The Quiet at the End of the World – Lauren James

The Quiet at the End of the World är som sin titel – vacker, lågmäld, filosofisk. Lauren James skriver nyskapande sciencefiction- YA i en genre som verkligen behöver det.

London, 2109. Lowrie och Shen är de yngsta människorna i världen efter att hela jordens mänskliga befolkning drabbats av infertilitet. Inga barn har fötts på många år. Ingen forskare vet om det är ett virus eller miljöförstörelsen, ingen har hittat ett botemedel. Lowrie och Shen lever sitt liv skyddat av de åldrande människorna, ensamma om sin ålder tyr de sig till varandra och tillbringar sina dagar vid Themsens strand i London, grävandes efter skatter från historien.

The Quiet at the End of the World är ingen typisk YA- dystopi. Ingen revolution pågår, ingen större fiende eller statsmakt har förslavat befolkningen. Lauren James undviker effektivt genrens stora klyschor och skapar istället ett dystopiskt London där känslan och tanken får ta större plats än apokalypsen i sig. Människan, med sin förstörelse av klimatet och sin förmåga till existentiellt tänkande blir till sin egen fiende när hen möter det ultimata hotet: total utplåning. Vilka är vi, då? Vad betyder någonting? Vad finns kvar, och vad lämnar vi efter oss? Med slutet av människans existens nära förestående blir lagren av mänsklig historia så mycket mer intressant, Lowrie tänker dag efter dag på det hon hittar begravt i sanden medan Shen funderar på vad rymdvarelser skulle tänka om människan om de någonsin hittade hit.

Lauren James språk är stort och vackert. Berättelsen är otroligt stillsam, ändå sträckläser jag. Det är lätt att älska karaktärerna och bry sig om dem så mycket att det gör ont. Jag har läst alla Lauren James fyra utgivna böcker och de är alla helt fantastiska. Hon är i min mening en av de allra bästa YA- författarna idag och jag önskar så att hennes böcker blir mer kända. Jag hoppas att det bara är en tidsfråga innan ett svenskt förlag börjar ge ut hennes böcker. Missa dem inte.

Finns på SF- bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Varje natt kysser jag markens fötter – Jila Mossaed

Jila Mossaed valdes in som ny ledamot av Svenska akademien i oktober 2018, hon efterträdde Kerstin Ekman på stol nr 15. Jila Mossaed föddes i Teheran, Iran och flydde till Sverige 1986. Varje natt kysser jag markens fötter är hennes fjärde diktsamling på svenska, den gavs ut 2009 och är en fantastiskt berörande resa genom exil, flykt och utanförskap.

Det handlar om att lämna ett land bakom sig och försöka finna ett liv i ett nytt land. Jila Mossaed porträtterar ett kallt, ibland ogästvänligt, nordligt landskap och utforskar hur det går att skaffa sig ett nytt liv där. Trådar från det gamla livet följer med in i det nya men språket är ett helt annat.

Jila Mossaeds språk är rikt och vackert, det skapar bilder son fastnar på näthinnan. Jag tänker mycket på det som Elfrida Bergman sa, angående Queering Sápmi, om att det som verkligen kan få oss att förstå andras verklighet är att höra berättelsen om deras liv. Jag hoppas att många läser båda de här böckerna och kan finna förståelse i dem.

Jag tänker också mycket på en bok jag läste parallellt med denna, Under samma himmel av Katherine Marsh. Det är en nyskriven barnbok som berättar om Max och Ahmed, båda nya i ett land som inte förstår dem och som de inte förstår. Skillnaden är att Max flyttat dit med sin välbärgade amerikanska familj och Ahmed flytt från krigets Syrien. Det är märkligt, och vackert, hur två så olika böcker kan förmedla precis samma känsla, den av att inte höra hemma, inte ha rötter i marken du går på.

Jag tyckte mycket om Varje natt kysser jag markens fötter och är glad att om något bra kommer ur hela den smutsiga Svenska Akademien- härvan så är det att fler fått chansen att upptäcka Jila Mossaeds dikter.

Hur samma himmel kan se väldigt olika ut

Max och Ahmed, två barn som sover under samma himmel men lever så olika liv att det är svårt att tro att det är samma stjärnor de ser. Max är 13 och måste flytta när hans föräldrar bestämmer sig för att de ska bo i Bryssel i ett år istället för hemma i USA. Max kan ingen franska, hitta inga kompisar och måste gå om ett år i skolan.

