En oändlig läsning

Jag började läsa Sven-Eric Liedmans Ett oändligt äventyr när jag pluggade till bibliotekarie för knappa fem år sedan. Den var med på kurslistan då, men bara några kapitel ur den. Kanske förstår jag nu varför.

Det är långsam läsning, omständlig. Tråkigt är det inte, ofta tvärtom väldigt intressant, men de långa och invecklade filosofiska diskussionerna gör mig emellanåt lite matt. Hade jag läst hela boken till en kurs hade det nog varit en annan sak, men som fritidsläsning är det lite tröttande.

Sven-Eric Liedman skriver om människans kunskaper, från mänsklighetens början och genom hela idéhistorien fram till ungefär 2001 när boken gavs ut. Det märks att det gått några år. Det förefaller i Liedmans tes i det närmaste omöjligt att andra världskrigets fasor skulle kunna upprepa sig, men med det läget i Sverige och i Europa och världen idag med de rasistiska krafter som tar plats, har vi en helt annan rädsla för det.Samtidigt verkar det på vissa sätt som att det inte hänt något alls, vilket särskilt märks i kapitlet om demokrati och ett stycke om rasistiska eller på andra sätt icke-demokratiska partier. Ett långt citat, men väl värt att läsa, om hur det inte alls är självklart att till exempel rasistiska partier (som Sverigedemokraterna) är demokratiska bara för att de är folkvalda.

Det är som om man vore oförberedd på det faktum att demokratin rymmer en rad principer som *kan* komma i konflikt med varandra. Det finns en spridd och oskuldsfull föreställning om att det demokratiska systemet automatiskt ger lösningen på alla politiska problem. Men demokratin är inte en beslutsmaskin. Den måste fungera i en komplex, föränderlig och motsägelsefull verklighet. Människor och partier kan – som Haider – utnyttja vissa delar av den, som de fria valen och yttrandefriheten, för att utmönstra andra inslag, som alla medborgares lika värde inför lagen. Demokratin som formellt system ger inte någon enkel lösning på dilemma utan kräver en klokhet hos inte bara politiker utan också väljare. I ett samhälle som genomsyras av demokratiska värden kan inte en stor del av befolkningen rösta på partier som vill visa vissa grupper som betraktas som främmande på porten. (s. 344 i pocketutgåvan)

Jag tycker även om slutdiskussionen om bildning, allmänbildning och kunskap, framförallt om hur den ständigt måste underhållas för att inte dö. Att den är som ett levande ting, förändras och omformas i varje människa. Jag skulle nog dock behövt vara mer kunnig i filosofi och idéhistoria för att hänga med på allt. Vissa delar skummar jag. En del minns jag långt efteråt, några har jag glömt helt.

Jag väljer att räkna in den här boken i Icke-fiktiva läsutmaningen 2018, även om jag läste större delen mellan 2014-2017. Det var ändå den här utmaningen som fick mig att vilja läsa ut den till slut och faktiskt läsa några sidor varje dag. Jag ångrar inte att jag läst Ett oändligt äventyr men nu vill jag gå vidare till andra läsäventyr.

Den fysiska boken verkar vara slutsåld men finns nog på de flesta bibliotek och frekvent på loppisar. Den finns även som e-bok hos Bokus och Adlibris.

Årets sista läsutmaning: Hyllvärmarläsning 3.0

Under 2012 och 2013 läste jag hyllvärmare i Kill hyllvärmar-utmaningen som Jessica på dåvarande ”Ord och inga visor” satt ihop. Jag läste 20 av 21 hyllvärmare, då. 2016 började högarna hopa sig igen och jag bestämde mig för att köra Kill hyllvärmare 2.0. Det gick sådär, jag läste fyra av femton böcker. Å andra sidan gjorde jag mig av med nästan alla resterande böcker då det kändes som att jag inte alls var sugen på att läsa dem längre . så på sätt och vis var även den utmaningen en framgång.

Några av böckerna från 2.0 ligger fortfarande i min läshög. Flera nya har tillkommit. Jag tänker nu införa ett fullständigt köpstopp på nya böcker och ett nästan fullständigt bibliotekslånestopp tills jag läst ut alla böcker jag har hemma (jag kommer låna böcker ändå). Kanske är det bra att köra ett hyllvärmarprojekt vart tredje år. Då står de ju aldrig längre än så i hyllan.

Det här är alla böcker jag har olästa hemma just nu. Några är per se inte hyllvärmare då jag nästan just lånat dem på bibblan, men problemet är att jag lånar nytt hela tiden utan att läsa det jag har hemma. Därför får de räknas med här.

