Bubblan – Siri Pettersen

Bubblan är en märklig berättelse. Långsamt vecklar den ut sig, stillsamt men ändå rasande. Ilskan, oförrätterna, plågoandarna breder ut sig över boksidorna. Tills Kine stänger in sig i bubblan.

Från början är bubblan en liten glaskula som passar i Kines hand. Oskyldig glänser den när Kine hittar den på kyrkogården, men efter ett tag börjar den växa och blir en jättebubbla som Kine utan problem kan kliva in i. Faktiskt skulle hon kunna tänka sig att alltid stanna i bubblan.

I bubblan finns inga mobbare, inga regler, inga dumma lärare som tvingar en att gå till simhallen på gympalektionen. Det finns inga lagar förutom Kines egna och den märkliga dockans som finns inuti bubblan tillsammans med Kine. Hon kan få allt hon önskar, ändå börjar ensamheten gnaga på Kines inre efter ett tag. Vem är hon, om hon bara finns i bubblan?

Siri Pettersen är en norsk författare som blev världskänd med den fantastiska fantasytrilogin Korpringarna. Hennes nya bok, den här gången för 9- 12 – åringar, är något helt annat. Den som förväntar sig ett nytt fantasyepos likt Korpringarna lär bli besviken, men i Bubblan finns ändå mycket att fundera på. Historien är svår att få grepp om, men kanske är det meningen. Berättelsen har en kaotisk kärna, lik den storm som verkar pågå i Kines inre, där magin tar märkliga former men aldrig ges en förklaring. Att bubblan är en manifestation av en mental blockering, en djup önskan om att avskärma sig från världen, känns självklart men den är heller inte bara det. Bubblan är en röra av fantasy, magi, skräck och socialrealism där svart humor och sorglig ironi får färga berättelsen. Den rör vid något, jag vet fortfarande bara inte vad.

B Wahlströms, 2018.

Jag lyssnade på Bubblan, en uppläsning av Katarina Cohen som jag tyckte oerhört mycket om. Den finns till exempel på Storytel.

Den tryckta boken finns på SF-bokhandeln. Du hittar den också på Bokus och Adlibris.

Scener ur hjärtat – Malena Ernman och Svante Thunberg

Många har följt Greta Thunbergs skolstrejk utanför riksdagshuset i höst. En tonåring som förstått det många vuxna inte verkar kunna greppa, eller kanske inte vill inse – att det liv vi lever håller på att förstöra jordklotet. Inte långsamt, men i en rasande fart. Flygresor, ätandet av kött och konsumtion gör människan till en parasit på jorden, en utsugare av resurser som snart är till ända om vi inte förändrar vår livsstil radikalt.

I Scener ur hjärtat berättar Malena Ernman om hur hennes dotter Greta Thunberg fick hela familjen att vakna till klimatkrisens morgon. Om hur ett inre krig samtidigt pågick inuti både Greta och andra dottern Beata, hur de gick igenom läkare efter läkare utan att få någon hjälp. Det är utlämnande, öppet, ärligt och engagerande. Så engagerande att jag sträcklyssnade på bokens ungefärliga fem timmar en söndag, medan jag gick promenader och hittade nya vrår i lägenheten att städa – en ursäkt för att få fortsätta lyssna. Malena Ernman är en oerhört bra uppläsare, behaglig att lyssna på med varken för lite eller för mycket engagemang i tonen. Inte särskilt förvånande för någon som har rösten som sitt arbetsredskap kanske och dessutom berättar sin egen historia, men märkligt många skådespelare är ganska dåliga bokuppläsare så jag gläds åt uppläsningen.

Scener ur hjärtat skulle kunna vara spretig i de många grenar den följer – Malenas eget liv, döttrarnas många resor innan de fick sina diagnoser och sin hjälp, utmattning och depression, klimatångest – men är väl sammanhållen av språket och berättelsen. Biografier tillhör inte mina favoritgenrer, jag läser oerhört få biografier men det här är en av de bättre jag läst. Scener ur hjärtat är skrämmande, det är alla ärliga berättelser om klimatet. Frustrationen över att vi sitter på lösningen, över att så många vet vad som behöver göras men ändå inte gör det, är total. Malena Ernmans bok speglar vår samtid väl – FN och forskarvärlden med all önskvärd tydlighet säger att om vi inte gör något nu är det snart för sent för både jorden och våra barns liv på den, medan vi bara fortsätter flyga, äta kött och konsumera. Varför?

