Zombieapokalypsen som du aldrig läst den innan

Melanie är flickan med gåvorna. Alla vill ha någonting av henne, men sitt eget liv har hon ingen makt att bestämma över. På militärförläggningen sover hon i en cell, skjutsas fastbunden i en stol till dagens lektioner och tillbaka till cellen. Melanie ses på med avsky av militären Parks, med medkänsla av läraren Justineau och med girighet av forskaren Caldwell. Melanie är en hungrig och övervakas med en pistol mot sitt huvud. Men till skillnad från de monster som girigt väntar utanför militärförläggningens portar verkar hon inte vara utan själ och tanke. Melanie kan vara nyckeln till allt – till mänsklighetens överlevnad i en postapokalyptisk värld där zombierna skuggar varje steg.

Det tog mig flera veckor att komma någon vart i Flickan med gåvorna och tyvärr tror jag att översättningen spelar en stor roll. Det känns hackigt och det finns, vad det verkar, några riktigt märkliga översättningsmissar. Jag känner mig lockad av historien, kallad av karaktärerna, ändå är det något som inte stämmer. Delvis har det säkert också att göra med en allmän lässvacka, november var inte min bästa läsmånad någonsin.

Men när väl berättelsen ändå griper tag är det oerhört svårt att sluta läsa. M R Carey sprider liv i zombiegenren med en intelligent och häpnadsväckande berättelse, modig i sin fullständiga fasansfullhet. Det är så nytänkande och provocerande att jag känner mig mållös. Aldrig har jag känt mig så liten i en postapokalyptisk litteraturvärld, kanske har hotet aldrig känts så närvarande och fullständigt. Karaktärerna är levande och berättarperspektivet spännande – det är svårt att inte se saken ur alla synvinklar. Carey fiskar upp fråga efter fråga, inte bara den om mänsklighets överlevnad utan också om barndom som går förlorad, om vetenskap och om själva mänskligheten.

Jag älskar de invecklade logiska resonemangen och att vetenskapen känns så trovärdig. Jag önskar så att jag hade läst boken i originalspråk istället, kanske gör jag det med The boy on the bridge som är en prequel till The girl with all the gifts. Jag hoppas att jag kommer älska den lika mycket.

Du hittar boken på svenska på SF-bokhandeln. Finns också på Adlibris och Bokus.

Boken på engelska hittar du på samma ställen, här, här och här.

Fler som läst: Västmanländskan, Schitzo-cookie, MsHisingen, Fridas bokhylla, Bokgalleriet, Sagan om Sagorna.

Rymlingarna – Ulf Stark & Kitty Crowther

Ulf Stark berättar som få andra om livet och döden. I Rymlingarna illustrerar Kitty Crowther berättelsen om en farfar och hans barnbarn och jag förlorar mig lika mycket i berättelsen som i de fantastiskt vackra, höstsprakande bilderna av skärgården.

Det är till skärgården de beger sig, rymlingarna. Gottfrid, farfadern, vill rymma från sjukhuset till platsen där han en gång var lycklig. Barnbarnet, Lill-Gottfrid, är den som fixar så att det händer. Pappan verkar helst inte vilja tänka på att Gottfrid är sjuk och snart ska dö, sällan får Lill-Gottfrid åka och hälsa på. Det gör lite ont i hjärtat både över Gottfrid och pappan, som stänger in sig i sorgen på olika sätt, och Lill-Gottfrid, som inte får vara så mycket med sin farfar som han vill.

Ulf Stark skapar så fantastiska röster i Rymlingarna, jag hör dem alla. Gottfrids buttra, pappans stränga, Ronny-Adams glada. De framträder så tydligt att jag har lite svårt att inte gråta mot slutet. Ulf Stark gick bort i år, han lämnar många fina böcker efter sig. Jag tänker ibland på hur svårt det måste vara att vara barnboksförfattare och skriva om så svåra saker som livet och döden för en tänkande och funderande sjuåring – och göra det så här bra. Jag tror Rymlingarna är fantastiskt fin som högläsning och jag tror det finns mycket att prata om, efteråt.

Rymlingarna var Augustprisnominerad 2018.

Lilla Piratförlaget, 2018.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula.

Scener ur hjärtat – Malena Ernman och Svante Thunberg

Många har följt Greta Thunbergs skolstrejk utanför riksdagshuset i höst. En tonåring som förstått det många vuxna inte verkar kunna greppa, eller kanske inte vill inse – att det liv vi lever håller på att förstöra jordklotet. Inte långsamt, men i en rasande fart. Flygresor, ätandet av kött och konsumtion gör människan till en parasit på jorden, en utsugare av resurser som snart är till ända om vi inte förändrar vår livsstil radikalt.