Ahmed är 14 år och kommer till Bryssel via Turkiet och Grekland, efter att ha flytt från krigets Syrien. På vägen har han förlorat hela sin familj, ensam och utan pengar går han omkring i Bryssel tills han hittar en övergiven källare att sova i.

Det är, förstås, Max källare. Huset bär på ett arv sedan andra världskriget då Albert Jonnart räddade en ung judisk pojke från tyskarnas förföljelser. Det är när Max lär sig historien om Albert Jonnart som han bestämmer sig för att göra allt i sin makt för att rädda Ahmed.

Under samma himmel är en fantastiskt fin samtidsroman, skriven för 9-12 år men som kan läsas av både äldre ungdomar och vuxna. Katherine Marsh berättar med ett konstant barnperspektiv och engagemang. Många böcker för barn som har en pedagogisk agenda blir ofta lite torra, men Under samma himmel är en varm och stark berättelse hela vägen. Ibland kan jag tycka att polismannen Fontaine och hemskolelärarinnan är otroligt trista och förutsägbara men de fyller ändå sin funktion i berättelsen på ett lite otäckt sätt – vardagsrasismen finns överallt i Europa och den blir allt mer högljudd. Det är skrämmande hur många Fontaine det finns.

Den parallella berättelsen om Albert Jonnart är ett fint och smart drag. Nästan alla unga får idag i skolan lära sig om andra världskriget och Förintelsen, men jag undrar hur många som får verktyg för att göra kopplingen till hur rasism och antisemitism breder ut sig igen, idag. Att ett barn på flykt idag är lika mycket ett barn på flykt som under andra världskriget. Att de är lika värda att skydda och rädda från dagens krig som gårdagens. Att om vi inte gör någonting är vi inte bättre än de som vi anklagar för att ha stått bredvid medan nazismen växte sig starkare, då.

Under samma himmel är engagerande, berörande och viktig. Läs den hög för, eller tillsammans med, era barn. Bara läs den.

Rabén och Sjögren, 2018.

Finns på Bokus och Adlibris.

Aliide, Aliide – Mare Kandre

Aliide, Aliide är berättelsen om 8- åriga Aliide, som ser världen som ett ständigt drama om liv och död. Hennes känslor är målade utanpå huden, en ständig ångest river i henne. Som läsare går det inte annat än att drabbas av den totala utsattheten.

Aliide bor tillsammans med sina föräldrar och lillebror i en stad, ungefärligt 1970- tal. Här finns skolan, vardagen, men allra mest finns ångesten. Aliide, Aliide är en gripande roman, ja fullständigt uppslukande emellanåt. Jag känner Aliides hudlösa ångest som vore den min egen, drar mig till minnes hur ångestfyllt det kunde vara att vara barn, hur stor och oöverskådlig världen var. Ändå har jag stundtals har jag svårt att tycka om Mare Kandres roman, kan inte närma mig Aliide.

Jag läste Aliide, Aliide tillsammans med en vän. Vi var överens om mycket, delade i våra åsikter om annat. Någonstans hade vi samma känsla av att det var svårt att ta till sig skildringen av Aliide som ett barn. Även om vi var helt överens i att ångest kan gripa barn lika mycket som vuxna hade vi också båda känslan av att denna oerhört specifika ångest, denna detaljerade tankevärld om jordelivets alla fasor, mer tillhörde en vuxens tankevärld med en vuxens erfarenheter. Någonstans brister själva gestaltningen av Aliide, hon i sig själv försvinner i den brutala tankevärld hon till synes frammanar.

Nej, jag kunde inte alltid ta till mig Aliide, Aliide som den skildring den kanske är tänkt att vara. Samtidigt älskade jag den på en slags tankenivå, i det att den försöker utforska ett barns vilda ångest – eller kanske snarare minnas barndomens tankevärld, filtrerat och tolkat genom en vuxens livserfarenhet. Aliides motvilja mot att passa in i en mall, i en norm – och  den samtidigt nästan desperata längtan över att göra just det, är kanske det som är mest gripande och ångestframkallande för mig.

