Category Archives: Bokrecensioner

Half Bad – Sally Green

Meet Nathan Byrn …He’s half White Witch, half Black Witch. His mother was a healer, his father is a killer. He’s been kept in a cage since he was fourteen. But if White Witches are good and Black Witches are evil, what happens if you are both?

Länge sneglade jag på Half Bad på biblioteket där jag jobbar, men det var först när jag åkte till Litteralund i april som jag faktiskt läste den – författaren Sally Green var en av gästerna och jag lyssnade på ett intressant samtal mellan henne och Johanna Lindbäck. Sally Green menade själv att hon inte är någon fantasyläsare och att hennes böcker inte i egentligen mening är klassisk fantasy då de utspelar sig i vår verkliga värld, men ska jag vara helt ärlig tycker jag de är ett skolboksexempel på urban fantasy – om än väldigt bra sådan.

Som riktigt bra fantasy gör så utforskar Half Bad gränserna mellan gott och ont, och det väldigt explicit. Nästan för tydligt ibland. Det finns svarta och vita häxor och Nathan är både och, dessutom är han son till den mest onda häxan någonsin. De som styr i häxornas undre värld vill med andra ord hålla honom under uppsikt och Nathan har bott i en bur i flera år när vi träffar honom i bokens inledning.

Det finns mycket jag gillar med Half Bad. Sally Green berättade på Litteralund att hon gärna ville utmana gränser och det lyckas hon väl till viss del med. Jag älskar skildringen av häxorna som lever strax under människornas radar och även om det finns flera andra karaktärer som jag tycker är betydligt mer intressanta än Nathan – efter ett tag blir det lite förutsägbart – så kommer jag ändå med spänning läsa fortsättningen.

Läs mer om seminariet med Sally Green hos Enligt O. Jag läste boken på engelska men här, här och här hittar du boken på svenska. Andra som läst: Sagan om Sagorna, Havsdjupens sal, Boktokig, Prickiga Paula, Mitt bokliga liv, Kattugglan.

En briljant bokserie och ett fantastiskt läsäventyr

Sällan har väl en brödrost spelat så stor roll i skrivandet av litteraturhistorien. I det här fallet ramlar den ned från vindsluckan i det viktorianska hus dit Nick och hans familj nyss flyttat och slår helt sonika ett jack i pannan på Nick. Att brödrosten ifråga kommer sätta igång en kedjereaktion av händelser som kanske eller kanske inte kommer leda till världens undergång känns självklart redan från början. För det är så det är med Tesla’s Attic. Du kan se några steg framåt i boken men aldrig ända till slutet och du kan inte släppa den förrän du fått reda på hur allt hänger ihop. Och som det hänger ihop! Sällan har jag läst en så smart intrig.

 

Nicks vind, kommer han senare att upptäcka, är full av antika och högst märkliga föremål. Att den enklaste handling kan få de mest komplicerade följder är något Nick får lära sig gång på gång genom den här historien och allt börjar med att han anordnar en garageloppis för att bli av med alla saker. Märkligt nog vallfärdar hela staden till Nicks loppis, dragna dit som av en magnet, och det är inte förrän efteråt som Nick upptäcker att var och en av sakerna han sålt sitter på mystiska egenskaper och att han till varje pris måste få tillbaka dem. Det är också då de märkliga männen i pastellkostymer dyker upp.

Teslas vind är kategoriserad för 9-12 år men passar kanske bäst för den övre skalan i åldersgruppen – och fungerar säkert utmärkt även för tonåringar och bevisligen även vuxna. ”Tesla” i första bokens titel är Nikola Tesla, och alla saker är hans uppfinningar. Det är omöjligt att genrebestämma Tesla’s Attic och det är också svårt att sätta fingret på vad som gör den så bra men jag älskar att en barnbok tar vetenskap och uppfinningar på ett så blodigt allvar. Jag älskar att den är både sarkastisk och ironisk och dessutom fullkomligt hysteriskt rolig. Jag är också imponerad över hur smart författarna har byggt intrigen, hur det kan hänga så många trådar i luften och att allt ändå knyts ihop på ett fullständigt logiskt sätt mot slutet – och inte minst hur alla saker från vinden verkar få sin plats på något sätt.

