Vävarnas barn – Per Anders Fogelström

Vävarnas barn är en arbetarroman, men en som utspelar sig mycket tidigare än Stadsserien som är Fogelströms kanske mest kända romaner. I Vävarnas barn möter vi ett samhälle än mer eländigt, torftigt och fattigt. De är utsatta människor, vävarna och deras barn som bor och arbetar i de nya klädesfabrikerna på Söder. Åren är 1749-1779 och med fabrikerna började den industriella revolutionen gry i Europa, framförallt i Storbritannien. Till Sverige skulle den inte komma förrän i mitten av 1800- talet.

Det är ett hårt arbete på Barnängens klädesfabrik. Särskilt för kvinnorna, som måste förhålla sig till strängare regler än männen. Nåde den som vågar opponera sig, vill få bättre villkor eller stå upp för sin egen integritet. Strejkrörelsen och den fackliga sammanslutningen är ännu långt borta. Per stiger i graderna i klädesfabriken, hans syster Sofia blir sänd till kvinnofängelse och tukthus. Det är hennes öde jag verkligen minns.

Per Anders Fogelström skriver målande och vackert, det är lätt att föreställa sig Stockholm i all sin vardaglighet, jag tycker om att det är en 1700- talsskildring långt bortom de fina salongerna. Vävarnas barn är delvis byggd på verkliga människoöden men, paradoxalt nog, är det kanske det som ändå gör att jag inte kommer personerna och verkligheten lika nära som i Mina drömmars stad. Fogelström väver in mycket faktiska händelser om livet förr, den är en bildande roman som är på gränsen till utbildande och det står något i vägen för de riktigt djupgående människoporträtten.

Jag tyckte inte lika mycket om Vävarnas barn som Mina drömmars stad, men det är ändå en läsvärd historisk roman. Jag kommer fortsätta lyssna på böckerna, i sinom tid. Inläsningen av Helge Skoog är mycket fin.

Fler som läst: Bokblomma, boktank. böcker i örat.

Vävarnas barn gavs ut för första gången 1981. Nu finns den att köpa som e-bok och ljudbok. Som pappersbok finns den säkert på ditt bibliotek.

En droppe midnatt

Jason Diakité, mer känd som rapartisten Timbuktu, gräver efter både rötter och sin egen identitet i den fantastiska och gripande biografin En droppe midnatt.

Jag läser sällan biografier. Det händer någon gång då och då, om den till exempel fått Augustpriset eller om, som nu, jag läser den i en bokcirkel. Jag tilltalas sällan av biografiers ofta direkta språk och tycker nästan aldrig att de har något att berätta. Men Jason Diakité har något viktigt att berätta. Han berättar om hur han, på Lunds gator som tonåring, förstod hur hans egen hudfärg var avgörande för hur människor skulle bemöta honom. Han minns klasskamraters glåpord och sin egen osäkerhet – och började gräva. Han gräver i sin familjehistoria som börjar i folkhemmets Sverige men ganska snart tar klivet till USA. Till New York, till Harlem, till söderns och slaveriets USA.

En droppe midnatt är en släkthistoria som är fantastiskt intressant och gripande, men lika mycket är det en skildring av rasism i dagens samhälle. Den rasism som Jason Diakités släktingar fick uppleva i 1920- talets USA letar sig in i dagens folkhemssverige, det är skrämmande men tyvärr inte förvånande. Jason Diakité reflekterar på ett oerhört intelligent sätt, skriver vackert om relationer mellan barn och föräldrar och, kanske framförallt, om känslan av att inte höra hemma någonstans. Att rapparen och hiphop- artisten Timbuktu är en ordkonstnär är föga förvånande, men jag överraskades ändå av hur otroligt välskriven, litterär och fängslande En droppe midnatt är.

En droppe midnatt är otroligt viktig bok, brännande. Jag tror den är fantastisk att läsa högt eller tillsammans i en gymnasieklass och jag önskar att många unga och vuxna får den i sina händer.Jag lyssnade på ljudboken, mycket fint inläst av författaren själv. Inläsningen känns äkta och ärlig, den flyter på så fantastiskt bra som ljudböcker inlästa av författaren själv ofta gör.

Pappersboken är utgiven av Albert Bonniers förlag, 2016. Du hittar pappersboken bland annat på Bokus och Adlibris.

Ljudboken är utgiven av Bonnier Audio, 2016.

