Category Archives: Bokrecensioner

Kingdom Keepers – Disney after dark

Det lät så bra. För en mörkervurmare som hyser en skräckblandad förtjusning till cirkus och nöjesparker vilka efter mörkrets inbrott blir skådeplats för onda clowner och allehanda ting sprungna ur gränsen mellan glädjen och skräcken lät det helt fantastiskt.

Vad är det som gör ett övergivet nöjesfält eller en lekpark efter mörkrets inbrott så otäckt? Jag gissar på att en plats som är tänkt att hysa så stor glädje blir så mycket mer otäck när det onda slår rot där. Tanken sträcker sig långt bortom nöjesparkernas glittrande värld – till onda dockor, köttändande nallebjörnar och leksaker från helvetet. Det mest skrämmande, i det som ska vara det trygga. Det är inte för intet jag sedan tonåren har älskat Cirkus Miramar, deras melankoliska texter och kanske framförallt just dem om tomma nöjesfält.

I Lollipopcoasterland där klockorna står still
Faller skymmningen som sammet det blir kväll
Ett övergivet tivoli som ingen känner till
Där rosten kryper på en karusell
Ett lyckohjul som stannat i en ensam evighet en
Ledsen clown som flagnat av i evig ensamhet
(Lollipopocoasterland, från albumet Fjärde maj på månen).

Tyvärr är inte Disney after dark den glittrande ondskekaramell den säger sig vara. Förutsättningarna för första delen i serien Kingdom Keepers, där Disneyskurkarna med Maleficient i spetsen hotar att ta över allt som är glatt här i världen, är exceptionella. Fyra ungdomar har fått jobb som hologram på Disneyworld, de har spelats in med hjälp av greenscreens och deras hologram hjälper besökare tillrätta utan att de själva behöver vara där. Så en natt vaknar vår huvudperson Finn i sitt hologramjag i Disneyworld och tror givetvis att allt är en dröm. Det ska visa sig att allting är högst verkligt och att han blivit ditkallad för att krossa de onda krafter som lurar på Disneyworld. Hur och varför? Som så mycket annat i den här boken, oklart.

För att vara ärlig skummade jag mig igenom resten. Jag ville så hemskt gärna att det skulle vara bra. Det verkade så bra, omslaget är så snyggt, det var en så otroligt bra idé att placera ondskan i Disneyworld och låta häxorna och piraterna väckas till liv. Men i Disney After Dark finns inte så mycket skrämmande miljöskildringar, istället samsas skräckklichéer med dåligt språk och karaktärer av den allra mest fruktansvärt stereotypa sorten (tänk: flickor är dumma och söta och pojkar är modiga och smarta och aldrig mötas de två).

Hade jag fel förväntningar? Skulle jag bara tagit det för vad det är, en slags bokversion av popcornskräckisar och B-filmer som underhåller för stunden men inte är något att hänga i julgranen, egentligen? Nja. Jag tror mina förväntningar låg omkring just det strecket, men inte ens det lyckades Ridley Pearson infria. Jag skulle nästan hellre rekommendera filmen The funhouse från 1981 som är en så B-ig skräckis att en nästan behöver gå över till bokstaven C. Spännande? Javisst. Välskrivet? Nej.

Sorgen, svärtan, vakuumet

Jag har klottrat ned så många citat från Vakuum att blocket är alldeles fullt. Jag känner mig dränerad, slut på känslor, trött och ledsen men också hoppfull. Vakuum är ett poetisk mästerverk, om det stora i sorgen men också det lilla.

Tröttheten har fastnat i små veck i pappas ansikte.

Jonna vistas i ett vakuum, i det som blev kvar när hennes storebror Johan lämnade jordelivet och henne. Hon går omkring i Johans vinterjacka medan mörkret faller och hon snattar verktyg under den stora jackan, försöker behålla allt minne hon har av Johan. Föräldrarna flyter omkring på utsidan, rusar förbi med sina liv i högsta hugg och gömmer undan sorgen för Jonna. Mia Öströms avskalade språk är fantastiskt, säger så mycket med så få ord.

Allt här doftar rent, nytt, oanvänt; på Clas Ohlson kan man köpa ett helt nytt liv och bära hem det i en plastkasse.

Så hittar Jonna dem. Små lappar med meddelanden från Johan, något han gömt innan han dog. För Jonna verkar det kännas som att få tillbaka sin storebror, bara en liten bit.