Om fantastik och samhällskritik, och något om myter

När jag bestämde mig för att läsa fler böcker från olika delar av världen 2018 var det självklart att jag främst ville bekanta mig med fantastisk skriven av författare från andra länder än de engelskspråkiga. Kanske verkar det vid en första anblick som en märklig kombination, att genom litteraturen vilja resa jorden runt och samtidigt befinna sig i mer eller mindre påhittade världar och dystra framtidsscenarier. Men kanske är ändå fantastiken ett ypperligt sätt att närma sig litteratur och kultur från länder en inte känner lika bra som sitt eget.

I fantastiken tillåts du drömma, det är sant. Men i fantastiken, framförallt i den del som är science-fiction och dystopi, finns också ofta gömt stor samhällskritik och analys. I fantasyn finns spår av den äldre kulturen, folksagor och myter.

En av mina favoritpoddar är Science Fiction- bokhandelns podcast (den heter kort och gott just så) och i avsnitt 31 från juli 2017 diskuterar de just detta, med temat östeuropeisk fantastik. Just östeuropeisk fantastik, framförallt rysk science-fiction menar de, är ofta oerhört tydligt politisk och samhällskritisk och har – till skillnad från anglosaxisk sci-fi – sällan en ond diktator som det största hotet utan byråkratin i sig, en byråkrati som även diktatorn (för förekommer, det gör hen) också sitter fast i. Det yttersta exemplet (även om de inte nämner det i podden) måste kanske sägas vara Processen som ju inte är rysk, men väl östeuropeisk och måste kunna kallas en dystopi. Att den hårda byråkratin avspeglas i östeuropeisk, och framförallt rysk, fantastik är kanske inte så konstigt då just Ryssland länge har varit ett land med hård byråkrati och styrning. Att väva in det i en dystopi som till exempel Metro 2033, att ställa det bredvid det fantastiska, kan i sina bästa stunder ge verket en dimension som är svår att komma åt i en vanlig roman. Att läsaren ser det genom andra glasögon. I dystopin finns också ofta, även här är Metro 2033 ett exempel, rädslan för framtiden som också säger något väsentligt om det samhälle vi lever i i dag. Människan har ju alltid använt sagor och väsen för att belysa verkligheten och för att varna barn för högst verkliga faror.

Att med fantastikens hjälp skildra ett samhälle kan både vara ett sätt att ställa verkligheten i en annan dager eller med smärtsam tydlighet visa upp den i all dess grådaskighet. Med magin som fond kan ett samhälles förtryck eller förfall ges tydlighet med allegorins hjälp. Tänk bara på Cirkeln, denna fantastiska skildring av ett svenskt brukssamhälle där det som gett näring åt samhällskroppen dött och förtvinat. Det är heller inte bara en skildring, utan också en gnista i vardagen. Att tänka sig, att världens öde vilar i händerna på sju häxor i Bergslagen. Eller att det bor troll under Helsingfors, som i Maria Turtschaninoffs Underfors. Samtidigt vill jag inte påstå att det är samhällskritiken, eller samhällsskildringen, i sig som är det viktiga i den fantastik som skildrar den. Fantastiken är självklart viktig i sig själv.

 

Den andra intressanta tankegången jag tog med mig från avsnittet, som självklart inte är helt ny men aldrig tappar sitt diskussionsvärde, var den om fantastikens djupa koppling till författarens lands myter. Hur fantastik många gånger i Sydamerika, mellanöstern och Indien tar sig uttryck i magisk realism till exempel och att de här böckerna egentligen aldrig klassas som fantasy medan – och här funderar jag vidare – det finns en uppsjö av nordisk fantastik baserad på nordiska väsen och de klassas ofta, om än inte alltid, som fantasy. Ta PAX till exempel, eller just Underfors. I den senare har människorna trängt undan trollen och drivit ner dem i underjorden, en nog så viktig påminnelse om att aldrig förlora fantasin.

För några år sedan började jag läsa böckerna som givits ut i Mytserien, en samling böcker från olika delar av världen där författare tolkat myter. Jag gissar att de inte heller klassas som fantasy hos bokhandlar och bibliotek – en kan ställa sig frågan varför. Var går gränsen, mellan myt och fantastik? I mytserien har jag hittills läst Penelopiaden, Baba Jaga lade ett ägg, Tyngd, Myternas historia och Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren. Jag vill gärna läsa fler. Kanske kommer några av dem ingå i min världsutmaning. Flera böcker från SF-bokhandelns podd #31 kommer göra det.

Här kan du läsa mer om podden och här kan du lyssna på avsnittet ifråga.