Boken finns också som lättläst, utgiven på Vilja förlag.

Fler som läst: Malin the writer, med näsan i en bok, och dagarna gårtvåtusen boktankar, Bloggbohemen, Dagens bok, Bokblomma, Bokgalleriet.

Internment – Samira Ahmed

Samira Ahmed är en YA- författare att hålla ögonen på. Jag tyckte mycket om hennes debutbok Love, Hate and other filters men önskade mig lite mer svärta. I Internment, hennes andra roman, finns det mörker så att det räcker och blir över, till och med för mig.

Layla Amin är sexton år och bor i USA i en skrämmande nära framtid, kanske bara 15 minuter bort. En onämnd, men gissningsvis gulhårig och skrikande, amerikansk president har dragit lagar som ”The Muslim Ban” och muren mot Mexiko till sin gräns: steg för steg inskränks muslimers rättigheter, steg för steg accepterar USA:s befolkning förtrycket. Tills det oundvikliga händer: muslimer sätts i interneringsläger. Det är inte ett koncentrationsläger, men det är heller inte frihet. Layla, hennes familj och vänner vaktas av beväpnad militär och tvingas äta, sova och arbeta på bestämda tider inom taggtrådsförsett stängsel.

En del karaktärer är något nyanslöst skildrade, men kanske är det också en av poängerna. Samira Ahmed skildrar inte bara en högst möjlig dystopisk framtid utan också två andra viktiga saker: dels hur uppror fungerar och dels hur det är möjligt att en sådan här sak kan ske i ett modernt samhälle. Hur det allmänna samtalet och debattklimatet förskjuts i så små steg att ingen agerar förrän det är för sent. Det skedde under andra världskriget, det sker nu i dagens Sverige i samtalet om invandring och muslimer, och det sker i Samira Ahmeds framtidsskildring.

Internment är en dystopi, men det är en otroligt otypisk sådan. Jag önskar nästan att den inte ställs på dystopihyllan på biblioteken för allra mest är det en Young Adult- roman och en skildring av hur livet för många muslimer ser ut idag – i det att en som muslim blir utsatt för rasism och förföljelse även i land som Sverige och USA, som kallar sig moderna. Nästan än värre är hur väl Samira Ahmed skildrar den interna processen hos de som blir utsatta, hur självförtroendet sakta men säkert bryts ner och hur lätt det därför är att finna sig i omständigheterna. Jag älskar hur Layla är som en lysande fyrbåk i allt det tunga och sorgliga, hur hårt hon slåss, hur nära hon känns.

Internment är en lysande roman. Jag önskar att många kommer läsa den – och kanske få sig en tankeställare i vad som händer med människor när de steg för steg accepterar ett förändrat samtalsklimat om människor som inte ser ut som de själva eller har en religion som inte är deras egen. Kanske är Samira Ahmeds författarskap stundtals fortfarande lite oputsat efter endast två romaner men jag tror – och hoppas – att hon kommer bli en stor och lysande stjärna på den fantastiska YA- himlen.

Jag hoppas boken översätts snart. Du hittar den på engelska på bland annat Bokus och Adlibris.

Bilder av urtiden och vår tid på jorden

Jorden för 400 miljoner år sedan var grogrund för de allra första vatten- och landlevande reptilerna. Simon Stålenhag och Anna Davour berättar deras historia.

Simon Stålenhag är konstnär och författare och har givit ut de illustrerade böckerna Flodskörden och Passagen samt rollspelet Varselklotet. Urtidsbilder är boken baserad på utställningen Fossil och evolution på Naturhistoriska riksmuseet. Vetenskapsjournalisten Anna Davour har skrivit texterna till denna fantastiska inblick i jordens djurliv för miljontals år sedan.

Det är framförallt tiden före dinosaurierna det berättas om. Även om det var just dinosaurierna jag sett fram emot – jag när en skräckblandad förtjusning för monsterreptilerna som aldrig riktigt gick över i tioårsåldern utan snarare eskalerade med filmer och spel – så fann jag mig själv oerhört fascinerad av berättelserna om de verkliga urtidsdjuren, de som kröp upp ur vattnet för 400 miljoner år sedan.

