Paradisets barn avslutar en fantastisk serie

Det finns något så otroligt skrämmande och ändå lockande i serien Varelserna som gör att jag kastar mig över varje ny del som kommer ut. Jag älskar dem för skräcken, ödsligheten och råheten men också för att de är så fantastiska bokpratsböcker.

Det finns inte en elev som inte får ögonen på skaft när jag pratar om Elias bok på biblioteket där jag jobbar. Den blir alltid utlånad, gärna i sällskap med Emmas bok som är del 2. Tanken på att en zombieepidemi brutit ut på Gotland är skrämmande, en framtid som verkar avlägsen men ändå är så enkel att föreställa sig med hjälp av Magnus Nordins levande språk och Lars Gabels suggestiva bilder.

Efter Elias bok och Emmas bok vill en genast läsa Fristaden, Uppror, Fredlös och – nu – Paradisets barn. De blir tyngre och mörkare för varje del, men också tjockare och svårare. Elever som tidigare inte velat läsa eller låna böcker kämpar sig igenom dem. Jag älskar de här böckerna för det. Jag älskar dem för det storslagna i det korta formatet, för att de vågar vara brutala och sorgliga samtidigt som de är lättlästa. Paradisets barn är sista delen och titeln återknyter till första boken i sin bibliska anspelning. Här är det också tron som Emma och hennes följeslagare möter, den blinda tron på att en högre makt ska stå bi när hjärndöda zombier klänger på stängslet utanför fristaden. Vill in. Och vilken gud kan då hjälpa en? Emma tror inte på gudar, hon tror på yxan i sin hand och längtan efter att en gång få se Sebbe igen. Hur det går? Kanske får vi veta i Paradisets barn ­som avslutar serien. Jag älskade att få veta slutet men jag gråter också lite inombords över att det inte blir fler böcker. Och jag fortsätter att tipsa varenda blodtörstiga unge som kliver in på mitt bibliotek – oavsett grad av läshunger.

Här har jag skrivit om tidigare delar:
Elias bok
Emmas bok
Fristaden
Uppror
Fredlös

Berghs förlag, 2018.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Viktor Kasparsson på fler blodiga äventyr

Viktor Kasparssons makabra mysterier är en av mina absoluta favoriter bland grafiska romaner. De är inget för den vekmagade, sidorna är stänkta med både blod och hjärnsubstans och Dennis Gustafssons suggestiva tecknarstil kan skrämma livet ur den modigaste.

Helvetets fasor är sjätte delen och för Viktor Kasparsson börjar det hårda livet ta ut sitt rätt. Grubblande går han omkring när ett bestialiskt mord kommer i hans väg, otäckt likt ett annat mord som skedde 1891, fyrtio år tidigare. Mördaren blev avrättad, inte kan historien ha upprepat sig?

Jag älskar blandningen av gore-ig avgrundsskräck och elegant trettiotal. Det är mystiskt, stiligt och fascinerande. Viktor Kasparssons makabra mysterier är perfekt höstläsning för skräckälskaren, en veritabel fest i allsköns hemskheter du kan återvända till många gånger. Ändå är inte Helvetets fasor min favorit i serien, kanske beror det på att den känns något kortare och mindre gedigen än tidigare delar. Historien får ganska snabbt ett avslut även om just avslutet fick mig att sätta teet i halsen. Vad hände, och varför? Och när kommer sjunde delen så jag får veta?

Albumförlaget, 2017.

Här har jag skrivit om tidigare delar:
Skräckens ängel
Viktor Kasparssons makabra mysterier (prequel)
Spöket på Hotell Vega
Blodsband
Syndaätaren
Vinterbrand

Krokas – Elin Olofsson

Jag var länge lite osäker på vad det var med Krokas jag tyckte så mycket om. Egentligen tror jag inte det var själva historien om Ulli Hartman som i efterkrigstidens 1949 kommer till den lilla orten Krokom i Jämtland för att söka efter någon hon endast vet namnet på. Jag tror inte heller det egentligen är tidsandan, de fina beskrivningarna av livet då som känns så otroligt äkta.

Det var Fiktiviteters text om boken som fick mig in på rätt spår. För det jag, också, alltid har tyckt så mycket om med Elin Olofssons böcker är porträtten av kvinnorna på landsbygden, de som är lite hårda i kanterna för att det är så livet har slipat dem. De som ingen vågar sätta sig på och de som gör ”det som är rätt” utan att fundera så mycket på varför. Precis som Fiktiviteter skriver så bra i sin text är det ett civilkurage att beundra.

