Om Gänget och något om våldsskildringar i böcker

Gänget är femte delen i Katarina Wennstams deckarserie om advokaten Shirin Sundin och kriminalinspektören Charlotta Lugn. Mycket är nytt i Gänget, Shirin är skild från Fredrik och har bytt efternamn till Nouri, Charlotta är på väg tillbaka efter sitt tjänstefel. Jag gillar att det går uppåt istället för nedåt för våra huvudkaraktärer och jag tycker verkligen om att återse dem. Här snubblar de över ett försvinnande, ett mord. Ett killgäng, på ytan sammansvetsat och som fortfarande träffas efter tonåren.

Jag skulle dock också genast vilja förse Gänget men en ganska rejäl triggervarning. Alla Katarina Wennstams böcker handlar på något sätt om kvinnors utsatthet i en patriarkal värld, men jag tycker alltid att hon tidigare har skrivit så bra att det inte blir för jobbigt att läsa. Hon håller sig på offret sida, lägger skulden där den ska hamna, forskar, funderar. Att jag fortsätter läsa hennes böcker beror också på att det våld som funnits i dem aldrig har varit överdrivet eller sensationellt och att hon faktiskt skildrar någonting med det. En stor anledning till att jag däremot – med ytterst få undantag – inte läser svenska deckare är att de alltid verkar inledas med ett snyggt kvinnolik och en butter manskommisarie. Vidare så gottar de sig ofta i ganska onödigt och med största säkerhet sexuellt våld, för att sedan i sista kapitlet avslöja en mördare en kunnat gissa sig till för tvåhundra sidor sedan.

Men det är skillnad på att bara skildra våld och våldtäkt och att skildra något med våld och våldtäkt. Vi lever i en patriarkal värld, självklart måste litteraturen synliggöra det. Det är viktigt, inte bara för litteraturvärdet i sig, för igenkänningen utan också för kamplystnaden. Det är så bra litteratur fungerar. Tyvärr går många författare efter devisen att endast skildra, och gärna stort och mycket. Här trillar tyvärr fantasyförfattarna ofta i samma fälla som deckarförfattarna och det främsta exemplet är i min mening George R R Martin som fullständigt excellerar i mäns våld mot kvinnor och gärna kallar kvinnor ”horor” på var och varannan sida i Game of Thrones- serien. Det är våld på ett explicit, sensationssökande sätt som bara får mig att må illa och många gånger har fått mig att totalt vilja sluta läsa böckerna. Då spelar det ingen roll att det finns ”starka kvinnor” i betydande roller. Det blir en parantes i sammanhanget av det totala våldet och förtrycket mot alla andra kvinnor.

För att återgå till Gänget och triggervarningen så finns här en våldtäkt som återkommer flera gånger och som fick mig att må fysiskt illa. Inte för att det är sensationellt beskrivet, men för att Katarina Wennstam söker sig in i offrets och gärningsmännens huvuden och får dem att bli så verkliga. Det känns helt säkert att just precis detta har hänt. Det är många gånger mer otäckt än det slentrianmässiga övervåld som återkommer så ofta i deckare, men det är också många gånger mer verklighetstroget och otäckt än något jag läst av Wennstam tidigare.

Det är skillnad på våldsskildringar och våldsskildringar. De som bara finns där för sensationens skull och de som berättar något. Och även om Gänget tillhör den senare kategorin skulle jag vilja varna känsliga. Gänget är en bra bok, en välskriven deckare, bra inläst av Alexandra Rapaport. Men det går inte att värja sig.

Du hittar boken på Adlibris eller Bokus.

”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” – Jack Werner

Jag var något överraskad av formen på Jack Werners bok ”Ja skiter i att det är fejk det är förvjäligt ändå”. Kanske hade jag förväntat mig något mer handboksliknande i det svåra som är källkritik men det är inte alls vad boken är – inte vid en första anblick i alla fall.