Tanken är svindlande. Jag läste Urtidsbilder med en stigande, obeskrivbar oroskänsla inför den massiva tidsperioden som nästan är lika svår att greppa som rymdens oändlighet – särskilt med tanke på hur snabbt människan verkar kunna utrota jorden med alla dess resurser inom en jämförelsevis så oerhört kort era som några tusen år. Djuren i Simon Stålenhags och Anna Davours bok levde i miljontals år och vi är på väg att förstöra allt. Miljöförstöringen och klimatkrisen finns inte med på ett så explicit sätt i boken, men min egen hjärna kunde inte sluta fastna där. Urtidsbilder skapar en enorm respekt för jordens historia och levererar med all önskvärd tydlighet insikten att människan bara är ännu en art som någon gång kommer att gå under, med hjälp av naturen eller på grund av sin egen kortsynthet. Gissningsvis det sista.

För det finns något mer i Urtidsbilder än vackra illustrationer och snygga texter, det finns också ett vindlande spår om evolution och vår tid på jorden som är bland det absolut bästa med den här boken. Livets och dödens cykler och villkor, arters uppkomst och utdöende. Det är fantastiskt, vetenskapligt men också i någon mån filosofiskt. Jag älskar också hur Anna Davour berättar om Mary Anning, pionjär och upptäckare av flera fossilarter på 1800- talet men som ändå inte hade någon möjlighet till en riktigt karriär inom vetenskapen, på grund att hon var kvinna.

Urtidsbilder är dock också en vacker konstbok, välskriven med korta texter om varje djur och så fantastiskt illustrerad att det ibland känns som att beskåda foton. Den är en glimt in i vad som känns som en annan värld, fast det är samma jord vi går på idag. Jag tror inte alls det är ett måste att redan vara intresserad av dinosaurier och andra urtidsdjur för att tycka om den här boken, den är inte faktatung och förutsätter ingen förkunskap. Jag tror att den är fantastisk att läsa i skolan, att diskuterade vidare om utifrån både bilder och text. För den redan frälsta är den ett absolut måste. Urtidsbilder är skriven som en vuxenbok men jag tror att den ändå kan fascinera många dinosaurieintresserade barn – och vuxna.

Här kan du läsa mer om utställningen Fossil och evolution.

Fria Ligan, 2019.

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Vargnatts bokhylla, CRM Nilsson, Istället för bokcirkel, Läsåret.

A Gathering of Shadows – andra delen i Schwabs fantastiska Londonserie

Jag tror inte att jag har haft en sådan här major crush på en litterär karaktär sen Edward Cullen. Och i A Gathering of Shadows, inte bara en, utan två. Jag älskar Kell, den buttre, stilige magikern som kan vända sin kappa efter Londons olika dimensioner som är mer eller mindre magiska egna världar. Jag älskar Lila Bard, den hårdföra tjuven och piraten som inte låter någon stå i hennes väg. Mitt problem med A Gathering of Shadows är egentligen att jag inte riktigt kan bestämma mig för vem av dem jag är mest kär i.

A Gathering of Shadows är en lysande andra del i en fantasytrilogi. Jag vet att det har sagts många gånger, flertalet bara i den här bloggen, men den andra delen i en fantasytrilogi ÄR svår. Risken att skriva en transportsträcka är hög och risken för att överarbeta i rädslan för att skriva en transportsträcka är likaledes svår.

Den här boken är som tur är, ingetdera. Medan ondskan pyr i White London, medan Black London lämnats åt sitt öde och medan Grey London är förbjuden mark för Kell ställer Red London till med en lysande fest och turnering för de bästa magikerna i riket. Kell och prins Rhy försöker överleva i sviterna av den magi som nästan förstörde dem i förra boken, Lila jagar spänningen hon verkar så beroende av på piratskepp ute på haven. Jag tycker om V. E. Schwabs tolkning av magins regler där Kell är den siste av Antari, de stora magikerna, men magi också är något som kan mästras på ett mindre kraftfullt sätt av vanliga människor. Kell är vilsen, en smula arrogant och irriterande ibland, men mest vilsen och lätt att tycka om.

A Gathering of Shadows är mörk, stilfull, magisk och till och med lite, lite queer sådär i ena hörnet – basically allt du kan önska dig av en fantasy- YA. Jag älskar att HBTQ börjat krypa in på ett helt okonstlat sätt även i fantasygenren under de senaste åren (Cirkeln, Equilibrium, Norra Latin, Magnus Chase, Half Bad) och jag kan bara hoppas att det blir mer och mer – och att avslutande delen är allt vad A Gathering of Shadows var – och lite till.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första boken, A Darker Shade of Magic.