I Scener ur hjärtat berättar Malena Ernman om hur hennes dotter Greta Thunberg fick hela familjen att vakna till klimatkrisens morgon. Om hur ett inre krig samtidigt pågick inuti både Greta och andra dottern Beata, hur de gick igenom läkare efter läkare utan att få någon hjälp. Det är utlämnande, öppet, ärligt och engagerande. Så engagerande att jag sträcklyssnade på bokens ungefärliga fem timmar en söndag, medan jag gick promenader och hittade nya vrår i lägenheten att städa – en ursäkt för att få fortsätta lyssna. Malena Ernman är en oerhört bra uppläsare, behaglig att lyssna på med varken för lite eller för mycket engagemang i tonen. Inte särskilt förvånande för någon som har rösten som sitt arbetsredskap kanske och dessutom berättar sin egen historia, men märkligt många skådespelare är ganska dåliga bokuppläsare så jag gläds åt uppläsningen.

Scener ur hjärtat skulle kunna vara spretig i de många grenar den följer – Malenas eget liv, döttrarnas många resor innan de fick sina diagnoser och sin hjälp, utmattning och depression, klimatångest – men är väl sammanhållen av språket och berättelsen. Biografier tillhör inte mina favoritgenrer, jag läser oerhört få biografier men det här är en av de bättre jag läst. Scener ur hjärtat är skrämmande, det är alla ärliga berättelser om klimatet. Frustrationen över att vi sitter på lösningen, över att så många vet vad som behöver göras men ändå inte gör det, är total. Malena Ernmans bok speglar vår samtid väl – FN och forskarvärlden med all önskvärd tydlighet säger att om vi inte gör något nu är det snart för sent för både jorden och våra barns liv på den, medan vi bara fortsätter flyga, äta kött och konsumera. Varför?

Bokförlaget Polaris, 2018.

Jag lyssnade via Storytel. Boken finns att köpa i pappersform på Bokus och Adlibris.

Berget offrar – Madeleine Bäck

Finns det en spricka mellan stad och land som gör att vi blir mer främmande för naturen? Är det därför naturen slår tillbaka, i bok efter bok?

Ett av bokmässans mest intressanta seminarier i år hette ”Naturen slår tillbaka” och där pratade Madeleine Bäck om sin skräcktrilogi Vandrarna och Mats Söderlund om sin dystopiska berättelse Hotet. Här är naturen nästan som en egen person i berättelsen, folksagan är källan. Den där sprickan mellan stad och land pratades det länge om, om att ju mer människan ska främja sig mot naturen, desto mer skrämmande blir den. Något okänt, istället för välbekant. Eller handlar böckerna om att hitta tillbaka till våra rötter, om förlorad kunskap och folktro? Om att återupprätta vår relation till naturen?

I Vandrarna har Vattnet och Jorden sagt sitt, det är dags för Berget. Jag fann Vattnet drar lite för spretig och långsam, Jorden vaknar var betydligt mer sammanhållen och driven. Och drivet, det finns även i Berget offrar. Det är konstant spännande, jag glömmer att jag ibland inte kommer överens med språket för jag måste helt enkelt läsa vidare. Det är skickligt av Madeleine Bäck att skriva så, berättelsen tappar aldrig fart och kanske är Berget offrar den bästa boken i trilogin.

Fortfarande undrar jag över klassificeringen som ungdomsbok. Jag hade som ungdom haft väldigt svårt att relatera till de mestadels vuxna karaktärerna i trilogin och jag undrar, inte för första gången, vad som händer när en bok klassificeras som en ungdomsbok? Fortfarande är det också för mig enerverande att lösningen hålls på så länge, att det som lurar i berget inte avslöjas förrän de allra sista sidorna. Att förklaringen kommer så sent gör att det känns som att en del trådar hänger lösa, och slutet känns lite hastigt hopkommet. Jag hade gärna velat läsa mer om det som avslöjades.

Ändå är trilogin om Vandrarna fantastisk samtida svensk skräckromantik för unga, i en tid när genren går på sparlåga lyser de klart. En skildring av brukssamhället när dess tid sedan länge varit förbi, av ensamma människor och av glömda sägner. Av natur som slår tillbaka.

Natur och Kultur, 2018.

