Det är 50 år sedan Stonewall- upproret – två boktips

Den 28 juni 1969 utbröt Stonewall- upproret i New York, det som senare skulle kallas starten för den moderna Pride- rörelsen. I år är det femtio år sedan.

På den tiden brukade polisen göra razzior på stadens gayklubbar, särskilt transpersoner behandlades fruktansvärt illa. När baren Stonewall Inn utsattes för en razzia i juni det året mötte de motstånd. Historieskrivningen går något isär om vilka som började men det hela ledde till dagar av uppror mot polisbrutalitet och behandlingen av HBTQ- personer.

Men det började inte där. I år ger New York Public Library ut två böcker till minne av Stonewall: en fotobok och en essäsamling.

The Stonewall Reader samlar essäer, artiklar, utdrag ur böcker och intervjuer från tiden före, under och efter upproret. Den lyfter fram kända frontfigurer såsom Marsha P. Johnson och Sylvia Rivera, men också mindre kända namn och organisationer. Det är en samling med ett brett perspektiv, många olika röster får komma till tals och det känns väldigt fint. En del är förstås mer välskrivna än andra men alla är intressanta och lyfter fram en viktig del av historien bakom kampen för HBTQ-personers rättigheter.

Love and Resistance: Out of the Closet into the Stonewall Era är en samling fotografier av Kay Tobin Lahusen och Diana Davies, tagna under tiden före, under och efter Stonewall. Det är en fantastisk samling bilder, jag älskar verkligen att den här boken ges ut. De två böckerna speglar varandra fintLove and Resistance illustrerar de händelser som beskrivs i The Stonewall Reader – och den sätter ord på bilderna av Lahusen och Davies. Det jag skulle kunna ha önskat mig av ett slutord skulle vara en skildring av Stonewalls arv – både av hur mycket bättre det har blivit på många sätt, men också hur lång väg vi fortfarande har att gå. HBTQ- personer förtrycks fortfarande på många platser i världen, även i Sverige. Inte minst behöver vi försvara de framsteg som gjorts, nu när konservativa, högerpopulistiska och nazistiska krafter når mark – ända in i vår riksdag. En viktig del i ett sådant försvar är att aldrig glömma historien.

The Stonewall Reader på Bokus och Adlibris. Love and Resistance på Bokus och Adlibris.

De försvunna – Caroline Eriksson

En sensommarkväll tar Alex, Greta och Smilla båten ut till en ö i den mytomspunna sjön Maran. Greta stannar kvar i båten medan Alex och Smilla går iland. De kommer inte tillbaka.

Greta går iland på Maran, börjar leta och ropa men kan inte hitta Alex och Smilla någonstans. I tillbakablickar får vi följa Gretas och Alex relation, hur den blivit mer och mer destruktiv, och Gretas förhållande till sin egen pappa som viras in i både Gretas minnen och nutid.

Jag lyssnade på ljudboken, en inläsning av Anna Maria Käll som är väldigt bra, det är ibland i det närmaste olidligt spännande lyssning. Ändå hade jag ibland svårt att hänga med i berättarperspektiven, om det är för att mitt fokus någon gång skiftar eller om berättelsen är något ryckig kan jag inte säga. Klart är att Greta är en högst opålitlig berättare. Det är skickligt skrivet av Caroline Eriksson hur tvivlet för de olika karaktärerna sås innan jag inser hur allt hänger ihop. Det är fasansfullt att följa med i Gretas allt djupare spiral av självhat och misstro. Flera av karaktärerna är djupt obehagliga och väldigt trovärdiga på samma gång.

De försvunna är ännu en fantastisk thriller av Caroline Eriksson, jag har tidigare läst och tyckt om både Djävulen hjälpte mig och Inga gudar jämte mig. Klicka på länkarna för att läsa mina recensioner av dem.

Forum, 2015.

Boken verkar vara slutsåld i tryckt form men den finns säkert på ditt bibliotek. Du kan köpa den som e-bok på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Snowglitter books, Bloggbohemen, Boklysten, Bokhyllan, Sladdertackans bokblogg, Den döda zonen, Johannas deckarhörna, Lottens bokblogg, malins bokblogg, mysterierna.

Husets hjärta – härlig skräckläsning

Lagom till att hösten kryper in med sitt olycksbådande mörker, släpper Mårten Melin och Mattias Olsson en skräckroman tillsammans. Det är Husets hjärta som är skriven för 9-12 år men som passar lika bra för medelålders skräckvurmande bibliotekarier, det kan undertecknad intyga.

