Category Archives: Film och TV

”Ud vil jeg! ud! O så langt, langt langt…”

Lydia – ett radikalt kvinnoporträtt för tiden när Hjalmar Söderberg skrev in henne i litteraturhistorien. Fortfarande lever hon, i Gun-Britt Sundströms roman För Lydia och i Pernilla Augusts filmatisering av Den allvarsamma leken. Frihetslängtande, fortfarande fast i den eviga kvinnorollen?

När jag blev bekant med henne var jag i tonåren och läste Den allvarsamma leken för första gången. Nu läste jag om den i höstas. den-allvarsamma-lekenMycket kände jag igen, en del var nästan som nytt. Allusioner till dåtidens samtidsfenomen som placerar verket i sekelskiftets Stockholm gick mig nästan förbi i tonåren, nu tyckte jag de tjänade som en vacker kuliss bakom kärlekshistorien mellan Arvid och Lydia. Kärlek, och tragik. Från stunden Arvid och Lydia möts i skärgården, i ett nästan Shakespearianskt drömspel kantat av naturromantik går kärleken och tragiken hand i hand som den så ofta gör. Arvid är rädd för att binda sig, Lydia vägrar att bry sig om konventioner och tar plats på ett för sekelskiftet oanständigt sätt.

”Man väljer inte” är en av romanens många bevingade uttryck och väljer verkar Arvid aldrig göra, istället flyr han och undviker tills han finner sig fast i ett äktenskap han inte ens ville ha – gift, inte med Lydia utan med Dagmar. Lycklig, det är han väl inte, men inte heller verkar han ha någon kraft att förändra. ”Av princip gör jag inte någonting av princip” – ett uttryck och en motsägelse som väl beskriver Arvid – han är ingen handlingskraftig man, verkar inte välja något i sitt liv, ändå har han en bergfast tanke om att han vill vara ”fri” – mest från äktenskapet, då. Det smått ironiska ligger i att han, som man, redan är betydligt friare än Lydia vars Ud vil jeg! ud! O, så langt, langt, langt… återkommer som ett nästan smärtsamt mantra genom romanen, en påminnelse om hennes instängdhet i kvinnorollen, hur frigjord hon än tycks vara. Detta ”Ud…” är en strof ur en dikt av Bjørnstjerne Bjørnson, norsk författare som fick nobelpriset 1903, dikten kommer från verket ”Arne” från 1858 och handlar, såvitt jag förstår, om längtan bort från bondelivet, ut mot något bättre. Mot Amerika.

Samtiden är en spegel i Den allvarsamma leken. När kungen dör går det anarki i äktenskapstroheten och den flammande affären tar sin början. Det är kanske det enda beslut Arvid tar i romanen, han går till Lydia. Lydia som då bor själv, på Johanneskyrkogården i Stockholm, där även jag satt i september och betraktade Carl von Döbelns gravsten med orden citerade i romanen ”Ära – skyldighet – vilja”. Så mycket de orden har betydelse i romanen, så mycket de styr personerna i den.

medium_4f45b28879a62d29877dafb665cd7332-13592813_254421954939220_1434638214527670826_nJohanneskyrkogården, Tunnelgatan, Rydbergs, Continental, Den allvarsamma leken är en Stockholmsroman och i Pernilla Augusts filmatisering är det just det jag saknar, Stockholm som en kuliss. Filmen är visserligen delvis inspelad i Stockholm men också till stor del i Budapest och även om sekelskifteskänslan består med ståtliga stenhus och häst och vagn så infinner sig aldrig känslan av att gå på gatorna så som den gör i romanen. Ändå tyckte jag mycket om filmen, känslan både av hetsig kärlek och sakta gående tid, skådespeleriet. Särskilt fint var porträttet av Dagmar, en figur som i romanen ibland känns orättvist behandlad, hysterisk och svartsjuk ifrån Arvids synvinkel men som också är en bedragen hustru, fängslad i kärleken och i kvinnorollen utan några fler val.

