Ett broderat äventyr

Bland de många fina bilderböcker som gavs ut 2020 är det några som stannat lite extra i tanken. Dröjer sig kvar, ett äventyr som liksom inte vill lämna en. Till en början kanske de inte ser ut som något ovanligt, men dyker du in finner du något fantastiskt.

Så känner jag för Ida-Lovisa Rudolfssons Efter stormen. Redan från första uppslaget, innan ens titelsidan, känns det som en bok jag bara vill ge mig in i. Det är skogen av björkar, mitt i snöfallet, och det känns som att någon gömmer sig bakom stammarna.

Bilderna i Efter stormen är broderade, och målade på textilgarn. Det är så detaljrikt, och så vackert, att det känns som att hålla i en skatt. Solnedgången är röd och varm, det är som att allt är stilla. Efter stormen. Så hittas ett rep, och äventyret börjar. Med orden ”Det susade om öronen/och kittlet kom farande/ända från tårna” är jag förälskad. För det är ju precis så det känns.

Efter stormen ges ut av Mirando bok, ett litet fristående förlag med en helt fantastisk känsla för bilderbokskonst. Sådana böcker som ofta kan passa lika bra i konsthyllan för vuxna, men ändå inte är för svåra för barn. Deras utgivning är något att verkligen hålla koll på. Efter stormen är en av de finaste bilderböcker jag läst.

Själslukarens barn – sjunde delen i Vargbröder

Jag tyckte hemskt mycket om Vargbröder- serien när jag läste den för sju år sedan. Då var mitt bibliotek involverat i ett läsprojekt tillsammans med skolorna, museet och arkivet och för det var Vargbröder perfekt. Det är en fin bokserie, en där saga och fantasy även rymmer historiska fakta om hur livet var i Norden för tusentals år sedan – allt inbakat i en vansinnigt spännande berättelse, om Torak som slåss mot demoner, och om Renn, som är hans följeslagare.

Femton år efter att första boken gavs ut kommer alltså del 7 i serien, som officiellt på svenska heter Han som föddes för att möta mörkret – en inte helt klockren översättning av Chronicles of Ancient Darkness. Att ge ut en ytterligare del i en serie, eller en prequel, ungefär ett decennium senare verkar vara en stigande trend i bokvärlden, där både Hungerspelen och Legend fått sena uppföljare. Själslukarens barn är den enda jag hittills har läst.

Kanske skulle jag ha låtit bli, kanske är det bäst att lämna populära serier som det var tänkt och inte fortsätta på dem tio år senare. Själslukaren vaggar inledningsvis in läsaren i en ganska falsk trygghet; det är ändå rutinerade Michelle Paver som är författaren och hon kan konsten att fånga sin läsare i en berättelse som är både spännande och intressant. Det jag älskade med Vargbröder– serien var just hur de lyckades vara både spännande och innehålla mycket historia om hur människor levde förr – utan att för den delen behöva skildra en patriarkal värld, full av våld mot kvinnor.

För det är ju det som är det fina med fantasy som försöker placera sig i en historisk kontext, att det ändå fortfarande är fantasy. Jag vet inte varför Michelle Paver i Själslukarens barn känt behovet att införa en ny klan, Valrossklanen, som till skillnad från Höga Nordens övriga klaner inte behandlar kvinnor som människor utan som lägre stående varelser. De blir misshandlade och undanskuffade och det är så vansinnigt tröttsamt att jag faktiskt inte finner några andra ord. Varför, när de andra böckerna i serien inte haft med detta aber som fantasylitteratur ofta dras med?

Nej, jag är inte helt säker på att jag kommer läsa åttonde delen i serien som ges ut i maj nästa år. Även om Själslukarens barn i övrigt är vansinnigt spännande så tror jag bara inte att jag orkar.

Semic, 2020.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna i serien.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Lindormars land – Frida Nilsson

Det är något speciellt med äventyret, ändå. Det är något alldeles särskilt med författare som kan berätta om äventyr så som Frida Nilsson gör.