Bokförlaget Polaris, 2018.

Jag lyssnade via Storytel. Boken finns att köpa i pappersform på Bokus och Adlibris.

Ett kort nedslag i ALMA- prisets långa lista för 2019

ALMA- priset är en av vårens höjdpunkter i litteraturvärlden. Om jag inte känner till pristagaren sen tidigare ser jag alltid till att läsa minst en bok av hen – det var så jag upptäckte Meg Rosoff och Jacqueline Woodson och jag är så glad över det. Redan nu är den långa listan över de nominerade 2019 släppta och det är verkligen en lång lista – den innehåller över 200 namn. Jag tänker inte rada upp alla just nu men jag är väldigt sugen på att läsa något av alla som en läsutmaning nästa (eller varje?) år! Det är inte en så stor utmaning som det verkar. En hel del av författarna har jag redan läst, en del av de nominerade är organisationer, många är bilderboksförfattare och många av namnen är samma från år till år så den största utmaningen är i så fall första året. Just nu har jag dock tre utmaningar igång så det får vänta.

Författare och organisationer från många länder är representerade, vilket skulle göra det extra kul att ha detta som utmaning – en slags förlängning av Världsutmaningen som jag har just nu. Till exempel hittar vi författare från Azerbadjan, Bolivia, Färöarna, Georgien, Jordanien, Kina, Libanon och Taiwan i listan. Några av dem kände jag till, men de flesta har jag inte hört talas om. Jag tänkte dyka ner på några ställen i listan.

Från Australien hittar vi Randa Abdel-Fattah, som jag tänkt läsa så länge! Även Melina Marchetta, jag älskade Jellicoe Road och har inte läst någon annan av hennes böcker men tänker att hon kanske behöver skriva några fler böcker innan hon är en trolig pristagare? Från Finland nomineras Linda Bondestam och Maria Turtschaninoff, så otroligt roligt! Jag älskar Maria Turtschaninoffs böcker! Från Libanon/Belgien är Fatima Sharafedinne nominerad och från Jordanien Taghrid al-Najjar, många av mina arabisktalande ungdomar på bibblan älskar deras böcker (framförallt Sharafedinnes) och jag önskar att de fanns översatta till svenska (en finns, dock en barnbok). Hon är en stor författare på arabiska och översatt till flera språk så jag hoppas att något svenskt förlag kommer plocka upp hennes böcker! En av hennes ungdomsböcker finns på engelska (The Servant) den kommer jag nog läsa.

Från Storbritannien hittar vi Oliver Jeffers, en fantastisk bilderboksförfattare- och konstnär. Nominerade från Sverige är Eva Eriksson, Pija Lindenbaum, Frida Nilsson, Anna-Clara Tidholm, Thomas Tidholm och Ilon Wikland. Av dem hoppas jag kanske mest på Frida Nilsson eller Ilon Wikland.

Slutligen vill jag också nämna Jimmy Liao från Taiwan, som gör helt underbara bilderböcker, och Cornelia Funke från Tyskland som är en av mina favoritförfattare och som verkligen känns som en trolig och värdig pristagare med sin breda och fantastiska utgivning av barnböcker.

Vem hoppas du på?

Här hittar du alla nominerade.

Komma och gå – Tayie Selasi

Jag fick Komma och gå på ett bokbyte någonstans för kanske tre år sedan och sedan dess har den legat i min att-läsa-hög. Många har lovordat den, men den befinner sig också långt utanför min comfortzone av fantastik och därför dröjde det länge innan jag plockade upp den.

Jag är glad att jag gjorde det. Berättelsen handlar, men handlar egentligen inte alls, om den framstående kirurgen Kweku Sai som oväntat avlider i en hjärtattack i sin trädgård i Ghana. I tillbakablickar får vi följa hans liv, men de delarna av berättelsen fångar mig inte särskilt mycket. Det är istället alla berättelser om de runt omkring honom som fascinerar mig, hans familj som i så mycket fick förhålla sig till berömdheten kring kirurgen och hans nycker. Hans före detta fru Fola och hans barn Olú, Kehinde, Taiwo och Sadie. Det är framförallt Taiwo och Sadie jag bryr mig om, tar till mitt hjärta. Allra mest Sadie, sladdbarnet som är så osäker på sin egen existens.

