Category Archives: Fantasysommar

Är en förminskad om en inte är tillräckligt stark?

Ett av de mer intressanta diskussionsämnen som dök upp under fantasylitteraturkursen i somras var det om genus och fantasy. Fantasygenren målas ibland ut som en av de genrer som har allra mest sunkiga könsroller, och jag kan både hålla med och tycka att det är lite orättvist.

För jag har läst många bra fantasyböcker som inte alls har de där sunkiga könsrollerna. Samtidigt har jag också läst en hel del fantasy som verkligen befäster tron att män är överlägsna kvinnor och att kvinnor mest ska vara snygga och tillhandahålla männen vad de vill ha. Det är synd att det är så, fortfarande.

Men varför? En stor del av förklaringen tror jag, åtminstone i high fantasy, går att hitta i medeltidsskildringen. När en författare väljer att bygga sitt samhälle på en värld som liknar vår medeltida, verkar det vara lätt hänt att dåtidens könsroller får hänga med. På köpet, liksom. Att en del författare verkar vilja skapa trovärdighet i sitt samhällsbygge genom att låta könsrollerna från medeltiden finnas kvar samtidigt som de stoppar in drakar i handlingen kan jag i och för sig tycka är en smula ironiskt. Och sorgligt. För det betyder inte att det samhället får en automatisk trovärdighet utan att sunkiga könsroller är något som är så inbyggt i vårt samhälle att en författare inte funderar på att ta bort dem ur sin medeltidsliknande värld, även om många andra ”äkta” medeltida sedvänjor tagits bort. Själva meningen med fantasy är väl att en författare kan skapa just sin egen värld med sina egna regler, så länge hen gör det trovärdigt?

Och så finns det den andra polen, de böcker och filmer som har en Stark Kvinna i huvudrollen. Kvinnan som likt en Xena krigarprinsessa klarar allt och som därmed påstås göra boken eller filmen feministisk. Jag tycker inte att den gör det, eftersom den Starka Kvinnan fortfarande är ett undantag, en normbrytare och lite annorlunda från de Vanliga Kvinnorna som inte alls är starka.

Och så tänker jag på seriefigurer som Buffy. Buffy har visserligen superkrafter, hon är vampyrdråpare och övernaturligt stark. Men samtidigt är hon också en helt vanlig tjej, hon går på high school och har också vardagens alla problem att ta itu med. En av fantasylitteraturkursens kursböcker ville påtala att Buffy är förminskad som karaktär, just för att hon inte är någon Xena krigarprinsessa utan den där vanliga tjejen som både bryr sig om att rädda världen och vara orolig för hur det ska gå i skolan. Boken menade att Buffy, som en söt och snäll liten tjej, aldrig kan vara feministisk.

Jag håller inte med. Är inte Buffy viktig som feministisk ikon, just för att hon är vanlig? Jag vill minnas att jag under min tonårstid hade mycket lättare att identifiera mig med Buffy än jag någonsin haft med Xena. Är det inte viktigare att visa att tjejer inte behöver vara Xena för att vara tuffa och starka?

Imorgon ska jag berätta om en fantasyserie som vänder upp och ner på könsroller och normer, nämligen Lene Kaaberbøls trilogi om Katriona Teresadotter. Vad har du för tips på bra fantasy som ifrågasätter traditionella könsroller?

Hur gick det med sommarläsningen?

Jag försöker inta alla i min omgivning (mig själv, inräknad) att det faktiskt är höst nu, hur många grader termometern än vill visa. Men jag insåg för ett par dagar sedan att, även om jag skrivit om fantasysommaren, inte ens för mig själv räknat ut hur många böcker ur den där sommarläsningshögen jag faktiskt läste.

11 böcker bestod högen av, varav 7 fantasyromaner.Av dessa blev 10 lästa, varav de 6 fantasyromaner.

Ganska bra ändå. Och faktiskt ligger den sista boken (Oberons hand) hemma och väntar, så kanske att jag läser till och med den innan vintern gör sitt intåg.

Fantasysommar: American Gods

0380973650Det var med stor förväntan jag öppnade American Gods. Ni vet, den sortens förväntan som bara åratal av väntande på en speciell bok kan medföra. Den sortens förväntan som hyllningar från alla möjliga och omöjliga håll oundvikligen skapar. Den sortens förväntan man har på en författare som, även om man bara läst en bok tidigare, vet att det kommer bli en favoritförfattare.