 

Det märkliga med sakerna från vinden är inte bara deras egenskaper utan också att de verkar ha sökt sig till just den person som behöver dem mest. Någonstans där börjar storheten med Tesla’s Attic, att den på ena sidan balanserar en oerhört spännande intrig med lika delar action som vetenskap och på andra sidan skriver om människors liv och vänskap på ett lågmält men träffande sätt. Jag tycker allra mest om första och sista boken, den galna inledningen och den hårresande avslutningen. Att det är svårt att skriva andra boken i en trilogi är ingen nyhet, kanske är det omöjligt att tycka lika mycket om mellanboken som inledningen och avslutningen – Edison’s Alley är ingen dålig bok men ändå den som fastnar minst i minnet. Som del i en serie, för det är omöjligt att läsa delarna fristående, får den ändå högsta betyg.

För mest av allt är Tesla’s Attic, eller Accelerati- trilogin, just en serie. Det är en serie jag kommer vilja läsa om flera gånger och jag är säker på att där döljer sig saker jag inte alls såg vid en första genomläsning. Accelerati- trilogin rör vid så många fundamentala idéer, inte bara den om livet och döden utan också om vad som gör livet värt att leva, hur händelser och objekt kan röra vid en och förändra ens livsbana, om vänskap, om sorg och ensamhet och inte minst om logik och vetenskap. Allt det här under en fernissa av humor som är så pass tunn att livets stora frågor fortfarande finns där men också så pass underhållande att det aldrig blir överväldigande.

Jag nämnde litteraturhistorien i inledningen. Jag skulle vilja skriva in Tesla’s Attic i den för det var länge sedan jag läste en så fullständigt genial bokserie för spannet mellanåldern-tonåren-vuxna. Det är synd att de här böckerna verkar ha fått så lite uppmärksamhet i Sverige för de är – jag måste säga det igen – helt geniala. Accelerati-trilogin förtjänar större uppmärksamhet, en ny Harry Potter för våra dagar.

Böckerna i serien heter Tesla’s Attic, Edison’s Alley och Hawking’s Hallway eller Teslas vind, Edisons källare och Hawkings korridor.

Andra som bloggat: Carolina läser, Biblioteksbubbel, Upptäck en ny värld

Flickan på hotellet – Katarina Wennstam

En ung tjej hittas död, strypt på ett hotellrum. En av många i den här världen. Men Alex Skarp kan inte släppa att den livfulla Olivia helt plötsligt är död och börjar sina egna spaningar tillsammans med Charlie och Bianca.

Katarina Wennstam har skrivit sin första deckare för unga och jag älskar det verkligen. Inte bara för att deckarhyllan för unga är sorgligt gles – de flesta spänningsromaner som skrivs för unga är spökhistorier – utan också för att hon utan tvekan är Sveriges skickligaste deckarförfattare jämte Åsa Larsson. Om jag bara läser en deckare per år så är det en av Katarina Wennstam. Wennstams deckare brukar alltid utmärkas av en synnerligen intressant historia skriven på ett fängslande språk och befriat från de flesta klyschor som den ingrodda deckargenren i princip alltid verkar få med. Flickan på hotellet är inget undantag.

Att Wennstam skriver med en agenda är tydligt, men det är en oerhört viktig sådan och hon låter den aldrig ta över historien och berättandet – jag sträckläste Flickan på hotellet och blev både arg, rädd och frustrerad. Wennstam målar upp det så kristallklart, utan att skriva läsaren på näsan, hur skadliga normer påverkar framförallt killars beteende mot tjejer och hur långt det kan gå – från skolkorridoren till döden på ett hotellrum. Samtidigt finns det också mycket hopp i boken – systerskapet är en fin röd tråd i Flickan på hotellet.

I början irriterade jag mig på att det inte sades att staden det utspelar sig i är Stockholm – jag är trött på den urbana normen som säger att det är så självklart att Stockholm alltid är händelsernas centrum att det inte ens behöver nämnas. Det är förstås inte självklart att placera en historia tydligt i en stad men i Flickan på hotellet gör ändå Wennstam det, nämner gator och områden och gör det särskilt otäckt att Olivia mördades i Alex eget område. Men det här är egentligen bara en parantes för jag tycker Flickan på hotellet är en fantastisk bok. Alex Skarp är modig, tuff och frispråkig och jag ser verkligen fram emot att möta henne igen – och hennes rättframma mormor.

