Norra Latin

Norra Latin, som det kunde ha varit. Inte det konferenscenter det är idag, utan ett läroverk som minns sina glansdagar och är ett andra hem åt de elever som drömmer om dem. Ett hem för ett estetiskt gymnasium, musik och sång men framförallt teater. I korriderna finns Clea, redan världsvan och hemtam på scenen som dotter till en tidens stora skådespelerskor och uppföd i teatervärlden. Tystare går Tamar omkring, hon som lämnade allt i Östersund för att följa sin dröm om att bli skådespelare.

Ibland får jag känslan av att hela romanen är en dröm, likaså det alternativa universum den utspelar sig där läroverket Norra Latin aldrig slutade vara en skådeplats och ett läroverk för högtflygande drömmar. Inte minst för att boken inleds med ett Shakespeare- citat från En midsommarnattsdröm:

Vi kanske sover än? Det känns precis
                    Som om vi drömde

Shakespeares dramer har en stor roll i den teaterscen Sara Bergmark Elfgren målar upp. För det känns så, som att allt är en teater. Livet är en scen – en tanke som i våra tider av sociala medier är brännande. Clea tänker i bokens in medias res- liknande inledning – rakt in i spänningens mitt – redan då i teatertermer. De blinkande blåljusen över fasaden är kulissen, polisen som frågar ut henne är en biroll. Från detta kastas vi tillbaka i tiden, får långsamt reda på vad som hänt. Lever vi alla i en teatervärld? Har vi alla våra teatrar, roller att spela?

Det är på något sätt passande att Sara Bergmark Elfgren bygger sin scen, sin scenografi, sina skådespel på ett Norra Latin som är något helt annat i verkligheten. Jag älskar det. Detaljerna, dofterna, kring teatern är så levande att det känns som att jag är där – jag är där sedan första gången Sara Bergmark Elfgren leder läsaren ut på scenen, hand i hand med den scendebuterande lilla Clea i Medea. Jag påminns om alla teatrar jag varit på, varför jag älskar miljön så oerhört mycket. Förväntningarna som finns, den tunga ridån som öppnas, det vemodiga i äldre teatras falnande gulddekorationer. Sara Bergmark Elfgren fångar allt.

Det enda som gör att jag gav den här boken en fyra och inte en femma är att det, mot andra halvan av boken, infinner sig några transportsträckor. Det känns som om den hade kunnat kortas ner, bara lite. Ibland känns det också som att det spökliga hade kunnat tonas ner något, stämningen av något kusligt i inledningen är helt fantastisk men tappar lite av sin charm i slutet när den broderas ut. Kanske hade Norra Latin varit allra bäst om det kusliga hade befunnit sig ännu mer i kulisserna.

För Norra Latin är, i min mening, inte först och främst en berättelse om spöken, eller ens om teater. Det jag älskar allra mest i den är inte den vandringssägen om en olycka och ett kvardröjande något på Norra Latin – det är de klockrena beskrivningarna. Den första kärleken, pirret, vänskapen, utanförskapet. Det sociala samspelet, de hårda orden, de orättvisa lärarna. Ensamheten i den ytliga lyckan och kändisskapet. Hur det är att börja i en ny klass. Känslan av att höra till, av att inte göra det, att vara nörd. Jag älskar hur självklart personer med olika identiteter får plats – hur jag önskar att alla böcker var så. Sara Bergmark Elfgren fångar allt, alla känslor, med en fingertoppskänsla som får mig att önska att hon någon gång skriver en roman där känslorna får ta all plats.

Köp den på SF-bokhandeln, Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Fiktiviteter, barnboksbloggen, Annas bokblogg, Mitt bokintresse, OArYA, Västmanländskan, Tickmicks bokblogg, Kulturkollo, Litteraturkvalster och småtankar, Bokgallerietoch dagarna går, Sagan om Sagorna, hyllan, Boktokig, Bokhemligheter, stories from the city, Prickiga Paula.