Böcker som tipsas om i podden. Jag har fetstilat de jag nu vill läsa:

Dmitrij Gluchovskij – Metro 2033, Future
Sergei Lukyanenko – Night Watch
Andrej Djakov – Resan till ljuset
Naomi Novik – Uprooted
Katherine Arden – The Bear and the Nightingale
Nick Perumov – Diamantsvärdet och träsvärdet, Alvklingan
Andrzej Sapkowski – The Last Wish, Blood of Elves
Jevgenij Zamjatin – Vi
Arkadi Strugatskij & Boris Strugatskij – Hard to be a God, Roadside Picknick
Stalker (film)
Michail Bulgakov – Mästaren och Margarita
Rivers of London: Night Witch
Kremlin (spel / Jolly Roger Games)
Night Witches (spel / Jason Morningstar)
Karel Čapek – RUR
Isaac Asimov’s Science Fiction Magazine (tidning)
Analog (tidning)
Clarkesworld Magazine: Ten Years of Science Fiction & Fantasy

Flyga drake

Flyga drake är skriven av amerikansk-afghanske Khaled Hosseini och den första boken jag läser i min Världsutmaning 2018. Jag lyssnade på den, en inläsning av Krister Henriksson som jag tyckte mycket om. Det var svårt att sluta lyssna. Precis som med Fiskarmännen hade jag nog inte tagit upp denna boken och läst den om jag inte fått möjlighet att lyssna på den, då det egentligen inte är min genre. Jag brukar heller inte ha mycket till övers för hypade böcker och den här måste definitivt sägas tillhöra skaran.

Jag tänkte ändå berätta lite om vad den handlar om, för den som liksom jag mest sett titeln och hört människor brista ut i lovsång över den. Flyga drake berättar historien om Amir och Hassan som växer upp tillsammans, men ändå som i två skilda världar. Medan Afghanistan var ett rikt land, fyllt av kultur, bodde Amir i ett fint hus tillsammans med sin far. Hassan bodde i tjänarbostaden tillsammans med sin. Så invaderar Sovjet Afghanistan, världen förändras för både Amir och Hassan som skiljs åt av kriget.

Jag blir under lyssningen många gånger påmind om Flykten från Kabul, en barnbok som berättar delar av samma historia om hur Afghanistan gick från ett rikt och kulturellt till ett farligt, fattigt och krigshärjat land. Det är dock inte alls samma slags bok, Flykten från Kabul är skriven för 9-12 år, säkert mycket för att barn idag ska kunna ta del av och förstå hur det kan vara att fly sitt land. Jag tänker att Flyga drake gör samma sak, för vuxna. Jag hoppas det.

Men Flyga drake är inte bara en krigsskildring, inte bara handlar det om att fly sitt land. Det är en berättelse om klass som går över alla landsgränser, om heder och vänskap, om människans grymhet och fördomar och, hur klyschigt det än kan låta, om att hitta hem. Det är en viktig bok, en bok som säger något stort om mänskligheten – om än att det inte är vackert.

Ibland är det lite förutsägbart, men jag kan ändå inte låta bli att falla för det. Flyga drake var en fin läsupplevelse, en som jag kommer bära med mig även om jag inte kan hylla den lika mycket som jag hört göras – det på grund av det ibland smått förutsägbara men kanske också av min ovana att läsa annat än thrillers och fantastik. Kanske även av att jag lyssnade och inte läste, jag har sett många hylla Hosseinis språk och kanske var det svårare att ta till sig vid en lyssning än en läsning. Men, jag tyckte ändå mycket om läsupplevelsen och jag kommer läsa eller lyssna på fler böcker av Khaled Hosseini.

Köp boken: Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Elina Elina Elina, Bokmania, Bokfantomen, Bokgalleriet, Boktugg, Boktoka,

Ett hem med omtanke

Ett hem med omtanke är en snabbläst och bra bok om att leva på de resurser vi har och ta hand om både hemmet och jorden. En fin start på Icke-fiktiva läsutmaningen 2018.

Ett hem med omtanke överraskade mig. Jag är inte särskilt mycket för feng-shui- aktiga eller glossiga inredningsböcker och jag använder sällan, om någonsin, ord som ”harmoni”. Men jag kan tycka att titeln är något missvisande för mest av allt handlar Ida Magntorns bok om hållbarhet. Den bygger på de tre ”R”-en: Reuse, Reduce, Recycle och tipsar om hur du kan göra om i hemmet när andan faller på utan att bidra till konsumtion av nya prylar och därmed utarma den stackars jorden ytterligare.