Elin Olofsson talade väldigt mycket om de kvinnorna i sitt sommarprat, om landsbygdens och glesbygdens matriarkat och kvinnorna från hennes egen uppväxt. Det var otroligt fint berättat och jag tror jag kommer lyssna på det igen någon gång. Hon berättade om sina förmödrar och spåren av dem går nog att skönja i alla hennes böcker. Du kan lyssna på det här.

Jag lyssnade på Krokas, en mycket fin inläsning som levandegjorde berättelsen utan att överdriva några karaktärer. Det var längesen jag lyssnade på en verkligt bra ljudboksinläsning och jag har verkligen börjat inse hur svårt det måste vara att läsa in en ljudbok på ett bra sätt – samtidigt som många säkert definierar en bra inläsning på olika sätt. Jag funderar också på hur mycket redigeringsprocesser en ljudboksinläsning går igenom? Men det var inte det denna texten skulle handla om. Läs Krokas, eller lyssna på den. Du kommer säkert också att minnas den länge. Särskilt Elsa Pettersson.

Boken är utgiven av Wahlström och Widstrand, 2017.

Jag lyssnade på ljudboken via Storytel, inläst av Angela Kovács och utgiven av Bonnier Audio, 2017.

Fler som läst: Fiktiviteter, Bokblomma, Nilmas bokhylla, CRM Nilsson.

Pappersboken finns på Bokus och Adlibris.

Inte längre min – Ann-Helén Laestadius

Förväntningarna på en uppföljare till en bok en älskat så otroligt högt som Tio över ett är förstås enorma. Svåra att leva upp till. För mig var Tio över ett en avslutad bok, jag förväntade mig inte att få möta Maja igen och när jag fick göra det var känslorna inför läsningen minst sagt blandade.

Det Kiruna Maja känner och älskar håller på att rivas mitt framför hennes ögon. I den Augustprisbelönade boken från 2016 fick vi möta hennes ångest över att huset skulle rasa ned i gruvhålet tillsammans med hela hennes familj, vi fick lära känna Majas kärlek till Albin och hennes bästa kompis Julia. I Inte längre min är allt förändrat. Maja och hennes familj har flyttat till ett nytt hus, Julia har flyttat till Luleå och Albin bara drar sig undan. Allt känns fel för Maja. Hon kämpar med sin ångest, den som nästlar sig in i mig också. Så bra skriver Ann-Helén Laestadius.

Ann-Helén Laestadius förankrar känslan av hembygden på ett sätt få andra författare i ungdomsromaner gör. Skildringar från mindre orter och städer handlar ofta om att lämna hembygden bakom sig, lämna uppväxtens svårigheter och den inskränkthet som alltid verkar finnas där. Jag älskar att Maja känner så starkt för sitt Kiruna, att hon gör uppror mot det närmast normativa i att vilja lämna. Det ses som självklart att vilja flytta till större städer, att det skulle betyda att en kommit någonvart i livet. Så behöver det inte alls vara. Att Majas hjärta och själ är så starkt sammanvävt med hemmet gör också att sprickan som LKAB med sin gruva hackar genom staden går rakt in i hennes eget inre.

Med bästa kompisen i Luleå hittar hon en ny vän i Alva, som jag i förra boken så önskade skulle få större plats. Alva, som är same, påverkas mer än de flesta av  gruvan när den slukar inte bara staden utan också renbetesmarkerna. Att samerna har brukat marken i århundraden bryr sig svenska staten och LKAB inte om. Att ratificera FN-konventionen om att respektera urfolks rättigheter vill inte svenska staten göra, för det skulle innebära mindre pengar från utländska gruvbolag. Att staten fortfarande kränker samers rättigheter är något många människor inte vet eller bryr sig om. Att Kiruna ska flyttas skrivs det sällan om i de stora dagstidningarna, de som ändå vet om det känner oftast till det som en ”flytt” av staden. Inte att den största delen av stadens alla hus kommer att rivas för att aldrig byggas upp igen. Nya hus kommer att byggas upp i den nya stadskärnan istället, endast några få kulturminnesmärkta hus flyttas och sparas. Det är inte konstigt att hela Majas och Alvas inre gör uppror.