Svårmodet i Lindormars land väger tungt i hjärtat. Åh, armodet! Lindormars land följer i böckers fotspår vilka tidigare berättat om arma barn som fått slita ont och bestämt sig för att något, vad som helst är bättre än detta. Historien går igen från Flickan med svavelstickorna, till Bo Vilhelm Olsson och till Frida Nilssons tidigare Ishavspirater. I Lindormars land är Sem och hans lillebror Immer fosterbarn hos tant Tyra, som är hempolererska åt nysilververkstaden. Men det är barnen som får arbeta hårdast, och ändå får de slag och hårda ord från Tant Tyra. Inte ens sina namn får de behålla, de som föräldrarna en gång i tiden gav dem.

Så när råttan Sotpäls dyker upp från ett land långt borta med ett erbjudande så låter det förstås bättre än att stanna hos tant Tyra: den som följer med råttan och blir drottning Indras barn ska få allt de kan önska sig. Men varken Indra eller Sotpäls är den de utger sig för att vara.

Mitt hjärta gör ont för Sem och Immer, särskilt Sem, som i sin vilja att skydda sin lillebror ständigt hamnar på kant med honom. Jag vill inte berätta så mycket mer om handlingen, men det är en vindlande äventyrsberättelse som på riktigt tar andan ur en. Jag är inte lika förälskad i Lindormars land som jag var i Ishavspirater, men nog lägger den sig nära hjärtat.

Det finns sorg i Lindormars land, och en längtan efter att vara älskad. Som alla äventyrsberättelser är den kantad av ondska och rädsla, och modet att försöka utmana den. Lindormars land är i bokaffärerna klassad för 6-9 år, på biblioteken för 9-12 år. Jag tror den gör sig allra bäst som högläsning, för alla från kanske sju år och särskilt fint tror jag den fungerar för hela familjen. Det finns så mycket att fundera på i Lindormars land, så många frågor som berör våra egna liv – även om våra liv inte fylls av lindormar, pilbågar och talande djur. För det är så äventyrsberättelser och fantasylitteratur fungerar när den är som allra finast.

Natur & Kultur, 2020

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Dagens bok.

Rotvälta – Tove Alsterdal

Ådalen, platsen där fem arbetare sköts ihjäl av militär under en strejk i maj 1931. Ådalen i Ångermanland, sydöst om Kramfors, är också platsen där Tove Alsterdal placerar första delen i sin nya deckarsvit – Rotvälta.

Skotten i Ådalen 1931 har satt djupa spår i samhället. Byarna runt Höga kusten och längs Ångermanälven är alla präglade av industrialiseringen och strejkerna, vant rör sig Tove Alsterdal runt Junsele, Kramfors, Lunde, Näsåker och längs historiens banor.

Hit återvänder polisen Eira Sjödin, till uppväxtens Kramfors. Även Olof återvänder, han som erkände mordet på tonårsflickan Lina Stavred när han var fjorton år och sedan inte sett Kramfors. Men det Olof möts av i barndomshemmet är sin pappa knivmördad. Eira har flyttat tillbaka till Kramfors för att ta hand om sin dementa mamma men kommer allt närmare sin egen historia i undersökningen av mordet på Olofs pappa.

Det är med få undantag jag läser deckare, men det är när undantagen är skrivna som Rotvälta jag är glad för det. Tove Alsterdal skriver med språklig finess, det är svårt att sluta lyssna på ljudboken. Rotvälta är spännande, ja, men det är i skildringen av det ångermanländska industriella arvet, glesbygden, avbefolkningen, som Tove Alsterdal verkligen fångar sin läsare. Det skaver, svider. Jag tycker om skildringen av Eira, av bygden, hemkomsten efter några år i Stockholm. Rotvälta är första delen i en ny serie, det är lätt att lova att jag kommer fortsätta lyssna.

Lind & Co, 2020

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Dagens bok, romeoandjuliet, och dagarna går,

Det svarta regnet – Stina Nilsson

De senaste åren har varit fullt av stjärnor på dystopiälskarens himmel. Ända sedan Hungerspelen ledde vägen för tio år sedan har nya historier om dystra framtidsvisioner sett dagens ljus. Kanske blir de fler ju mörkare vår egen framtid ter sig, med klimatkrisen som bara blir värre och värre. Att se sin ångest återspeglad i litteraturen har alltid varit ett sätt att hantera den.

Men de flesta dystopier skrivs för ungdomar, unga vuxna och, några, för vuxna. Det svarta regnet av Stina Nilsson är ett välkommet dystopiskt inslag på hyllan för 9-12 år, och då det dessutom är en debut blev jag hemskt nyfiken på den.