Jack Werner är journalist, en av grundarna till Metros Viralgranskaren och en utmärkt föreläsare om källkritik och myter – jag har haft det stora nöjet att höra honom prata och om du får chansen så missa den inte ! Han har till den här boken, likt sin stora idol Bengt af Klintberg, samlat på myter. Till skillnad från Klintbergs så utspelar sig alla Werners samlade historier på internet, ändå är de oerhört lika både till sin form och spridning. Ibland är de i det närmaste identiska. De har stöpts om för att passa den nya tidseran men många är ändå myter som florerat i femtio år eller mer. Det är så oerhört spännande att försöka förstå hur och varför.

Och kanske är det ändå där vi får källkritikslektionen jag trodde att den här boken mer uttalat skulle vara. I varje historia går Jack Werner igenom hur den spridits och vilka fällor de som spridit den fastnat i. På köpet får vi en rejäl lektion i mänsklig psykologi, i varför vi så gärna vill tro på vissa historier – och viktigast, hur blinda det gör oss. En stor del av Jack Werners poäng är att det är lättare att bli vilseledd ju mer en vill tro på en fejkad berättelse och att det är när en känner en vilja att sprida något som den extra försiktigheten måste kicka in. Om en fejkad berättelse bekräftar vår världsbild är det svårt att börja ifrågasätta den.

Även om det här är så fantastiskt viktig läsning så är det också lite väl lång läsning. Boken hade vunnit mycket på att kortas ned med några historier, poängen går fram tidigt och en del historier är bara upprepningar av föregående.  Kanske hade hellre också de avslutande tipsen för hur du ska tänka inför något som inte verkar stämma fått vara mer utvecklade, längre och kanske även funnits tidigare i boken.

”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” är ändå förstås en av årets absolut mest viktiga böcker. Jag säger sällan att ”alla” borde läsa en bok – senaste gången var efter att jag hade läst The Hate U Give –men den här boken borde ALLA läsa. Jag tror dessutom att den fungerar utmärkt för lärare och bibliotekarier att bygga lektioner i källkritik på – kanske tillsammans med boken Viralgranskarens handbok men den har jag inte läst. Än.

Albert Bonniers förlag, 2018.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Stories from the city, Fiktiviteter, Sagan om Sagorna.

 

Marken – David Väyrynen

Malmfälten är platsen för David Väyrynens Marken. Men mer än så handlar den om människorna i ett område som ganska få personer söder om Gävle bryr sig om eller ens känner till. Malmfälten är Kiruna och Gällivare kommuner och benämns så sedan sekelskiftet på grund av de många gruvor som brutits här. Malmen från gruvorna skeppas åt söder och väster, kampen för att inte få sin natur förstörd av gruvbrytningen är inte direkt ett hett samtalsämne i resten av Sverige.

Under början av 1800- talet spred sig den inomkyrkliga rörelsen laestadianism i norra Norrbotten. Den socialistiska arbetarrörelsen kom senare men båda har sina spår i Marken. David Väyrynen skildrar människor, människor som håller fast vid folkrörelsen, vid solidariteten. Det handlar om värden som ganska ofta ses ned på av den stora massan människor men som här blir fullständigt självklara. Det kan tyckas vara små människor i en ödslig trakt men mer är det en berättelse om människor som håller ihop, även om de ibland gör det i det tysta. Storstaden blir en kontrast snarare än en norm, inte något att längta till utan något att komma ifrån.

Bland det jag älskar mest med Marken är att det alltid finns ett tomrum, plats för röster som inte får höras men som en ändå anar i periferin. Det är små historier, berättade på poesi och prosa, fri vers, sånger, dokument, listor och minnesrunor. En av mina favoriter är Fason, som i de första verserna handlar om att uppfostra ett barn och i de senare om att barnet flyttar söderut:

Men fason är också det att vara bygd av sådan gammaldags fason
att man står vid köksfönstret med en kopp buljong i hand
och väntar den återvändande, även om det kommit till det
trettionde året sedan senast öppnade dörren för ungen
att någon gång komma hem
(s. 44)