Signe är ny i klassen och blir glad när Ninni ber henne följa med ut och gå en sväng efter skolan. De blir överraskade av ett åskoväder och räddar sig in undan skyfallet i ett förfallet hus. ”Spökhuset” kallar Signe det, men vet inte hur rätt hon har. Huset, upptäcker de snart, vill inte släppa ut dem igen utan leder dem längre och längre in i mörka korridorer fulla med husets tidigare offer. Det är blodstänkt, mörkt och alldeles underbart.

Husets hjärta är en grafiskt uppbyggd roman, i flera betydelser. Mattias Olsson har illustrerat Mårten Melins text och det är bilder på i princip varje uppslag. Mellan bilderna är också sidorna späckade med svart färg och små kantillustrationer. Det är lite synd att begreppet ”grafisk roman” är så nära sammankopplat med serieböcker, för det här känns verkligen som en grafisk roman.

Berättelsen är också grafisk i den andra betydelsen – det är rinnande blod, tomma ögonhålor och dammiga skelett. En underbar liten pärla, alldeles perfekt både för den inbitne rysarbokslukaren och den ovana läsaren som gillar skräckfilmer men inte riktigt hittat bokens magi än.

Lilla Piratförlaget, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Biblioteksbubbel.

Skärvor av kärlek, sorg och längtan

Min längtan kvar är en poesisamling för 9-12 år, och för alla upp till 100 år. Det är försiktigt krypande längtan, intensiv kärlek och hjärtslitande sorg, allt på några få sidor. Kanske, någonstans, finns också hoppet.

Det går att läsa varje dikt för sig, bara slå upp boken någonstans och börja. Leta sig bakåt, hoppa mellan sidorna. Men det finns också en berättelse i orden, en lågmäld röd tråd som blir tydligare för varje omläsning. Ibland känns Min längtan kvar nästan som en roman, det blir en hel kärlekshistoria som fyller tomrummet mellan styckena. Kanske ännu mer för det direkta tilltalet, du, som också gör det så öppet om vilka berättelsen talar om. Det kan vara precis vilka som helst. Jag älskar det.

Min längtan kvar är en av två ytterst fina diktsamlingar för 9-12 år som getts ut denna hösten. Den andra är Min syster är ett spöke av Lena Sjöberg, som jag skrev om igår. Här hittar du den recensionen. Det har även getts ut flera fina diktböcker för unga och unga vuxna den här hösten, som jag ska läsa i sinom tid. Jag älskar att det kommit en mindre poesiboom för barn och unga, den hyllan är annars ofta lite tom på biblioteket. Jag hoppas många lärare får upp ögonen för att läsa dikter i klassen, jag tror det kan bli underbara samtal.

Min längtan kvar är en sådan bok, som går att prata om. Vad finns mellan raderna? Vad händer, när längtan blir till kärlek och kärlek blir till sorg? Mårten Melin är sparsam med orden, väljer dem med omsorg. Det blir så fantastiskt då, så träffande. Att kunna säga så mycket med så få ord är oerhört skickligt och jag är fullständigt mållös. Mårten Melin är en av de allra bästa författarna vi har idag och Min längtan kvar är en fantastisk diktsamling.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: biblioteksbubbel,

Min syster är ett spöke – en underbar diktsamling

Min syster är ett spöke är en ny diktsamling av Lena Sjöberg, som gav oss de fina Tänk om och Under ett rabarberblad, samt flera faktaböcker för yngre barn. Den här gången skriver och illustrerar Lena Sjöberg dikter för barn 9-12 år, och det bättre än någonsin. Det här är ren magi.

Min syster är ett spöke är en betraktelse över livet, döden och allt däremellan. Om att sitta vid frukostbordet medan det är krig på andra sidan jorden, om ängslan över föräldrar som bråkar, sorgen efter en älskad mormor och om den första, spirande kärleken. Lena Sjöberg fångar känslorna och sätter ord på dem, sådär som riktigt bra poesi gör. Jag skulle gärna vilja läsa dikterna tillsammans med en skolklass på biblioteket, jag tror att den skulle väcka många tankar. Det är så många verkligheter som får plats här, så många liv.

Egentligen vill jag citera flera av dikterna, men de gör sig allra bäst tillsammans med de fantastiska illustrationerna så jag gör inte det. Men jag vill att du läser boken! Själv vill jag behålla Min syster är ett spöke. Läsa om den, när allt känns lite jobbigt. Minnas att det finns något så vackert som poesi skriven för slukaråldern vilken på ett så varsamt sätt berättar om hela livet och lite till.Min syster är ett spöke är en självklar Augustnominering, allt annat är otänkbart.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser, Ugglan & boken, Västmanländskan,

Berättelser från yttre förorten

Shaun Tan är en av mina absoluta favoritkonstnärer och berättare. I Berättelser från yttre förorten visar han återigen varför.

