Bara dra – lättläst och glimrande

Om du som jag har läst och älskat SMS från Soppero– serien kommer du att känna igen det Soppero vi får återse i Bara dra. Även om Henrik och Agnes bara rör sig i berättelsens ytterkanter är det ändå fint att få återse dem, jag älskar att Ann-Helén Laestadius återvänder till något läsaren känner till och utforskar det vidare, utan att för den sakens skull återuppta en berättelse som känns helt avslutad.

För det är inte Agnes och Henrik den här berättelsen handlar om. Det är Johannes, Henriks storebror. Han lever i snävare ramar än Henrik, hans framtid är utstakad till renskötarens väg. Det är han som ska ta över ansvaret för familjens renar, bära det vidare. Men ansvaret är tungt och axlarna tunna. Är det verkligen renskötarlivet som Johannes vill ha?

Ann-Helén Laestadius är verkligen fantastisk på att visa olika sidor av saker, Johannes slits mellan sin kärlek till renarna och tyngden i att hela tiden vara utsatt för rasism och hat som same. Bara dra är en lättläst bok, den passar både för unga vuxna och vuxna och det finns hela tiden ett driv i berättelsen som bär den vidare. Jag känner så med Johannes, vill så gärna att det går bra för honom. Ann-Helén Laestadius kan konsten, precis som Sofia Nordin, att skapa en värld med ord och att helt och hållet ta med sin läsare in dit, i berättelsen. Jag stannar där till sista sidan.

Köp boken på Bokus eller Adlibris.

Historien om Elsa Laula Renberg

Under Staare 2018, den samiska jubileumsveckan som firade det hundraåriga minnet av det första samiska landsmötet på den svenska sidan av Sápmi, hördes namnet ”Elsa Laula” i nästan varje tal och samtalsämne. Jag visste att Elsa Laula var en stor föregångare i den samiska kampen runt förra sekelskiftet och en viktig nyckel för att det första samiska landsmötet kunde hållas. Men mer visste jag inte, för sällan läser man om Elsa Laula i reportage och artiklar från svenska böcker och tidningar. Som same och kvinna fick Elsa Laula utstå stort motstånd under sin levnadstid, som same och kvinna är hon nu på många håll bortglömd i den svenska historieskrivningen.

Men inte i den samiska. Det finns en biografi om Elsa Laula Renberg, skriven av Siri Broch Johansen. En biografi som tyvärr lider av det problem så många biografier gör, särskilt när de som denna är utgiven på ett litet förlag. Det litterära haltar betänkligt, det är mer skrivet som en uppsats och som sådan är boken svårforcerad. De många och långa citaten på gammalsvenska är svåra att traggla sig igenom och översättningen från norskan är på sina ställen minst sagt slarvigt gjord.

Med det sagt är berättelsen om Elsa Laula fantastisk och det är verkligen synd, även om det inte är förvånande, att hon är så pass utskriven ur de svenska historieböckerna. Jag kan tänka mig att kanske Feministbiblioteket är intresserad av att läsa boken om Elsa Laula, för hon var verkligen en feministisk förkämpe.

Läs mer om Elsa Laula här:

Samer.se

Sametinget

Ett jävla solsken och något om biografin som genre

Ester Blenda Nordström var en pionjär inom journalistiken. Feminist vid Elin Wägners sida, äventyrare där bara män vid den tiden tilläts äventyra.

Ett jävla solsken är berättelsen om henne, efterforskad och nedskriven av Fatima Bremmer. En fantastisk bok, helt makalös – den kommer säkert vara en av årets allra bästa. Jag är knockad av de år av research Fatima Bremmer lagt ner, hur noga och med vilken trovärdighet hon återgett Ester Blenda Nordströms liv, hur hon förvandlat oändliga mängder källor till en litterär gestaltning så fängslande att jag grät när det var slut.

Ester Nordström blev ett namn alla kände igen när hon i början av 1900- talet under falskt namn tog anställning som piga på en gård för att kunna rapportera om pigornas situation, deras hårda arbete och nästintill obefintliga lön. Ester blev Ester Blenda Nordström med hela svenska folket och fick möjlighet att hoppa från plats till plats, äventyr till äventyr. Det är nästan ofattbart hur mycket hon hann med under sin livstid – när jag var liten älskade jag äventyrsböcker men Ester Blenda Nordströms äventyr slår nästan allt.

