The Lady’s Guide to Petticoats and Piracy

The Lady’s Guide to Petticoats and Piracy är den högst efterlängtade uppföljaren till The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue. I den gav sig sykonen Henry och Felicity Montague iväg på en ”Grand Tour of Europé” tillsammans med Henrys bästa vän och hemlige älskare Percy. I The Lady’s Guide to Petticoats and Piracy fortsätter Mackenzi Lee att flörta med det europeiska 1700- talets alla strikta seder och bruk, samtidigt som hon glatt väver in högst queera skeenden i berättandet. Det är, minst sagt, underbart.

Ändå kanske jag hade önskat mig ännu mer av uppföljaren till en bok där ordet ”bombastiskt” liksom beskrev alltihop lite i underkant. Jag älskade att Mackenzi Lee inte skrädde orden i Henrys och Percys sexuella eskapader, och även om det är betydligt mer äventyr i Felicitys bok så är det istället mindre queert.

Jag tyckte ändå det var fantastiskt roligt att följa med på Felicitys äventyr. Det är en berg- och dalbana av aldrig sinande upptåg när Felicity försöker undvika att bli bortgift och gör sitt bästa för att bli accepterad på läkarutbildningen. Nu är inte de gamla 1700- talsgubbarna särskilt pigga på att låta en kvinna bli läkare, och som ett sista hopp beger sig Felicity till Tyskland där en av hennes gamla vänner ska gifta sig med en läkare. Med sig får hon en mystisk kvinna som lovar att hjälpa Felicity mot att hon presenterar henne för Felicitys barndomsvän, den som ska gifta sig med läkaren Felicity beundrar så mycket. Att det smids ränker? I allra högsta grad. Mackenzi Lees böcker är härliga, spännande, färgglada och fullständigt obrydda.

Boken finns på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Harper Collins, 2018.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första boken i serien.

”En dag kommer jag växa i mitt vemod”

Det är sekelskifte på Svartviks sågverk. Bricken är sjubarnsmamma och det är trångt i köksrummet. Livet går på som det gör för arbetarna på sågverket, det är morgonkaffet och sågspånen och kvällsgröten och barnpassningen.

Det är just det där som Vibeke Olsson är så fantastisk på att skildra. Doften av nysåpade skurgolv, känslan av att dricka kaffe i sängen en söndag morgon, tröttheten i lederna efter dag ut och dag in på sågverket. Vibeke Olssons skriver vansinnigt vackert, till synes sömlöst, om sorg och vedermödor men också om glädjen och kärleken.

Jag känner mig nästan kär i Bricken, så mycket tycker jag om henne. Hon blir så levande i Vibeke Olssons språkdräkt att jag är säker på att hon har levat, funnits där på sågverket och kämpat för sina barn och sin man, som inte kan låta bli att dricka när livet blir för hårt. Bricken själv är förstås inte felfri, de mest trovärdiga karaktärerna är inte det, men utan henne hade det inte funnits någon familj. Eller någon lägenhet.

I sjätte boken är det den starka viljan över rätten att organisera sig som lyser starkast, och stoltheten i att vara arbetare när magister Sundblad vill skicka Brickens äldsta barn Nikanor till läroverket i staden. Framförallt är det stoltheten som rör sig i cirklar i Brickens tankar hela tiden, hand i hand med skammen. Det är så viktigt, att ha den där stoltheten, och det är så lätt att förstå Bricken samtidigt som en nutida läsare säkert vill säga åt henne ibland. Åh, vad jag har saknat Bricken och Nikanor och alla andra på sågverket.Jag är där, aldrig är jag väl så mycket där i en bok som när jag läser böckerna om Bricken. Allting känns så nära, så äkta. Odile Nunes gör en fantastisk inläsning av ljudboken och jag är otroligt ledsen att de två sista böckerna inte finns inlästa. Men jag kommer läsa pappersboken istället, för att umgås med Bricken i den lilla lägenheten vid sågverket kommer alltid höra till mina finaste läsupplevelser.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Carolina läser, Hedvigs bokhylla, Böcker emellan, Västmanländskans bokblogg, Boktokig.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de tidigare delarna:
Sågverksungen
Bricken på Svartvik
Sågspån och eld

Crucible of Gold – sjätte boken om Temeraire

Varje sommar läser jag en ny del i Naomi Noviks historie/fantasy- crossover- serie. Det är Napoleonkrigen, fast med drakar. Mycket mer spännande än vanliga historiska romaner, om du frågar mig.