Två nya fantastiska bilderböcker att läsa innan vintern är slut

Det är ett stående skämt i bibliotekarievärlden att det många gånger bara är ”boken var blå” vi har att gå på när vi ska leta efter en bok. Det ligger dock en hel del sanning i detta, och även om det – oftare än en kan tro – går att hitta den eftersökta boken med ytterst små tillgängliga medel så är det frestande att i fortsättningen bara ge de här två böckerna som svar på en dylik fråga.

The Tree House är en textlös bilderbok (”Silent book”) om en isbjörn och en brunbjörn som tillsammans bygger en träkoja och får påhälsning av alla möjliga djur. Det jag älskar med textlösa bilderböcker är att läsaren skapar sin egen berättelse kring bilderna, det gör att de går att läsa tillsammans i en barngrupp även om inte alla pratar samma språk och det gör också att barnens fantasi får fritt spelrum. Även om det inte finns någon text i de här böckerna sitter jag ofta längre med dem än med bilderböcker med text, för jag vill så gärna veta vad som händer och kan inte sluta tänka på alla möjligheter. Textlösa bilderböcker är oftast också otroligt konstnärliga och vackra då bilderna behöver tala för både bilden och texten – kanske också för att det inte finns någon text att begränsa sig till. Marije Tolman och Ronald Tolman är nederländska bilderboksskapare och jag hoppas få se fler böcker av dem.

Here We Are är den nya bilderboken av den betydligt mer etablerade Oliver Jeffers, en av mina absoluta favoritförfattare/konstnärer inom bilderboksvärlden. Here We Are är full av den fantasifullhet, färgskala och detaljrikedom som utmärker alla Oliver Jeffers bilderböcker och den är fantastiskt vacker. Oliver Jeffers inleder med att berätta att han skrev och målade boken under sitt barns två första månader i livet, som en berättelse om det barnet behövde veta om livet. Här finns så mycket om livets stora frågor, om rymden och havets djup och tiden och vetenskapen. En ödmjukhet inför livet på jorden, även om jag önskar att biten om att ta vara på jordklotet och miljön hade fått ta ännu större plats. Här finns en självklarhet i att ge alla plats, oavsett hur de ser ut, och att vara snäll mot både människor och djur. Jag tror att den kan vara fantastisk att läsa tillsammans med ett barn, men lika fantastisk att förundras över som vuxen. Alldeles säkert kommer den översättas till svenska, missa den inte då.

Och jo, självklart kan du läsa de här böckerna precis när som helst på året. Men de matchar verkligen vintern fantastiskt fint.

Är du den alla andra säger att du är?

2007 vann Ann-Helén Laestadius barnbokstävlingen ”Att vara ung same idag” med det som skulle bli boken SMS från Soppero. I boken får vi möta Agnes, tretton år från Solna. Agnes mormor och morfar och hennes samiska släkt bor i Soppero, hembyn som hennes mamma lämnade när hon var ung. Agnes har aldrig fått veta varför. Inte heller varför mamma inte vill prata samiska hemma. Men Agnes bär på en hemlighet, i smyg har hon börjat lära sig själv samiska. Så en dag får hon ett sms från Soppero, på samiska, från någon hon inte vet vem det är.

Det blir upptakten till en fin kärlekshistoria, men ännu mer en berättelse om identitet och vänskap. Agnes vill så gärna vara en del av det samiska hemma i Soppero, men Solna är också hemma och vem är hon egentligen då? Och vem får bestämma hur mycket same hon är eller inte är?

Att Ann-Helén Laestadius brinner för sitt ämne är tveklöst. Det hade lätt kunnat bli för pedagogiskt, men det blir aldrig det – även om det någon gång gränsar. Kanske beror det på att jag läste alla fyra böckerna i serien under några månaders tid och därför upplevde lite upprepning av historien. SMS från Soppero, Hej vacker, Ingen annan är som du och Hitta hem – varje bok blir bara bättre och djupare. Här finns så otroligt mycket: vänskapen, den första kärleken, svårigheten i ett distansförhållande, rädslan för att inte passa in, längtan efter ett sammanhang. Laestadius räds inte de svåra ämnena och på ett lysande sätt benar hon ut fördomarna, både de mot samer och inom det samiska. Särskilt i den sista boken, Hitta hem. Jag skulle vilja att alla elever fick läsa de här böckerna någon gång, både för att skolelever får lära sig så förkrossande lite om samer och för att Ann-Helén Laestadius skriver så otroligt bra om identitet, framförallt om vilken betydelse språket kan ha för identiteten. De här böckerna är ett fantastiskt underlag för att prata om funderingar över vem en är och vad en tillhör och varför – inte bara ur ett samiskt perspektiv.