Kärleken ja, Den allvarsamma leken brukar omtalas som den stora svenska kärleksromanen och kärlek är det, inte bara mellan huvudkaraktärerna utan också som ett tema, som en definition. Medan Arvid är intresserad av världen, han är journalist och utrikeskorrespondent, definieras Lydia mest just av sin kärlek – sin frigjorda kärlek, som visserligen gör henne progressiv i sekelskiftets Sverige men som ändå inte låter läsaren finna djupet i hennes karaktär. Kanske var det därför Pernilla August i filmen lät Lydia bli en konstnär vid sidan av sin far, ger en vidare bild av hennes konstnärskap än bara det lilla vykort hon själv målar med de tongivande orden Ud vil jeg!…. – samtidigt som hon i filmen genom konsten även görs till ett objekt, naken på en målning och därvid både föremål för längtan och löje. Kvinnans eviga roll som objekt, aldrig subjekt.

9789100132958_200x_for-lydia_e-bok”Varför är berättelsen om en kvinnas liv bara berättelsen om männen i hennes liv?” undrar Lydias närmaste vän Ester i Gun-Britt Sundströms roman För Lydia från 1973, en mening som också Nina Lekander citerar i förordet till boken och där också undrar, kan inte samma sak sägas även om Sundströms Lydia…? Till viss del är jag böjd att hålla med. Söderbergs Lydia är undflyende, hon också. Skulle hon inte, förflyttad till ett modernare 1950- och 1960- tal, bli en djupare karaktär? Men trots att hon förflyttats nästan sextio år framåt i tiden känns även Sundströms Lydia till en början gammaldags – ibland glömmer jag att jag faktiskt inte befinner mig i sekelskiftets Stockholm och finner mig undra om det är kvinnorollen som inte förändrats eller om Sundström varit för varsam om Söderbergs originalverk. Eller är Lydia traditionell, en motvikt till begynnande frigörelse, liksom Söderbergs Lydia är progressiv i motvikt till gamla ideal? Ibland tänker jag, under bokens första halva, att det hade varit mer intressant att läsa boken För Lydia om den faktiskt utspelades i sekelskiftet. Samma tid, men från en annans synvinkel.

Vid sidan av kärleken, vill jag påstå, är frihetslängtan det starkast genomgående temat i alla tre verken. Just detta Ud vil jeg! ud! O, så langt, langt, langt… som så ofta citeras i Söderbergs roman och som, trots att den berättas ur Arvids synvinkel, ändå verkar definiera Lydia saknas till en början helt i Sundströms. Det känns märkligt. Lydias längtan, önskan efter frihet känns på något sätt inte lika stark när hon själv är huvudperson och jag börjar undra varför Sundström skrev sin roman. För att Lydia behandlats orättvist i Den allvarsamma leken och Sundström ville ge ett mer nyanserat porträtt av kvinnan som kallats femme fatale? Eller för sin egen skull, som en hyllning till det bländande originalverket? Jag får fortfarande i För Lydia inget riktigt grepp om huvudpersonen, hon glider fortfarande undan. Ändå finns där mycket som hade kunnat utforskas, Lydias grymhet till exempel. Om Arvid, för att återgå till inledningen av blogginlägget, är en velig karaktär – ja, i det närmaste viljelös – så tvekar inte Lydia i jämförelse. Hon skaffar sig flera älskare vid sidan av, sätter gränser. Men i det kan hon också verka kall och hård, hon är inte genomgod men de finaste romanerna serverar snarare komplexa karaktärer än enkla. Nu slätas den grymheten över, även i Sundströms roman, och jag hade gärna läst mer om den. Eller, som min bokcirkelvän med vilken jag läste både böckerna föreslog, vänskapen med Ester, den gryende politiska aktivismen som är en fin tidsmarkör i För Lydia.

Det är med Marianne det, åtminstone till viss del, vänder. När Lydia tvingas bli definierad som mor, går igenom en svår förlossning, börjar hon också längta ut. Det var inte så hon hade tänkt sig det. Vid det laget är jag fast i boken. Samtidigt är den motsägelsefull, för när Lydia börjar längta just ut, vill ha sin självständighet, är det också för att ”som en självständig kvinna kunna ta emot honom i sitt hem”. Är det en evig kamp? För evigt definierad av en man, kan hon aldrig få sin verkliga frihet, inte ens nu?

