Category Archives: Läsutmaningar

Torgny Lindgren- sommar med Minnen

Medan Västerbotten och sedermera Norrbotten for förbi utanför mitt regntäckta bilfönster lyssnade jag på Torgny Lindgren läsa Minnen. I sommar har Radioföljetongen sänt tre Torgny Lindgren- romaner och det här var den andra jag lyssnade på. Torgny Lindgrens Västerbotten, med sin kust och sitt inland med berg och älvar och skogar och kyrkbyar med sina egna minnen, tog kanske större plats i romanen Ormens väg på Hälleberget men återfanns även här.

Formen, en slags blandning mellan biografi, skröna och lokalhistoria, är egentligen inte alls min typ av roman och kanske hade jag inte tyckt om det så mycket om jag hade läst boken – men i Torgny Lindgrens egna uppläsning, på resa i Västerbotten, var det ändå fint att lyssna på.

Torgny Lindgren inleder med att säga att han inte minns någonting. Han har inga minnen. Ändå verkar han minnas väldig mycket. Vad som är påhittat och verkligt kanske inte spelar så stor roll, men som en betraktelse är det en fin roman, särskilt som ljudbok. Även om det ska erkännas att jag efteråt inte mindes särskilt mycket av den, egentligen.

Minnen finns som ljudbok på Bokus och Adlibris, eller som pocket.

Armodet, sorgen, Torgny Lindgren- sommaren

I sommar har Radioföljetongen sänt tre Torgny Lindgren- romaner och jag ville återvända. Till Västerbotten, till Ormens väg på hälleberget som jag läste för första gången i tonåren.

Den är fortfarande lika knäckande, lika brutal, lika vackert berättad i sin outsägliga misär. Kullmyrliden är ett torp i Västerbottens inland, mellan Lycksele och Norsjö och här bor Tea och hennes barn i slutet av 1800- talet. Morfadens dåliga ekonomi har tvingat torpet i händerna byns handelsman Ol-Karsa. Nu ska det betalas arrende, och kredit, som är det Tea och hennes barn lever på för att få mat för dagen. Kvinnor har så länge setts som handelsvaror och det är så Ol-Karsa tvingar Tea att betala, genom att sälja sin kropp.

Då, för kanske femton år sedan, läste jag boken, denna gången lyssnade jag. Torgny Lindgren läser på stillsam västerbottniska och det blir både lättare och svårare än att läsa. Lättare för att rösten är så betryggande, svårare för att Tea och hennes barn får en så mänsklig röst. Svårare för att allt det hemska fortfarande finns där. Våldtäkterna. Skulden som går i arv. Armodet. Tea vänder sig till den hon kallar ”vår herre” men finner inget svar. Ingen hjälp. Samtidigt finns också ett envetet motstånd och en kärlek till musiken som är svår att beskriva. Torgny Lindgren dog tidigare i år. Det är en stor berättarskatt han lämnar efter sig. Ormens väg på hälleberget är en fantastisk roman, även om jag gråter nästan bara av att tänka på den, och alldeles särskilt i uppläsning av Lindgren.

Man kunde lyssna endast en begränsad tid på Radioföljetongen. Men om du vill lyssna på Lindgren läsa sin roman finns den också på Storytel eller att köpa som enskild ljudbok här eller här. Pappersboken fnns här eller här.

Vill du vara med på sommaren Torgny Lindgren- läsutmaning? Kolla in här.

Andra som läst: Bokblomma, Carolina läser.

Torgny Lindgren- sommar

När jag var i tidiga tonåren läste jag Ormens väg på hälleberget av Torgny Lindgren. Berättelsen om änkan Tea och hennes barn, om hur hon står i skuld till byns handelsman och måste betala för det i fållbänken eftersom hon inte har några pengar, är så fruktansvärt sorglig och svår att den knäckte mig totalt som fjortonåring. Men det var också en av mina mest minnesvärda läsupplevesler någonsin.

Jag har inte läst några fler böcker av Torgny Lindgren. Men i sommar finns tre böcker på Radioföljetongen inlästa av Torgny Lindgren själv; Minnen, Pölsan och Ormens väg på hälleberget. Jag tänkte i sommar återvända till armodet i Ormens väg på hälleberget och för första gången möta Pölsan som så många hyllar.

I sommar kommer jag också resa, antingen längs Norrlandskusten eller inlandet med Västerbotten, Norrbotten och Lappland. Det känns extra fint att lyssna på Torgny Lindgren då, med landskapet som var en så stor karaktär i hans böcker som bakgrund. Torgny Lindgren föddes i Raggsjö (Norsjö) i Västerbotten och dog i mars i år. Han valdes in i Svenska Akademien 1991 och är förmodligen sedd som en av de främst Norrlandsskildrarna jämte Sara Lidman. Jag bodde bara ett kort tag i Västerbotten, i Umeå när jag studerade, men gjorde flera utflykter inåt landet och hann ändå förälska mig i det. Jag vill gärna möta det igen.

