Category Archives: Bokrecensioner

Tidväktaren – Jeanette Winterson

Tiden är ur led i Jeanette Wintersons första ungdomsbok Tidväktaren från 2007. Oförklarliga stormar härjar och tidstornador sveper bort människor och hus. På Villgårda bor Silver under den tyranniske Mrs Rokabyes styre men när skurken Abel Darkwater dyker upp och jagar Tidväktaren rubbas hela Silvers värld. Är hon den enda som vet var Tidväktaren finns och kan ställa allt till rätta?

Sommaren blev något Winterson- tematisk men Tidväktaren har också legat oläst på mitt bord länge. Tiden är fascinerande tematik och alltsedan Momo och kampen om tiden har jag letat efter liknande böcker. Jag älskade berättelsen om Momo som försöker ställa tiden tillrätta efter att de vuxna mixtrat med den och Tidväktaren påminner om Momo men är också mycket svårare. Momo är stillsam, lågmäld och sagobetonad men Tidväktaren är mer science-fiction, har högre tempo och är också svårare att ta sig igenom. Den börjar oerhört spännande, men börjar mot mitten bli ganska svår och invecklad och den krävde både tid och tankekraft. Ibland tappade jag totalt bort mig bland vetenskap och tidslinjer, tyvärr tycker jag också ibland att Wintersons fina språkdräkt går förlorad. Tidväktaren är i sina bästa stunder lågmält humoristisk, filosofisk och samtidsreflekterande men i sina sämsta stunder snurrig och ganska stolpig. Ändå tyckte jag mycket om den.

Alltsedan den industriella revolutionen, som började med uppfinnandet av ångmaskinen som ni säkert minns, har vår värld rört sig fortare och fortare. Under större delen av sin utveckling kunde människan inte gå snabbare än hennes ben eller hennes häst kunde bära henne. Nu kan hon färdas i ett jetplan över hela världen på bara några timmar. Hennes fabriker spottar fram mer varor i timmen än en hantverkare kunde tillverka under hela sin livstid. Vi intresserar oss inte längre för årstidernas långsamma runda; vi odlar vår föda med hjälp av konstgjort ljus och våra hönor lägger ägg året om eftersom de inte vet när det är vinter. Barnen får påskägg, men de vet inte att det är därför att påsken är vårdagsjämningspunkten, när hönsen brukade börja värpa igen då ljuset från solen ökade.

Det är märkligt, men både maskinåldern och dataåldern lovade att ge vanliga dödliga mer tid i sina liv, men det vi tycks ha är mindre tid. Vi förbrukar Tiden alltför snabbt, precis som vi förbrukar Jordens alla andra resurser.

Människorna förstår inte Tiden, men de har mixtrat med den och därför är Tiden inte vad den brukade vara. Tiden är inte längre pålitlig.

Tidväktaren har gått ur tryck men finns säkert på ditt lokala bibliotek!

Andra som läst: Annas bokblogg, Matildas läshörna, Catahya, Dagens bok, Bokgrottan.

Vandraren utan ansikte och andra skrämmande berättelser

Minns ni de här? Tvåmeningsskräckisarna som fick mig och säkert många andra att knappt vilja gå och lägga sig. Tyvärr verkar inte länken i inlägget fungera längre men söker du på ”Two sentence horror stories” i valfri sökmotor får du hundratals träffar. Till exempel finns de här, och de är så otäcka att nackhåren reser sig. Jag tror fortfarande det handlar om fantasin som släpps lös.

I Andreas Palmaers Vandraren utan ansikte är de här korta, fullkomligt gastkramande, spökhistorierna de allra bästa. Några känner jag igen, några var nya för mig. Vandraren utan ansikte är en samling Creepypasta- historier från nätet och även bland de längre blandas välkända med mer okända. Har du någon gång suttit uppe vid datorn en sen natt och helst velat sluta läsa, men inte kunnat, då kommer du att känna igen dig i den här boken. Lyssnar du, som jag, på Creepypooden eller Knifepoint horror eller kanske följer NoSleep – Reddits underforum för Creepypasta – kommer du också känna igen dig. Det gör inte så mycket, för spökhistorierna är så otroligt bra och också något omskrivna.