Jag tyckte om att läsa För Lydia men jag kan heller inte låta bli att undra: vad har den gett mig, som Den allvarsamma leken inte redan gjorde? Vad har det egentligen tillfört att den förflyttats till sextiotalet? I just det här var jag och min bokcirkelvän rörande överens och jag lovade också att läsa mer av Sundström för jag tycker om hennes språk. Det är bitskt ibland, humoristiskt på ett sådant sätt att jag anar att karaktären är allvarlig men författaren ironisk – detta påminner på ett kärt sätt om Söderberg ty Den allvarsamma leken är inte alltid allvarlig utan även understundom ganska rolig – på ett ironiskt sätt, ofta beskt kommenterande sin samtid.

Vem är Lydia egentligen? För mig flyr hon fortfarande undan, kanske är det egentligen det som gör att För Lydia inte radikaliserar Söderbergs roman, inte egentligen tillägger något, för det är huvudpersonen för svår att nagla fast. Men fängslar mig, det gör hon fortfarande.

Revolution

MV5BMTAyMjQ3OTAxMzNeQTJeQWpwZ15BbWU4MDU0NzA1MzAx._V1_SY209_CR0,0,140,209_Jag älskade verkligen Hungerspelen- böckerna. Alla tre sträcklästes på två jullediga dagar för snart två år sedan och självklart är det som det alltid är med böcker man älskar så mycket – filmerna har väldigt svårt att leva upp till det.

Men jag tyckte verkligen om första filmen och jag blev förvånad över hur väl de lyckats gestalta rädslan och obehag som var så närvarande i böckerna. Skräcken, och spänningen är det verkligen inget fel på i tvåan, Catching Fire, heller och Jennifer Lawrence tycker jag gör en om möjligt ännu bättre skådespelarprestation än i första filmen. Katniss är visserligen en kick-ass-hjältinna men hon är inte bara det, hon blir också en motvillig symbol för den begynnande revolten och kastas mellan upproriskhet och en motvilja mot vad som behöver offras. Jennifer Lawrence gör det helt otroligt bra.

Faktiskt tyckte jag den här filmen var ännu bättre än Hunger games. För vad de verkligen lyckades med här var delvis att nästan exakt återge oerhört viktiga händelser från boken – som klockspelet, det var precis så jag hade tänkt mig det! – och delvis skapa just den pyrande känsla av uppror som jag tycker är det viktigaste med hela historien. Panem är en hårt styrd värld där de tolv distrikten arbetar för huvudstaden Capitol och varje år får betala för det tidigare upproret med en flicka och en pojke. De blir offer i Hungerspelen, en kamp på liv och död i en instängd arena där bara en kommer ut levande.

Men hur hårt styrt Panem än är så krävs det inte mer än den gnista Katniss sprakade till i slutet på första boken/filmen för att undergivenheten ska förvandlas till uppror. Det jag tycker de gestaltar så fantastiskt i filmen är just den känslan, en övergång från förtryck till revolt som sker oerhört sakta men ändå känns helt oundviklig. Catching Fire var mycket bättre än jag hade trott och jag är mer nyfiken än någonsin på tredje filmen.

En dag, två liv

MV5BMTQ3NTg2MDI3NF5BMl5BanBnXkFtZTcwMjc5MTA1NA@@._V1_SY317_CR0,0,214,317_Jag läste den omskrivna och hajpade En dag i somras. Det tog mig två dagar på stranden att läsa igenom den och efteråt var jag överraskad, mest av melankolin. Berättelsen om Emma och Dex som träffas efter de har tagit examen och sedan blir bästa vänner var en fin historia – och jag tyckte om sättet att berätta som gav läsaren insikt om deras liv via en dag per år.

Jag tyckte det var det sorgliga som berörde mest, det var desperationen och ångesten David Nicholls var som bäst på att beskriva och det var också den ingrediens jag inte hade förväntat mig. Så såg jag igår filmen, jag var nyfiken men försökte ha låga förväntningar efter minst sagt skilda omdömen på Twitter.

Kanske hade det att göra med de låga förväntningarna, men jag tyckte mycket om den här filmen. Inte så mycket som jag tyckte om boken och framförallt tyckte jag formatet med att berätta om Emma och Dex via en dag i deras liv år efter år passade mycket bättre i bokform än i filmform. På något sätt försvann konceptet i filmen, det kändes inte alls lika mycket hur åren gick och tiden slet och kanske var det en omöjlighet eftersom filmen måste klämma in allting på en och en halv timme.