Jag vill så gärna veta hur det går för Agnes att sidorna bara flyger iväg. Ändå märks det att Ann-Helén Laestadius kommit långt sedan hon skrev SMS från Soppero för snart tio år sedan. Vilken utveckling, fram till Tio över ett som fick Augustpriset 2016! Nu i mars släpper hon boken Bara dra som är lättläst och följer några karaktärer från SMS från Soppero. Åh, vad jag längtar!

Här kan du köpa böckerna:

Sms från Soppero

Hej vacker

Ingen annan är som du

Hitta hem

Stilla havet och det fina med bokcirklar

Malin Nords Stilla havet är en svårforcerad resa i ett sinne jag aldrig lyckas förstå. Utåt sett sker inte mycket, och tyvärr inte i det inre heller. Två personer träffas vid Stilla havet och tycks vara ungefär desamma när de skiljs åt. Jag önskar att jag fått veta mer om vad som hänt tidigare, vad som fått huvudpersonen att bli den hon blir, men det händer aldrig.

Vi läste Stilla havet i min bokcirkel, mycket för att Malin Nord är en lokal författare i vår stad som fått mycket uppmärksamhet, framförallt för den senare boken Barmark. Jag hoppas och tror att den är bättre.

Bitvis är Stilla havet vackert skriven och någonstans där finns något jag tror jag skulle ha kunnat tycka om; ett mörkt moln i ett tungt sinne, stormigt som ett hav. Men det är för omständligt skrivet för att jag ska komma dit. Det är på många sätt en skickligt skriven roman, en karg och förtvivlad berättelse. Ändå lämnar den mig inte mer än ytligt berörd och jag kan inte helt och hållet säga varför. Jag lyckas aldrig bry mig om huvudpersonen så pass mycket att jag stannar upp i läsningen och jag tror det är en sådan läsning den här boken skulle behöva. Långsam, eftertänksam, begrundande varje ord och stilistiskt grepp. Jag orkade inte riktigt ge den här boken den tiden och jag är heller inte alls säker på att den skulle vara värd det.

Men det fina med att läsa en bok i en bokcirkel är att, även om alla är rörande överens om att läsningen inte var den vi hoppades på, kan det komma fram så mycket spännande ändå. Och det finns alltid andra böcker att prata om, nya böcker att välja, fantastisk litteratur att orda om, kakor att äta och te att dricka. Så det gjorde vi.

Du kan köpa boken på Bokus och Adlibris.

Mina smala axlars längtan

Om Magda är en planet kretsar hon kring Jens, stjärnan i hennes liv. Jens, med blodröda Dr Martens, håret i knut, redaktören för skoltidningen – en arketypiskt svår och poetisk ung man som unga kvinnor genom den moderna ungdomsbokens ännu korta färd genom litteraturhistorien har fallit handlöst för i tusental. Men Maria Frensborgs skildring balanserar precis rätt mellan arketyp och pastisch – inte så klichéartat att det blir tråkigt, inte så överdrivet att det blir parodiskt.

Han är så lång att det är ett under att han inte drabbas av svindel av sin egen existens.

