Tusen strålande solar

Jag tyckte om Flyga drake, den första boken av Khaled Hosseini jag läste. Ändå var jag inte beredd på hur djupt jag skulle älska Tusen strålande solar, hur mycket den skulle påverka mig. Kanske beror det på att den handlar om kvinnors liv snarare än mäns liv, kanske för att den känns så mycket bättre skriven.

Mariam bor tillsammans med sin mamma i utkanten av en by i Afghanistan, jag har ibland lite svårt att placera eller minnas årtal i ljudböcker men det borde vara någonstans på 1970- talet, före det kommunistiska maktövertagandet 1978. Afghanistan sågs som ett föregångsland, kvinnor studerade på universitetet och kunde gå fritt omkring på gatorna utan burka, åtminstone i Kabul. Mariam är född utanför äktenskapet och får officiellt inte tillhöra sin pappas rika familj. Ändå älskar hon honom förbehållslöst, på det sätt barn gör. Det är beklämmande att läsa, hur pappan slingrar sig men ändå får ta emot dotterns hela kärlek. Till den dagen han sviker och Mariams värld ställs på ända. Hon är fortfarande bara ett barn när hon blir bortgift med Rashid.

Flera årtionden senare blir Laila Rashids andra fru, också hon bara ett barn, ett som tidigt förlorat sin familj i konflikterna som slitit på Afghanistan i många år. Under de tidiga åren med talibanerna sågs de som räddningen från Sovjetunionens ockupation, innan de infört sina hårda lagar för framförallt kvinnor. Frihet blev återigen förtryck och det är en stor del av Afghanistans nutida historia Khaled Hosseini berättar med Tusen strålande solar. Hur landet kastats mellan olika styren, gått fram och tillbaka i jämställdhet och hur svårt det varit att leva i det, försöka anpassa sig.

Det är framförallt Mariam mitt hjärta gråter över. Att först få möta henne som ett sprudlande barn, full av tro till livet, glädjen och framtiden och sedan – genom Lailas ögon – som en bruten kvinna, hård och skarp, misshandlad av män hela sitt vuxna liv. Hur en man kan förstöra en kvinnas hela liv på det sättet, det är brutalt och knäckande.

Sharon Dyall gör en fantastisk inläsning av Tusen strålande solar. I början hade jag lite svårt att skilja på namnen men efter någon timmes lyssning satte sig allt och jag kunde inte sluta, även om jag ibland inte alls ville veta mer. Det finns stor sorg i Tusen strålande solar, maktmissbruk och misshandel. Men det finns också kärlek och vänskap, tilltro till en mänsklighet som ibland verkar bortglömd och begravd.

Du kan köpa boken i pocket på Bokus eller Adlibris. Jag lyssnade via Storytel.

Samiska nationaldagen och Ædnan

Ædnan är gammal nordsamiska och betyder landet, marken och jorden. I Ædnan är jorden liv, försörjning, moder sedan århundraden. Så börjar svensken trampa den, dämmer forsen, vill äga marken som ingen äger. Samerna trängs undan, förtrycks, trampas ned under myndighetens stora sko. Idag, den 6/2, är det samefolkets dag. Lagom tills dess läste jag ut Ædnan.

Ædnan berättar om två samiska familjers historia och öden som speglar ett helt århundrade. I skärvor bryter de fram innan de sammanfogas till en helhet. Linnea Axelsson berättar om rajden medan renhjorden ännu fick vandra fritt innan landgränserna skapades och stängde vägen för livet så som det varit, om nomadskolorna på 1970- talet och om den långa tystnad som var deras arv. Nomadskolorna gömde undan de samiska språken i så många barn att en hel generation förlorade sitt modersmål. Men Ædnan berättar också om tiden som är nu, när många samiska ungdomar tar tillbaka sitt språk, försöker tränga igenom den mur av självförakt staten skapade med sina nomadskolor och återfinna historien.

Ædnan är sparsmakad läsning, varje ord är betydelsefullt. Varje sida innehåller bara några få ord, ändå bär de alla mening och tyngd. Att läsa Ædnan är att låta sig stanna upp, vila i orden, inse deras betydelse. Språket böljar, tonen stiger och faller i takt med kärleken, ilskan, vemodet, hopplösheten och hatet som fyller sidorna. Som en jojk sjunger den historien.

