som var anledningen men jag hoppas att några hittar till de här böckerna ändå. De håller väl. Det kommer säkert kännas lite märkligt att övergå till engelska i och med del sex men också lite spännande. Översättningen kan ju påverka mycket. Hur det blir får jag veta nästa sommar när jag återigen ger mig in i Temeraires värld.

De tidigare böckerna har jag skrivit om här:

Hans majestäts drake
Jadetronen
Svartkrut och eld

Elfenbensriket

Örnarnas triumf är slutsåld sedan länge men finns säkert på ditt lokala bibliotek. Köp den på engelska på SF-bokhandeln. Finns även på Bokus och Adlibris.

Minnet av vatten – en fantastisk roman

Ibland slår du ihop en bok och inser att din värld har förflyttats, om bara alldeles så lite. Att boken har tagit sig in under din hud, in i dina svåraste, mörkaste tankar, slagit rot där.

Minnet av vatten är en sådan bok. Det är en dystopisk roman som blickar in i ett av de delvis mest troliga skeendena för framtiden. Den globala uppvärmningen har förändrat världen, havet har slukat stora delar av civilisationen och det dricksvatten som finns är hårt kontrollerat. Krig utkämpas om vatten, Kina har tagit makten över Europa. Skandinaviska unionen ockuperas av Nya Qian och här, långt i norr, finner vi sjuttonåriga Noria Kaitio. Hon går i lära hos sin far för att bli temästare, en urgammal befattning som rör vid gamla minnen och djupa hemligheter.

Emma Itärantas debutroman är lågmält poetisk, stilla som en fjällsjö på utsidan men bär så mycket under ytan. Minnet av vatten är en ovanlig dystopi, motståndet vågar knappt glöda och kommer kanske aldrig ta fyr, inte heller vet vi hur Skandinaviska unionen blev ockuperade. Den marknadsförs som en ungdomsroman men jag tycker att den lika mycket fungerar som vuxenroman. Ändå är det fint att den finns i ungdomshyllan, att väga upp lite mot alla actionfyllda dystopier som kan vara nog så bra men också blir lite kopior av varandra till slut. I Minnet av vatten finns heller ingen kärlekshistoria, vilket är ganska befriande. Här ryms å andra sidan så mycket mer, stillsamma betraktelser över människan och en outtalad fråga om etik och moral som börjar skönjas när Norias familjehemligheter guppar upp till ytan. Det är så oerhört vackert skrivet, så ljuvligt formulerat, samtidigt som det är en fråga omöjlig att svara på.

Minnet av vatten rör vid de djupaste rädslorna. Jorden har till sist gjort uppror mot människan. Smält den sista isen, lagt samhällen under vatten, krossat vår bekvämlighet som vi tog för given. Människorna undrar hur vi kunde låta det ske. Jag gråter och undrar samma sak. Kommer vi komma till, dit, där Noria är, innan människan förstår vad hen gör?

Modernista, 2017.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns även på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Bokbesatt, Annas bokblogg, Prickiga Paula, Fantastiska berättelser, hyllan, Tusen sidor, bokkoll.

Ljus och mörker

Ljus ljus ljus är, i motsats till vad titeln utlovar, en svår och regntung kärlekshistoria. Det är sommaren 1986 och Tjernobyls dödsbringande moln verkar sväva över livet lika mycket som i himlen. Maria bor i en liten ort i Finland, allt är tråkigt, tills Mimi dyker upp och skänker ljus till Marias hela värld. Kärleken är lika hemlig som intensiv, familjerna misstänksamma och redan från första sidan svävar en dödsdom över berättelsen.

Jag hade höga förväntningar på Ljus ljus ljus. Den har fått fin kritik och tilldelades Finlandia junior 2011, ungefär som Sveriges Augustpris i kategorin bästa barn- och ungdomsbok. Och ibland är det väldigt fint. Det är lätt att förlora sig i miljön, i kärleken, i orden. När språket flyter på och inte stoppas av det direkta tilltalet till läsaren boken lider av. Just det har Ljus ljus ljus uppmärksammats för, men för mig fungerar det inte alls. Det tilltalar mig inte, det ger mig inte den närhet till Maria jag antar att författaren avser. Ibland känns det väldigt ansträngt.

Trots att det är en tung berättelse går det ändå fort att läsa, det är mycket luft och så pass mycket upprepningar att jag skummar lite ibland. Hade det inte varit det är jag inte helt säker på att jag faktiskt läst ut den här boken. Ändå tyckte jag om den, ibland. Då och då är språket ljuvligt vackert. Jag älskar att kärlekshistorien är så intensiv och att det svåra och mörka inte har att göra med att det är lesbisk kärlek. Men kanske är det en bok som måste hitta sin läsare, någon som kan kasta sig in i den där kommunikationen med bokens berättare som jag inte riktigt förmår. Då tror jag att den kan vara mycket fin.

Gilla böcker, 2011.

Boken finns till exempel på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: I Elinas hylla, Feministbiblioteket, Lottens bokblogg, Romeo and juliet, Fiktiviteter, Old Adult reads Young Adult, BibbloAnna,

Det blåser upp till storm i Westeros

Den hatkärlek jag känner till serien A Song of Ice and Fire är svår att beskriva. Jag älskar den för att den är så episk. För att den är så detaljrik och välkomponerad. Just A Storm of Swords älskar jag för att den är oerhört mycket mer välskriven och håller ihop så mycket bättre än de två tidigare böckerna, som båda kändes lite för långa och vacklade åt för många håll samtidigt. I A Storm of Swords händer det betydligt mer, det görs istället för att pratas och de karaktärer jag älskar tar stora kliv framåt.