Hitta boken här eller här.

Andra som bloggat: OARYA, romeoandjuliet, prickiga Paula, Stories from the city, Bims blogg, Biblioteksbubbel,

Underjordiska timmar – Delphine de Vigan

Hon gick dit för att man måste ha något att klamra sig fast vid.

Att du har ett fast jobb med hög lön, en lägenhet, tre barn. Att din tillvaro äntligen har fäst sig i samhällets ram, att du har överlevt din mans död i en bilolycka. Allt kan ändå rasa samman.

Delphine de Vigan målar upp en tillvaro så bräcklig att de mest fasta tyngdpunkter inte kan hålla fast den. Efter åtta år på ett företag där hon hela tiden klättrar uppåt bestämmer sig en högre chef för att förstöra hennes tillvaro. Det är långsam, obarmhärtig mobbning och Mathilde förstår inte hur det har gått till förrän det är alldeles för sent. Hela arbetsplatsen har vänt sig emot henne, hennes arbete har tagits ifrån henne och timmarna går. Timmar av desperation, av skam, av hån, av begynnande utmattning.

Underjordiska timmar är lågmäld men obarmhärtig. Hur trygg Mathildes tillvaro än är så är det inte svårt att föreställa sig den gå i spillror. För det är mest Mathilde som berör mig. Det finns en sidohistoria om läkaren Thibault, som börjar tvivla på sitt jobb och sitt liv, börjar slå i otakt med den stadspuls vilken han älskat så länge. Att Thibault och Mathilde är symboliska punkter i ett hetsigt, anonymt storstadsliv är tydligt men Thibaults historia berör mig inte alls på samma sätt som Mathildes. Ändå är slutet så bra att det nästan knäcker mig.

Mathildes chef kan tyckas vara grymheten själv, men faktum är att han beter sig som många män, uppfostrade i ett patriarkat, gör. Tål inte att en kvinna visar sig vara bättre än honom. Bryter ned och misskrediterar henne med anspelningar på hysteri, på trötthet, på slarv. Och Mathilde, uppfostrad i samma samhälle, tar på sig skulden.

Mathilde tog ingen semester. Hon satt kvar på kontoret allt senare om kvällarna och började arbeta på helgerna. Hon betedde sig precis som om hon hade dåligt samvete, som om hon begått ett allvarligt misstag som måste kompenseras eller som om hon vill bevisa något.

Underjordiska timmar är välskriven, lätt i sitt språk men tung i sin berättelse. Delphine de Vigan skriver mästerligt om både det svåra och det vardagliga, målar upp en vanlig morgon på tunnelbanan i ord du aldrig trott var möjliga. En oförglömlig läsupplevelse.

Andra som läst: Bokflickorna, Böckerx3.

Hemmet

På Hemmet kan ingen höra dig skrika. Eller, egentligen och mycket otäckare, de kan höra dig men de tror dig inte.

Joel är den som strulat till det för sig i livet, men ändå den som kommer hem för att ta hand om mamma Monica. När hon börjar hemsökas av spöken från det förgångna och inte längre kan skilja på verklighet och dröm hjälper han henne att flytta till demensboendet Tallskuggan.

Att det är verklig hemsökelse, någon ondskefullt, som plågar Monica, förstår ingen och det är det som gör Hemmet så otäck och så briljant. För vad är egentligen ett bättre ställe att hemsöka än ett demensboende, där de boendes dagliga konversationer med sedan länge döda är vardag? Fasan inför det onda och övernaturliga blandas med skräcken för att förlora sin egen identitet, den en varit och den en är. Utan sina minnen och utan en verklighetsuppfattning som hakar fast i nuet är det svårt att definiera sig själv. Mats Strandbergs research är så genomgående att det inte alls är svårt att föreställa sig att en går i korridorerna på Tallskuggan, ser sig om över axeln. Är det inbillning eller inte?