Boken berörde mig mer, men kanske var det också för att jag redan visste vad som skulle hända. En dag var en fin film, om än inte lika fin som boken och lite sorglig, om än inte lika melankolisk som sin förlaga.

Magi och fantastiska varelser, mer från Rowling på vita duken!

Jag trodde nästan jag skulle ramla av stolen när dagens största nyhet dök upp framför ögonen på skärmen: Fantastic Beasts and Where to Find Them ska filmatiseras. Det är inte första april idag så jag misstänker att det inte är ett skämt, men jag tänker nog hålla inne med en åsikt tills jag har sett filmen. Spännande känns det i alla fall och ännu mer spännande är det att J.K. Rowling ska vara manusförfattare!

Tydligen ska den utspela sig i New York, 70 år före Harry Potters födelse men ändå utspela sig i trollkarlsvärlden.

9780747554660_200_fantastic-beasts-and-where-to-find-them_haftad

Vad tror ni?

Filmfredag: Om Mortal Instruments och den totala bokslakten

MV5BMTc5NzAyOTQyNF5BMl5BanBnXkFtZTcwNzQ1MDc4OQ@@._V1_SX214_För några veckor sedan fick en av mina vänner mig att läsa City of Bones. Jag gillade den, även om den var lite småklyschig och förutsägbar emellanåt. Men jämfört med filmen var den rena mästerverket. City of Bones är ett exempel på en film som utför en veritabel slakt av boken den bygger på, inte bryr sig ett dugg om karaktärerna och deras motsättningar utan bara packar in så mycket action de någonsin tyckt varit möjligt.

Resultatet? Vedervärdigt. Kanske jag hade gillat filmen om jag inte läst boken först men det hade jag, och jag tycker att den respektlöshet med vilken man behandlade karaktärerna och berättelsen är väldigt trist.

City of Bones är första delen i serien The Mortal Instruments och här möter Clary Skuggjägarna med Jace i spetsen. Skuggjägarna är människor med speciella gåvor som håller demonerna på jorden i schack, demoner vanliga människor inte kan se men som Clary en dag upptäcker att hon kan. Hon lär känna inte bara Jace utan också fler Skuggjägare, syskonen Wayland och läraren Hodge. Motsättningarna som frodas mellan de olika karaktärerna tyckte jag var en av bokens stora behållningar – något som filmmakarna struntat i till den grad att de bara slängs in i enstaka oneliners som förklaringar och dessa är inte i de närmaste tillräckligt.

Inte heller läggs så mycket tid på att beskriva det spända förhållandet mellan Skuggjägare och Downworlders – det vill säga vampyrer, varulvar och älvor, varelser som inte är demoner och därför inte jagas av Skuggjägarna. Jag inser att en film på två timmar inte kan förklara lika mycket som en bok på 400 sidor men istället för att ge lite utrymme åt de delarna av historien som faktiskt har substans, har man slängt in fullkomligt ologiska tilläggshandlingar. Dessutom har man vridit ur karaktärsdragen på de två mest intressanta karaktärerna – och de som är mest ambivalenta ifråga om godhet och ondska – tills de är fullständigt urvattnade.

Efter filmens slut var jag och min kompis överens om att det inte kommer någon uppföljare. Hur kan man göra en uppföljare när man förändrat slutet till den grad att väldigt få lösa trådar lämnas kvar? Slutet kändes som en uppenbar konstruktion för att slippa fortsätta göra filmer i serien men hör och häpna – enligt IMDB kommer City of Ashes redan nästa år.

Huruvida jag kommer se den eller inte, det är väl mer osäkert.

The perks of being a wallflower – filmen

Jag har ju alldeles glömt bort att tala om den där alldeles underbara filmen vi såg förra helgen: The perks of being a wallflower. Jag har verkligen tänkt läsa boken men varje gång jag har reserverat den på bibblan och det har varit min tur har jag inte kunnat hämta ut den eller haft noll tid att läsa den.

Men nu måste jag ta mig tid, för det var en helt underbar film! Ändå märktes det att det fanns en hel del historia som inte kom fram i filmen som jag misstänker görs mer tydligt i boken. Historien, så som den är i filmen, berättar om Charlie. Charlie är lite annorlunda, ses som något märklig i andras ögon och gör inte saker riktigt så som andra gör dem. Han har inga vänner och räknar till sista dagen på high school – första dagen han går där. Men det var innan han träffade Sam och Patrick.

