Simon vs. the Homo Sapiens Agenda

”Straight people should have to come out too. The more awkard it is, the better.”

Simon vs. the Homo Sapiens Agenda, omdöpt till Love, Simon efter att filmatiseringen av boken sett dagens ljus, är en underbar Young Adult- roman. Den är precis så varm och mysig att den känns som en tröst när livet är lite jobbigt, men inte så sötsockrad att du mår illa.

Det är en roman om att komma ut, men också om att inte behöva göra det. Vad mer är, det är en komma ut- roman utan några livshotande komplikationer, utan fullständig hjärtesorg, utan misshandel och utan drogproblem. Det kan verka konstigt att nämna detta men alltför många HBTQ- böcker – framförallt komma ut- romaner – på ungdomsavdelningen, har sorg och elände i kölvattnet. Vi behöver lite positiva historier också.

Simon är alltså gay, men ingen vet om det. Ingen mer än Blue, som också är gay, och som mailväxlar med Simon utan att de vet varandras riktiga namn. I sina mail kan de öppna sina hjärtan för varandra, dolda bakom anonymiteten. Samtidigt pågår Simons IRL- vardag men bästa kompisen Leah och repetitioner inför musikalen han är med om att sätta upp.

Det är någonstans där jag verkligen börjar älska Simon vs. the Homo Sapiens Agenda. Det är en otroligt fin, vardagsnära roman med ett enormt hjärta. Den handlar om livets knölar i vägen, om kärlek och vänskap. Den är oerhört fint skriven och ljudboken är väldigt bra inläst. Filmen, sedan, är en otroligt fin tolkning av boken – den följer inte bokens handling precis men det tycker jag inte den behöver göra. Böcker och filmer är ändå två olika medium och all härlighet, vänskap och kärlek som finns i boken, känns också i filmen. För en gångs skull älskade jag både boken och filmen och kommer båda läsa om boken och se filmen igen. Säkert flera gånger.

Boken finns på engelska bland annat på Bokus och Adlibris, på svenska här och här.

The Coldest Girl in Coldtown

Det är mörkt som natten, det är kärleksgester att dåna till, det är vackra tonårsvampyrer som festar hela natten lång och välkomnar morgonen med ett blodbad. Kort sagt, det är Holly Blacks The Coldest Girl in Coldtown och jag är officiellt en vampyrläsare igen.

Jag har slukat vampyrromaner sedan jag läste I fullmånens sken från Läslusens bokklubb som tolvåring. Jag har läst mig igenom Anne Rice, Bram Stoker, Octavia E Butler, Stephenie Meyer, PC/Kristen Cast, Suzy McKee Charnas, Dan Simmons, John Polidori, Viktor Rydberg, Markus Heitz och många fler. Med kursen ”Vampyrfiktion” som jag läste 2012 började jag känna en viss mättnad och har inte plockat upp en vampyrroman sen dess.

Tana och Gavriel var exakt vad jag behövde. I ett någorlunda nutida USA är vampyrepidemin ett faktum, samhället försöker stänga in smittan i ”Coldtowns” och blir du infekterad måste du söka dig dit. På grund av saker som hände när hon var liten har Tana känt en mystisk dragning mot vampyrernas näste i hela sitt liv – och hon är inte ensam. Även om Holly Blacks vampyrer på många sätt är skitiga och grymma så skimrar det ändå romantiskt kring deras blodsugande vanor och eviga liv.

Det är något med den kombinationen jag tycker otroligt mycket om. På ytan är vampyrlivet ett romantiskt liv, men ser du det i ögonen möter du den kalla, råa verklighetens död och elände.  Tana stirrar det rakt i ansiktet när hon vaknar på morgonen efter ett ”Sundown party”, bakfull och den enda levande människan i huset. Vampyrer har tagit sig in, dödat de flesta av kalasets gäster och infekterat hennes expojkvän Aidan. På vägen mot säkerhet plockar Tana upp vampyren Gavriel och beger sig mot stadens Coldtown.