Mitt i varma sommaren börjar något hemsöka Tallskuggan, och Joel måste konfrontera både sitt eget trassliga liv och de härvor han lämnat bakom sig. Barndomsvännen Nina arbetar på Tallskuggan och drogberoendet förstörde deras vänskap liksom Joels liv. Samtidigt som berättelsen om en kraschad tonårstillvaro oftast skickligt vävs in i historien om Tallskuggan är det ändå vid den senare jag ofta fastnar. Bodil, Veras och de andra boendes liv känns mer livfullt skildrat än det Ninas och Joels, det är bara där berättelsen ibland haltar något. Kanske känns det så för att deras historia är betydligt vanligare i litteraturen, att Bodils och Veras långa liv oftast inte skildras i böcker efter att de blivit vuxna. Det finns också en oerhörd värme och insiktsfullhet i berättelsen om de gamla som är omöjlig att inte ta till sig – en stor medkänsla och förståelse för de utsatta.

Det är den sällsynta skildringen av livshistoria och krypande skräck som gör Hemmet så briljant. Jag läste Hemmet på strax under 24 timmar, fastklistrad vid sidorna, uppe hela natten. Och fortfarande letar jag ängsligt efter fläckar på tapeten.

Hitta den här eller här

Andra som läst: med näsan i en bok, Enligt O, Stories from the city, Annas bokblogg, Bokgalleriet, Bokkoll, Saras bokhylla

På läger med ondskan

Att placera en skräckhistoria på ett konfirmationsläger är både skrämmande och intressant – på många sätt. Lena Ollmark bygger upp en kuslig stämning i Lägret, men tyvärr tycker jag aldrig det kommer mycket längre än så.

Det är svårt att känns något för karaktärerna, särskilt huvudpersonen Hannah. Jag kan aldrig få ett riktigt grepp om henne, hon glider ur händerna och skapar inget intryck alls. Hanna åker till konfirmationslägret för att försöka rädda vänskapen med Emil och för att det är ett läger inriktat på musik – det Hannah vill mest av allt är att bli bra på att spela gitarr. Hon har aldrig hittat ett sammanhang, aldrig hittat sig själv och hon vill skapa en yta åt sig själv som andra kan spegla sig i, en image av en rocktjej hon inte är. Att inte hitta sig själv i tonåren är inget ovanligt men Hanna framstår lika ytlig som hon försöker göra sig, rörig.

Lena Ollmark hör till mina absoluta favoriter inom skräckgenren för mellanåldern och unga men den här gången tycker jag hon berättar för mycket istället för att visa det. Jag blir skriven på näsan med hur Hannah känner istället för att lista ut det själv, gång på gång och den enda karaktär som fastnar i minnet är Amanda. Ungdomsledaren på lägret som Hanna tyr sig till när Emil sviker, som verkar varm men ändå cool och som berättar spökhistorier om ondskan som sägs bo i skogen utanför lägret… Amanda är snäll den ena stunden, fanatisk i nästa och hon får mig att rysa av obehag.

Ibland snuddar Lena Ollmark också vid saker som är otäcka bortom det övernaturliga – just det fanatiska, en gemenskapskänsla som kan ligga farligt nära sektmentalitet. Hur människors hängivelse kan gå över gränsen, hur kristendomen kan verka snäll och harmlös men också har blodstänkta spår genom historien. Bortom den haltande karaktärsskildringen är det ändå väl beskrivet hur utanför Hannah är, icke-troende i en grupp av troende. Det är stora frågor som dyker upp i den här boken och på många sätt skildras de på ett träffande sätt.

Ambitionen att kombinera skräck med tro och läger är lysande men det håller inte riktigt hela vägen – förutom att gestaltningen är alldeles för svag blir det aldrig riktigt, riktigt otäckt. Lägret kan kanske fungera som en bladvändare i sommarvärmen men tyvärr inte så mycket mer.

Andra som läst: Bokbesatt, Prickiga Paula, Annas bokblogg, Bokpandan, Läsa&Lyssna.

Grannarna – Fredrika Bremer

Att läsa Grannarna är som att vara den Fransiska skriver sina brev till. Aldrig får mottagaren synas mer än genom korta glimtar men desto mer känner jag mig själv invigd i hemligheternas innersta.

Grannarna är en samtidsskildring över Fredrika Bremers 1830-tal i en välbärgad del av det svenska samhället som det var då. Fransiska är nygift med sin ”björn”, som hon kallar honom, en kringresande läkare som lämnar Fransiska ensam med umgänge och grannar stora delar av tiden. Mannen är en ganska undangömd figur, skildrad mest genom Fransiskas kärleksfyllda ögon. Större plats tar svärmodern, nästan en matriark på sin gård som styr med järnhand. När en förlorad son smyger sig in i handlingen kommer börjar också mörker skugga berättelsen och det är först då jag faktiskt fastnar i Grannarna.