Det är väldigt svårt att berätta vad den här filmen handlar om för det är egentligen inte berättelsen i sig som är så enastående – det är sättet den berättas på. Det är så lätt att på flera punkter känna igen sitt eget udda, märkliga tonårsjag och det är så lätt att känna med Charlie. Det är sorgligt, men samtidigt är det tragikomiskt och det är gjort med en glittrande glimt i ögat.

Vissa saker älskade jag mer andra. Tre saker, framförallt:

1. Skådespelarna. Åh, vad bra de var! Trovärdiga, passande i sina roller och fantastiskt duktiga.

2. Soundtracket. Jag älskar filmer som verkligen har ett genomtänkt och passande soundtrack och jag bara vet att det här soundtracket kommer gå på repeat i hörlurarna framöver.

3. Tidlösheten. Vi satt och funderade fram och tillbaka, när utspelar sig den här filmen egentligen? The Rocky Horror Show och en för karaktärerna okänd David Bowie, inget knapprande på mobiler men samtidigt inga speciellt tidstypiska 70 eller 80- talskläder. Jag gillar att filmen hade kunnat utspela sig precis när som helst, egentligen.

MV5BMzIxOTQyODU1OV5BMl5BanBnXkFtZTcwMDQ4Mjg4Nw@@._V1_SY317_CR0,0,214,317_

Jag ska låta filmen sjunka in lite. Sen ska jag läsa boken också. Har du läst boken/sett filmen? Vad tyckte du?

Vackra och onda?

Den senaste tiden har det stormat kring Beautiful Creatures i bokbloggarvärlden. Jag blir, som alltid, nyfiken när åsikter går vitt isär för det brukar betyda att det finns en hel del att tycka om, tycka illa om eller helt enkelt tycka till om.

Jag har däremot inte varit helt säker på om Beautiful Creatures är värd lästiden. Men i onsdags var jag och en av mina bästa vänner och såg den på bio och nu är jag mycket nyfiken på att också läsa den.

Jag tycker nämligen en hel del. Vi tyckte båda en hel del – ibland lika, ibland olika. Vi tyckte båda den var bra, spännande och fylld med duktiga skådespelare och vackert kameraspråk. Men vi hade båda också en hel del frågor att ställa, en del som gick att besvara och en del som hängde i luften ganska länge efteråt.

Beutiful Creatures utspelar sig i småstaden Gatlin i sydstaternas USA, ett samhälle präglat av kristna värderingar och inbilskhet där minnen från inbördeskriget spelar en långt större roll än medmänsklighet i nuet. Det största målet för Ethan Wate är att komma därifrån, det svåraste hindret för Lena Duchannes är att bli accepterad som nykomling. Lena tillhör en familj som sedan länge är skydd i Gatlin, brännmärkta som häxor och trollkarlar, och när hon återvänder reser sig alla samhällets självutnämnda rättsgörare för att driva henne och hennes farbror därifrån.

Jag var sanslöst fascinerad av Beautiful Creatures. Något som verkligen gör mig rädd är när övernaturlig ondska ställs i relation till mänsklig och det är den mänskliga som skrämmer mest. Beautiful Creatures gjorde mig arg, och ibland rädd. Men jag undrar samtidigt varför ondskan, när den på vissa sätt är så mångbottnad, på andra sätt är så platt? Är det verkligen så enkelt som att magisk ondska bara har två poler? Finns det ingenting mellan ondska och godhet?

Många av frågorna vi hade gällde också bilderna av manlighet och kvinnlighet, och om utseende. Jag vill inte spoila för mycket men det finns, åtminstone i filmen, väldigt intressanta stereotyper att diskutera – oavsett om de bara är stereotyper eller om de faktiskt representerar något mer.