Samtidigt finns det så mycket under ytan av sensationerna i Fatima Bremmers oerhört gedigna berättelse. Ester Blenda Nordström verkade aldrig finna någon ro, kanske för att den ro hon fann då var förbjuden – det verkar ha varit i familjens kännedom att hennes livs kärlek var Carin Waern Frisell men då homosexualitet vid den tiden var brottsligt kunde de inte leva tillsammans, öppet. Ett jävla solsken är också en berättelse om klass, på flera sätt. Den talar om pigornas underklass men ställer också, implicit, frågan om hur Nordström lyckats med detta om hon inte varit direktörsdotter och därmed kunde gå genom många redan öppna dörrar? I berättelsen om hur Ester Blenda Nordström levde som nomadlärarinna bland samer en sommar finns också, vid sidan av den fina miljöskildringen, mycket som skaver. Det gör så oerhört ont att läsa om hur hon, i sin välvilja, exotifierade samerna på samma sätt som LKAB- direktören Hjalmar Lundbohm gjorde – menade att de skulle leva så som de alltid gjort, i kåtor, och inte få flytta till hus och bli bofasta. Som om de inte var människor på riktigt utan ett exotiskt föremål för svenskarna att beskåda, något annat. Exotifieringen, en av stöttepelarna i rasbiologin som vid samma tid blommade och vattnades av Herman Lundborg och rasbiologiska institutet i Uppsala. Det som gör mest ont är att exotifieringen är högst levande även idag. Nej, Fatima Bremmer ser inte Ester Blenda Nordström som ett helgon, hur fantastisk hela hennes livsgärning ändå var. Hon var färgad av sin tids fördomar som alla andra.

Att jag skulle älska den här boken så högt hade jag inte förväntat mig, jag är annars inte en biografiläsare. Jag pratade länge med en kollega till mig som också älskade Ett jävla solsken och som heller aldrig läser biografier i vanliga fall – för att de i de allra flesta fall, litterärt sett, inte är så bra. Att jag inte söker mig till biografier är för att genren för mig har kommit att förknippas med den typ av böcker som trycks ut på marknaden i en så rasande fart att de knappt hinns korrekturläsas och därmed oftast är dåligt skrivna. Jag förstår lockelsen i att läsa om verkliga människors öden, men måste det betyda att böckerna som skrivs är hafsverk utan ett uns av litterär gestaltning?

Som tur är har Ett jävla solsken fått mycket uppmärksamhet, särskilt i och med att den fick Augustpriset, och har lyckligtvis hittat många läsare – men om den inte hade fått det? Hade biografiläsarna hittat till den här boken om en, innan Fatima Bremmers stora kulturgärning, ganska bortglömd person? Hade icke-biografiläsarna inte läst den, för att den är en biografi? Jag hade förmodligen inte gjort det. Men jag är oerhört glad att jag ändå hittade Ett jävla solsken. Om fler böcker skrevs som Fatima Bremmer skriver biografier, om större arbete lades ner på de som skrivs, så kanske jag också skulle vara en biografiläsare. Det jag framförallt vill ha sagt med den här långa utläggningen är att om du, som jag, inte läser biografier – läs ändå denna. Missa inte Ett jävla solsken. Den kommer berätta för dig om en av vår tids stora kvinnor, om en journalistpionjär som på många håll blivit bortglömd – och den kommer göra det på ett sätt du aldrig glömmer.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus.

Andra som läst: Kulturkollo, Stories from the city, Boktokig, Vargnatts bokhylla, Feministbiblioteket, Just nu just här, Marie i Skrifvarstugan, Malin the writer, Syrlig.

Tipslistan till världsutmaningen med Fantasy och SciFi

När jag bestämde mig för att läsa fler böcker skrivna av författare från olika delar av världen var det också självklart att fokusera på fantastik. Inte bara för att jag älskar andra världar utan också för att när det kommer till genrelitteratur brukar de böcker som en hör allra mest om vara skrivna av engelskspråkiga (amerikanska, oftast) författare.

