”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” – Jack Werner

Jag var något överraskad av formen på Jack Werners bok ”Ja skiter i att det är fejk det är förvjäligt ändå”. Kanske hade jag förväntat mig något mer handboksliknande i det svåra som är källkritik men det är inte alls vad boken är – inte vid en första anblick i alla fall.

Jack Werner är journalist, en av grundarna till Metros Viralgranskaren och en utmärkt föreläsare om källkritik och myter – jag har haft det stora nöjet att höra honom prata och om du får chansen så missa den inte ! Han har till den här boken, likt sin stora idol Bengt af Klintberg, samlat på myter. Till skillnad från Klintbergs så utspelar sig alla Werners samlade historier på internet, ändå är de oerhört lika både till sin form och spridning. Ibland är de i det närmaste identiska. De har stöpts om för att passa den nya tidseran men många är ändå myter som florerat i femtio år eller mer. Det är så oerhört spännande att försöka förstå hur och varför.

Och kanske är det ändå där vi får källkritikslektionen jag trodde att den här boken mer uttalat skulle vara. I varje historia går Jack Werner igenom hur den spridits och vilka fällor de som spridit den fastnat i. På köpet får vi en rejäl lektion i mänsklig psykologi, i varför vi så gärna vill tro på vissa historier – och viktigast, hur blinda det gör oss. En stor del av Jack Werners poäng är att det är lättare att bli vilseledd ju mer en vill tro på en fejkad berättelse och att det är när en känner en vilja att sprida något som den extra försiktigheten måste kicka in. Om en fejkad berättelse bekräftar vår världsbild är det svårt att börja ifrågasätta den.

Även om det här är så fantastiskt viktig läsning så är det också lite väl lång läsning. Boken hade vunnit mycket på att kortas ned med några historier, poängen går fram tidigt och en del historier är bara upprepningar av föregående.  Kanske hade hellre också de avslutande tipsen för hur du ska tänka inför något som inte verkar stämma fått vara mer utvecklade, längre och kanske även funnits tidigare i boken.

”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” är ändå förstås en av årets absolut mest viktiga böcker. Jag säger sällan att ”alla” borde läsa en bok – senaste gången var efter att jag hade läst The Hate U Give –men den här boken borde ALLA läsa. Jag tror dessutom att den fungerar utmärkt för lärare och bibliotekarier att bygga lektioner i källkritik på – kanske tillsammans med boken Viralgranskarens handbok men den har jag inte läst. Än.

Albert Bonniers förlag, 2018.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Stories from the city, Fiktiviteter, Sagan om Sagorna.

 

Tre spännande läsutmaningar och halvvägs in på året

2018 är första året på länge jag har skaffat mig själv läsutmaningar, då det är första året på länge min läsning inte lider av en massa annat. Dålig som jag är på att sätta band på mig själv skapade jag mig tre stycken, och då drygt halva året har gått tänkte jag kolla av hur det har gått.

Kill hyllvärmare 3.0

Jag hade en hyllvärmarhög som med bokbloggarmått mätt nog var ganska liten men som beredde mig tillräckligt mycket lässtress för att jag skulle vilja beta av den. Det första jag gjorde var att rensa bort de böcker jag insett att jag inte vill läsa längre, och sedan dess har jag läst sex böcker, i snitt en i månaden! Jag är nöjd med det, högen krymper i god takt även om den vanliga att-läsa-högen växer i mycket snabbare takt…. Men nog om det!

Böckerna jag läst hittills:

Barnen från Frostmofjället
Jane, Unlimited
The last beginning
Ett jävla solsken
Tiden är inte än
The Handmaid’s Tale

Sex böcker lästa och två bortskänkta, av 26 stycken. Nåväl, någonstans kommer jag i alla fall…

Världsutmaningen

Jag läser alldeles för sällan böcker från olika delar av världen, och när jag bestämde mig för att göra det ville jag fokusera främst på science fiction och fantasy. Av olika anledningar har jag inte riktigt kommit till genreläsningen än, men jag har flera böcker i läshögen som jag tänkt läsa. Snart. Men jag har läst 13 böcker – 2 i SF/Fantasy-genren.