Jag kommer läsa boken. Jag vill ha svar på mina frågor, åtminstone vill jag veta om boken ger mer grund åt dem. Men tills dess kan jag berätta att Beautiful Creatures, om inte annat, är en fruktansvärt vacker film, tyngd av frågor om ondska och ödesbestämdhet och med kulisser så vackra att det var svårt att i biosalongen undanhålla ett konstant, längtansfullt suckande.

beautiful-creatures-poster-405x600

Om bokskräck och filmskräck

0099562979Jag såg filmen The Woman in Black i vintras, delvis därför att min kärlek ville se den och jag fick inte tummen ur att läsa den först – delvis för att en bekant till mig påstått något i stil med att ”boken-är-alltid-bättre-än-filmen”- tyckande bara är slentrianmässigt boksnobberi.

Jag var ju tvungen att motbevisa det. Vi såg filmen och ja, jag tyckte mycket om den. Jag tyckte till och med att den var väldigt, väldigt läskig. Däremot var jag inte särskilt förtjust i överanvändandet av vissa klyschor och inte heller i slutet som visserligen var hemskt men på något sätt ändå kändes… fel.1846685621

Så läste jag boken. Och jag insåg vad alla pratade om.

The Woman in Black utspelar sig till största delen på den engelska landsbygden, advokaten Arthur Kipps blir ombedd att sköta en klients dödsbo, den gamla damen Alice Drablow som bott alldeles ensam i det ödsliga Eel Marsh House. Men Alice Drablow visar sig ha hemligheter och Arthur Kipps verkar inte vara ensam i Eel Marsh House.

I filmen smög sig den suggestiva stämningen och kusliga spänningen på efterhand, i boken ligger den som en filt över läsningen från första början. Något har redan gått fel, döden är redan närvarande. Jag kunde inte lägga ifrån mig boken när jag väl börjat läsa den och jag blev mycket mer rädd av boken än filmen, även om filmen tar till betydligt fler och betydligt billigare skräckklyschor än sin förlaga. Boken skrämde mig mer och jag tycker definitivt att boken var bättre, även om jag såg filmen först.

Jag tror inte att ”boken-är-alltid-bättre-än-filmen” är något man tycker per automatik, däremot tror jag kanske att man är boknörd av en anledning. Ett medium kanske helt enkelt passar en bättre än ett annat, alldeles oavsett hur ”bra” filmen eller boken är. Jag vet att jag nästan alltid gillar en bok bättre än den film den oftast blir, men jag vet också att det finns filmer baserade på böcker som jag har tyckt lika mycket om – eller mer – som boken. Om någonting är ”bra” är ju i slutändan allra mest ett subjektivt tyckande mer än objektiva fakta.

Vad tycker ni?

Ikväll sluter vi Twilight-cirkeln!

2008 jobbade jag på en väldigt rolig arbetsplats i Växjö. Den hösten var hösten jag lärde känna Bella och Edward – och också blev ansvarig för vad man skulle kunna kalla ”Twilight-revolutionen” på mitt jobb. Jag fick fem kollegor att läsa och älska Twilight – och en del att också bli oerhört frustrerade över denna dåliga bok (ja, Silvio, jag tittar på dig). Med anledning av Twilight lärde jag också känna sagda arbetskamrats syster, Tella (”du borde verkligen träffa min syrra, hon älskar också den där boken, ni skulle gilla varandra”).

Vi gillade varandra. Vi gillar fortfarande varandra.

Det var också den hösten jag blev verkligt nära vän med två av mina fantastiska kollegor, Nina och Bella, som var de första jag infekterade med min Twilighthysteri (min Twilight är väldigt, väldigt sliten av alla utlåningar men är det inte precis så det ska vara med böcker man gillar?) Vi tre såg premiären av den första Twilight- filmen i Växjö och vi hade hemskt roligt den hösten. Twilight är därmed betydligt mer än bara en bok för mig.

Den vintern flyttade jag och Bella till Östersund. Numera bor jag i Umeå och Bella och Nina i Stockholm och som av en händelse är jag där alldeles just nu. Vad vi ska göra? Jo vi ska se sista filmen förstås, Breaking Dawn del 2. Cirkel sluten. Är det inte underligt hur det blir ibland, även i ett land som består av så många mil som Sverige ändå gör?

Det ska sägas att jag inte är särskilt förtjust i Twilight- filmerna, de är verkligen inte bra om man jämför med böckerna. Men är böckerna bra då? Jag har diskuterat det här flera gånger i bloggen, senast i onsdags.

Men jag gillar dem. Och det får faktiskt räcka.