Men svensken han dämde

Och älven blev liggande dämpad och tyst
bakom dammarnas mörka
steniga blinda murar

Ædnan belönades med Augustpriset 2018 för årets vuxna skönlitterära bok. Jag har svårt att tänka mig ett viktigare eller värdigare val, kanske någonsin. Att statens och kyrkans hat och förtryck mot samerna gömts undan gör att svenska barn knappt får lära sig någonting om Sveriges urbefolkning i skolorna. Kunskapen är låg, få bryr sig om vad som händer i Sápmi. Att Girjas sameby slåss mot staten om jakt- och fiskerättigheter i hovrätten. Att statens advokater använder nedsättande ord om samer i rättegången. Att Sverige ännu inte ratificerat FN:s konvention om urfolks rättigheter. Att var tredje ung samisk renskötare övervägt att ta sitt liv. Att mer än varannan ung samisk kvinna haft självmordstankar. Att det 2018 var 100 år sedan det första samiska landsmötet hölls på den svenska sidan av Sápmi! Men kunskapen är på väg. Filmen Sameblod fick rättmätigt stor framgång förra året. Artister som Sofia Jannok och Maxida Märak syns och hörs. Och så, Ædnan. Ännu ligger skolan ofta efter.

Den svenska historien
om äregiriga kungar
mäktiga stora nationer

lyfte hela klassen
mot dyrkan
närmare dyrkan

Men om vår egen historia stod
inte ett ord

Som om våra
föräldrar och vi
aldrig funnits

Ædnan är en berättelse om ett samiskt släktled, men också om att se framåt, ta tillbaka. Återvända. Det är sorgetyngd läsning, men också böljande mellan hoppfull och krigisk. Ett epos som gör att du ser på världen med nya ögon när du slår ihop den. Enastående och vackert.

Du kan köpa boken på Bokus eller Adlibris.
Fler som läst: Fiktiviteter, Violens boksida, Systrarna böcker, Boktokig.

Dårens dotter – Mian Lodalen

Dårens dotter är Mian Lodalens åttonde bok, skriven 2008. I den möter vi Connie, en stursk tjej med ändå ganska mycket osäkerhet bakom masken. Hon växer upp hos sin moster och hennes man i ett nybyggt miljonprogram i Jönköping, den småländska frikyrkometropolen. Skolan intresserar henne inte, istället hittar hon på hyss och bus tillsammans med kompisen Kalle. Längre och längre går det.

På sina ställen är Dårens dotter svarthumoristiskt rolig och fyndig, men allra mest är den hjärtskärande. Connies mamma är död och hon älskar sin pappa villkorslöst. Pappan, som bara dyker upp när det passar och som utan skrupel tar med sin dotter på ställen och äventyr som inte alls är särskilt lämpliga för barn. En sådan man som egentligen är en skitstövel, men som kommer undan med det för att han är man och anses ”charmig”. Jag blir ibland fullständigt vansinnig när jag lyssnar.

Det är Mian Lodalen själv som läser, vilket såklart gör det väldigt svårt att inte läsa hela boken som självbiografisk. Vad jag förstår den delvis självbiografisk, men kanske inte helt och hållet. Egentligen spelar det förstås ingen roll, för bra är den i vilket fall.

Ändå vill jag utfärda en stor och rejäl triggervarning på hela den här boken. Det är sextio- och sjuttiotal och fördomar om alla slags människor haglar fritt. Jag hoppas och tror att en del av den här boken hade skrivits på ett annat sätt om den hade skrivits idag, för hur autentisk en än vill vara är det fruktansvärt stötande att så många gånger upprepa så kränkande ord om olika människor som det görs i den här boken. Jag tänker såklart inte skriva orden här men ni kan gissa. Jag tillhör inte någon av de utsatta grupperna så jag kan såklart inte förstå exakt hur jobbigt det måste vara att göra det och läsa den här boken. Jag vill varna för det och jag tycker inte det är okej, inte ens i en skönlitterär bok. Jag har lyssnat på Mian Lodalen prata och då sa hon att hon hade skrivit Smulklubbens skamlösa systrar på ett annat sätt om hon skrivit den idag, så jag gissar att det gäller även för den här boken.  Jag hoppas det i alla fall.