Jag älskar också Holmgrens hemlängtan och Ensliga övningar – den senare är en fantastisk resa till att kunna värdera ensamheten för det den är. Men det mesta i Marken är bra. Det kan bli långrandigt ibland, en del upprepande texter. Det tog flera månader för mig att läsa, men det var värt det. Marken är en motvikt till alla berättelser om att fly småstaden eller den lilla norrbottniska byn, och kanske även mot alla de solskenshistorier om bokhandlare eller bagare som flyttar ut på landet och frälser den lilla byn med sin kunskap eller sina bröd. I Marken finns människor som fötts på Malmfälten, som stannar där, som flyttar söderut men kommer tillbaka. Och de finns de som aldrig återvänder. Läs den därför, men läs den framförallt för David Väyrynens uttrycksfullhet.

Teg publishing, 2017.

Läs en fantastisk recension av boken hos Bokstavligen!

Köp boken direkt hos Teg publishing. Finns också på Adlibris eller Bokus.

När paradistillvaron blir en skräckhistoria

När något i en bok av Magnus Nordin verkar för bra för att vara sant, då är det oftast det. Elin och Denise har sökt sommarjobb som husvakter på en ö i skärgården. De är nykära och tänker sola och bada sommaren lång. Huset badar i lyx och överflöd, de är helt ensamma och allt de behöver göra är att klippa gräs och hålla efter huset. Rena drömmen! Men sakta börjar skräcken inkräkta på idyllen. Lampor tänds och släcks, mystiska ljud hörs på natten, och vad hände egentligen med husägarens fru? Drunknade hon? Och vad är det för kråka som stirrar på dem utanför fönstret? Paradistillvaron blir ett skräckscenario och gamla sägner flyter upp till ytan.

Magnus Nordin är helt klart en skräckmästare i ungdomsboksgenren men Hemsökta är inte en av hans bästa böcker. Den börjar lovande, den soliga stämningen har redan från början ett mörkt moln över sig och det är lätt att leva sig in i berättelsen. Och jag älskar att huvudrollerna är ett lesbiskt par utan att det behöver göras en så himla stor grej av det! Men, så händer inte riktigt någonting. Inte förrän mer än halva boken har gått och sedan är det rätt snabbt slut. Jag gillar berättelsen men den blir aldrig tillräckligt otäck. Hemsökta är en bladvändare i sommarvärmen men tyvärr inte riktigt mycket mer än så.

Bonnier Carlsen, 2016. Jag lyssnade på boken, fint inläst av Mirja Turestedt.

Hitta boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Leva loppan, romeoandjuliet, Prickiga Paula, Annas bokblogg.

Skraplotter – sista delen i Vargskinnet

I Kerstin Ekmans trilogi Vargskinnet har det hunnit bli 1970- tal när Skraplotter, sista delen, tar sin början. Hillevi är sedan länge död och till den slumrande lilla byn Svartvattnet i Jämtland kommer Ingefrid som säger sig vara hennes dotterdotter. Misstänksamheten finns där, gödd av fördomar Hillevis fosterdotter Risten fått utstå hela sitt liv. Här finns också Elias, konstnären. Men framförallt finns här Jämtland, i vinterskrud och i sommar. Det är fortfarande stämningen som är bland det finaste med Vargskinnet:

Kvällen blånar och vill bli natt. Än håller sjöns vita yta ljuset som det sugit opp under dagen. Men skogen svartnar fort. Så länge man inte tänder lampan är man ett med dagsskiljet och låter det sakta hända med sig. Jag kommer att tänka på Hillevi, hur hon höll skymning här vid köksbordet. Också i den värsta brådskan försökte hon få den stunden.