Magda har stora ord, särskilt när det gäller Jens, och det är hon som berättar i Mina smala axlars längtan – vilket är en rad ur den fantastiska dikten Dagen svalnar av Edith Södergran. Magda har poesin som ledstjärna, läser den, skriver den och verkar också andas den. Maria Frensborg skriver Magdas berrättarröst alldeles poetiskt vackert och inkännande. Samtidigt är det här en makalöst rolig bok, en blinkning till rasande kärlek så som den skildrats i århundranden – kanske förstärkt av Katarina Cohens hängivna och fängslande inläsning. Jag kan inte låta bli att hela tiden återkomma till Glappet, delvis förstås för att Katarina Cohen spelade en av de två huvudrollerna men också för att även den, fortfarande fantastiska TV-serien, var stor i orden och handlade om kärlek som inte visade sig vara det den utgav sig för, och om det allra viktigaste – kvinnlig vänskap och kvinnligt motstånd.

För det allra viktigaste och bästa med Mina smala axlars längtan är att den handlar om vänskap och frigörelse – på det sätt som inte är uppenbart utan först trevande, sedan allt mer starkt och fullständigt självklart. När Magda får ett brev från den ytterst hemliga Kvinnliga Gymnasieföreningen öppnas hennes ögon för en ny värld, en värld av poesi, konst och kultur, av systerskap och kvinnlig vänskap.

Som om KG bänder upp min bröstkorg och släpper in ljus. Eller som om de släcker törsten av något som jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva. En längtan efter mer, kanske. Att livet ska bli större.

Men allt är inte som det utger sig för att vara, och Mina smala axlars längtan är det definitivt inte. Här finns så mycket mer än vad ett första ögonkast utlovar. Här finns också något oerhört svårt och tungt, en beskrivning av depression och ett föräldraskap i desperat behov av hjälp som verkligen skär i hjärtat – och en huvudkaraktär det är svårt att låta bli att älska även om hon är långt ifrån fullkomlig. En karaktär som vill så mycket, så stort, helst nu, men som fortfarande är så liten. Mina smala axlars längtan hade fått full poäng om det inte varit för några småsaker som stör mig, vid sidan av det är det en helt fantastiskt vacker skildring av feminism, solidaritet, frigörelse och vänskap. Läs den.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: stories from the city, Enligt O, prickiga Paula,

Barnen från Frostmofjället och mer om misär och elände i barnböcker

När vi för några år sedan läste Legenden om Sally Jones och Mördarens apa i en av mina bokcirklar började vi prata om misär- och eländesskildringar i barnböcker och hur barnböckerna ibland verkar vara snällare nuförtiden. Då mindes vi båda Barnen från Frostmofjället och hur den knäckt oss totalt som läsande barn men jag minns också hur jag älskade den och läste den om och om igen. Senare insåg jag att jag bara läst ett fragment, bilderboksversionen och inte kapitelboken. Mitt i februaris kallaste mitt – för en vargavinter har det varit i år – bestämde jag mig så för att äntligen återvända till Frostmofjället, till eländet och misären som grep mig så när jag bara var en tvärhand hög.

Barnen från Frostmofjället berättar om den hårda vintern och hungersnöden 1860 då sju syskon blir föräldralösa på Frostmofjället. Deras mamma dör och barnen bommar igen stugan och pulsar ut i snön mot världens bistra mottagande med geten Gullspira i släptåg. På sin väg möter de spott och spe, slag och hårda ord men också värme och längtan.

Laura Fitinghoff föddes i Skellefteå och växte upp som en av fem döttrar till en kyrkoherde. Kyrkohedern utbildade själv sina döttrar och de fick också ta hand om fattiga som kom till gården för att få hjälp. Att Laura Fitinghoff har sett misär känns verkligen i Barnen från Frostmofjället, ännu mer märks den religiösa miljö hon växte upp i. Tron på Gud är ledstjärnan i boken, allra hemskast är dryckenskapen som förvandlar människor till monster. Det är svårt att recensera eller bedöma en bok som den här, en historia en själv älskade som barn men nu ser med helt andra, vuxna, ögon. Är Barnen från Frostmofjället läsning för barn idag, de som fortfarande längtar efter de mest sorgliga böckerna? Kanske, kanske inte. Kanske för väldigt läsvana barn som inte har några problem med ett tungrott språk och svåra ord.