Det är hjärtskärande att läsa. Jonnas ensamhet och kamp för att synas, föräldrarnas ovilja att se, Johans depression, sorgen som är ett töcken över alltsammans. Samtidigt är det också vänskap och säkert igenkänning där den kan behövas som allra mest desperat.Vakuum kommer vara en av de största läsupplevelserna för mig i år.

Gilla böcker, 2017.

Köp boken på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Enligt O, romeoandjuliet, Ylvas läsdagbok, Västmanländskan, Fantastiska berättelser, Prickiga Paula, CRM Nilsson

Kärleken till konsten och konsten att skriva riktigt bra om kärlek

Jag går på gatorna i Uppsala. I snöfall, i vårregn, en sen Valborgskväll, en kall nyårsnatt. Bredvid mig skymtar Frides orangea hår och platåskor, Yodits undflyende karaktär, Sebastians lugg och Johannes sorg.

För så är det att läsa Anna Ahlunds Saker ingen ser. Jag närde redan innan en kärlek för Uppsala, alltsedan jag och vän promenerade genom staden och botaniska trädgården och såg Shaun Tans verk på riktigt där för några år sedan. Det var sommar då, det var en underbar dag och en underbar stad. Kärleken till staden finns hela tiden här, och till de som bor i den. Det är lätt att föreställa sig dem och det Sibylla allmänestetiska läroverk de går på. Yodit, Fride, Sebastian, Johannes, Miriam, Aron, Linn – alla har konsten i sitt innersta på olika sätt. Jag älskar att karaktärerna presenteras med sitt estetiska val, sin konstnärliga tillhörighet. Det kan betyda så mycket, vara hela ens liv. Jag älskar också hur alla är olika på så självklara sätt, att kärlek och identitet inte måste förklaras eller ges en bakgrundshistoria. Den bara är. Efter att ha läst så många böcker där kärlek eller identitet som inte hör till normen ofta följs åt av problem är det underbart att få sjunka ner i Saker ingen ser. Jag älskar att Anna Ahlund inte sätter några etiketter.

Jag fick följa eleverna på Byllis i ett år, men jag kommer att tänka på dem mycket längre. Jag undrar så mycket! Vad är Linns historia? Får Sebastian ro? Hur går det får Yodit och Johannes? Jag hade gärna läst en bok om varje karaktär, jag vill veta både vad de gått igenom och vad de har framför sig. Fast jag kan också nöja mig med att undra, för det är också lite fint att få göra det. Alla i Saker ingen ser har lämnat ett avtryck. Till och med Josef, skolbibliotekarien som bara nämns ett fåtal gånger men som ändå helt tydligt har en så avgörande roll i många ungdomars liv. Mycket anas mellan raderna och med bilden av Josef, sittandes på sitt kontor med boktravarna runt sig, tedoften hängande i luften och chokladen mot dementorerna på plats i byrålådan tror jag Anna Ahlund uppfyllde många bibliotekariers önskedröm.

Saker ingen ser behövs så desperat i ungdomshyllan. Jag kommer tipsa alla mina elever och hoppas att många gör detsamma. Inte bara för att den är så viktig förstås, utan även för att den är så välskriven och så fantastiskt bra.

Köp boken: Adlibris eller bokus.

Andra som bloggat: Old Adults Read Yound Adult, Prickiga Paula, Barnboksbloggen, Enligt O, Carolina läser, Sagan om sagorna, stories from the city, Beas bokhylla, Bokpandan, Littermentärt, Carolina läser, TinaE, Biblioteksbubbel.

Vi mot er och det fantastiska mot det som blev för mycket

Björnstad kastade läsaren rakt in i en snödriva och ett gevär mot ett annan människas panna. Berättelsen om hur vi hamnade där var svår, hemsk och fantastisk. Ändå önskar jag att det hade stannat där, i snödrivan, i tanken om vad som kunde ha hänt sen.

Björnstad var en av förra årets bästa och viktigaste böcker i sin feministiska skildring av våldet och machokulturen inom idrotten, i sina levande karaktärsporträtt och fina beskrivningar. Sina stora ord som aldrig var för stora. Jag har tyckt om alla Fredrik Backmans böcker och det enda jag har haft att invända är att orden ibland skulle behöva tyglas, inte driva iväg i en våg av sentimentalitet och metaforer. Björnstad lyckades verkligen med det. Vi mot er är, i min mening, däremot, alldeles för stor i sina gester och alldeles för invecklad i sitt språk.