Flyga drake (Afghanistan)
Hejdå saker (Japan)
Stål (Italien)
SMS från Soppero– serien (Sápmi)
Alla borde vara feminister (Nigeria-USA)
Historien om Elsa Laula Renberg (Sápmi)
Children of Blood and Bone (Nigeria-USA)
The Handmaid’s Tale (Kanada-USA)
Idag är allt (Jamaica-USA)
Bara dra (Sápmi)

Icke-fiktiva utmaningen

I Icke-fiktiva utmaningen, inspirerad av Jessica och facebookgruppen Litteraturgäris, läser jag facklitteratur, essäer, biografier osv. Jag inser att jag inte läst någon ren facklitterär bok utan främst essäistiska böcker, biografier och kvasi-facklitteratur som inte baserar sig på egentligen forskning. Men för att inte ha läst knappt någon icke-fiktiv bok under 2017 så är det ändå bra och jag tror att jag kommer till facklitteraturen, också.

Ett hem med omtanke
Ett oändligt äventyr
Alla borde vara feminister
Jag hatar att träna
Ett jävla solsken
Historien om Elsa Laula Renberg
En piga bland pigor
Äventyrsspel
Hejdå saker
”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”

Vilka läsutmaningar har ni? Hur går det för er?

Hejdå saker – alldeles för mycket om alldeles för lite

För några år sedan var Marie Kondo och hennes bok Konsten att städa det stora samtalsämnet för alla som ville ha lite mindre prylar i sitt liv. Den svenska titeln till trots handlar den inte om att damma och moppa utan om att rensa och organisera och jag tog till mig saker ur den som jag fortfarande tänker på idag.

Nästa omtalade bok i ämnet är Fumio Sasakis Hejdå saker och då jag verkligen mår bättre ju mindre prylar jag äger bestämde jag mig för att läsa den. Det skulle bli så att jag skummade igenom stora delar av boken för Hejdå saker är en ganska dåligt skriven bok som mest handlar om Sasakis egen livshistoria – och det utan att engagera.

Visst finns det stunder där det totalt minimalistiska livet verkar väldigt lockande, men att leva med endast en madrass och en dator verkar ändå lite tråkigt. Det finns  några små saker jag faktiskt tar med mig från läsningen; ”en in, en ut”- tänket, att kasta något om man tänkt kasta det fler än fem gånger eller om man inte använt det på ett år, att kasta det om man inte känner för att köpa en ny om man tappar bort det och tanken att kasta minnessaker inte är samma sak som att kasta minnet. Jag har egentligen aldrig varit en samlare av något men sedan jag i princip slutade köpa saker utöver det nödvändiga för kanske ett år sedan och istället fokuserat på att rensa ut det jag har, har jag insett hur otroligt skönt det är att slippa gå i butiker, slippa köa, slippa känna att sakerna äger en istället för tvärtom.

Även om jag inte var någon samlare innan jag läste Marie Kondos Konsten att städa har mitt liv alltså ändå blivit mer organiserat och mindre prylbundet sedan Marie Kondos filosofi kom in i mitt liv. Hejdå saker kommer inte att påverka mig på samma sätt. Faktiskt har jag redan glömt större delen av boken och minns bara en vag irriterad känsla av ett ständigt upprepat mantra som inte alls gav något fäste. Nej, någon minimalist kommer jag aldrig att bli – inte med hjälp av Fumio Sasaki i alla fall. Kanske kan boken vara till nytta för de som verkligen strävar mot den absoluta minimalism Sasaki förespråkar men den som bara vill ha hjälp med att få mindre prylar i sitt liv kan med stor fördel läsa Marie Kondo istället.