Jag efterfrågade tips på twitter och i olika facebookgrupper och har fått en fin lista som jag är hur peppad som helst på att ta tag i! Jag har inte börjat snegla på de här böckerna än då jag även har kört en hyllvärmarutmaning i år och först och främst ville läsa böckerna som låg och väntade hemma. Nu har jag klippt hyllvärmarhögen till kanske hälften och vill äntligen börja med världs/genrelitteraturen. Det här är tipsen jag fått, tipsa gärna om fler böcker! De tips jag fått rör sig främst inom fantasy, postapokalyps och SF så jag tar gärna emot tips på skräck och andra övernaturligheter från alla delar av världen. Väldigt gärna också något tips från Sydamerika då det är den världsdel jag saknar på listan.

Children of Blood & Bone – Tomi Adeyemi (fantasy, Nigeria/USA)
The Tree Body- problem –
Cixin Liu (SciFi, Kina)
Invisible planets – novellsamling (SciFi, Kina)
Minnet av vatten – Emmi Itäranta (dystopi, Finland)
Metro 2033 – Dmitrij Gluchovskij (postapokalyps, Ryssland)
Uprooted – Naomi Novik (USA, med inslag av polsk mytologi, Novik har rötter i Polen)
Nightsiders – Sue Isle (dystopi, Australien)
Höglandet – Steinar Bragi (skräck, Island)
Throne of the Crescent Moon – Saladin Ahmed (fantasy, USA, boken utspelar sig i en egyptisk/mellanösternsetting)
Frankenstein in Baghdad – Ahmeed Saadawi (skräck/magisk realism, Irak)

Jag hatar också att träna

Jag är femton år, då. När mat börjar förknippas med ångest för att ett skevt samhällsideal bestämmer att jag ska börja se på min kropp med avsky, fast det inte är något fel på den. Långt efter att det fysiska gett med sig är det psykiska kvar. Gör sig påmint, kanske för alltid.

Mat är ångest. Träning också. Jag avföljer alla konton på sociala medier som mer eller mindre frekvent postar bilder på sin träning. Det kan vara hur oskyldigt som helst och jag vet att de inte menar illa men det triggar något i mig som alltid gör att jag känner mig mindre duktig och mindre värd. Att min kropp inte duger. Att jag inte presterar lika bra. För en av de saker samhället ständigt trycker ner i halsen på kvinnor är att vi måste prestera mer än alla andra för att duga.

Jag skulle gärna vilja ha en sund inställning till träning och tro mig, jag har letat förebilder länge. Jag har blivit tipsad om diverse träningsprofiler som visserligen inte säger ordet ”bantning” och som fokuserar på styrka snarare än smalhet men likväl pratar om att ”unna sig”, om att ”mäta istället för att väga” och som skammar den som äter godis en vardag. För det är ju så onödigt och förstör allting du kämpat för. Det är, som så mycket annat, hälsohets förklädd till välmenande råd.

Så fann jag Brita Zackari. Brita Zackari ger mig ord till varför jag hatar träning. Varför jag hatar att den gör kroppen till ett objekt istället för ett redskap. För självklart hatar jag inte träningen i sig, jag hatar det psykiska sönderfall den alltid medfört. Det som alltid följer i dess spår. Hälsohetsen. Smalhetsen. Känslan av utsatthet när du är ensam kvinna på kvällen på gymmet. Rädslan för godiset, för maten.

Jag hatar träning när den bli för sträng. När folk känner att dom måste doktorera i träningskunskap innan dom vågar visa sig på gymet. (—)

Jag hatar träning när den gör ont. Inuti.

Jag hatar träning när man tränat hårt på ett träningsevent och tror att man tar en tugga av en chokladboll men det visar sig vara en rawfood-boll med fikon och nötmjöl för att folk inte kan släppa att man inte vill banta för att man tränar.

Jag hatar träning när folk signar upp sig på ett kroppsideal som bara ett fåtal ens har en chans på. (—)

Det jag hatar mest är att ett litet gäng hurtfriska personer började bestämma vad träning är. Att just dom som gillar bjärta färger på träningskläder och alltid har godisstopp fick styra över allt från träningsmode och gymmiljö till maten och hur vi ska se på oss själva och våra kroppar (med hat, rent och skärt hat). Det är enkelt att börja hata sin egen kropp när nån som man själv tycker har fin kropp snackar skit om sin.