Jag läste även om bilderboken, som i vissa upplagor heter Frostmobarnen. Faktiskt tyckte jag mycket mer om bilderboken än kapitelboken än idag – kanske för att nostalgin lade ett skimmer över läsningen men förmodligen mer för att den utbroderade texten i kapitelboken är fint nedskalad i bilderboken. Här finns fortfarande den kalla känslan av misär och den varma kärleken mellan syskonen men texten är inte lika svår och krånglig, många svåra ord och förmaningar på olika sätt har försvunnit. Det gör den mer läsvänlig, inte minst för barn idag. Bearbetningen av texten har också tonat ned den ganska hemska exotifieringen av samer som finns i originalboken och tacksamt bytt ut ordet ”l*pp” mot ”same”. Texten i bilderboken är bearbetad av Harriet Söderblom och fint illustrerad, som alltid, av Katarina Strömgård.

Vad som idag fascinerar mig är hur jag då, och så många andra barn fortfarande idag, tjusas så av misärskildringar och elände. Jag älskade, vid sidan av Barnen från Frostmofjället, även Sunnanäng av Astrid Lindgren fast den fick mig att gråta ögonen ur mig. Vari finns tjusningen i misärskildringarna? Är det vetskapen om att ens eget liv förmodligen inte kommer behöva kantas av det elände barnen i de här berättelserna går igenom? Är det igenkänningen i de svåra och jobbiga känslor en ändå kan ha? Är karaktärerna så mycket lättare att ta till sitt hjärta? Minns Harry Potter, som bodde i en vrå under trappan och inte fick uppleva något annat än hån och avsky under sina tio första år. Är det att sorgen ofta är så vackert skriven?

Jag vet inte. Men jag vet att jag fortfarande fängslas så av de här berättelserna. Några av mina, mer nutida, andra favoriter:

Legenden om Sally Jones

Det magiska hjärtat (förvisso mer sorg än misär)

Balladen om en bruten näsa

Jag har skrivit mer om misärskildringar här.

Alla borde vara feminister

Alla borde vara feminister är lika självklar som sin titel. Det är en kort liten bok, väldigt omskriven och lika värd det. Chimamanda Ngozi Adichie är en av vår tids stora författare, ändå har jag hittills bara läst Lila hibiskus. Det kommer bli fler.

Alla borde vara feminister är från början ett TED-talk, och som sådant är det kärnfullt och utan krusiduller. Adichie beskriver hur ”feminist” var ett skällsord när hon växte upp i Nigeria, hur hon förstod vad en feminist var och gjorde skällsordet till sitt eget. Tyvärr är ”feminist” fortfarande på många sätt ett skällsord i alla länder i världen, även i det Sverige som kallas så jämställt. Därför behövs fortfarande en sådan här bok, hur enkel den än är.

För en påläst feminist finns ingenting nytt i Alla borde vara feminister, egentligen borde här inte finnas något nytt för någon – det vill säga att alla är lika värda oberoende av tillskrivet eller självidentifierat kön – men eftersom det fortfarande är nytt för många behövs den här lilla stridsskriften oerhört. Eftersom det här inte är en självklarhet för alla behövs fortfarande Internationella kvinnodagen – inte för att på något sätt fira kvinnor utan för att, extra mycket mer än resten av årets dagar, uppmärksamma orättvisorna som fortfarande finns. Sätt den här boken gärna i handen på en ungdom, ung vuxen, vuxen eller äldre som inte vill förstå det här grundläggande och ta gärna en diskussion om saken sen. Eller låt de, som jag gjorde, lyssna på Katarina Wennstams uppläsning som är koncis och bra.

Chimamanda Ngozis Adichie TED-talk hittar du här.

Boken kan du köpa på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: MsHisingen, Litteraturkvalster och småtankar, Bak bok mat, Jag och mina böcker, Freja funderar.

Stål – Silvia Avallone

Länge fascinerades jag av framsidan av Silvia Avallones Stål innan jag tog mig an den. Många hyllningar läste jag, så där många att det kändes osäkert om boken faktiskt kan leva upp till dem. Men det gör den, Silvia Avallones debutroman.