Idag är allt – Nicola Yoon

Natasha tror på vetenskap och på fakta. Ödet existerar inte, drömmar är bara något som aldrig kommer att slå in. Livet har svikit henne och ikväll kommer hon att utvisas från USA.

Daniel är den duktiga sonen, den skötsamma studenten. Den som aldrig skulle glömma sin antagningsintervju till Yale när han springer rakt in i en tjej med rosa hörlurar på New Yorks gator.

Jag, jag är den som inte läser kärleksromaner och som aldrig skulle bli totalt förälskad i en bok om ödet.

Men det blev jag. För Idag är allt är inte en vanlig kärleksroman om ödet, det är en fantastisk välskriven och insiktsfull berättelse om två ungdomar som båda känner sig splittrade inför omvärldens förväntningar på dem. Natasha, som föddes på Jamaica och har levt som papperslös i USA nästan hela sitt sjuttonåriga liv. Daniel, som både försöker leva upp till sina föräldrars bild av en välskött koreansk son och kompensera för den avfällighet som verkar ha drabbat hans storebror Charlie.

Det ryms många liv i Idag är allt. Natashas pappa, Daniels mamma, Irene på migrationsverket och advokaten som kämpar för Natashas familj. Det är ögonblicksbilder av olika liv, det är också en väldigt svår bok att beskriva utan att den låter sockersöt. Kanske skulle du bara ta upp den här boken och läsa den.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Captain Clace, Annas bokblogg, Bokbesatt.

The Handmaid’s Tale

Det är i ett alternativt ungefärligt 1990-tal vi möter en mörkare sida av USA. Gilead, en hårt styrd republik som lutar sig mot kristendomen i rättfärdigandet av det pågående, totala, kvinnoförtrycket. Kvinnor är antingen heliga, fruar till högt uppsatta statsmedlemmar, eller barnaföderskor till fruarna som inte själva kan få några barn. Steriliteten är utbredd på grund av alla föroreningar. Barnaföderskorna är de som har fallit ned från samhällets höga piedestal av rättfärdighet och skenhelighet genom att tidigare ha fått barn utanför äktenskapet, skilt sig eller på något annat sätt äventyrat sin heliga kvinnlighet.

De är, enkelt uttryckt, horor och madonnor. Ett synsätt som när det granskas i sömmarna gör Gilead mycket mer likt vårt eget samhälle än en första anblick någonsin skulle våga låta påskina och däri finns en stor del av Margaret Atwoods briljans. Det totalitära samhälle hon målar upp har grundvalar som liknar de vilka även dagens kvinnoförtryck vilar på – en förklädd omsorg, en uppdelning av kvinnor i goda och förtappade, en vilja att bestämma över dessa, en objektifiering som i Gileads fall rycker bort kvinnans hela personlighet och delar upp dem i kategorier och färger. Blå för fruar, röda för barnaföderskor. Vår huvudperson har inte ens ett eget namn, hennes namn är beroende av hennes position och blir Offred, samma namn som tidigare hafts av kvinnan före henne i huset.

Det är otäckt. Men det kanske mest otäcka är hur Offred i tillbakablickar beskriver hur Gilead skapades, att det inte handlade om ett maktövertagande genom ett stort krig utan om steg så små att de inte ifrågasattes förrän det var för sent och indoktrineringen var ett faktum. Gränser förflyttas så sakteliga att motståndet inte blir mer än ett gryende obehag, nästan omöjligt att protestera mot. Det fruktansvärda i detta ligger i att även vårt samhälle förflyttar sig på detta sätt idag. Det rasistiska partiet Sverigedemokraterna har de senaste åren förflyttat gränserna för vad som anses okej i så små steg att stora delar av befolkningen nu kan tänka sig att rösta på dem, att Moderaterna och Socialdemokraterna anammar deras politik i någon slags självbevarelsedrift. Än värre är att ju mer rumsrena Sverigedemokraterna anses, desto större plats kan också ges till betydligt mer öppna rasister och nazister. Som NMR.