Jag älskar Tana. Hon är trulig, tuff och lite dumdristig, men med en otroligt härlig skiter-i-allt-attityd, utan att det känns överdrivet. Jag älskar att bisexuella killar och transpersoner får ta helt självklar plats (det händer inte ofta), jag älskar spänningen och tempot och jag ÄLSKAR Holly Blacks förmåga att visualisera ett dystopiskt, vampyrsmittat USA fullt med tonåringar som fortfarande drömmer den amerikanska drömmen – den är bara lite mer blodig. The Coldest Girl in Coldtown är underbar läsning.

Boken gavs ut på svenska 2016 av Rabén och Sjögren men den verkar vara slutsåld – den finns dock säkert på ditt närmaste bibliotek. Finns att köpa på engelska bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: MsHisingen, Carolina läser, Kattugglan, Världens bästa bok, Prickiga Paula, I<3Fantasy, Bokstaden, Havsdjupens sal, Nilmas bokhylla.

Klubben – Matilda Gustavsson

Det börjar med igenkänning. Med minnen av den hösten, 2017. Matilda Gustavsson inleder sin undersökande reportagebok Klubben med #metoo- hösten 2017, närmare bestämt nyheten om Harvey Weinstein. #metoo som rörelse skapades dock mycket tidigare, av Tarana Burke 2006. Men det var först 2017 det verkligen brann i många delar av världen.

Inte minst i Sverige. Matilda Gustavsson är journalisten som gjorde reportaget om ”Kulturprofilen” i DN, om den prestigefyllda klubb som skapade eller avslutade konstnärskap och vars konstnärlige ledare inte bara hade inflytande över Svenska Akademien utan också i årtionden trakasserat och våldtagit kvinnor.

Ni känner säkert också igen historien, det är svårt att inte göra det. Ändå vill jag inte missa ett enda ord i inläsningen av Matilda Gustavssons bok, för Klubben är långt mer än bara en förlängd artikel i en tidning. Efter känslan av igenkänning kommer de av djup respekt och beundran för Matilda Gustavssons journalistgärning.

Klubben är ett reportage med så välgjord research att det känns svårt att värja sig. Vid sidan av det är Klubben oerhört välskriven och litterär, en ganska ovanlig kombination och något som gör det rent av omöjligt att sluta lyssna. Inläsningen av Ella Schartner är fantastisk. Inledningsvis känns skådespelarbytena vid de olika narrativen lite märkliga, men det går fort att vänja sig och det gör det lättare att särskilja de olika rösterna och berättelserna.

Berättelserna är många. Vreden, det är nästa känsla. Någonstans är det ofattbart hur ”kulturprofilen” Arnault kunnat gå så ostraffad genom sina gärningar, samtidigt visar Matilda Gustavsson klart och tydligt just hur starkt mansväldet inom kulturvärlden och hur långt inflytande räcker. Hur skräcken fick kvinnorna att fortsätta ha kontakt med sin våldtäksman. Gustavsson skärskådar, nagelfar, inte bara högkulturens boning utan också samhällets föreställningar om våldtäkt och varför vi reagerar som vi gör – både som offer och betraktare. Vad mer är, hon rannsakar sina egna fördomar och tankar. Klubben är ständigt intressant, ständigt utforskande, ständigt stark.

Men en känsla som Matilda Gustavsson aldrig inger, det är uppgivenhet. Många gånger under det här året har det känts just så, uppgivet, när #metoo råkar ut för bakslag efter bakslag. Med Klubben visar Matilda Gustavsson att det går att nå hela vägen, att även de som verkar ostraffbara kan få sona för sina gärningar i den patriarkala världsmaktsordningen. Matilda Gustavsson bevisar också hur oerhört mycket journalistiken behövs och hur viktigt ett grävande reportage i en tidning kan vara. Det kan vara värt att tänka på i tider när många ondgör sig över ”betalväggar” och inte tänker på att vi behöver stödja journalistiken för att den ska finnas kvar. Stöd journalistiken. Läs Klubben.