När det som är kvar av familjen återförenas i Ghana spiller gångna tiders oförrätter ut som sand i havet. Komma och gå är en berättelse om en välutbildad familj där en väl målad yta av framgång och perfektion börjar krackelera inifrån. I skuggan av fadern lever prestationsångest, hemligheter, längtan. Det är en otroligt vacker och gripande roman, även om den tog mig lång tid att läsa. Kanske berodde det delvis på mig, men jag tyckte också att den bitvis var ganska långsam. Ändå är det fint att utmana sina invanda läsvärldar ibland.

Komma och gå läste jag i min hyllvärmarutmaning. Författaren Taiye Selasi är född i London med föräldrar från Ghana och Nigeria, då romanen utspelar sig så mycket i Ghana och Nigeria väljer jag även att ta med den i min världsutmaning.

Boken finns i pocket hos Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Feministbiblioteket, Kulturkollo, Fiktiviteter.

Inte längre min – Ann-Helén Laestadius

Förväntningarna på en uppföljare till en bok en älskat så otroligt högt som Tio över ett är förstås enorma. Svåra att leva upp till. För mig var Tio över ett en avslutad bok, jag förväntade mig inte att få möta Maja igen och när jag fick göra det var känslorna inför läsningen minst sagt blandade.

Det Kiruna Maja känner och älskar håller på att rivas mitt framför hennes ögon. I den Augustprisbelönade boken från 2016 fick vi möta hennes ångest över att huset skulle rasa ned i gruvhålet tillsammans med hela hennes familj, vi fick lära känna Majas kärlek till Albin och hennes bästa kompis Julia. I Inte längre min är allt förändrat. Maja och hennes familj har flyttat till ett nytt hus, Julia har flyttat till Luleå och Albin bara drar sig undan. Allt känns fel för Maja. Hon kämpar med sin ångest, den som nästlar sig in i mig också. Så bra skriver Ann-Helén Laestadius.

Ann-Helén Laestadius förankrar känslan av hembygden på ett sätt få andra författare i ungdomsromaner gör. Skildringar från mindre orter och städer handlar ofta om att lämna hembygden bakom sig, lämna uppväxtens svårigheter och den inskränkthet som alltid verkar finnas där. Jag älskar att Maja känner så starkt för sitt Kiruna, att hon gör uppror mot det närmast normativa i att vilja lämna. Det ses som självklart att vilja flytta till större städer, att det skulle betyda att en kommit någonvart i livet. Så behöver det inte alls vara. Att Majas hjärta och själ är så starkt sammanvävt med hemmet gör också att sprickan som LKAB med sin gruva hackar genom staden går rakt in i hennes eget inre.

Med bästa kompisen i Luleå hittar hon en ny vän i Alva, som jag i förra boken så önskade skulle få större plats. Alva, som är same, påverkas mer än de flesta av  gruvan när den slukar inte bara staden utan också renbetesmarkerna. Att samerna har brukat marken i århundraden bryr sig svenska staten och LKAB inte om. Att ratificera FN-konventionen om att respektera urfolks rättigheter vill inte svenska staten göra, för det skulle innebära mindre pengar från utländska gruvbolag. Att staten fortfarande kränker samers rättigheter är något många människor inte vet eller bryr sig om. Att Kiruna ska flyttas skrivs det sällan om i de stora dagstidningarna, de som ändå vet om det känner oftast till det som en ”flytt” av staden. Inte att den största delen av stadens alla hus kommer att rivas för att aldrig byggas upp igen. Nya hus kommer att byggas upp i den nya stadskärnan istället, endast några få kulturminnesmärkta hus flyttas och sparas. Det är inte konstigt att hela Majas och Alvas inre gör uppror.

Ann-Helén Laestadius drar upp så många ämnen till ytan, skildrar det så otroligt väl. Tillhörighet, hembygd, kärlek, vänskap, samers rättigheter, mobbing. Ändå har boken aldrig draget av pedagogisk skolbok. Inte längre min har en helt egen ton, den drar in dig till Maja och hennes Kiruna och låter dig stanna där. Länge. En otroligt bra uppföljare.

Rabén och Sjögren, 2018.

Du hittar boken på Bokus, CDON, Akademibokhandeln och Adlibris.