Vandraren utan ansikte är en riktigt bra samling spökhistorier, även om det blir lite för mycket att läsa i ett sträck. Nej, jag tror de passar bäst att läsas en i taget, kanske en i veckan under hela hösten. Vandraren utan ansikte är också riktigt, riktigt läskig på sina ställen och även om jag tror den passar många i den tilltänkta målgruppen 9-12 år alldeles utmärkt så är den nog också alldeles för otäck för många i det åldersspannet och kan definitivt läsas även av äldre tonåringar- och självklart vilken skräcksugen vuxen som helst.

Andra som läst: Lillabus läser, Annas bokblogg, Biblanbloggen,

Varför vara lycklig när du kan vara normal?

Bland de många fantastiska saker med att läsa böcker tillsammans i en bokcirkel finns den om att utmana sin läsning. Den genre jag förmodligen läser minst av är biografier, jag kan räkna biografier jag läst på två händer och de jag tyckt om på en hand. Förmodligen hade jag aldrig läst Varför vara lycklig när du kan vara normal av Jeanette Winterson om den inte hade varit ett val i min bokcirkel.

Först läste vi den skönlitterära romanen Det finns annan frukt än apelsiner, en semibiografisk uppväxtskildring och en klassiker i HBTQ-litteraturen som gavs ut 1985 och då var helt revolutionerande. Det var en fantastisk läsupplevelse och en ännu intressantare diskussion efteråt, inte minst för att vi hade helt olika upplevelser av boken. Några av oss hade lyssnat på Ulla Skoogs inläsning i Radioföljetongen och var väldigt påverkade av hennes entusiastiska tolkning (läs mer om det här) och det spillde över även på läsningen av Wintersons faktiska biografi Varför vara lycklig….?

Känslan efter att ha läst Det finns annan… var visserligen att jag gärna ville läsa Varför vara lycklig…? direkt men kanske var det delvis en dålig idé för de inledande kapitlen i biografin är i mångt och mycket en upprepning av vad som hände i romanen och det tog lång tid att komma in i boken. Samtidigt finns i biografin också både nycklar och förklaringar till händelser i romanen som dels krossade mitt hjärta ännu en bit till och dels fick mig att se romanen i nytt ljus. Jag föll inte lika mycket för biografin som för romanen men kanske har det att göra med biografiformen som jag ofta tycker är lite fantasilös. Jag älskade sagoinslagen i romanen och saknade dem i biografin.

Samtidigt finns i biografin många intressanta resonemang och utvecklingar av tankar i romanen – om litteratur, om feminism, om adoption, om kvinnor och män, om kärlek och om rädsla. Inte minst finns det också en fantastisk skildring av arbetarklassamhället i England som det såg ut då, om industristäder och om politik i följden av detta. Som bibliotekarie kan jag heller inte annat än älska kapitlen som utspelar sig på biblioteket, den något buttra bibliotekarien och Jeanettes strävan att läsa hela avdelningen ”Fiction A-Z”. Inte bara hyser bibliotekarien en underbar och högst trovärdig kärlek till Dewey- systemet utan är, liksom en lärare med en betydande roll, en stöttepelare i samtal om litteratur. Precis som en som bibliotekarie önskar vara.

”Så snart jag har bekymmer tänker jag på Dewey decimalklassifikation”, sa bibliotekarien.
”Vad händer då?”, frågade assistenten, ganska imponerat.
”Då förstår jag att bekymret bara är något som har sorterats in på fel plats. Det är förstås just det som Jung förklarade – att vårt undermedvetnas kaos strävar att hitta sin rättmätiga plats i vårt medvetandes kartotek.”

Den här bibliotekarien vill spika upp citatet på väggen.

Hitta boken här eller här.

Andra som läst: Bokhyllan, Beas bokhylla, Marcusbiblioteket, Cat on Hat, Ylvas läsdagbok.

Elfenbensriket – Naomi Novik

Att återvända till Napoleonkrigen i Naomi Noviks böcker är som att återse en kär gammal vän, eller många: jag älskar fortfarande den historiska värld hon tar sig an och vrider och vänder på så att mina mest älskade mytologiska djur får plats i den. Drakarna.