Att lyssna på poesi – del 2, Edith Södergran

Det finns många olika vägar till att läsa poesi. Länge tänkte jag mig sittandes i fåtöljen, djupt koncentrerad, läsandes varje rad flera gånger för att inte gå miste om något. Då och då händer det, och jag älskar de stunderna. Men jag har också lärt mig att det inte är det enda sättet att ta till sig poesin.

Den första diktsamling jag lyssnade på var Kerstin Thorvall själv läsa sin diktsamling Jag är en grön bänk i Paris. Jag kanske inte förstod allt, hängde inte med på varje rad, men jag älskade upplevelsen och fick en fantastisk känsla för diktsamlingen i stort. Nästan ännu mer tyckte jag om att lyssna på Dikter i urval av Edith Södergran, även om det inte var hon själv som läste. Uppläsningen är dock oerhört bra.

Jag har ströläst dikter av Södergran tidigare, Vierge moderne förstås, och några till, men jag har aldrig läst en hel diktsamling och kanske hade jag aldrig gjort det heller om jag inte lyssnat på den – fast boken står där i hyllan. Jag är oerhört glad att jag gjorde det för jag fullkomligt älskar Edith Södergrans dikter. Orden är ibland vassa, ibland mjuka, men alltid stora, viktiga och så fantastiskt vackra. Att läsa Edith Södergran känns som att få en insikt om själva livet, att lära sig något både om sig själv och om världen. Hur den har varit, hur den är.

Att läsa poesi är ofta omgärdat av en aura som gör för gällande att det måste vara svårt, komplicerat och betungande. Det behöver inte vara så. Att lyssna på Edith Södergran under en promenad bland tallarna är fantastiskt, vackert och givande.

Boken finns som ljudbok att ladda ned på till exempel Bokus och Adlibris.

Sköldpaddor hela vägen ner

Att jag bara har läst två böcker av John Green men börjat gråta av båda säger kanske att jag borde läsa många fler. Eller så har jag bara valt rätt böcker.

I Sköldpaddor hela vägen ner försvinner mulitmiljardären Russell Pickett. FBI, som är på jakt efter Pickett, utlyser en belöning på 100 000 dollar för information som leder till att han kan gripas. Aza Holmes är inte särskilt lockad av belöningen men hennes bästa vän Daisy går helt in för att de ska jaga Pickett. Azas barndomskompis är ju faktiskt Davis Pickett, Russell Picketts son. Vad kan gå fel?

För Aza, en hel del. Azas tvångstankar ställer sig i vägen både för Azas vänskap, kärlek och mentala och fysiska hälsa. Det är ett porträtt som gör så ont, känns så mycket. Samtidigt vågar Davis inte lita på att någon gillar honom för hans egen skull – eller om det bara är pappans pengar och det stora huset som lockar. Davis lillebror Noah vill bara att pappa ska komma hem och Azas bästa vän Daisy gör allt för Aza. John Green är en mästare på känslor men skriver också om psykisk ohälsa på ett, som det känns, oerhört ärligt och drabbande sätt. För mig, som inte alls lidit av den grad av tvångstankar Aza har, finns det ändå stor igenkänning i hennes ångest och spiral av ”tänk om”- tankar – nästan på ett triggande sätt, emellanåt.

För mig gör det inte så mycket att Russell Picketts försvinnande inte är historiens huvudberättelse. Jag hade inte förväntat mig ett deckarmysterium. Jag tycker det är ganska fint att det helt enkelt fungerar som ett sätt att snöra ihop karaktärerna – kanske på ett osannolikt sätt, men även mitt i det mest osannolika känns, märkligt nog, hela den här historien otroligt sannolik.

Sköldpaddor hela vägen ner är en fantastisk roman, gripande och fängslande. Jag kanske behöver läsa fler böcker av John Green, ändå.

Jag lyssnade på boken, en fin inläsning av Philomène Grandin.

Pappersboken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Littermentärt, Stories from the city, Snowglitter, Romeo and juliet,

Kattvinden – magisk läsning

Uppe på den smala kattvinden händer märkliga saker. Kulor rullar över golvat utan att något kastat dem. En kall vind drar genom det gamla huset fast det inte blåser ute.

På många sätt är Kattvinden en klassisk spökhistoria för slukaråldern, men ändå inte. Här finns det mysrysliga, – fast det aldrig blir otäckt på riktigt – här finns också det fina i vänskap som förlåter och en berättelse som spinner över både tid och rum.

