Snow White and the Huntsman

Då och då blir det filmfredag här i bloggen, under hösten har vi nämligen sett en hel del bra (och en del dåliga) filmer här hemma. Snow White and the Huntsman passar väl i båda kategorierna.

Jag älskar Bröderna Grimms sagor och som många andra är Snövit betydligt otäckare i Grimm- tappning än i den Disney-version många känner till. Därför tycker jag om den mörka ton som inledningsvis täcker berättelsen i Rupert Sanders version. Miljön med det kala slottet och karga landskapet är fantastiskt fina, skogens grymhet blir påtaglig och skrämmande och så långt är det himla bra.

Det som är mindre bra, är Kristen Stewart. Hon har lika många ansiktsuttryck i sitt förråd som i Twilight (ett) och stönar och skakar på huvudet ungefär lika ofta (alltid). Det blir faktiskt ännu tydligare när hon här får spela jämte riktigt duktiga skådespelare, Charlize Theron är en alldeles fantastisk elak drottning. Det är överhuvudtaget det mörka, dystra och tunga som är vackert och imponerande i Snow White and the Huntsman – det kärleksfulla och gulliga har de inte lyckats lika väl med.

Jag gillar verkligen att de låtit Snövit bli krigarprinsessa istället för en menlös liten sak men jag tycker också att, när de ändå höll på, kunde skippat hela väckt-av-en-prins-med-en-kyss-grejen. Blä.

Ändå är det här en relativt sevärd film och när det är bra, då är det faktiskt verkligt bra.

The Cabin in the Woods

För några veckor sedan såg vi The Cabin in the Woods här hemma, mest för att jag har tjatat om den ända sen den gick på bio – en skräckfilm med en twist av Joss Whedon går väl inte att motstå?

Nej, verkligen inte. Även om det inte var så mycket skräckfilm utan mer en slags kärleksförklaring till skräckfilmer världen över och en historia med sin grund i gamla, gamla sagor – naturligtvis kan jag inte låta bli att älska det.

Det börjar med att fem ungdomar åker ut till en stuga för att tillbringa helgen där – det skulle alltså ha kunnat vara vilken amerikansk B-skräckis som helst men nu är det inte det utan det är Joss Whedon som har regisserat och det gör att den verkligen inte är vanlig. Karaktärerna är byggda på skräckklyschor, ja, men det är liksom meningen och åh vad jag tycker om dem! Jag älskar dialogerna och jag älskar stämningen som byggs upp för att sedan fullständigt urarta – på ett bra sätt – i ett händelseförlopp som jag inte ska avslöja. Inte heller ska jag avslöja alla blinkningar till skräckfilmer men de är ibland fullständigt geniala, så mycket kan jag säga.

Jag älskade, helt enkelt. Se filmen!

Skräckhelg nummer 2

Min helg har varit befriande tom från plugg – jag lämnade in en hemtenta i torsdags och ska ha opponering på den imorgon (håll tummarna!) Alltså har jag tagit det lugnt, läst Betvingade och The Distant Hours och gått på Halloweenkalas.

Temat för förra helgen var skräckläsning, den här helgen var det nog skräckfilm. Bland flera andra filmer såg vi igår An American Haunting och den var betydligt bättre än jag trodde! Framförallt var den riktigt läskig och fick mig nästan att svära på att aldrig se en skräckfilm igen. Den utspelar sig i ett stämningsfullt porträtterat 1800-tals- Tennesse där familjen Bell blir terroriserad av ett ont väsen. Visst, det kanske inte var den bästa skräckfilm jag sett men jag gillade blandningen av subtila skrämseleffekter, haunted house och exorcism. Hu, vad rädd jag var! Men intresserad blev jag också, tydligen bygger filmen på en välkänd legend och det har gjorts fler filmer och även en dokumentär om händelserna.

Har du sett någon av dem? Vad tyckte du?

The Woman in Black – filmen

För några veckor sedan gjorde jag något jag väldigt sällan gör – såg en film före jag läste boken. Det var The Woman in Black och den har blivit så pass omskriven att jag inte tror att den behöver en större presentation. Men för att hålla det kort så utspelar den sig i ett för mig alldeles underbart 1800- tals England där Arthur Kipps beger sig mot landsbygden för att försöka få ordning på ett dödsbo, Eel Marsh House. Naturligtvis spökar det, och det är bara början.