I A Clash of Kings kändes det mest som att karaktärerna stod och stampade på samma ställe, här får de plötsligt liv och blir ambivalenta och jag är inte längre alls säker på vem som är vän och vem som är fiende. Kanske är alla lite av både och.

Arya, Daenerys, Sansa, det är ingen överraskning att de bästa karaktärerna är kvinnor. Ändå är det just där jag också hatar den här serien. Jag har skrivit om det tidigare, både i min recension av A Game of Thrones och A Clash of Kings. Det retar mig något ofantligt att George R R Martin hyllas för sina porträtt av ”starka kvinnor” när det bara finns en på dussinet mot de ”starka männen” och när mäns hat mot kvinnor och mäns våld mot kvinnor är så överdrivet och sensationellt. En värld där kvinnors liv måste definieras av männens hat mot dem är inte en värld som bör hyllas på det sättet. Samtidigt, som jag skrivit om tidigare, kan det finnas en poäng i att skildra våld. Problemet är inte våldet, utan hur våldet skildras. Inte för att problematisera eller skapa utvägar för de kvinnor som lever i det, utan sensationssökande. Det ständiga tjatet, den ständiga bilden av kvinnor som horor eller madonnor. Jag är så trött på alltihop.

Samtidigt älskar jag det. Döden, blodet, drakarna, det oförutsägbara, Daenerys framförallt. Ambivalent var ordet. A Storm of Swords är ändå otvetydigt den allra bästa boken i serien hittills. Den kastar mig in i glädjen, slänger mig åt vargarna, får mig att skrika högt av frustration och ilska och gör att 1100 sidor försvinner på några dagar. Jag kommer fortsätta läsa serien. Men jag behöver en lång paus från männens våld och hat mot kvinnorna.

Köp boken på svenska hos SF- bokhandeln. Finns även hos Bokus och Adlibris.

Den finns även på engelska hos SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

 

Tjärdalen

Den har kallats ”Århundradets svenska debut”, Tjärdalen, och visst förstår man varför. Det känns som att Sara Lidman var en av våra största författare, redan här. Det är en kort roman, varje ord spelar roll, berättelsen är tät och så fantastisk atmosfärisk.

Det handlar om landsbygden, om människorna. Om den västerbottniska byn Ecksträsk och om att leva där. Agda stiger ut på bron en tidig sommarmorgon och det känns som att man är där, redan. Det är äntligen dags att tända tjärdalen som Nisj har slitit så med, äntligen ska de få belöningen. Men när han kommer dit är den förstörd, nedtrampad.

Vi läste Tjärdalen i en av mina bokcirklar och vi var rörande överens om att det var en fantastisk läsupplevelse, även om vi också var överens om att vi inte kunde förstå allt. Liksom i Dykungens dotter känns det som att det finns så mycket, så mycket symbolik som vi kanske inte alltid förstår betydelsen av. Det är också dialekten, som är så ljuvligt skriven och till synes lätt när en väl kommit in i boken men också svår att förstå på sina ställen. Jag är ibland rädd att jag missar betydelsefulla ord, så viktiga är varje ord i Sara Lidmans bok. Tjärdalen är en berättelse om tro, om skuld. Men också om utanförskap och innanförskap. Vi kunde prata om den länge. Läs den, om du inte redan gjort det!

Köp den i pocket på Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Lyrans noblesser, Bokstavligen.

Warcross – Marie Lu

Ett superhigh-tech spel som spelas interaktivt över hela världen och en cool hackertjej i huvudrollen – döm inte Marie Lus nya bok efter det 90- talspastelliga omslaget.

Marie Lu är författaren som verkar vilja ge sig in på alla fantastik- genrer som finns och hittills har hon lyckats oerhört bra. Minns den fantastiska dystopiserien Legend och den mörka fantasyserien The Young Elites som jag nästan älskade ännu mer. Förväntningarna på Warcross, en helt ny science fiction- serie, var därför astronomiska. Även Warcross verkar utspela sig en bit in i framtiden, men inte särskilt långt. Tekniken har gått framåt men det är inget dystopiskt samhälle vi möter.

För Emika Chen kunde det lika gärna vara det. Hon har skulder upp över öronen, ett brottsregister och är bara dagar ifrån att bli vräkt. Jag blir ändå kär i henne vid första ögonkastet när hon rullar fram på New Yorks gator på en elektrisk skateboard med ett regnbågsfärgat hår fladdrande i vinden. Hur skulle jag kunna låta bli? Emika Chen är prisjägare, på jakt efter spelare som slagit olagliga vad i spelet Warcross. Ganska snart får hon dock större byten på sin krok när hon hackar sig in i Warcross- mästerskapens öppningsmatch och blir anlitad av spelets skapare som insiderspion.

Warcross är spelet alla spelar. Med de glasögon spelet spelas med kan du vara ständigt uppkopplad, få poäng för allt du gör, hela tiden jämföra dig med andra. Jag tycker verkligen om Marie Lus världsbyggande och Warcross är en spännande vision, men jag tycker också att det haltar lite emellanåt. Framförallt är mycket i den senare delen av boken totalt överdimensionerat, det känns som att Lu försöker slå knut på sig själv i viljan att hitta den coolaste tekniken, de lyxigaste hotellrummen, de snyggaste och mest innovativa lösningarna. Ändå är det, efter en väldigt seg inledning, oerhört spännande och jag sträckläste andra halvan av boken under en eftermiddag. Det blir lite förutsägbart och onödigt klyschigt mot slutet men kanske kan jag förlåta Marie Lu för det när hon ändå har skapat en så spännande värld med en så cool karaktär i huvudrollen. Emika Chen FTW!

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns även på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Bokraden, Annas bokblogg, Prickiga Paula, Carolina läser.