Jag hatar att träna ger dig redskap att stå emot. Att inte fucka med maten. Att inte tänka att du måste vara expert innan du går till gymmet. Säger att en donut är ett helt okej mellanmål efter träning. Att du inte måste träna varje dag för att det ska vara värt det. Kanske viktigast av allt, ger det hela en nivå av självdistans och humor som det är svårt att värja sig mot. Jag hatar att träna är den enda träningsbok (även i jämförelse med träningskonton på sociala medier) jag har läst som utgår från att det är skitsvårt att vara kvinna i ett patriarkat. Att hetsen finns där, trycks ner i halsen på oss varje dag. Att större delen av den kvinnliga befolkningen har ett komplicerat förhållande till mat och träning. Att uttrycket ”unna sig” bara är en omskrivning för att vi hela tiden måste tänka på att vi ska äta så lite som möjligt för att passa in i mallen. Att det inte är FARLIGT att äta en pizza eller en chokladboll på en tisdagskväll och att en inte MÅSTE äta sallad och spirulina för att kunna vara en tränande människa.

Det värsta är att allt det här vet en ju. Det är inga konstigheter. Men rösten som säger åt en att det är farligt, att du inte duger om du inte är en supermänniska, den är stark. Jag fullkomligt älskar att Brita Zackaris röst i den här boken är ännu starkare. Att läsa Jag hatar att träna var som att få en kompis som stöttar dig när det blir jobbigt och anledningen till att den här recensionen är så personlig är för att boken rörde vid så mycket i mig. Jag hade inte kunnat skriva det på ett annat sätt.

Vem är den här boken skriven för? Alla, skulle jag vilja säga. Alla som haft problem med mat. Alla som inte har haft det. De som är vana att träna, men kanske framförallt de som inte vågar gå till gymmet. De som har prestationsångest eller de som är nöjda med att träna hemma. Här finns kapitel om mat, om uppvärmning, här finns faktiska övningar, det absolut bästa och mest prestigelösa veckoprogram för att komma igång jag någonsin har läst, en komplett guide till hur du kommer ur soffan och, nästan det bästa, hur du som kvinna Tar Plats på gymmet. Det finns ett citat i Jag hatar att träna som jag vill klistra upp på väggen. Kanske brodera, med ett litet hjärta runt. Det finns i kapitlet ”Nej jag är inte klar med vikterna snart”:

För varje tjej eller icke-binär som tar upp plats blockas en kille från att ta det. Och varje tjej eller icke-binär som visar sig i utrymmet gör det lättare för en till av oss att ta sig in där. Detta gäller såväl på gymet som i övriga livet.

Låt det citatet sjunka in ett tag. Spring sedan till närmaste bibliotek eller bokhandel och låna/köp boken. Jag har lånat den först och kommer nu att köpa den, för så gör jag med böcker jag inte är säker på att jag kommer vilja ha för alltid. Men Jag hatar att träna kommer att bli min vän i nöden, den jag går tillbaka till när jag tror att jag är sämst, när jag tror att jag inte klarar av någonting eller när jag tvivlar på mig själv. Den bygger upp istället för att bryta ner. Jag älskar den.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Fiktiviteter, Boktokig,Tina EH.

Alla borde vara feminister

Alla borde vara feminister är lika självklar som sin titel. Det är en kort liten bok, väldigt omskriven och lika värd det. Chimamanda Ngozi Adichie är en av vår tids stora författare, ändå har jag hittills bara läst Lila hibiskus. Det kommer bli fler.

Alla borde vara feminister är från början ett TED-talk, och som sådant är det kärnfullt och utan krusiduller. Adichie beskriver hur ”feminist” var ett skällsord när hon växte upp i Nigeria, hur hon förstod vad en feminist var och gjorde skällsordet till sitt eget. Tyvärr är ”feminist” fortfarande på många sätt ett skällsord i alla länder i världen, även i det Sverige som kallas så jämställt. Därför behövs fortfarande en sådan här bok, hur enkel den än är.

För en påläst feminist finns ingenting nytt i Alla borde vara feminister, egentligen borde här inte finnas något nytt för någon – det vill säga att alla är lika värda oberoende av tillskrivet eller självidentifierat kön – men eftersom det fortfarande är nytt för många behövs den här lilla stridsskriften oerhört. Eftersom det här inte är en självklarhet för alla behövs fortfarande Internationella kvinnodagen – inte för att på något sätt fira kvinnor utan för att, extra mycket mer än resten av årets dagar, uppmärksamma orättvisorna som fortfarande finns. Sätt den här boken gärna i handen på en ungdom, ung vuxen, vuxen eller äldre som inte vill förstå det här grundläggande och ta gärna en diskussion om saken sen. Eller låt de, som jag gjorde, lyssna på Katarina Wennstams uppläsning som är koncis och bra.