Gamer och Effie Karabuda tar dig med in i spelens fantastiska värld

Effie Karabuda är journalist och spelrecensent och har i sin bok Gamer både lyckats göra en otroligt snygg bok och fångat mycket av den kärlek och fantasi som finns i spelkulturen.

Gamer är en bok som saknats länge. Jag har längtat efter den varje gång jag sett en ny bok komma ut som vill begränsa barns och ungas ”skärmtid” och behandlat endast de dåliga sidorna av internet och spel. Att det behövs böcker som pratar om vad en kan råka ut på nätet behövs självklart, men som motvikt behövs också en bok som pratar om allt det roliga, sociala och fantastiska med spel.

Här finns en del av svaret på varför de här ”skärmtid”- böckerna är så många fler är spelglädje- böckerna. Många vuxna vet helt enkelt väldigt lite om spelkultur och gaming och är därför ofta kanske lite rädda för det. De kanske inte riktigt vet vad som händer när deras barn sitter i flera timmar och spelar och förstår inte att det är hobby lika mycket värd som alla andra. De kan skjutsa till fotboll och sitta på kalla läktare men spelar inte datorspel med sina barn. Istället för att prata om våld och skärmtid borde många fler vuxna engagera sig i spelandet och e-sporten – både för förståelse och gemenskap. Självklart vill jag inte påstå att spelengagerade vuxna inte finns för de gör de förstås – men de behöver bli fler. Det finns många tankeställare i Gamer. Varför är så många rädda för det artificiella våldet i CS:GO men inte alls lika rädda för verklig mobbning och verkligt huliganvåld inom fotbollen? Min kollega gav mig en talande bild – hon hade varit på en e-sportsturnering i Globen med sin son och blivit förvånad när hon mötte massor av kravallpoliser utanför andra dagen när det varit så lugnt första dagen. Men poliserna skulle inte till Globen – de skulle bevaka ett fotbollsderby.

Jag älskar att Effie Karabuda redan från början har ett stort fokus på tjejer som spelar utan att göra det till en grej. Gamer torde tilltala alla spelare men lyfter fram kvinnliga spelutvecklare och streamers och spel som Star Stable – som precis som många kvinnligt kodade intressen inte anses vara så värst mycket värt, just för att det mest är tjejer som är användare. Det är så otroligt viktigt att en bok som förhoppningsvis läses av många ungdomar gör det här, för det behöver lyftas att gaming är minst lika stort hos tjejer som hos killar. Först i slutet kommer problemet med de hot kvinnliga gamers och streamers ofta får utstå och vad som går att göra åt det. En enkel men viktig sådan sak gör Effie Karabuda här – berättar om de fantastiska kvinnliga gamers och spelutvecklare som finns.

Gamer är också en guldgruva för den som när en önskan om att själv bli spelutvecklare. Effie Karabuda gör ett besök på legendariska spelstudion Dice och intervjuar både speldesigner och producent, och pratar med en level designer som hade siktet inställt på att jobba på Mojang redan när han drömde pixeldrömmar som ung.  Där finns också den gemensamma nämnaren, de Effie Karabuda intervjuar har alla gått långt inom spelbranschen och gjort det på järnhård vilja och många fritidstimmars gnetande vid skärmen. För den som drömmer om att bli spelutvecklare finns det helt ovärderliga tips här.

Gamer är fantastiskt snygg, välskriven och väldisponerad med sin blandning av speltips, intervjuer, anekdoter, svåra ämnen och enkla tips på hur du överlever Dreamhack eller hur du vet att du är en gamer. Gamer är en oumbärlig bok för den unge hungrige spelaren, föräldern som vill förstå och lära sig mer och sådana som mig – som fastnade vid spelkontrollen med Bubble Bobble på Atari och Super Mario 3 på Nintendo 8-bitars, då och då hamnat på irrvägar men alltid hittat tillbaka till spelens fantastiska värld.

Bonnier Carlsen, 2018.

Ska du på bokmässan? Effie Karabuda pratar om datorspel och böcker tillsammans med Helena Dahlgren (Pär Strömbäck från dataspelsbranschen modererar) på fredagen kl 11:30.

Boken finns på SF-bokhandeln, Adlibris och Bokus.

Jag stannar till slutet

Det finns få saker som gör mig så rädd som den växande rasismen och nazismen i världen. Vi går mot ett samhällsklimat där rasism och nazism börjar anses vara en åsikt, där det anses vara helt okej att ge demonstrationsrätt åt nazister – något som redan regleras i yttrandefriheten genom lagen om hets mot folkgrupp. Ju mer stöd rasister i kostym (Sverigedemokraterna) får, desto mer rör sig ännu ondare krafter (NMR osv).