Jag saknar Hillevi från första boken och hon kommer ofrånkomligen alltid att vara min favorit. Ändå tycker jag nog mer om Skraplotter än Sista rompan, för hur allt knyts ihop. Mycket återvänder, dras upp till ytan. Trasiga relationer från två böcker tillbaka läks sakta ihop, allt känns som att det återkommer. Skraplotter kretsar kring människors lott i livet, hur olika vi kan bli för att vi föds på olika ställen men också hur mycket en kan omformas efter sitt eget val. Det är framförallt kvinnorna som får ta plats i Kerstin Ekmans 1900- tals epos och jag älskar det verkligen. Stundtals har det varit tung läsning, men också en läsupplevelse jag kanske alltid kommer att bära med mig.

Här har jag skrivit om Sista rompan och här om Guds barmhärtighet.

Tågläsningens fördelar och ett fint tågläsningtips för små resenärer

Det finns få läsplatser jag älskar så mycket som en tågfåtölj. Det finns inte mycket annat som påkallar uppmärksamheten, du sitter där du sitter i ganska många timmar och vill du ha en paus är det bara att slå igen boken och betrakta det förbisvepande landskapet i några minuter.

Nu under sommaren hoppas jag att många åker tåg istället för att flyga. Vi vet ju alla att flygresor trasar sönder vår planet och tänk på hur lång lästid du får i jämförelse! Just nu sitter jag på ett tåg söderut och här kommer jag sitta i tretton timmar. Idag tänkte jag därför tipsa om en av årets allra finaste bilderböcker, Tågresan av Hannah Arnesen. Här är barnet betraktaren och vyn är inramad av tågfönstrets kant. Förbi glider märkliga skogar och väldiga hamnar, storstäder och människor på en perrong som alla vill bort någonstans. Till slut kommer vi fram. Vart? Tågresan är jättespännande läsning för barn i 3-6- årsåldern (och kanske även ännu äldre) att läsa innan eller på en lång tågresa. Det är fantastisk konst att vila ögonen på och det finns mycket att prata om, så mycket som tar form utanför fönstret. Hannah Arnesen har gett ut två bilderböcker. Lägg namnet på minnet!

Utgiven av Natur och Kultur, 2018.

Du kan köpa den till exempel på Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, romeoandjuliet.

Kärlek, hat och andra filter

Maya är sjutton år och hennes högsta önskan är att få gå på college i New York efter high school. Hennes föräldrar vill något annat. Helst ska hon bli jurist eller läkare, och efter det gifta sig med en trevlig indisk pojke de själva har godkänt. Att Maya är kär i någon som verkligen inte är en pojke hennes föräldrar kommer godkänna, håller hon tyst om.

På en del sätt är Maya ganska mycket en vanlig tonåring i USA, på en del sätt ovanlig. Framförallt är hon en ovanlig karaktär att representeras i ungdomslitteratur och därför är hon otroligt viktig. Ganska länge puttrar Kärlek, hat och andra filter på i en rätt stillsam takt, full av kärlekstörst, fin vänskap och en underbar nördighet – Maya älskar film, både gamla filmer och att filma själv. Kanske är historien lite väl uppenbar ibland men jag kan inte låta bli att älska Maya och hennes starka vilja mitt i all osäkerhet.

Men så vänder det. Ett terrorbrott skakar Springfield, en muslim blir genast misstänkt och som enda muslim på skolan blir Maya utsatt för den rasism och det hat som kommer ur människor som låter rädsla och fördomar stå i vägen för mänsklighet. Kärlek, hat och andra filter är fluff med så mycket samhällskritik och svärta att det aldrig blir för rosenskimrande för att stå ut med men heller aldrig för svårt för att orka läsa. Den är en ganska skakande skildring av precis det som händer när ett terrorbrott sker – människor mister sin förmåga till källkritik och slår direkt mot de som de tror är skyldiga.

Kärlek, hat och andra filter är en nyanserad berättelse, en jätteviktig bok som berättas av en 17-årig muslimsk tjej i USA (hur många böcker gör det?) och en mycket fin YA-debut av Samira Ahmed. Jag hoppas hon kommer med fler böcker!

Lavender Lit, 2018.

Fler som läst: Enligt O, Old Adult reads Young Adult, Prickiga Paula, Tusen sidor, Agnes bokblogg, Miimz.

Köp boken på Bokus eller Adlibris.