Albert Bonniers förlag, 2019.

Finns på bland annat Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Feministbiblioteket, och dagarna går, Fiktiviteter, hyllan, bernur, Bokstunder, Kerstins bokblandning, Tankar om böcker.

Wayward Son – äntligen Simon och Baz igen

Simon Snow har fastnat i soffan. Han var magivärldens stora hjälte och fann till och med kärleken i Carry On, men vad händer sedan då? Det är något vi sällan får se.

Simon verkar ha förlorat sin livslust och sitt syfte i världen och hans pojkvän Baz blir mer och mer orolig för honom. Det är då Simons bästa vän Penelope kläcker den fantastiska idén att de ska resa till USA för att hälsa på Penelopes pojkvän Micah – och för att rädda deras gamla klasskompis Agatha, som enligt Penelope befinner sig i dödlig fara.

Wayward Son är något så ovanligt som en efter the happily-ever-after- story och dessutom en uppföljare på en bok som placerar sig någonstans mellan glittrig Young Adult och magisk Harry Potter- fanfiction. Det är smågulligt och fullkomligt älskansvärt, med lite tonårigt hela-världen-går-under- tungsinne och ganska mycket brittisk humor inpackat.

Ibland känns det som att Simon och Baz är exakt det jag saknat i mitt fantasyläsande liv. Wayward Son är, liksom Carry On, magisk kan-inte-sluta-läsa-fantasy, men utan att ta sig själv på alltför stort allvar. Ibland är Wayward Son så jordnära att jag nästan vill kalla den diskbänksrealism, ibland blossar den upp i magiska dueller och knasiga möten med alla möjliga demoner och varelser. Och magin, sen. Något av det mest intressanta med magi i litteratur är hur författaren väljer att möta den – är magin oförklarlig eller finns det ett system och hur i så fall fungerar det? En svår väg, kantad av fler vassa fällor än i den samlade Tomb Raider- serien. Rainbow Rowell litar på ordets makt och låter magin rota sig i talesätt, sånger och citat – det är ett så underbart påhitt att mina ord inte räcker till. Jag älskar magin i de här böckerna!

Men Wayward Son är mer än magi. Framförallt är det den livsomvälvande kärleken du nästan bara hittar i YA-litteratur. Att Rainbow Rowell i sina senaste böcker kombinerar det med Harry Potter- fanfiction, som egentligen inte längre riktigt är det utan Watford School of Magic utan nu är en berättelse som står helt på egna ben, är ungefär det bästa påhittet någonsin.

He’s lovely. A bit of a sad mess. Dull and pale and rough around the edges. But still so lovely. I close my eyes and pretend to fall asleep on his shoulder.

Repris: En underbar julbok

Min julläsning brukar främst bestå av gotisk skräck, fantasy eller science-fiction. Men jag har läst en julroman jag verkligen älskade, och det var Jeanette Wintersons Juldagar. Idag blir det därför en repris av min stjärnögda recension av den från januari 2019. Originalinlägget hittar du här.

Det är ändå något alldeles särskilt att läsa jullit, och allra finast är det i Jeanette Wintersons sällskap. I vanliga fall är annars inte jullit min särskilda kopp te. Jag tycker sällan om romantik och gulliga historier om insnöade caféer men Jeanette Wintersons bitterljuva julstämning passar en sådan småbutter bibliotekarie med Grinchensymptom som jag alldeles utmärkt. Det finns magi här, oh ja, och vacker gnistrande vinter, men också sorgesam ensamhet, rädsla och fattigdom. Här finns de sidor av julen som vi sällan ser i juletid där synbar lycka, julklappar och mat i överflöd ofta tar upp hela blickfånget. Jag älskar att Jeanette Winterson berättar om tillvaron i gränslandet, om de som är ensamma på julafton, om spökhistorierna, om sorgen. Det känns som att hon sitter i fåtöljen bredvid mig vid brasan och berättar.