Boken finns på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Boktanken.

Athena. Grattis världen! Jag är här nu! – Elin Ek

Athena är tolv år och tar ingen skit. Hon är en fantastisk, rättfram, smart och rolig huvudperson och jag hade hemskt roligt i hennes sällskap.

Grattis världen! Jag är här nu! är Elin Eks skönlitterära debut och vilken debut det är. Är du född på 1990- talet växte du säkert upp med Elin Eks alterego Grynet i TV-rutan och hennes färgsprakande program som uppmanade alla att inte ta någon skit. Jag tror många saknar Grynet och det känns som att en liten Grynet lever inuti Athena. Hon tar verkligen ingen skit.

Athena säger som det är. Till vuxna som röker berättar hon hur mycket en fimp förgiftar jorden. De som tvättar bilen på gatan får höra om hur vattnet förgiftar dagvattenbrunnen. Och Athenas farmor och farfar får ofta höra att de inte alls är särskilt miljövänliga längre och att hon i jämställdhetens namn inte kan duka bordet en enda gång till. Athena vill inte att jorden heller ska behöva ta någon skit, så hon har startat aktivistgruppen Rädda Jorden- Klubben med sina kompisar Ronja, Love, Aicha och Yousef. Det är tur att kompisarna finns, när livet kör ihop sig totalt för Athena. När mamma måste in på sjukhus och Athena och hennes syskon får bo hos farmor och farfar. Katastrof!

Grattis världen! Jag är här nu! är otroligt engagerande, jag ville inte missa en minut. Elin Ek läser själv in sin bok och det är ett fantastiskt sällskap, en otroligt bra uppläsning. Det här är en verklig pärla till bok, en bok att tipsa om när du behöver något roligt till en 9-12- åring (och så slipper du tipsa om de där dammiga gamla böckerna som var roliga på 1990- talet men idag mest är sunkiga) – eller, när du behöver något roligt och fint till dig själv. Jag instämmer verkligen med titeln: Grattis världen! Athena är här nu!

Bonnier Carlsen, 2018.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Biblioteksbubbel, Prickiga Paula.

Tionde våningen – Christina Herrström

Friheten är fantastisk, men också skrämmande. Jorinde känner sig ensam i lägenheten på tionde våningen medan hennes kompisar mest tycker att hon är lyckligt lottad. De ser möjligheten till fester, att kunna komma och gå som man vill. Vad de inte ser är saknaden efter familjen som flyttat och lämnat Jorinde kvar, våndan över att få matpengarna att räcka, att ställa mobilen på tidig väckning för att hinna plugga före skolan.

Jorindes mamma har flyttat till USA, pappan har isolerat sig i familjens sommarstuga på en ö. Den enda som verkligen finns där är bästa vännen Agnes, men hur viktig blir hon när Jorinde träffar Emanuel?

Tionde våningen är en finstämd berättelse om ensamhet som inte syns på utsidan, om vänskap stark som berg och om den första förälskelsen, pirrig och förvirrande. Det allra svåraste, det som gör mest ont i hjärtat, är hur en tonåring måste ta hand om sina vuxna när de inte räcker till eller orkar. Hur vilsen Jorinde blir när pappan stänger in sig i sorg och alkohol och hon tvingas vara den som tar om hand. Jorinde ser ut långt över stadens tak från sin tionde våning men ingenstans verkar hon ändå höra hemma. Christina Herrström är fantastisk på att berätta och läser fint in sin egen historia på ljudbok. När jag var elva år älskade jag Glappet och jag hade höga förväntningar på Tionde våningen. Jag blev inte besviken, det här är en fantastisk bok.

Jag lyssnade via Storytel. Ljudboken finns också att ladda ner här och här. Pappersboken hittar du bland annat här och här.

Bonnier Carlsen, 2018.

Fler som läst: Prickiga Paula, Littermentärt,

 

American Vampire och monstervampyrens vara eller icke vara

American Vampire är blod, gore och mörker – förpackat i både 1800- talswestern och 1920- talsdekadens. Det är otroligt stämningsfullt, snyggt och njutbart. Ändå fastnade tyvärr det värdelösa förordet ganska mycket i minnet, där Stephen King försöker bestämma vad vampyren ska och inte ska vara.