Länge har jag velat läsa något av Fredrika Bremer, men kanske hade jag aldrig läst Grannarna om inte valet hade fallit på den i min bokcirkel. Länge väntade jag också på att något skulle hända för realistiska samtidsskildringar har egentligen aldrig varit den litteratur som legat mig närmast om hjärtat. Den som söker Fredrika Bremers feministiska pionjärskap kanske gör bättre i att leta i idéromanen Hertha som skulle leda till riksdagsbeslutet 1858 om att ogifta kvinnor skulle kunna ansöka om att få bli myndiga vid 25 års ålder.

Samtidigt vill jag inte förringa Grannarnas betydelse som tidsdokument. Liksom Att föda ett barn blivit hyllad för att den skildrar kvinnans vardagsliv, så ofta förbisett, skildrar också Grannarna en kvinnas liv – om än kanske ett högst borgerligt och mer lättsamt än det i Att föda ett barn. Jag tyckte stundtals ganska mycket om att möta Fransiska och hennes omgivning, även om det tog mig lång tid att börja gilla den någorlunda, men kanske längtar jag ännu mer efter att läsa Hertha nu.

Andra som bloggat: Feministbiblioteket

Det blåser ännu på månen

När det blåser på månen måste man tänka mycket noga på hur man uppför sig. För om det är en ond vind och man uppför sig illa, blåser den rakt in i hjärtat och sedan uppför man sig illa en lång tid framåt.

Dina och Dorinda vill gärna uppföra sig bra. Men de vuxna verkar inte riktigt kunna skilja på när de har gjort något gott och när de har gjort något ont. I Eric Linklaters barnboksklassiker Det blåser på månen från 1944 är det ur barnens ögon vi ser de vuxna – de konstiga saker de kan göra och principerna de håller fast vid.

Det blåser på månen är av den brittiska barnbokstraditionen där nonsensrim smyger in i texten och där en grotesk humor och stor absurditet gör berättelsen levande och speciell. Precis som andra stora författare i samma tradition, så som C. S Lewis, Tolkien, Lewis Carroll och senare Roald Dahl och inte minst J.K. Rowling, finns det också något betydligt mörkare under den absurda ytan. De två världskrigen lämnade stora står inte bara i Englands historia utan också i dess litteratur och liksom både hos Lewis och Tolkien finns ondskan, kriget och den despotiske härskaren som svarta moln vid Linklaters horisont. Dina och Dorindas far slåss som soldat i Bombardien och när han blir fängslad ser de det som sin plikt att åka och rädda honom.

Äventyr är en genre som aldrig verkar gå ur tiden och Det blåser på månen fascinerar än idag – även om den på sina sätt också är daterad i sitt sätt att uttrycka sig. Jag skulle gärna rekommendera boken än idag men kanske blir den bäst om den högläses av en vuxen.

Samtidigt är det också fantastiskt att en barnboksklassiker som Det blåser på månen får leva vidare även i andra konstnärliga former. I helgen såg jag teatern Dramaten satt upp på Elverket, en strålande livfull och fantasifull tolkning med skådespeleri i toppklass och en makalös scenografi. Föreställningen blåste inte bara nytt liv i litteraturen utan var även en skrämmande samtidsskildring i det fasanfulla kriget, den skoningslöse diktatorn och den flyende läraren. Att krig aldrig verkar ta slut.

Illustration av Henrik Tamm, från Dramaten.se

Se Det blåser på månen Elverket, den spelas hela juni och även i augusti och september. Boken finns nu som nyutgåva i pocket från En bok för alla och den är fantastiskt vacker. Hitta den här eller här.

Konsten att städa

Konsten att städa är en bestseller och ett internationellt fenomen men handlar egentligen inte alls om att ”städa”.

Du lär dig inte att hålla borta dammtroll, eller vilken som är den mest effektiva rengöraren, av Marie Kondo men däremot vill hon lära ut hur du gör dig av med saker du inte älskar och organiserar de du har kvar. Originalet är på japanska men då jag inte talar det vänder jag mig till den amerikanska titeln som är The Life-Changing Magic of Tidying up och som säger mycket mer om innehållet – Konsten att städa känns som en väldigt knepig översättningsmiss. Med det sagt vill jag gå vidare till en, ibland, även ganska knepig bok.