I Björnstad försöker alla överleva sin vacklande vardag – striderna om hockeyklubben har tärt på det samhälle som kretsar kring den. Peter, den föredetta NHL-stjärnan och numera sportchefen, fastnar i ett politiskt spel och hans dotter Maya drömmer mardrömmar varje natt. Allra mest tycker jag i Vi mot er om berättelsen om Benji, den mest varsamt tecknade, och kanske den om Björnstad själv. Berättelsen om en småstad där hockeylaget är det som bär orten är levande – och skildringen av sporten, av machokulturen, av hederskulturen, av våldet, är fortfarande både skrämmande och skicklig. Det är vackert, ibland, som i hur viktigt ett hockeylag kan vara för en liten tjej på fyra år. Hur destruktivt det samtidigt kan vara för en artonårig kille. Hur ett gemensamt ”vi” så lätt kan bli ett polariserande, skrämmande, separerande ”vi mot dem”. Vi mot er är bäst i de små och nästan outsagda ögonblicken, smått fantastisk i de stunder den verkligen rör vid något fundamentalt viktigt – utan att för den sakens skulle ta till de stora åthävorna.

Barn tar allt de växer upp med för givet. Efter att ha sett dig träna A-laget kommer Alicia ta för givet att kvinnor gör sånt. När hon är gammal nog att spela i ett A-lag själv kommer det kanske inte finnas kvinnliga hockeytränare. Bara… hockeytränare.

I Björnstad finns inga enkla svar, bara ytterligheter. Det finns heller inget mellanläge, kanske måste en acceptera det när en är i Björnstad. Ändå önskar jag att redaktören varit hårdare, skalat bort de allra mest sentimentala ögonblicken. För det blir för mycket ibland, på ett sätt det aldrig blev i Björnstad. För mycket upprepningar, för mycket förklaringar. Andra halvan av boken är tätare, bättre, men det hjälper inte. Jag vet inte om det har att göra med att Backman har bytt förlag sen Björnstad eller om första boken helt enkelt passade allra bäst som fristående. Jag önskar det kunde får varit så. Jag hade nog just hellre lämnat dem där i snödrivan, fått tänka ut resten själv. Det är fortfarande det jag tar med mig av Björnstad, den fullständigt krossande revanschen där i snödrivan, sorgen, vänskapen, makten och maktlösheten som var så fint tecknat där och som visserligen finns kvar även i glimtar i Vi mot er men som till största delen sväljs av för mycket ord.

Forum, 2017.

Andra som bloggat: och dagarna går, Feministbiblioteket, CRM Nilsson, Vargnatts bokhylla, Lottens bokblogg, Fantastiska berättelser, Just här, just nu, Bokgalleriet, Bokmumriken, Maddes bokblogg, Zellys bokhylla.

Köp boken: Bokus, adlibris.

Ett sagolikt äventyr

”Jag ska göra det”, sa jag och strök henne över den fuktiga pannan. ”Jag ska räkna ut ett sätt att överlista Döden”.

I en litteraturvärld där många böcker för barn mellan sju och nio år just nu är tunna och antingen handlar om sport, spöken, humor eller vänskap är det fantastiskt att Frida Nilsson finns och tar läsaren med på äventyr så storslagna att ingen sett maken till sen Astrid Lindgren. Jag vill inte säga att de andra böckerna, de där roliga och vardagliga och tunna, inte behövs för det gör de så oerhört mycket, men jag kan också ibland sakna det fantastiska i en barnbok som dyker så djupt in i äventyrens magiska värld och filosofins djupa funderingar så som Frida Nilssons senaste böcker har gjort. Ishavspirater var en av de bästa böcker jag läste 2015, den blev Augustprisnominerad och belönades med Nils Holgersson- plaketten. Det tunna svärdet är aningen mörkare och svårare, men också roligare.