 

Vill du också vara med på Torgny Lindgren-sommar? I augusti kommer jag skriva om min Torgny Lindgren- lyssning och om du också läser/läser om eller lyssnar på Torgny Lindgren i sommar och bloggar om det – eller om ändå du vill skriva om dina minnen av Torgny Lindgrens böcker i sommar – kommentera här med en länk till ditt inlägg så publicerar jag ett samlingsinlägg i slutet av augusti. Eller, om du inte har en egen blogg men vill gästblogga om Torgny Lindgren, maila mig på elilaserochskriver [at] gmail [punkt] com.

Vilken är din favoritbok av Torgny Lindgren?

En bok i taget

Under sommaren återtog jag Projekt Hyllvärmare och det har gått sakta men säkert framåt även om det inte blivit så många rapporter. Dock har jag försökt hålla hårt i mig själv på jobbet på bibblan och inte plockat hem så många fler (nåja) böcker utan försökt läsa de jag har hemma.

Jag blev också inspirerad av Bokblommas inlägg ”Min läsplan framöver: att välja böcker att läsa” där hon menar att den lustfyllda läsningen lite försvinner av att en känner att en behöver läsa vissa böcker. Jag håller med. Jag saknar att bara plocka med mig böcker från biblioteket eller att börja läsa en bok direkt när jag stått i kö på den länge och till slut fått den. Men samtidigt så vill jag ju läsa mina hyllvärmare, annars hade de inte varit hyllvärmare, då hade jag gett bort dem.

Därför har mitt Projekt Hyllvärmare gått långsamt. Jag vill göra både och. Dock så går det framåt, jag har minskat och minskat på högen med hyllvärmare och verkligen varit restriktiv med att låna på mig nya böcker – och i fortsättningen tänker jag försöka låta bli att samla på mig alla dessa hyllvärmare. Jag blir bara stressad av läsningen och det är ju inte tanken. Fortfarande har jag några kvar och jag kommer fortsätta blogga om dem under kategorin ”Kill hyllvärmare 2.0”.

En bok i taget. Just nu är det, ironiskt nog, inte en hyllvärmare utan en bok från biblioteket.

IMG_6069

Odödlig läsning

När det är över tjugo grader kallt ute räcker det med en ganska kort promenad på Storsjöisen för att hålla livsandarna igång. Resten av dagen tänker jag stanna inne och läsa en bok jag instagrammade i maj förra året och som var en del av min sommarläsningshög. Men bättre sent än aldrig, tänker jag, och börjar på en av mina hyllvärmare sen cirka två år tillbaka.

lacksNittio sidor in och det är väldigt svårt att lägga ifrån sig Henrietta Lacks.

Bokåret 2015

Att 2015 innebar en av mina största lässvackor någonsin (speciellt slutet på året) hade jag nog på känn, men att jag under året bara hade läst 82 böcker – att jämföra med 142 böcker 2014 – tog till och med mig med överraskning. Ändå var det svårare att välja en bästalista för 2015 än 2014, så jag läste fler bra böcker 2015 vilket ju också var mitt mål. Så jag får väl vara nöjd ändå.

82 böcker läste jag 2015.

68 böcker var skrivna av kvinnliga författare och 14 av manliga. Ännu fler böcker skrivna av kvinnor blir det 2016.

Av böckerna jag läste var 19 böcker på engelska och 63 på svenska. Det är fler än 2014, då jag bara läste 15 böcker på engelska trots att jag läste drygt femtio böcker fler än 2015. Att läsa fler böcker på engelska var också mitt enda, väldigt löst hållna mål 2015. 2016 blir det ännu fler böcker på engelska för jag älskar ju att läsa på engelska. Ibland bara tror jag att jag glömmer bort det. 37 av böckerna var skrivna av svenska författare, ganska många alltså. 2016 blir det betydligt fler bokländer att besöka, tror jag.

Ändå har jag varit i några länder, bland annat England, Frankrike, Italien, Kanada, USA, Grekland och Irland. 2016 ska jag försöka ta mig utanför Europa och Nordamerika lite fler gånger.

Jag avslutar faktiskt med att citera en bit från min årsammanfattning från 2014, för den kommer gälla även 2016! De enda mål jag kommer ha, och de är utan siffror, är att läsa ännu fler böcker av kvinnor, ännu fler böcker på engelska, och ännu fler böcker från världens alla hörn.