Den sortens förväntan som ofta är väldigt svår att uppfylla. Men jag börjar tro att Neil Gaiman är just en sådan sällsynt författare som skriver i guld vilken penna han än använder – och då har jag ändå bara läst Coraline  och nu, American Gods.

I American Gods är Shadow nyss utkommen från fängelset och möts av en dödsom: hans fru Laura har förolyckats. Utan något att förlora börjar han arbeta för den undflyende Wednesday, härförare i det krig som är under uppsegling i gudarnas USA. Den som är allra mest spännande i sammanhanget är Wednesday, för även om det ganska snart står klart vilken gud han representerar, är det ändå oerhört fascinerande att fundera på vem han egentligen är, vad han egentligen gör och varför han gör det. Det är inte mycket som är ensidigt i American Gods, och förutom ovissheten älskar jag alla mer eller mindre nedgånga karaktärer, bortglömda gudar och avdankade hjältar.

Jag gillar att American Gods blandar alla möjliga sorters varelser och gudar från alla möjliga sorters mytologier, ger dem en klädedräkt som visserligen är modernare men som ändå sticker ut från det samhälle vi lever i, och låter dem inta centrum och avkrokar av nutidens USA.

Och gör det trovärdigt, dessutom. Jag gillar kontrasterna i American Gods, för hur väl berättelsen än flyter på så finns de där. Kontrasterna mellan en utsliten arbetare i New York och en nykomling i ett sömnigt småstadssamhälle i Minnesota. Kontrasten mellan gamla gudar och nya gudar, människors tro förr och den nuvarande tillbedjan av gudomer som knark och TV.

Mitt i allt finns också språket. Neil Gaiman är en fantastisk författare som kan konsten att fängsla en läsare totalt. Jag älskade varenda stund av läsningen av American Gods och jag proklamerar härmed Neil Gaiman som en ny favoritförfattare.

Fantasysommaren i backspegeln

I början av sommaren bestämde jag mig för att det här, det skulle bli en fantasysommar. Delvis för att jag inte har läst lika mycket fantasy på senaste tiden, delvis för att jag ändå har många fantasyserier jag är mitt i och dels för att jag skulle läsa en fantasylitteraturkurs i sommar.

Fantasylitteraturkursen var rolig, uppsatsen vi skrev ägnade jag åt American Gods och allt det intressanta i den som jag gärna ville utforska mer. American Gods var helt klart höjdpunkten i sommar, jag älskade den och kommer berätta betydligt mer om den senare idag.

Men jag läste också andra böcker. Tredje boken i Amber- serien, bland annat, och första delen i Det mörka tornet. Jag läste också en del ungdomsböcker, Lene Kaaberbøls Skuggporten och alla sex böcker i Earthsea- serien av Ursula K. LeGuin. Den senare var, förutom American Gods, min favorit.

Jag är himla glad att det blev en fantasysommar. Under en period i mitt liv läste jag nästan bara fantasy och det var kul att hitta tillbaka dit.

Där allt började, och där det är nu

Jag har alltid älskar sagor. Högläsning av sagor och berättelser framför brasan i stora salen var, och är, en av höjdpunkterna i min barndom. Jag hade turen att begåvas med en mamma som också älskar böcker och som tyckte högläsning var något som inte fick tummas på i sina barns uppväxt.

Därför kom jag också tidigt att älska Astrid Lindgren. Kanske man tycker att steget från Mio min Mio till fantasylitteraturen inte verkar särskilt långt, men det skulle ändå dröja några år innan jag klev över just den tröskeln.

Den första genre jag faktiskt minns att jag hängav mig åt, med den frenesi bara en bokälskande cirkatioåring kan uppbåda, var äventyrsböckerna. Jag läste Enid Blyton och Jules Verne så sidorna fladdrade och när det inte fanns några mer böcker av författarna att önska sig tog mig far beslutet i egna händer och köpte de fem böckerna Sagan om Belgarion till mig i födelsedagspresent.