Sasja möter döden när hans mamma blir svårt sjuk och drar sitt sista andetag. Sorgen är vildsint och driver Sasja att följa efter ner i Dödens rike för att överlista Döden själv och hämta tillbaka sin mamma. En sagolik resa så klassisk som någon tar sin början, med det magiska tretalet som ledstjärna, med talande djur och vildsinta harpyor i sällskap. Det tunna svärdet gör ont i hjärtat men lockar också fram skrattet för Döden är en ganska rolig figur i Frida Nilssons målande ord – en typisk mansgrisperson som vägrar diska och alltid vill vinna och helt själviskt vill behålla alla själar för sig själv.

Det finns mycket Astrid Lindgren i Frida Nilssons sätt att berätta, ett ibland gammeldags språkbruk som ändå passar fint i en historia som lika gärna utspelat sig idag som för femtio år sedan. Men här finns också något alldeles eget, en absurd och ibland morbid ton jag älskar och karaktärer som verkligen fastnar. Även om jag tyckte ännu mer om Ishavspirater så var Det tunna svärdet ett fantastiskt äventyr.

Det tunna svärdet är djupt filosofisk i alla sina funderingar om döden, den ger inte alltid raka svar på de många frågor som uppstår och bör kanske i barnhänder helst åtföljas av en vuxen röst som också läst boken, allra finast kan det nog bli om boken högläses tillsammans. Jag tror att alla möjliga åldrar kommer fängslas av Sasjas resa, den får mig att tänka på när min mamma läste högt ur Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta för alla dagbarnen i alla åldrar. För en verkligt underbar saga har inga åldersgränser.

Natur och Kultur, 2017

Köp boken: SF- bokhandeln, Bokus, Adlibris.

Mer blod och död i Westeros

I A Clash of Kings sjuder det i kungariket, anspråk görs på tronen, konspirationer skapas, hemligheter viskas, det är fejd mellan Stark och Lannister och på andra sidan havet pyr det i Daenerys upprorsvilja. Westeros är ett spelbräde, alla spelare närmar sig King’s Landing.

Sommarens stora läsprojekt har varit andra delen i A Song of Ice and Fire, kanske mer känt som A Game of Thrones. Över de närmare tusen sidorna trängs konspirationer och karaktärer som är på riktigt intressanta med drivkrafter av både gott och ont. Det är kungar, försmådda kungar, män som tror de är kungar, män som vill vara kungar. Av folket i landet syns inte särskilt mycket och även om det säkert är tanken kan jag ibland tycka det är synd.

Att A Song of Ice and Fire ändå är episk fantasy när den är som allra bäst finns det inte så mycket tvivel om. Visserligen tyckte jag nog mer om första boken, ibland blir det i A Clash of Kings lite för mycket krigsråd. Mot slutet börjar också syskonen Lannisters bråk bli lite väl tröttsamma, kapitlen med Tyrion är alldeles för många och de med Arya alldeles för få.

Där någonstans ser jag också problemet med bokserien hittills. Den är hyllad av många för att så många ”starka kvinnor” tar plats i den, själv längtar jag efter den dag när en bok inte behöver hyllas för det för jag har inte sett någon hylla A Song of Ice and Fire för att den befolkas av så många ”starka män”. Ändå är de övervägande fler än kvinnorna – A Clash of Kings klarar med knapp nöd Bechdeltestet ens. Är det verkligen något att hylla en författare för, att de lyckats skriva in några starka kvinnor som undantag? Borde inte de starka kvinnorna, liksom männen, vara en självklarhet? För de blir ett undantag, när det bara finns ett fåtal – till skillnad från de vanliga, svaga kvinnorna som i den här boken främst verkar vara våldtäktsoffer.

Med det hittas den andra stora svagheten med A Clash of Kings. Jag kommer aldrig förstå nödvändigheten i det fruktansvärda kvinnohat som finns här, i att en fantasyvärld så långt ifrån vår egen att det finns eldsprutande drakar också måste styras av ett patriarkat. Det räcker inte att det finns några ”starka kvinnor” här, inte när de är undantaget från mängden. Inte när kvinnor våldtas så grymt att de borde ha dött av skadorna. Inte när det är vardag. Inte när kvinnor i allmänhet behandlas som smuts under männens skor och ständigt ses som svaga. Inte när de är antingen horor eller madonnnor. Det kanske värsta av allt är att det är så lätt att förbise, kvinnohat och våldtäkter är en så stor del av vårt samhälle idag att det finns på tidningsrubriker i stort sett varje dag. Jag har inte ännu sett TV-serien men då det påstås att böckerna är bättre än TV-serien vad gäller kvinnohat så vet jag inte om jag orkar. Jo, jag vet att böckerna började skrivas i slutet av 1990-talet, men hade de sett bättre ut om de skrivits idag? TV-seriens rykte får mig att undra.