Den stegvisa förändringen beskriver Margaret Atwood så väl att kylan kryper på mitt i varmaste maj. Det här är verkligen en bok att diskutera kring. Att prata om demokrati, om grupptryck, om påverkan.

It’s only a job, he said, trying to soothe me.
I guess you get all my money, I said. And I’m not even dead. I was trying for a joke, but it came out sounding macabre.
Hush, he said. He was still kneeling on the floor. You know I’ll always take care of you.
I thought, already he’s starting to patronize me. Then I thought, already you’re starting to get paranoid.

I didn’t go to any of the marches. (—) I didn’t know many of the neighbours, and when we met, outside on the street, we were careful to exchange nothing more than the ordinary greeting. Nobody wanted to be reported, for disloyalty.

Margaret Atwoods andra stora briljans finns förstås i språket. Det är totalt fängslande, så väl avvägt att inte ett ord känns överflödigt. Gilead känns alldeles för nära, Offred någon jag har känt länge även om jag inte får veta hennes namn. Vi läste The Handmaid’s Tale i min ena bokcirkel och vi pratade länge om just Offred, om de val hon gör och varför. Det är så lätt att förstå henne, det hon dras med i och det hon håller fast vid. The Handmaid’s Tale kan vara en av de bästa dystopier jag läst, och samtidigt den mest skrämmande skildringen av vårt samhälle idag. Läs den.

The Handmaid’s Tale gavs ut för första gången 1985 och har nyligen getts ut i nytryck på svenska av Norstedts.

Du kan köpa boken på engelska här, här och här. På svenska här, här och här.

Fler som läst: Syrlig, Bokmysan, Bokbygd, Stories from the city, Fiktiviteter, Carolina läser, …med näsan i en bok, Feministbiblioteket.

Äventyrsspel

Äventyrsspel är en glassig bok för den redan bitne rollspelaren. Ett nostalgiäventyr för den med förkunskap och intresse, snarare än en introduktion för den nyfikne nybörjaren eller den girige för den som vill veta något om rollspelens historia.

Det gör mig lite besviken att den inte ens försöker vara lite både och. Premissen är förvisso klar redan från början, här dyker man ner i Äventyrsspels historia och gör långa intervjuer med skaparna bakom spel som Drakar & Demoner, Mutant, Svavelvinter och Kult. Det finns inga djupa analyser, ingen berättelse förutom den från skaparna själva och nästan ingen utblick utanför företagets väggar. Allra mest intressant hade det blivit om skaparnas egna ord hade varvats med en betraktelse från någon utanför företaget, om det någonstans hade funnits en sammanhängande text – om rollspel som sådana, om varför de blev både så älskade och hatade – vid sidan av att skaparna får prata fritt. Historien om Äventyrsspel blir ganska ensidig på det här sättet, och ibland känns det som någon slags klubb för inbördes beundran där det diskuteras om vem som egentligen var först med en skiss eller en titel och varför ett visst ord här eller där valdes. Ibland skummar jag helhjärtat förbi flera sidor.

Samtidigt är det ändå intressant, förstås, i alla fall för någon (undertecknad) som ägnar ett försvarligt antal timmar av sin fritid just nu åt att spela Dungeons & Dragons (som inte ska förväxlas med Drakar och demoner). Det är intressant att se hur rollspel, liksom böcker och film, avspeglar sin samtid inte bara i verklighetsskildringarna utan även i fantasyn och, framförallt, i dystopierna – rollspelet Mutant kom till i en tid av Kalla kriget- rädsla som känns igen idag när dystopier ges ut i en allt snabbare takt med allt värre visioner om framtida död orsakad av atombomber och total klimatförstörelse. Det är också oerhört roligt att hitta namn som var helt okända då men som senare har satt sin betydande prägel på svensk skräck och fantasy: här återfinns tidiga bidrag av Anders Fager, Johan Sjöberg, Peter Bergting, Andreas Roman och Alvaro Tapia.