Liv är 12 år och bor med sin mamma och lillasyster, deras pappas kropp har tagits över av en demon och de får inte röra honom. Liv måste hjälpa sin mamma ta hand om huset och mamman jagar för att de ska få mat för dagen. Aldrig får något giftigt komma ini huset, aldrig får de gå ut i det svarta regnet.

Det svarta regnet verkar vid en första anblick vara en crossover mellan dystopi och fantasy. Världen som vi känner den är förstörd av onda trollkarlar och kvar finns förgiftade skogar, ruiner, det svarta regnet och demoner som gör människor sjuka och galna. Men det vore inte en dystopi om berättelsen inte också innehöll ett visst mått av samtidsskildring och det dröjer inte länge innan läsaren börjar fundera på vem det egentligen är som är ond. Det är också lite synd att placera Det svarta regnet på fantasyhyllan bara för att den nämner trollkarlar, för egentligen är det inte alls en fantasyberättelse. Tycker jag.

Det är sannerligen en mörk framtid Stina Nilsson målar upp, otroligt svart och dystert för att vara en mellanåldersbok. Men det finns också hopp, och fin syskonkärlek. Det svarta regnet är spännande från början till slut men ibland önskar jag något… mer. Ett djup, kanske, ett utforskande av världen som blev och varför. Men jag skulle inte bli förvånad om Det svarta regnet får en uppföljare ganska snart. Samtidigt önskar jag lite att det inte skulle bli så. Berättelsen är en fin ögonblicksbild av en mörk framtid, där vi ändå har varandra. Ibland kan det räcka så. Ibland behöver vi inte veta hur allt slutar. Det vet vi ändå inte, om framtiden.

Bonnier Carlsen, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Biblioteksbubbel, Barnboksprat.

These Witches Don’t Burn – magiskt och härligt

Platsen är Salem, Massachusetts. Det Salem som på 1600- talet var skådeplats för de beryktade häxprocesser som ledde till nitton dödsdomar. Här låter Isabel Sterling sin debutbok om tonårshäxor utspela sig. Inte nog med det, lesbiska tonårshäxor. Vad mer går att önska av en YA-bok, egentligen? Jag var, minst sagt, överförälskad i These Witches don’t burn långt innan jag läste den – något som kan vara oerhört riskabelt för själva läsningen. Men det är lätt att förlora sig i Sterlings nutida Salem, så fullt av häxor att det verkar som att du inte kan vända dig om på gatan utan att stöta in i en.

Inte för att den vanliga befolkningen vet något, förstås. De mugglare (förlåt, Regs) som vandrar på Salems gator gör det blinda för den magi som susar runt i luften. I Salem bor en hel coven med Elemental Witches, häxor som kan kontrollera de fyra elementen. Hannah är en av dem, en tonåring vars största problem är hennes exflickvän Veronica som vägrar lämna henne ifred. Berättelsen andas om orsaken till uppbrottet, en skolresa till New York där Hannah hamnade i händerna på en fruktad Blood Witch och hade tur som överlevde. Det är lite synd att These Witches don’t burn inte börjar där, för jag anar en hel bok i den historien.

Förutom det är These Witches don’t burn precis så härlig som den låter – en bok som, nästan lite magiskt, använder annars lite trötta häxtroper med en blinkning och får det att verka både nytt och igenkännande mysigt. Jag älskar, fullkomligt älskar, hur lättsamt den låter så många olika sorters människor komma till tals – den är så nördig och queer att jag liksom bara vill flytta in i den. Isabel Sterling visar att representation inte är svårt och kan vara helt otvunget.

Är det något jag hade önskar mig så är det mer djup. Jag älskar vänskapsrelationen mellan Gemma och Hannah, jag älskar hur Veronica både får vara en ganska osund exflickvän och en människa med känslor – men jag hade velat ha mer. Jag vill verkligen veta mer om vad som hände mellan Hannah och Veronica (det här kan vara första gången i mitt läsande liv jag önskar mig en prequel) och jag vill veta mer om häxorna, om magin. Som tur är finns åtminstone en uppföljare, This coven won’t break, och den kommer jag att kasta mig över fortare än du kan säga ”wicca”.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Spökhusets hemlighet – Kristina Ohlsson

Jag tror aldrig att jag kommer se på miniatyrhus på samma sätt igen. Kristina Ohlsson har i Spökhusets hemlighet skrivit ännu en lysande rysare för bokslukaråldern, härligt otäck och stämningsfull – särskilt mitt i vintern.