Men, kanske det också kan finnas en poäng i att skildra ett patriarkat även i en fantasyvärld när vi nu en gång lever i ett sådant i vår verkliga värld, för även långt bort i Westeros går det att finna igenkänning i Aryas rädsla över att befinna sig ute själv mitt i natten, i Sansas skräck inför de manliga vakterna i Kings Landing. Att skildra det och samtidigt låta kvinnor vara normbrytande och starka i den patriarkala världen är naturligtvis även det viktigt. Kvinnliga förebilder i en mansstyrd värld behövs det fler av. Men – och det här är ett stort men – jag finner ofta det sexuella våldet ofta fruktansvärt överdrivet och fullständigt poänglöst, som att det inte finns där för att skildra kvinnohatet som problem utan för sensationens skull.

Att sluta läsa böckerna känns inte som ett alternativ för, den här recensionen till trots, älskar jag ju Winterfell, King’s Landing och Riverrun. Jag älskar Arya och Daenerys, jag älskar det episka, skräcken, kylan, språket. Jag älskar att befinna mig i Westeros. Jag lämnar det bara med ett spår av en bitter och ganska fadd eftersmak.

Andra som läst: Bokpotaten, Den här berättelsen, Carolina läser, Jag och mina böcker, Fantastisk fiktion.

Down under – Johan Ehn

1977, Sverige, lekplatsen, tredje klass. En kille blir retad för att han inte är som andra killar, inte lika högljudd, inte lika våldsam. Det gör så ont att läsa, och ännu mer ont gör det av vissheten att det egentligen kanske hade kunnat utspela sig även idag.

1987, Nya Zeeland. Jim reser till sina släktingar i Auckland, vill äntligen få börja på nytt. Men fördomar och hat kan förfölja en till andra sidan jorden och Jim blir utslängd när den konservativa farbrodern inser att han är intresserad av killar istället för tjejer. Jim tänker inte återvända till Sverige, skådeplatsen blir istället Nya Zeelands landskap, gaykvarter – och Jims eget inre.

Down under är en lågmält intensiv och stundtals poetisk uppväxtskildring som gestaltar vilsenhet på ett sätt som skär i hjärtat. 1980- talets musik skapar en tidstypisk atmosfär – jag kan nästan höra den i huvudet – men samtidigt bär Down under med sig betydligt mer tidlösa teman än så. Det är på många ställen i världen lättare idag men det är fortfarande inte självklart att varje människa ska få vara den hen är, fortfarande överallt inte självklart att få älska den en vill utan att möta omgivningens hat. Down under gör ont, kryper under huden, men är också så vackert skriven att det inte går att sluta läsa.

Gilla böcker, 2017

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat: bokkoll, Västmanländskan, bokstaden, CRM Nilsson, prickiga Paula, Bims blogg, Enligt O.

Torgny Lindgren- sommar med Minnen

Medan Västerbotten och sedermera Norrbotten for förbi utanför mitt regntäckta bilfönster lyssnade jag på Torgny Lindgren läsa Minnen. I sommar har Radioföljetongen sänt tre Torgny Lindgren- romaner och det här var den andra jag lyssnade på. Torgny Lindgrens Västerbotten, med sin kust och sitt inland med berg och älvar och skogar och kyrkbyar med sina egna minnen, tog kanske större plats i romanen Ormens väg på Hälleberget men återfanns även här.

Formen, en slags blandning mellan biografi, skröna och lokalhistoria, är egentligen inte alls min typ av roman och kanske hade jag inte tyckt om det så mycket om jag hade läst boken – men i Torgny Lindgrens egna uppläsning, på resa i Västerbotten, var det ändå fint att lyssna på.

Torgny Lindgren inleder med att säga att han inte minns någonting. Han har inga minnen. Ändå verkar han minnas väldig mycket. Vad som är påhittat och verkligt kanske inte spelar så stor roll, men som en betraktelse är det en fin roman, särskilt som ljudbok. Även om det ska erkännas att jag efteråt inte mindes särskilt mycket av den, egentligen.