Äventyrsberättelser var min stora hjärtegenre när jag var en bokslukande tioåring. Jag läste böcker av Jack London och Jules Verne, Julie Tatham och Helen Wells, Franklin Dixon och allt annat jag hittade. I tonåren läste jag hela serien om Master and Commander av Patrick O’Brian. Två gånger. Jag tror att det är den, kanske nu något dammiga, klassiska äventyrsromankänslan jag älskar så i serien om Temeraire. Det är stora gester, halsbrytande jakter, svält på fartyg som inte sett land på tre veckor, hiskeliga stormar och blodiga slag.

Och så är det drakarna, då. Mest av alla tycker jag förstås om Temeraire, den smarta men våghalsiga svarta kejsardraken och hans kapten Laurence. Fortfarande tycker jag mest om första boken i serien, Hans majestäts drake, men serien håller hög klass hela vägen och jag sjätte boken är inte mindre spännande än sina föregångare. Naomi Novik är verkligen en högst underskattad fantasyförfattare.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Här kan du läsa vad jag tyckt om tidigare böcker i serien:

Hans majestäts drake
Jadetronen
Svartkrut och eld
Elfenbensriket
Örnarnas triumf
Tongues of Serpents

Känslan i korridorerna

Korridorerna i högstadiet och gymnasiet, jag tror vi alla minns dem. För en del var de ett kungarike i tonåren, för andra ett fängelse. Det var där lärarna sällan vistades eller visste vad som pågick – eller, kanske värre, blundade för det. Det var glåpord, kramar, slagsmål, hångel, mobbing.

Ester Roxberg och Moa Eriksson Sandberg är två av vår tids viktigaste författare och i novellsamlingen Korridorer fångar de känslan av total utsatthet och hängiven vänskap enastående väl.

Det var flera månader sedan jag läste Korridorer nu, det var när nätterna var som ljusast och jag kunde sitta barfota i daggvått gräs och läsa i dagsljus vid midnatt. Jag minns inte novellernas handling särskilt väl, men jag minns känslan. Korridorer fångar tonårslivet, skaver, gnager, vränger känslorna ut och in. Ester Roxberg och Moa Eriksson Sandberg skriver om kärlek och vänskap, om klass och rasism, om lycka och skam och hjärtesorg. Den är en av de mest välskrivna ungdomsböcker jag läst och jag önskar att många lärare läser dem tillsammans med sina högstadielever och gymnasieelever. Det är noveller att prata länge om, att känna, att minnas.

Rabén och Sjögren, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Enligt O, Agnes bokblogg, Tusen sidor, Barnboksbloggen, Prickiga Paula.

En magiker, en politiker, en nobelpristagare och väldigt mycket misär

Under sommaren läste jag några böcker som jag tyckte ganska mycket om i stunden, men som kanske inte kommer stanna med mig i tankarna någon längre tid. Så kan det vara med litteratur ibland, att den ger en något bara just där och då.

Jag hade hört mycket gott om Radioföljetongens inläsning av Styr din plog över de dödas ben, skriven av Nobelpristagaren Olga Tokarczuk. På något sätt är det faktiskt nästan mest inläsningen som roar och fascinerar, det är verkligen en snygg produktion som bara nästan stryker foten över gränsen till dramatisering. Själva boken är klädd som en kriminalroman, men rymmer mycket mer än så under ytan. I sina stunder fann jag den intressant och tankeväckande, men på något sätt fastnade den inte hos mig.

En bok som berörde mig i sin språkliga finess men inte tog sig ända in i mitt innersta vad Birgitta Trotzigs Dubbelheten Sammanhang. Jag älskar Birgitta Trotzig, hennes är ett av de författarskap som ligger närmast mitt hjärta. Dubbelheten Sammanhang är en samling kortare verk, och även om jag är glad att jag tog mig igenom den och även om den gav mig det mörker och den misär jag vill ha från Trotzigs alster, är det inte det verk som kommer stanna med mig.