Shaun Tan ser det som finns i ögonvrån, små märkligheter i vardagen som för andra kanske bara passerar förbi. På ytan är hans berättelser ofta absurda men under finns så oerhört mycket mer. Berättelserna är inte seriestrippar, men heller inte enbart avhängiga texten. Det är text och bild i fantastisk samklang. Det fina med Berättelser från yttre förorten är att kapitlen kan vara, helt enkelt, lustiga historier, nästan drömlika, till synes helt tagna ur luften – men de kan också vara skarpa skildringar av vår samtid. Satir av politiker, en djupdykning i vårt galna prylbehov och vår förstörelse av klimatet och naturen. Men det finns aldrig på ytan utan bara strax under den och den som vill läsa Berättelser från yttre förorten som ett, ibland färgsprakande, ibland dystert grått, sammelsurium, kan göra det.

Det här gör Berättelser från yttre förorten lite klurig för en bibliotekarie. Vart ska vi placera den? Jag tror att den är alldeles för avancerad för att fungera bland bilderböckerna för 3-6 år. Jag tror däremot att barn över 7 år kan uppskatta en del av äventyren, men kanske inte alla. På ungdomshyllan kan den säkert hitta många läsare, men passar den verkligen bland grafiska romaner? Dess dubbla ton får mig att undra om den ändå inte skulle göra sig bäst i helt vanliga skönlitteratur för vuxna- hyllan. Jag tror många vuxna skulle kan överraskas av hur mycket de skulle tycka om Shaun Tan, om de hittade hans böcker.

Att tvinga in en så här mångbottnad bok i enbart en kategori kan tyckas trångsynt, men tyvärr är det en bibliotekaries vardag att göra det med böcker. Någonstans måste de ju stå. Ibland tycker jag att vi fokuserar för mycket på formen och för lite på vem som skulle uppskatta boken om de fick den i sin hand – tyvärr tror jag att Berättelser från yttre förorten många gånger hamnar bland bilderböckerna för de minsta besökarna och även om någon liten säkert kan tycka om den, så tror jag inte så många gör det. Jag drömmer vidare om min lilla låda med böcker som inte går att placera på bara ett ställe, den jag skulle skuffa omkring på olika platser i biblioteket – barnboksavdelningen, konstrummet, skönlitteratur för vuxna, ungdomshyllan. Här kan du läsa om den.

För att återgå till berättelsen, jag vill så gärna prata om ljuset. Det är ljuset och skuggorna som får mig älska Shaun Tans konst, mer och mer för varje bok jag läser. Den färgsprakande soluppgången, det dunkla eftermiddagsljuset, den mörka natten med bara en strimma ljus. Det sprider sig bortanför boksidorna, skapar ett djup till synes oändligt. Jag tyckte mycket om Berättelser från yttre förorten, även om Det röda trädet och Sommarregler alltid kommer att vara mina Shaun Tan- favoriter.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

All The Bad Apples – fantastisk YA

När jag öppnade All The Bad Apples visste jag ingenting om vilken läsupplevelse som än låg framför mig. Jag hade inte på förhand tagit reda på något om Moïra Fowley-Doyles senaste bok, författaren som skrivit en av mina absoluta favoritböcker The Accident Season (Olyckornas tid). Baksidestexten utlovade inget mer än en magisk familjesaga om ett familjeträd fullt av ruttna äpplen – kvinnor som vågar säga och leva som de vill.

Det låter tillräckligt, men det var också något mer än så. Jag vill inte avslöja allt som All The Bad Apples handlar om, för jag tror att stigen blir bäst om du följer den själv, men jag vågar berätta att det är en rasande feministisk skildring av historiskt förtryck av kvinnor och en uppgörelse med samtiden som fick mig att gråta fler gånger än jag egentligen vill säga.

Moïra Fowley-Doyle kan konsten att berätta. Det är lätt att dras in i historien om de tre systrarna Rys – Mandy, Rachel och Deena. Framförallt värker mitt hjärta för Deena, sökande efter ett jag hon vill men inte riktigt vågar vara. All the Bad Apples rör sig ständigt på en tunn gräns mellan samhällsskildring och magi, det är inte fantasy men det går heller inte att vara helt säker på vad som är verklighet och inte. Någon gång kanske jag tycker att Fowley-Doyle drar detta lite väl långt, men jag är beredd att förlåta det för att boken som helhet är så fruktansvärt bra.