Minnen finns som ljudbok på Bokus och Adlibris, eller som pocket.

Allt blir mörkare i skymningen

En tjej skär sig i handlederna och skriker ut sin ångest för att ingen tror på hennes ord. En äldre man i en maktposition har hela samhället bakom sig. Ett hot om massaker drabbar en gymnasieskola i Nacka. En är kille på glid mot drogernas hopplösa värld.

I Skymningsflickan finns många trådar men alla leder de in på samma väg, en snabb asfaltsväg utan avfarter med patriarkatet som bensin. Ingen annan är så bra på att i en spänningsroman skildra tjejers utsatthet som Katarina Wennstam. Frågan är om inte Skymningsflickan är hennes bästa roman hittills, kanske med undantag av Skuggorna. Många deckare som skrivs idag använder mäns våld mot kvinnor endast som ett slags objektifierande där en kvinnas kropp hittas mördad och sargad men där mördaren alltid görs till ett onaturligt monster, ofta med sin förklaringsmodell i barndomen. Katarina Wennstam skriver istället sina förövare som de människor – män – de är, män vi ser varje dag i samhället, män som har flickvän eller fru och lämnar barnen på förskolan varje dag. Det gör det så mycket mer otäckt, men också så mycket lättare att se sanningen i vitögat.

Samtidigt är inte Skymningsflickan dokumentärt skriven. Lika mycket som det är en samhällsskildring är det en lysande deckare, tät och så spännande att jag läste den under en eftermiddag och kväll/natt. Det enda jag störde mig på var att en person från Umeå påstods prata ”norrländska”. Nu är inte en norrländska en existerande dialekt utan en dialektgrupp där många dialekter ingår – att jämföra med götamål, sydsvenska mål eller sveamål. Personen från Umeå pratade förmodligen västerbottniska. Ja, det är en petitess i det fruktansvärda sammanhang Skymningsflickan befinner sig i men att etablerade författare som Katarina Wennstam skriver att en person pratar norrländska är ännu en tydlig indikation mot att kunskapen om Norrland är oerhört låg, en anledning till att också fördomarna mot Norrland och de människor som bor här är så oerhört många. När läste du senast i en bok att en person från Stockholm pratade sveamål? Nej, då pratar heller inte en person från Umeå norrländska.

Boken finns att köpa som pocket på Bokus och Adlibris.

Så här tyckte jag om de tidigare böckerna om Shirin och Charlotta: Svikaren, Stenhjärtat, Skuggorna.

Andra som bloggat: Mysterierna, hyllan, Enligt O, Johannas deckarhörna, Lottens bokblogg, Bokgalleriet, Boktanken, Booze’n’Books, Sladdertackan.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Noah är barnbarnet som slår upp ett grönt tält i farfaderns sjukhusrum. Farfadern som promenerar längre och längre in på en stig där minnena blir suddiga i vägrenen, flyter ihop, försvinner. Farfadern som blandar ihop sonen och barnbarnet, dåtiden och nutiden, verkligheten och fantasin.

Noah och farfadern sitter tillsammans på en bänk med rymden ovanför och hyacinterna nedanför och försöker reda i de bångstyriga trådarna som är livet och historien. Bänkens omgivande värld är torget, varje dag krymper det, varje dag ökar glassplittret och nycklarna på marken som är farfaderns bleknande minne.

Jag har inte än gått vid sidan av någon med demens eller Alzheimers, ändå gråter jag som vore det min egen farfar – han, som togs av en annan sjukdom när jag ännu var ett barn. Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är ett sällsamt vackert porträtt, en inblick i ett slocknande medvetande, blödande av känslor utan att vara för mycket. Och varje morgon… är inte många sidor och fungerar kanske allra finast just som kortroman. Den är så intensiv, känslosam och så ordrik att det lätt hade blivit för mycket med hundra sidor till. Den är slutet på livet, men också början, mörkret, men också ljuset. En läsupplevelse som stal en bit av mitt hjärta men som jag ändå inte hade velat vara utan.

Forum, 2017.

Hitta den här eller här.

Många har läst och bloggat om boken. Ett urval: Vargnatt, Lotten, Johannas deckarhörna, och dagarna går, Just nu just här, Fru E, CRM Nilsson, Lexie, Madde, romeoandjuliet, Annas fotnoter, Fantastiska berättelser, Zelly, Beas bokhylla.