Huruvida läsaren vill ta det – för att vara ärlig, ganska pseudovetenskapliga – förhållningssättet till sitt hjärta eller ej är upp till just den läsaren känner jag. Men Marie Kondos mission handlar alltså inte om konsten att hålla rent utan om att ge människor en helt ny relation till rensning och organisering och därmed – med författarens egna ord – förändra deras liv. Det är ett budskap som inte går att missa för de första kapitlen är ett i det närmaste maniskt upprepande av det här kommer förändra ditt liv. Det finns inget annat sätt. Det här är det enda sättet. Gör på det här sättet och du kommer aldrig behöva rensa/organisera igen. Jag är fascinerad av hennes iver.

Det är svårt att förmedla Marie Kondos filosofi i en recension, egentligen gör du bäst i att läsa boken om du är nyfiken, men det handlar kortfattat om att inte fokusera på det du inte vill behålla utan på det du vill spara. Allt som inte rör upp glädje när du rör vid det kan du slänga och det du behåller skapar du en särskild plats för i ditt hem – efter detta kommer du, enligt Kondo, aldrig behöva rensa igen. Städfilosofin sträcker trevare mot Feng Shui och jag tilltalas av att var sak bör ha sin plats – jag är ju ändå bibliotekarie.

Samtidigt som jag lätt skriver under på att vi äger för mycket saker blir jag också fylld av ekologisk fasa vid tanken på hur mycket en beordras av slänga och hur lite perspektivet sträcker sig till minskandet av inköp av nya saker. Genom hela boken finns ett implicit budskap om att om råden följs så kommer även inhandladet av nya saker minska av sig självt men det är inte förrän mot slutet det sägs rakt ut. Mantrat om ”släng. släng. släng. släng.” ekar i mitt huvud långt efter att jag slagit ihop pärmarna och den enda gången ordet ”återvinning” nämns är vid rådet om att göra sig av med icke-fungerande elektronik som ligger och skräpar. Hur återbrukskulturen ser ut i Japan vet jag väldigt lite om, men om vi alla skulle slänga allt vi inte använder istället för att skänka det till loppisar eller sälja det skulle nog vårt jordklot dra en djup, tung suck. Konsten att städa kombineras nog bäst med till exempel Ägodela, utgiven av Naturskyddsföreningen. Att slängtänket måste bli ett återvinningstänk i kombination med en drastisk köpminskning är självklart och allt annat är otänkbart om vi ska överleva på den här planeten.

Vare sig ens hem är fläckfritt eller ett organiserat kaos tror jag att Konsten att städa är fascinerande läsning för många. Marie Kondo är nitisk i sin iver att rensa och fullständigt övertygad om sin metod. Så pass att jag nästan motvilligt blir det också. Jag kommer inte följa råden i Konsten att städa till punkt och pricka, men jag tillhör heller inte den stora målgruppen för boken. Jag skulle aldrig få ihop de antal sopsäckar med saker Marie Kondo beskriver att hennes klienter slängt ens om jag plockade ihop alla mina ägodelar. Snarare känner jag samhörighet med Marie Kondos berättelse om sin egen uppväxt där hon redan som ung tonåring samlade, rensade och slängde – när jag var liten stod böckerna i min bokhylla exakt längs med kanten och i strikt storleksordning. Kläderna var sorterade efter typ och färg – allt annat var otänkbart. Jag läste och rensade min bokhylla på hyllvärmare för några år sedan och det var bland det bästa jag gjort – jag blev förvånad över hur många av böckerna jag lika gärna kunnat hoppa över att läsa och jag kommer aldrig låta min att-läsa-hög bli så utom kontroll igen.

Samtidigt tror jag inte att bara verkliga samlare har nytta av Konsten att städa. Vi skulle nog alla lite då och då behöva väga våra ägodelar i handen och fråga oss själva: ”berör det här tinget mig”? Även om vi inte alla behöver gå igenom alla steg i Konsten att städa och nog kan ta mycket av pseudovetenskapen i boken med en nypa salt så kanske många av oss också behöver lite av en Marie Kondo i våra konsumtionshetsiga liv.