Vi kan alla behöva bli bättre på just det: återanvända, minska, återvinna. Ledorden går igenom hela boken och belyser i varje kapitel olika aspekter av dem i relation till hemmets beståndsdelar – köket, garderoben, krukväxter, belysning, badrummet, städa och prylar. Det mesta är enkla, handfasta tips som är lätta att ta åt sig och lätta att testa. En del är tankeväckare att fundera vidare på. Behöver du verkligen en ny säng? Hur gör du ett miljövänligt sköljmedel? Vilken sorts lakan är miljövänligast? Hur hittar jag de bästa fynden på loppis? Vilka blommor är de bästa luftrenarna? Varför, varför, konsumerar vi så mycket?

Mot slutet finns en referenslista och lästips men samtidigt är det här inga revolutionerande åsikter. Att vi värmer upp jorden och skapar oss själva ett klimathot är ett faktum och att vi måste ta vara på de resurser vi har och minska konsumtionen av onödiga varor och gifter är inte en märklig slutsats. Ett hem med omtanke är en fin och oerhört nyttig bok jag gärna vill bläddra i igen. Och kanske ge i present till alla mina vänner.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus.

Icke-fiktiva läsutmaningen 2018

Ofta sneglar jag på facklitterära böcker, tänker att jag gärna vill läsa och lära mig det dem har att berätta – och väljer sedan en skönlitterär. I år tänker jag ändra på det.

Jessica Johansson, som bloggar på Så himla arty, startade ”Icke-fiktiva läsutmaningen” i gruppen Litteraturgäris på facebook (en fantastisk grupp för övrigt!). Jag tänkte nu haka på den utmaningen i bloggform. Jessicas mål med utmaningen är att läsa 30 sidor om dagen i en icke-fiktiv bok men då jag ofta läser väldigt lite på vardagarna och desto mer på helger och lov sätter jag istället mitt mål till 12 icke-fiktiva böcker under 2018 – alltså ungefär en i månaden.

Med icke-fiktiv litteratur menas inte bara facklitteratur utan även biografier, essäer, konstböcker och så vidare – allt som inte är skönlitterärt/fiktivt.

Det här är min andra läsutmaning för 2018. Den första handlar om världslitteratur.

Vill du vara med? Kolla in Litteraturgäris- gruppen!

Precis som med Världsutmaningen startar jag utmaningen genom att även ta mig an lite hyllvärmare. Det här är de icke-fiktiva böcker jag hade i min att-läsa hög. De kommer jag att prioritera men fler kommer tillkomma, förstås.

Världsutmaning 2018 – tipsa mig!

Under flera års tid har jag skippat allt vad läsutmaningar heter, då den mesta orken ha fått gå till att läsa överhuvudtaget. Men nu, efter jul- nyårs- och trettonhelgen då jag sammanlagt läste sex böcker, börjar det klia i fingrarna att faktiskt utmana mig själv igen.

Det blir två utmaningar i år, den första kommer handla om världslitteratur. Jag brukar ofta säga till mig själv att jag vill läsa fler böcker från världens alla hörn, men jag lyckas ändå inte göra det. Under 2017 läste jag böcker från 10 länder i 5 världsdelar, 2018 blir målet att läsa minst en bok från varje världsdel och böcker från minst 12 länder (en och samma bok kan göra att båda kraven uppfylls).

Framförallt skulle jag vilja läsa böcker i mina favoritgenres fantasy och science-fiction som är skrivna av författare från andra länder än Sverige, England och USA. Jag har tar jättegärna emot tips!

Har ni också en världsutmaning? Berätta, eller haka på denna!

Jag startar utmaningen genom att även ta mig an lite hyllvärmare. Det här är de böcker jag hade i min att-läsa hög som var från lite olika länder. De kommer jag att prioritera men fler kommer tillkomma, förstås.

Torgny Lindgren- sommar med Minnen

Medan Västerbotten och sedermera Norrbotten for förbi utanför mitt regntäckta bilfönster lyssnade jag på Torgny Lindgren läsa Minnen. I sommar har Radioföljetongen sänt tre Torgny Lindgren- romaner och det här var den andra jag lyssnade på. Torgny Lindgrens Västerbotten, med sin kust och sitt inland med berg och älvar och skogar och kyrkbyar med sina egna minnen, tog kanske större plats i romanen Ormens väg på Hälleberget men återfanns även här.

Formen, en slags blandning mellan biografi, skröna och lokalhistoria, är egentligen inte alls min typ av roman och kanske hade jag inte tyckt om det så mycket om jag hade läst boken – men i Torgny Lindgrens egna uppläsning, på resa i Västerbotten, var det ändå fint att lyssna på.