Chimamanda Ngozis Adichie TED-talk hittar du här.

Boken kan du köpa på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: MsHisingen, Litteraturkvalster och småtankar, Bak bok mat, Jag och mina böcker, Freja funderar.

Stål – Silvia Avallone

Länge fascinerades jag av framsidan av Silvia Avallones Stål innan jag tog mig an den. Många hyllningar läste jag, så där många att det kändes osäkert om boken faktiskt kan leva upp till dem. Men det gör den, Silvia Avallones debutroman.

Fortfarande tycker jag det svenska omslaget är så talande. Stålet, som i Piombinos ständigt närvarande stålverk, ramar in tillvaron för Anna och Francesca med sina obarmarhärtigt raka linjer. De två, på väg in i vuxenlivet, vilar på en solkig ramp. Precis vid kanten. Ingen av dem blickar in i kameran, den ena uppåt och den andra mot den ljusblåa himlen som lovar drömmar och ett liv på andra sidan stålverket. Det är industristad och arbetarklass, baksidan av det vackert turistiska som Italien ofta visar upp. Anna och Francesca är fortfarande barn, bara fjorton år, men har redan upptäckt vuxenlivet – och vuxna har upptäckt dem. Den är otäck, ibland, Stål, i hur de vuxna männen så girigt tar för sig med sina blickar och ibland även fysiskt. Så självklart, för dem. Männen.

Jag lyssnade på Stål, inläst av Gunilla Leining. Det var som att gå på de brännheta gatorna, den spruckna asfalten. Känna stålverkets obarmhärtiga närvaro, se Elba i fjärran som en hägring, en symbol för ett liv Anna och Francesca bara vågar drömma om. De är lika, bästa vänner sen barnsben, men ändå olika. Även om livet i Piombino kan tyckas utstakat har de på vissa sätt helt olika liv, olika förutsättningar, olika drömmar. Vänskapen är fantastiskt beskriven av Silvia Avallone.

Att jag till slut kom mig för att läsa Stål var delvis för att den fanns som ljudbok och delvis för att jag i år bestämt mig för att läsa böcker från fler länder i världen i min Världsutmaning. Jag är glad att jag läste Stål, den var en fantastik läsupplevelse.

Du kan köpa boken i pocket på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Bokmalen.nu, CRM Nilsson, med mäsan i en bok, Bokföring enligt Monika,

En oändlig läsning

Jag började läsa Sven-Eric Liedmans Ett oändligt äventyr när jag pluggade till bibliotekarie för knappa fem år sedan. Den var med på kurslistan då, men bara några kapitel ur den. Kanske förstår jag nu varför.

Det är långsam läsning, omständlig. Tråkigt är det inte, ofta tvärtom väldigt intressant, men de långa och invecklade filosofiska diskussionerna gör mig emellanåt lite matt. Hade jag läst hela boken till en kurs hade det nog varit en annan sak, men som fritidsläsning är det lite tröttande.

Sven-Eric Liedman skriver om människans kunskaper, från mänsklighetens början och genom hela idéhistorien fram till ungefär 2001 när boken gavs ut. Det märks att det gått några år. Det förefaller i Liedmans tes i det närmaste omöjligt att andra världskrigets fasor skulle kunna upprepa sig, men med det läget i Sverige och i Europa och världen idag med de rasistiska krafter som tar plats, har vi en helt annan rädsla för det.Samtidigt verkar det på vissa sätt som att det inte hänt något alls, vilket särskilt märks i kapitlet om demokrati och ett stycke om rasistiska eller på andra sätt icke-demokratiska partier. Ett långt citat, men väl värt att läsa, om hur det inte alls är självklart att till exempel rasistiska partier (som Sverigedemokraterna) är demokratiska bara för att de är folkvalda.