Men jag tröttnar ändå fort på formatet. Äventyrsspel är i princip bara en snygg coffe table- bok, något att bläddra i medan spelledaren sätter upp planen för kvällen. Härnäst läser jag Finna dolda ting som jag hoppas kommer vara betydligt mer intressant.

Du hittar boken på Adlibris eller Bokus.

En piga bland pigor

En piga bland pigor är ett tidsdokument, en färgstark och fantastisk beskrivning av piglivet i Sverige i slutet av 1800- talet, men också en fin skildring av kvinnlig vänskap. Det senare kommer jag att prata mycket om i den här texten.

Bland dekadent cirkusinredning och med bubblor i glasen pratade min ena bokcirkel Prosa & Prosecco om En piga bland pigor – lite så en kanske kan tänka sig att Ester Blenda Nordström ville ha det om en läst Ett jävla solsken vid sidan av hennes reportageböcker. Det hade hälften av bokcirkeln gjort, vilket fick samtalsämnet att spinna från boken vi läst, till författarens liv, sett genom Fatima Bremmers penna, och tillbaka igen. Det verkar ha varit ett fantastiskt liv, äventyrligt, men också stundtals ensamt, rastlöst och ångestfyllt.

Ester Blenda Nordström var Sveriges första wallraffare, hon arbetade under täckmantel för den journalistiska gärningen långt innan begreppet var uppfunnet och första gången var på gården i Sörmland som omskrivs så bitterljuvt i En piga bland pigor. Ester ville uppmärksamma hur hårt pigorna levde och arbetade och hur lite de fick tillbaka, men det som skiner igenom mest i reportaget är hur stark vänskapen till den andra pigan, Anna blev. För mig var den gryende vänskapen det allra finaste med En piga bland pigor, hur snabbt de blev vänner och hur djupt de förstod varandra – något som kanske bara skapas när två kvinnor arbetar och lever så nära varandra under så hårda förhållanden.

För det är ett hårt liv, nästan oförståeligt sett med dagens ögon. Samtidigt blir också glädjen så stor i kontrasten, lördagskvällen som är ledig och ägnas åt dans inpå småtimmarna fast fötterna och händerna arbetat från otta till sent hela veckan. Jämt umgås de, finns bredvid varandra dag och natt, Ester och Anna. Det är kanske inte konstigt att Anna – som egentligen hette något annat – kände sig så sviken när det visade sig att Ester Blenda gjorde allt för att kunna skriva ett reportage, även om jag inte tror att någon tvivlar på att känslorna och vänskapen var äkta. Hur rätt Ester Blenda Nordström egentligen hade när hon gjorde detta var kanske vårt mest intensiva ämne under bokcirkeln, för samtidigt som vi var överens om att Anna på ett sätt blir förd bakom ljuset tyckte vi också att det självklart var viktigt att visa hur det faktiskt var att ha anställning som piga på en gård i Sverige i slutet av 1800- talet. Som så många andra kamper har den feministiska kampen bedrivits genom att aktioner tryckt på samhället – det är aldrig makten som banat vägen. Ester Blenda Nordström var en feministisk pionjär, och mitt allra mesta favoritavsnitt i boken är hur hon gör Anna till rösträttskvinna och den indignation som uppstår i Anna när hon inser hur mycket hårdare pigornas jobb är än drängarnas.

Ester Blendas språk är så fängslande, bilden som ges av gården i Sörmland är så levande, färgrik och detaljerad. Jag älskade den, jag kommer definitivt att läsa även hennes andra reportageböcker och jag tycker att du också ska göra det. Men kanske framförallt tycker jag du ska läsa Ett jävla solsken som kommer vara en av årets bästa böcker för mig. Min recension av den hittar du här.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Vargnatts bokhylla, stories from the city, ordlycka, Theomis.