De sprider sitt hat och sin dynga och sin rädsla för ”systemkollaps” (vilket är helt motsatt alla rapporter, Sverige går hur bra som helst), och får helt vanliga människor att vilja kasta barn tillbaka till brinnande krig. Sveriges utrikesdepartement avråder från att resa till Afghanistan, ambassaden dras tillbaka, ändå tycker människor att de som flyr därifrån ska åka tillbaka.

Jag kommer aldrig förstå det. Jag hoppas många läser Fatemeh Khavaris bok Jag stannar till slutet och börjar inse hur fel det är. Boken är ingen politisk eller historisk genomgång över läget i Afghanistan men den är en personlig berättelse om en resa till vad som kunde vara tryggheten i Sverige – och framförallt är det en berättelse om utsatthet. Som tjej, muslim, född på flykt och från Afghanistan vet Fatemeh Khavari mycket om utsatthet. Hon berättar om hur hon, för att finna något hopp åt en vän som förlorat det, började sittstrejka mot utvisningarna på Mynttorget i Stockholm. Protesten växte och Fatemeh blev ledare för en ny organisation, Ung i Sverige, som skulle jobba på för att unga på flykt ska få stanna i Sverige.

Det här är en biografi, en genre jag sällan läser för att jag tycker att språket och stilen i de allra flesta fall är väldigt dåliga och tar över det eventuellt intressanta livsöde boken försöker ge liv åt. Jag stannar till slutet är ändå så pass viktig och så pass intressant att det är lätt att överse med att den ibland brister i språk och stil. Särskilt om du lyssnar på Fatemeh Khavari själv läsa ljudboken som jag gjorde.

Jag hoppas att många läser den här boken. Jag hoppas att många kan lära sig något om medmänsklighet från den. Jag hoppas att både vuxna och unga läser den och jag tror att unga kan tycka mycket om den. Fatemeh ger röst åt så många av dem i den här boken och det är svårt att inte fångas av hennes styrka, coolhet och handlingskraft.

Boken finns på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Enligt O

Minnet av vatten – en fantastisk roman

Ibland slår du ihop en bok och inser att din värld har förflyttats, om bara alldeles så lite. Att boken har tagit sig in under din hud, in i dina svåraste, mörkaste tankar, slagit rot där.

Minnet av vatten är en sådan bok. Det är en dystopisk roman som blickar in i ett av de delvis mest troliga skeendena för framtiden. Den globala uppvärmningen har förändrat världen, havet har slukat stora delar av civilisationen och det dricksvatten som finns är hårt kontrollerat. Krig utkämpas om vatten, Kina har tagit makten över Europa. Skandinaviska unionen ockuperas av Nya Qian och här, långt i norr, finner vi sjuttonåriga Noria Kaitio. Hon går i lära hos sin far för att bli temästare, en urgammal befattning som rör vid gamla minnen och djupa hemligheter.

Emma Itärantas debutroman är lågmält poetisk, stilla som en fjällsjö på utsidan men bär så mycket under ytan. Minnet av vatten är en ovanlig dystopi, motståndet vågar knappt glöda och kommer kanske aldrig ta fyr, inte heller vet vi hur Skandinaviska unionen blev ockuperade. Den marknadsförs som en ungdomsroman men jag tycker att den lika mycket fungerar som vuxenroman. Ändå är det fint att den finns i ungdomshyllan, att väga upp lite mot alla actionfyllda dystopier som kan vara nog så bra men också blir lite kopior av varandra till slut. I Minnet av vatten finns heller ingen kärlekshistoria, vilket är ganska befriande. Här ryms å andra sidan så mycket mer, stillsamma betraktelser över människan och en outtalad fråga om etik och moral som börjar skönjas när Norias familjehemligheter guppar upp till ytan. Det är så oerhört vackert skrivet, så ljuvligt formulerat, samtidigt som det är en fråga omöjlig att svara på.

Minnet av vatten rör vid de djupaste rädslorna. Jorden har till sist gjort uppror mot människan. Smält den sista isen, lagt samhällen under vatten, krossat vår bekvämlighet som vi tog för given. Människorna undrar hur vi kunde låta det ske. Jag gråter och undrar samma sak. Kommer vi komma till, dit, där Noria är, innan människan förstår vad hen gör?