Kanske hade jag tyckt bättre om Magikerna ifall jag hade läst den istället för att lyssna på den, kanske hade jag om jag hållit boken i min hand bara lagt ned den efter några kapitel. Jag tappade fokus ibland, fick spola tillbaka, tappade tråden, men fann mig ändå ganska ofta märkligt fängslad av magiskolan i New York. En slags mörkare, vuxnare, mer dramatisk Harry Potter. Snyggt, ibland – roligt, ibland. Men för det mesta? Ganska medelmåttigt.

I sommar läste jag också ut 100 brev som (inte!?) förändrade världen av Gudrun Schyman, 100 nyhetsbrev från sagda politiker samlade i en egenutgiven bok. Intressant läsning, om än något inaktuell då förhoppningsvis något i alla fall har hänt på de tio år som det gått sedan breven började skrivas.

Slutligen hopade sig misären återigen i sagan om de olycksaliga syskonen Baudelaire, i sjätte boken The Ersatz Elevator. Jag lyssnar på en bok då och då i A Series of Unfortunate Events, ibland snuddar jag vid att lägga ned hela projektet men det finns något nästan guilty pleasure- ljuvligt i att följa alla bisarra olyckor som kantar de tre syskonens försök att undkomma den onda greve Olaf. Misären, misären.

De dödas resa – Lena Arro

Det är höst och i dimman lurar faror långt rysligare än du någonsin kunnat tänka dig. Den som är bekant med sin grekiska och romerska mytologi känner igen Charon när en tonåring går vilse i dimman och luras ned i en roddbåt av en gammal man. Charon skeppade döda själar över floden Styx, eller Acheron, till dödsriket Hades.

I roddbåten är den stackars tonåringen fast. Han kastas in i gamla sägner och spökhistorier när den gamle mannen skickar honom kors och tvärs i historien för att leta upp förlorade reliker. Det är en snygg ramberättelse i Lena Arros nya rysare för 9-12 år, det är omöjligt att sluta läsa. Eller lyssna, som jag gjorde. De dödas resa är en tunn och liten bok men inte desto mindre otäck för det, och det älskar jag. Jag har många elever som inte kommit så långt med läsningen men ändå förstås vill läsa rysliga spökhistorier. För vem vill inte det?

Lena Arro är en stjärna i spökbokshimlen och jag älskar De dödas resa.

Opal, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Dödens tivoli – Camilla Lagerqvist

Det är något alldeles särskilt med övergivna tivolin. Det är också något alldeles särskilt med författare som lyckas fånga just den känslan. Camilla Lagerqvist är en av de finaste författarna som finns när det kommer till att ge liv åt en plats, en känsla och en tid.

Dödens tivoli fick sitt namn efter den skakande händelsen då två pojkar försvann spårlöst när de besökte tivolit. Det enda som hittades var den ena pojkens jacka och en blodpöl. När Nours äldre syster och hennes kompisar ger sig av mitt i natten för att gå på spökjakt på tivolit smyger Nour med, och när de väl är framme är det försent. Hon blir tillsagd att stanna i bilen men smiter ut och blir fast på tivolit när Nours syster och bilarna kör därifrån.

Men är hon verkligen ensam? När en doft av popcorn smyger sig in och det gamla pariserhjulet går igång med ett knakande och knirrande, börjar håren resa sig på mina egna armar. Det finns något så avgrundsdjupt otäckt med platser som är menade för skratt och glädje men istället bara samlar på damm och övergivenhet. Det är inte för intet jag gallskrek när jag spelade skräckspelet The Park, det finns få saker som skrämmer och fascinerar mig så som rostiga pariserhjul och igenvuxna karuseller gör. Det förvridna, det som ska ge trygghet men visar sig vara blodisande skräck, det skakar mig ända in i magen.