Elva, har jag för mig att jag var. Och David Eddings värld tog mig inte bara in i en ny genre, den tog mig också tillbaka de sagovärldar jag älskat när jag var yngre.  Ganska snabbt fortsatte jag med Sagan om Mallorea och sedan var det kört. Jag var fantasybiten.

I en av kurslitteraturböckerna till Fantasylitteraturkursen i sommar ställdes frågan om fantasy i form av verklighetsflykt skulle vara skadligt för ungdomar.  Jag för min del tycker det är ganska mycket struntprat. Är det ens verklighetsflykt? Visserligen tas man i de riktigt bra fantasyböckerna iväg till en annan värld men behöver det betyda att man flyr den verklighet man lever i, här och nu? Är i så fall inte alla böcker en form av verklighetsflykt? Och behöver det vara skadligt?

Skadligt, nej det tror jag inte. Däremot tror jag att fantasylitteratur, som all annan litteratur, bara kan vara stor och fantastisk underhållning. Men jag tror också att den, precis som all annan litteratur, tvärtom mot teorier om skadlig verklighetsflykt, kan vara ett sätt att bearbeta verkligheten. De stora hjältarna är sällan bara stora hjältar, ofta har de också problem och svårigheter och vet inte riktigt vilken plats de har i världen.

Som vi, ungefär. Själv fortsätter jag att älska fantasyberättelser, stora som små.

Fantasysommar: A wizard of Earthsea

För några år sedan läste jag Trollkarlen från övärlden. Då tyckte jag inte alls om den, och läste aldrig fortsättningen. Jag minns inte särskilt mycket men enligt recensionen jag skrev då så var språket alldeles för enkelt och stolpigt, ryckigt och uppstyltat.

0881037559Den här sommaren dedikerade jag åt fantasy, och ett av projekten var att läsa om Trollkarlen från övärlden, men den här gången på originalspråk. Och tur var väl det, för oj vad jag tyckte om den! Jag måste ha läst en alldeles särskilt dålig översättning för istället för uppstyltat var språket böljande och vackert och drog in mig i Övärlden på en gång – där den unge Ged upptäcker att han har magins gåva och reser till Roke för att lära sig bli magiker.

Fortfarande finns det saker jag inte gillar i första boken, men faktiskt blir många av de sakerna problematiserade i kommande böcker – som synen på kvinnor och magi, till exempel. Eller kvinnor överhuvudtaget i Övärlden.

Det var alltså med stigande förväntan jag gav mig på andra, tredje och fjärde boken i serien. A wizard of Earthsea följs av The Tombs of Atuan, The Farthest Shore och Tehanu, och även om jag kanske speciellt tyckte om första och andra boken var alla fyra böcker väl värda att läsa. Den sedvanliga kampen mellan gott och ont spelar en traditionell roll som två olika krafter, men ges också nya kläder i människors grymhet och vänlighet. Jag gillar de frågor LeGuin ställer, men kanske framförallt älskar jag att språket är så vackert och vindlande.

144245990514424599211442459956

Men det är faktiskt inte slut där. Efter Tehanu följer Tales from Earthsea, en slags novellsamling som dyker ner här och var i den redan berättade historien, utökar den och lägger till händelser och personer vi aldrig träffat innan. Jag gillade den, jag gillar att få veta mer om Earthsea, få en bredare bild och få lära känna nya personer. Kanske gillade jag den inte lika mycket som de fyra tidigare, men den var ändå läsvärd.

tales-from-earthseathe-other-wind

Desto bättre var sista boken i serien – The other wind. I den knyts alla lösa trådar – och under fem böcker har de hunnit bli många – ihop. Om jag kan säga något om Tales from Earthsea så här i efterhand så var det att den, mer än någonting, sakta men säkert drev handlingen och huvudpersonerna mot ett definitivt slutmål – hur skilda än novellerna verkade vara från varandra.  Jag tyckte verkligen om hur alla olika historier, personer och platser blev ett i The other wind, samtidigt som det fina språket fortfarande finns kvar. Den sista boken var en av mina favoriter i samlingen, även om jag var oerhört förtjust i alla sex böcker.

Fantasyhelg: vidare in i Amber och skuggorna

För några år sedan började jag, på min fantasybitne grannes inrådan, läsa Roger Zelaznys serie om Amber, där ett tvåsiffrigt antal syskon slåss om makten. Amber är den enda verkliga världen, allting annat – också vår egen jord – är bara skuggor. Första boken, Nio prinsar i Amber, har jag skrivit om här och andra boken, Vapen från Avalon, här.

enhorningens-teckenInledningsvis hade jag svårt att förstå tjusningen med den här serien, men den har för mig växt för varje bok och först nu har jag till fullo börjat uppskatta den – och kanske framförallt humorn i den. Under fantasysommaren läste jag tredje delen, Enhörningens tecken, och i den får det allra mest spännande i historien, de märkliga Skuggorna, ta överhanden. Det blir också lättare att hålla reda på vem som är vem. Enhörningens tecken är min favorit hittills och jag ser fram emot resterande delar.

 

Veckoslut och sommaravslut med fantasyboom

Slutet på den här veckan är inte bara ett veckoslut och månadsslut. Det är sista veckan och sista helgen på mitt sommarlov, och även avslutningsvecka för sommarkurserna. Därmed får jag också anse fantasysommaren som över!

Det har varit hemskt kul att dedikera sommaren åt fantasy, även om mycket annat också har blivit läst. Den här helgen tänkte jag skriva om de böcker jag läst under min fantasysommar men ännu inte recenserat, det blir alltså en fantasy- special här i bloggen de kommande fyra dagarna! Jag kommer berätta om American Gods, om de sex böckerna i serien A wizard of Earthsea och om vad som startade min kärlek till fantasy. Men först, ikväll, tredje boken i Roger Zelaznys Amber- serie!

En bit in i fantasysommaren..

I början av juni inleddes inte bara sommaren utan för min del också fantasysommaren, då jag med anledning av sommarkursen Fantasylitteratur tänkte ägna största delen av sommarläsningen åt just fantasy. Nu har det överhuvudtaget inte varit sådär särskilt mycket läsning under sommaren än då vi mest varit iväg, men under den kommande sommarstugeveckan tänkte jag ändra på det.

Tre fantasyböcker har det blivit hittills i sommar, och väldigt blandade sådana. Det stora sommarprojektet var American Gods och nu, nästan två månader senare, har jag läst ut den. Jag kommer prata betydligt mer om den sen men behöver jag säga att jag älskade?

Den andra boken jag läste var Lene Kaaberbøls Skuggporten, en bok jag tyckte om men som kanske inte fängslade mig lika mycket som Skämmerskans barn- serien.

Sist men inte minst läste jag Revolvermannen. Jag hoppas inte jag blir portad från Stephen King- fancluben nu men faktiskt blev jag inte sådär väldigt fascinerad. Kanske gjorde jag ett dubbelfel när jag både läste den i svensk översättning och dessutom den gamla svenska översättningen, men jag blev helt enkelt aldrig fast. Jag tyckte berättelsen då och då var ganska fascinerande men jag föll inte hejdlöst och jag irriterade mig på både en och två saker.

917002427803809736509789129667837_200_skuggporten_kartonnage

Vad jag älskar med American Gods

Jag har läst till och från i American Gods i ungefär en månad. Framgången hittills: 240 sidor.

Det är inte det att jag tycker den är tråkig. Faktiskt är det alldeles tvärtom – den är så bra att jag aldrig någonsin vill att den ska slut. Den är så intrikat att jag inte vill läsa för mycket på en gång för då tror jag att jag kommer bli överväldigad.

Jag älskar att den väver ihop historia och fantasy med nutid på ett så trovärdigt sätt. Jag älskar idén att ett gäng gudar är strandsatta i USA och att de så väl smälter ihop med vår egen, galna verklighet. Jag älskar magin.

Och varje gång jag tar upp den måste vara en speciell gång. Det här är inte en bok jag kan läsa i busskön, mellan varven eller några minuter på kvällen. Jag har löjligt nog börjat göra det till en hel process med en avcheckningslista: många timmar framför mig, lugn och ro, tystnad och gärna en ensam stund på balkongen.

Det här, mina vänner, är mer än bara en bok. Det är en helt fantastisk bok.

0380973650

Men nog om den, för den här gången. Jag kommer säkert orda mer om den så småningom!

Vilken var den senaste helt fantastiska bok du läste?