Aliide är en sannerligen opålitlig berättare. Vem minns inte hur stort allting verkade vara sett från barnaögon, hur gator kunde sträcka sig mot oändligheten och hur små de sedan verkar när en växt ifrån den där storögdheten? Ibland är Aliide ändå just bara ett barn och det är svårt att veta vad som är utbroderat, vad som är ren fantasi. Mare Kandres språk målar upp en värld lik ingen annan, berättelsen är ett ibland gastkramande äventyr. Hur det än är så kommer det vara svårt att glömma Aliide.

Aliide, Aliide gavs ut 1991. Den finns att köpa som e-bok på Bokus och Adlibris men den finns säkert också att låna på ditt bibliotek.

Fler som läst: Dagens bok, Hyllvärmarna, Feministbiblioteket, booksessed.

Queering Sápmi och det viktiga samtalet

”Berättelser är ett av de starkaste verktygen för att skapa förståelse, respekt och insikt i andra människors liv.” Detta skriver Elfrida Bergman i texten på Kulturrådet om Queering Sápmi. Att lyssna på andra människors livsberättelser skapar inte bara ödmjukhet utan kan också ge en insikt om sitt eget liv. Livsberättelser tydliggör de starka normer vårt samhälle är byggt på, synliggör förtrycket de medför mot de som inte passar in i en slags skapad mall.

Att Elfrida Bergman har rätt i det hon säger behöver en bara öppna Queering Sápmi för att förstå. Här har Elfrida Bergman och Sara Lindquist samlat berättelser om ett queert Sápmi, ett som – åtminstone då, när boken gavs ut 2013 – fick synas väldigt lite. Queering Sápmi försöker förstå hur det är att vara minoritet i en minoritet, om det sliter eller stärker. Projektet, och boken som är resultatet, ville synliggöra hbtq-personer i det samiska samhället och den vilar på berättelser från samiska hbtq-personer – de som är öppna och de som ännu inte vågar eller kan vara det.

Queering Sápmi är en av de starkaste böcker jag läst, en som kommer följa mig förmodligen hela mitt liv. Berättelserna känns så oerhört nära, varenda en av dem. Här finns glada berättelser om trygga familjer, öppna samhällen och lycklig kärlek, men det finns också historier om våld och tystnad. Hur svårt det var att vara olika i ett, ofta, mindre samhälle. Hur mycket en familjemedlems eller väns stöd kunde betyda då.

Så, skulle det samiska samhället vara mer homofobt än andra? Nej, Bergmans och Lindquists bok ger en betydligt mer komplex bild än så. Många berättelser vittnar om en tystnadskultur, men det framgår också tydligt att den är skapad av den kolonialism och det förtryck den svenska staten och det svenska samhället utsatt Sápmi för. Det finns en bild som återkommer, om och om igen, av att viljan att allt ska vara ”normalt” grundar sig i en vädjan om att allt på ytan måste se perfekt ut för att räknas. Det finns en tydlig föreställning från svenskt håll om vad en same ska vara, att hen ska ha renar och vara klädd i kolt, och att omedvetet försöka leva upp till någon slags föreställning som kanske inte alls stämmer skapar också ett förtryck inifrån, stärker normen att allt måste se perfekt ut.

Artikeln jag tidigare berättade om på Kulturrådet är otroligt intressant att läsa, både före och efter läsningen av boken. Elfrida Bergman berättar om tanken bakom projektet, men också om arbetet med översättningen. Queering Sápmi finns på svenska, finska, nordsamiska, sydsamiska, lulesamiska, norska och engelska. Översättningsarbetet kantades av frågor och ledde till en nyansering av de samiska språken där ord som ”androgyn” och ”queer” tidigare inte funnits. Det här arbetet skedde med hjälp av samiska queera personer.

Queering Sápmi var ett arbete som pågick under tre år och boken grundar sig i en utställning som har turnerat runt på många ställen. Jag är osäker på var den är just nu men den förvaltas av fjäll- och samemuseet Ájtte i Jokkmokk och jag tycker verkligen att du ska se den om du får chansen – och läs boken. Queering Sápmi är en fantastisk bok, viktig och normbrytande. Den breddar en ingrodd bild av samer men är säkert också  oerhört viktig för de personer som medverkar i den. Som Elfrida Bergman säger kan det ofta bli lättare att berätta igen om du en gång har blivit lyssnad på och tagen på allvar. ”Ett queert samiskt samtal kan föda många fler”.

Artikeln från Kulturrådet jag citerar finns här.

Här finns en annan artikel om projektet, på samer.se.

Här är hemsidan för Ájtte.