Camilla Lagerqvist fångar den känslan ruskigt väl. Det kryper i mig när Nour jagas fram och tillbaka mellan tivolits karuseller. Dödens tivoli är en verklig nagelbitare, fantastiskt skildrad. Det enda smolket i min popcornbägare är det klassiska misstaget att avslöja för mycket och därmed låta något av mystiken och spänningen gå förlorad. Jag tycker om att bli lämnad med osäkerheten. Var det verkligen…? Men Dödens tivoli är för ovanlighetens skull en renodlad rysare från Lagerqvist, mest skriver hon historiska spänningsromaner, och kanske får vi lämnas i större spöklig ovisshet nästa gång. Jag hoppas det. Dödens tivoli utlovar mycket inför framtida boksläpp.

B Wahlströms, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Edith Södergran

Edith Södergrans dikter har följt mig genom livet. Ändå har jag aldrig tidigare, med mål och mening, läst igenom alla hennes olika verk. Inte förrän nu. Min utgåva, en inbunden, vacker krämvit från 2006, har blivit tummad, älskad och hundörad, allra mest den första samlingen som är från 1916.

Det är här vi finner Vierge Moderne, den förmodat mest kända av alla Edith Södergrans dikter och den som genom alla år talat allra varmast även till mig. Den, och Violetta skymningar, som mot slutet av läsningen alltid fyller mig med ett brus, en längtan, svår att förklara.

Edith Södergran föddes 1892 och är en av de mest tongivande modernisterna i svensk diktning. Det går att läsa och prata om hennes influenser, om kopplingen till Nietzsche, men för mig ger läsningen av dikterna framförallt en känsla, en som stannar kvar långt efter att jag slutat läsa. Jag tycker fortfarande mest om de två första samlingarna, Dikter och så Septemberlyran – ni vet, den som inleds med det vansinnigt vackra förordet vars avslutande mening är ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”. Orden ger mig gåshud varje gång jag låter ögonen vila på dem.

Jag kommer återvända till min tummade diktsamling många gånger. Således, efter att för första gången ha läst den fullständiga samlingen från pärm till mig har jag beslutat att den nu mer än någonsin åtnjuter sin hedersplats i min poesihylla. Edith Södergran, kanske den poet jag älskar mest.

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

Min bror heter Jessica – John Boyne

John Boyne skriver i sitt efterord till Min bror heter Jessica att han som författare inte vill skriva om det han känner till utan om det han inte känner till. Att han vill utforska andra människors liv. Nog så väl, men det är ändå viktigt att veta vad en skriver om. Särskilt när en skriver om personer vars liv och hälsa riskeras av samhällets ovilja att förstå.

John Boynes nya ungdomsbok är en bok som gör mig oerhört kluven. Världen behöver många fler böcker om transpersoner, men jag är inte helt säker på att John Boyne gör det på rätt sätt. Jag är heller inte säker på att det är helt fel. Jag har ingen transerfarenhet själv så innan jag började skriva den här recensionen tillbringade jag flera timmar på internet för att försöka läsa något om vad människor med transerfarenhet kände för den.

Det var inga bra recensioner. Många, och det gjorde även jag, fastnade länge vid titeln. Det är en kränkande titel i det att Jessica kallas ”bror” när hon förstås är en syster – och dessutom är det en slags clickbait- rubrik för att fånga en potentiell läsare. Tyvärr är titeln ganska synonym med boken för hela bokens poäng är att Jessicas familj är skitstövlar som vägrar förstå och acceptera när Jessica kommer ut som transtjej. Det är inte svårt att förstå John Boynes intentioner, att låta lillebror Sam berätta för att skildra en familj som långsamt inser och börjar acceptera sin dotter för den hon är. Tanken är, förutsätter jag, att någon ska läsa utifrån samma position som Sam och själv börja förstå.

Men det är en lång väg dit. Sam gör en poäng av att hela boken igenom, fram till de sista sidorna, ständigt benämna Jessica som ”min bror” och Sam, och resten av familjen, är så hårdnackat negativa att det nästan blir en parodi. Föräldrarna är politiker, mamman kandiderar till att bli Storbritanniens premiärminister, och när de besöker psykologen – och sedan under en middag hamnar i en absurd diskussion om vilket semestermål som är mest politiskt korrekt (de landar i Lake District) – är de i princip tecknade som karikatyrer.  Det hjälper inte berättelsen och det är tyvärr inte det minsta roligt, det låter bara Jessicas egen historia hamna i skymundan. Tyvärr är också den enda människa som bryr sig om Jessica och accepterar henne villkorslöst också parodiskt tecknad. Nästan varenda person i den här boken är fullständigt tvådimensionell, förutom Jessica, och hon får aldrig vara mer än en röst i bakgrunden.