Det är som om man vore oförberedd på det faktum att demokratin rymmer en rad principer som *kan* komma i konflikt med varandra. Det finns en spridd och oskuldsfull föreställning om att det demokratiska systemet automatiskt ger lösningen på alla politiska problem. Men demokratin är inte en beslutsmaskin. Den måste fungera i en komplex, föränderlig och motsägelsefull verklighet. Människor och partier kan – som Haider – utnyttja vissa delar av den, som de fria valen och yttrandefriheten, för att utmönstra andra inslag, som alla medborgares lika värde inför lagen. Demokratin som formellt system ger inte någon enkel lösning på dilemma utan kräver en klokhet hos inte bara politiker utan också väljare. I ett samhälle som genomsyras av demokratiska värden kan inte en stor del av befolkningen rösta på partier som vill visa vissa grupper som betraktas som främmande på porten. (s. 344 i pocketutgåvan)

Jag tycker även om slutdiskussionen om bildning, allmänbildning och kunskap, framförallt om hur den ständigt måste underhållas för att inte dö. Att den är som ett levande ting, förändras och omformas i varje människa. Jag skulle nog dock behövt vara mer kunnig i filosofi och idéhistoria för att hänga med på allt. Vissa delar skummar jag. En del minns jag långt efteråt, några har jag glömt helt.

Jag väljer att räkna in den här boken i Icke-fiktiva läsutmaningen 2018, även om jag läste större delen mellan 2014-2017. Det var ändå den här utmaningen som fick mig att vilja läsa ut den till slut och faktiskt läsa några sidor varje dag. Jag ångrar inte att jag läst Ett oändligt äventyr men nu vill jag gå vidare till andra läsäventyr.

Den fysiska boken verkar vara slutsåld men finns nog på de flesta bibliotek och frekvent på loppisar. Den finns även som e-bok hos Bokus och Adlibris.

Årets sista läsutmaning: Hyllvärmarläsning 3.0

Under 2012 och 2013 läste jag hyllvärmare i Kill hyllvärmar-utmaningen som Jessica på dåvarande ”Ord och inga visor” satt ihop. Jag läste 20 av 21 hyllvärmare, då. 2016 började högarna hopa sig igen och jag bestämde mig för att köra Kill hyllvärmare 2.0. Det gick sådär, jag läste fyra av femton böcker. Å andra sidan gjorde jag mig av med nästan alla resterande böcker då det kändes som att jag inte alls var sugen på att läsa dem längre . så på sätt och vis var även den utmaningen en framgång.

Några av böckerna från 2.0 ligger fortfarande i min läshög. Flera nya har tillkommit. Jag tänker nu införa ett fullständigt köpstopp på nya böcker och ett nästan fullständigt bibliotekslånestopp tills jag läst ut alla böcker jag har hemma (jag kommer låna böcker ändå). Kanske är det bra att köra ett hyllvärmarprojekt vart tredje år. Då står de ju aldrig längre än så i hyllan.

Det här är alla böcker jag har olästa hemma just nu. Några är per se inte hyllvärmare då jag nästan just lånat dem på bibblan, men problemet är att jag lånar nytt hela tiden utan att läsa det jag har hemma. Därför får de räknas med här.

Om fantastik och samhällskritik, och något om myter

När jag bestämde mig för att läsa fler böcker från olika delar av världen 2018 var det självklart att jag främst ville bekanta mig med fantastisk skriven av författare från andra länder än de engelskspråkiga. Kanske verkar det vid en första anblick som en märklig kombination, att genom litteraturen vilja resa jorden runt och samtidigt befinna sig i mer eller mindre påhittade världar och dystra framtidsscenarier. Men kanske är ändå fantastiken ett ypperligt sätt att närma sig litteratur och kultur från länder en inte känner lika bra som sitt eget.

I fantastiken tillåts du drömma, det är sant. Men i fantastiken, framförallt i den del som är science-fiction och dystopi, finns också ofta gömt stor samhällskritik och analys. I fantasyn finns spår av den äldre kulturen, folksagor och myter.