I takt med att, som forskaren Anna Höglund kallar den, humanvampyren, tog allt större plats i litteraturen och framförallt när vampyren trädde in i YA- böckernas förlovade värld, steg också antalet som klagade på att vampyrerna inte var tillräckligt blodiga längre. Någonstans mellan House of Night och Glashuset var jag nog böjd att hålla med om att vampyrerna började bli lite väl mesiga, med slutsatsen att det var dags för mig att lägga ifrån mig YA-vampyrerna ett tag och ta upp en annan vampyrbok.

Att den vackra, odödliga tonårsvampyren trätt in på litteraturscenen betyder nämligen inte att monstret någonsin lämnade den. Det är ganska tröttsamt att ondgöra sig över att vampyrerna borde gå tillbaka till sitt monstruösa ursprung när humanvampyren funnits med oss i åtminstone hundra år och när det finns fantastiska monstervampyrer därute att välja mellan. Ändå gör Stephen King just detta i förordet till American Vampire, ett onödigt tilltag som bara fick mig att börja läsningen irriterad. Att påstå att en vampyr ”bör” och ”inte bör” vara något är tröttsamt. Vem är Stephen King att bestämma över alla vampyrer i litteraturhistorien någonsin? Jag älskar berättelser om onda vampyrmonster men det betyder inte att humanvampyren saknar ett existensberättigande i litteraturen. Att vilja berätta om monstervampyrer placerade i amerikansk historia är nog så lovvärt och intressant, men varför samtidigt vilja bestämma över alla andra vampyrer?

Tyvärr färgade det min läsning av American Vampire, som vid sidan av det värdelösa förordet verkligen är fantastisk läsning. Det är inte tu tal om att Stephen King, Scott Snyder och Rafael Albuquerque verkligen försökt ta tillbaka monstervampyren, det frossas i långa huggtänder, ruttnande lik och över allting ligger en anda av klassisk amerikansk westernfilm. Rafael Albuquerques bilder är otroligt snygga, jag älskar blandningen av råp gore och ibland nästan kitschig färgskala. Ändå finns det också, bredvid det monstruösa, sorg och längtan efter något annat. För hade vampyren verkligen endast varit ett själlöst monster hade den inte varit ens hälften så intressant som den är.

Boken finns på: SF- bokhandeln, Bokus, Adlibris.

Nej, monstervampyren lämnade oss aldrig. På förekommen anledning vill jag tipsa om några av mina favoriter bland ganska nyligen skrivna, mer monstruösa vampyrer:

Judas barn

The Strain

De som går igen

The Passage

Children of the Night

Vilken är din favorit?

Sky in the Deep – Adrienne Young

Jag läste Adrienne Youngs Sky in the Deep efter att ha läst en fantastiskt fin intervju med henne på Goodreads – om kvinnor i YA, om styrka och om tuffhet. Jag blev nästan genast förälskad – inte minst i det fantastiska omslaget. Kanske fick jag där och då för höga förväntningar för även om det verkligen finns massor av styrka och tuffhet i den här boken så var den inte den fantastiska upplevelse jag förväntat mig.

17- åriga Eelyn lever i en fiktionaliserad vikingavärld, utan fantasyinslag som drakar och demoner men likväl påhittad. Här slåss klanerna Aska och Riki mot varandra i en blodsfejd som varat längre än någon kan minnas. Hennes liv är brutalt, hon är fostrad till krigare och varje år möts Riki och Aska i ett stort fältslag. När hon en dag ser sin döde bror på slagfältet vänds hela hennes världsbild upp och ner.

Jag tycker mycket om Eelyn, och jag älskar verkligen att kvinnor och män är krigare på lika villkor – utan att det behöver vara en särskild grej att kvinnorna också slåss. Eelyn är inte en ensam ”stark kvinna” som slåss mot normer, hon är en del av ett samhälle där kvinnor värderas lika högt som män och lever på samma villkor. Åh vad jag har längtat efter detta!

Jag borde verkligen älska Sky in the Deep. Kanske läste jag den vid fel tillfälle, kanske hade jag för höga förväntningar, kanske är jag lite mätt på YA- fantasy just nu – den grep helt enketl aldrig tag i mig. Berättelsen kändes hela tiden ganska ytlig och jag fick aldrig någon målande bild av vikingasamhället. Det finns så mycket frågor som aldrig besvaras! Historien är extremt förutsägbar och nästan substanslös på sina ställen och jag var länge ganska uttråkad, den fantastiska Eelyn till trots. Någonstans mot slutet blev det spännande men jag skummade också stora delar. För den som verkligen längtar efter en smått romantisk, blodstänkt vikinga-YA- fantasy utan krusiduller (och vem gör inte det, ibland?) kan Sky in the Deep vara helt rätt. Men mig lyckades den aldrig fängsla.