Children of Blood and Bone

En gång fanns det magi i Orîsha. Elden, vattnet, jorden, allt var en del av den. Men precis som alla människor i alla historier så blev de som inte var begåvade med magin rädd för den och utplånade den. Kungen bedrev krig mot de som var bärare av magin, maji, till den sista blodsdroppen. Och magin sveptes bort från Orîsha.

I hemlighet tränar Mama Agba unga majis, de som har kännetecknet för magi men inte kan använda den så länge kungen tyranniserar landet. Zélie är en av dem, vår hjältinna som flyr undan kungens män med den fasta tron att ta tillbaka magin och slå tillbaka mot förtrycket. Children of Blood and Bone, liksom så mycket annan fantasy, berättar en saga om vår egen verklighet. Om förtryck, fördomar, brutalitet och rasism. Det gör ont att läsa, men det är också fängslande och vackert. Framförallt är det så otroligt viktigt att den här boken finns för att utmana all YA-fantasy med enbart vita karaktärer. Representation i fantasy har visserligen börjat bli något bättre men är fortfarande otroligt enkelspårig – både vad gäller mångfald, kön och HBTQ.

Children of Blood and Bone är skriven av Tomi Adeyemi, en nigeriansk-amerikansk författare som har studerat västafrikansk mytologi och religion. Det märks. Mytologin är fantastiskt intressant och på ett sätt längtar jag efter att få veta mer om den. Samtidigt känns den här boken ofärdig på många sätt, lite som att Tomi Adeyemi skyndades på och därför fick snabbskriva stora delar av boken. Det finns en del logiska luckor och medan en del personer och platser är glasklart beskrivna så förstår jag inte alls andra (hur ser Nailah ut egentligen? Ett jättelejon?). Jag tror heller inte alls på en av kärlekshistorierna och känner mig mest heligt trött på att den måste pressas in. Det allra finaste i boken är vänskapen mellan Amari och Zélie och jag önskar så att den hade fått ta större plats istället. Jag älskar Zélie! Med tiden börjar också älska Amari och jag hoppas verkligen att deras vänskap kommer vara i fokus i fortsättningen av serien.

Fast det där jag inte gillar – kanske ligger en stor del av felet hos mig. Jag har läst massor av YA-fantasy- och dystopier och börjar kanske en liten aning tröttna på dem. Även om Children of Blood and Bone är nyskapande på många sätt ramlar den också då och då i genrens nästan oundvikliga klyschor – framförallt vad gäller nödvändigheten av en kärlekshistoria. Det kan också bero på att Children of Blood and Bone föregicks av en enorm hajp och omskrevs överallt, med det kommer förväntningar som ofta är svåra att leva upp till.

Men jag tycker ändå att du ska läsa den här boken. Children of Blood and Bone är ett fantastiskt och viktigt tillskott till fantasyhyllan hos varje YA-läsare.

Köp den på engelska på SF-bokhandeln, Adlibris eller Bokus.

Köp den på svenska på SF-bokhandeln, Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Old Adults read Young Adult, Prickiga Paula, Västmanländskan, Fantastiska berättelser.

Tiden är inte än

Tiden är ett ungefärligt 1350, Europa härjas av Digerdöden. Överallt är pesten närvarande, som en skugga följer den i människans närmaste fotspår. En kvinna flyr från Sverige, från minnen som suddat ut hennes namn och hela hennes liv. Resan går genom Europas medeltida städer, men vandringen verkar inte ha något mål mer än att ta sin bärare så långt bort ifrån hemmet som möjligt.