Med det sagt så tycker jag ändå Dårens dotter är en välskriven och skakande uppväxtskildring och jag kommer att även läsa Tiger, där vi får fortsätta följa Connie.

Dårens dotter verkar vara slutsåld överallt men den finns säkert på ditt bibliotek. Jag lyssnade via Storytel men det går också att köpa ljudboken nedladdningsbart via Bokus. På Adlibris finns den som CD-bok.

När kastanjer spricker – Camilla Lagerqvist

Det är någonstans runt 1950- talet i Sverige och femtonåriga Majken har blivit placerad på Sankt Älmas hem för vanartiga flickor. Hon tänker att hennes inre är som en hästkastanj, taggigt och ogenomträngligt, som att hon föddes arg. Gång på gång har hon slussats runt på barnhem och i fosterfamiljer och aldrig fått stanna någonstans. På Sankt Älmas finns den skrämmande föreståndarinnan men här träffar Majken också Anna-Märta och Ebba, och vågar lita på någon för första gången i sitt liv.

Tjejernas öden i När kastanjer spricker grep mig otroligt djupt. Allra särskilt Anna-Märta. Jag hade inte förväntat mig att hitta en HBTQ-historia i den här boken och det slog mig så hårt att jag började gråta och var tvungen att lägga ifrån mig boken. Det finns numera ganska mycket HBTQ-karaktärer i ungdomslitteraturen men inte i historiskt berättade sådana. Det tog andan ur mig att utan förvarning påminnas om att det inte var särskilt många årtionden sen som lesbiska tjejer sattes på hem för vanartiga flickor i Sverige. Sågs som sjuka.

Jag tänker mycket på Eva F. Dahlgrens Fallna kvinnor som jag läste för bara några månader sedan. Det är samma kvinnoförakt som spelar in här, samma dubbla bestraffning för kvinnor som inte haft något annat val eller kvinnor som slagit tillbaka, fast två årtionden skiljer historierna åt.

Camilla Lagerqvist gör en stor gärning med den här boken, för just den här delen av den svenska historien har jag sällan läst om i en ungdomsbok. De utspelar sig ofta mycket längre tillbaka, eller låter de tjejer som har huvudrollen vara ovanligt framåtskridande och tuffa för den tid de levde i. Och det är säkert viktigt, på sitt sätt, men att berätta om hur helt vanliga tjejer hamnade på hem för att de inte var som alla andra, för att de fått en sned start i livet eller för att de utnyttjats av män och slagit tillbaka – det är en stor feministisk sak att göra. Inte minst för att det är samma strukturer som lever vidare idag, men under andra svepskäl. Samma strukturer som gör att hela samhällen kan frysa ut en tjej för att hon vågade berätta om en våldtäkt.

Det enda som stör mig lite är att det såvitt jag kan se inte finns någon tidsangivelse i boken, varken i baksidestexten eller inne i berättelsen. Det finns ganska många tidsmarkörer, såsom Kulla-Gulla, stuvade morötter och fläsk till middag och så själva historien förstås, idag placeras inte ”vanartiga” flickor på hem i Sverige. Men jag hade ändå gärna fått veta ungefär i vilken tid vi befinner oss i, från början. Jag hade inledningsvis lite svårt att placera boken men jag gissar på början av 1950- talet. Det hade varit fint att sätta in boken i ett historiskt sammanhang, när en ändå lär sig ganska mycket av berättelsen – inte minst om hur samhället såg på kvinnor.

Jag läser de flesta böcker Camilla Lagerqvist ger ut och hon har en hög lägstanivå. Jag faller ändå inte för alla böcker och känner att det ibland kanske går lite snabbt i redaktörsgenomgången och utgivningen, det senaste riktigt fantastiska jag läste av henne var serien om Svarta Rosorna. När kastanjer spricker har en skärpa i tonen och ett flyt i språket som de senaste böckerna saknat, och ett stort och fantastiskt hjärta som får känslorna att svämma över.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Old Adult reads Young Adult, Prickiga Paula, Biblioteksbubbel.