För i Stjärndalen är det jullov. Snön vräker ner och vinden yr, det är den värsta snöstormen på många år. Alba och hennes lillasyster Ellen väntar med oro på att stormen ska lägga sig, annars kan inte mamma och pappa komma fram till jul. I Stjärndalen bor morbror Baltzar och det är han Alba och Ellen hälsar på under jullovet. Men det blir ju inte jul om inte mamma och pappa kan komma.

Men snart får Alba värre saker att oroa sig för. Morbror Baltzar har köpt ett miniatyrhus som en känd snickare skapat, och en dag visar han det för Alba och Ellen. Men det är något konstigt med huset. På nätterna hör Alba viskande röster från huset, och någon tänder en eld i det lilla husets kakelugn. Vem är det som viskar? Vem är Hector, som försvann för femtio år sedan? Och vem är Samlaren?

Spökhusets hemlighet är otäck. Det är rysligt att läsa om hur någon rövar bort barn efter barn, men det känns också kallt ända in i märgen av den vinande snöstormen som aldrig lägger sig. Kristina Ohlsson är en mästare på att skapa stämningsfull spökhistoriemagi, kanske mer än någonsin i Spökhusets hemlighet. Men det finns också något mer i Spökhusets hemlighet: karaktärer som känns, syskonkärleken som alltid finns där även när en retar gallfeber på varandra. Jag är glad att jag läste Spökhusets hemlighet på julaftonsnatten, när timmarna krupit över i juldag men det fortfarande skulle  vara kolmörkt många timmar till. Läs!

Bonnier Carlsen, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandelnBokus och Adlibris.

Jullov, snölängtan och vänskap i fjärde boken om Kerstin

Böckerna om Kerstin av Helena Hedlund är varsamma med barns känslor och så fint skrivna att jag får tårar i ögonen varje gång.

Det är inte alltid så lätt för Kerstin. Hon är känslig, tyst och blyg och sådana barn möter ofta väldigt lite förståelse från vuxenvärlden. Känslor tas inte på allvar och ord som har svårt att komma fram hörs inte. Det är tur att Kerstin har Gunnar, som är hennes bästa vän. I Precis som Kerstin nalkas julen och det enda Kerstin önskar sig är snö och att bebisen i mammas mage inte ska komma på julafton. Det skulle förstöra allt som är julafton och för Kerstin blir det jobbigt när saker inte går som hon tänkt. Det är så lätt att känna igen sig, även som trettiofyraårig bibliotekarie.

Men snön verkar inte komma och mammas mage bara växer, snart spricker den nog. Kerstin är orolig och inte blir det bättre av att de nya tjejerna i klassen verkar vara så mycket större och stöddigare. Varför har de åsikter om att Kerstin och Gunnar är bästa kompisar? Varför kan de inte vara det, bara för att de är kille och tjej?

Helena Hedlund ställer många stora frågor i Precis som Kerstin. Jag tycker om att hon inte skriver läsaren på näsan med svaren, här finns mycket att prata om mellan barn och vuxen. Kanske är det i fjärde boken nästan för mycket, Hedlund snuddar vid otroligt många frågor samtidigt och kanske hade det räckt med hälften. Det kan nog vara lite mycket att ta in. Spåret om vänskapen mellan Gunnar och Kerstin är det finaste, deras vänskap är så stark och härlig och beskrivs så fint. Jag tror att de här böckerna är helt perfekta som högläsning, hemma eller i en förskoleklass upp till klass 2. Katarina Strömgårds illustrationer är underbara, det här är bland det finaste som finns för 6-9- åringar just nu.

Natur och Kultur, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Barnens bibliotek

Här kan du läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna i serien:
Det fina med Kerstin
Att vara Kerstin
Kerstin, livet och döden

Ärret – Petrus Dahlin

Att det är viktigt att känna till vad en skriver om bevisar Petrus Dahlin i sin nya roman Ärret. Det är inte den första skräckromanen för pre-teens Petrus Dahlin skriver, personligen brukar jag kasta mig över dem och min favorit är Hjärtlös.