Modernista, 2017.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns även på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Bokbesatt, Annas bokblogg, Prickiga Paula, Fantastiska berättelser, hyllan, Tusen sidor, bokkoll.

Tjärdalen

Den har kallats ”Århundradets svenska debut”, Tjärdalen, och visst förstår man varför. Det känns som att Sara Lidman var en av våra största författare, redan här. Det är en kort roman, varje ord spelar roll, berättelsen är tät och så fantastisk atmosfärisk.

Det handlar om landsbygden, om människorna. Om den västerbottniska byn Ecksträsk och om att leva där. Agda stiger ut på bron en tidig sommarmorgon och det känns som att man är där, redan. Det är äntligen dags att tända tjärdalen som Nisj har slitit så med, äntligen ska de få belöningen. Men när han kommer dit är den förstörd, nedtrampad.

Vi läste Tjärdalen i en av mina bokcirklar och vi var rörande överens om att det var en fantastisk läsupplevelse, även om vi också var överens om att vi inte kunde förstå allt. Liksom i Dykungens dotter känns det som att det finns så mycket, så mycket symbolik som vi kanske inte alltid förstår betydelsen av. Det är också dialekten, som är så ljuvligt skriven och till synes lätt när en väl kommit in i boken men också svår att förstå på sina ställen. Jag är ibland rädd att jag missar betydelsefulla ord, så viktiga är varje ord i Sara Lidmans bok. Tjärdalen är en berättelse om tro, om skuld. Men också om utanförskap och innanförskap. Vi kunde prata om den länge. Läs den, om du inte redan gjort det!

Köp den i pocket på Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Lyrans noblesser, Bokstavligen.

”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” – Jack Werner

Jag var något överraskad av formen på Jack Werners bok ”Ja skiter i att det är fejk det är förvjäligt ändå”. Kanske hade jag förväntat mig något mer handboksliknande i det svåra som är källkritik men det är inte alls vad boken är – inte vid en första anblick i alla fall.

Jack Werner är journalist, en av grundarna till Metros Viralgranskaren och en utmärkt föreläsare om källkritik och myter – jag har haft det stora nöjet att höra honom prata och om du får chansen så missa den inte ! Han har till den här boken, likt sin stora idol Bengt af Klintberg, samlat på myter. Till skillnad från Klintbergs så utspelar sig alla Werners samlade historier på internet, ändå är de oerhört lika både till sin form och spridning. Ibland är de i det närmaste identiska. De har stöpts om för att passa den nya tidseran men många är ändå myter som florerat i femtio år eller mer. Det är så oerhört spännande att försöka förstå hur och varför.

Och kanske är det ändå där vi får källkritikslektionen jag trodde att den här boken mer uttalat skulle vara. I varje historia går Jack Werner igenom hur den spridits och vilka fällor de som spridit den fastnat i. På köpet får vi en rejäl lektion i mänsklig psykologi, i varför vi så gärna vill tro på vissa historier – och viktigast, hur blinda det gör oss. En stor del av Jack Werners poäng är att det är lättare att bli vilseledd ju mer en vill tro på en fejkad berättelse och att det är när en känner en vilja att sprida något som den extra försiktigheten måste kicka in. Om en fejkad berättelse bekräftar vår världsbild är det svårt att börja ifrågasätta den.

Även om det här är så fantastiskt viktig läsning så är det också lite väl lång läsning. Boken hade vunnit mycket på att kortas ned med några historier, poängen går fram tidigt och en del historier är bara upprepningar av föregående.  Kanske hade hellre också de avslutande tipsen för hur du ska tänka inför något som inte verkar stämma fått vara mer utvecklade, längre och kanske även funnits tidigare i boken.

”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” är ändå förstås en av årets absolut mest viktiga böcker. Jag säger sällan att ”alla” borde läsa en bok – senaste gången var efter att jag hade läst The Hate U Give –men den här boken borde ALLA läsa. Jag tror dessutom att den fungerar utmärkt för lärare och bibliotekarier att bygga lektioner i källkritik på – kanske tillsammans med boken Viralgranskarens handbok men den har jag inte läst. Än.

Albert Bonniers förlag, 2018.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Stories from the city, Fiktiviteter, Sagan om Sagorna.