Hag-Seed och The Tempest, Atwood och Shakespeare

Att det finns en viss tidlöshet i litteratur som är flera hundra år gammal är förstås fascinerande. Hogarth Press ger ut en serie böcker där stora författare gör sin egen tolkning av Shakespeares olika verk. Hag-Seed av Margaret Atwood är den första boken jag läser i serien, vi läste den i bokcirkeln Prosa & Prosecco. Vi tyckte mycket om den och hade långa och många diskussioner.

I The Tempest är det hämnden som råder. I Shakespeares pjäs lever Prospero för att hämnas på de som placerat honom på den öde ön, långt ifrån hans forna hertigdöme i Neapel. Shakespeare har aldrig varit någon alldeles särskild favorit hos mig, varken att läsa eller se på teaterscenen men i Margaret Atwoods tolkning blir det hela förstås intresserade än någonsin.

Vi förflyttas till en ungefärlig nutid där den inte alldeles trevlige Felix Phillips blir petad som ansvarig för teaterfestivalen Makeshiweg, förrådd och självömkande skapar han sig ett nytt namn, en eremittillvaro och ett arbete som lärare i litteratur i en kurs för fångar på fängelset Fletcher Correctional. Felix låter, såklart, hela litteraturkursen centrera kring teater och sätter tillsammans med fångarna upp pjäs efter pjäs – alla skrivna av Shakespeare.

Även om Shakespeare inte är min stora favorit så har teatern i sig alltid fascinerat mig. Det är en värld i sig, en plats där väggarna håller en illusion levande. Och det är redan från första kapitlet Margaret Atwood låter illusionen spela – även den om teatern som en illusion i sig, ett spel. Och om teaterns alla möjligheter för att vara någon annan. Men mer än något handlar den om fängelser. Om att vi alla befinner oss i något slags fängelse, fysiskt eller mentalt. Hämndens fängsel, sorgens, fördomarnas. Att sedan låta människor insatta i ett fysiskt fängelse tolka Shakespeares pjäs om mentala fängelser är förstås fullständigt genialt.

Hag-Seed var en perfekt bokcirkelbok. Några av oss hade läst The Tempest, några inte. Det vi gemensamt älskade var bilden av litteraturens storhet, hur Felix Phillips använder pjäsformen för djupa studier i Shakespeare på ett fängelse och hur varje fånge gör sin egen tolkning av pjäsen och karaktärerna i den utifrån sitt eget liv. Hag-Seed känns som ett, i brist på bättre ord, otroligt anti-elitistiskt verk i den meningen, att litteratur inte är fin eller ful eller är skriven för särskilda sorters människor utan talar till oss på vårat eget plan. Hag-Seed är också en pjäs om teater, i den får vi till oss samma teater berättad på tre olika plan – det är fångarnas uppsättning av The Tempest, det är Felix Phillips återberättande av den och det är Margaret Atwoods egen tolkning som implementeras i huvudstoryn. Desto mer jag tänker på det, desto mer beundrar jag den här boken.

Hag-Seed är den mest lättillgängliga roman jag läst hittills av Atwood och även om jag tyckte mycket om den är den inte min favorit av hennes verk. Ibland får jag känslan av att Shakespeare står i vägen för Atwoods djupa personporträtt, men ibland är hennes Shakespearetolkning fantastisk. Som alltid med Atwood är Hag-Seed också en slags upprättelse för häxan, kvinnan, hon som setts som den ondaste men aldrig får komma till tals, när egentligen Prospero, mannen, är den onda. Jag läste igenom The Tempest innan jag läste Hag-seed, det finns en sammanfattning av pjäsen i slutet av romanen men jag kan nog tycka att den borde varit i början istället – även om vi i bokcirkeln var lite oense om detta. Att ta sig an den här romanen med en förförståelse av The Tempest tycker jag bara berikar läsningen – även om jag också kan förstå invändningen att det är lätt att bara se Shakespeare framför sig om en läst The Tempest innan. Hag-Seed är också en fantastisk roman helt i sig självt.

Boken finns på engelska på UEB, Bokus och Adlibris. Du hittar den på svenska på Bokus och Adlibris.