Det är ett skälvande Europa vi möter. Rädslan för pesten skapar oro, blir en jakt efter syndabockar. Elin Boardy värjer inte för det hemska men skriver heller inte sin bok som en vanlig historisk roman. De långa beskrivningarna, detaljerna, finns där inte i lika stor utsträckning. Istället är det människorna vår huvudperson möter på vägen som gör berättelsen, skapar en levande bild av det liv som var då. Det är människor vi inte alltid träffar i historiska romaner, de i utkanten snarare än de i centrum. Pestläkaren, änkorna, de föräldralösa barnen, gycklarna, handlarna, hororna, bödeln. Bilden görs så mycket tydligare av de få, men så rika, detaljer som utmärker berättelsen – doften i en pälsbrämad mantel som någon annan ägt, skärpan i en yxa, ljudet av en döendes sista andetag. Det är också vår huvudperson själv, hen som byter utseende flera gånger, blir olika människor och bemöts på helt olika sätt utifrån sin skepnad.

Tiden är inte än är en lågmäld betraktelse över mänskligheten, en som ser både det vackra och det gråa. Tiden är vår berättare, ser historien ovanifrån och verkar förundras över att människan gång på gång gör samma misstag. Då flydde de från döden, då skyllde de pesten på judarna. Senare, när ännu tornspirorna från kyrkorna står kvar, fäller de bomber över sina likar och är fortfarande rädda för de som är annorlunda än dem själva. Samtidigt som Tiden är inte än utspelar sig i en medeltid kantad av död kan man även i den se ytterst obehagliga glimtar av vår samtid. Att de skulle vara så lika.

Jag tyckte oerhört mycket om Tiden är inte än. Det är en ovanlig roman, poetisk, vacker. Ändå är det något som fattas, en gnista att tända berättelsen med. Det där som hade gjort att jag gett den en femma i betyg istället för en fyra. Jag vet inte vad det är som saknas, för det är en i det närmaste fulländad historia. Ändå vet jag inte hur länge jag kommer minnas den.

Kanske är det bara att det är så ovanligt med en bok som handlar om så rasande ämnen som död och sorg och som ändå är så stillsam. Det finns inget ökande händelseförlopp, ingen peripeti, ingen uppåtgående kurva av spänning. Och ändå läste jag den under bara några dagar då den var så fängslande och svår att lägga ifrån sig. Jag påminns lite om Mary Jones historia av samma författare, men kanske att jag tyckte ännu mer om den. Båda gör en viktig gärning genom att berätta om kvinnor som inte fått ta lika stort utrymme som männen bredvid dem.

Du kan köpa boken på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: CRM Nilsson, Bokstund, Maddes bokbloggJohannas deckarhörna, Dagens bok, bernur, och dagarna går, Lyrans noblesser, Stories from the city, Fantastiska berättelser.

Bara dra – lättläst och glimrande

Om du som jag har läst och älskat SMS från Soppero– serien kommer du att känna igen det Soppero vi får återse i Bara dra. Även om Henrik och Agnes bara rör sig i berättelsens ytterkanter är det ändå fint att få återse dem, jag älskar att Ann-Helén Laestadius återvänder till något läsaren känner till och utforskar det vidare, utan att för den sakens skull återuppta en berättelse som känns helt avslutad.

För det är inte Agnes och Henrik den här berättelsen handlar om. Det är Johannes, Henriks storebror. Han lever i snävare ramar än Henrik, hans framtid är utstakad till renskötarens väg. Det är han som ska ta över ansvaret för familjens renar, bära det vidare. Men ansvaret är tungt och axlarna tunna. Är det verkligen renskötarlivet som Johannes vill ha?

Ann-Helén Laestadius är verkligen fantastisk på att visa olika sidor av saker, Johannes slits mellan sin kärlek till renarna och tyngden i att hela tiden vara utsatt för rasism och hat som same. Bara dra är en lättläst bok, den passar både för unga vuxna och vuxna och det finns hela tiden ett driv i berättelsen som bär den vidare. Jag känner så med Johannes, vill så gärna att det går bra för honom. Ann-Helén Laestadius kan konsten, precis som Sofia Nordin, att skapa en värld med ord och att helt och hållet ta med sin läsare in dit, i berättelsen. Jag stannar där till sista sidan.

Köp boken på Bokus eller Adlibris.