Jag tycker om stämningen i The Woman in Black, framförallt i början när det är svårt att veta vad som ska hända och berättelsen vindlar sig långsamt framåt. Mer än en gång hoppade jag högt, jag tror till och med att jag skrek till några gånger. Hög skrämselfaktor alltså, men också ganska många välkända grepp – ibland känns det som att de försökt trycka in så många skräckklyschor som möjligt.

Det är i det lågmälda som The Woman in Black är allra bäst, i det skräckfyllt suggestiva och det subtila – otäcka leksaker och gungstolar som gungar av sig själva, hu!

Se den, för bra är den. Efter väldigt olika åsikter i kommentarsfältet på det här inlägget har jag blivit väldigt nyfiken på att läsa boken också. Så det ska jag göra, inom en snar framtid.

Vad tyckte du om boken/filmen?

Vintern är här?

Igår kväll snöade det i Östersund – stora, vackra flingor och jag var själaglad eftersom jag tycker nästan lika mycket om vintern som om hösten. Min kärlek och jag passade på att välkomna vintern med en riktig skräckis – The Woman in Blackfilmen som var väldigt läskig och väldigt bra! Nej, jag har inte läst boken än men jag ska definitivt göra det. Om jag vågar.

Vad tycker ni, är filmen lika bra som boken? Vågar jag verkligen läsa boken?

Ikväll ska vi se Snow White and the Huntsman och innan dess tänkte jag läsa ut Hello Kitty måste dö. Den är lite annorlunda och lite märklig men jag tycker mycket om den. Har du läst den? Vad tyckte du?

Dark Shadows

Tim Burton, vampyrer, Danny Elfman, Johnny Depp, Helena Bonham Carter och Michelle Pfeiffer i en ganska salig blandning – vad kan egentligen gå fel?

En hel del, tydligen. I onsdags såg jag skräckkomedin Dark Shadows på bio och jag hade väldigt höga förväntningar – det är ju trots allt Tim Burton som har gjort den och i vanliga fall dyrkas Tim Burton på ett altare hemma hos mig. I Dark Shadows tar han sig an vampyrgenren och låter en sedan tvåhundra år instängd vampyr släppas lös i 1970-talet – vampyren i fråga heter Barnabas Collins och hans främsta kall är att störta häxan som stängde in honom i avgrunden.

Dark Shadows är ungefär som ett pussel som har blivit lite skevt, eller en samling vackra bilder som egentligen inte passar ihop. Jag älskar väldigt mycket med den – jag älskar det gotiska och svärtade, jag älskar de udda karaktärerna, manuset och skådespelarna och framförallt älskar jag den geniala 70-talsskildringen som inleds med en av mina absoluta favoritlåtar, Nights in white satin.

Det jag inte gillar är att det inte riktigt går ihop, och att jag någonstans saknar finkänsligheten som Tim Burton ofta besitter. Då och då dyker den upp i filmen – som när historien ändrar ton och ett sorgset spöke får leda vägen. Då blir det så vackert att jag nästan håller andan, men tyvärr är det alldeles för få gånger. Jag saknar den mystiska undertonen, det subtila och kusliga och jag hade gärna sett lite mindre av det kommersiellt gångbara och överdrivna.

Men jag tycker ändå om den, ibland. Den är tillräckligt utflippad för att aldrig bli tråkig och den besitter tillräckligt mycket finess för att jag ska gilla den. Det enda jag saknar är den totala magin.

Se trailer här.

Mer spännande nyheter! (eller barnboksdrottning möter skräckkung)

Knappt hade nyheten om att bokmässans seminarieprogram nu finns till allmän beskådan hunnit svalna förrän jag läser hos Enligt O att det ska göras en ny filmatisering på Bröderna Lejonhjärta. Den som känner mig, eller läser den här bloggen, har säkert snappat upp att Bröderna Lejonhjärta är en av mina absoluta favoritböcker. Dessutom älskar jag filmen gränslöst även om, som Enligt O också påpekar, Katla inte är någon speciellt vacker eller skrämmande skapelse. Men miljön! och skådespelarna! och musiken! Åh!

Nu ska Tomas Alfredsson alltså göra en ny filmatisering – och enligt DN är det ingen mindre än John Ajvide Lindqvist som ska skriva manuset. Jag är ju ett stort fan av John Ajvide Lindqvist men just den kombinationen hade jag nog inte gissat. Det här är en berättare av rang vi talar om så förhoppningsvis blir det bra ändå – jag är otroligt nyfiken på resultatet. Egentligen vill jag inte se filmen för jag vill inte förstöra bilden av Olle Hellbom- filmen men jag kommer nog inte kunna låta bli.

 Vad tror ni om den kommande filmen?

The Awakening

Det går inte bara inflation i böcker i bokbloggarvärlden, då och då dyker det också upp filmer som ses av alla och älskas av nästan lika många. Som The Woman i Black, eller The Awakening som jag blev verkligt sugen på att se efter att Bokmilaskogen peppade och Dark Places gillade. Knappt hade jag hunnit tänka tanken förrän min kärlek kom hem med filmen i fråga i sällskap – det här med två själar och en tanke kan vara ypperligt bra ibland.

The Awakening är en spöklig thriller/skräckfilm som utspelar sig i England efter första världskriget. Redan där är jag förstås exalterad för jag älskar efterkrigstidsmiljön men det blir dubbelt så bra när historien dessutom pryds med ett gammalt hemsökt slott – faktiskt inget mindre än samma slott som användes som godset Pemberley i Pride and Prejudice.

Till slottet, som här tjänar som internatskola, kommer Rebecca Cathcart. Hon försörjer sig på att avslöja falska seanser och på internatskolan sägs det husera ett spöke. Men ju mer Rebecca upptäcker av slottets hemligheter, desto mer skakas hennes egen tro i sina grundvalar. Det här är en historia som berättas långsamt och eftertänksamt, men det är inte mindre spännande för det – jag sitter som på nålar mest hela tiden. Ett skickligt berättande blandas med subtil skräck som håller sig på en nivå där den inte blir överdriven – aldrig har väl ett dockskåp skrämt mig så.

The Awakening är kanske inte den läskigaste filmen jag sett i år men den är definitivt en av de allra bästa – är du ett fan att krypande skräck eller engelskt 1920- tal i allmänhet tycker jag att du absolut inte får missa.

Fright Night

Fright Night från 2011 är en remake av klassikern med samma namn från 1985 – en film jag faktiskt inte sett. Men i söndags, som är filmkvällen nummer 1 hemma hos oss, såg vi i alla fall den nyare versionen. Handlingen är ungefär densamma, Charley Brewster misstänker att hans nya granne Jerry är en vampyr och han måste stoppa honom från att ta död på hela grannskapet.

Från början var jag lite tveksam till Colin Farrell som vampyr men det bestående intrycket från filmen är faktiskt med vilken bravur han klarar av det. Han är stöddig och härligt elak och det är hans suggestiva tolkning av ondskans sändebud som bär hela filmen på sina axlar.

Dessutom är det faktiskt galet spännande. Det spelar ingen roll att det är en sådan film där man egentligen vet hur det kommer sluta, det är i alla fall nagelbitarspännande och det är underhållande så det bara visslar om det. Att sedan sminkösen fick gå lite väl mycket bananas över vampyrsminkningen och att specialeffekterna följde i samma spår, det gör faktiskt inte så mycket. Det är gjort med humor och det gillar jag.

Se trailern här.

Påskhelgen – minus planerad läsning

Det blev inget påskekrim för mig, faktiskt inte så mycket läsning överhuvudtaget. Mest blev det mat, och godis, och en hel del soffhäng. Annandagen blev en slappdag och således blev det inget bloggat. Det blev en hel del film däremot, vi såg The Thing som är en prequel till John Carpenters klassiska skräckfilm The Thing från 1982 (kunde de inte hittat på något roligare än exakt samma namn?), thrillern Sanctum och The Lord of the Rings: The Two Towers (efter drygt två år tillsammans har min pojkvän gått med att se tre av världens bästa filmer som den sista människan någonsin). Som avslutning kollade vi igenom påskäggen på Extended Version- DVD:na och skrattade så vi fick magknip.

The Two Towers visste jag ju var bra, The Thing var väl mer medelmåttig än bra men Sanctum var helt okej – om än något klyschig. Förra helgen såg vi däremot en riktigt bra film, Winter’s Bone med fantastiska Jennifer Lawrence i huvudrollen. Missa inte!

I brist på läsning blev det alltså Dagens Filmtips istället. Eftersom det fortfarande snöar och regnar ikapp utanför fönstret tänkte jag fortsätta med att placera baken i soffan – men den här gången med en trevlig bokhög framför mig.

Vad har ni gjort?