Mizeria – Melody Farshin

Det är svårt att inte genast dras in i Melody Farshins värld. Hennes gator i Mizeria har du läst om i tidningen, men inte i ungdomsboken, än. Åtminstone inte på det insiktsfulla sätt med vilket Melody Farshin målar upp bilden av förorten, av miljonprogrammet. Det är långt ifrån klichébilden som hittills tagit stor plats.

Här finns våld som trappas upp, dag för dag, men inte bara det. Det ibland tragikomiska förhållningssättet till vardagen Ali och Aicha bygger upp som ett pansar framför sig rör vid hjärtat. De är tvillingar och de berättar var sin del av historien som beskriver många unga människors vardag, inifrån, så som den sällan ges utrymme till att berättas. Ali och Aicha är lika men också olika. I deras liv finns inte bara våldet utan också kärleken. Det är en fin linje att balansera på men Melody Farshin gör det mästerligt.

Mizeria är Melody Farshins debutroman men hon är också konferencier och ståuppkomiker och Mizeria dryper av snabba repliker och snyggt levererade satiriska skämt, ändå blir det aldrig för mycket. Jag älskade verkligen att hänga med Ali och Aicha. Det är lätt att tänka att det är Ali som glidit genom livet på en räkmacka medan Aicha, som tjej, fått kämpa så mycket hårdare – men perspektivet är ständigt skiftande och ställer obekväma frågor. Jag kan inte låta bli att känna starkt och mycket för precis varenda en i Mizeria. För tvillingarna, på var sitt sätt. För deras mamma, som oroar sig så. För deras pappa, som inte verkar orka någonting. För Ali, som inte hinner tvätta den svarta kostymen mellan begravningarna. Alla kommer de stanna kvar hos mig, länge. Jag hoppas Melody Farshin skriver fler böcker, röster som hennes behövs.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula.

Half Bad, fantasy och HBTQ

Half Lost avslutar Sally Greens trilogi om ett Europa där det pågår ett krig mellan svarta och vita häxor, oanade av människan. Nathan befinner sig mitt i, bokstavligt talat. Han är hälften svart häxa, hälften vit, och vilsenheten i det gör honom till en ganska spännande karaktär. Han är en motvillig antihjälte, butter och otrevlig och ganska självupptagen.

Det är en spännande serie, Half Bad. Jag älskar häxorna, jag älskar Gabriel och Sally Green lyckas göra ett snyggt och trovärdigt världsbygge. Ändå är det så mycket jag saknar. Att det finns så få fantasyböcker med HBTQ-relationer är sorgligt och det är fantastiskt att Sally Green kliver in på fantasyscenen med det i sina böcker – men det hade kunnat göras så mycket bättre. Paranormal romance- genren har kläckt bok efter bok sedan 2010- talets Twilight och när äntligen en HBTQ- bok i ungefär samma genre blir känd tar det förstås två och en halv böcker innan relationen verkligen uttalas. Jag hade länge känslan av att Sally Green var lite rädd för att tydligt skriva ut att Nathan och Gabriel faktiskt är kära i varandra – fram till tredje bokens andra halva går det alldeles utmärkt att tolka deras förhållande som vänskap om en skulle vilja det och det gränsar nästan till pinkwashing för mig. Det är så tydligt, just för att paranormal romance- genren kännetecknas av så starka känslor att knappt något annat än döden kan stoppa dem. Här finns inte det.

Det gör mig också besviken att Sally Green inte vågade gå längre och låta HBTQ-relationer vara en del av vardagen. Nathan och Gabriels relation är den enda HBTQ-relation som syns, som om den vore något väldigt annorlunda och därför dömd att inte kunna existera. Att jag gav Half Lost ett dåligt betyg på Goodreads beror mycket på det, och på det otroligt märkliga och fåniga slutet som jag faktiskt inte alls kan förstå mig på och som gjorde mig både trött och ledsen. Dessutom är Half Lost ganska torftigt skriven och karaktärsutvecklingen från första boken har helt stannat av. Jag önskar också att magin i sig fått ta mer plats, att något mer hade gjorts av den fina glimt av magi kopplad till jorden som dyker upp mot slutet.