Manda och hennes mamma är vilsna i livet sedan Mandas pappa försvann. De bor hos Mandas farfar fastighetsmäklaren och Mandas dagar är långa och ensamma, uppbrutna endast av videosamtalen men sin bästa vän som flyttat till Kina. Så ber farfar Manda att hjälpa honom med sitt sista uppdrag, att sälja kråkslottet Villa Bellevue. Det är här Manda upptäcker kattvinden, det är här hon börjar få glimtar av sin farfars historia.

Kattvinden berättar två historier, den om Manda och den om två lungsjuka pojkar under andra världskrigets hotande fond. Det är otroligt vackert illustrerat av Kristin Lidström, nästan som en egen berättelse i sig. Det finns glimtar av Maria Gripe i berättelsen, även om Helena Öbergs språk inte alls är där än att det fungerar som en jämförelse. Språket är fint men hjälps verkligen upp av de fantastiska bilderna. Jag skulle ge Kattvinden till en 9-12- åring som läser ganska mycket, som vill ha en ganska snäll spökhistoria och som vill känna igen sig i hur svår och tung ensamhet kan vara. Jag tror också att Kattvinden är fantastisk högläsning, här finns så mycket i bilderna att upptäcka och prata om.

Jag tycker också att du som vuxen ska läsa Kattvinden. Jag tror du kommer att förundras, så som jag gjorde.

Mirando bok, 2018.

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Fler som läst: Agnes bokblogg, barn- och ungdomsbokbloggen, Bok ohoj!.

Bortbytingen på teatern

Det var många år sedan jag först läste Bortbytingen. Ungefär 27. Då var jag sex år och av någon anledning var jag så fascinerad av bilderboken, Selma Lagerlöfs novell illustrerad av Maj Fagerberg, att jag läste den gång på gång. Kanske var det framförallt Maj Faberbergs bilder som lockade och skrämde, i sin John Bauer-ska anda och mörka toner. För när jag nu läser den som novell, i samlingen Troll och människor, tycker jag faktiskt inte särskilt mycket om den.

Emelie Östergren har också illustrerat Bortbytingen, men som grafisk roman för vuxna. Skillnaden mellan Fagerbergs bilderbok och Östergrens serie är monumental, nästan som två olika berättelser. Emelie Östergrens bilder är vackra och målande, så pass att de berättar hela historien för sig själva. Texten känns ofta mest som utfyllnad, ibland är den helt överflödig då den bara beskriver det som med största önskvärda tydlighet framgår i bilden. Det är synd, särskilt när Östergren i sin bildvärld vågat gå utanför Lagerlöfs originalhistoria – trollungen är inte lika förfärligt ful och inget fokus läggs vid att han är ful för att han är brun, självklart en nödvändig förbättring för vår tid av Lagerlöfs text. Emelie Östergren har också valt att göra trollmamman mer lik människomamman, helt säkert för att även där utjämna skillnaderna och förstärka berättelsen som en allegori, att det egentligen inte alls handlar om troll utan om människor som favoriserar andra människor på grund av utseende och funktion. Jag tycker om Emelie Östergens tolkning, men jag önskar att hon vågat mer i texten. Missa inte efterordet, som är otroligt intressant.

Det var, minst sagt, med blandade känslor jag såg Bortbytingen som teater, på Elverket. Men aldrig hade jag trott att jag skulle bli så berörd. Aldrig tidigare har jag gråtit på teatern, aldrig känt mig så tagen. Men så hade jag förstås heller aldrig tidigare sett Sara Bergmark Elfgren gestalta Selma Lagerlöf på scen.

Bild: Johan Egerkrans, https://www.dramaten.se/repertoar/bortbytingen/

För det är en gestaltning, en alldeles egen tolkning av Bortbytingen som lyckas vara både nyskapande och ibland ändå i det närmaste bokstavstrogen originalet. Berättelsen om föräldrarna som förlorar sitt barn i skogen och får en trollunge i utbyte är alldeles densamma. Men på Elverkets scen får trollungen en egen röst och ett eget uttryck, får själv komma till tals och berätta om sitt hårda liv som bespottad och hånad. Det är en gripande historia, en nyans som saknas i Lagerlöfs novell och som gör att berättelsen får ett helt annat liv.