Fortfarande tycker jag det svenska omslaget är så talande. Stålet, som i Piombinos ständigt närvarande stålverk, ramar in tillvaron för Anna och Francesca med sina obarmarhärtigt raka linjer. De två, på väg in i vuxenlivet, vilar på en solkig ramp. Precis vid kanten. Ingen av dem blickar in i kameran, den ena uppåt och den andra mot den ljusblåa himlen som lovar drömmar och ett liv på andra sidan stålverket. Det är industristad och arbetarklass, baksidan av det vackert turistiska som Italien ofta visar upp. Anna och Francesca är fortfarande barn, bara fjorton år, men har redan upptäckt vuxenlivet – och vuxna har upptäckt dem. Den är otäck, ibland, Stål, i hur de vuxna männen så girigt tar för sig med sina blickar och ibland även fysiskt. Så självklart, för dem. Männen.

Jag lyssnade på Stål, inläst av Gunilla Leining. Det var som att gå på de brännheta gatorna, den spruckna asfalten. Känna stålverkets obarmhärtiga närvaro, se Elba i fjärran som en hägring, en symbol för ett liv Anna och Francesca bara vågar drömma om. De är lika, bästa vänner sen barnsben, men ändå olika. Även om livet i Piombino kan tyckas utstakat har de på vissa sätt helt olika liv, olika förutsättningar, olika drömmar. Vänskapen är fantastiskt beskriven av Silvia Avallone.

Att jag till slut kom mig för att läsa Stål var delvis för att den fanns som ljudbok och delvis för att jag i år bestämt mig för att läsa böcker från fler länder i världen i min Världsutmaning. Jag är glad att jag läste Stål, den var en fantastik läsupplevelse.

Du kan köpa boken i pocket på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Bokmalen.nu, CRM Nilsson, med mäsan i en bok, Bokföring enligt Monika,

Den tusende följaren

Jenny Milewski är något av en underdog i den svenska skräckgenre som blivit så omtalad på senare år, med namn som John Ajvide Lindqvist, Mats Strandberg och Anders Fager. Jenny Milewski rör sig i en lite annan del av skräcken än Fager och Lindqvist, långt bort från den ibland nästan mytiska tonen. Jag älskade Skalpelldansen och Yuko som hade modet att fullständigt ge sig hän åt blodsplatter och ruttnande kroppsdelar. Den tusende följaren är helt annorlunda.

Den tusende följaren är en ungdomsbok och handlar om Stella, 17 år, med den kända YouTube-kanalen Stella Star. Hon har tusentals följare, en snygg pojkvän, vänner – allt det där som via sociala medier idag förmedlas som idealbilden av ett liv. Men så dyker Nova Star upp. Nova Star tar sig in i Stellas kanaler, skapar ett eget YouTube- konto där hon låtsas vara Stella Stars mörka sida. Och innan Stella Star vet vad som hänt har hennes följare vänt sig emot henne och okända killar trakasserar henne på stan.

Jenny Milewski har en hög lägstanivå. Den tusende följaren är inte lika fängslande som hennes tidigare böcker, men ändå rafflande. En bra thriller för unga, oavbrutet spännande. Tyvärr är det ibland lite förutsägbart men samtidigt är det också en snygg skildring av hur snabbt det kan gå utför på sociala medier, hur drev skapas, hur mobbing kan fortgå utan att något syns i skolans korridorer – och hur vuxna står maktlösa för att de inte har en susning om vad som kan försiggå på internet.

Jag lyssnade på boken, i uppläsning av Charlotta Jonsson.

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: barnboksbloggen, Leva loppan, Annas bokblogg.

The City of Mirrors – avslutningen på ett apokalyptiskt mästerverk

The City of Mirrors är tredje delen i Justin Cronins magnifika berättelse om en framtida värld invaderad av vampyrer, virals. Ett virus har gjort blodtörstiga monster av mänsklighetens rester och endast ett fåtal har överlevt massakern. Här får vi igen träffa Peter, Alicia, Sara, Hollis, Lucius och alla de andra jag tyckte så mycket om i The Passage och The Twelve.