Att jag lät min recension nästan uteslutande handla om HBTQ-relationer är för att jag är så svältfödd på HBTQ-representation i fantasy och känner mig så ambivalent inför den här serien. Jag älskar Nathan och Gabriel, men jag önskar att Sally Green skulle gjort mer av det. Jag hoppas att Half Bad– trilogin kan fungera som en dörröppnare för fantasyförfattare, att det äntligen kan komma en tid när HBTQ- relationer får existera på likadana villkor som heterorelationer får. Att det finns så otroligt mycket paranormal romance- YA som nästan alltid är straight är både märkligt och sorgligt.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första och andra delen.

Boken finns på engelska på SF-bokhandeln, Adlibris och Bokus.

Boken finns på svenska på Adlibris och Bokus.

Fler som läst: JM Holmström, Fantastiska berättelser.

Jag är en grön bänk i Paris – att lyssna på poesi

En regnig decemberdag och en promenad i Smålands skogar, så lyssnade jag på Kerstin Thorvalls egna inläsning av poesisamlingen Jag är en grön bänk i Paris.

Jag är en grön bänk i Paris innehåller Kerstin Thorvalls fyra poesisamingar: Fula ord är så sköna (1967), Följetong i skärt och svart (1971), Men akta dig så att du inte blir kär (1973) och Nedstigen ängel (1991). Här finns också dikter ur prosaboken Tänk om det är klimakteriet (1982) och ur antologin Debut (1965).

Det märks att det är många år mellan dikterna. Jag är en grön bänk i Paris är en spretig samling som rycker och drar åt olika håll och teman, är tungt melankolisk i ena stunden och syrligt sarkastisk i andra. Här finns många teman, det överväldigande är kärlek och skam. Just kärlekstemat, och dikterna om åldersskillnad, talar inte särskilt mycket till mig. Att höra flera dikter med nästan samma kärna, många på rad, blev lite väl mycket. En del av dem känns inte ens helt okej.

Men ensamheten, den är talande och tydlig och känns långt in. En del bilder är otroligt starka, gör verkligt ont – som den i slutet om bantning, vikt och anorexi. Om hon som går från storlek 46 till storlek 32 och väninnorna slutar fråga om hennes bantningsmetod först när hon läggs in på sjukhus. Samtiden med dess sjuka ideal.

Att höra en poet själv läsa in sina verk är förstås något särskilt, betoningarna och ibland frenesin får det att kännas nära. Däremot var det märkligt att bokens efterord, skrivet av Göran Greider, inte var med i ljudboken. Ändå var det fint att lyssna på Kerstin Thorvall läsa in sina egna dikter. När jag läser en poesisamling som en fysisk bok läser jag ofta under lång tid, en dikt i taget. Men ljudbokens ungefärliga 45 minuter ville jag lyssna på från början till slut.

Ljudboken utgiven av Bonnier Audio, 2007.

Boken verkar vara slut på förlaget men du kan ladda ned e-boken på Adlibris och Bokus. Bokus har även den digitala ljudboken. Jag lyssnade via Storytel.

Fler som läst: Enligt O.

Cibola Burn – James S. A. Corey

Det är något särskilt med att öppna en ny del i Sci-Fi- serien The Expanse. Det är rymdopera i sin finaste form, där bombastiska rymdskeppsstrider blandas med utforskandet av nya världar och människans famlande försök att skapa ordning och reda ur kaos. I fjärde delen, Cibola Burn, har rymdens tre stora maktspelare fått en ny planet att leka med. Jorden, Mars och Outer Planets Alliance försöker förstå det form av liv som väckts i de tidigare delarna av bokserien och nosar på de nya världar som öppnats. James Holden och hans besättning blir förstås ganska snart iblandande i röran.

Cibola var enligt legenden en stad i norra Mexiko som skulle innehålla enorma rikedomar. På 1500- talet skickades spanska kolonisatörer ut för att hitta staden, som visade sig vara byar med hus som hade soltorkat tegel till takoch tillhörde urinvånare, zunifolket. Varje bok i den här seriens namn syftar på en av människans legender och det är tydligt hur lite som egentligen förändrats när hen gett sig ut i rymdens stora evighet på ett sätt vi i dagens läge ännu inte kunnat. Kvar är människans storhetsvansinne och brinnande önskan att äga och namngiva, bli rik på naturens resurser. Följden blir, som så ofta, kolonialism och natur som slår tillbaka. Det är lätt att se dagens samhälle framför sig, ändå är Cibola Burn inte en trött samtidsskildring maskerad som Sci-Fi. Det är ett otroligt spännande och välskrivet rymdäventyr som få andra.