Men Ärret håller långt ifrån samma klass. Ärret handlar om Zandra, som nyss har flyttat till en ny stad. Familjen var tvungna att lämna Avesta efter att Zandra var inblandad i något hemskt, vad förtäljer inte bokens inledning. Zandra går omkring med en gnagande tomhet i sig, ett hål som hon alltid har försökt att fylla med uppmärksamhet, likes och kommentarer på sociala medier. Zandra vill vara speciell, någon som blir beundrad och eftertraktad. När familjen reser till Mallorca över höstlovet får Zandra sin chans – hon hittar en skönhetsklinik som bokar in henne på en tid trots att hon är alldeles för ung. Äntligen ska hon bli unik. Men skönhetskliniken är inte vad de utger sig för att vara och någon verkar vara ute efter Zandra.

Det är lätt att tro det, men tyvärr är inte handlingen i Ärret ett dåligt skämt. Känslan som slår en är att det finns alldeles tillräckligt av den här hetsen i verkliga livet utan att det ska behöva ta sig in i skräckromaner för 9-12 åringar, men det slutar heller inte där. Zandras känsla av tomhet beskrivs otroligt ytligt, som om det var något fel på henne personligen, något medfött, något hon alltid haft i sig – och inte alls som en produkt av ett samhälle vilket redan från tidig ålder fostrar unga tjejer till att känna exakt precis så här.

Utseendehetsen vi blir matade med varje dag får sjuåringar att vilja banta. Att skriva så här, ganska slarvigt och ogenomtänkt, för 9-12- åringar om hur en tonåring lyckas göra ett kirurgiskt skönhetsingrepp på en klinik på Mallorca känns därför som en ganska dålig idé. Att spegla samhället vi lever i är otvivelaktigt en viktig beståndsdel i litteraturen, inte minst för unga, men ett ämne som är så starkt och påverkar så många ungas vardag måste behandlas varsamt och noga. Jag trodde länge att Ärret hade en poäng med sitt tunga ämne, skulle ta sig någonstans, skildra något viktigt – men det hände aldrig.

Det dröjer också länge, i den här ganska tjocka romanen, innan någon form av skräckberättelse tar form och det är då det börjar ta sig – när Petrus Dahlin släpper Zandras uppmärksamhetstörst och låter ondska och rädsla äntra scenen börjar Ärret äntligen bli spännande. Men då är det redan för sent. Ärret lämnar mig lätt illamående, och inte på det sättet en bra skräckroman kan göra. Läs Hjärtlös istället.

Rabén och Sjögren, 2020.

I god tro – tredje boken om Hawas detektivbyrå

I god tro är Christina Wahldéns tredje bok om Hawa som drömmer om att bli polis. De är fristående, och kan med varm hand ges till alla 9-12- åringar som gillar deckare och växt ifrån LasseMaja.

I god tro är inte lika tung som de två tidigare böckerna, berättar inte om lika svåra ämnen. Ändå finns den alltid där, blicken för samhällets utsatta och önskan om en rättvisa för dem. Christina Wahldén skildrar många barns liv vars vardag inte får synas någon annanstans. Det är så bra. När I god tro inleds är Hawa sen med att skaffa sig en praktikplats och hamnar därför hos Bosses bilar, där hon egentligen inte alls vill vara. Men när hon hittar en kalender med mystiska koder och börjar undra varför Zac, som är anställd hos Bosses bilar, lånar lastbilen så ofta är det förstås början på ett mysterium.

Det är lite snusförnuftigt ibland, och inte så lite otroligt, allt som händer omkring Hawa. Inte minst kan jag inte skaka av mig bibliotekarien Barbros inställning till sitt arbete, men det är förmodligen en vuxens syn på världen jag nog borde lägga åt sidan. Det gör egentligen inte så mycket och det håller humorn uppe i en bok som inte är så lite allvarlig i de ämnen den tar upp. Hawas ibland lite naiva inställning krockar med den erfarenhet hon redan skaffat sig, och jag tror att alla tre böckerna om Hawa gör sig bäst med en vuxen läsare vid sidan av.

Jag tycker mycket om Hawa, hennes rättframhet och välvilja. Jag ger ofta de här böckerna till mina elever och de blir nästan alltid omtyckta.

Rabén och Sjögren, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna:

Falafelflickorna
Tack för allt