Däremot kommer jag gå ifrån trenden att ha mål eller utmaningar. Egentligen är jag inte särskilt stressad av det men någon nivå av stress finns det ändå, och kanske är det därför jag har läst så lite ”cut-the-crap”- böcker, som Ord och inga visor- Jessica (som numera bloggar här) myntade för ett tag sedan. Helt enkelt, böcker en verkligen, verkligen längtar efter att läsa eller böcker av verkliga favoritförfattare, i motsats till slentrianböcker en läser för att fördriva tiden eller böcker en egentligen inte brinner för att läsa men läser ändå. Jag kommer inte att ha ett läsmål på Goodreads i år och inga utmaningar, däremot vill jag verkligen läsa fler böcker på engelska, fler böcker av författare från andra länder eller världsdelar och jag vill fortsätta läsa fler böcker av klassiska kvinnor. Jag vill läsa böcker jag känner på mig att jag kommer älska, av författare jag brinner för, böcker som tar mig med storm, böcker som får mig att tänka och känna, jag vill ha nya älsklingsböcker, våndas, skrämmas, hata, älska!

Så som riktigt bra böcker får en att göra.

En knackig start

I maj bestämde jag mig resolut för att läsa alla de böcker som länge, länge legat olästa i min bokhylla. Böcker som jag sparat på för att läsa någon gång när jag verkligen kan ägna tid åt dem, böcker av författare jag älskat, böcker som är hajpade, böcker jag längtat efter.

En god ambition. Men ju längre de ligger där, desto mer olästa blir de och jag får aldrig den där upplevelsen jag längtat efter. För varje år som går höjs också förväntingarna och risken finns att de aldrig kommer infrias.

För det var vad som hände med första boken i högen som jag läste i maj, nämligen Godnatt mister Tom. Jag hoppas att samma sak inte kommer hända med resten av böckerna. Efter Michelle Magorians klassiska barnbok har det inte blivit några mer cut-the-crap- böcker, mest för att jag har haft uppskattningsvis hundra (nåja) reservationer på biblioteket som trillat in en efter en. Men några tänkte jag försöka läsa i juli i alla fall, inte minst ska jag försöka läsa ut Sven-Eric Liedmans Ett oändligt äventyr som inte bara är en hyllvärmare, jag har läst en sida då och en sida då i över två år och hur bra den än är börjar jag bli lite trött på att se den på mitt sängbord. Nästa hyllvärmare på tur blir Selma Lagerlöfs brev till Sophie Elkan i samlingen Du lär mig att bli fri.

Vill du hoppa på utmaningen att läsa olästa böcker i hyllan?

The weight of the world

Det finns ett avsnitt ur säsong fem i Buffy the Vampire Slayer som heter The Weight of the World. På något sätt påminner mig läsningen av Jeanette Wintersons Weight om just det avsnittet.

Men låt oss backa lite.

När vi nyligen var i Grekland, närmare bestämt på Rhodos läste jag Eva Hedéns Grekiska sagor, en bok som stått länge i min bokhylla och som jag bara använt som uppslagsverk, för att jag har varit intresserad av grekisk mytologi sen tredje klass och mer än väl känner till den. Men Rhodosresan kändes som en ypperlig tidpunkt att läsa om den och det gjorde jag.

Jag tror inte det spelar någon roll hur många gånger en läser om myterna om Zeus, Poseidon, Hera, Hades, Demeter, Apollon och så vidare för de är lika spännande varje gång. Fantasifullheten är verkligen fantastisk och att det fanns en så stark tilltro till de – många gånger absurda bortom förstånd – berättelserna fascinerar mig.

Likaså är jag otroligt fängslad av projektet Mytserien, där kända författare skapar sin egen version av en myt eller mytisk person. De böcker jag har läst har många gånger varit oerhört fria tolkningar, men ändå finns oftast temat från myten kvar. På Rhodos läste jag också Jeanette Wintersons Weight, som förutom att vara skriven av en författare jag verkligen vill läsa mer av, också är en tolkning av Atlas- och Heraklesmyten. Atlas, som bokstavligt talat bär världen på sina axlar, blir tillfälligt befriad av Herakles för att Herakles vill att Atlas hämtar Hesperidernas guldäpplen åt honom.

IMG_4799

Precis som de flesta gudasagor, hur absurda de än är, säger de nästan lika mycket om mänskligheten som om gudarna. Gudasagor är nu en gång mänsklighetens försök att förklara sig själva och sin verklighet och i Weight ryms avund, kärlek, hat, ärelystnad och girighet lika mycket som fantasi. Det är helt enkelt mänskligheten som ryms. Intressant är att gudarna, hur mäktiga de än verkar vara, ändå fylls med en rädsla för mänskligheten och det dödliga. Enligt kristen tro blev människorna förvisade från Eden för att ha försökt tillskansa sig gudlig kunskap, i grekisk mytologi är det Prometheus som blir straffad för att ha tagit gudarnas gåva elden till människorna. Atlas blir straffad för att ha krigat mot Olympen och tvingas bära världen på sina axlar. I sitt eviga straff betraktar han mänskligheten och vad han många gånger ser att det inte är så stor skillnad på gudar och människor som en kan förledas att tro.