Ann-Helén Laestadius drar upp så många ämnen till ytan, skildrar det så otroligt väl. Tillhörighet, hembygd, kärlek, vänskap, samers rättigheter, mobbing. Ändå har boken aldrig draget av pedagogisk skolbok. Inte längre min har en helt egen ton, den drar in dig till Maja och hennes Kiruna och låter dig stanna där. Länge. En otroligt bra uppföljare.

Rabén och Sjögren, 2018.

Du hittar boken på Bokus, CDON, Akademibokhandeln och Adlibris.

Ödesryttarna: Jorvik kallar

Jorvik är en plats där magin verkar finnas överallt. I den gnistrande soluppgången, de klara stjärnorna, det blåa havet och det gröna gräset. I själva luften du andas. Inte minst i lyckan över att pussa på en len hästmule och galoppera över kullarna en krispig höstmorgon. Hit kommer Lisa, på väg till ännu ett av pappans jobb. Mamman finns inte längre, hon dog i en ridolycka som hållit Lisa borta från hästarna sen dess. Tills hon möter magin på Jorvik.

Ja, sådan magi finns det mycket av i Jorvik kallar, första delen i Ödesryttarna. Det är stämningsfullt, vackert till den grad att det nästan gör ont för att jag saknar min egen häst och hans mule så otroligt mycket. Han som dog för tretton år sen nu. Jag saknar hästarna och stallet som om en stor bit av mig själv fattades. Helena Dahlgren förmedlar känslan av att älska hästar, ge sitt liv till det, väldigt fint.  Ändå tar det ganska lång tid innan det faktiskt händer något och när det gör det, rusar det istället iväg. Något som tagit en hel bok att upptäcka blir fulländat på några korta sidor. Det känns lite som att Jorvik kallar mest är en introduktion, ibland. Samtidigt är det också spännande och huvudpersonerna, deras glädje och sorg och deras kärlek till hästarna är otroligt fint gestaltade.

Jag lyssnade på boken och var inte helt förtjust. Uppläsaren är lite väl entusiastisk, lever sig in i berättelsen till den grad att det nästan blir radioteater ibland. Jag gillar det inte.

Men jag älskar att boken är baserad på datorspelet Star Stable, vars främsta användare är unga tjejer. Mycket av den sport och kultur som anses vara för tjejer ses ned på och är hånad, inte minst ridsport och spel som Star Stable. Den kulturen behöver lyftas upp. Det är också fantastiskt fint att knyta ihop två medier där så mycket handlar om berättande: datorspel och böcker. Jag hoppas att många kan hitta till böckernas värld genom Helena Dahlgrens bokserie, men jag hoppas att lika många hittar till datorspelens värld genom bokserien. Dator- och TV-spel är en kulturyttring så mycket mer värd än den får credd för, det är ett sätt att berätta, levandegöra och samspela med varandra som få medier kommer i närheten av. Att säga att datorspel är osocialt är struntprat, för även om du kan vara precis så osocial som du vill kan du också spela tillsammans med tusentals användare världen över – till exempel i Star Stable. Jag kommer tipsa många av mina elever och biblioteksbesökare om Jorvik kallar och jag tror att de kommer älska den.

Ska du på bokmässan? Helena Dahlgren pratar om datorspel och böcker tillsammans med Effie Karabuda (Pär Strömbäck från dataspelsbranschen modererar) på fredagen kl 11:30. Läs min recension av Effie Karabudas Gamer här.

Fler som läst: Barnboksprat, Prickiga Paula, Boktokig.

Bonnier Carlsen, 2018.

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln. Finns även på Bokus och Adlibris. Jag lyssnade via Storytel.

Om vi bara kunde byta kroppar med varandra – Johanna Nilssons bästa på åratal

Johanna Nilsson utforskar återigen det mörka, svåra, svarta. I hennes nyaste bok bättre än på väldigt länge.

Det är sommar i Stockholm, men det är inte sommaren så som vi ofta ser den skildrad. Under radarn, bortom sommarleenden och skira klänningar, lever Kung B i sitt källarförråd med sin vånda och de droger han försöker dämpa den med. Han är utslängd av sin familj, en familj så konservativ att de hellre förnekade honom än insåg att hans riktiga namn inte var Bella. Att det aldrig var han.

I Queen O möter han sin stora kärlek, men också en spegelbild av sin egen ångest. Queen O lever under jord, under ständigt hot att skickas tillbaka till Iran. Hon bedöms inte ha skyddsbehov men skulle mötas av tortyr och död i Iran. Där är det dödsstraff att vara som hon. Att vara född i fel kropp.

Det är som att dyka ned i ett avgrundsdjupt hål. Ångesten är så påtaglig, vägen ut så liten att den nästan är obefintlig. Sommaren fylls med droger, destruktivitet, blod och våld men också av poesi och en bal för samhällets missanpassade i ett undangömt renoveringsobjekt på Liljeholmen. Johanna Nilsson balanserar ofta på gränsen till det överdrivet dramatiska men även om det här känns som det sorgligaste och tyngsta jag har läst kliver hon aldrig över och blir melodramatisk. Boken sätter också fingret på att patriarkatets och våldets strukturer finns överallt, om än i olika uttryck. Queen O riskerar dödsstraff medan Kung B har ett val att gå till socialen och få hjälp, men det är samma sorts hat som skickat dem båda ut på gatan.

Kung B och Queen O far fram som en virvelvind över sidorna, rör vid så mångas liv att de till slut själva nästan blir bifigurer i sin egen historia. Det som berör mest i Om vi bara kunde byta kroppar med varandra är ögonblicksbilderna av så många livshistorier som kunde blivit så mycket mer om inte samhällets normer stängt in dem och allt de i hemlighet önskade. Will/Wilma, Irina, Maria, Ali, Lill-Muhammed, Boris, Erina. Johanna Nilsson tecknar ett helt liv på en halv sida och allt det kunde varit finns mellan raderna.

Tråkningarna på jobbet blev för svåra och efter att frun kastat ut honom stod han där med sin husvagn, sitt socialbidrag och sina knallröda läppar. (s. 65)

 

Det bryter ned mig totalt, får mig att inte vilja öppna boken på flera veckor och sedan läsa ut den, många tårar fattigare men också många livsberättelser rikare. Om vi bara kunde byta kroppar med varandra är det bästa jag någonsin läst av Johanna Nilsson. Ni kan inte för ert liv missa den.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, romeoandjuliet.

Gamer och Effie Karabuda tar dig med in i spelens fantastiska värld

Effie Karabuda är journalist och spelrecensent och har i sin bok Gamer både lyckats göra en otroligt snygg bok och fångat mycket av den kärlek och fantasi som finns i spelkulturen.

Gamer är en bok som saknats länge. Jag har längtat efter den varje gång jag sett en ny bok komma ut som vill begränsa barns och ungas ”skärmtid” och behandlat endast de dåliga sidorna av internet och spel. Att det behövs böcker som pratar om vad en kan råka ut på nätet behövs självklart, men som motvikt behövs också en bok som pratar om allt det roliga, sociala och fantastiska med spel.

Här finns en del av svaret på varför de här ”skärmtid”- böckerna är så många fler är spelglädje- böckerna. Många vuxna vet helt enkelt väldigt lite om spelkultur och gaming och är därför ofta kanske lite rädda för det. De kanske inte riktigt vet vad som händer när deras barn sitter i flera timmar och spelar och förstår inte att det är hobby lika mycket värd som alla andra. De kan skjutsa till fotboll och sitta på kalla läktare men spelar inte datorspel med sina barn. Istället för att prata om våld och skärmtid borde många fler vuxna engagera sig i spelandet och e-sporten – både för förståelse och gemenskap. Självklart vill jag inte påstå att spelengagerade vuxna inte finns för de gör de förstås – men de behöver bli fler. Det finns många tankeställare i Gamer. Varför är så många rädda för det artificiella våldet i CS:GO men inte alls lika rädda för verklig mobbning och verkligt huliganvåld inom fotbollen? Min kollega gav mig en talande bild – hon hade varit på en e-sportsturnering i Globen med sin son och blivit förvånad när hon mötte massor av kravallpoliser utanför andra dagen när det varit så lugnt första dagen. Men poliserna skulle inte till Globen – de skulle bevaka ett fotbollsderby.

Jag älskar att Effie Karabuda redan från början har ett stort fokus på tjejer som spelar utan att göra det till en grej. Gamer torde tilltala alla spelare men lyfter fram kvinnliga spelutvecklare och streamers och spel som Star Stable – som precis som många kvinnligt kodade intressen inte anses vara så värst mycket värt, just för att det mest är tjejer som är användare. Det är så otroligt viktigt att en bok som förhoppningsvis läses av många ungdomar gör det här, för det behöver lyftas att gaming är minst lika stort hos tjejer som hos killar. Först i slutet kommer problemet med de hot kvinnliga gamers och streamers ofta får utstå och vad som går att göra åt det. En enkel men viktig sådan sak gör Effie Karabuda här – berättar om de fantastiska kvinnliga gamers och spelutvecklare som finns.

Gamer är också en guldgruva för den som när en önskan om att själv bli spelutvecklare. Effie Karabuda gör ett besök på legendariska spelstudion Dice och intervjuar både speldesigner och producent, och pratar med en level designer som hade siktet inställt på att jobba på Mojang redan när han drömde pixeldrömmar som ung.  Där finns också den gemensamma nämnaren, de Effie Karabuda intervjuar har alla gått långt inom spelbranschen och gjort det på järnhård vilja och många fritidstimmars gnetande vid skärmen. För den som drömmer om att bli spelutvecklare finns det helt ovärderliga tips här.

Gamer är fantastiskt snygg, välskriven och väldisponerad med sin blandning av speltips, intervjuer, anekdoter, svåra ämnen och enkla tips på hur du överlever Dreamhack eller hur du vet att du är en gamer. Gamer är en oumbärlig bok för den unge hungrige spelaren, föräldern som vill förstå och lära sig mer och sådana som mig – som fastnade vid spelkontrollen med Bubble Bobble på Atari och Super Mario 3 på Nintendo 8-bitars, då och då hamnat på irrvägar men alltid hittat tillbaka till spelens fantastiska värld.

Bonnier Carlsen, 2018.

Ska du på bokmässan? Effie Karabuda pratar om datorspel och böcker tillsammans med Helena Dahlgren (Pär Strömbäck från dataspelsbranschen modererar) på fredagen kl 11:30.

Boken finns på SF-bokhandeln, Adlibris och Bokus.

Jag ger dig solen

Jag ger dig solen är omskriven, omtalad och älskad. Berättelsen om tvillingarna Noah och Jude och den tragedi som slår deras liv i spillror har berört så många människor, och jag har tänkt läsa den länge men aldrig gett den tiden.

Så fanns den på Storytel, inläst av två olika personer och jag började lyssna. Jag är inte alls säker på att jag gillar greppet med två olika berättare. Kanske gjordes det för att förstärka att halva boken berättas av Jude och halva av Noah, men texten känns så tydlig i det avseendet att jag inte tror att det alls hade behövts. Istället tappar jag tråden när det blir en annan röst. En uppläsare kan med små nyanser i rösten hjälpa till att skapa en bild av både personer och händelser och den bild Malin Molin ger av en person är en helt annan än den André Christenson ger. Det tog mig ibland rätt lång tid att förstå att de ens pratade om samma person och därför dröjde det nästan två timmar innan jag alls fick ett sammanhang och en röd tråd i berättelsen.

Nej, jag gillar inte alls uppläsningen. Noah och Jude är så pass olika att jag tror att det hade varit utmärkt även med en uppläsare. Jude är den coola surfaren som alla vill vara vän med, Noah är tyst och inbunden och ägnar större delen av sin tid med näsan i skissblocket. Tills Brian dyker upp och lyser upp hela Noahs världsbild. Men just när Noah börjar växa slår en tragedi ned i livet och tre år senare pratar inte Noah och Jude med varandra.

Jag älskar Jude. Hon är en otroligt stark och intressant karaktär. Noah berörde mig inte lika mycket, men så tyckte jag också mer om Malin Molins läsning som läste in Jude. Jag kan inte låta bli att beröras av berättelsen, framförallt bli ledsen av hur fruktansvärt hårt de sårar varandra. Ibland känns det nästan osannolikt att de kan vara så nära och ändå sjunka till så låga nivåer. Fast kanske är det ändå just därför. Jag ger dig solen var inte den ångvält jag förväntade mig. En fin läsupplevelse, men inte mycket mer än så. Men om något bevisar den att för högt ställda förväntningar inte gynnar en läsupplevelse och att uppläsaren till en ljudbok verkligen kan förändra allt.

Boken finns i pocket på Adlibris och Bokus.

Fler som läst: Stories from the city, prickiga paula, hyllan, Att leva loppan.