Boken verkar vara slutsåld överallt men förhoppningsvis kan du låna den på ditt bibliotek.

Fler som läst: Dagens bok.

Legenden vaknar på Jorvik

I andra boken om Jorviks Ödesryttare lägger sig ondskan tungt över boksidorna. Enligt sägnen kommer det goda att segra när de fyra ödesryttarna och deras hästar är samlade på ön Jorvik. Men Lisas pappa är försvunnen och hennes älskade häst Starshine är stulen. Alex och Linda försöker hjälpa henne att hitta honom medan Anne ger sig iväg på ett uppdrag till den parallella verkligheten Pandoria.

Jag vill hela tiden säga åt Ödesryttarna att de skulle göra bäst i att hålla ihop istället, att deras styrka absolut måste ligga i att de är tillsammans. Samtidigt får de var för sig chansen att utforska sina krafter, som jag gissar kommer bli avgörande i tredje delen.

Det går inte att påstå att Legenden vaknar är den vägsträcka mellan inledning och upplösning andra boken i en trilogi oftast är. Det händer saker, hela tiden. Någonstans ungefär hälften in i boken börjar jag undra om det någonsin kommer lugna ned sig och om Alex, Linda, Anne och Lisa någon gång kommer få tid att prata med varandra och inte bara kasta sig från den ena livshotande situationen till den andra. För mig är det alldeles för mycket action, något som stjäl av det fina karaktärsbygge som ändå finns här. Jag får aldrig tid att lära känna Ödesryttarna tillräckligt och jag har fortfarande, efter två böcker, ibland lite svårt att skilja dem åt.

Kanske hade jag tyckt mycket bättre om Legenden vaknar om jag hade läst pappersboken istället för att lyssna på den. Uppläsaren är överentusiastisk och pratar STÄNDIGT med vartannat ord i VERSALER varje gång något spännande HÄNDER – det blir jobbigt att lyssna på till slut. När hon sedan förställer rösten i en av karaktärernas repliker kan jag nästan inte låta bli att fnissa – det låter ofta ganska löjligt när någon försöker göra en helt annan röst bara för att karaktären är ond. Ljudböcker är inte radioteater och jag tycker att uppläsare borde sluta försöka göra dem till det. Tanken har föresvävat mig att uppläsare kan göra så för att det är en barnbok, men historien borde vara tillräckligt spännande för att hålla även unga lyssnare på halster ändå och jag har lyssnat på andra barnböcker som inte dras med denna olat. Tredje boken kommer jag att läsa, inte lyssna på.

För jag älskar ju ändå böckerna om Ödesryttarna. När jag var tio år hade jag kastat mig över dem fortare än någon hunnit säga ”hästfantasy”. Jag tipsar ofta om dem i mitt bibliotek och de är fina presenter till hästälskare, fantasyläsare, andra läslöss eller datorspelare. Jag älskar att Helena Dahlgren skrivit böckerna baserade på datorspelet Star Stable som är otroligt stort men ändå relativt osynligt för många – bara för att det är så många tjejer som spelar det. Legenden vaknar är spännande och välskriven och jag tycker fantastiskt mycket om Lisa, Alex, Anne, Linda och deras hästar. Deras kärlek till sina hästar är otroligt fint gestaltad och går inte att ta miste på. Ibland går det nästan att känna lukten av svettig hårrem och nysmort läder och höra ljudet av smattrande hovar när Ödesryttarna galopperar mot sitt öde.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första delen, Jorvik kallar.

Pappersboken är utgiven av  Bonnier Carlsen, 2019. Du hittar den på till exempel Bokus och Adlibris.

Ljudboken är utgiven av Bonnier Audio, 2019. Du hittar den på till exempel Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boklådan, Barnboksprat.

Frågor jag fått om förintelsen – Hédi Fried

Vad betydde det att ha sin syster med i Auschwitz?
Var man hungrig hela tiden?
När förstod du att det pågick ett folkmord?
Kan det hända igen?

Hédi Fried föddes i staden Sighet och kom till Sverige efter att ha befriats från Auschwitz koncentrationsläger under andra världskriget. Hon har rest runt i svenska skolor för att berätta om Förintelsen i trettio år. För några år sedan gavs Frågor jag fått om förintelsen ut, en kort men oerhört innehållsrik och gripande genomgång av några av de frågor Hédi Fried fått av elever när hon föreläst och berättat.