Så går går julens tolv dagar i Jeanette Wintersons sällskap. Jag får följa med till snofsiga partyn i New York, till året hon träffade sin fru och, flera gånger, till hennes uppväxt som vi också mötte i Det finns annan frukt än apelsiner och Varför vara lycklig när du kan vara normal? De tolv recepten som följer med berättelserna är långt mer än bara recept, det följer med en historia till varje som berättar om vems recept det är, hur Winterson fann receptet och hur bästa tillvägagångssättet är för att lyckas – inte sällan involverar det ett glas kyld champagne vid sidan av. Jag finner mig önska att alla kokböcker skulle skrivas på det viset, för jag känner att jag vill laga alla recept och då få komma lite närmare den historia som följer med dem.

Men allra mest tycker jag om berättelserna, tolv noveller om julens alla sidor. Om snömamman som väcks till liv, om sorgen när en älskade går bort i juletid, om ett knirkande gammalt hus med en mörk historia, om en flicka som gifts bort till ett hårt liv och tar döden i sina händer. Det är makabert, ibland hårresande så, men det är också vackert och stillsamt. De här berättelserna – The Snowmama, The Second-best bed, The mistel-toe bride och The Glow-Heart – är de jag tycker allra mest om, men alla är läsvärda och alla bär Jeanette Wintersons fullkomligt bedårande språk som jag blivit mer och mer förälskad i för varje gång jag läst en ny bok av henne. Jag tror att jag kommer återvända till den här boken, ett annat års tolv juldagar. Kanske flera.

Boken finns på engelska på The English Bookshop, Adlibris och Bokus, på svenska på Adlibris och Bokus.

Fler som läst: CRM Nilsson, Västmanländskan, …och dagarna går, Johannas deckarhörna, med näsan i en bok, stories from the city, Boktokig, Livet med orden.

Poesi, misär och retorik – några korta men stora läsupplevelser 2019

En del böcker gör stora intryck i all sin korthet. Även de som du sedan inte bloggar om.

2019 läste jag några korta romaner, och en väldigt lång, som jag ännu inte bloggat om. Inte för att jag inte tyckte om dem utan för att jag i några fall hade svårt att sätta ord på dem och i några fall inte hann eller hade så mycket att säga om dem i stunden.

Jag lyssnade vidare på serien om syskonen Baudelaires olyckliga liv, närmare bestämt del 4 – The Miserable Mill. Den här serien tuffar på, på ett ganska gemytligt sätt i all sin misär och sitt elände. Det är, av någon konstig anledning, mysigt att lyssna på berättelsen om de tre syskonen Baudelaire och deras fruktansvärda öde. Kanske för att det så tydligt är skrivet med en viss glimt och för att eländet är så vansinnigt överdrivet att det någonstans nästan blir komik av det. Kanske är det också för att inläsningen av ljudboken är otroligt trivsam. I The Miserable Mill har syskonen hamnat på Lucky Smells sågverk, och fruktansvärda saker väntar dem där – allt medan Count Olaf fortfarande jagar dem och deras förmögenhet.

En annan bok jag lyssnade på var den fantastiska barnboken Kronan av Annalena Hedman. Kronan är en kombination av magi och socialrealism, ungefär som Cirkeln fast för barn 6-9 år. Och inte riktigt lika mycket magi. Den är en underbar skildring av Västerbotten och av vänskap och lojalitet, fast allra mest är den ett hisnande äventyr. En fantastisk bok för högläsning, men också en underbar ljudbok att lyssna på. Jag älskade Kronan.

Om det är någon genre jag inte läser, så är det deckare. Ändå finns det några fantastiska deckarförfattare jag följer, Katarina Wennstam är en av dem. Jag älskar hennes böcker och jag älskar åklagaren Shirin Sundin. I Shirins första fall, som är en novell eller en kortroman, får vi följa Shirin innan hon blir den slipade åklagare hon är i bokserien som börjar med Svikaren. En spännande berättelse och helt klart intressant att få möta Shirin i hennes allra första fall. Även denna lyssnade jag på, en fin inläsning.