Boken finns på SF-bokhandeln, Adlibris och Bokus.

Fler som läst: Bokugglor, Tickmicks bokblogg.

En ljuvligt kuslig och eländig historia

Långt ute i skogen finns ett stort och kallt gammalt hus, där Edgar och Tekla Bjelke grundade sitt Skolhem för Vanartiga Barn. Hit skickas barn som på ett eller annat sätt gjort sina föräldrar missnöjda, som behöver ”uppfostras” eller som inte har några föräldrar alls. Fröken Vera styr hemmet med järnhand och, som om inte tillvaron vore illa nog, börjar barn efter barn spårlöst försvinna.

Cecilia Lidbeck är kanske den allra bästa svenska författaren av mellanåldersskräck, även om hennes böcker ibland hamnar i skymundan bakom Ingelin Angerborns och Petrus Dahlins. Lidbecks böcker är aningens mer avancerade, både språkligt och tematiskt, och här finns inte så mycket spöken – istället är det en djup psykologisk skräck som tar sin boning hos läsaren.

Jag brukar ge böckerna, Barnhemmet och den nyare De försvunna, till skräcktörstande tweens med läsvana som vill ha något tyngre än den vanliga Hcg-skräckisen och kanske heller inte är så förtjust i spöken. Barnhemmet är gammaldags i sin framtoning, med en del svåra ord och det är många karaktärer att hålla reda på som alla får en egen historia. Karaktärsteckningen är verkligen fenomenal. Jag tror att Barnhemmet passar helt underbart som högläsning en kulen höstkväll för allt från modiga 8-åringar till skräckälskande 15-åringar (mer högläsning även för tweens och tonåringar!). Jag älskar verkligen Cecilia Lidbecks språk och fantastiska förmåga till kuslig stämning utan billiga tricks. Barnhemmet är otäck i sin socialrealistiska skildring av ett barnhem förr i tiden, en eländesskildring där barnens utsatthet är det mest skrämmande, men den är också så spännande att det är omöjligt att lägga den ifrån sig. Den är inte riktigt lika otäck som De försvunna, som jag på riktigt fick mardrömmar av, men det är tillräckligt hemsk för att tårna ska krulla sig. En underbar bok!

Lilla Piratförlaget, 2013.

Boken finns till exempel på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser, Bibliotekskatten, Skrivande, Annas bokblogg, Kattugglan.

Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han

Lilla Han är ett sällsynt försynt och beläst barn som älskar sin morfar över allt annat. Föräldrarna är ganska intetsägande vuxna som vägrar tro på spöken och som verkar ha glömt bort sin fantasi, så där som vuxna ofta gör i barnböcker och som det nog tyvärr är alltför enkelt att känna igen sig i som barn. Men morfar vet att det spökar i det gamla huset han bor i. Morfar går på spökjakt med Lilla Han, tills den dag morfar inte orkar längre.

Det är svårt att inte jämföra Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han med 2017 års Den förskräckliga historien om Lilla Hon (min recension här), det första samarbetet mellan skräckmästaren Lena Ollmark och illustratören Per Gustavsson. Det var en fantastisk bok som välförtjänt blev Augustprisnominerad. Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han har samma mysrysliga ton men når inte riktigt upp till Lilla Hons alldeles perfekta blandning av monstruös och blodig skräck med allvar och humor. Det är något som saknas, även om jag inte kan sätta fingret på vad. Kanske är det att Lilla Hon vågade vara så otroligt mörk och morbid, riktigt den nivån når inte Lilla han upp till.

Men även här finns skräcken som ett sätt att möta och bearbeta det verkliga livets hemskheter, som att en morfar är sjuk och håller på att dö. Samtidigt som skräcken finns där för sin egen skull också, att skrämma och roa i sin blandning av fasa och galghumor. Det är fint berättat och bilderna och texten samverkar på ett fantastiskt sätt. Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han känns nästan skriven som en högläsningsbok, rytmen och berättelsen är alldeles perfekt för det och jag tänka mig att den går att högläsa för alla från väldigt modiga 7-åringar upp till 13-åringar. För egenläsning passar den nog bra för alla från 9 år. Jag kommer alldeles säkert att läsa den igen. Den förskräckliga historien om Lilla Hon har jag säkert hunnit läsa fyra gånger redan och jag tröttnar aldrig.

Lilla Piratförlaget, 2018.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig.