Category Archives: Författartips & intervjuer

Om How I live now och något om Meg Rosoff på Litteralund

Det var inte förrän långt senare jag upptäckte detaljerna i omslaget av How I live now. Jag hade läst minst en tredjedel av boken, gick tillbaka och började fundera på vad de vita bubblorna egentligen är. Kronblad? Hål i verkligheten? Soldaterna bakom dem, kriget så nära. Liksom berättelsen har omslaget så många lager.

Meg Rosoffs böcker är hyllade i medievärlden och bloggvärlden, hon fick ALMA-priset 2016 och när jag åkte till Litteralund för att lyssna på henne var det minst sagt hög tid att läsa en av hennes böcker. Valet föll på How I live now, både för att det är en av de mest hyllade böckerna och för att den utspelar sig i ett dystopiskt England, skrämmande nära vår egen tid och en typ av bok som minst sagt tilltalar mig.

Det finns ingen tidsangivelse i How I live now, det finns inte ens särskilt många tidsmarkörer. Daisy, som tvingas åka till sina kusiner i England när hennes pappa och styvmor ska få ett barn, har en mobiltelefon men när den slutar fungera tappar hon också den mesta kontakten med omvärlden. Det mest skrämmande med How I live now är att den hade kunnat utspela sig för många år sen, många år in i framtiden eller, såsom världen ser ut, kanske redan imorgon. Kriget bryter ut samtidigt som Daisy hittar kärleken i England och ingen vet riktigt säkert hur det har hänt. Hela världen skakar av oro, attacker sker överallt. Kriget har inget ansikte och Meg Rosoff gestaltar det så skickligt, inte med någon särskild som fiende utan som en undergång, ett svart moln i horisonten. Daisy och hennes kusiner lever i en bubbla på den engelska landsbygden och jag får vibbar både av Narnia och Godnatt Mr. Tom, i en särskild engelsk barnbokstradition som tar den unga läsaren på allvar och skildrar krig och hemskheter ur barnets blick.

Ändå tog det lång tid för mig att verkligen börja tycka om Daisy och Meg Rosoffs sätt att skriva. Det var svårt att i början hänga med i Daisys tankeströmningar, i det nästan dagbokslika formatet. Samtidigt, när jag verkligen börjar greppa det, säger det så mycket och även om jag bara får lära känna Daisy en kort, kort stund i hennes liv så är det också som att jag får komma nästan skrämmande nära inpå. Meg Rosoff är lysande på att gestalta relationer, rädsla, stress, allt det svåraste egentligen. How I live now är en ovanlig dystopi, en ovanlig bok. Daisy iakttar så mycket, ser så mycket, om en som läsare stannar upp i svadan och verkligen lyssnar. Det är den långa svåra vägen genom krigets utbrott istället för att se vad som hände efteråt. Är det inte vad vi alla är rädda för? Att vår verklighet sakta ska förvrängas? Som omslaget till boken.

Samtidigt som jag verkligen började älska How I live now fick jag också lyssna på Meg Rosoff, två gånger. Det första seminariet var tillsammans med Kitty Crowther, en bilderboksförfattare jag tycker mycket om, och handlade om ALMA-priset. Mycket handlade också om barn- och ungdomslitteratur och hur det ses ned på att vara författare till barn- och ungdomsböcker – att många verkar tro att det ”bara är att skriva en barnbok”. Den som har läst Meg Rosoff och Kitty Crowther vet att det är långt ifrån sanningen.

Det andra seminariet var ett samtal mellan Daniel Sjölin och Meg Rosoff och även om jag tyckte att Sjölin tog över samtalet mer än var som var nödvändigt ibland så var det också svårt att stjäla uppmärksamhet från Meg Rosoff. Hon var skarp, rolig, smart, snabb och det var underbart att lyssna på. Läs mer om Meg Rosoff på Litteralund i Enligt O:s fina rapport. Jag håller med om allt. Läs för all del också hennes böcker. Jag vet att jag kommer läsa fler.

Andra som bloggat om boken: Skriva läsa leva, Sincerely Johanna, Fiktiviteter, bernur, Beas bokhylla, Bokgalleriet, Läsresan, Bokskåpet.

Anne Brontë och feministiska hjältinnor

I min bokcirkel The Tuesday Afternoon Book Reading Club har vi bestämt oss för att försöka ta oss igenom några nobelpristagare och några författare som kanske ibland fått stå tillbaka för mer kända och som inte alltid fått den uppmärksamhet de kanske förtjänat. Som den tredje systern Brontë, till exempel. The Tenant of Wildfell Hall är skriven av Anne Brontë och till skillnad från hennes mer kända systrar är inte Anne Brontë det första namnet som dyker upp när en pratar om viktoriansk litteratur.

Inte mycket står att läsa om Anne Brontë på svenska Wikipedia (på den engelska, betydligt mer). Det första som nämns, efter födelsedatumet 17 januari 1820, är just att hon var syster till Emily och Charlotte. Hon växte upp tillsammans med dem på en prästgård, blev guvernant och avled av tuberkulos 1849. Hon hann bara ge ut två romaner, Agnes Grey och så boken som vi läste i bokkluben – The Tenant of Wildfell Hall.

Anne_BrontePorträtt av Anne Brontë i vattenfärg, målat av Charlotte Brontë. Bild härifrån.

Borde Anne Brontë vara lika hyllad och känd som sina systrar? Personligen hade jag svårt att inte tänka på Emily Brontë – en av mina favoritförfattare – när jag läste The Tenant of Wildfell Hall. Säkert är det en orättvis jämförelse och egentligen har inte Annes bok särskilt mycket gemensamt med Emilys mer kända Wuthering Heights. Det gotiska, närmast skräckliknande som gjorde mig så förtjust i Wuthering Heights ekar visserligen i korriderna i det ödsliga godset Wildfell Hall där den mystiska mrs Gordon – titelns hyresgäst – bosätter sig och rör upp många grytor i den stillsamma byn. Men jag skulle hellre likna The Tenant of Wildfell Hall vid en betydligt allvarligare Jane Austen, men utan Jane Austens humor och sarkasm. Det är konvenanser, högtravande känslor, förtryckta kvinnor, skrytande män.

tenant-of-wildfell-hall

Veckans tisdagstumaning från Kulturkollo handlar om hjältar och hjältinnor och jag tänkte knyta an till den i den här recension för det är mycket med Wildfell Hall jag finner intressant i det ämnet (även om jag inte kommer följa utmaningens två punkter slaviskt, i alla fall inte i det här inlägget).

Det finns många män i The Tenant of Wildfell Hall. De flesta av dem skulle säkert på sin tid ha titulerat sig hjältemodiga men faktum är att jag – med viss svarthumoristisk förnöjelse, det kan jag inte förneka – finner att alla män i The Tenant of Wildfell Hall är avskum. Kanske är det Wuthering Heights enda fel, att Heathcliff porträtteras lite väl snällt ibland. Men i Wildfell Hall börjar männen, som inledningsvis ofta verkar snälla om än något pompösa, uppvisa en gemensam nämnare. De säger sig utföra sina handlingar av kärlek men egentligen handlar det om äganderätt.

Nästa stycke innehåller vissa spoilers.

Gilbert slår Lawrence för att han inte vill att någon annan ska få föremålet för hans kärlek, Arthur stänger in sin kärlek för att hon inte ska kunna fly från honom, Lowborough försöker att tvinga sin kärlek att gifta sig med honom när hon inte svarar ja på hans frieri. De enda män i berättelsen som inte försöker tvinga en kvinna till något är brodern och fadern – men de är också i princip frånvarande i Helens liv. Ibland kan jag inte låta bli att tycka att männen beter sig ungefär som män fortfarande gör idag på många sätt – men i Anne Brontës textskrud gömmer de sig bakom 1800- talets seder och bruk. Att slå, gömma och försöka tvinga bakom en skrud av sagd kärlek är inget ovanligt idag heller. Att män ser kvinnor som sina ägodelar lever fortfarande kvar. Säg den bror eller far som inte hotat – på allvar eller låtsas – sina döttrars pojkvänner med att de ska jaga dem om de inte behandlar ”hans lilla flicka” bra? Ett fruktansvärt skrämmande, aktuellt exempel är när nazister och rasister gick ut på Stockholms gator och misshandlade flyktingbarn för att de sade sig skydda ”sina kvinnor”. Nej tack, inte i mitt namn.

The tenant of Wildfell Hall är intressant på många sätt. Jag tycker otroligt mycket om Mrs. Gordon som är en kvinna som verkligen bröt mot just de seder vilka har en så framträdande roll i berättelsen. Mot alla odds slår hon sig fri från de män som tycker sig äga henne och skapar sitt eget liv, sin egen frihet. Visserligen grusas mina förhoppningar om Mrs. Gordons öde lite mot slutet men hon är ändock självständig, stark och intressant – en verklig feministisk 1800- talsikon i min mening och en stor hjältinna, för att återknyta till Kulturkollos utmaning. Jag tycker också Anne Brontë, alla systrarna Brontë, är värdiga ägare av titeln för att de slog sig fram som författare i en tid när mannen bestämde över kvinnan. De gav visserligen ut böcker under psuedonym men att läsa om deras liv är otroligt intressant.

Stundtals segade sig The Tenant of Wildfell Hall fram. Stundtals älskade jag den, Mrs Gordon och stämningen, det där svagt gotiska och engelskt dystra.

800px-The_Brontë_Sisters_by_Patrick_Branwell_Brontë_restored

De tre systrarna Brontë, målade av sin bror. Bild från Wikipedia.

Köp den här eller här.

Jag är Solace

Siobhan Dowd var människorättsaktivist och researcher för PEN International och grundade ett program i England som arbetar för att ta in ungdomar från svåra sociala förhållanden till skrivarskolor. När hon blev diagnosticerad med cancer började hon själv skriva böcker och hann med att ge ut två innan hon dog 2007 och livet är återigen grymt.

Två ytterligare böcker hon skrev färdigt har getts ut efter hennes död och den senaste, Solace of the Road, som kom ut 2009 i Storbritannien har nu översatts till svenska av Atrium förlag med titeln Jag är Solace.

solace

Solace är tjejen som gömmer sig inuti Holly. En självsäker ung kvinna som tar för sig och inte gömmer sig som Holly gör. En tjej som Holly blir när hon tar på sig den blonda peruken och som tar med sig Holly från fosterhemsplaceringen ut på vägarna. Mot Irland, för att hitta sin mamma. Det är en coming-of-age- resa som ger mig hjärtat i halsgropen flera gånger, en resa som blir allt mer självdestruktiv i takt med att Holly allt mer minns och förstår var hon kommer ifrån och vad som har hänt henne. Minnen av en trasig barndom, fosterhemsplaceringar, barnhem och vänskap blandas i en salig röra medan vägarnas vita streck swischar förbi och den ena figuren efter den andra sveper förbi i Hollys resa. Siobhan Dowd tecknar i Jag är Solace mer än bara Solaces livsöde.

En till historia av Siobhan Dowd finns översatt till svenska, det är Sju minuter över midnatt som färdigställdes av Patrick Ness. Jag läste den i våras och den var en av de djupaste, svåraste, tungaste, sorgligaste läsupplevelser jag har haft. Att fortsätta läsa Siobhan Dowds böcker på engelska känns som en självklarhet men jag hoppas också verkligen att hennes andra tre böcker också blir översatta till svenska och får mer uppmärksamhet i Sverige. Jag är Solace är även den en läsupplevelse som kommer stanna kvar länge, inte minst med tanke på Siobhan Dowd själv.

Andra som läst och bloggat om boken: Annas bokblogg, Filo-sofie, Where the books live, Boklus, Bokugglan.

Tillbaka till 1920- talet

Det är något särskilt med 1920- talet. I många böcker är det glamour och kitsch, champagne och flapperdresses och diamanter i överflöd. I en del är det depression, ångest, mellankrigstid, mörker och misstro. I ytterligare fler är det flygmaskiner, steampunk och framtidstro.

Det minsta en kan säga är nog att det var en omvälvande tid. I The Paying Guests av Sarah Waters innebär tjugotalet en tid av både sorg och förnyelse, Frances två bröders för tidiga död i kriget sörjs och det stora husets hallar ekar tomma. Tills hyresgästerna i titeln, Leonard och Lilian, med buller och bång gör entré och drar in lite färg och glamour i Frances och hennes mammas gråa liv. Lilian och Frances dras obönhörligt mot varandra och mot en tragedi som helt och hållet vänder upp och ner på historien.

Så visst går det att säga att The Paying Guests är en blandning av det mörka och det glada tjugotalet, kombinerat med en väldigt Sarah Waters-aktig krock av ödesmättad tragedi och passionerad kärlek. Jag älskade The Paying Guests. I tisdags fick jag dessutom både träffa författaren, fick min favoritbok signerad (hallelujah-moment!) och dricka champagnebål ur tekoppar på 1920- talsbaren Melt, på Natur och Kulturs releasefest för Hyresgästerna – som boken heter på svenska. Helena Dahlgren, mer känd som Dark Places, intervjuade Sarah Waters på scen och hoppade över de långa presentationerna av böckerna (som de flesta där förmodligen hade läst, ändå) och gick rakt på mer nördiga frågor – som de olika versionerna av haunted house- teman i flera av Waters böcker, det livsviktiga i melodramer och situationen för lesbiska i 1800- talets viktorianska London. En väldigt fin intervju som speglade #boblmaf väldigt bra tror jag, eftersom en hel del av oss var där och ingen hade en enda fråga efter intervjun.

Själv vurmar jag för alla sorters skildringar av 1920- talet, må de vara glada, mörka eller steampunkiga, och därmed blev jag oerhört förtjust i Melt och blandningen av kitsch och flärdfullhet mot en dold, knarrig spiraltrappa ner i källaren à la illegal alkoholutskänkning under depressionen. En mycket fin kväll, kan det helt enkelt sammanfattas. Och jag längtar redan efter nästa Waters, som enligt rykten ska utspela sig på 1950- talet…

image

image

image

image

Missa inte Sarah Waters i Stockholm!

Den 15 april tar jag tåget till Stockholm för då är en av mina absoluta favoritförfattare på besök i landet! Natur & Kultur passar på att bjuda in till releasefest för den senaste romanen Hyresgästerna. Jag läste den på engelska förra året, The Paying Guests, och älskade! Framförallt gillade jag 1920- talsstämningen och eftersom just det utlovas under kvällen så kan jag knappt bärga mig!

Inbjudan sarah watersNog går det väl inte att missa det här?

Skulle en dock, mot allt förmodan, inte vara Sarah Waters- frälst redan så rekommenderar jag varmt en total djupdykning i hennes författarskap. Om en är lagd åt det spökliga hållet så tycker jag att The Little Stranger är ett oerhört bra val, om det förfallna godset Hundreds Hall och de mystiska saker som börjar hända där. Mentala spöken eller verkliga? Den som läser får kanske se.

I samma kvarter rör sig Affinity, om ett fängslat medium och en kvinna som hälsar på henne i fängelset. Affinity är, tillsammans med Fingersmith, de två romaner av Sarah Waters som kanske berört mig minst. Att de ändå berört mig och att de ändå är oerhört bra romaner är ju ett fantastiskt betyg om en fantastisk författare.

Men de två böcker av Sarah Waters jag älskat mest är The Nightwatch, om död och förvirring i efterkrigstidens London, och så Tipping the Velvet, om svår och tung kärlek i det viktorianska England, om frigörelse och konventioner, svek och förlåtelse. Jag ser den som ett fullständigt mästerverk.

15 april. Vi ses väl där?

Birgitta Stenberg

I augusti förra året lämnade författaren Birgitta Stenberg jordelivet. Då förknippade jag henne främst med bilderböckerna om Billy, nästan ständigt utlånade på bibblan och högt älskade.

Men så lyssnade jag ikapp mig på Lundströms bokradio i veckan och fick höra ett fantastiskt intressant och stundtals ångestframkallande minnessavsnitt om Birgitta Stenberg och jag insåg att jag missat ett helt vuxenboksförfattarskap. Programmet berättade om Stenbergs självbiografiska romaner, det svindlande och ibland fruktansvärda liv hon verkar ha levt och spelade upp delar av intervjuer med henne. Vilken människa hon verkar ha varit.

Har ni läst mycket Birgitta Stenberg? Vilken av hennes vuxenböcker ska en börja med?

9789113053417_200_alla-vilda_pocket

Barbro Lindgren årets ALMA- pristagare

När jag läste att Barbro Lindgren får motta årets ALMA- pris (Astrid Lindgren Memorial Award) blev jag jätteglad. För är det några bilderböcker jag verkligen, verkligen kommer ihåg från min barndom så är de dem om Den vilda bebin. Speciellt Den vilda bebiresan som jag minns att jag ville läsa och höra igen. Och igen. Och igen. Och igen. Precis som det är med riktigt bra barnböcker. Delvis tror jag att jag tyckte så mycket om den för att den är så fantasifull, jag älskade att bebin inte bara tänker sig att vardagsrummet förvandlas till magen på en val utan att det i bilderna faktiskt gör det. Och mamman är med på det. Böckerna är dessutom skrivna på rim vilket alltid är ett bra grepp i barnböcker. Rim är inte bara kul att läsa högt och kul att hänga med i för barn, det är också språkutvecklande.

9789129638134_200_den-vilda-bebiresan_kartonnage

Länge har jag också tänkt läsa dagbokssviten som bygger på Barbro Lindgrens egen uppväxt, Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner, inte minst för att en av mina bästa vänner och tillika klasskamrat på biblioteksutbildningen alltid får små stjärnor i ögonen när hon talar om dem.

9789185703548_large_jattehemligt

Nu måste ju vara en så god tid som någon.

800px-Barbro_Lindgren_på_Stockholms_Kulturfestival_-_1

Barbro Lindgren. Bild härifrån.

Fantasyhelg: intervju med Peter Bergting!

 

Peter Bergting är illustratör och författare och har nyligen släppt andra boken i fantasyserien Legenden om Morwhayle. Boken heter Demonprinsessan och den fortsätter där Häxmästaren slutade. Förutom att skriva och illustrera böcker och designa rollspel har han också tillsammans med Jens Lapidus gett ut den grafiska romanen Gängkrig 145. En mångsysslare med andra ord.

Peter berättar att han varit illustratör i 23 år – i hela sitt yrkesverksamma liv. På min fråga säger han att det är roligare att skriva, mest för att det fortfarande känns lite nytt även om han skrivit från och till under alla år – dock inte med någon tanke på att publicera.

–          Steget från översta lådan i skrivbordet till utgiven bok är ganska långt. Men nån artikel i en gammal Sinkadus om magiska böcker och sånt fick jag med.

Legenden om Morwhayle är din första (och andra) fullängdsroman, som du också illustrerat. Vilket kom först, bilden eller berättelsen?

–          Jag tänker nästan aldrig först. Det som kommer är oftast en känsla eller en mening, en replik, ibland en tydlig scen och så arbetar jag från det. Ibland kan jag bli otroligt inspirerad av helt bizarra saker, allt från ett klipp i en Disney film till tonartshöjningen i en sång och den känslan jag får just då vill jag gärna försöka förmedla själv i ord eller bilder fast i ett annat sammanhang.

Bland det jag gillar bäst i Morwhayle-serien är att det onda och goda inte alltid är helt svart och vitt och att karaktärerna är så levande. Vad tycker du är viktigt i en fantasyroman och har du några favoriter i genren?

–          Mina favoriter är ju klassikerna som var stora när jag växte upp, precis som Potter och Hungerspelen kommer vara störst för den här generationen. Jag gillar dystopier, gärna efter katastrofen-teman. Något som ofta dyker upp i mina egna böcker. Både Portent och Morwhayle är ju post-apokalyptisk fantasy i det att världen drabbats av en stor katastrof. Morwhayle lider ju av sviterna efter det stora magi-krigen som ödelade världen. Men mina egna favoriter …håll i dig: Jack Vance (Dying Earth), Harry Harrison (Stainless Steel Rat), Michael Moorcock (Stormbringer), Robert E Howard (Conan), Fritz Leiber (Fafhrd and the Gray Mouser), Tanith Lee (Don’t Bite the Sun), Ursual K LeGuin (Earthsea) osv osv osv…

Mångsysslare var som sagt ordet. Jag blev personligen oerhört förtjust när Rabén och Sjögren i höstas gav ut tre Astrid Lindgren- titlar i pocket – alla med omslag av Peter Bergting. Jag älskar visserligen även Ilon Wiklands omslag av Bröderna Lejonhjärta, Mio min Mio och Ronja Rövardotter men de nya omslagen är ocskå otroligt vackra – och kanske kan det också leda till att böckerna hittar nya läsare.

Jag passade på att fråga om det blir några fler Astrid Lindgren- omslag och svaret var förmodligen inte men det var inte helt säkert –  Peter menar att just de titlarna är liksom hennes fantasyböcker.

Min sista fråga var av ren nyfikenhet och det finns säkert fler med mig som vill veta: Kan du säga något om tredje Morwhayle-boken?

Svaret var glädjande.

–          Jag kommer skriva nya noveller som binder ihop de tre böckerna. Det finns även några trådar som inte kommer få plats som jag kommer släppa gratis på morwhayle.se och facebook.com/morwhayle.

Redan nu finns det gratis noveller på Peters blogg på Bokus och på morwhayle.se, på den sidan finns det också en hel del annat roligt som jag berättat om här. Glömt inte gå och in och kolla!

Peter berättar också att alla trådar kommer knytas ihop, från minsta lilla ekollon till häxmästaren och vad som egentligen lurar i demonsvärdet. Han säger att han har haft tid att fundera på mytologin och hur allt hänger ihop i tre år nu.

–           Jag har ju alltid haft hela storyn klar och det blir mer kärlek, tragik, magi och odöda. Allt som jag gillar =). Kanske blir det lite mer vuxet. Det är många som kommenterat att det egentligen kanske inte är en renodlad ”barnbok” och att vuxna har lika god behållning av den (kanske mer till och med). Semic har varit kanon för att hålla balansen där och min redaktör Johanna (som precis debuterat själv med vampyrboken Smittad – läs den!) har haft förmågan att peta hål rakt genom manuset där jag minst anade det. När vi började prata om trean så hade hon lite idéer om syskonen som jag inte alls tänkt på. Det roliga är att få skriva om Arteil och Malda  utan att skygga för att de är unga vuxna med ett komplicerat förhållande till varandra men även världen runt omkring den. Något som jag tror inte är så vanligt i den här typen av fantasy. Malda är ju en otroligt komplex karaktär med mestadels dåliga sidor men som man ändå gillar.

Jag vet inte med er, men jag är väldigt nyfiken på tredje boken. Läs mer om Peter här eller här, och missa inte den fina sidan morwhayle.se! Missa heller inte fantasyhelgens sista inlägg här på bloggen ikväll, då det blir boktips på hög.

Författarbilden lånad från Semic.

 

Dagens författartips – Om Kim M. Kimselius böcker

När vi var på Bokmässan fick flera av oss recensionsexemplar av Kim M. Kimselius nya böcker På liv och död i andra världskrigets skugga och På flykt från andra världskrigets fasa. Det var flera bloggkollegor som inte hade läst några böcker av Kimselius och jag tipsade hejvilt men tänkte göra det här också.

Jag läste min första Kimselius- bok när jag var elva år, det var 1997 och Tillbaka till Pompeji utgavs för första gången. Min syster fick den då gröna boken genom Läslusen som vi båda var med i under många år (finns det något liknande för ungdomar idag?) och jag slukade den bara några dagar efter henne.

I Tillbaka till Pompeji är Ramona på skolresa i Pompeji när hon förflyttas tillbaka i tiden, till strax före vulkanutbrottet. Hon försöker varna folket i Pompeji men ingen tror på henne, och då möter hon Theo som sedan blir hennes kamrat genom många tidsresor – och femton böcker.

Jag tycker mycket om Theo och Ramona- serien och de är verkligen läsvärda för ungdomar mellan ungefär elva och sexton, eller äldre för den delen!

Senare under dagen kommer en recension på På liv och död i andra världskrigets skugga och På flykt från andra världskrigets fasa. Tills dess, gå gärna in på Kimselius hemsida eller hennes blogg för att läsa mer om böckerna!

Intervju med Anders Fager!

Anders Fager är författaren bakom Svenska kulter och Samlade svenska kulter som är skräckberättelser i novellform, båda med den typen av krypande skräck jag tycker så mycket om och blir så rädd för. Samlade svenska kulter är en fortsättning där Svenska kulter utgör den första tredjedelen och resten är nyskrivet. Jag har läst och recenserat både första och andra boken och i våras gjorde jag en intervju med Anders Fager.

Skräckmästaren Anders Fager säger att han själv läser måttligt med skräck och på det hela taget läser för lite. Han säger också att han har skrivit sedan han lärde sig skriva, men att det tog ungefär trettio år innan han hade något intressant att säga och ett ställe att göra av sina texter. Han får sin inspiration ifrån alla möjliga håll och att skillnaden mellan honom och andra är att han inte bara tänker ”tänk om det bodde någon i den där spegeln”, utan skriver en historia baserad på idén. Just varför han skriver skräck besvarar han med ”den där känslan man får när någon säger ‘jag vet inte ens om jag tycker om vad du skriver, men jag kan inte sluta läsa'”, vilket jag tycker är ett citat som beskriver åtminstone vissa delar av Svenska kulter ganska bra.

Hade du någon avsikt med att ge ut Svenska kulter före Samlade svenska kulter?  Var det tänkt att vara två böcker eller var tanken en bok från början?

Anders:  Tanken var att ge ut tre böcker i en första ”svit”. Att Svenska Kulter skulle etablera välden, att Artöverskridande Förbindelser skulle handla mest om Skarvfolket och att Du Kan Inte Leva mest skulle handla om Agnetha Silverberg. Att de gavs ut som en bibba var mest av rent logistiska skäl.

Jag skrev i min recension att jag hade svårt för tidsperspektivet i Pigornas trappa, jag trodde den utspelade sig under första halvan av 1900- talet men du svarade att den utspelar sig 1892. På ett sätt tycker jag dina noveller känns tidlösa, de flesta verkar utspela sig i modern tid men många verkar också ha rötter längre bak i tiden och rädsla känns ändå som ett tidlöst motiv. Tänker du mycket på tidsperspektivet när du skriver, att du placerar in novellerna i speciellla år?

Anders: Eftersom historierna hänger ihop och dessutom (exkluderande Den Brutne mannens Önskan) sträcker sig över 120 år så måste jag vara noga med detaljer. Sen kan givetvis en historia som Leka Med Liam eller Lyckliga För Evigt På Östermalm utspela sig för sextio år sen utan att det gör något. Sen kanske faktumet att väldigt lite jag skrivit är upphängt på någon teknisk gizmo, bidrar till en ”tidlöshet”.

En sak jag verkligen gillar med Samlade svenska kulter är att det finns så mycket olika personligheter och varelser. Ofta känns onda eller elaka personer mer nyanserade i sin personlighet än goda, som oftast bara är goda utan några fler egenskaper och därmed ibland lite tråkiga. Håller du med, och tänker du själv på det när du skriver?

Anders: Det är ett väldigt tydligt grepp att jobba med karaktärer som är mer eller mindre monster. Det roliga med det är förstås att läsaren blir vänner med ”fel” karaktärer, att de börjar tycka att en genuint obehaglig och farlig människa som Sofie Granlund är god och att man ”hejar” på henne,  fast hon misshandlar och mördar. Och hon gör det helt för egen vinnings skull, det finns inga män som hatar kvinnor som ska ha på skallen för att de har varit dumma.

I samband med min recension tävlade jag ut ett ex av Samlade svenska kulter och frågade då efter mina läsares bästa tips på en skräckbok. Vilken är din favoritbok/favoritförfattare inom skräckgenren?

Anders: Oj. Försöker komma med något smart och avslöjande och insiktsfullt varje gång jag får den här frågan. Bra skräck? Lite som ”bra porr”? Finns det ens? Och om man nu misstänker att den mesta skräck är mer eller mindre jönsig eller förutsägbar, varför fortsätter man leta? Och hur kan man fortsätta dra parallellen till porr?

Ja, det kan man ju fråga sig. Jag tackar Anders Fager för intervjun och tycker att ni alla skräckintresserade där ute ska läsa Svenska kulter – eller kanske ännu hellre Samlade svenska kulter som är både tjockare, och bättre i min mening. Jag avslutar med att bjuda på ett favoritcitat från novellen Furierna i Borås:

Hon har mossa i håret. Hon är vacker som en gudinna. Hon är Getens syster. Snaran och hyndan och det som växer i mörkret. Hon är häxan som tämjer Budbäraren från det svarta bortom. Hon är ropet i skogen som lockar flickorna att dansa. Hon är Anna Lundman från Parkstaden i Borås. Hon är nitton på väg mot tiotusen. Hon är nyckeln till främmande eoner.

Bilder från Månpocket.