En av mina favoritpoddar är Science Fiction- bokhandelns podcast (den heter kort och gott just så) och i avsnitt 31 från juli 2017 diskuterar de just detta, med temat östeuropeisk fantastik. Just östeuropeisk fantastik, framförallt rysk science-fiction menar de, är ofta oerhört tydligt politisk och samhällskritisk och har – till skillnad från anglosaxisk sci-fi – sällan en ond diktator som det största hotet utan byråkratin i sig, en byråkrati som även diktatorn (för förekommer, det gör hen) också sitter fast i. Det yttersta exemplet (även om de inte nämner det i podden) måste kanske sägas vara Processen som ju inte är rysk, men väl östeuropeisk och måste kunna kallas en dystopi. Att den hårda byråkratin avspeglas i östeuropeisk, och framförallt rysk, fantastik är kanske inte så konstigt då just Ryssland länge har varit ett land med hård byråkrati och styrning. Att väva in det i en dystopi som till exempel Metro 2033, att ställa det bredvid det fantastiska, kan i sina bästa stunder ge verket en dimension som är svår att komma åt i en vanlig roman. Att läsaren ser det genom andra glasögon. I dystopin finns också ofta, även här är Metro 2033 ett exempel, rädslan för framtiden som också säger något väsentligt om det samhälle vi lever i i dag. Människan har ju alltid använt sagor och väsen för att belysa verkligheten och för att varna barn för högst verkliga faror.

Att med fantastikens hjälp skildra ett samhälle kan både vara ett sätt att ställa verkligheten i en annan dager eller med smärtsam tydlighet visa upp den i all dess grådaskighet. Med magin som fond kan ett samhälles förtryck eller förfall ges tydlighet med allegorins hjälp. Tänk bara på Cirkeln, denna fantastiska skildring av ett svenskt brukssamhälle där det som gett näring åt samhällskroppen dött och förtvinat. Det är heller inte bara en skildring, utan också en gnista i vardagen. Att tänka sig, att världens öde vilar i händerna på sju häxor i Bergslagen. Eller att det bor troll under Helsingfors, som i Maria Turtschaninoffs Underfors. Samtidigt vill jag inte påstå att det är samhällskritiken, eller samhällsskildringen, i sig som är det viktiga i den fantastik som skildrar den. Fantastiken är självklart viktig i sig själv.

 

Den andra intressanta tankegången jag tog med mig från avsnittet, som självklart inte är helt ny men aldrig tappar sitt diskussionsvärde, var den om fantastikens djupa koppling till författarens lands myter. Hur fantastik många gånger i Sydamerika, mellanöstern och Indien tar sig uttryck i magisk realism till exempel och att de här böckerna egentligen aldrig klassas som fantasy medan – och här funderar jag vidare – det finns en uppsjö av nordisk fantastik baserad på nordiska väsen och de klassas ofta, om än inte alltid, som fantasy. Ta PAX till exempel, eller just Underfors. I den senare har människorna trängt undan trollen och drivit ner dem i underjorden, en nog så viktig påminnelse om att aldrig förlora fantasin.

För några år sedan började jag läsa böckerna som givits ut i Mytserien, en samling böcker från olika delar av världen där författare tolkat myter. Jag gissar att de inte heller klassas som fantasy hos bokhandlar och bibliotek – en kan ställa sig frågan varför. Var går gränsen, mellan myt och fantastik? I mytserien har jag hittills läst Penelopiaden, Baba Jaga lade ett ägg, Tyngd, Myternas historia och Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren. Jag vill gärna läsa fler. Kanske kommer några av dem ingå i min världsutmaning. Flera böcker från SF-bokhandelns podd #31 kommer göra det.

Här kan du läsa mer om podden och här kan du lyssna på avsnittet ifråga.

Böcker som tipsas om i podden. Jag har fetstilat de jag nu vill läsa:

Dmitrij Gluchovskij – Metro 2033, Future
Sergei Lukyanenko – Night Watch
Andrej Djakov – Resan till ljuset
Naomi Novik – Uprooted
Katherine Arden – The Bear and the Nightingale
Nick Perumov – Diamantsvärdet och träsvärdet, Alvklingan
Andrzej Sapkowski – The Last Wish, Blood of Elves
Jevgenij Zamjatin – Vi
Arkadi Strugatskij & Boris Strugatskij – Hard to be a God, Roadside Picknick
Stalker (film)
Michail Bulgakov – Mästaren och Margarita
Rivers of London: Night Witch
Kremlin (spel / Jolly Roger Games)
Night Witches (spel / Jason Morningstar)
Karel Čapek – RUR
Isaac Asimov’s Science Fiction Magazine (tidning)
Analog (tidning)
Clarkesworld Magazine: Ten Years of Science Fiction & Fantasy