Bortbytingen är ett mästerverk. Skådespelarna är helt fantastiska i sina roller, det dramatiska förstärks av ett sparsmakat men effektivt och oerhört vackert sceneri. Musiken är fantastisk och jag älskar, ja fullkomligt avgudar, Sara Bergmark Elfgrens tolkning av trollen och deras liv. Det är som att sagor och berättelser får liv där på scenen, samtidigt som tolkningen är så nyskapande att den får en fantastisk glimt.

Allra mest är Bortbytingen en sorglig pjäs. Trollungens liv är svårt, nästan tröstlöst. Uppsättningen är dramatisk och tung, försoningen känns ofta långt borta. Sara Bergmark Elfgren accentuerar det omöjliga för familjen att leva tillsammans på det sättet som de gör, och förändringen som sker i dem när de ändå gör det. Jag tycker det är fint att en pjäs som riktar sig till en yngre publik (från 10 år) vågar vara så ödesmättad, tung och svår. Jag tycker verkligen om just det, att barnets känsla av utsatthet och ensamhet tas på sådant stort allvar. Och kanske finns hopp någonstans, ändå. Kanske där du minst anar det.

The Three- Body Problem – Cixin Liu

Kina, kulturella revolutionen. Vetenskapsmän- och kvinnor på lärda universitet rivs ned från sina poster, förhörs och dödas med anklagelsen av att vara kontrarevolutionära. Bland dem finns Ye Zhetai och Ye Zhetais dotter, Ye Wenjie, som tvingas se sin far bli ihjälslagen av ”Red Guards”, unga revolutionärer som släpptes lösa på de som ansågs vara revolutionens fiender. Ye Wenjie blir sedermera astrofysiker och hela hennes liv påverkas av det hon fick bevittna som ung.

Jag skulle råda den som vill läsa The Three-Body Problem att inte läsa baksidestexten. Den är otroligt avslöjande och tar sig långt, långt in i bokens handling. Länge väntade jag på att boken faktiskt skulle börja handla om det den skulle handla om, vissa saker gissade jag mig till utifrån baksidestexten. Det händer egentligen ganska lite i The Three-Body Problems första tre fjärdedelar, ibland känns det som att boken fungerar som en lång och lika delar filosofisk som vetenskaplig inledning till resten av serien – i det här fallet är det dock absolut inget dåligt utan snarare intressant. Jag gissar att förlaget ville att boken skulle låta spännande och lockande med sin baksidestext men i min mening behöver den sin långa tid för att berättelsen ska hamna rätt. Så, läs inte baksidestexten.

Däremot råder jag dig att läsa boken, särskilt om du tycker om sci-fi och gärna vill läsa något som är smart, spännande, välskrivet och annorlunda från stora delar av genren. Jag fann mig ofta vara helt fast i berättelsen, även om den tog flera veckor att läsa.The Three-Body Problem är på sina ställen svårläst, komplicerad både med sina vetenskapliga beskrivningar av partikelfysik och med sin bakgrund av Mao-tiden och kulturella revolutionen i Kina. Cixin Liu förutsätter ett visst mått av förkunskap, samtidigt som översättaren har tillåtits friheter i att med små meningar förklara det som en icke-kinesisk publik kanske inte förstår med de subtila medel Cixin Liu ofta tillämpar. Översättningen, av Ken Liu, har gjorts i nära samarbete med Cixin Liu och i den mån det går att bedöma känns översättningen oerhört bra, texten är fantastiskt flytande även i de mest invecklade vetenskapliga diskussionerna. Det finns också ett fyrtiotal fotnoter av översättaren som jag tror det hade varit svårt att klara sig utan.

The Three-Body Problem är definitivt en bok som kräver sin tid och sin eftertanke – ändå minns jag den inte som svår. Det som stannar kvar är den sömlösa berättelsen både om ett Kina som genomgår och sedermera försöker bearbeta sin blodiga revolutionära historia, sett ur vetenskapens synvinkel – och om en värld där vetenskapen också tar mänskligheten till oanade insikter. Jag tyckte mycket om den.

The Three-Body Problem publicerades på originalspråket kinesiska 2008 och översattes till engelska först 2014. Boken fick Hugo Award 2015 för bästa roman. De följande delarna i trilogin, med samlingsnamnet Rememberance of Earth’s Past, heter The Dark Forest och Death’s End.

Jag älskade den.

Boken går att köpa hos SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.