I The Weight of the world verkar hela världens öde ligga på Buffys axlar. Igen. Det här är det enda avsnittet där rollen som dråpare och räddare av världen verkar bli för mycket för Buffy. Varför? Det mänskliga i kärleken. Det här avsnittet tyngs också av frågan om gudar och människor och även här suddas gränsen ut. Det är ett verkligt fantastiskt avsnitt, ett av mina favoriter i serien, och det väcker också frågan om ondska, skuld och uppoffring. Stora frågor, egentligen utan svar. Men kanske är det därför vi så ofta ställer dem i fiktionen?

Jag älskar att Jeanette Winterson, liksom Phillip Pullman och Margaret Atwood, tolkar berättelsen på ett helt nytt sätt och ger den nya dimensioner. Jag kan inte hjälpa att jag fnissade lite åt Herakles självgodhet men för slutkapitlet kände jag verklig förundran. Jeanette Winterson, liksom Margaret Atwood, stiger högre och högre på min stjärnhimmel för varje ny bok jag läser av dem.

När en inte älskar en hajpad bok

9789129674026_200_godnatt-mister-tom_kartonnageDet är så många som berättat hur fantastisk Godnatt Mister Tom är. Hur sorglig den är, men samtidigt så bra. Kanske för många. För nu känns det lite som att svära i kyrkan men jag tyckte inte den var så hemskt bra, faktiskt. Absolut att historien om hur den lille pojken William blir evakuerad under andra världskriget och byter tillvaro från en hård, känslokall med en mamma som misshandlar honom till en varm och gemytlig med vänner och lärlek berör mig, men det händer inte så mycket på djupet.

En orsak är språket. Jag har aldrig läst någon bok av Michelle Magorian tidigare men jag tycker att språket är ganska uppstyltat och påminner mig lite om min mammas ungdomsböcker från 1950- talet där allting mest är ett uppradande av händelser och där alla är antingen genomonda utan förklaring (som mamman) eller rödkindade, snälla, rara ungar (som kompisarna Will får på landet). Jag får inte någon större känsla för dem. Faktiskt inte för William heller, som under alla underlägsenhet är fantastiskt begåvad i allting och är både skådespelare under den skrämda ytan och som lär sig skriva och räkna rekordsnabbt. Det tar sig lite på slutet och många karaktärer får lite mer djup men Godnatt Mister Tom blir faktiskt ingen favorit.

Det är ibland dumt – och kanske orättvist – att förvänta sig så mycket av en bok som alla älskar så otroligt. Kanske hade jag tyckt bättre om Godnatt Mister Tom om jag läste den när jag var mindre och inte hade läst så mycket om den.

Andra som bloggat om boken: Kulturkollo, Annas bokhörna, Bokmamma, Bokblomma, Läslusten, Kim M. Kimselius, The Book Pond.

En cut-the-crap-sommar (eller: Kill hyllvärmare 2.0)

I december 2011 hoppade jag på dåvarande bloggen Ord och inga visors- Kill hyllvärmarutmaning. Då hade jag 21 olästa böcker i hyllan, inte böcker av författare jag verkligen sparar på (cut-the-crap) utan böcker som slentrianmässigt blivit stående. 20 blev lästa.

Nu är det nästan dags igen. Jag har inte så mycket böcker längre som bara blivit stående för att jag inte är jättesugen på att läsa dem, men jag har lyckats samla på mig så mycket cut-the-crap- böcker att de nästan blivit hyllvärmare de också!

Anledningen? Jag har blivit bibliotekarie och plockar med mig nya böcker hem att läsa nästan varje dag. Alla andra böcker blir liggande. Så min utmaning för i sommar/höst blir att faktiskt också läsa de där cut-the-crap- böckerna någon gång och inte bara längtansfullt titta och tänka: ”…..sen…. någon gång…..”

image

Det här är ett urval, plus några bibliotekslån. I högen hittas bland andra Michelle Magorian, Edith Södergran, Birgitta Trotzig, Gabriel Garcia Marquez, Kajsa Kettu, Christopher Isherwood… Ni hör ju, det är fantastiska författare! Det här är nog ändå min roligaste utmaning hittills på bloggen. Det svåra kommer bli att beta ner mina bibliotekslån, just nu har jag orimligt få hemma (5 stycken) men så sant jag bloggar och lever ska jag inte plocka med mig fler hem innan jag har drastiskt minskat på läshögen här hemma!

Cut-the-crap- utmaningen åtföljs naturligtvis av ett köpstopp. Jag tänker tillåta mig ett bokköpt under sommaren och hösten. Hur stort det blir återstår att se!

Jag kallar det här Kill hyllvärmare 2.0. Är du med?