Torgny Lindgren inleder med att säga att han inte minns någonting. Han har inga minnen. Ändå verkar han minnas väldig mycket. Vad som är påhittat och verkligt kanske inte spelar så stor roll, men som en betraktelse är det en fin roman, särskilt som ljudbok. Även om det ska erkännas att jag efteråt inte mindes särskilt mycket av den, egentligen.

Minnen finns som ljudbok på Bokus och Adlibris, eller som pocket.

Armodet, sorgen, Torgny Lindgren- sommaren

I sommar har Radioföljetongen sänt tre Torgny Lindgren- romaner och jag ville återvända. Till Västerbotten, till Ormens väg på hälleberget som jag läste för första gången i tonåren.

Den är fortfarande lika knäckande, lika brutal, lika vackert berättad i sin outsägliga misär. Kullmyrliden är ett torp i Västerbottens inland, mellan Lycksele och Norsjö och här bor Tea och hennes barn i slutet av 1800- talet. Morfadens dåliga ekonomi har tvingat torpet i händerna byns handelsman Ol-Karsa. Nu ska det betalas arrende, och kredit, som är det Tea och hennes barn lever på för att få mat för dagen. Kvinnor har så länge setts som handelsvaror och det är så Ol-Karsa tvingar Tea att betala, genom att sälja sin kropp.

Då, för kanske femton år sedan, läste jag boken, denna gången lyssnade jag. Torgny Lindgren läser på stillsam västerbottniska och det blir både lättare och svårare än att läsa. Lättare för att rösten är så betryggande, svårare för att Tea och hennes barn får en så mänsklig röst. Svårare för att allt det hemska fortfarande finns där. Våldtäkterna. Skulden som går i arv. Armodet. Tea vänder sig till den hon kallar ”vår herre” men finner inget svar. Ingen hjälp. Samtidigt finns också ett envetet motstånd och en kärlek till musiken som är svår att beskriva. Torgny Lindgren dog tidigare i år. Det är en stor berättarskatt han lämnar efter sig. Ormens väg på hälleberget är en fantastisk roman, även om jag gråter nästan bara av att tänka på den, och alldeles särskilt i uppläsning av Lindgren.

Man kunde lyssna endast en begränsad tid på Radioföljetongen. Men om du vill lyssna på Lindgren läsa sin roman finns den också på Storytel eller att köpa som enskild ljudbok här eller här. Pappersboken fnns här eller här.

Vill du vara med på sommaren Torgny Lindgren- läsutmaning? Kolla in här.

Andra som läst: Bokblomma, Carolina läser.

Torgny Lindgren- sommar

När jag var i tidiga tonåren läste jag Ormens väg på hälleberget av Torgny Lindgren. Berättelsen om änkan Tea och hennes barn, om hur hon står i skuld till byns handelsman och måste betala för det i fållbänken eftersom hon inte har några pengar, är så fruktansvärt sorglig och svår att den knäckte mig totalt som fjortonåring. Men det var också en av mina mest minnesvärda läsupplevesler någonsin.

Jag har inte läst några fler böcker av Torgny Lindgren. Men i sommar finns tre böcker på Radioföljetongen inlästa av Torgny Lindgren själv; Minnen, Pölsan och Ormens väg på hälleberget. Jag tänkte i sommar återvända till armodet i Ormens väg på hälleberget och för första gången möta Pölsan som så många hyllar.

I sommar kommer jag också resa, antingen längs Norrlandskusten eller inlandet med Västerbotten, Norrbotten och Lappland. Det känns extra fint att lyssna på Torgny Lindgren då, med landskapet som var en så stor karaktär i hans böcker som bakgrund. Torgny Lindgren föddes i Raggsjö (Norsjö) i Västerbotten och dog i mars i år. Han valdes in i Svenska Akademien 1991 och är förmodligen sedd som en av de främst Norrlandsskildrarna jämte Sara Lidman. Jag bodde bara ett kort tag i Västerbotten, i Umeå när jag studerade, men gjorde flera utflykter inåt landet och hann ändå förälska mig i det. Jag vill gärna möta det igen.

 

Vill du också vara med på Torgny Lindgren-sommar? I augusti kommer jag skriva om min Torgny Lindgren- lyssning och om du också läser/läser om eller lyssnar på Torgny Lindgren i sommar och bloggar om det – eller om ändå du vill skriva om dina minnen av Torgny Lindgrens böcker i sommar – kommentera här med en länk till ditt inlägg så publicerar jag ett samlingsinlägg i slutet av augusti. Eller, om du inte har en egen blogg men vill gästblogga om Torgny Lindgren, maila mig på elilaserochskriver [at] gmail [punkt] com.

Vilken är din favoritbok av Torgny Lindgren?