Jag stannar till slutet

Det finns få saker som gör mig så rädd som den växande rasismen och nazismen i världen. Vi går mot ett samhällsklimat där rasism och nazism börjar anses vara en åsikt, där det anses vara helt okej att ge demonstrationsrätt åt nazister – något som redan regleras i yttrandefriheten genom lagen om hets mot folkgrupp. Ju mer stöd rasister i kostym (Sverigedemokraterna) får, desto mer rör sig ännu ondare krafter (NMR osv).

De sprider sitt hat och sin dynga och sin rädsla för ”systemkollaps” (vilket är helt motsatt alla rapporter, Sverige går hur bra som helst), och får helt vanliga människor att vilja kasta barn tillbaka till brinnande krig. Sveriges utrikesdepartement avråder från att resa till Afghanistan, ambassaden dras tillbaka, ändå tycker människor att de som flyr därifrån ska åka tillbaka.

Jag kommer aldrig förstå det. Jag hoppas många läser Fatemeh Khavaris bok Jag stannar till slutet och börjar inse hur fel det är. Boken är ingen politisk eller historisk genomgång över läget i Afghanistan men den är en personlig berättelse om en resa till vad som kunde vara tryggheten i Sverige – och framförallt är det en berättelse om utsatthet. Som tjej, muslim, född på flykt och från Afghanistan vet Fatemeh Khavari mycket om utsatthet. Hon berättar om hur hon, för att finna något hopp åt en vän som förlorat det, började sittstrejka mot utvisningarna på Mynttorget i Stockholm. Protesten växte och Fatemeh blev ledare för en ny organisation, Ung i Sverige, som skulle jobba på för att unga på flykt ska få stanna i Sverige.

Det här är en biografi, en genre jag sällan läser för att jag tycker att språket och stilen i de allra flesta fall är väldigt dåliga och tar över det eventuellt intressanta livsöde boken försöker ge liv åt. Jag stannar till slutet är ändå så pass viktig och så pass intressant att det är lätt att överse med att den ibland brister i språk och stil. Särskilt om du lyssnar på Fatemeh Khavari själv läsa ljudboken som jag gjorde.

Jag hoppas att många läser den här boken. Jag hoppas att många kan lära sig något om medmänsklighet från den. Jag hoppas att både vuxna och unga läser den och jag tror att unga kan tycka mycket om den. Fatemeh ger röst åt så många av dem i den här boken och det är svårt att inte fångas av hennes styrka, coolhet och handlingskraft.

Boken finns på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Enligt O

Drakar och majestäter

Jag älskar drakar, det har jag gjort så länge jag kan minnas. Åtminstone ända sedan jag mötte den buttre Smaug för första gången i ivrig bokslukarålder.

Därför är det kanske inte så konstigt att jag älskar Naomi Noviks serie om Temeraire. Det är varken den mest innovativa eller välskrivna fantasy jag läst, men där de flesta människor som bäst är lite tråkiga, envisa och militäriskt enkelspåriga är istället drakarna vackra, livfulla, energiska – och roliga. Jag gapskrattar faktiskt med dem ibland, älskar deras sätt att se ned på människornas lägre intelligens och framförallt – i just den här boken – hur de börjar göra motstånd mot att användas som krigsmaskiner.

Det är i ett alternativt historiskt England vi befinner oss, Napoleonkrigen pågår för fullt och Temeraire och hans kapten Laurence är i onåd hos den engelska kronan för händelser som utspelade sig i bok fyra. I Örnarnas triumf, som är femte delen, invaderar Napoleon England, kungen flyr till Skottland och i sin iver startar Temeraire en helt egen krigsskvadron med avelsdrakar och vilddrakar i tron att Laurence är död.

Tyvärr slutade böckerna översättas efter del fem. Jag vet inte om det var låg efterfrågan som var anledningen men jag hoppas att några hittar till de här böckerna ändå. De håller väl. Det kommer säkert kännas lite märkligt att övergå till engelska i och med del sex men också lite spännande. Översättningen kan ju påverka mycket. Hur det blir får jag veta nästa sommar när jag återigen ger mig in i Temeraires värld.

De tidigare böckerna har jag skrivit om här:

Hans majestäts drake
Jadetronen
Svartkrut och eld

Elfenbensriket

Örnarnas triumf är slutsåld sedan länge men finns säkert på ditt lokala bibliotek. Köp den på engelska på SF-bokhandeln. Finns även på Bokus och Adlibris.