Lars är LOL och viljan att höra till

Den där viljan att höra till, att vara en i gänget, en av de coola. Det kan kännas som att den överskuggar allt och just därför kan den ställa till med så oerhört mycket, därför är den så farlig. I Lars är LOL förstör den nästan en vänskap. Lars är LOL är en av de riktigt fina bokpärlorna för 9-12 år som behandlar ett ytterst viktigt ämne utan att bli en pedagogisk uppvisning och utan att ge avkall på humorn och det litterära.

Iben Akerlie är en norsk författare och Lars är LOL är hans debutroman. Den utsågs till bästa barnboksdebut 2016 och var den mest sålda barnboken i Norge samma år. Jag har inte sett samma entusiasm för den i Sverige men jag hoppas att många fler kommer ta Lars och Amanda till sina hjärtan, även här.

Amanda är sjätteklassaren som sett fram emot att efter sommarlovet äntligen få bli fadder till en söt liten förstaklaAtt ssare. Förhoppningarna är höga men dämpas totalt när hon får veta att hon inte alls kommer få en förstaklassare till fadder utan en jämnårig. Det är Lars som ska börja i hennes klass och som har Downs syndrom. För Amanda, som är ängslig för vad alla tycker, känns allt plötsligt svårt och jobbigt.

Lars är LOL är en mycket fin berättelse om vänskap, men framförallt är det en pricksäker skildring av grupptryck, hur viktigt det kan kännas att höra till, hur rädd en kan vara för att bli utanför på grund av vad andra tycker. Det är så lätt att uppröras över hur Amanda agerar ibland, samtidigt är det också väldigt lätt att förstå henne och där finns verkligen styrkan i Iben Akerlies bok. Den gör inte riktigt någon till boven i dramat (förutom, kanske, de som drar igång mobbningsdrevet) utan låter alla komma till tals. Det blir så mycket lättare att känna igen sig, även i Amanda, och mycket lättare att förlåta henne. Jag tyckte verkligen om Lars är LOL, och jag hoppas att många lärare kommer läsa den tillsammans med sina mellanstadieklasser.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Annas bokblogg.

ALMA-pristagaren 2018 och kanske årets bästa läsning

Jacqueline Woodson tilldelades årets ALMA-pris, litteraturpriset till Astid Lindgrens minne som är det största priset i världen för barn- och ungdomslitteratur. Det är inte alltid jag läser Nobelpristagaren för året men ALMA-pristagaren vill jag alltid läsa. Jag är oerhört glad för det i år. I Brown Girl Dreaming minns Jacqueline Woodson sin uppväxt och sina drömmar. Hon skriver om hur det var att växa upp som svart flicka i USA på 1960- och 1970- talen, när hennes mormor fortfarande satte sig längst bak i bussen fast segregationslagen var upphävd och när Martin Luther King ledde en växande människorättsrörelse. Det är i glipan mellan de tunga minnena av förtryck och rasism i krigets spår hennes föräldrar bär på och det växande hoppet om ett friare samhälle som den unga Jacquelines drömmar tar form.

Jacqueline Woodson skriver poesi på fri vers men det är inte alls svårtillgängligt. Hon berättar genom barnets ögon, skriver om hur allt känns och det känns även i mig när jag läser. Framförallt hur hon berättar om orden. Hur hon kämpade med läsningen som liten och euforin när orden till slut hittade henne. Jacqueline Woodson skriver ingen på näsan, låter poesin tala för sig själv och det gör ett intryck så djupt att jag tror att det aldrig kommer lämna mig.

Det är så starkt, så vackert, om ett barns sökande efter mening i en splittrad värld och om hur mycket berättelser och ord skapar den meningen. Det gör också så ont att läsa, hur ett barn så tidigt lär känna rasism och hur lite som har förändrats på femtio år. Det blir också fruktansvärt tydligt, om det inte var det innan, hur otroligt viktigt det är med representation i litteratur – i alla konstformer.