Ändå är det inte min absoluta favorit i serien. Att så mycket tid spenderas på planeten Ilus är visserligen ett spännande avbrott i serien, men jag när en liten saknadskänsla över rymdresorna och någonstans känner jag mig inte riktigt hel så länge Rocinantes besättning är så uppdelad. Att rymdskeppet går just under namnet Rocinante är även det en intressant och, vad det känns som, humoristisk intertext. Är det verkligen väderkvarnar han slåss mot, Holden? Det finns mycket intertext att fundera över, för den läsare som vill.

Själv älskar jag att det i Coreys framtid inte längre ses som annorlunda med HBTQ- familjer eller polyfamiljer – två mammor, två gifta män eller en polyfamilj nämns väldigt ofta i förbigående utan att det behöver göras en grej av det. Det är så bra! Förvisso är de få relationer som faktiskt utforskas närmare ändå heterorelationer men för att vara Sci-Fi- genren (med undantag, givetvis) är det här ett oerhört stort steg framåt.

Och så rymden, den totala, knäckande evigheten som är rymden, är James S.A. Corey en mästare på att beskriva. Den väger tungt på sinnet, samtidigt som möjligheterna är oändliga och spännande. The Expanse är en av de bästa Sci-Fi- serier som skrivits.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Christmas Days – Jeanette Winterson

Det är ändå något alldeles särskilt att läsa jullit, och allra finast är det i Jeanette Wintersons sällskap. I vanliga fall är annars inte jullit min särskilda kopp te. Jag tycker sällan om romantik och gulliga historier om insnöade caféer men Jeanette Wintersons bitterljuva julstämning passar en sådan småbutter bibliotekarie med Grinchensymptom som jag alldeles utmärkt. Det finns magi här, oh ja, och vacker gnistrande vinter, men också sorgesam ensamhet, rädsla och fattigdom. Här finns de sidor av julen som vi sällan ser i juletid där synbar lycka, julklappar och mat i överflöd ofta tar upp hela blickfånget. Jag älskar att Jeanette Winterson berättar om tillvaron i gränslandet, om de som är ensamma på julafton, om spökhistorierna, om sorgen. Det känns som att hon sitter i fåtöljen bredvid mig vid brasan och berättar.

Så går går julens tolv dagar i Jeanette Wintersons sällskap. Jag får följa med till snofsiga partyn i New York, till året hon träffade sin fru och, flera gånger, till hennes uppväxt som vi också mötte i Det finns annan frukt än apelsiner och Varför vara lycklig när du kan vara normal? De tolv recepten som följer med berättelserna är långt mer än bara recept, det följer med en historia till varje som berättar om vems recept det är, hur Winterson fann receptet och hur bästa tillvägagångssättet är för att lyckas – inte sällan involverar det ett glas kyld champagne vid sidan av. Jag finner mig önska att alla kokböcker skulle skrivas på det viset, för jag känner att jag vill laga alla recept och då få komma lite närmare den historia som följer med dem.

Men allra mest tycker jag om berättelserna, tolv noveller om julens alla sidor. Om snömamman som väcks till liv, om sorgen när en älskade går bort i juletid, om ett knirkande gammalt hus med en mörk historia, om en flicka som gifts bort till ett hårt liv och tar döden i sina händer. Det är makabert, ibland hårresande så, men det är också vackert och stillsamt. De här berättelserna – The Snowmama, The Second-best bed, The mistel-toe bride och The Glow-Heart – är de jag tycker allra mest om, men alla är läsvärda och alla bär Jeanette Wintersons fullkomligt bedårande språk som jag blivit mer och mer förälskad i för varje gång jag läst en ny bok av henne. Jag tror att jag kommer återvända till den här boken, ett annat års tolv juldagar. Kanske flera.

Boken finns på engelska på The English Bookshop, Adlibris och Bokus, på svenska på Adlibris och Bokus.

Fler som läst: CRM Nilsson, Västmanländskan, …och dagarna går, Johannas deckarhörna, med näsan i en bok, stories from the city, Boktokig, Livet med orden.