I Elfenbensriket har en sjukdom drabbat Englands drakar och Kapten Will Laurence och hans himmelsdrake Temeraire får i uppdrag att söka ett botemedel i Kapstaden. Det dröjer länge innan jag verkligen fastnar och innan det faktiskt börjar hända saker, men då gör det så med råge.

Elfenbensriket sticker ut i serien om Temeraire. Istället för många och detaljerade slag i det pågående kriget ägnas långa kapitel åt att – från Laurence och besättningen och Temeraires sida – fördöma det då pågående slaveriet mot den engelska överklassen som vill ha kvar det. Skildringen av koloniserandet av Afrikas länder från Europa är fruktansvärd, Naomi Novik har gjort gedigen research i skildringen av slaveriets blodiga förtryckarhistoria.

Slutet är en nästan plågsam cliffhanger – jag brukar läsa en del varje sommar i serien men frågan är om jag kan vänta så länge nu. Elfenbensriket är i min mening den bästa boken i serien sen första delen, Hans majestäts drake. De tidigare böckerna har jag skrivit om här:

Hans majestäts drake
Jadetronen
Svartkrut och eld

Böckerna har gått ur tryck på svenska men finns att köpa på engelska och säkert att låna på ditt närmaste bibliotek.

Sista rompan – andra delen i Vargskinnet

Förra årets midsommar läste jag Guds barmhärtighet av Kerstin Ekman, första delen i trilogin Vargskinnet. Jag visste att det då skulle dröja länge innan jag fortsatte.

I Guds barmhärtighet kommer Hillevi till Jämtland från Uppsala 1916 för att arbeta som barnmorska. Det är en hård och kall värld hon möter, förtvivlan och fattigdom men också liv. Denna midsommar var jag redo att återse det Jämtland från förr som Kerstin Ekman berättar om, denna gång mycket närmare vår tid – och också mycket spretigare.

I Sista rompan, som är andra delen, finns det nämligen flera berättare. Det är Hillevis dotter Myrten och fosterbarn Kristin, eller Risten, och det är konstnären Elis som blivit frisk från lungsoten och motvilligt tagit sig tillbaka till Jämtland och Svartvattnet – byn som så ofta återkommer i Kerstin Ekmans författarskap. Fast det är årtionden senare än i Guds barmhärtighet är det fortfarande ett marigt Jämtland vi möter, kargt och snålt och ofta hårt – men också vackert så som bara Jämtland är.

Vilket jävla liv. Vilket vindplågat ljussnålt marigt helvete. Tills solen kom störtande. Och vattnet. Vårsommarruset i flödande sol och sipprande, rinnande, porlande, nerstörtande vatten. Brudslöjor i branterna då, både det brant fallande vattnets luftiga rökar långt långt bort och de små prydliga fjällbrudarna som böjde håriga rosa stjälkar ner mot mossan tyngda av sin vita blomslöja. Och som den doftade på nära håll. Sommarruset, julis virvel av godlukt och glömska.

Jag finner mig ofta sakna berättelsen om Hillevi för jag kände så oerhört starkt för henne i första boken och jag får här återse henne mest i glimtar genom Myrtens och Kristins ögon – ändå är jag totalt uppslukad av läsningen. Den karga naturen kan tyckas vara samma som Hillevi mötte, men samhället är ett annat. Samtidigt som en era går i graven (”sista rompan” – sista timmerflottningen) så föds en ny och livet ter sig så annorlunda för Myrten än för Hillevi – och för Kristin. Myrtens och Kristins berättelser är så olika. Myrtens är den om den skrikande frigörelsen, Kristins den om det tysta upproret och det glömda språket. Ja, I Vargskinnet är språket ständigt närvarande. Jamtskan och samiskan.

De hade fått sina boplatser bortsprängda och satta under vatten för att där skulle bli en kraftverksdamm och de hade beordrats hit ner till oss. En del människor flyttar man som hjordar av djur. Men simlene vill alltid tillbaka till sitt gamla kalvningsland. Och själen hos en människa, den är inte där hon bor utan där hon älskar. Därför hade de själar som gnydde.

Boken verkar vara slutsåld men finns säkert på ditt närmaste bibliotek samt som e-bok och ljudbok. Läs den – den är fantastisk.