Jag undrar vilken läsare John Boyne sett framför sig. Efter vad jag har läst så verkar många transpersoner själva vägra läsa den – så är tanken att någon som, liksom Sam, har starka fördomar ska läsa den och bli omvänd? Jag tror tyvärr inte de kommer plocka upp den här boken. Som högläsning i en klass? Nja, det skulle lätt kunna bli ganska traumatiskt för eventuella transpersoner och i så fall skulle jag hundra gånger hellre rekommendera Brorsan är kung eller Om jag var din tjej.

De som försvarar John Boyne menar att konsten måste få vara fri. Det svåra är att konsten, i det här fallet, kan försvåra livet för den redan oerhört utsatta grupp konsten säger sig vilja representera. Problemet, tycker jag, är att John Boyne inte verkar ha varit tillräckligt lyhörd mot de transpersoner han har pratat med under skrivandets gång. Det räcker med att läsa Brorsan är kung för att förstå att det är klart att författare kan skriva fantastiskt fint om transpersoner utan att själv ha erfarenheten, men jag är också rädd att John Boynes bok stjäl platsen från en författare som kan berätta utifrån sig själv. Vi behöver fler sådana berättelser, många fler. Jag vill inte vara tvärsäker på något jag skriver utifrån min position, men något jag vet är att representation spelar oerhört stor roll. John Boyne hade kunnat göra något verkligt stort av berättelsen om Jessica, men nu känns det ibland nästan respektlöst.

B Wahlströms, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser, I heart fantasy.

Rävlystnad – Solveig Vidarsdotter

Stora Blåsjön är den mest bedårande platsen i Jämtland, och det vill inte säga lite i ett landskap som är så underbart vackert att det tar andan ur dig om du tillåter dig att stanna upp och låta det. I Frostviken, som är området i nordvästra Jämtland där Solveig Vidarsdotters deckare utspelar sig och där jag tillbringat mer än en midsommar, finns också Gäddede och det är där Ingrid Kvarnberg blivit närpolis sedan hon återvänt från Stockholm.

Men i Rävlystnad spelar Stora Blåsjön huvudrollen. Här är det endast sex kilometer till norska gränsen och här ramas byn in av fjäll som är skarpare än de i södra Jämtland och rinner brant ned i sjön som gett byn namnet. På sluttningen finns skidanläggningen i centrum av Vidarsdotters nyaste deckare. Det är påsk och säsongen är i full gång när den unga miljöaktivisten Noomi Bergman hittas död i närheten av fjällhotellet.

Rävlystnad är Solveig Vidarsdotters tredje bok om Ingrid Kvarnberg och hennes kollega Erland Skogmo. Debuten, Isvittring, var inte övertygande men Nässelvrede hade en ton utöver den vanliga deckaren, gränsade till snygg glesbygdsnoir på sina bästa ställen och pendlade skickligt mellan att skildra ett brutalt mord och en avfolkningsbygd. Tyvärr når inte Rävlystnad upp till samma nivå. Den känns mer klichéartad och med mer förutsägbara karaktärer. Kanske är det till viss del mitt eget fel, jag läste de tidigare böckerna och lyssnade på Rävlystnad, jag vet inte om det bidrog till att jag aldrig lyckades skrapa ihop så mycket entusiasm för berättelsen.

Samtidigt tycker jag om att vistas i Vidarsdotters Frostviken. Solveig Vidarsdotter vet vad hon pratar om när hon beskriver Jämtland. Det är, på sina ställen, fint skildrat, och Rävlystnad lider inte av alla de tråkiga klichéer som den svenska deckargenren lider av. Det är en spännande deckare, i sina stunder välskriven, och jag kommer nog ändå fortsätta följa Kvarnberg och Skogmo.

Lind & co, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Läsa och lyssna, Boktokig, Läsvärd eller inte.