Ibland finns det inga svar. Ändå ger Hédi Fried dem, resonerande funderingar när det inte går att ge ett konkret svar. Hon skriver om sina upplevelser då, men också nu. Bland det viktigaste att lära sig från Frågor jag fått om förintelsen är hur skör demokratin är, hur lätt den kan nedmonteras av antidemokratiska krafter just i det att den vill inkludera även dem. Att så många tror att förintelsen aldrig kan hända igen samtidigt som rasister och nazister vinner mark i hela Europa. Hédi Fried berättar om hur den gradvisa tillvänjningen av rasism är så farlig, just den vi står i just nu.

Vid sidan av de stora frågorna finns de som kan verka små och obetydliga, men som ges stort utrymme och blir en hel berättelse. Det märks att frågorna kommer från unga och det är så oerhört fint att den här boken finns för att svara på dem, när Hédi Fried och de andra överlevarna inte längre gör det. Det gör det här till en oerhört viktigt bok att läsa, kanske framförallt i skolan. Jag önskar att den skulle ges till alla unga, varje år. Kanske som obligatorisk högläsning, att prata om tillsammans.

Jag lyssnade på Hédi Frieds bok, fint inläst av Katharina Cohen.

Natur & Kultur, 2017.

Boken var nominerad till Augustpriset 2017.

Boken finns som pocket på Bokus och Adlibris. Den inbundna verkar vara slutsåld, men jag hoppas att den ständigt kommer komma i nytryck.

Fler som läst: Enligt O, Just nu just här, Biblioteksbubbel, Bokblomma, Dagens bok, Stories from the city, Systrarna böcker.

Inte din bror – Malin Stehn

Abbes värld vänds upp och ned när hans föräldrar meddelar att familjen ska ta hand om en ensamkommande flyktingpojke från Afghanistan. Abbe rasar i att ingen frågade honom, men är innerst inne mest rädd över vad Rasmus och de andra klasskompisarna ska tycka. De som hatar barnen som bor på flyktingboendet och ritar hakkors på skåpen i skolan.

Det är en brännande aktuell roman Malin Stehn skrivit och som många sådana som skrivs för ungdomar balanserar den ibland på gränsen till att bli lite för pedagogisk och stolpig. Ändå är Malin Stehn en så pass bra författare att berättelsen aldrig blir för tillrättalagd. Det är fint skildrat hur Abbes inre strider med att inte vilja komma i konflikt med klassens ledare och känslan av att det är svårt att ogilla Hossein. Malin Stehn beskriver känslostormarna oerhört väl.

Inte din bror är säkerligen fantastisk att använda i bokprat, att läsa tillsammans eller som högläsning i en klass eller hemma. Jag vet att jag kommer tipsa många på biblioteket om den.

Det finns nog många Abbe. Unga – och vuxna – som egentligen har vettiga åsikter och inte gör skillnad på människor men som inte vågar yttra det för att alla andra är så högljudda. Jag hoppas att många Abbe får hjälp av sådana som Rebecka, som vägrar lyssna på hat och rasism och vägrar anpassa sig efter andra. Jag hoppas att många läser Inte din bror och finner sina fördomar ogrundade och utmanade. Jag hoppas att många tar Abbe, Hossein och Rebecka till sitt hjärta.

Boken gavs ut av Opal, 2018. Den finns att köpa bland annat på Bokus och Adlibris.

Jag lyssnade på ljudboken som gavs ut av BTJ Audio, 2018.

Fler som läst: Old Adult Reads Young Adult, Prickiga Paula, Bibbloanna, Bokkoll, Biblioteksbubbel.

Mot framtiden – krossa patriarkatet med Clara Henry

Mot framtiden är Clara Henrys essäistiska och smarta guide till att överleva – och kanske börja krossa – patriarkatet. Jag älskar att den finns.

Många vuxna håller kärt fast vid de böcker som väckte dem till feminismen på 1980- och 1990- talet och tipsar gärna om dessa när böcker om feminism till unga efterfrågas. Det behöver inte vara fel med äldre böcker men tack och lov har feminismen utvecklats något på trettio år och Mot framtiden är en bok som definitivt borde ges till alla unga idag. Och till många vuxna.

Clara Henry skriver om både historien och framtiden. Hur började feminismen och vilka tog oss dit vi är idag? Kapitlet om historiska feminister är i min mening lite för kort men ändå viktigt då det skrivs med ett intersektionellt perspektiv och lyfter fram kvinnor som Bell Hooks, Táhirih och Fusae Ichikawa.