All The Bad Apples kommer krossa ditt hjärta, men också ge dig hopp. Av rädsla för att den inte skulle vara lika bra som första boken vågade jag inte läsa The Spellbook of Lost and Found, Fowley-Doyles andra bok efter The Accident Season, men jag är så lycklig över att jag fick den tredje boken i min hand. Bokstavligt talat då det var en av mina vänner, min käraste frände i det ständiga sökandet efter den bästa Young Adult/Fantasy- romanen och då inköpare på biblioteket där jag jobbar, som prompt reserverade boken till mig när den kom ut. Jag visste ingenting. Jag önskar att alla hade en Julia på sin arbetsplats och jag saknar min. Nu måste du läsa All The Bad Apples, så att vi kan prata.

Och du, du som har läst hela den här översvallande recensionen, du behöver också göra det.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Trollkarlens hatt – Tove Jansson

Det är sommar i Mumindalen. Trollen och deras vänner vaknar från vintervilan till nästa äventyr. Det är när Mumintrollet, Snusmumriken och Sniff hittar en hög hatt som mystiska saker börjar hända. Äggskal som slängs i hatten blir små rosa moln och hela Muminhuset blir en djungel.

Det är trollkarlens hatt, förstås. Han som letat i alla världar efter Kungsrubinen, den största och mest lysande rubinen av den alla.

Trollkarlens hatt är inte lika gripande och djup som Kometen kommer, ändå är den min favorit hittills. Äntligen får vi stifta bekantskap med den otäcka Mårran, äntligen Hattifnattarna! Fler och fler figurer sällar sig också till Muminhuset som rymmer dem alla. Det är en underbar värld Tove Jansson har skapat, med svårigheter och otäckheter precis som i den verkliga världen – men där snällhet och rättvisa är självklara och viktiga värden.

Jag lyssnade på inläsningen av Tove Jansson själv och den är fantastisk. Det enda som saknas är bilderna, men det går fint att ha pappersboken bredvid och bläddra i lite då och då. Trollkarlens hatt är full av fantasi, mystik, äventyr, livsfilosofi och humor. Här finns många fina citat jag vill minnas, både allvarliga och underfundiga. Det här är min favorit, det säger mycket om den pragmatiska livssyn som finns i mumintrollens värld – och dessutom är det så roligt att jag ler varje gång jag läser det.

Vågar ni höra nånting hemskt? frågade snusmumriken och tände lampan.
– Hur hemskt? frågade hemulen.
– Ungefär som härifrån till dörren eller lite längre, sa snusmumriken.

Jag kommer fortsätta lyssna på böckerna om Mumintrollen, en för varje årstid ungefär. Det är en fin resa.

Här kan du läsa vad jag tyckt om tidigare böcker:

Småtrollen och den stora översvämningen
Kometen kommer

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Carolina läser, Dagens bok.

Golden Boy – viktig och fantastisk

Max Walker är en av de populäraste killarna i skolan, lagkapten i fotbollslaget och verkar vara alla tjejers dröm. Han är 16 år och avslutar alla förhållanden innan de går längre än kyssar. Max största rädsla är att någon ska få reda på att han är född intersex – både kille och tjej eller varken eller. Vad kommer hända om någon får reda på det i skolan? Vad kommer hända med hans föräldrar, som båda är stora namn i stadens rättsväsende?

Golden Boy är inte bara en bok om att ha diagnosen intersex. Den berör alla i sin uppgörelse med det patriarkala, binärt uppdelade könssystemet och vad det gör med oss. Varför är samhället så vansinnigt solitt uppdelat i två kön, och vad händer med de som inte passar in i någon av de påtvingade kategorierna? Barn som föds med intersex- diagnos blir ofta tidigt opererade för att tvingas in i den ena eller andra könskategorin – långt innan de har möjlighet att själva kunna säga något om saken. Vad säger det, om vår rädsla för att något ska gå utanför de två kategorier vi själva hittat på. Att Max har diagnosen intersex hindrar inte att bokens många frågor även är aktuella för icke-binära och transpersoner, som också hindras i sitt liv av att vi gärna vill dela upp människor i två kategorier och bestämma hur en ska se ut för att ”tillhöra” den ena eller andra. Som om det bara skulle finnas två, och som om det är vår sak att bestämma över någon annans liv.

Golden Boy är stundtals ganska tuff att ta sig igenom, Max blir utsatt för ett övergrepp i bokens inledande kapitel som ställer hela hans liv på ändå och får honom att ifrågasätta hela sin identitet. Samtidigt är den ofta fantastiskt bra och välskriven – framförallt för att jag känner så otroligt mycket för nästan hela bokens persongalleri. Max och hans lillebror Daniel allra mest, men också Max föräldrar och Sylvie – som Max blir förälskad i men ändå inte vågar berätta för. Den enda person som förblir stel och tråkig är läkaren Archie – hennes funktion i berättelsen är att förklara en hel del termer och få läsaren att förstå vad intersex innebär, vilket är viktigt såklart men hade kunnat göras på ett bättre sätt. De stycken där Archie berättar är överpedagogiska och ganska torra och jag lyckas aldrig få ett grepp om vem Archie är.

I Golden Boy får de flesta av huvudpersonerna komma till tals i egna kapitel, ett sätt att komma dem nära som jag verkligen tycker om. Ljudboken på engelska närmar sig nästan radioteater då alla karaktärer har olika uppläsare – samtidigt ett grepp jag faktiskt tyckte om. De flesta uppläsare är verkligt bra och den enda som är helt otroligt dålig är Sylvies röst. När hon läser Max repliker försöker hon använda en djuuuup och maaanlig stämma som istället blir en parodi på en mansröst – och när hon läser Sylvies tjejkompisars repliker låter de lite som mer högfrekventa versioner av Askungens möss. Det är så fånigt och jag önskar att uppläsare skulle SLUTA försöka förställa rösten i ”manligt” och ”kvinnligt” eller – nästan ännu värre – med ”ondska i rösten”.

Nä, bu. Fast lyssna på Golden Boy ändå, eller läs den, för det är en fruktansvärt viktig bok om en diagnos som det sällan pratas om – och helt enkelt bara en fruktansvärt viktig och sällsynt bra bok.

Bonnier Carlsen, 2016.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Feministbiblioteket, BibbloAnna, Sannas bokhylla, Dagens bok, Bokstaden, Prickiga Paula, CRM Nilsson, Boktycke.

På långritt i 1920- talets Europa

Länge har jag undrat vilken bok som skulle lyckas fylla hålet efter Fatima Bremmers fantastiska biografi om Ester Blenda Nordström. Något av saknaden stillades när jag fann Oss håller inga bojor, oss binder inga band! av Jan Mårtensson och Susanne Giraud.

Linde Klinckowström tar oss med på långritt i 1920- talets Europa, tillsammans med hästen Castor som var hennes livs kärlek. Linde växte upp på godset Stafsund och uppfostrades med attityden att ingenting kunde stå i hennes väg. 1926 bestämde hon sig för att tillsammans med den stora hästen Castor rida till Paris för att hälsa på sin syster Thora, gift med konstnären Nils von Dardel. Den stora massan var självklart ganska hånfull, men både tystades och omvändes när Linde och Castor stadigt klapprade fram mot Paris – och sedermera även tog sig till Rom, Beligen, Ungern, Tjeckoslovakien och Polen. Sex långritter i Europa.

Det är tydligt att Linde Klinckowströms bedrifter gjordes möjliga till stor del av hennes börd och fina namn, pengar är aldrig något riktigt problem och längs med vägarna får hon och Castor bo hos adliga avlägsna släktingar i slott och herresäten. Visserligen inkvarteras de också i smutsiga stallar och strapatserna de utstår ska inte förminskas, men det är ändå viktigt att påpeka.  Någonstans är det ändå Lindes tro att inget kan stå i hennes väg som gör allt möjligt.

Samtidigt kan en såklart inte underdriva vilken bedrift det är av en kvinna att ensam rida genom Europa på 1920- talet. Porträttet av Linde och hennes ofta lika äventyrliga vänner är fascinerande och rikt, Linde skrev alltid dagbok från sina äventyr och det är – oftast – en fantastiskt livfull berättelse att ge sin i. De gånger jag tappar intresset är när namn efter namn på adliga släktingar och vänner radas upp – jag önskar detta hade fått ge vika för mer berättelse.

Oss håller inga bojor är inte alls det mästerverk som Ett jävla solsken var, den är inte lika djupgående eller litterär och välskriven. Men den som älskade att vara i Ester Blenda Nordströms sällskap, eller den som längtar efter att läsa om kvinnliga äventyrare historien glömt bort (och vem gör inte det?) kan ändå finna några timmars underbart och tufft resesällskap i Linde och Castors ritter över mellankrigstidens härjade Europa.