Ljudböcker utgör en stor del av mitt läsande, ibland är det bara så otroligt vilsamt att sjunka ned i en berättelse utan att behöva anstränga ögonen. Bara lyssna. Särskilt fint är det ofta att lyssna på inläst poesi, jag gör det ibland. I november, en ganska grå månad, lyssnade jag på min första hela samling med poesi av Karin Boye – De fyra årstiderna. Jag har tidigare ströläst mycket av Karin Boye, men aldrig en hel diktsamling. Det var en underbar upplevelse och något som jag verkligen kommer att göra om.

En sista ljudbok i den här samlingen är Vita bergens barn, den tredje och avslutande delen i Per Anders Fogelströms Barnserien. Jag tyckte om de två första böckerna, Vävarnas barn och Krigens barn, men Vita bergens barn är nog den jag tyckte allra mest om. I Stockholm härjar koleran, allt är smuts och elände. Men det finns också något vackert bland all misär och det är den ömsinta skildringen av människorna som befolkade staden då – och berättelsen om staden i sig, som har så mycket hjärta. Allra mest rörande var hur Vita bergens barn alldeles i slutet nuddade vid Mina drömmars stad, Per Anders Fogelströms mer kända serie om Stockholm som tar vid i historien där Barnserien slutar och som jag tyckte ännu mer om.

Den sista boken jag ännu inte bloggat om i år är No one is too small to make a difference, en samling av de tal Greta Thunberg hittills hållit på klimatmöten, konferens och andra stora begivenheter. Det finns inget riktigt förord eller efterord, eller någon litterär bearbetning, utan det är en liten skrift som ändå lyckas ha ett stort innehåll. Det är svårt att inte bli berörd av Greta Thunberg, det är svårt att värja sig mot hängivenheten och kunskapen om vetenskap. Det vill jag inte heller. Jag är redan så otroligt imponerad av Greta Thunberg som det går att vara.

Välj mig – Christina Lindström

När Silje kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet är allt förändrat. Alla tittar på henne och tystnar när hon närmar sig. Och alla viskar om vad som hände under sommaren. Att Siljes pappa har drunknat och att alla tror att han har tagit livet av sig.

Christina Lindström går sannerligen från klarhet till klarhet. Jag älskade både Jack och Finns det björkar i Sarajevo? oändligt mycket. Med Välj mig tar Lindström ytterligare ett steg närmare tronen som en av Sveriges allra bästa författare idag.

Jag är med i en ganska stor litteraturgrupp på facebook, ni vet säkert vilken den är. Ibland ser jag föreställningen skymta förbi att ungdomslitteratur skulle vara ”enkel”, ”platt”, ”tråkig” och dåligt skriven. En del skulle i vuxen ålder inte få för sig att läsa en ungdomsroman och jag önskar de visste vad de missade. I ungdomsromanen, när den är som bäst, ryms verkligen hela livet och lite till. Oändligheten, tron på att allt är livsavgörande, det fullständiga nuet. Det är just det Christina Lindström fångar så bra – hur viktigt varje steg en tar på vägen mot vuxenlivet är, hur det känns som att allt är hela världen, precis hela tiden. Som att livet står och faller med den första kärleken, den första sorgen, förlusten av den första vänskapen.

Den känslan har jag hela tiden när jag läser Välj mig. Det är en outsägligt sorglig bok om något av det värsta som går att uppleva, men det är också en bok som skildrar hur livet envist tuffar på ändå och hur kärleken ändå lyckas skapa sig en boning i sorgen. Silje försöker överleva sorgen efter sin pappa som inte längre finns, samtidigt som hennes bästis Mia glider allt längre ifrån henne. I centrum av allt finns Alvin, kärleken.

Välj mig är en tung bok, den tog mig flera veckor att läsa. Men jag känner mig också starkare efteråt, som att historien gav mig stöd fast den berättar om en krackelerad tillvaro. Som att jag blivit lite rikare, lärt mig något om livet och världen. Välj mig är stor litteratur. Läs den.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Magi, kärlek, Uprooted

Uprooted är så magisk, på alla sätt och vis, att jag inte är helt säker på vart jag vill börja.

Kanske är det bäst att börja från början. Dvernik är en liten by i ett fiktivt, medeltidsliknande Polen. Agnieszka älskar dalen där hon bor och sin vän bästa vän Kasia. Men det finns också en skugga och en oro i byn, över närheten till den ondskefulla Skogen (The Wood) som är full av korrupt magi. Det enda som håller Skogens ondska borta är trollkarlen de kallar Draken, han som bor i tornet i utkanten av dalen. Vart tionde år väljer han en sextonårig flicka från byarna i dalen som sedan får leva i tornet och sällan eller aldrig återvänder. I år är ett Drakens år och alla är säkra på att Draken ska välja Kasia, Agnieszkas bästa vän.

Att berätta vad Uprooted handlar om gör den dock inte rättvisa. Naomi Novik gräver djupt i gamla folksagor och legender om drakar, häxor, magi och – kanske allra mest – i myten om Baba Jaga, häxan i många olika grenar av den slaviska mytologin. Långsamt väver hon ihop trådarna till en berättelse som är både fasansfull och sorglig, så vacker att det gör ont. Uprooted följer ingen mall, historien böljar fram och tillbaka utan någon början, mitt eller slut. Uprooted är något så ovanligt som en standalone- fantasyroman för vuxna och på något sätt får Naomi Novik ändå plats med en hel värld och mer därtill.

Men det finns något mycket viktigare med Uprooted som fantasyroman. Det jag älskar så vansinnigt mycket är hur vänskapen mellan Kasia och Agnieszka är berättelsens starkaste och mest centrala relation – det är inte ofta vänskap mellan två kvinnor tillåts vara det i fantasyromaner, eller i romaner överhuvudtaget för den delen. Inte heller använder Naomi Novik den trötta tropen om några enstaka starka kvinnor i en värld där mannen som regel ändå alltid är startare och har mer makt – den tropen är alltför vanlig, likaså föreställningen om att detta är något feministiskt och bra. Naomi Novik visar också, med lätthet, att det är fullt möjligt att berätta om en medeltidsliknande fantasyvärld på ett ytterst trovärdigt sätt utan att känna sig nödd och tvungen att importera den tidens kvinnosyn på köpet. En karaktär kan utvecklas även om hon inte blir våldtagen och ett krig behöver inte använda våldtäkt som vapen för att vara obeskrivligt otäckt – det är en sådan lättnad, ibland, att läsa Uprooted att jag blir fullständigt gråtfärdig.

Allra mest är jag mållös. Över hur Naomi Novik så sömlöst väver in legender och myter och ändå gör Uprooted till sin helt egna berättelse, över hur otroligt vackert språket är, hur fantastiskt svindlande och magisk historien är och hur svårt jag hade att lämna Kasia och Agnieszka. Uprooted är något av de mest förtrollande jag läst, någonsin.

En poetisk liten skrift om folkbiblioteket

I folkbiblioteket lånade jag mitt liv.
Lånetiden är tydligen hemlig
och jag förväntas skriva innehållet själv.
De har tagit bort alla förseningsavgifter
men allt ansvar vilar på låntagaren.

Folkbiblioteket är en liten diktsamling med ett stort innehåll. Gunnar Källström – bibliotekarie, författare och visartist – försöker göra något så svårt som att fånga folkbibliotekets inre. En plats där alla ska få plats, där allsidighet ska gå hand i hand med mänskliga värden och kvalitet, där alla ska känna sig välkomna och trygga. I dramatisk anda kan det kallas en av samhällets sista köpfria platser, en femte statsmakt som de senaste årtiondena fått ifrågasätta hela sin identitet.

För det är när mycket annat i samhället slår igen – som bankkontor, fritidsgårdar och medborgarservice i små orter och glesbygd – som biblioteket får ta emot de som stängs ute. Med öppna armar står vi där, även om vi inte alltid vet hur vi ska hantera det. En bibliotekarie är inte alls längre någon som bara lånar ut böcker – hen är också dator- och IT- rådgivare, översättare, navigator i samhällsdjungeln, moraliskt stöd och högläsare. Allt medan hen också försöker vara reklamare för biblioteket i en tid där – även om många nya hittar till oss – många självklara biblioteksbesökare söker sig till boklådor och prenumerationstjänster istället.

Det är i denna röra som Folkbiblioteket av Gunnar Källström kan vara en trygghet, en spegel att se i. Den tunna skriften ger inga svar men den sätter ord på många känslor en har där bakom disken, mitt i ett sammelsurium av frågor om migrationsverkets blanketter och hur du läser e-böcker på Ipaden du fått av ditt barnbarn i julklapp. Hur slår du ens på den? Vad är en e-bok?

Folkbiblioteket är en betraktares poesi. En bibliotekarie kan nog le i mjugg åt intern kvickhet såsom En bibliotekaries memoarer, men de allra flesta dikterna kan läsas av precis vem som helst. Kanske kan de få en slumrande biblioteksbesökare att återupptäcka en av de allra viktigaste platserna i samhället. Vi klarar oss inte utan er.

På förmiddagen var det en besökare i konsthallen
Hon gick in klockan 10.03
och kom aldrig tillbaka
11.35 kom det ut en helt annan människa

BTJ Förlag, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Det spökar i London

Välkommen till London, men se upp för gastarna!

Under Halloween och Alla helgon- helgen lyssnade jag på två underbara spökböcker, båda skrivna för 9-12 år men båda lämpliga för alla från 9 upp till 100 år. Båda handlar om spökjägare, men är ändå ganska olika. Den första är City of Ghosts, som jag älskade – du kan läsa vad jag tyckte om den genom att klicka här.

Den andra är The Screaming Staircase av Jonathan Stroud, som jag tyckte nästan lika mycket om. I Strouds England har landet plågats svårt av en spökepidemi under flera år – rasande och illasinnade vålnader hemsöker vart och vartannat hus i London. I dess spår dyker förstås spökagenter upp, byrå efter byrå som tjänar sitt uppehälle på att förgöra spökena. Endast barn har den övernaturliga förmågan som krävs.

Till London kommer Lucy, hon är en ung talang i spökjägarbranschen men hamnar hos Lockwood & Co., den minsta firman i hela stan och den enda som bara styrs av barn. Efter ett jobb med ett katastrofalt avslut hamnar Lockwood i skuld, och den enda utvägen verkar vara att anta ett erbjudande om att tillbringa en natt i det mest hemsökta huset i England – där den Skrikande trappan väntar.

The  Screaming Staircase är en härlig spökbok – vålnaderna är fasansfulla och humorn är brittisk. Den är mer otäck än City of Ghosts, och har ett betydligt högre tempo, ändå var det City of Ghosts som var min favorit. Men The Screaming Staircase var också en helt underbar läsupplevelse, alldeles perfekt i oktobermörkret. Jag tror den passar fint som högläsning för orädda 9-10- åringar och som egenläsning för 12 år och uppåt, särskilt för de som älskar rysare men tycker att Ingelin Angerborns böcker inte är tillräckligt otäcka och som behöver en utmaning – boken är ganska tjock men går fort att läsa. På svenska heter boken Den skrikande trappan och den följs av flera böcker i samma serie. Den finns inläst som ljudbok på både engelska och svenska. Jag längtar efter att fortsätta lyssna!

Boken finns att köpa på svenska på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.