Här finns också Amy, flickan från ingenstans som var utsedd till att rädda världen men här verkar ha gått under för monstrositeten. Amy, undangömd, medan spillrorna av samhället som en gång var försöker resa sig igen, bygga upp något nytt i skuggan av katastrofen. Äntligen verkar vampyrerna vara besegrade.

I The City of Mirrors får vi äntligen Jonas Lears och Tim Fannings berättelse. Jag hade sett fram emot den, ändå var det där jag fastnade –  den del av boken som tog allra längst tid att läsa. Tim Fanning är en ganska ointressant karaktär och på äldre dar en obehagligt gubbsjuk professor – Jonas Lear är mer intressant men samtidigt kan jag inte låta bli att bli lite uttråkad av den olyckliga kärlek som styr bådas liv. Det är en smula osannolikt och inte så lite klyschigt. Helt ärligt hade jag hellre läst mer om Alicia Donado som är min favorit. Betydligt intressantare än deras uppväxt är att Fanning gjort New York till sitt fäste – den speglarnas stad som titeln berättar om. Vad är speglarna i staden? Varför är Fanning, och vampyrerna, så besatta av dem? Ser de däri den de en gång var eller är det rent av en spegling av människans högmod, hens tro på sin egen överhöghet som drev hen i döden? Har vi skapat vår egen apokalyps? Jag tycker om tanken. Den speglas i Jonas Lear, som i sin besatthet av döden och det eviga livet skapar en förvrängd spegelbild av båda – vampyren. Även om berättelsen går långsamt så är det ändå ständigt intressant. Och när det väl blir spännande minns jag verkligen med vilken frenesi jag läste de tidigare böckerna.

The City of Mirrors blickar också ut mot världen på ett sätt som de tidigare böckerna inte gjort och som egentligen få dystopiska romaner gör. Kanske det ligger i svårigheten att fånga en hel världs apokalyps och även om Justin Cronin inte riktigt gör det så skapar han ändå en förnimmelse som är nog så otäck. The City of Mirrors ger en mycket att fundera på. Den religiösa tonen är ständigt närvarande, inte bara i det bibliska referatet av tidigare händelser som är öppningskapitlet utan också i Michaels frenesi, hans önskan om att rädda mänskligheten genom att bygga en båt, en ark.

Det enda jag egentligen inte riktigt gillar är hur kvinnorna nästan uteslutande porträtteras som mödrar, med mödrars drifter. Även om de ofta är krigare så är de också lika ofta gravida, mammor eller har förlorat ett barn. Denna syn på kvinnan som barnalstrare – eller stundom, som sexobjekt, är en smula tröttsam. Vad som också är tröttsamt är att det fortfarande är kvinnor och barn som ska räddas när räddningen är en möjlighet. Nästan tusen år och en apokalyps senare, och vi skulle inte ha kommit längre? Tillåt mig tvivla. Jag funderar på om det verkligen var så här illa även i de tidigare böckerna, eller om mina glasögon har blivit skarpare under de år som gått sedan jag senast läste? The Passage är en trilogi som jag inte bara fått vänta i åratal på att nästa del ska komma ut utan också ibland bävat för att fortsätta i.

Även om jag stundtals inte oavkortat älskade den avslutande delen så är den ändå ett oerhört värdigt avslut på serien som också sätter punkt för historien. Justin Cronins trilogi är sammantaget ett mästerverk. Ett mastodontverk som spänner över hundratals år – jag fullkomligt älskar att den är så postapokalyptisk att den låter en ny generation växa upp i tron att vampyrerna inte alls var så farliga, lite så som vi som glömmer de väsen vi en gång trodde på. En kittlande tanke. Och så, mitt emellan den gamla postapokalyptiska världen och det nya hotet, sitter sheriffens assistent och läser Were the wild things are. En påminnelse om dåtiden, en förnimmelse om vad som kommer hända. En bild som verkligen fastnade. En bokserie jag verkligen har älskat att läsa.

Du hittar boken på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.