Andra som läst och bloggat: Saras eviga, Vad vi läser.

Om How I live now och något om Meg Rosoff på Litteralund

Det var inte förrän långt senare jag upptäckte detaljerna i omslaget av How I live now. Jag hade läst minst en tredjedel av boken, gick tillbaka och började fundera på vad de vita bubblorna egentligen är. Kronblad? Hål i verkligheten? Soldaterna bakom dem, kriget så nära. Liksom berättelsen har omslaget så många lager.

Meg Rosoffs böcker är hyllade i medievärlden och bloggvärlden, hon fick ALMA-priset 2016 och när jag åkte till Litteralund för att lyssna på henne var det minst sagt hög tid att läsa en av hennes böcker. Valet föll på How I live now, både för att det är en av de mest hyllade böckerna och för att den utspelar sig i ett dystopiskt England, skrämmande nära vår egen tid och en typ av bok som minst sagt tilltalar mig.

Det finns ingen tidsangivelse i How I live now, det finns inte ens särskilt många tidsmarkörer. Daisy, som tvingas åka till sina kusiner i England när hennes pappa och styvmor ska få ett barn, har en mobiltelefon men när den slutar fungera tappar hon också den mesta kontakten med omvärlden. Det mest skrämmande med How I live now är att den hade kunnat utspela sig för många år sen, många år in i framtiden eller, såsom världen ser ut, kanske redan imorgon. Kriget bryter ut samtidigt som Daisy hittar kärleken i England och ingen vet riktigt säkert hur det har hänt. Hela världen skakar av oro, attacker sker överallt. Kriget har inget ansikte och Meg Rosoff gestaltar det så skickligt, inte med någon särskild som fiende utan som en undergång, ett svart moln i horisonten. Daisy och hennes kusiner lever i en bubbla på den engelska landsbygden och jag får vibbar både av Narnia och Godnatt Mr. Tom, i en särskild engelsk barnbokstradition som tar den unga läsaren på allvar och skildrar krig och hemskheter ur barnets blick.

Ändå tog det lång tid för mig att verkligen börja tycka om Daisy och Meg Rosoffs sätt att skriva. Det var svårt att i början hänga med i Daisys tankeströmningar, i det nästan dagbokslika formatet. Samtidigt, när jag verkligen börjar greppa det, säger det så mycket och även om jag bara får lära känna Daisy en kort, kort stund i hennes liv så är det också som att jag får komma nästan skrämmande nära inpå. Meg Rosoff är lysande på att gestalta relationer, rädsla, stress, allt det svåraste egentligen. How I live now är en ovanlig dystopi, en ovanlig bok. Daisy iakttar så mycket, ser så mycket, om en som läsare stannar upp i svadan och verkligen lyssnar. Det är den långa svåra vägen genom krigets utbrott istället för att se vad som hände efteråt. Är det inte vad vi alla är rädda för? Att vår verklighet sakta ska förvrängas? Som omslaget till boken.

Samtidigt som jag verkligen började älska How I live now fick jag också lyssna på Meg Rosoff, två gånger. Det första seminariet var tillsammans med Kitty Crowther, en bilderboksförfattare jag tycker mycket om, och handlade om ALMA-priset. Mycket handlade också om barn- och ungdomslitteratur och hur det ses ned på att vara författare till barn- och ungdomsböcker – att många verkar tro att det ”bara är att skriva en barnbok”. Den som har läst Meg Rosoff och Kitty Crowther vet att det är långt ifrån sanningen.

Det andra seminariet var ett samtal mellan Daniel Sjölin och Meg Rosoff och även om jag tyckte att Sjölin tog över samtalet mer än var som var nödvändigt ibland så var det också svårt att stjäla uppmärksamhet från Meg Rosoff. Hon var skarp, rolig, smart, snabb och det var underbart att lyssna på. Läs mer om Meg Rosoff på Litteralund i Enligt O:s fina rapport. Jag håller med om allt. Läs för all del också hennes böcker. Jag vet att jag kommer läsa fler.

Andra som bloggat om boken: Skriva läsa leva, Sincerely Johanna, Fiktiviteter, bernur, Beas bokhylla, Bokgalleriet, Läsresan, Bokskåpet.