If someone had taken
that book out of my hand
said, You’re too old for this
maybe
I’d never have believed
that someone who looked like me
could be in the pages of the book
that someone who looked like me
had a story. (282)

Jag tror att en läsning av Brown Girl Dreaming Brun flicka drömmer på svenska i översättning av den fantastiska Athena Farrokhzad – är ett bra sätt för barn och unga att närma sig det fruktansvärda övergrepp som var slaveriet i USA och rasismen som fortfarande bär spår av det, även om det nog kan krävas en viss förförståelse innan läsningen. Jacqueline Woodson skriver ingen fakta men låter historien sippra igenom orden på ett barns nivå, utan att vara nedlåtande. Men det är självklart inte bara därför en bör läsa den här boken utan främst för att den är så stor och vacker litteratur.

More than a hundred years, my grandfather
says,
and we ’re still fighting for the free life
we’re supposed to be living.
(92)

Jag hade inte läst något av, eller knappt hört talas om, Jacqueline Woodson innan beskedet att hon fick ALMA-priset 2018. Jag är så otroligt glad över att jag fick chansen att upptäcka hennes författarskap och jag hoppas att många fler, i hela världen, också kommer göra det nu. Ingen bok fanns tidigare utgiven på svenska men efter Brun flicka drömmer hoppas jag fler kommer översättas. Det är när litteraturpriser fungerar på det sättet som jag verkligen älskar dem. Brown Girl Dreaming kommer vara en av de bästa och viktigaste böcker jag läste 2018, på det är jag helt säker.

Will the words end, I ask
whenever I remember to.

Nope, my sister says, all of five years old
now,
and promising me

infinity. (80)

Hejdå saker – alldeles för mycket om alldeles för lite

För några år sedan var Marie Kondo och hennes bok Konsten att städa det stora samtalsämnet för alla som ville ha lite mindre prylar i sitt liv. Den svenska titeln till trots handlar den inte om att damma och moppa utan om att rensa och organisera och jag tog till mig saker ur den som jag fortfarande tänker på idag.

Nästa omtalade bok i ämnet är Fumio Sasakis Hejdå saker och då jag verkligen mår bättre ju mindre prylar jag äger bestämde jag mig för att läsa den. Det skulle bli så att jag skummade igenom stora delar av boken för Hejdå saker är en ganska dåligt skriven bok som mest handlar om Sasakis egen livshistoria – och det utan att engagera.

Visst finns det stunder där det totalt minimalistiska livet verkar väldigt lockande, men att leva med endast en madrass och en dator verkar ändå lite tråkigt. Det finns  några små saker jag faktiskt tar med mig från läsningen; ”en in, en ut”- tänket, att kasta något om man tänkt kasta det fler än fem gånger eller om man inte använt det på ett år, att kasta det om man inte känner för att köpa en ny om man tappar bort det och tanken att kasta minnessaker inte är samma sak som att kasta minnet. Jag har egentligen aldrig varit en samlare av något men sedan jag i princip slutade köpa saker utöver det nödvändiga för kanske ett år sedan och istället fokuserat på att rensa ut det jag har, har jag insett hur otroligt skönt det är att slippa gå i butiker, slippa köa, slippa känna att sakerna äger en istället för tvärtom.

Även om jag inte var någon samlare innan jag läste Marie Kondos Konsten att städa har mitt liv alltså ändå blivit mer organiserat och mindre prylbundet sedan Marie Kondos filosofi kom in i mitt liv. Hejdå saker kommer inte att påverka mig på samma sätt. Faktiskt har jag redan glömt större delen av boken och minns bara en vag irriterad känsla av ett ständigt upprepat mantra som inte alls gav något fäste. Nej, någon minimalist kommer jag aldrig att bli – inte med hjälp av Fumio Sasaki i alla fall. Kanske kan boken vara till nytta för de som verkligen strävar mot den absoluta minimalism Sasaki förespråkar men den som bara vill ha hjälp med att få mindre prylar i sitt liv kan med stor fördel läsa Marie Kondo istället.