Mot framtiden tar upp könsroller, vardagssexism, kroppspositivitet, våldtäkt och många andra oerhört viktiga ämnen. Clara Henry blandar diskussioner om strukturellt förtryck och sexism med tips såsom hur du skiljer på ett catcall och en komplimang, fem sätt att säga nej på krogen, myter om abort och hur du krossar dem i en diskussion och andra handfasta tips på hur du överlever patriarkatet.

Bland de saker jag älskar mest med den här boken är att den vänder sig lika mycket till män som till kvinnor. Ansvaret för att krossa patriarkatet läggs inte bara på den kvinnliga delen av befolkningen – här finns nästan lika många tips och råd till män om hur de synar sin egen roll i de patriarkala strukturerna.

Det är svårt att skriva en sådan här bok inkluderande. Patriarkatet utgår från en binär tvåkönsnorm (man och kvinna) och att synliggöra förtryck utifrån det kan verka nödvändigt, just för att få syn på det strukturella förtrycket som utgår från den här normen och kunna bekämpa det. Jag tycker att Clara Henry navigerar hyfsat genom detta genom att inte bara skriva om ”män” och ”kvinnor” utan ofta återkomma till icke-binära. Inte minst finns det ett antal ordlistor i boken som är otroligt viktiga i en tid när många inte ännu har, eller vill, ta till sig faktumet att patriarkatets binära könsuppdelning inte stämmer överens med verkligheten.

Mot framtiden är rolig, smart och välskriven. En essäistisk bok som blandar fakta med författarens egna erfarenheter. Clara Henry resonerar väl fram och tillbaka mellan svåra fallgropar och snäva könsnormer på ett imponerande sätt. Jag lyssnade på boken, en lysande författarinläsning som det var svårt att inte ryckas med i. Samtidigt rekommenderar jag verkligen den fysiska boken, jag bläddrade i den medan jag lyssnade och den är otroligt snyggt formgiven. Jag hoppas att Mot framtiden blir en bok som läses av många, unga som vuxna.

Den tryckta boken är utgiven av Forum, 2018. Den finns på bland annat Bokus och Adlibris.

Ljudboken är utgiven av Bonnier Audio, 2018.

Fler som läst: Enligt O.

Den nya människan

I en nära framtid har människans överdådiga livsstil och miljöförstörelse lett till att inga barn längre föds. Världen är lamslagen. Så börjar människor bli gravida igen och barn börjar födas men de är inte som de barnen vi förut kände till.

Den nya människan är som en robot, beräknande och kallt iakttar de den gamla människan. Rakel är en av de första som inser, och snart är hon insnärjd djupare än hon någonsin kan ta sig upp.

Det är en otäck dystopi Boel Bermann har skrivit, skrämmande på det sätt berättelser blir när de har en lite för nära koppling till vår egen verklighet. När de känns lite för trovärdiga. Den nya människan är i sina bästa stunder fängslande och nyskapande SciFi. Tyvärr stannar den också stundtals av och jag lyckas aldrig uppbåda särskilt mycket känslor för någon av personerna i den, de är distanserade och ibland ganska platta.

Jag lyssnade på Den nya människan, en bra uppläsning på det stora hela men tyvärr också ganska stel. Det är svårt att att skilja på berättelsen och de många uppläsningar av officiella dokument, artiklar och handlingar som är insprängda i berättelsen. Kanske är dessa helt enkelt för många, gör berättelsen opersonlig. Vid närmare eftertanke kanske det är just det som är tanken med boken, att spegla den nya människans otäcka känslolöshet. Men för mig fungerade det inte riktigt. Jag hade önskat lite mer av Den nya människan. Ändå är den på sina ställen en fantastiskt spännande dystopi och en tänkvärd samtidsdiskussion om liv, människor och förtryck. Jag tycker Boel Bermann är ett oerhört lovande författarnamn, jag har läst flera noveller av henne också som jag tyckte mycket om. Jag hoppas på fler dystopier.

Kalla kulor, 2014.

Boken finns i pocket på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: CRM Nilsson, Vargnatts bokhylla, Littermentärt, Dagens bok, Lottens bokblogg, Fantastisk fiktion, Fabulationer, Döda zonen, Bloggbohemen.