Andra som bloggat: Bokblomma

Den förskräckliga historien om Lilla Hon

Den förskräckliga historien om Lilla Hon är som en karamell för skräckälskare, en bloddrypande, morbid och galghumoristisk pärla.

Lilla Hon är så osynlig att hon inte ens har ett namn. Hon kallas bara Lilla Hon. Hemma rusar föräldrarna från höger till vänster men stannar aldrig upp i sin brådskande tillvaro. I skolan vill Lilla Hon inget annat än att äta bokstavskex och vara med och leka i kuddrummet men blir retad för att hon är så lättskrämd och för att få vara med blir hon tvingad att uppsöka alla spöken som finns på skolan. Lärarinnan som hängde sig på vinden. Mannen i matbespisningen som gör köttbullar av elever. Flickan som sprang med saxen i syslöjden. Och pojken som gick vilse i biblioteket. Men ingen tror väl på spöken på riktigt, eller?

Den förskräckliga historien om Lilla Hon är verkligen förskräcklig, men också hjärtknipande och sorglig mitt i alla fasansfulla hemskheter. Jag tror den passar utmärkt för högläsning till skräckälskande öron i 9-12- årsåldern –  och till alla vuxna som inte kan få nog av en bra spökhistoria med blodet rinnande ur boksidorna.

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat: Biblioteksbubbel och Prickiga Paula.

Armodet, sorgen, Torgny Lindgren- sommaren

I sommar har Radioföljetongen sänt tre Torgny Lindgren- romaner och jag ville återvända. Till Västerbotten, till Ormens väg på hälleberget som jag läste för första gången i tonåren.

Den är fortfarande lika knäckande, lika brutal, lika vackert berättad i sin outsägliga misär. Kullmyrliden är ett torp i Västerbottens inland, mellan Lycksele och Norsjö och här bor Tea och hennes barn i slutet av 1800- talet. Morfadens dåliga ekonomi har tvingat torpet i händerna byns handelsman Ol-Karsa. Nu ska det betalas arrende, och kredit, som är det Tea och hennes barn lever på för att få mat för dagen. Kvinnor har så länge setts som handelsvaror och det är så Ol-Karsa tvingar Tea att betala, genom att sälja sin kropp.

Då, för kanske femton år sedan, läste jag boken, denna gången lyssnade jag. Torgny Lindgren läser på stillsam västerbottniska och det blir både lättare och svårare än att läsa. Lättare för att rösten är så betryggande, svårare för att Tea och hennes barn får en så mänsklig röst. Svårare för att allt det hemska fortfarande finns där. Våldtäkterna. Skulden som går i arv. Armodet. Tea vänder sig till den hon kallar ”vår herre” men finner inget svar. Ingen hjälp. Samtidigt finns också ett envetet motstånd och en kärlek till musiken som är svår att beskriva. Torgny Lindgren dog tidigare i år. Det är en stor berättarskatt han lämnar efter sig. Ormens väg på hälleberget är en fantastisk roman, även om jag gråter nästan bara av att tänka på den, och alldeles särskilt i uppläsning av Lindgren.

Man kunde lyssna endast en begränsad tid på Radioföljetongen. Men om du vill lyssna på Lindgren läsa sin roman finns den också på Storytel eller att köpa som enskild ljudbok här eller här. Pappersboken fnns här eller här.

Vill du vara med på sommaren Torgny Lindgren- läsutmaning? Kolla in här.

Andra som läst: Bokblomma, Carolina läser.

Jorden vaknar – Madeleine Bäck

Det finns något sugande, suggestivt, nästan hypnotiskt, redan i titlarna till Madeleine Bäcks böcker i trilogin om bruksbygden och förfallet. Vattnet drar, Jorden vaknar och kommande Berget offrar är dock mer än bara skickliga titlar och vansinnigt snygga omslag.

Ändå är jag långt ifrån övertygad. Första boken, Vattnet drar, var skickligt berättad – om urtidsskräcken som vaknar till liv under en stöldräd mot en kyrka, om småstadstristessen och den förfallna bruksbygden. Men den var också spretig. Läsaren fick följa flera olika karaktärer och perspektiv och ingen berörde riktigt på djupet. I Jorden vaknar fortsätter Beata och djurvårdsinspektören Krister kämpa mot det mullrande onda som håller på att vakna och en får lära känna dem något bättre, även om det fortfarande är ganska ytligt.

När jag läste Vattnet drar undrade jag hur Madeleine Bäck skulle knyta ihop alla lösa trådar och mot slutet kändes hela boken mest som en startsträcka, en prolog. Jorden vaknar är på många sätt en mycket starkare bok och mer sammanhållen – på det sättet är det en väldigt otypisk mellanbok i en trilogi då de främst brukar vara en transportsträcka mellan inledningen och avslutningen. Kanske var det på bekostnad av första boken som jag tyckte var för spretig.

Jorden vaknar har ett högre tempo och ett driv som fick mig att sluka den under en regnig midsommarhelg. Jag älskar verkligen kombinationen av grå småstadsvardag, rått våld, nyvaknade naturkrafter med mytologiska anspelningar – och slemmig skräck. Samtidigt var det svårt att komma in i Jorden vaknar för språket är styltigt och hackigt på ett sätt som känns konstruerat men inte alls fungerade för mig som läsare. Korta meningar. Avhuggna. Ibland bara på tre ord. Eller mindre. Två. Eller ett. Ja, ni fattar. Det känns som att jag läser en redogörelse. Han gick dit. Satt där. Tänkte så. Gjorde det. De första kapitlen gjordemig vansinnigt irriterad men antingen försvinner det efterhand eller så vande jag mig för efter fyrtio-femtio sidor slutade jag tänka på det. Kanske räcker det att på riktigt komma in i berättelsen – och det går snabbt.

Jag längtar ändå efter att läsa Berget offrar. I Madeleine Bäcks andra bok är det som att själva jorden ger tillbaka, samlar sina urkrafter. Jorden vaknar är rå, blodig, destruktiv och fängslande. Jag ryser vid tanken på vad Berget kan göra – och jag längtar.

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat: Sagan om Sagorna, Prickiga Paula, BibbloAnna, CatonHat.

Half Bad – Sally Green

Meet Nathan Byrn …He’s half White Witch, half Black Witch. His mother was a healer, his father is a killer. He’s been kept in a cage since he was fourteen. But if White Witches are good and Black Witches are evil, what happens if you are both?

Länge sneglade jag på Half Bad på biblioteket där jag jobbar, men det var först när jag åkte till Litteralund i april som jag faktiskt läste den – författaren Sally Green var en av gästerna och jag lyssnade på ett intressant samtal mellan henne och Johanna Lindbäck. Sally Green menade själv att hon inte är någon fantasyläsare och att hennes böcker inte i egentligen mening är klassisk fantasy då de utspelar sig i vår verkliga värld, men ska jag vara helt ärlig tycker jag de är ett skolboksexempel på urban fantasy – om än väldigt bra sådan.

Som riktigt bra fantasy gör så utforskar Half Bad gränserna mellan gott och ont, och det väldigt explicit. Nästan för tydligt ibland. Det finns svarta och vita häxor och Nathan är både och, dessutom är han son till den mest onda häxan någonsin. De som styr i häxornas undre värld vill med andra ord hålla honom under uppsikt och Nathan har bott i en bur i flera år när vi träffar honom i bokens inledning.

Det finns mycket jag gillar med Half Bad. Sally Green berättade på Litteralund att hon gärna ville utmana gränser och det lyckas hon väl till viss del med. Jag älskar skildringen av häxorna som lever strax under människornas radar och även om det finns flera andra karaktärer som jag tycker är betydligt mer intressanta än Nathan – efter ett tag blir det lite förutsägbart – så kommer jag ändå med spänning läsa fortsättningen.

Läs mer om seminariet med Sally Green hos Enligt O. Jag läste boken på engelska men här, här och här hittar du boken på svenska. Andra som läst: Sagan om Sagorna, Havsdjupens sal, Boktokig, Prickiga Paula, Mitt bokliga liv, Kattugglan.

En briljant bokserie och ett fantastiskt läsäventyr

Sällan har väl en brödrost spelat så stor roll i skrivandet av litteraturhistorien. I det här fallet ramlar den ned från vindsluckan i det viktorianska hus dit Nick och hans familj nyss flyttat och slår helt sonika ett jack i pannan på Nick. Att brödrosten ifråga kommer sätta igång en kedjereaktion av händelser som kanske eller kanske inte kommer leda till världens undergång känns självklart redan från början. För det är så det är med Tesla’s Attic. Du kan se några steg framåt i boken men aldrig ända till slutet och du kan inte släppa den förrän du fått reda på hur allt hänger ihop. Och som det hänger ihop! Sällan har jag läst en så smart intrig.

 

Nicks vind, kommer han senare att upptäcka, är full av antika och högst märkliga föremål. Att den enklaste handling kan få de mest komplicerade följder är något Nick får lära sig gång på gång genom den här historien och allt börjar med att han anordnar en garageloppis för att bli av med alla saker. Märkligt nog vallfärdar hela staden till Nicks loppis, dragna dit som av en magnet, och det är inte förrän efteråt som Nick upptäcker att var och en av sakerna han sålt sitter på mystiska egenskaper och att han till varje pris måste få tillbaka dem. Det är också då de märkliga männen i pastellkostymer dyker upp.

Teslas vind är kategoriserad för 9-12 år men passar kanske bäst för den övre skalan i åldersgruppen – och fungerar säkert utmärkt även för tonåringar och bevisligen även vuxna. ”Tesla” i första bokens titel är Nikola Tesla, och alla saker är hans uppfinningar. Det är omöjligt att genrebestämma Tesla’s Attic och det är också svårt att sätta fingret på vad som gör den så bra men jag älskar att en barnbok tar vetenskap och uppfinningar på ett så blodigt allvar. Jag älskar att den är både sarkastisk och ironisk och dessutom fullkomligt hysteriskt rolig. Jag är också imponerad över hur smart författarna har byggt intrigen, hur det kan hänga så många trådar i luften och att allt ändå knyts ihop på ett fullständigt logiskt sätt mot slutet – och inte minst hur alla saker från vinden verkar få sin plats på något sätt.

 

Det märkliga med sakerna från vinden är inte bara deras egenskaper utan också att de verkar ha sökt sig till just den person som behöver dem mest. Någonstans där börjar storheten med Tesla’s Attic, att den på ena sidan balanserar en oerhört spännande intrig med lika delar action som vetenskap och på andra sidan skriver om människors liv och vänskap på ett lågmält men träffande sätt. Jag tycker allra mest om första och sista boken, den galna inledningen och den hårresande avslutningen. Att det är svårt att skriva andra boken i en trilogi är ingen nyhet, kanske är det omöjligt att tycka lika mycket om mellanboken som inledningen och avslutningen – Edison’s Alley är ingen dålig bok men ändå den som fastnar minst i minnet. Som del i en serie, för det är omöjligt att läsa delarna fristående, får den ändå högsta betyg.

För mest av allt är Tesla’s Attic, eller Accelerati- trilogin, just en serie. Det är en serie jag kommer vilja läsa om flera gånger och jag är säker på att där döljer sig saker jag inte alls såg vid en första genomläsning. Accelerati- trilogin rör vid så många fundamentala idéer, inte bara den om livet och döden utan också om vad som gör livet värt att leva, hur händelser och objekt kan röra vid en och förändra ens livsbana, om vänskap, om sorg och ensamhet och inte minst om logik och vetenskap. Allt det här under en fernissa av humor som är så pass tunn att livets stora frågor fortfarande finns där men också så pass underhållande att det aldrig blir överväldigande.

Jag nämnde litteraturhistorien i inledningen. Jag skulle vilja skriva in Tesla’s Attic i den för det var länge sedan jag läste en så fullständigt genial bokserie för spannet mellanåldern-tonåren-vuxna. Det är synd att de här böckerna verkar ha fått så lite uppmärksamhet i Sverige för de är – jag måste säga det igen – helt geniala. Accelerati-trilogin förtjänar större uppmärksamhet, en ny Harry Potter för våra dagar.

Böckerna i serien heter Tesla’s Attic, Edison’s Alley och Hawking’s Hallway eller Teslas vind, Edisons källare och Hawkings korridor.

Andra som bloggat: Carolina läser, Biblioteksbubbel, Upptäck en ny värld